INFORMATIONSRUTA. Numera finns det på SvD:s kultursidor informationsrutor som upplyser om att en ”recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk”. Melker Garay funderar över betydelsen av ett sådant tilltag.
[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]
De som är bekanta med Svenska Dagbladets recensioner vad gäller de sköna konsterna känner väl till den informativa och till synes idiotförklarande ruta som alltid och plikttroget medföljer varje recension. I den kan vi läsa att en ”recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk”.
Alldeles riktigt. Så står det. Vilket vid första anblicken kan tyckas högst överflödigt. Vem som helst borde ju begripa att det är en bedömning gjord av den som recenserar. Märkvärdigare än så borde det inte vara. Likväl tarvas den rutan då det har — får man anta — visat sig att det finns läsare som fått för sig att recensenternas inte sällan tvärsäkra omdömen om kvalitativa egenskaper hos konstnärliga verk utgör objektiva sanningar.
Mycket talar alltså för att en del av SvD:s prominenta läsare fallit offer för den bedrägliga illusionen att kvalité är något objektivt, för att inte säga odiskutabelt. Och det är därför som kulturredaktionen ser sig nödgad att förse varje recension med en upplysande ruta om att en recension har inget som helst att göra med objektivitet, utan är endast ett utslag av en recensentens tycke och smak.
Denna skyndsamhet att ta läsaren ur objektivitetens villfarelse — med hjälp av den oförtäckt idiotförklarande rutan — visar med all önskvärd tydlighet på ett synnerligen redaktionellt gott omdöme. Därtill visar den på hur angeläget det är att skola de intet ont anande läsarna i att subjektivitet, om än i en reglerad och traditionsförankrad framvuxen praxis, genomsyrar varje enskild recension.
melker.garay@opulens.se
