KONST. Den framstående tyske konstnären Georg Baselitz är död. Jesper Nordström reflekterar över ett konstnärskap präglat av yra, kraft och must och i otakt med tiden.
Den store tyske neoexpressionisten Georg Baselitz dog 88 år gammal på valborgmässoafton. Således en dag före förstamaj. Att han dog just då är en fruktbar ingång till att ringa in vem han var. Valborg; de stora känslornas dag. Våren, backanalen, ljuset. Men också: fyllan, gråten, den tyngsta dagen för psykakuten jämte julafton. Baselitz flyttade från Östtyskland 1957, alltmer trött på det bigott fyrkantigt politiska som även drabbade Bertolt Brecht. Programmatisk plakatmässig politik? Nej tack!
Så Baselitz dog symboliskt nog en dag före förstamaj. Hans bilder präglas mindre av disciplin och desto mer av yra kraft och must. Och kan därmed associeras med den sorts vänster som i sin utlevande primitivism just är valborg mer än disciplinerade parader med flaggor. Men vad är egentligen politik? En parallell ur musikens värld; ofta känner jag att stökig fusionjazz från 70-talet kan vara väl så mycket ”nu skakar vi lite på samhällsstrukturerna” som nåt proggband från samma decennium som utgår från tre ackord och fyra Marx-citat. Ja hellre stökigt valborgsfirande än stelt demonstrationståg.
Det bör inte heller smusslas undan att Baselitz, diplomatiskt uttryckt, inte var så smidig i genusvetenskapligt avseende. Han var ett typiskt manligt konstnärsgeni och ibland drog han i gång sin motorsåg och svepte ihop en ruffig träskulptur. Allt detta gör honom till en konstnär som framstod som helt anakronistisk i vår sterila influencervärld. Baselitz var en konstnär som var skrovlig på så många olika plan. Inget han skapade passar som ”cool bild” i din mobil. Nej, Baselitz gjorde konst som skall ses och upplevas i den fysiska verkligheten.
jesper.nordstrom@opulens.se
