KVALITET. Stjärnorna på slottet, alltså! Ännu ett exempel på den mjukare mer smygande spenatshots-fascismen. ”Starka kvinnor”, ”magiska levnadsöden” och ”nu orkar inte tittaren med samma kameravinkel längre”…
Det är sårigt och lite febrigt kallsvettigt just innan ett melankoliskt nordiskt ljus sprids över insjön. Kay Pollack-kitsch för den frustrerade evigt entreprenöriella kulturmedelklassen som såklart vill veta ääännu mer om hur det är att ha adhd.
Jag osäkrar snart min VHS-kassett med ”Studio S” och drömmer mig bort till en kedjerökande Jörn Donner som på prime time lägger ut texten om kameravinklar i franska nya vågen-filmer. Till en knastertorr Per Ahlmark som sågar marginalskatten i ett soffprogram. När Kristina Lugn kunde läsa dikter, om hudfärgade sloggitrosor och taffliga hångel i hissen, mitt under en lördagskväll i monopol-tv. Det talas om kris i tv-världen. Ja, efter trettio års fullständig ryggradslös nivellering och infantilisering är det kanske dags att ettan vågar köra Tarkovskij, Truffaut och Bergman klockan åtta igen. Håll i er nu, för här kommer en vild, djärv tanke: hur vore det att konkurrera med… kvalitet?
JESPER NORDSTRÖM
