”I den mån kritik är kunskap om konstverket, är den dess självkunskap; i den mån den bedömer det, sker detta i dess självbedömning.”
– Walter Benjamin, Begreppet konstkritik i den tyska romantiken.
I Walter Benjamins (1892–1940) författarskap utgör doktorsavhandlingen Begreppet konstkritik i den tyska romantiken (1920) ett övergångsverk. Här binds de tidiga kunskaps- och språkfilosofiska texterna samman med essän om Goethes Valfrändskaperna och den refuserade docentavhandlingen om det tyska sorgespelet. Ämnet är konstkritik som begrepp hos de tyska romantikerna. Mer specifikt rör det sig om den tidiga romantiken eller Jenaromantiken, det vill säga den unga intellektuella krets som hade sitt centrum i Jena vid sekelskiftet mellan 1700- och 1800-talet. Hit räknas namn som bröderna Friedrich och August Wilhelm Schlegel, Ludwig Tieck och Novalis (Friedrich von Hardenberg), samt den kortlivade tidskriften Athenäum (1798–1800). Detta är första gången Begreppet konstkritik i den tyska romantiken utkommer på svenska. Nils Järvinen står för översättningen.
Om boken i media
“Benjamins läsning av de tidiga romantikernas kritikbegrepp pekar mot konstens subversiva möjligheter och förmåga att blicka bortom subjektet. Genom att placera verket i centrum, i synnerhet poetiska och litterära verk, igenkänner kritiken konstens virtuella och radikala möjligheter: att genom den kritiska akten utvidga tänkandets och perceptionens gränsdragningar bortom subjektet, att överskrida avståndet mellan kritiken och kritikens föremål.” –Anton Göransson, Paletten
“Det intressantaste i boken kommer i dess sista kapitlet som enligt Benjamin egentligen faller utanför undersökningen. Där framträder «konstkritikens rena problem» genom att romantikernas idé om verkets kritiserbarhet kontrasteras mot Goethes idé om dess okritiserbarhet. Det är en vacker framställning, där den absoluta närheten mellan Goethe och romantikerna tecknas med hjälp av fina skiljelinjer, exempelvis mellan idén om verket som «torso» eller som «fragment». Därigenom nås till sist «konstfilosofins systematiska grundfråga», nämligen relationen mellan konstens idé och konstens ideal.” – Lars-Erik Hjertström Lappalainen, kunstkritikk.se
“Att ta itu med Benjamins reflektioner över Begreppet kritik i den tyska romantiken, betyder samtidigt att förstå författarens sakta närmande till marxismen, men också ett omedvetet sätt (för Walter Benjamin) att förutse vissa relativistiska ”känslor” och teorier som banade vägen till det som idag kallas postmodernism.” – Guido Zeccolla, Tidningen Kulturen
Om författaren
Walter Benjamin (1892–1940) var en tysk filosof och kritiker, främst verksam som frilansande skribent och recensent sedan han tvingats dra tillbaka sin docentavhandling Ursprung des deutschen Trauerspiels. Till hans mest kända texter i svensk översättning hör verken Enkelriktad gata (Symposion), Barndom i Berlin kring 1900 (Symposion/Spleen) och det oavslutande Passagearbetet (Symposion/Atlantis), samt ett stort antal kortare essäer, varav ett flertal har samlats i volymerna Bild och dialektik (Bo Cavefors/Symposion/Daidalos) och Språkfilosofiska texter (Daidalos).