KONSTBOK. “Med förkrossande skicklighet och perfekt sinne för karaktäriserande detaljer som ögon och näbbar låter Garay aningar av djur tona fram i flödet av färger.” Opulens Melker Garay har släppt en bok med sina målningar från de senaste fyra åren. Vi bad Britte Montigny, konstkritiker och ej medarbetare till magasinet, recensera.
Melker Garay – Målningar och texter
Norlén & Slottner förlag
Melker Garay är först och främst författare. Berömd och belönad för sina kortkorta noveller, där varje ord är betydelseladdat/ifrågasättande/tankeväckande. Några brister i hans ordförråd står inte att finna. Ändå skriver han i förordet till sin senaste bok Målningar och texter att ord inte alltid räcker till.
Något som språket inte kan förlösa finns således kvar inom Melker Garay. Som fångna i en osynlig bur ligger de och skaver. För att befria dem så att alla de känslor, drömmar och fantasier som inte funnit vägen in i all världens ordlistor ska kunna sväva fritt måste andra metoder tillgripas. Musik är en sådan metod.
Redan för dryga hundra år sedan skrev Igor Stravinsky baletten Eldfågeln där musiken föder (ordlösa) bilder som dansarna förmedlar. Inspirerad av Arnold Schönberg och den nya Wienskolans framväxande atonala tolvtonsmusik utvecklade Vassily Kandinsky den abstrakta expressionismen för att kunna förmedla upplevelser som det varken finns ord eller bilder för. Kandinsky och Stravinsky — fler namn skulle naturligtvis kunna nämnas — har sin hemvist på en imaginär nivå, en nivå där Melker Garay uppenbart också känner sig hemmastadd.
Om Garay förutom att vara författare också är musiker/kompositör ska jag låta vara osagt även om det finns en påtaglig musikalitet i hans målningar. Att han är en färgkonstnär och kolorist av rang råder det dock ingen tvekan om. En uttolkare av oförlösta bilder — rent av ord — med hemvist i den existentiella gränszonen mellan varat och icke-varat, mellan det föreställande och det icke-förställande, mellan det gripbara och det undflyende.
[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]
Blandade med ett mindre antal korta, tidigare publicerade texter, presenterar boken ett 50-tal målningar tillkomna under åren 2014 – 2018. Samtliga är förhållandevis stora (150 x 100 cm; 100 x 150 cm) och skapade i flödande, färgmättad akryl, så pastos att det nu och då skapas reliefer. Rytmiskt eleganta som i den vita monokromen Caballo där slingor av fet färg skapar illusionen av en kråmande häst; frihetssträvande som i den mäktiga, likaså vita, monokromen Emancipation, där sfärer av färg mödosamt tycks frigöra sig ur bakgrundens slätstrukna vita yta, men också som en varsamt modellerad fond till en stolt fågels rymdfärd. I de nämnda verken och faktiskt i flertalet av de målningar boken presenterar handlar det om någon form av frigörelse. Om former som undsluppit ordens slaveri för att ta friheten i besittning.
Temat återkommer gång på gång. I texterna. Som i den om draken som inser att friheten blott är en chimär; i den om papegojan som genom gallret i sin bur genomskådat den bur som människorna skapat åt sig själva. Och, naturligtvis, i målningarna. Med hjälp av färger och rytmiska kompositioner visar Garay hur även fula och förskjutna varelser kan erhålla en bisarr skönhet som befriar dem ur ensamheten och när dem med ömhet och empati.
Avvikelsen är en vit monokrom med en pastos, nästan cirkelrund upphöjning mitt på duken. En svårdefinierbar relief vars mening Garay söker tydliggöra i en följetext där han bland annat konstaterar att ”Föreställningen om den universella estetiska normen har blivit suspekt”. Det grundläggande kravet på att konst ska ha en estetisk dimension har ersatts av en konceptuell konstuppfattning.
Det är således fullt möjligt att rubricera Avvikelsen som konst. Garay tycks dock ha en annan uppfattning eftersom detta monokroma och händelsefattiga vita verk rimmar illa med bokens övriga målningar.
Garay är estet. Estet uti fingerspetsarna. Skönheten i hans målningar låter sig snarare upplevas än beskrivas. Den genomsyrar målningarnas existentiella budskap som mynnar ut i en hyllning till livet och friheten — även om den senare visar sig vara en chimär.
Med förkrossande skicklighet och perfekt sinne för karaktäriserande detaljer som ögon och näbbar låter Garay aningar av djur tona fram i flödet av färger.
De hör alla hemma i den konstens sfär som kallas den magiska realismen. En fantasieggande hållplats på vägen till den surreella nivå där allting — också det sköna och det fula — upphör att vara varandras motsatser.
info@opulens.se
