Dela:

Bläddra per

Allt inom: Scen & film

Stukade drömmar och allmän desillusion

KORTRECENSION. ”Fantasierna om ett bättre liv bortom horisonten är universellt allmängiltiga. Olivia Cooke gör en stark tolkning av unga Katie, som lever i en solkig miljö där hennes predikament illustrerar det sociala arvets obönhörlighet.” Björn Gustavsson recenserar Katie Says Goodbye.

Närmast furiöst

FARSTEMPO. ”Tartuffe kan spelas som en moralitet, som commedia eller renodlad fars men också, som Stanislavskij en gång gjorde, som ett Tjechovdrama före Tjechov. Här ligger dock commedia dell’ arte i botten, tempot är högt, ibland närmast furiöst, något psykologiskt finlir finns det inte utrymme

Det våras för jämställdheten

STRUKTURER. ”Behovet av nya filmiska strukturer, där man inte nöjer sig med en eller annan stark kvinnlig huvudkaraktär utan erkänner behovet av ännu fler kvinnor även bakom kameran, har med andra ord kanske aldrig varit större internationellt sett”, skriver Karolina Bergström.

Inte läge för festligheter

INSPIRATÖRER. ”Jag skulle kunna ge fler exempel och likaså berätta om hur Teaterrepubliken på olika vis breddat sin repertoar och ständigt överraskat med innovativa idéer. På så vis har gruppens medlemmar kunnat fungera som inspiratörer för andra teatergrupper runt om i landet”, skriver Clemens Altgård.

Den vackre ynglingen

VÄXTVÄRK. Filmen Call Me by Your Name lyfter det välbekanta temat om den vackre yngligen, som Emil Åkerö här reder ut.

Punken och inrättandet i hyllningskören

NOSTALGI. ”Men de kritiska och samhällsanalytiska ansatserna övergår snart i det som man kan förvänta sig när svensk punk ska skildras: det konstanta Upprättandet. Det finns flera generationer av kulturjournalister som ser som sin främsta uppgift att ‘brinna’ för punken”, skriver Andreas Engström.

Gösta Berling får nytt liv på Göteborgs Stadsteater

MINNESVÄRD. ”Lekanders version av Gösta Berlings saga har mycket som erinrar om Stillers expressionistiska stumfilmsteknik. Dit hör inte bara musiken, de skarpa kontrasterna och skräckeffekterna, utan också de renodlade karaktärerna och den starkt förenklade handlingen”, skriver Torsten Rönnerstrand.

Krigets grymheter som en allmänmänsklig tragedi

HJÄRTSKÄRANDE. ”Kvinnorna ses som anomalier när de deltar i det våld som kriget föreskriver och förväntas sedan att utan svårigheter gå tillbaka till den vårdande rollen som hustrur och mödrar”, skriver Anna Remmets.

Lekfullt och överväldigande

MUSIKAL. ”Den danska regissören Elisa Kragerup använder frikostigt hela stadsteaterns väldiga scen. Förutom skådespelarna är scenen i stort sett hela tiden befolkad av dansare och musiker, det är lekfullt och överväldigande, såväl välsjunget som välspelat överlag”, skriver Lena S. Karlsson om My Fair Lady.