PROSA: Inför helgen är vi glada över att få presentera ett utsnitt ur Ida Andersens kommande roman ”Älska på italienska”.
Ida Andersen bor i Lund och är verksam som författare och litterär översättare från italienska, bland annat dikter av Giuseppe Ungaretti. Hon har även skrivit fackverket ”Stenminnen”, om de småländska stenmurarna, samt fyra romaner, senast trilogin ”I oxögat”, ”Skörgossen” och ”Gesällen” som skildrar Kosta glasbruk på 1700-talet.
Nu är vi stolta över att presentera ett utsnitt ur den ännu inte publicerade romanen ”Älska på italienska” som med inspiration från ”La divina commedia” av Dante Alighieri är uppdelad i tre delar.
I första delen genomlider Linda en miserabel höst i Malmö efter att ha tvingats sluta jobbet då hon strippade för sina elever och måste gå i behandling för sex- och kärleksmissbruk.
I del två är hon i Rom där hon tillbringat många somrar som ung. I ett försök att flytta över sin A-kassa till Italien prövas hon, likt i Skärselden, av den italienska byråkratin.
I den treje delen träffar Linda kulturmannen Bruno, en både andlig, intellektuell och erotisk själsfrände. Hon får också en god vän i Bianca som arbetar på Kvinnohuset, men både vänskapen och kärleken får fatala förvecklingar.
CAROLINA THELIN
Ur ”Helvetet”
”Jaha, vad kan jag hjälpa dig med?”
Läkaren vrider sig ett halvt varv tillsammans den ergonomiska pallen, bort från skärmen och betraktar henne med något slags överseende. Ja, vad kan hon hjälpa Linda med? När hon inte förstod själv. Securitasvaktens fingrar om hennes överarm, hans haka som for fram, rycket som nästan fick henne ur balans medan allt knastrade kristallklart, tankarna uppradade som brickor i ett Tetrisspel. Hon var tvungen att hålla i dem så att de skulle klara sig igenom, hålla i tiden så att Ahmed, Selda och Almaz skulle komma ihåg.
En harkling, diskret men ändock.
”Jag skulle gå hit. Min chef bokade tiden.”
”Din chef? Var jobbar du?”
”På Komvux.”
”Ett ögonblick”, säger läkaren. Vrider pallen och sig själv tillbaka till datorn. Hennes rygg avslöjar ingenting utom möjligen att behån skär in lite i sidorna. Hon knappar, scrollar. Lutar huvudet in mot vad hon läser. ”Och din chef, är det Karin Holst?” Linda hummar, nickar. Läkaren scrollar ännu mer. Det smattrar till när hon skriver något snabbt och kort. ”Du arbetar på Munkhättegatan?”
Läkaren verkar inte bry sig om hon inte svarar. Igår såg hon någon på teve som var övervakad av kameror i varje rum. Så känner hon sig nu. Som om någon alltid ser henne.
”Det var ju en olycklig historia, det här”, säger hon när hon har vänt sig mot Linda igen. ”Vill du berätta vad som hände?”
”Ja, alltså …. jag vet inte.”
Det går att inte avgöra om rynkan mellan ögonen är sträng eller om läkaren försöker se förstående ut. Mest ser hon ut som om förväntar väntar sig något av henne. Förväntar sig något som hon inte kan leverera.
Hon kämpade emot, rent fysiskt, hennes kropp var kvar vid katedern och hon hade ju ju lektion, fattade den där vakten inte! Mohammad och Enwar kom också fram och fodret på deras jackor var kallt och glansigt mot hennes kropp. Tiden gjorde ett sorts uppehåll medan tankarna väntade på att nästa tetrisbit skulle dyka upp för att hon skulle vända den rätt och placera den där den hörde hemma.
Men i stället baxade vakten henne framåt med knuffar och ett alltför hårt grepp om hennes arm, framåt i korridoren, utan att han fattade att lektionen samtidigt pågick, att ingen gett dem uppgifter eller läxa, och utan att bry sig om hennes rop, högre och högre tills hon ramlade in golvet i ett rum tillsammans med sina kläder. Hon minns det sträva tyget mot sin kind. En soffa? Det var med ens tyst.
”Om du inte berättar vet jag inte hur jag ska kunna hjälpa dig.”
”Va … eh … jag kommer inte riktigt ihåg.”
”Hur mår du då?”
”Vaddå, jag mår … är lite trött, sover lite dåligt och så.”
”Jag får ta och undersöka dig och så får du ta några prover”, nickar hon. ”Kan du ta av dig på överkroppen?”
Det går en evighet medan hon flyttar runt det kalla stetoskopet och lyssnar, på ryggen, på bröstet, säger åt Linda att lägga sig ner, klämmer här och där på hennes mage, frågar om mensen är normal, tar blodtrycket. Hon fixerar blicken på den frostade plafonden i taket. En olycklig historia?
”Det ser bra ut det här, du har lite lågt blodtryck bara. Jag skriver ut några papper här som du tar med till provtagningen. Under tiden ordnar jag sjukskrivningen åt dig, och remissen.”
Läkaren sticker till henne en bunt lappar med rutor och siffor. ”Du kan sätta dig i väntrummet och ta en nummerlapp, så kallar de in dig.”
Hon tar jackan och Fjällrävenryggan från stolen.
”Och sedan kommer du hit igen.”
”Vad då för remiss?”
Dörren har redan glidit igen på ett gummiaktigt sätt. Vad då för remiss? Är hon sjuk nu också?
På Möllevångstorget ligger ruttna frukter och avokador kvar tillsammans med uthackade halva melonskal, purjolöksrester och kartonger med bortsorterade aprikoser apelsiner tomater medan fåglarna håller kalas. Måsar, duvor, kajor. Medan sopbilen kör runt, runt i allt snävare cirklar. Borsten frasar, gräver sig ner mellan de fuktiga gatstenarna, gräver bort jord, smuts och skräp.
Hon blir stående, fastnar i borstarnas rafsande, surrande. Sopbilen närmar sig, obarmhärtigt, runt, runt går borstarna. De krafsar in under hennes hud. Drar djupa skåror. Över alltsamman en stank av kväljande förruttnelse. Det är för mycket ljud, rörelser överallt. Det spänner i kroppen inifrån, samtidigt trycker allting på utifrån, fåglarna, skränet, borstarna, surrandet från sopbilen. Kylan. En ambulanssiren skär i hennes blodomlopp. Skär upp det som håller ihop henne.
Mammans röst tränger fram, så uppgiven, så full av vanmakt och sorg.
”Du vet min personlighet, så som jag har formats av livet. Jag är inte lämpad att ha barn omkring mig. Ständigt detta gnäll och tjat och bråk, det tär på mig som en sjukdom. Linda och Påvel, de förintar mig!” Och hur hon samtidigt slog omkull vinglaset och borrade in blicken i Linda.
Cigaretten mellan fingrarna, det flagnade nagellacket, fingrarna med de nedbitna nagelbanden krampaktigt om vinglaset. Molltonen i hennes röst. Den hade en tyngd som slog mot botten.
Det var hemma hos en granne, säkert en av de hon brukade pimpla vin med, någon som hade lika många sorger att ventilera som hon själv, och Linda var där för att hämta henne i hopp om att hon skulle somna hemma och inte ute på gården eller i trappuppgången. När mamman vände sig om fanns det en smärta som bröt igenom det simmiga i blicken, som hotade att välla ut över ögonlocken röda kanter. Hade hon gråtit? Nu förstod Linda att mamman vetat hela tiden att hon stått där, att hon velat att Linda skulle höra detta. Att hon, hennes dotter, förintade henne.
En mås flyger upp med en plommonslamsa i näbben. En kaja flaxar till bredvid, måsen tappar plommonbiten, skriar förtvivlat.
De där orden har alltid funnits där men nu tycks de så avgörande, precis som hennes röst hade en annan bräcklighet, hennes formuleringar var annorlunda då, mot hur hon brukade prata. Det gälla tjattrandet som ständigt steg och sjönk, som malde på i evinnerlighet. Det som både gick in i Linda och lade sig utanpå som en skrud som hon trodde hon hade lyckats skudda av sig.
Nu är som om de skriande av fåglarna hade hackat in det i hjärtat, den frasande sopmaskinen skrapat in det: Jag förintade henne. Inte hon mig, som jag alltid trott.
Är det verkligen så att minnet tenderar att förminska, inte bara avstånd och storlek utan också tidsrymd, förlopp, känslomässiga upplevelser och betydelse av upplevelser och händelser, sådant man drabbats av eller utsatt andra för? Generellt alltså? För även det motsatta gäller ju: att man blir fixerad vid något avgörande och håller fast i det för evigt. Oförlåtande.
Enligt neurobiologin är samma delar i hjärnan aktiva när man minns som när man fantiserar.
Ur ”Skärselden”
Det konstiga var att hon överhuvudtaget blev kär i Luciano. Och hur lätt han kunde ta över den allomfattande längtan efter Peppe och känslan av att livet inte var värt att leva om hon inte var nära honom, känslan hon hållit framför sig tills hon äntligen fick åka hit igen. Känslan av att Peppe, och det han stod för som var så konkret sammanbundet med Rom, med Forte Prenestino, var länken mellan det liv hon kände sig tvungen att leva och det liv hon åtrådde men aldrig trodde sig kunna uppnå.
Det hade tagit flera dagar innan hon märkte att Luciano var intresserad av henne. Han kom ihåg saker som hon hade sagt dagen före, eller frågade på sin taffliga engelska hur natten hade varit. Han bad henne hålla i om han skulle fästa en tråd på något armband han höll på med. Ibland kom han och satte sig nära henne och jobbade, tyst, lugn.
Mest blev hon förvånad när hon förstod.
Han måste ju ha märkt att hon lät sig uppvaktas av de flesta som kom i hennes närhet. Han måste ha sett, och ändå visade han henne uppskattning. Ändå ville han ha henne. Eller var det konkurrensen som triggade honom?
Det var bara Gianni, som hade frågat om det var hennes levebröd, som inte slog sina lovar omkring henne. Han snodde garnet med hastiga rörelser, såg bister och målmedveten ut. Blängde surt eller undvek henne. Han och Luciano var från Milano och de jobbade för att få ihop till vinterboendet någonstans, Prag lät det som. Men först skulle de till Amsterdam och jobba. Tjejerna lärde hon aldrig känna.
På Spanska trappan flöt hon omkring i känslor av att vara åtråvärd och respekterad, beundrad. Delaktig i en gemenskap där hon både var i centrum och en av de andra. Hon var beskyddad utan att egentligen märka det, förrän efteråt.
Kanske var det förklaringen. Hon behövde ingen, var redan uppfylld av allt och alla. Därför kunde hon också bli kär i honom, för han var inte avgörande. Det kostade ingenting. Allt var lätt och okomplicerat. En lek där hon kunde reglerna bara för att hon var den hon var, där hon var.
Villkorslöst, när hon trott att kärlek krävde något av henne, något som hon aldrig hade.
I love you so many, sa han.
Det regnar och allt blir dunkelt, som genom ett färgat glas. Då var det alltid solsken, sammetslent och varmt. Om det kom ett regn gick det över på någon timme, sedan sken solen igen. Det står gott om paraplyförsäljare på gatan, men hon vägrar att använda pengar till något så trivialt. Polisstationen först, har hon tänkt ut under gryningstimmarna. Uppehållstillstånd måste ju vara det fundamentala.
Utanför lasarettsingången står en liten skara människor och väntar. De ser bistra och sammanbitna ut, pratar inte med varandra. Paraplyn, kapuschonger över huvudet, någon håller en tidning ovanför sig. En man har inget regnskydd alls. Hans lugg ligger slickad i blöta testar mot pannan. Hans tunna täckjacka ser ut att vara genomvåt. Klockan har redan hunnit bli åtta så att de öppnar halv åtta verkar inte stämma.
De som står och väntar trampar rastlöst, irriterat, och över hälften ser ut som icke-italienare. Alla har något luggslitet, uppgivet, över sig, billiga täckjackor och nergångna skor. Vid ett cafébord under en baldakin på andra sidan gatan sitter en grupp män som talar arabiska och säkert också behöver uppehållstillstånd. För säkerhets skull frågar hon några italienska kvinnor som enträget knackar på den stängda porten.
”Nej, nej!” skakar de på huvudet. ”La Questura, nej den finns inte här inne. Det här är ett sjukhus.”
Hon invänder, men de fortsätter att skaka på huvudena, vifta med pekfingrarna fram och tillbaka med sitt smackande ntz! En av dem säger i tröstande ton att hon ju kan fråga när de väl öppnar.
Hon gör samma tur runt kvarteret som igår för att se om det finns en annan ingång men rundturen ger inget resultat nu heller. Och nu börjar både hungern och kaffesuget gnaga ovanpå det fadda skrapandet i pannan och magen av vinet kvällen före. När hon ser sig om efter en bar får hon syn på en krokig, rostig skylt som talar om att polisstationen finns på Via di Francesco a Ripa 64, precis som hon på turistinformationen sa igår.
Hade hon fått fel nummer eller varför hittade hon inte den då? Men kvinnan på sjukhuset sa tydligt 127. Trots krokigheten ser hon nu att skylten pekar tvärs över den stora Viale di Trastevere, där Via di Francesco a Ripa mycket riktigt fortsätter. Äntligen något som stämmer.
Och i en öppen portgång finns en polisstation. Och säkert förskansad bakom en glasbur några trappsteg upp sitter en äkta polisman, ung, med skärmmössan på, försjunken i sportnotiserna i en tidning. Han lyfter dock på huvudet när hon frågar om hon kommit rätt.
”Vad vill ni?”
”Jag vill ha ett uppehållstillstånd.”
Han ser frågande ut, pekar på en liten metallåda i glasrutan framför henne.
”Ni måste tala där.”
Hon böjer sig ner mot en rostig högtalarmikrofon och upprepar vad hon just sa.
”Ni får komma tillbaka i eftermiddag”, säger han och slänger upp handen mot en tavla på väggen bakom henne.
Där står mottagningstiderna och hur tydligt som helst att det är öppet på förmiddagarna. Hon påpekar det för honom.
”Ni får komma tillbaka i eftermiddag”, upprepar han.
Hon hör en order, inser att han faktiskt är polis och att hon nog gör bäst i att lyda, oavsett om det stämmer eller ej.
Bar San Calisto nästa, det ligger bara några kvarter härifrån. Hon nästan ramlar in och slösar bort två euro på en cappuccino och två cornetto. Törsten river i halsen också men vattnet är som tur är gratis.
Ur ”Paradiset”
De står i en halvdunkel lokal där bara ett svagt ljus från en innergård når in från ett par dammiga fönster och hon befinner sig i en svunnen värld av märkliga maskiner, mörka tunga skåp och hyllor längs väggarna, men kastas tillbaka i moderniteten när Bruno tänder ett lysrör och förstör magin bland pressar i gjutjärn, höga arbetsbord, hyllor, arkivlådor och draglådor i mörkt trä och mässingsbeslag, och något som liknar sättlådor som fanns en gång på tryckerier. Och böcker, travar av dem. Gamla, slitna och sådana som helt nya ut fast det gamla lyser igenom.
Framför dem står en maskin, i gråblått gjutjärn, med hjul på var sida och med en invecklad konstruktion av skruvar, trådar, fjädrar valsar, pistonger och spakar och vevar, och någonstans i innandömet hänger ett bokhäfte.
”Det du ser här är en symaskin, den är från 1940 men kunde likagärna vara från 1800-talet, den syr man häftena med till en hel inlaga. Med den kan vi laga om en bok är trasig i inbindningen.”
”Den får mig att tänka på tortyrmaskinen i Straffkolonin”, säger hon.
Bruno skrattar. Och drar henne till sig. Och berättar att boken som hänger där för att bindas in är en martyrberättelse från 1600-talet om San Vitale och hon tänker på kyrkan San Vitale där hon såg Bruno när hon följde efter honom från posten. Och tänker att även om de skapar den här kärleken tillsammans får de hjälp någonstans ifrån.
Han fortsätter att visa, prata: om silkegarner för de nyare och bindgarn för de äldre inbindningarna och hur man syr inifrån läggen och ut, och hur man förstärker runt kapitälbanden, att det är trä i pärmarna som ofta måste bytas ut och sedan är det skinn limmat ovanpå, förr hade man obehandlat skinn som mörknade med tiden. Han pratar om skillnaden mellan nya och gamla bindningar och hon fascineras när han visar hur han lagar papper; om en bit av pärmen försvunnit bygger han först upp det med kartong och sedan med japanpapper, ett långfibrigt papper av mullbärsträ, nästan som att arbeta med papier-maché.
”Det är den vanligaste skadan, att ryggarna och pärmarna lossar.”
Om en boksida är trasig använder han ett florstunt japanpapper som limmas på med stärkelseklister av vete och som kan färgas in.
”Och om det saknas text eller bild?”
”Nej, det kompletterar man inte”, svarar han. Och om det är pergament som ska lagas använder jag goldbeaters skin”, och hon flinar åt hans usla uttal ”som är gjort av nötkreaturstarmar”, men blir hänförd när han visar hur han limmar på det ytterst tunna membranet med gelatin.
”Bara fina naturmaterial”, säger hon och nej, hon ångrar inte att jag följde med när han frågar.
Det känns som tiden är upphävd bland bladguldsfolie, stämplar och fileter av bly eller mässing, tyngder, hjul som dras runt för att pressa ihop limningar, knäledspressar för att fästa försättsbladen mot pärmen och alla specialverktyg och nej hon ångrar inte att hon är där med Bruno.
Som hans. Den han är förälskad i.
”Jag hörde dig”, säger han med ens.
Ovanför dem det absurda lysrörsljuset som får hans utmejslade ansikte att framträda än mer.
”Vad?”
”Separati in casa. Det kan man kalla det, ja …”
Något snörps ihop i henne, men hon finner inget att säga utom ”uhum.”
” … men jag kan inte med det uttrycket, det är för losers. Sjabbigt, som om man resignerat inför något som konventionerna bestämt. Vi står över sådant. Eller hur, amore?”
Han ser henne oförställt i ögonen.
”Som sagt, hit in får inte ens min fru komma”, säger han.
Och en klarhet landar i henne likt ljuset som expanderar över dem. En kraft som bänder genom bröstet, spänner ut och fyller där det förut var inklämt, trångt. Nu är där expansion. Elektroners kvantars kvarkars rörelse. Tiden som stillnat i hans närhet.
I klartext: inom henne, själen, i tankesystemet, har det skett ett skifte. Så enkelt det kan vara när tetrisbrickorna faller på plats. Att stå över sådant. Amore.
Bruno tar ledigt resten av eftermiddagen och de går hem tillsammans längs corson.
”Ibland när jag är på Vallicelliana hör jag rösterna från böckerna i hyllorna, som ett otåligt mummel. Som om de diskuterar eller grälar om vad det står i dem. En av mina romaner handlar om det, om hur de gamla böckerna får liv och börjar utgjuta sig över samtiden, och hur andra stämmer in eller motsäger, som de filosofer eller kyrkomän som skrev dem skulle tänka om de såg hur det är idag.”
”Jag tror också att böcker kommunicerar med varandra. När jag skrev de där recensionerna åt biblioteken tänkte jag på hur förbundet allt är i litteraturens värld. Ibland tänkte jag mig ett fält – ett moln – där all sanning finns, all kunskap, alla samband. Först tänkte jag att vissa författare är uppkopplade där och förmår dra ner trådar därifrån med ord, behängda med tankegods och gestaltande scener som talar om något av allt som finns där uppe i molnet, i det uppenbarade. Sen insåg jag att författarna egentligen uppenbarar det som bara är grumligt, otillgängligt tills någon uttalar det, uttrycker det. Men det finns ändå hela tiden. Det är det som är den objektiva sanningen, den som måste uttolkas, beskrivas och gestaltas i subjektiv form. Då blir det litteratur. Det handlar inte så mycket om berättelsen. Berättelsen är bara en form för att uppenbara sanningen och sambanden. Därför är alla bra böcker förbundna med varandra.”
Bruno är tyst en stund, tycks fundera.
”Vi kanske alla är en kanal – som att idéerna kanske finns där ute – och det är bara är att plocka ner dem på jorden, mer än den gamla tanken om att vissa är mer lämpade för detta. Vi kan alla hjälpas åt, skapa med delaktighet”, säger han.
”Ja, kanske det. Men jag tror inte alla kan bli författare.”
”Så fick du det sagt också”, skrattar Bruno lite bittert.
”Förlåt. Men jag är inte heller författare. Har ingen tanke på att bli. Som recensent vet jag hur bra böcker skrivs, och att jag aldrig skulle kunna göra det.”
info@opulens.se
