PROSA. I veckans upplaga av Littestraden har vi nöjet att presentera en novell av Jenny Enochsson. ”Som Strömkarlen” är titeln.
Jenny Enochsson (född 1976) skriver berättelser som utspelar sig i hennes fiktiva Tuvåker. Flera av hennes alster är publicerade i tidskrifter och antologier. Enochsson har drivit och deltagit i skönlitterära samarbetsprojekt på nätet och har dessutom redigerat och gett ut antologier. Du hittar henne bland annat på hennes skrivarblogg: https://jennyenochsson.com/.
Enochsson har tidigare varit publicerad här i Opulens, senast med novellen Den gröna lyktan. Nu är vi glada över att presentera ytterligare en novell – Som Strömkarlen – som ursprungligen var slutkapitlet i ett fem år gammalt manus. Berättelsen utspelar sig år 2012 i Enochssons tidigare nämnda fiktiva Tuvåker, en liten, naturskön ort nära Uppsala. Här bor Nora som jobbar hos kläddesignern Viveka och konstnären Patrik. Dessutom har hon och Patrik en folkmusiksduo ihop.
CAROLINA THELIN
Som Strömkarlen
Datorfläkten surrade när Nora gick ut på nätet och läste en tidningsartikel om irländska instrument som bodhrántrumman och säckpipan uilleann pipes. Tydligen hade Patrik försökt lära sig att spela uilleann pipes då han varit på Irland i slutet av sjuttiotalet, men han hade tyckt att det varit alldeles för svårt. Hon stängde av datorn och reste sig från stolen.
Hon satte på sig en stickad tröja och lindade en scarf runt halsen. Nora skulle gå ut en kort sväng innan hon satte i gång med musicerandet. Medan hon öppnade dörren och gick ut i hallen försökte hon ordna till håret som hade blivit elektriskt av kontakten med ylletröjan. Det var omöjligt att få bukt på kalufsen.
”Är du på väg ut, Nora?” ropade Patrik från vardagsrummet. ”Jag ska bara ut i trädgården en stund.” Hur så? höll hon på att säga, men bet sig i tungan. ”Kan du vara snäll och komma in i vardagsrummet när du är tillbaka?” ”Okej”, svarade hon tveksamt. ”Kanon.”
Borde hon inte fråga honom vad han ville? Jo, det borde hon kanske, men hon hade ingen lust. Och hon skulle ju ändå snart få reda på det. Tyvärr. Hade Patrik glömt att hon var ledig i dag? I så fall tänkte hon påminna honom om det. Tänk om han planerade att avskeda henne. Nej, det gjorde han antagligen inte. Patrik och hans fru Viveka tjatade jämt om hur oumbärlig Nora var.
För fem månader sedan hade hon flyttat från Uppsala och börjat jobba och bo hos paret i Tuvåker. Tuvåker var en naturskön, liten ort strax utanför Uppsala. Kläddesignern Viveka och konstnären Patrik ville ha hjälp med sådant som indirekt hade med deras konstnärliga verksamhet att göra. Att det rörde sig om tråkiga sysslor skulle de knappast erkänna. Nora var deras assistent. De lät henne göra allt möjligt, som att katalogisera målningar, sortera dokument och paketera och sända klädbeställningar. Även om det inte var ett intressant arbete var det betydligt trevligare än hennes tidigare ströjobb inom servicesektorn. Sysslorna i villan var varken betungande eller tidskrävande.
Hon stack fötterna i ett par skor och öppnade ytterdörren. Medan hon rörde sig mot bryggan började hon känna sig alltmer irriterad på Patrik. Hon hade lust att vara ensam några timmar. Fast det kunde ju inte Patrik veta. Förutom det korta samtalet nyss hade hon inte talat med honom sedan i går då de stött på varandra i trädgården. Nora hade tillbringat natten hos Markus. Den första natten. Det kändes som om stjärnor gnistrade i bröstkorgen. Kroppen verkade lättare och rörelserna smidigare. I kväll skulle hon till Markus igen.
Den murkna bryggan var hal så Nora var tvungen att ta små steg då hon gick ut på den. Dessutom måste hon kryssa mellan slaskiga bladrester och fågelbajs. När hon hade stått på bryggan en augustikväll hade hon sett en gråhäger i vassen. Den hade böjt sin ormlika hals och doppat huvudet i ån. Huvudet hade strax blivit synligt igen och då hade ett sprattlande kräldjur suttit fastkilat i den vassa näbben. Det maliciösa uttrycket i fågelögonen mindes hon också. Viveka hade sagt till henne att gråhägern alltid trivts i Tuvåker och att Hägerån fått sitt namn på medeltiden när falkenerare jagat det ädla bytet längs åstränderna. Viveka ansåg att denna fågelart var intressant ur estetisk synvinkel och broderade den ibland på bluskragar och kjolfållar.
Enligt lokala sägner hade också näcken hållit till i ån. Nora kunde tänka sig hur han satt på en sten ute i vattnet. Nedhängande grenar dolde ansiktet och delar av kroppen, fast det rådde inget tvivel om vem han var. Han hade långt hår och var knotig men muskulös. Det enda han hade på sig var ett par korta byxor. Naturligtvis höll han en fiol i händerna. Hon tänkte sig att de vemodiga tonerna som flöt över vattnet lät ännu ursprungligare än nordisk folkmusik – en urkraft som hade rest sig ur jorden då naturen fötts. Med hjälp av musiken lockade han till sig människor och förde dem till sitt undervattensrike där de sedan blev dränkta.
Patrik hade sagt att somliga tyckte att han hade en slags djurisk utstrålning – precis som Strömkarlen själv. Nora trodde inte att hans djuriska utstrålning var särskilt naturlig. Förmodligen hade han ägnat mer än halva livet åt att odla fram den.
Med ens upptäckte hon att en rådjurshona kikade fram mellan alstammarna på andra sidan ån; djuret iakttog henne med stora, oförskräckta ögon. Hur länge hade det stått där? När Nora rörde lite på benen blev det skrämt och skuttade i väg genom slyn. Hon önskade att rådjuret skulle komma tillbaka, men visste att det inte skulle göra det.
Gardinerna i vardagsrummet var fördragna och tyget så tjockt att det stängde ute allt dagsljus. Stearinljusen i de femarmade kandelabrarna på matbordet och sidobordet var tända. Patrik halvlåg på schäslongen iklädd svart skjorta, vindruvslila sammetsbyxor och mockastövlar. I knäet vilade lokaltidningen.
”Hallå Nora.” Han lade ifrån sig Tuvåkernytt på schäslongen och reste sig upp. ”Hej”, sa hon och funderade på att gå ut igen. Patrik slog ut med händerna och sa: ”Jag känner mig på nattligt humör och därför har jag skapat en illusion av att timmen är sen.” ”Jo, jag ser det.”
”Jag bad dig komma hit eftersom jag känner mig lite ensam. Ditt sällskap är precis vad jag behöver. Vi kunde ta en drink.” ”Som du vet dricker jag inte så här tidigt.” ”Du kan väl stanna och snacka med mig medan jag tar en drink. En liten stund bara. Sedan kan vi repa om du vill.” ”Okej då.”
De hade inte övat tillsammans en enda gång sedan han kommit hem från London för två veckor sedan. Hon ville ju hålla deras duo vid liv. En dag skulle de förhoppningsvis göra en demo och försöka få spelningar. Hon hoppades att han inte tänkte dröja sig kvar länge i vardagsrummet. I så fall fick hon påminna honom om att det var dags att börja spela.
”Såg du någon ekorre i trädgården?” ”Nej.” Nora satte sig på en stol vid matbordet. ”Varför undrar du det?” ”Medan jag drack kaffe lyssnade jag på ett radioprogram om skogens värstingar. Passande underhållning för mig just då eftersom jag var seg efter mässfesten i går kväll. Ekorrar är ena riktiga gangsterdjur. Deras största nöje är att plundra fågelbon.” ”Ja, jag vet. De har något lömskt i blicken, särskilt om våren.” ”Fast hermelinerna är ännu värre. Hannarna våldtar honor som inte ens är fullvuxna.” ”Vilka typer.” ”Sådana detaljer fastnar lätt i mitt understimulerade huvud.”
Patrik lunkade fram till det gamla barskåpet. Eftersom möbeln var placerad nära matbordet kunde hon känna att han luktade herrparfym och sprit. Om lukten hade varit aningen skarpare skulle den ha framkallat näsblod. Han stödde handen mot ovansidan av skåpet och studerade flaskorna och glasen. ”Vill du verkligen inte ha något?” undrade han. ”Nä.”
Medan han nynnade en svensk polska ställde han ned en whiskyflaska och ett glas på vardagsrumsbordet och slog sig ned. Han hällde den gyllenbruna vätskan i glaset och drack.
På bordet låg en konstbok om fauvismen. Hon betraktade några av konstverken i skenet från de levande ljusen. Patrik var influerad av de färgstarka, expressiva målningarna. Han var inte mycket för modern konst. Inte hon heller. Nora tyckte att de fauvistiska verken var tidlösa. I samma stund som hon tittade upp från boken märkte hon att han glodde på henne.
”Vad är det?” ”Herrejävlar.” Han knep ihop ögonen. ”Redan då du steg in i rummet lade jag märke till någon slags förändring hos dig. Nu när jag sitter mittemot dig ser jag att du har den där speciella auran som bara kan betyda en enda sak. Den klär dig.” ”Lägg av!”
Hon fick lust att gömma ansiktet bakom händerna, men hon lät bli. ”Ursäkta, Nora, jag menade inte att göra dig generad. Jag är bara så glad för din skull.”
”Ja, saker och ting har förändrats.” Hon kunde inte låta bli att le.
”I natt när jag kom hem från Uppsala såg jag att din kappa och läderväska inte hängde på kapphyllan. Sov du borta i natt?” Hon kliade sig på ena ögonbrynet och sa: ”Ja.” ”Hos Markus?” ”Det är min ensak.” ”Ja, det är det förstås. Men visst sov du över hos Markus?” ”Hur visste du det?” ”En gissning.”
Patrik lade huvudet på sned. ”Jag har fattat att du har en ny man på gång. De få tillfällen hans namn dykt upp i våra samtal har dina ögon fått en speciell glans.” Nora kände sig häpen över att han hade räknat ut allt detta. Uppenbarligen hade hon underskattat hans intuition och iakttagelseförmåga.
Patrik strök sig över skägget och sa: ”Du har tur som mött kärleken igen. Viveka och jag … Ja, du har nog märkt att vårt äktenskap är ljummet.” Ja, det hade Nora märkt. Snarare kyligt än ljummet.
”Själv tycker jag att det är rätt sorgligt, men frugan verkar inte gräma sig över det. Jag är en känslomänniska, styrd av mina känslor. Det är inte hon även om hon gillar att använda ord som älskling och raring. De orden saknar ofta betydelse. Livet skulle vara mindre komplicerat om man hade en gnutta av hennes kärvhet.”
Han blåste upp kinderna och släppte ut luften igen. ”Nu är vi ute på minerad mark, Nora. Om jag sa något mer skulle det kännas som om jag förrådde frugan. Jag har redan sagt för mycket. Jag har aldrig tidigare talat med någon om det här.” ”Inte ens med Viveka?” ”Nej, inte ens med henne.” Patrik blinkade åt Nora och tog en djup klunk av whiskyn.
”Jag har inte sett din fru i dag.” ”Nej, hon är inte hemma. Jag vaknade till då hon klädde sig tidigt på morgonen. Hon berättade för mig att hon skulle vara i Stockholm hela dagen och handla sytillbehör och hälsa på polare. Efter att hon gått somnade jag om. Jag steg upp oförskämt sent. ”Du behövde väl sova ut efter festen”, sa Nora och tittade på en stearindroppe som rann nedför ett av ljusen.
”Människorna på mässan och partyt var riktiga idioter. Ett gäng smilfinkar talade om hur mycket de älskade mina målningar.” Han förvred ansiktet och fyllde glaset på nytt. ”När jag frågade vilka av mina alster de gillade bäst kunde de inte beskriva ett enda av dem. Senare på kvällen visade det sig att de flesta av de där skojarna, inklusive en av arrangörerna som bjudit dit mig, blandat ihop mig med en annan konstnär. Den konstnären är förresten en av mina värsta rivaler.” ”Vad jobbigt”, sa hon och skrattade.
Han log och sa: ”Så skönt att snacka med dig. Du är bra på att lyssna. Vilken gåva att få vara din vän. Ju mer jag lär känna dig desto bättre tycker jag om dig. Du är sårbar på ett rörande sätt, men också stark. Du är dig själv och låter ingen sätta sig på dig. Sällsynt nu för tiden, tro mig. De flesta jag känner spelar olika roller och vänder kappan efter vinden.”
Nora såg på träådringarna i bordskivan och kände sig förlägen. Hon trodde att whiskyn hade fått honom att tala på det viset. Deras umgänge gick mest ut på att han pratade och hon lyssnade. Ofta hade hon tankarna på annat håll, fast det verkade han inte märka. Om han märkte det brydde han sig inte om det. Försökte han bevara obalansen genom att smörja henne med komplimanger?
Patrik gick fram till en lampa och tände den. Därefter betraktade han skivryggarna i cd-hyllan. ”Det är väl dags att hämta instrumenten och börja repa i köket”, sa Nora och ställde sig upp. ”Alldeles strax. Jag måste lyssna på en favoritlåt först. Du gillar den också. Du har förstås ypperlig musiksmak.”
”Det har du med förstås.”
Han stoppade in en cd-skiva i stereoapparaten. Snart fylldes hela rummet av den bluesiga rocklåten. Black Magic Woman med Fleetwood Mac. Hon tyckte att det nästan såg ut som om ljuslågorna rörde sig i takt med musiken. ”Den som skrev den här sången, Peter Green var det ju, fattade att kärleken är grym”, sa Patrik och släckte lampan. ”Djävulskt grym.” ”Kärleken kan vara grym, men den behöver inte vara det.”
”Nu ska jag berätta en sak för dig som jag aldrig berättat för någon annan. Jag både älskar och hatar en kvinna. Pernilla. Vi har hållit ihop i fem, sex år nu. Varje gång jag hör den här låten tänker jag på henne. Hon är dåliga nyheter för mig. Ändå kan jag inte hålla mig borta från henne. Det är som om hon har uttalat en besvärjelse. Pernilla är kärleksfull. Samtidigt är hon en svartsjuk häxa som gillar att misshandla mig. Vi sysslar inte med sadomasochism eller sådana saker. Hon är bara våldsam av sig.”
”Så det var hon och inte en fallande trädgren som skadade dina ögonlock förra månaden?” ”Ja, så var det. Hon satte sig gränsle över min bröstkorg som en mara. Hon klämde på ögonlocken och liksom ryckte i dem. Det är svårt att minnas exakt vad hon gjorde. Jag var så chockad att jag blev liksom paralyserad. Pernilla tycker som sagt om att slå mig, men hon har aldrig varit så där brutal tidigare. När jag var på väg därifrån var hon ångerfullheten själv.”
”Herregud.” Misshandlade även han Pernilla? Nora ville inte veta svaret så hon ställde inte frågan. ”Jag var i London med Pernilla. Med andra ord hälsade jag inte på min kompis John. Vi bodde på ett smaklöst hotell i Soho och betedde oss så vulgärt att jag får lust att dra något gammalt över mig då jag tänker på det. Hu. Som vanligt lockade vi fram det sämsta hos varandra. Det var en skrämmande och ändå underbar resa.” Patrik slog armarna om sig själv. ”Pernilla suger musten ur mig. Visst borde jag bryta med henne?” ”Det låter som om du borde det.” ”Ja, för fan.”
Trots att han hade klagat på relationen fick Nora en känsla av att han var stolt över den. Hon trodde att han njöt av att kalla älskarinnan en svartsjuk häxa. Tröttsamt och puerilt. Hon sa: ”Jag går och hämtar mina instrument.”
När hon rörde sig mot dörren gav han ifrån sig en snyftning och sedan en till. Det kom så oväntat. Hon hejdade sig och såg på honom. Han stod med ryggen mot henne. Det kraftiga axelpartiet hävde sig upp och ned. Tydligen grät han ordentligt. Hon hade ingen lust att trösta Patrik, fast hon gick ändå fram till honom. Han vände sig om och tittade på Nora. De tårfyllda, gröna ögonen gnistrade som daggiga löv.
”Har det hänt något?” frågade Nora och kände sig dum. ”Vänta lite”, sa han och hulkade. Han slet åt sig en servett från servetthållaren på spiselkransen, snöt sig och skakade på axlarna. Tårarna slutade snart rinna.
”Mitt liv känns bara så tomt just nu. Nästan allting tråkar ut mig och jag kan inte riktigt uppskatta det jag har. Folk har alltid varit avundsjuka på mig och visst förstår jag varför. Bara mina närmaste vet att jag känner mig väldigt nere emellanåt. Men det var löjligt av mig att lipa. Jag måste framstå som jävligt patetisk.” ”Det är inte löjligt att lipa.” Hon klappade honom på armen.
Med ens brast Patrik i gråt igen och slog armarna om henne. Nora lade händerna på hans rygg. Lukten av sprit och parfym var påträngande och stack i hennes näsa. Hon gjorde en grimas som han inte kunde se. Hur länge skulle hon behöva trösta honom? Han lutade sin skäggprydda haka mot Noras huvud. Hon kände avsmak när hon tänkte på att hennes nytvättade hår skulle suga åt sig hans tårar och snor. Fast nu verkade det faktiskt som om han hade slutat snyfta. Han fick hitta en annan stöttepelare. ”Kan du släppa mig?”
Då hon försökte krångla sig ur hans famn höll han henne hårdare och sköt fram bröstkorgen och putmagen. Hon gjorde ett nytt försök att bända sig loss. Han hade låst hennes armar så hon kunde inte knuffa bort honom. Nora fylldes av oro, men tänkte samtidigt att han nog bara retades. Återigen sa hon åt honom att släppa henne – denna gång med skärpa i rösten. Genast pressade han underkroppen mot Nora. Rädslan spred sig i hennes strupe, bröstkorg och inälvor. Den var som frätande växtsaft. När hon sparkade på hans ben tryckte han upp henne mot schäslongens ryggstöd.
”Släpp mig!” Hon blev yr. Det kändes som om syret började försvinna från huvudet. ”Jag vill dig inget illa, lilla Nora. Slappna av.”
Patrik var mycket större och starkare än hon och det tyckte hon var orättvist; hon trodde inte att det fanns någon rättvisa i världen. Hur hon än ansträngde sig kunde hon inte kränga sig ur hans grepp. Ändå vägrade hon ge upp. Nora kunde röra händerna en aning, fast inte tillräckligt för att kunna nypa och riva honom så att det gjorde ont. Hennes underkropp var inklämd mellan schäslongens ryggstöd på kortsidan och Patriks ben så det var omöjligt att ta sats, hoppa uppåt och knäa honom i skrevet. Möbeln var placerad mot väggen och rörde sig därför inte det minsta då han pressade sig mot henne. Trycket mot magen och hans lukt fick henne att vilja kräkas. Hon började bita honom där hon kom åt genom skjorttyget.
”Du får gärna sätta tänderna i mig”, sa Patrik andtrutet. ”Trots att du stretar emot känns du så mjuk och skön i mina armar. Jag fattar varför du tvekar. Du tänker på Markus och får dåligt samvete. Men det här angår endast oss två. Ingen behöver få reda på det. Vi är så samspelta när vi repar ihop. Du kan ju tänka dig hur samspelta våra kroppar skulle vara om du bara vågade ge efter. Förut såg jag dig som min vän. Jag är fortfarande din vän, naturligtvis, men på sista tiden har jag velat gå i säng med dig. Inte förrän nu förstår jag att du känner likadant.”
”Så fan heller.” Tänk om hennes motvilja stegvis höll på att förvandlas till åtrå, en sorts förvriden åtrå. Hon motade undan denna orimliga tanke innan den hade hunnit slå rot.
Ju mer hon kämpade för att komma loss desto hårdare blev hans grepp. Hon kunde inte andas ordentligt. Den fräna lukten av panik utsöndrades från hennes hud. Bilder i Noras huvud. Hermelinhannen som våldtog hermelinhonan. Näcken som grep om rådjurshonan och drog ned henne i Hägerån. Han hade gröna kattögon precis som Patrik.
Hon sänkte tänderna i den förvånansvärt slappa huden vid hans ena bröstvårta och bet så hårt hon kunde. Han utstötte ett kvidande ljud, men han höll henne fortfarande lika tätt intill sig. Hennes käkar värkte och hon kände smaken av hans blod genom tyget. Hon fick kväljningar och spottade flera gånger på hans skjorta som blev blöt och slemmig.
”Lugn, min juvel. Jag håller ju bara om dig, inget annat.” Han kysste hennes huvud. ”Enligt kvinnorna är jag en erfaren och uppmärksam älskare. Inte för att skryta alltså. Jag kan väl få pussa din söta mun?” ”Dra åt helvete, din patetiska asgam!” Hennes ögon tårades.”Du är så gullig när du är arg.”
Då han böjde sig fram mot Noras ansikte lossnade hans grepp något. Hon tog sats och kastade sig åt sidan. När han följde efter henne stötte han till sidobordet så att det började vagga fram och tillbaka som ett fartyg i storm.
De stod helt stilla och stirrade. Kandelaberbenen dansade. Fladdrande lågor. Strax tappade den stora ljusstaken balansen och tippade rakt ned på lokaltidningen som låg på schäslongen. Elden flammade genast upp och spred sig till sätena. Nora tog ett par steg bakåt medan Patrik slet upp två dynor från soffan bredvid och kastade dem på flammorna. Hon tänkte inte hjälpa honom. Han hämtade ännu en soffdyna och lyckades snart kväva elden. Efter att ha tänt byrålampan och öppnat altandörren sjönk han stönande ned på en av mattorna med geometriskt mönster.
Från schäslongens förkolnade säten steg rök. Den brända stanken utplånade alla andra lukter. Även Patriks. Det kändes som om hennes lungor rullade ihop sig som skrämda igelkottar. Nora hostade, blinkade och gick ut ur vardagsrummet.
info@opulens.se
