SYMFONI.  Jesper Nordström tar sig an Bruckners sjunde symfoni. Ett verk som Ivo Homqvist skrivit om tidigare här.

När det gäller de stora hörnstenarna inom klassisk musik vågar jag lova att ni kan nynna en melodi om jag nämner namn som Bach, Beethoven eller Mozart. Det är som den tidigare eran inom konstmusik har den slående svidande melodin som raison d’être.

Sedan händer något under 1800-talet. Det glider mot det mer svårt atonala, och min ”hit men inte längre” gräns går vid Mahler. Javisst, någon viktigpetter kommer väl dragandes med Camille Saint-Saëns eller annan melodiös redan då anakronistisk musik för att skjuta min tes i sank.

Så har vi då Anton Bruckners symfonier som märkligt nog består av melodier, melodier, och åter melodier men ändå inte fastnar på det där sättet som Mozarts toner nästan kan bränna sig in i hjärnan som någon sommarplåga i stil med ”Boten Anna”.

Det är märkligt men jag kan ta fram min mastodont-cd-box och spela något och hela tiden slås av att hur nytt och ohört det hela framstår som.

Som att följa en bäck som går över i en å som går över i en flod i en lång vandring med skinnryggsäck och stav i gammal stil.

Den sjunde symfonin har jag även i en tjeckisk lp-box på Supraphon, inköpt helt enkelt på grund av att omslaget fint skildrar musiken. Långt ifrån Deutsche Grammophons stelt högtidliga konvolut bejakar bilden den friskhet och naturlyrik som är som mest tydlig i hans sjunde symfoni. Det är hans hemland Österrike som glider förbi med mäktiga mörkgröna berg och lyrisk edelweiss om vartannat.

Med det sagt blev Bruckner utmärkt lämplig för nazisternas mytbildning. Bruckner och Hitlers levnadsbana är slående lika. Båda födda under förhållandevis fattiga förhållanden, båda mer eller mindre hårt kämpande kulturmän i Wien där såklart den bittre dilettanten Adolf kunde hitta en idol på samma vis som den arbetslöse gruvarbetaren i Kentucky kunde drömma om vara en vulgär fastighetshaj på Manhattan.

Men låt det vara sagt en gång för alla: Bruckners koppling till Tredje riket är något han postumt lagts till last. Till skillnad från hans lärofader Wagner med sin antisemitism och sina forngermanska myter och stundtals kristet eskatologiska tankegods var Bruckner först främst och sist kompositör och inte ideolog. Hans symfonier nämns ofta som formellt, inommusikaliskt nyskapande och det tyvärr är något som går förbi en glad gröngöling som jag.

Ja, jag sa glad gröngöling, för jag kände att när jag började läsa en torr, djup avhandling om detta stycke slogs jag snabbt av känslan att ”nej jag vill inte låta det flytta upp i hjärnan och bli analyserat ”.

Den svärmiska känslan och det stora ödesmättade lämpar sig inte direkt för djupa pannveck, speciellt inte adagiosatsen. Det är väl den känslan som gjorde att den tyska folkradion spelade det både när förlusten av Stalingrad och Hitlers självmord var ett faktum. Det visar mest på att starkt suggestiv musik låter sig kapas till vilka mörka tankesystem som helst, så ruska av er det och njut av kanske tidernas mest hjärtknipanade symfonipassage.

The post Veckans vax: Bruckner first appeared on Opulens.

RETRO. Jesper Nordström inleder året med att uppmärksamma en bortglömd genre.

Vi måste prata om turkisk skogshuggardisco nu. Det är en sorgligt bortglömd kulturform. En minst lika viktig hörnsten i samhället som Mjölbys Porslinsrävsmuseum. Låt oss studera texten så vi kommer kulturyttringen riktigt in på livet.

Första stroferna kommer här. För att se resten får ni klicka här! 

“Down in the forest, near a village

Lived the man called ‘Nick The Chopper’
Chopping woods his game and making money
Caring no for trees, he blindly chops on

Never to be married, he never washes

He never went to school,
Nick the chopper
Chopping woods his game and gettin money
He doesn’t care for life
even for a friend now.

He’s a dirty old man Nick the chopper

He’s a dirty old man Nick the chopper
We are gonna kill you, Nick the chopper
Stundle you with branches
Nick the chopper.”

Känner vi inte den riktigt tjo-å-tjimmiga frejdigheten i det? Att det här är något som hade passat på “Allsång på skansen”? Låten hör ni här!

Baris Manco – mannen bakom detta mästerverk – hade en sällan skådad särställning inom turkiskt musik- och nöjesliv och verkar ha excellerat i snart sagt alla genrer; musik, frågesport, barnprogram. Boende en tid i Frankrike där han spelade ganska konventionell beat-pop blev han sedermera en förgrundsgestalt i genren “anatolian rock” där mellanösterns folkmusikinstrument och helt annan stämning integrerades i västlig rock och pop.

Som om inte detta var nog lärde han sig teckenspråk för att hörselskadade barn skulle kunna få egna program i etern och var med i såpoperor med musikinslag, något vi svenska sällan ser men som i likhet med Bollywood i Indien är vanligt i Turkiet.

Så var det ju också detta med hans hårfagra inte helt oattraktiva framtoning. Hans tidiga bortgång resulterade i en begravning värdig en omtyckt statsman och föranledde trafikkaos och en omfattande landssorg.

Ibland saknar jag sådan flamboyans i vårt eget mellanmjölksland.

The post Veckans vax: Turkisk skogshuggardisco first appeared on Opulens.

RETROKULTUR. Jesper Nordström lyfter fram några exempel på musik som passar fint att lyssna till, när julen närmar sig, och du hör till dem som tröttnat på de traditionella jullåtarna.

Vi vet alla att julmusik är den mobbade kusinen från landet som inte anses fin nog i salongerna. Den skrålar på i köpcentrum med decimetertjockt indraget gråslask och i sin ofta sentimentala sockrighet blir den som billig parfym en dag man inte kunnat duscha.

Eller som en pliktskyldig sliskig prinsesstårta på en papptallrik när någon på kontoret fyller år.

I mina öron har ofta musik som inte flaggar för att just vara julmusik kommit som mest till pass i december.

Nå det finns ju Jussis “O helga natt” som blästrar rent bland sockergarnityren, men det är undantaget.

Sedan handlar det ju om vad för slags känsla man vill framkalla. I detta klimatförändringarnas tidevarv får vi inte längre särskilt ofta sådana gnistrande jular som kunde vara hämtade ur ett Jenny Nyström vykort och då kan Jean-Michel Jarres “Equinoxe 3” komma till väl pass.

Det är den låt som i min hela samling som bäst förmår att framkalla bilder av barndomens pulkafärder och rimfrost. (Jag tycker vi glömmer de plaskvåta och mördande tråkiga bävernylonsoverallerna.)

Enligt mig hade Jarre sin guldålder på 70-talet. Vad han gör för musik nu är mig egalt. Utan att kunna sätta fingret direkt på det har Jarres musik, som jag ser det, en grund i fransk chanson; hans melankoliskt-episkt-vindlande melodier står på Serge Gainsbourgs och Edith Piafs axlar.

Kanske skrinnar Bardot fram i en ishall i de inre bilder som musiken framkallar.

Men vi byter från skridskor vid någon parisisk hockeyrink och tar istället på oss vattenavvisande vandringskängor och beger oss ut i det svenska tomtelandet. Det landskap som Krösa-Maja befolkade med vättar, troll och lyktgubbar som Emil gärna lät sig skrämmas av.

Lyssna till exempel på ”Skogen vaknar” av Ralph Lundsten från hans album ”Johannes och huldran”.

Det är denna mer grönslemmiga granskogsdystra mystik som Ralph Lundsten återkommit till så ofta, och på ”Trolltagen – Nordisk natursymfoni no 5” låter det bubblande och knorrande nästan som Weather Reports fusionjazz.

Fast här är det mer den väderlek där fulsöta troll bubblar fram ur vrår och sprickor. Det är för all del också det väder vi nog får nöja oss med i juletid framöver när snön blir allt ovanligare.

The post Veckans vax: Den alternativa julmusiken first appeared on Opulens.

RETROKULTUR. Den här veckan försöker Jesper Nordström ta reda på lite mer om sitt antika skivfynd. Det visar sig vara i stort sett omöjligt.

Ta ett djupt andetag nu för risken är du blir irriterad. Detta är min mest mystiska skiva och det är omöjligt att komma till saken. Det är däremot möjligt att prata mycket runt den. För mig är det som att förvandlas till en igel som inte släpper taget innan det sugits ur blod i form av information.

Gruppen Lido Tango Band är omöjlig att hitta någon information om direkt, däremot är det fullt möjligt att de var del av den företeelse i mellankrigstiden som påminner om våra gamla brunnsorkestrar. Nå, nu kommer väl någon musikprofessor och påvisar att det finns en publikation om orkestern i Lichtensteins nationalbibliotek men för oss dödliga nördar verkar den helt flyga under radarn.

Sedan har vi ju den gamla sångtraditionen och mentaliteten som denna skiva representerar. I mellankrigstiden var det ofta mer tal om att ödmjukt förvalta en sångtradition, en orkester klädde upp sig och framförde musiken i en neutral stil. Verkligen inte som i vår tid med “Så mycket bättre” där det individualistiska uttrycket står i första rummet. Fast tänker man en runda till kanske Lido Tango Band var den tidens motsvarighet till coverband av det slag som helg efter helg spelar sig igenom örhängen på finlandsfärjan.

Nå, det är i alla fall svårt att veta när man blott får informationsskärvan att Raffaele Stocchetti har skrivit låten. Var han medlem i orkestern eller inte? Vem vet?

Så försöker jag en annan väg och söker på skivbolaget och bland det enda man finner är att det rör sig om åtta i stället för tio tumsskivor och att det är ”elektriska inspelningar” av Edison. Ja, men är inte alla inspelningar elektriska? Tydligen inte. Be mig inte förklara, jag fattar det knappt själv, men det fanns tydligen ljudinspelningar för länge sedan som enbart byggde på själva ljudets vibration i sig.

Då var det såklart klipskt varumärkesbyggande att Edison gav sig in i ett nytt “tekniken och elektricitetens under” i form av att ge ut grammofonskivor. Skivomslaget är också mer fokuserat på att skryta om den förnämliga ljudkvaliteten och hur outslitlig skivan är än att informera om artisten. Så jag ger upp i jakten på mer kunskap om bandet.

Att musiken är så där hurtig som en SF-journal men samtidigt spelades i Lido, det syndiga tillhållet för den tidens jetset får mig mest tänka på satirvisan “Det är så hälsosamt och stärkande i fjällen” där den tidens hälso- och kur-resor revs ner från piedestalen och visades för vad de var, nämligen utsvävande semesterresor med festande och lösa förbindelser. Lyssna själv!

Jag får nöja mig med att ha skivan som ett mystiskt inredningsobjekt tillsammans med en sifon från samma era.

The post Veckans vax: Lido Tango Band first appeared on Opulens.

RETROKULTUR. Jesper Nordström reflekterar över några skivomslag med minimalistisk design och konstaterar att det musikaliska innehållet kan variera starkt.

Det hela började med en lögn. När gitarristen Michael Rother sökte lägenhet ville han inte just vara musiker det vill säga framstå som fattig bohem utan bildade ett företag inom “reklam och design” och fick en lokal som han sedan bodde i också.

Omslaget till den första sjävbetitlade lp:n med hans band Neu! (december, 1971) var just sådan där rätt okonstnärlig bruksreklam med sin till synes sprayade logotyp i form av ett typsnitt på snedden mot vit bakgrund. Något liknande kan man fortfarande hitta på Tysklandsimporterad läsk i Malmös närbutiker.

Men kanske ligger också Andy Warhols silkscreenverk och Coca-Cola flaskor som en mer highbrow och arty-farty referens. Det är i alla fall musikaliskt sett fråga om ett slags renhet och ikonoklasm som präglar musiken.

Neu! spelade nämligen rak monoton tajt artrock som ett alternativ till den erans internationellt dominerande pompösa prog-rock (ej att förväxla med svensk progg) där konvoluten ofta var en blandning av rymd och änglar och knark och Jesus och där konceptet helst skulle innefatta komplexa kosmiska och metafysiska perspektiv.

Eller musikaliskt helst kasta sig mellan 17 taktbyten och “citera” Igor Stravinsky. Det vill säga att jag tänker på band som Jethro Tull, om vi ska gå till, i mitt tycke, något av det värsta i detta avseende.

Signifikativt nog nämnde Iggy Pop Neu! som en av sina stora influenser, “with its clean raw energy”.

Det asketiska omslaget hade blivit något att förhålla sig till mer eller mindre uttalat.

Kevin Godley och Lol Creme hade mod att lämna hitfabriken och kassakon 10cc för att spela mer kommersiellt ogångbar artrock. Och till sitt andra album ”L”, med Godley & Creme, 1978, valde de Storbritanniens skylt för övningskörning som omslagsbild.

“L” som i “Learning”. Ett slags erkännande av att de nu åter befann sig på ruta ett och gav ut ett svårlyssnat, om än kort, album på 34 minuter.

Fast ändå med påtagligt ekvilibristiska Frank Zappa-liknande influenser. Så här kunde det låta.

Neu! var måhända omslagsinspirationen. Men det var snarast Neu!:s totala motsats som utgjorde musikalisk inspiration.

Den här lilla estetik- och omslagsorienterade cirkeln i min skivsamling ska jag så sluta med tyska Kowalskis “industrifunk” på ”Der Arbeiter”, från 1983.

Det är en platta där vägarbetarskylten, ett renodlat piktogram på omslaget, i kongenial kombination med bandets robotiska dans och sound närmast framstår som ett slags milt självironiskt slut på det som var den krautrock-era som Neu! varit med om att inleda.

The post Veckans vax: Bland logotyper och piktogram first appeared on Opulens.

RETROKULTUR. Jesper Nordström går på vinyljakt i lantlig miljö och finner ett album med en ungersk Elvisimitatör. 

Så blev det höst på allvar och det var dags att hjälpa föräldrarna att stänga ner sommarstugan inför vintern.

Som typisk stadsbo och lite världsfrånvänd bokmal tar jag ofta chansen att i typisk klyschig anda få göra lite “riktigt arbete” med tung våt lövräfsning och stapla ved som ska täckas med presenning…fast gärna då med en Brucknersymfoni och kaffekask med utsikt över havet efteråt…

Så trillade färgen av mig och det framgick med all tydlighet vilken urbaniserad vekling jag ändå är när skräcken var ett faktum: här ute bland kobbar finns ingen nättäckning.

Som fd storrökare kändes det som att cigarettpaketet var tomt just inför första balkongblosset.

Nej, det är bara till att erkänna, jag blir nog aldrig den där trygga bistra mannen från skärgården med solbränd råbarkad hy och vegamössa. Vad som nu inträffade var ett utslag av mild besatt galenskap och att jag skriver detta är som om jag vore min egen distanserat registrerande psykolog.

Jag går med resoluta steg ner i hamnen och här är det invaderat av tyska fågelskådare med högteknologiska husbilar.

Där låser jag upp kedjehänglåset till byalagets gemensamma flakmoped. Känner tyska blickar i ryggen och knattrar i väg. För en svindlande kort stund är det jag som just är “gubben i sydväst”.

Färden går genom ett frodigt men också kargt landskap som är särarten för den här regionen.

Väl inne på centralortens volymhandelsområde med Mediamarkt och Elgiganten och övriga kedjor blir det till slut en batteridriven skivspelare från Biltema.

Om jag säger så här: dess kvalité lämpar sig icke för oknastrigt bevarade jazzrariteter från 1958.

Men “mjukvaran” då, det vill säga skivor att spela? Här kommer loppisen “Korsets hopp” till hjälp.

Det är second-hand-butik, av det utrotningshotade slaget, som drivs av lite charmigt tankspridda vithåriga kristna damer, och inte av hippt arroganta popvänstertyper vilket börjar bli standard i storstäder. Jag rotar och rotar i backarna men …Jan Sparring och Artur Eriksson är inget som kommer in i min skivsamling.

Det räcker att där redan finns Rune Eliasson, den sjungande långtradarchauffören.

En rockabillygubbe stövlar snabbt in och lyfter med sig hela kartongen singlar och han verkar tankeläsa min fråga och “ja alltså jag har precis renoverat upp en jukebox så…”

Så plötsligt bränner det till i blädderfingrarna. Vad är detta!? En …ungersk Elvisimitatör? Tja, liknelsen med nikotinisten utan cigaretter kommer fram igen; jag tar vad jag får. Nämligen ett album med Komár László – med titeln “Emlék -Elvis Presley”.

Jag läser senare att till Komár Lászlós mest populära låtar räknas “No Miss”, “Mondd kis kócos”, “Táncoló fekete lakkcipők” och “Mambo Italiano”. Vidare att han under sin karriär utkom med 18 studioalbum och att han sålde totalt 3 miljoner skivor.

Lyssna här på Elvislåten “One Night” i ungersk tolkning “Egy Éjszaka” .

Sedan är det ju det här med den märkliga gränsdragningen mellan vad som bara är dåligt och vad som i alla fall är lite camp.

Jag bestämde mig där och då på loppisen för att gränsen går mellan “Pärleporten” och en ungersk Elvisimitatör och körde hem med mitt nya fynd på den närmast antika och knattrande flakmoppen, väl medveten om att min dag på en plats som denna är något som ligger bortom den värld där Spotifys algoritmer styr.

The post Veckans vax: En dag på landet first appeared on Opulens.

RETRO. Jesper Nordström plockar fram en skiva som verkligen lever upp till att vara ”Veckans vax”. Det handlar om en durium-skiva. En internationell företeelse med skivor i ett speciellt material. I Sverige marknadsfördes dessa skivor på 30-talet som – ”Veckans skiva”.

Är det någon som fortfarande kommer ihåg papperstidningen Metro? För mig spelade den en rätt stor roll i mitt liv som ung vuxen kafédrällare. Papperstidningen var en ursäkt för hänga kvar lite väl länge över kallnat kaffe. Den blev läst den dagen och hamnade i papperskorgen när morgondagen infallit.

Ibland var den skrynklig och våt som om den redan var läst. Allt annat än en jungfruligt oskrynklig Sunday Times i läsfåtöljen.

Ja, det finns mycket som är deprimerande efemärt i det moderna stadslivet. Numera är ju fysiska medier något av en distingerad lyx. Till exempel i form av Dagens Nyheters söndagsutgåva och så en dyr fin Bob Dylan-vinyl till det

Men det fanns en viss sorts skivor i skarven mellan stenkaka och vinyl som hade samma flyktiga karaktär som en gratis gatutidning. Duriumskivan var i plast och upplimmad på kartong och såldes i tidningskiosker, stånd på tågperronger och hos pappershandlare snarare än hos traditionella radiohandlare.

Namnet Durium skulle såklart anspela på engelskans ord durable. Durium är nämligen ett mycket hållbart syntetiskt harts, som utvecklades 1929 av Hal Trueman Beans, professor i kemi vid Columbia University.

Men i skivkontexten blir det blir guldmedalj i falsk marknadsföring. Nog tål dessa skivor bättre att tappas i golvet än en stenkaka men de spelades sönder ganska snabbt. Eller så slängdes de i kaminen.

Det är märkligt, för långt före Spotify och streamingtjänster gällde det ju faktiskt att vara rädd om sina skivor. Nu när allt finns digitalt ägnar sig grånade audiofiler, men också en hel del yngre människor, åt att rengöra sina lp-skivor med kemisk bensin och destillerat vatten. Det är uppoch nervända världen kan tyckas.

Orkestern på den här skivan heter just Durium Dance Ensamble (Duriumorkestern) och det är ju som om musiken på kassettbandserien Mr Music hade spelats av “Kromoxidorkestern”. Tekniken och mediet stod i förgrunden i dessa hurtiga moderna tider. Tänk på speakerrösten i SF-journalfilmerna för att associera till rätt kvillrande och glättig attityd.

De här skivorna var närmast ett tidigt exempel på en franchise med internationell räckvidd och så fick omslagen följaktligen en nationell och efter marknaden anpassad karaktär.

Lägg sedan till att ljudfilmen hade fått sitt genombrott och du har jungfrulig mark för nya samarbetstankar. Synergieffekt som det väl heter på management-floskel-lingo.

Filmen som du just sett hade en grann låt som “råkade” finnas på skiva i kiosken på vägen hem, i detta fall handlar det om en hitlåt från filmatiseringen av den gamla operetten “Viktoria und ihr Husar” (1931).

Krigsromantik i mellankrigstiden kort sagt, för det var ju så att efter första världskrigets totala mörker ville man upprätta något slags skimmer kring såväl officerare som adel.

Och som sagt var Durium-skivan en internationell företeelse. Durium marknadsfördes av Durium Products Company som material till “Hit of the Week”-skivor, i Sverige marknadsförda som ”Veckans Skiva”. Inte så olikt ”Veckans vax”, faktiskt!

The post Veckans vax: “Durium-orkestern” first appeared on Opulens.

SKIVSAMLARE. Jesper Nordström går igenom sin skivsamling och dammar av ett album med den tyska gruppen Mad Max.

Jag ägnade en försvarlig tid att räkna och katalogisera mina skivor. Hur många skivor kunde det egentligen röra sig om? Antalet visade sig vara 1 723. Va? tänkte jag, etttusensjuhundratjugotre! Snabbt gjorde jag det insnöat nördiga tankeexperimentet att multiplicera detta med 48 minuter, ett slags övre gräns för hur mycket musik som går in. Och så gjorde jag en beräkning till med en 40 timmars arbetsvecka inslängd i ekvationen.

Hisnande nog kom jag på att jag har musik för mer än ett års heltidslyssnande. Mycket av det jag har är dock skivor köpta i bulk i stil med att man förväntas ta allt eller inget i en skivback på någon garageloppis.

Jag tröstar mig med att det finns en galning i Brasilien som har sex miljoner skivor och nu har en digitaliserare från något nationellt ljud- och kulturarkiv springande hos sig.

Ja, detta var bakgrunden till den lilla överraskningen att jag faktiskt bara äger en enda skiva i kategorin hårdrock. Med tanke på min grava germanofili är den parodiskt nog också tysk.

Det rör sig om gruppen Mad Max och deras självbetitlade första album från 1982 som utkom på skivbolaget Roof Music.

Om Mad Max kan förtäljas att bandet bildades i Münster och var aktivt från 1982 till 1989. Men så kom det ett combackalbum tio år senare. Därefter har de utkommit med en rad album, senast i år med “Wings of Time”, på bolaget Rock of Angels.

För mig har hårdrock på sin höjd varit adrenalinhöjande bruksmusik. På med hörlurarna och vrid upp “Ace of Spades” med Motörhead när två prokrastinerade påsar tvätt skall stånkas ner i källaren en knallsvart novembermorgon.

Så kanske lyssnar jag den på Mad Max på fel sätt, van som jag är vid att luta mig tillbaka i den grönmurriga fåtöljen. Jag känner mig som en sur bister tillsynslärare som bockar av i ett protokoll.

Först den svängiga boogierocken som väl hade passat i en pubkällare med några pilsner. Check.

Sedan balladen med den grabbigt misogyna texten. Check.

Därpå ett spår med lite gitarrekvilibrism….

Jag måste göra en parafras på Göran Palms berömda dikt “Havet” :

Jag sitter framför den.
Där är hårdrocken.
Jag lyssnar på den.
Hårdrocken. Jaha.
Det är som på högstadiediscot.

Men så kommer den då till sist, nästan undangömd på B-sidan, ”Wheel of Fortune”, låten som motiverar den här skivans plats i min samling.

Mer lågmäld, artrockig, krautig. Mer pretto helt enkelt, rakt ut sagt. Men det är den enda låten jag spelar två gånger innan skivan ställs tillbaka i en av de mera undanskymda backarna där “osorterat övrigt” förvaras.

The post Veckans vax: Tysk hårdrock från 80-talet first appeared on Opulens.

VINYL. Jesper Nordström har letat fram en samlingsplatta där merparten av de medverkande torde vara okända för det stora flertalet.  Den speglar det tidiga 80-tal när postpunk och synt möttes. Vi får också veta något om omslagsbilden.

Den här veckan ska det handla om en vinylraritet, nämligen samlingsalbumet “Dansa Med Fig.13.”, som utkom på Castor Records, 1983. Upplagan var på 1 000 exemplar men 800 skivor makulerades av distributören Stranded/Polar eftersom den sålde för dåligt.

Bland de mera kända namnen på plattan återfinns Freddie Wadlings dåvarande band Cortex samt Kitchen & the Plastic Spoons. Men flera av de medverkande är artister av närmast obskyr undergroundkaraktär. Skivan är således eftersökt bland samlare av lite smalare musik i genrer som synt, industrial och post-punk.

Men först en kulturhistorisk utvikning. På omslaget till ”Dansa med Fig.13.” beskådar vi Viking Cronholm, Sveriges första manliga sjukgymnast. Ja, det heter förstås fysioterapeut nu. Viking Cronholm var son till vice häradshövdingen Axel Cronholm. 1891 flyttade familjen till Stockholm. För att få styr på sonen tog fadern sonen ur skolan och lät honom gå till sjöss, vilket gav honom smak på vad som finns att upptäcka och lära ute i världen. Så kom det sig att han att introducerade jujutsu, som självförsvar, i Sverige. Han är på bilden i färd med att avvärja ett angrepp. En kraftkarl och gränsgångare.

Och gränsgångare innehåller detta samlingsalbum sannerligen för var det något jag lärde mig som svartklädd syntnörd i slutet av högstadiet och gymnasiet så var det att synt och punk var genrer/subkulturer som stod varandra nära och ibland överlappade varandra.

Våra cirklar möttes i fuktiga skrälliga källarlokaler med insmugglad ljummet öl och amatörband som inte såg någon motsättning i förprogrammerade rytmer, gitarrskrän och mer eller mindre samhällskritiska texter. Eller ibland bara totalt trams.

Low-fi-synten har alltid i attityd legat mer åt KSMB och Ebba Grön-hållet än den opolitiska hårdrock som mest handlar om brudar och Jack Daniels. 

Bland namnen på ”Dansa Med Fig.13.” hittar vi dessutom Opulens egen iodine Jupiter i sin ungdoms dagar, men det främsta namnet bland de medverkande är i min bok Salaligan som diktar om “Samen” som kommit till Stockholm för att ”äta edra barn, årstider åtta skall jag gå och verka här, när jag är färdig skall ni veta vem jag är”.

Som klassresenär från en skogsbondefamilj ända in i Lunds mest punschiga ädelträsalonger är det inte utan att han har en speciell plats i mitt hjärta.

The post Veckans vax: En gränsöverskridande raritet från 80-talet first appeared on Opulens.

RETROKULTUR. Jesper Nordström begrundar Hollywoods kvinnoideal, behovet av eskapism och reflekterar speciellt över fenomenet Ethel Smith.

Under förbudstiden i USA blev filmerna som mest depraverade. Den kriminella, sexualiserade och farliga femme fatale-gestalten dök upp som en ny kvinnotyp. Det man förlorar på gungorna tar man igen på karusellerna. Kan man inte ta ett lagligt järn på krogen kan man kittla reptilhjärnan på bio med våld och sexualitet.

Men sedan kom The Hays code eller “the code” som den vardagligt kallas, en moralkod som innebar att ett fyrkantigt censursystem infördes i Hollywood med syftet att ta bort allt som ansågs omoraliskt.

Kvar blev ett slags klassisk helyllekvinna som liksom vår pilsnerfilmsdrottning Sickan Carlsson bara var glad, glad och glad. Herregud, kunde hon bara sluta kvillra och visa lite nerv någon gång!?

Men mänsklighetens sätt att hitta kryphål i lagar är lika evig som beundransvärd och censurlagarna statuerade att en myckenhet av naken hud bara var tillåtet om det ingick i handlingen.

Så just därför förlade man “handlingen” till en swimmingpool och lät Esther Williams med sina schyssta spiror simma sig hela vägen in i de straighta männens hjärtan.

Det påminner om det victorianska 1800-talet där kvinnliga harpspelare hade dispens för kortärmade klänningar, eftersom tyget då inte riskerade fastna i strängarna, och således fick herrar i publiken att fingra lite extra på monokeln vid åsynen av exponerad hud.

Med tiden kom andra världskriget och ärkereaktionären Walt Disney såg möjligheten till att lansera sockersöt eskapism som flykt undan krigets rädslor.

Det är här hammond-drottningen Ethel Smith kommer in i bilden. Långt före “Roger Rabbit” var hon en verklig gestalt i en animerad värld.

Här kan du höra och se Ethel Smith spela “Blame it on The Samba” i Disneyfilmen “Three Caballeros” som färdigställdes under andra världskrigets slutskede.

Hon spelade och spelade och spelade men oftast mera fort än bra.

En hurtfrisk glädjemusiker som frenetiskt ville dölja vilket tillstånd världen befann sig i? Nej jag skall vara snäll. Det var mest som svartklädd gymnasist jag absolut alltid skulle punktera och riva ner glädjeyttringar med cynism. Faktum är att jag i min skivsamling har Ethel Smiths “Souvenir album” som släpptes i originalpress 1947 på Decca och bland annat innehåller hitlåten “Tico-Tico”.

Men jag kan säga så här lite torrt diplomatiskt: det är just inte en skiva jag spelar. Den står i den där backen jag vagt funderar på ta med till en loppis. Samtidigt vet jag innerst inne att det aldrig kommer att ske. Det där är skivsamlandets både tjusning och förbannelse, att allt på något vis kan vara kulturhistoriskt intressant. Och därmed värt att spara med andra ord.

The post Veckans vax: Orgeldrottningen Ethel Smith first appeared on Opulens.

KULT. Den här veckan vikarierar Opulens kulturredaktör som vaxskribent. Clemens Altgård plockar därför fram ett soundtrack till en kultfilm från 70-talet.

Det är inte så ofta jag tar mig tid att lyssna på skivorna jag har i min vinylsamling. Men när jag väl gör det så väcks minnen till liv. Som i det här fallet minnet av en av de märkligaste filmerna som producerades i Storbritannien under den senare hälften av 70-talet, nämligen Jubilee.

Filmen som regisserades av Derek Jarman gick upp på biograferna 1978, alltså året efter drottning Elizabeth II:s silverjubileum. Titeln är en anspelning på detta. Det här var ju också en tid då punken på ett spektakulärt vis skapade tidningsrubriker i både Storbritannien och Sverige. Sex Pistols hade till exempel väckt stor uppmärksamhet med låtar som “Anarchy in the U.K.” och “God Save the Queen”.

Derek Jarman var uppenbarligen fascinerad av den nya subkulturens framfart men också ambivalent, vilket framkommer i Tony Peakes Jarman-biografi. Framför allt var regissören kritisk mot punkkulturens inslag av fascistiska symboler och allmänt våldsamma framtoning. Jarmans film är ett slags dystopisk fantasi som utstpelas i en nära framtid i ett London som blivit ännu mer förfallet än det faktiskt var mot slutet av 70-talet. 

Filmen blev inte heller särskilt väl mottagen i punkkretsar. Många ansåg att Jarmans film karikerade punkkulturen.  Och det tycker jag nog att den faktiskt gjorde även om dess verkliga udd är politisk och djupt samhällskritisk.

Handlingen är dock påfallande rörig och inkluderar bland annat en tidsresa, där drottning Elisabet I, magikern John Dee och luftanden Ariel (från Shakespeares Stormen) färdas 400 år framåt i tiden till ett framtida England där kaos råder och drottning Elizabeth II blivit mördad (!) medan kriminella nihilister (i punkutstyrslar) härjar på gatorna.

Men nog om det. Den som är intresserad kan ju själv kolla upp filmen. Faktum är att jag hittade filmen på Youtube med spanska undertexter men i odubbat skick. Att länka till den går emellertid inte.

Trots att filmen närmast använder punkestetiken i ett satiriskt syfte så var det flera av den tidens prominenta punkare som ställde upp som skådespelare. Till exempel hittar man Adam Ant, Jordan, Wayne (numera känd som Jayne) County och Toyah Willcox i rollistan.

Det är med andra ord inte så konstigt att filmen fått en betydande kultstatus även om den knappast kan betraktas som något större mästerverk.

Men soundtracket då? Jo, det har faktiskst stått sig riktigt bra. Det släpptes av Polydor samma år som filmen hade premiär och innehåller låtar av bland annat Adam and the Ants, Wayne County och Chelsea, för att nämna några av de medverkande punkartisterna. Men också ett par lugna spår med Brian Eno (det är ju trots allt fråga om soundtracket till en spelfilm).

Två spår med den för det stora flertalet mindre kända operasångerskan Suzi Pinns sticker för övrigt ut som en brutal parodi på engelsk nationalism och imperialism: “Jerusalem” och “Rule Britannia”. Här en scen ur filmen där rollfiguren Amyl Nitrate uppträder och mimar till den sistnämnda sången. 

Amyl Nitrate spelades för övrigt av punkikonen Jordan (Pamela Rooke), som gick bort i våras.

Nu när såväl drottning Elizabeth II som Jordan är döda så drabbas jag, motvilligt ska sägas, av en viss nostalgisk känsla under genomlyssningen. Och det är förmodligen bland annat av nostalgiska skäl jag har låtit ett album som detta stanna kvar i skivsamlingen.

The post Veckans vax: Soundtracket till Jarmans “punkfilm” Jubilee first appeared on Opulens.

VINYL. Med anledning av den brittiska drottningens död så uppmärksammar Jesper Nordström ett på sin tid banbrytande lp-set från 50-talet. 

Så gick då den brittiska drottningen Elizabeth II bort och tyvärr blev min reaktion ett ganska torrt, okänsligt ”aj, då, där ser man.” Ni får ursäkta känslokylan, men jag har alltid haft svårt för de stora känsloyttringarna när en offentlig person går ur tiden. Som om man kände vederbörande personligen. Det riskerar bli lite som i ”Känd från TV”, filmen som tar upp en kvinnas dyrkan av en tv-kändis.

Det skapades en enorm mängd souvenirer för att inte säga kitsch runt den brittiska regentens liv. Eftersom hon kröntes 1953 fanns det tekniska förutsättningar för att ge ut en talskiva med utdrag ur BBC:s banbrytande hela åtta timmar långa tv-direktsändning.  His Master’s Voice gav således ut ett trippel-lp-set baserat på BBC-sändningen, ”The Coronation Service of her Majesty Queen Elizabeth II”.

1950-talet var nämligen en tid då tekniken på bred front gick från 78-varvs stenkakor till 33-varvs vinylskivor och det gav upphov till en mängd andra inspelningar också som inte enbart var musik. Det kunde vara fråga om utbildningsskivor, bibelinläsningar och liknande projekt. Samma år skulle ett amerikanskt kristet skivbolag släppas in för första gången i Vatikanen och därefter ge ut en liknande tal- och musikskiva från påveinstallationen.

Liksom hos de konservativa stingsliga kardinalerna i Rom fanns det ett motstånd att släppa in något så vulgärt och modernt som television vid det engelska hovet. Men Elisabeth stod på sig och var progressiv. Vi talar trots allt om en krutkvinna som utbildade sig till fordonsmekaniker under andra världskriget och som sedan i vithårig ålder lagade sin Landrover själv när den havererade långt ute på vidderna runt Balmoral.

Men hur låter BBC-skivan då? Låt mig säga så här: om du som jag njuter av sån där fin, torr ”BBC-engelska” i stil med David Attenborough så kan den lätt snurra i bakgrunden som en lite camp ljudtapet. Lyssna här på ett smakprov. Speakern är självaste Richard Dimbleby, en av de verkligt centrala inom etermedia som väl närmast får beskrivas som Storbritanniens Lennart Hyland. Med Dimbleby introducerades en ny stil med både enormt pålästa passager och ett direkt refererande likt en sportjournalist.

The post Veckans vax: Kröningsceremoni i vinylformatet first appeared on Opulens.