DESTRUKTIV MANLIGHET. “Är det verkligen rätt väg att förvandla de många genusrelaterade övergreppen till persondrev vid enstaka tillfällen, för att sedan låta medier hylla och hajpa så kallade bad boys med unken kvinnosyn resten av tiden?” Erik Cardelús skriver apropå hur medierna uppmärksammat Paolo Robertos sexköp.
Att mansrollen hamnat i fokus under de senaste dagarna är ingen överdrift. Eller genus- och maskulinitetskonstruktioner som det heter på akademiska. Bakgrunden känner det flesta: en högprofilerad kändiskille har blivit ertappad med sexköp av polisen.
Varken förr eller senare har mina sociala medier exploderat med så mycket upprörda känslor och åsikter. Även kvällstidningsmedierna har översvämmats av vrede, äckel och hån mot denna tidigare medialt och kommersiellt hyllade och hajpade man. Många som suttit vid tangenterna har själva varit så kallade mediekändisar. Personer som i många fall tidigare har hängt runt med denna person eller medverkat i liknande mediala kollegiala sammanhang.
Frågan är bara om vad som praktiseras här. Vad bygger egentligen denna mediestorm mest på? Är det viljan att diskutera osund och destruktiv manlighet och kvinnoförtryck eller är det främst något annat?
Själv minns jag att denne förövare byggt sin persona på att vara macho och personifiera det som den kände maskulinitetsforskaren Connell kallar för hegemonisk maskulinitet.
För om det handlar om att diskutera osund och destruktiv manlighet och kvinnoförtryck finns det 364 andra dagar att göra det på. 364 dagar då möjligheten att föra en djuplodande, saklig och nyanserad debatt är långt gynnsammare. 364 dagar då vi – med långt bättre skärpa och mindre kändisfixering – kan fokusera på fenomen som mansroller, genuskonstruktioner, trafficking, internetporr, skeva skönhets- och kändisideal, medial cynism med mera.
För dessa saker är värda vår uppmärksamhet oupphörligen, så att det inte hamnar i botten på det mediala och interpersonella flödet. Och javisst: det är ytterst viktigt att – speciellt för oss män – ta tydligt avstånd från denna typ av beteenden och alla de små accepterande, lismande och ryggdunkande manövrar som leder fram till dem. Här finns inget tvivel eller tvekan alls.
Men återigen uppkommer frågan om vad som har föregått denna eruption. Själv minns jag att denne förövare byggt sin persona på att vara macho och personifiera det som den kände maskulinitetsforskaren Connell kallar för hegemonisk maskulinitet. Alltså en sorts idealiserad maskulinitet som svävar ovanför den gängse. En sorts maskulinitet som ofta och gärna plockas upp av våra medier och ges en enorm massa rampljus och utrymme. En sorts maskulinitet som passar i TV-soffor, på företagsevent och i försäljningen av en massa prylar.
Inte heller blir det svårt att tänka på Kulturprofilen, som med närmast obefintliga egna meriter levde stort och flott, fick ta emot medalj av kulturminister och kung, som lyftes fram som ett föredöme för unga män och som fungerade som en informell nittonde medlem i Akademien. En kulturprofil inför vars uppenbara agerande den tydligaste aspekten var de mångas tystnadskultur.
Inte heller kan jag undgå att tänka på den man som slog Josefin Nilsson sönder och samman under flertalet år. Ett beteende som fortgick, månad efter månad, trots att många bevisligen kände till det. En man som fick pryda medieomslag och lyftes fram som en spännande så kallad Bad Boy under många år mellan det att han fällts av domstol för kvinnomisshandel och fram till det att behandlingen av Josefin Nilsson hade förvandlats till ett drev.
Så slutligen, människors beteenden – såväl konstruktiva som destruktiva – uppstår sällan i ett vakuum. Och att det finns en massa unken kvinnosyn därute är ingen hemlighet. Frågan är bara om vad som gynnar jämställdheten mest. Är det verkligen rätt väg att förvandla de många genusrelaterade övergreppen till persondrev vid enstaka tillfällen, för att sedan låta medier hylla och hajpa så kallade bad boys med unken kvinnosyn resten av tiden? Och bör vi inte diskutera sådant som föregår dessa drev, framförallt det kollektiva och personliga ansvaret bland dem som står förövarna närmast och – så ofta – göder deras egon och sällan bromsar deras destruktiva sidor?
Från Akademien, Dramaten och till TV4:s många kändis- och poppisprogram löper en röd tråd. Det är en röd tråd där man ofta hajpar och hyllar en typ av manlighet så länge den är lönsam och medialt läcker. En röd tråd som inte sällan inbegriper en rejäl dos av tystnadskultur och bristande civilkurage, men som alltid har en vinnande hand när det ska slås mynt av sensationella och skandalösa händelser och förvandla dem till klick och sälj.
info@opulens.se
