LYRIK. Idag publicerar vi en dikt av den syriska poeten Shurouk Hammoud.

Shurouk Hammoud, född 1982, är en syrisk poet, journalist, förläggare och översättare som är bosatt i Sverige. Hon är medlem av den palestinska författar- och journalistklubben, hedersmedlem i NAJI (Naaman international library of honorary culture) och Syriens representant i den internationella litterära rörelsen “Immaginepoesia”.

Tre av Hammouds diktsamlingar är utgivna på arabiska och två på engelska: The Night Papers samt Blind Time. Hon är publicerad med utvalda dikter på mandarin, serbiska och makedonska. Delar av Hammouds poesi finns också med i många poesiantologier, bland annat i Frankrike, Serbien, Holland och Indien. Hon har vunnit många nationella och internationella poesipris där “Charles Baudelaire first prize for poetry creativity” och “Sylvia Plath medal for writing poetry” är de senaste.

Nu är vi stolta över att få presentera en av hennes dikter i översättning av Per Josefsson.

CAROLINA THELIN

FÖRBLINDAD TID

Ingenting nytt för idag
Kolportörer som säljer tidningar
fyllda av kistor
Mår fortfarande som vanligt
Och såhär har de mått sedan de föddes
I dessa länder
De som Gud har glömt på kartan
Låtsas poeterna fortfarande besitta visdom
Så, för att inte göra fåfängan besviken
Förespår de fortfarande liv och död
Slut och frälsning
Samtidigt
Tyrannerna
Precis som de alltid gjort
Tränger sig fortfarande in i våra drömmar
Med käppar gjorda av våra revben
Och deras stinkande arslen
Älskar den stank av krut som pyr ur deras munnar
Och rinner över våra barns kroppar
De växer sig större och större
tills de är lika stora som vårt land
Och vad gäller de döda
Förökar de sig fortfarande
Med älskares entusiasm
De som föddes
I en förblindad tid.

The post Littestraden: Dikt av Shurouk Hammoud first appeared on Opulens.

JORDBÄVNING. Jordbävningarna i Turkiet och Syrien har ödelagt ovärderliga kulturskatter. Slottet Gaziantep hade stor betydelse för Turkiska självständighetskriget men skalvet har nu lämnat slottet i ruiner. 

Jordbävningen som drabbade sydöstra Turkiet i måndags orsakade allvarliga skador på slottet Gaziantep.

Det 2 000 år gamla slottet byggdes byggdes av romarna på 200- och 300-talen, utökades av den bysantinske kejsaren Justinianus I på 600-talet och genomgick förändringar under Ayyubid- och Osmanska riket. Det spelade en nyckelroll i Turkiets självständighetskrig i början av 1900-talet och var tills nyligen ett försvarsmuseum.

I en artikel av BBC visas slottet i ruiner, med många av dess väggar kollapsade och i bitar. Jordbävningen förstörde delar av slottets östra, södra och sydöstra befästningar, enligt den turkiska statliga nyhetsbyrån Anadolu. Det har också rapporterats att den närliggande Sirvanimoskén har tagit en del skada.

På måndagen drabbade två skalv, med magnituder över 7, Turkiet och Syrien och har hittills krävt 9 000 människoliv. Seismologer menar att den första jordbävningen är en av de största som någonsin registrerats i Turkiet. Den andra jordbävningen drabbade Elbistandistriktet i Kahramanmarasprovinsen och hade en magnitud på 7,5.  Skalvet orsakade hundratals byggnadskollapser i Turkiet och Syrien och räddningsinsatser pågår för att rädda människor instängda under spillrorna.

The post 2 000 år gammalt slott i ruiner efter jordbävningarna first appeared on Opulens.

FILMKRÖNIKA. Ingela Brovik tipsar om några favoritfilmer som är bioaktuella just nu. Det rör sig om såväl sevärda spelfilmer som starka dokumentärer.

I ”Det ska va gôtt å leva – En film om Galenskaparna After Shave” skildras humorgänget från Västsverige. De gjorde succé med sina drastiska, utagerande revyer i Göteborg där det hela startade – men inte i Stockholm med sitt första gästspel. Typiskt kanske för folk från arbetarklassen i Göteborg och Borås med omnejd ? Eller typiskt just för Galenskaparna som kom att utveckla en helt egen idé om hur underhållning kan göras.  

För regin svarar Anna Hammarén, Rasmus Ohlander och Håkan Hammarén. Filmen följer Claes Eriksson, hans bror och de andra i gänget när de drar igång sina shower, liksom medvetet töntiga, roliga på att leverera dåliga skämt, som Claes Eriksson skriver, komponerar musik och framför tillsammans med de andra, som alla gått på Chalmers tekniska högskola i Göteborg. men som inte fullföljer sina studier utan hamnar i underhållningsbranschen, där de skapat bland annat Macken som sågs av 3,7 miljoner tittare på TV, med bland annat den fåniga låten ”Husvagn” som Eriksson själv kommenterar i en scen:”den är sååå dålig!”

Det är en sevärd dokumentär, som blir till ett genuint tidsdokument – och man är aldrig så allvarlig som när man skämtar- vilket syns i filmen, på ett oväntat bra sätt.

I Stockholm utspelas filmen ”Stammisar” i regi av Måns Nyman. Det rör sig om en romantisk komedi som är raka motsatsen till Galenskaparnas värld. Här träffas folk på krogar och kaféer för Tinderdejter som knappast blir vad de olika paren väntat sig.

Vi får ta del av en mix av romantik och satir där alla repliker rimmar, på sitt egendomliga, speedade sätt, i detta Stockholm som närmast framstår i ett parodiskt ljus. Det är en rätt speciell film med en helt egen stil.

”Downtown Abbey: En ny era”, i regi av Simon Curtis skildrar hur den fina familjen som äger ett ståtligt gods egentligen inte har råd att tacka nej till ett erbjudande om en filminspelning där. Pengarna behövs nämligen till underhåll av huset. Det vill emellertid ingen tala om i detta välspelade drama som äger rum på 1920-talet. En tid när klyftan mellan olika samhällsklasser är total. Men det mest intressanta är filmen i filmen. När det beslutas att denna inspelning av vad som skulle bli en typisk 20-tals-stumfilm i stället ska resultera i en ljudfilm blir det kris och kaos för såväl regissören som skådespelarna.

Men kvinnor som jobbar på godset lägger sig plötsligt i filmprocessen, tillsammans med manliga kollegor, fixar till det med fantasi och nya idéer. De räddar helt enkelt regissören och hans film. Det är på det hela taget en story som blir en spännande tidsskildring.

En annan film-i- filmen förekommer i den indiska ”Filmtjuven” i regi av Pan Nalin, om en ung pojke som älskar att gå på bio och se 35 mm-film, sådan som vi för inte så länge sedan ansåg som det enda rätta – det vill säga före digitaliseringen av biofilmer. Den 9-årige Samay ( Bhavin Rabari) tar sig in till staden från landsbygden och byter sin mammas matlåda mot biobesök med en fattig, hungrig biografmaskinist, som fortfarande visar 35 mm-film på bio. Pojken Samays kärlek till detta klassiska format är stort. Han får så småningom lära sig att klippa film, involverar sina kompisar och det blir både kris och uppror. Men framför allt är detta en kärleksförklaring till ett äldre filmformat och idén om att visa film på bio för gemensamma upplevelser.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

”Playground” i regi av Laura Wandel är en intensiv berättelse om livet på en skola (i Nederländerna) där en skolflicka ser sin storebror mobbas av skolkamraterna. Han vägrar att berätta om detta för deras pappa, men flickan gör det. Det har till följd att brodern blir arg på henne, i stället för dem som mobbar honom. Filmbilderna i sig berättar storyn nästan utan ord. Det är filmkameran som har ögat på det som sker, utan pardon. Det är faktiskt en genialt berättad film om att vara barn och hjälplös -men det slutar inte där. Helt klart är detta en av årets bästa spelfilmer.

Nu i september har vi också kunnat se dokumentärfilmen ”The Story Won´t Die”, i regi av David Henry Gerson, om unga syriska medborgare som flytt från krigets Syrien till Europa och lyckats finna möjligheter att utveckla sitt konstnärskap där. Vi får se hur musiker och konstnärer, i främst Berlin, men även Paris och andra städer, genom sitt konstnärliga arbete i exilen kan protestera mot kriget och våldet i Syrien. Det är en riktigt stark dokumentär med mänsklig blick på vad det är att vara flykting idag. Kort sagt, en angelägen film som visar att biografen är en viktig plats för yttrandefrihet. 

The post Sevärt på bio just nu first appeared on Opulens.

HUMANITÄR. Han har förhandlat med Saddam Hussein, Bashar Al-Assad och Vladimir Putin men också fått oväntad hjälp av Moder Teresa.

– Ställ dig själv i din motparts skor, i synnerhet om du inte håller med honom eller henne, säger FN:s förhandlare Staffan de Mistura.

Erika Josefsson/TT

The post FN-förhandlare: Ställ dig i motpartens skor first appeared on Opulens.

TOMHET. Han avbildar platser där våld har inträffat – där människor har avrättats eller folkmord har skett. Men syrisk-armeniske Hrair Sarkissian skyr övertydliga krigsbilder. Nu visas hans verk på Bonniers Konsthall i Stockholm.

På vägen till skolan när Hrair Sarkissian var i elvaårsåldern såg han döda kroppar hänga från träden på ett torg i Damaskus – en av de platser där brottslingar brukade avrättas offentligt. Han har aldrig kunnat radera synen ur minnet och i fotografiserien “Execution squares” avbildar han de tomma torgen där avrättningarna genomfördes.

– När jag passerar dem kommer bilderna tillbaka. Tre män hängde där med bar överkropp och ett papper på sig där det stod deras namn och skälen till varför de avrättats. Genom fotografierna ville jag bevisa för mig själv att kropparna inte är där längre, säger Hrair Sarkissian och lägger till:

– Jag misslyckades så klart, jag ser dem fortfarande framför mig.

Men fotografiserien hjälpte honom att hitta det konstnärliga förhållningssätt som präglar hans bilder – att fånga det vi inte ser med ögat, men ändå uppfattar.

– Det är fantastiskt, att vi med våra tankar kan se vad som inte syns. Jag försöker att göra det osynliga synligt, säger han.

Fotograferar inte Syrienkriget

Utställningen “The other side of silence” på Bonniers Konsthall i Stockholm är den hittills största samlingsutställningen av Hrair Sarkissian och består av stillbilder, rörlig bild, skulptur, ljud och installation. Gemensamt för verken från de senaste 15 åren är att han har en anknytning till temat, oavsett om det handlar om det armeniska folkmordet eller döden. Men kriget i Syrien har han inte velat skildra.

– Jag vägrar fotografera det av moraliska skäl, många konstnärer i Syrien har använt kriget på ett sätt som bara hjälper deras karriärer. Och det är jag helt emot, säger han.

Han lämnade sitt hemland 2008 för att studera fotografi, och var alltså inte där när kriget inleddes. Men hans föräldrar bor kvar och videon “Home sick” handlar om deras hem. För att hantera sin ångest byggde Hrair Sarkassian upp en modell av lägenhetsbyggnaden, som han sedan mödosamt raserar med en slägga.

– Jag var alltid orolig för att något skulle hända mina föräldrar och deras hus, för ironiskt nog bodde de mitt emot ryska ambassaden som konstant besköts, säger Hrair Sarkissian, medan det genomträngande ljudet av betong som krossas hörs på filmen i bakgrunden.

Sedan dess har huset träffats fyra gånger och hans pappa blivit skadad. Föräldrarna bor kvar, trots eviga strömavbrott och matbrist – för vart skulle de ta vägen? frågar Hrair Sarkissian. Sorgset konstaterar han att pappan numera har tappat all livslust.

Ärvde våldet

Efter två år av krig i Syrien började Hrair Sarkissian också att sky de våldsamma krigsbilderna. Han känner likadant inför kriget i Ukraina, han följer nyheterna men undviker bilderna. På sätt och vis arbetar han likadant.

– Jag vill inte visa våld som det huvudsakliga elementet. Det finns där men jag låter betraktaren skapa sina egna gränser för vad de ser och hör, säger han.

Sarkissians verk har blivit allt mer personliga. I det pågående arbetet “Sweet and sour” reser han till sin farfars barndomsby i Armenien. Farfadern arbetade i Aleppo när folkmordet på armenierna inträffade – och farfaderns fru och son dödades. Han hade ingen möjlighet att resa tillbaka, men nu har Hrair Sarkissian filmat landskapet runt hans by. Han visade sedan bilderna för sin far och dennes ansiktsuttryck medan han betraktar videon är en del av verket.

Familjen kunde inte se våldet med egna ögon – men ärvde ändå den blodiga historien.

– Vi ärvde känslorna men inga bilder. Det finns dokumentation från folkmordet, hemska fotografier som du inte kan titta på. Men känslan av traumat har förts vidare.

Besöket hos pappan var första gången Hrair Sarkissian återvände till Syrien på elva år och han kände inte igen sin forna stad. Kriget tynger alla i sin väg, framhåller Sarkissian, som drivs av viljan att visa det allmänmänskliga i smärtan.

– Man frågar sig varför. Kriget i Syrien har pågått i tolv år och ingen har tjänat på det, folk har bara förlorat sina liv och sina hem. Jag gick runt och letade efter platser där jag kunde återknyta till mitt förflutna men hittade inga. Jag kunde inte ens fotografera.

Elin Swedenmark/TT

The post Han fotograferar våldets osynliga avtryck first appeared on Opulens.

ALBUMAKTUELL. Idag ger sig Kristina Issa ut på spelturné med sitt band och nya album Where do we go som handlar om olika slags uppbrott. Från sin partner, sitt hemland och sitt gamla jag. 

Kristina Issas nysläppta album Where do we go firas med releasefest i Stockholm på lördag, en del av spelplanen till Sveriges tre största städer som börjar idag.

– Det är så fint för en releasefest är ju en release, att man officiellt släpper någonting och går vidare. Och det är det hela albumet handlar om, om uppbrott och att hitta livet på nytt, säger Kristina Issa, artist och kompositör.

De tio spåren på Issas tredje album kretsar kring att släppa taget om olika typer av relationer, till en partner, en karriär eller till jorden som hotas av miljöförstöringar. Till skillnad från tidigare musiksläpp har Issas egna, inre känslor fått stå i fokus på Where do we go. Någonting som har varit brinnande i henne har fått komma fram i musiken, berättar hon.

– Ett uppbrott mellan mig och en annan person är till exempel något jag inte har vågat skriva om innan, det har känts så utlämnande för den andra. Men den här gången kände jag att det behövdes, jag vågade tänka på mig själv i det.

Albumet kom till i en fas i livet då Issa kände sig förvirrad och osäker på åt vilket håll hon skulle gå. Hon har flera uppbrott i sitt bagage. Med bakgrund i det krigsdrabbade Syrien upplever hon det som att leva i exil från sin familj och sina vänner. Ett uppbrott med ett land som är på väg att försvinna ur ens händer, som hon beskriver det.

Men den största förändringen är vem Issa har blivit i musikbranschen, där hon har gått från att vilja göra musik som imponerar på andra musiker till att nu vilja imponera på sig själv.

– Det största uppbrottet är att inse att man är värd att gå vidare. Jag har haft så svårt med förändringar och att våga säga nej, mitt gamla jag var en ja-sägare för att göra andra glada. Nu vågar jag plötsligt äga mig själv.

Musiken som förut var mer experimentell beskriver hon på det nya albumet som alternativ pop, med influenser från olika genrer.

– Det var svårt att välja den vägen för man vill gärna visa att man kan. Men det blev bättre så här, att våga vara mindre och i det lilla. Och att våga använda sig av alla uttryck.

Trots albumets tema återkommer Issa alltid till hoppet och till att allting alltid går vidare.

– Vi stannar inte bara för att något gör ont. Det har lärt mig av att vara ett barn av krig, man överlever även det värsta.

The post Albumsläpp om uppbrott first appeared on Opulens.

VÄRLDSLITTERATUR. Jamaica Kincaid, Adonis och Ngũgĩ wa Thiong’o är några av de utomeuropeiska författare som ständigt är Nobelpristippade. Blir 2021 året då den nya Akademien öppnar priset mer mot världen?

Bara fem Nobelpris har gått till afrikanska författare, det är ett faktum som brukar upprepas inför en av litteraturvärldens största högtidsstunder. Även Svenska Akademiens Anders Olsson beskrev förra året det stora fokuset på västerländska författarskap som en brist, i en intervju med TT.

Men Akademien har nu börjat ta mer systematisk hjälp av expertis på andra språkområden. Det väcker förhoppningar inför framtiden, menar Birgitta Wallin, redaktör för tidskriften Karavan som lyfter litteratur från hela världen.

– Det visar väl att man har sett att det behövs. Det är också väldigt svårt att få överblick över världens all litteratur så att söka hjälp hos dem som har förstahandskunskaper är en god idé, säger hon och fortsätter:

– För det är ingen brist på bra författare. Och om man ser tillbaka är det så otroligt få från världen utanför väst som har fått det. Det vore på tiden.

Utmanande villkor

Birgitta Wallin har själv tre favoriter som ofta nämns i förhandsspekulationerna, hon hoppas att Jamaica Kincaid, Adonis eller Ko Un ska få priset.

– Jamaica Kincaid har ett sånt suggestivt språk, hon har en helt egen stil med sina omtagningar. Hon har placerat Karibien på den litterära kartan på ett personligt vis. Med skärpa visar hon fram den koloniala historien och dess efterverkningar, och hon skildrar relationer på ett förbluffande djärvt sätt, speciellt mor-dotterrelationen.

Birgitta Wallin lyfter även fram Edwidge Danticat, som är ung men “lyckas fånga in historiens smärtpunkter” och Maryse Condé från Karibien, samt Adonis från Syrien. Han har länge betraktats som en av de största arabiska poeterna och man kan även se honom som en länk mellan den muslimska världen och väst.

– Hans storverk, trilogin “Boken”, liknar inte något annat. Och han är gammal, han har fyllt 90*, säger hon.

Även 83-årige kenyanske Ngũgĩ wa Thiong’o börjar bli till åren, och hans betydelse för afrikansk litteratur lyfts ständigt fram – bland annat av författaren Tsitsi Dangarembga.

– Han har fortfarande en chans att få priset, som Chinua Achebe borde ha fått. Men generellt är villkoren för afrikanska författare, särskilt svarta afrikanska författare, utmanande på grund av en rad kulturella och ekonomiska skäl. Det är ofta svårt för dem att ägna den tid och energi som behövs för att kontinuerligt producera på höjden av sin förmåga, säger Dangarembga.

Afrikansk diaspora

Trots att en ny, vital afrikansk litteratur nu växer fram, och förlagsindustrin i länder som Nigeria börjar få ett större fokus på skönlitteratur, har afrikanska författare fortfarande svårt att göra sig gällande globalt, menar Tsitsi Dangarembga.

– Berättelser är fönster till symboliska världar. Och på grund av hur världen är strukturerad i dag i det västerländska imperiet, anses den symboliska världen som frammanas i afrikanska berättelser ofta ha mindre värde, säger hon.

Dangarembga ser Nobelpriset som betydelsefullt för afrikansk litteratur, för att det betonar vikten av afrikanska författares verk för världen och deras egna samhällen. Det ger också litteraturen en större publik och författarna ett kreativt andrum.

Christina Kullberg, professor i fransk litteraturvetenskap på Uppsala universitet, framhåller även hon Ngũgĩ wa Thiong’os stora betydelse. Men hon har en annan favorit: Marie N’Diaye, som är född i Frankrike med senegalesiska rötter.

– Det är svårt med diskussionerna kring utomeuropeisk litteratur och att vi fortfarande diskuterar så mycket i form av nation eller språk, säger hon och fortsätter:

– Marie N’Diaye är estetiskt jättespännande, och har ett sätt att närma sig frågeställningar som vi förknippar med utomeuropeiska författarskap: som migration och rasproblematik. Hon skriver om det indirekt, nästan i en Gustave Flaubert-tradition.

Rörlig litteratursyn

Kullberg poängterar att Nobel lutade sig mot en litteratursyn likt Goethes, där en god författare ansågs kunna göra sig gällande oavsett nationell kontext. Det är ett perspektiv som i dag ifrågasätts i forskningen om världslitteratur, menar hon.

– Det verkar som att Akademin försöker arbeta i den riktningen men samtidigt erkänner att man är begränsad och partisk, för att vi alltid bedömer saker utifrån vår horisont med den uppväxt och den läsning vi har formats av, säger hon.

En sådan diskussion tycker hon är viktig, mindre för representationens skull och mer för vad den säger om hur vi ser på litteratur. Och apropå en bredare, mer rörlig litteratursyn för Christina Kullberg fram en annan kandidat.

– Linton Kwesi Johnson, det är ett författarskap som har haft en otrolig kulturell betydelse. Det är en muntlig litteratur, med koppling till dub och reggae, som på senare år har fått ett mycket större erkännande.

Fotnot: Adonis är 91 år.

Elin Swedenmark/TT

The post Dags för Akademien att lyfta in världen? first appeared on Opulens.

VÄNSKAP. Welcome to Sweden är en ljudföreställning med Lukas Orwin, där han berättar om den vänskap som växte sig stark i ett flyktingläger i Grekland. Den 13 oktober är det Dramaten-premiär för berättelsen om en resa till Sverige från ön Leros, genom ett stormigt Europa innan gränserna stängs.

Den 13 oktober är det premiär för föreställningen Welcome to Sweden på Tornrummet i Stockholm, som tar sin utgångspunkt i skådespelaren Lukas Orwins erfarenheter som volontär på den grekiska ön Leros under flyktingkrisen 2015. I flyktinglägret träffar han Zainab, med sina fyra barn, och Hamood som flytt från Syrien och kommer till ön från havet.

– Det handlar om en vänskap som formas mellan tre människor, som inte skulle ha formats under andra förutsättningar, under Europas sista öppna veckor, säger Lukas Orwin, skådespelare.

Början på 2016 kantas Grekland inte bara av flyktingkrisen, utan även av en ekonomisk kris. Det blir färjestrejk, och fast på ön växer vänskapen mellan Orwin, Hamood och Zainab, som idag är bästa vänner.

– Zainab och barnen hade varit i havet och det blev jag som tog hand om dem, det blev en stormig natt som slutade med att jag och Zainab nattade barnen tillsammans, berättar han.

Alla tre hade samma destination i sikte, Malmö. När färjorna börjar gå igen tar de sig alla tre till Aten, Orwin för att ta flyget hem, Hamood och Zainab för att resa vidare med buss och tåg. Men ojämlikheten blev för stor för vänskapen, och där börjar en gemensam resa genom Balkankorridoren och ett osäkert Europa, med gränser som är på väg att stängas.

– Det blev svårt att lämna, att jag skulle flyga hem på tre timmar från Aten innan dem ens hunnit lämna staden, skulle vi kunna plocka upp den här vänskapen i Malmö igen efter att de hade rest till fots?, säger Orwin och fortsätter:

– Det är så många man träffat och sagt att vi ska ses, men det är ett så himla stort avstånd i erfarenheterna att vänskapen som fanns där och då på ön, bara fanns där och då.

Welcome to Sweden är ett tillfälle att mötas, och Orwin vill berätta om vänskapen och naiviteten, som trots allt kunde uppstå i en så pass ostrukturerad värld.

– Det finns mycket att säga om den där världen, men det var en värld man kunde mötas i, säger han.

Volontärresan till Leros har påverkat Orwin på flera sätt. Inte minst vänskapen, idag räknar han Zainab och Hamood till sin familj. I Malmö började de en ny resa tillsammans, till att lära känna varandra på villkor som enligt Orwin blir allt jämnare. Men tiden som volontär fick honom även att upptäcka hur bra han mår av att hjälpa andra och när han kom hem till Sverige kändes den sista terminen på scenskolan inte så viktig längre.

– Jag kände att jag behövde stöpa den här erfarenheten av att hjälpa andra i ett yrke, så nu debuterar jag inte bara på Dramaten utan som praktikant på Karlskoga Lasarett som logopedstudent.

Orwin har alltid varit intresserad av rösten och språket, och tror att det händer någonting i det kollektiva lyssnandet. Hans förhoppning inför premiären av Welcome to Sweden är att åhörarna släpper taget och bara lyssnar. I en värld där det ska gå snabbt, vara kort och mycket, menar Orwin att det är en stor fråga att be någon sitta så länge och lyssna på ett väldigt avskalat medium.

– Jag har inte så stora förväntningar men jag hoppas att vi alla är där tillsammans, att de sitter kvar och lyssnar och vill delta aktivt, avslutar han.

The post Tre vänners resa genom flyktingkrisens Europa first appeared on Opulens.

AVTAL. Dokumentären “Sabaya” skildrar yazidiska kvinnor som flytt från IS. Nu säger flera av kvinnorna till New York Times att de inte har velat medverka.

– Jag kan inte se att vi gjort något oetiskt eller fel, säger filmens producent Antonio Russo Merenda till Dagens Nyheter.

“Sabaya” följer ett antal kvinnor som flytt från IS i Syrien, först till ett syriskt läger och senare till ett så kallat “säkert hus”. Filmen prisades på Sundancefestivalen i februari, men nu säger tre kvinnor som medverkar i dokumentären att de inte förstod vad materialet skulle användas till. En fjärde säger att hon avböjde medverkan till regissören Hogir Hirori.

Kvinnorna hävdar att de fick skriftliga avtal på mejl, först två år efter att de hade filmats. Och att avtalen var på engelska.

– Det är felaktigt, alla fick avtalet även på arabiska, ett språk som vi hade säkerställt i förväg att dessa kvinnor kunde behärska för att samtliga helt enkelt skulle kunna förstå avtalets innehåll, säger Antonio Russo Merenda till DN.

New York Times skriver att mejlen med avtalen var daterade efter att filmen haft premiär. Filmteamet säger sig ha medgivande från alla som deltar i filmen och kallar artikeln i NYT “smutskastning”.

TT NYHETSBYRÅN

The post Svenska dokumentären “Sabaya” kritiseras first appeared on Opulens.

BOKSLÄPP. “Anna Lindberg besitter en förmåga att gestalta både mikromiljöer och enskilda människors karaktärer och få stämningslägen att växa och bli tydliga.” Bo Bjelvehammar har läst Ameenas resa.

Ameenas resa av Anna Lindberg
Ekström & Garay förlag

Anna Lindberg är historiker, hennes avhandling handlade om kvinnor i södra Indien och hon har publicerat flera vetenskapliga böcker och artiklar. Under flera år bodde hon och forskade i Indien och besökte då många andra länder i Sydasien. Hon har även undervisat på universitetsnivå i både Sverige och USA och är aktiv inom frågor gällande flyktingar och särskilt asylsökande i Sverige. Detta är hennes första roman.

Ameenas resa består av ett antal månadsblad, från september 2012 till februari 2019, som i huvudsak behandlar människor och miljöer i Afghanistan. Men det finns även berättelser från platser i Indien, Iran, Turkiet och Grekland samt av naturliga skäl nedslag även i Sverige. Här finns olika människors livstrådar som vävs samman till en organisk enhet. Här finns människor som är utsatta, som lever under ständig rädsla. Nej, det är fel ord – de lever under skräck och ständig oro. Det kan komma besök som kräver allt de har, som förolämpar alla och för bort medlemmar av familjen. Allt sker av godtycklighet och det finns ett fåtal människor som går att lita på.

Familjen blir inte sällan navet och tryggheten. Därför blir angrepp på familjen så centrala och avgörande. Och det är mer regel än undantag att familjer splittras; medlemmar försvinner och ingen vet för hur lång tid.

Ameenas resa är en fysisk berättelse: du känner som läsare den smärta och den ovisshet som likt dimma sveper in över familj efter familj. Men de familjer som finns på Anna Lindbergs arena har ett mål: att lämna sitt land, att skapa ett nytt hem. Att fly är att vara i händerna på och beroende av andra människor. Faserna i flyktprocessen är vidriga. Människors ondska är utan gränser, de behandlar andra människor som boskap, som objekt.

Nu finns det i denna berättelse undantag. Det finns goda människor, som utan vinning och av medmänsklighet hjälper andra så att de kan komma till ett annat land, samla den utströdda familjen och skapa ett nytt hem, om det nu är möjligt.

Anna Lindberg kan sitt ämne, hon har även en förmåga att gestalta både mikromiljöer och enskilda människors karaktärer och få stämningslägen att växa och bli tydliga. Hon skriver på ett övertygande sätt. Det är en synnerligen angelägen bok, inte minst nu, när det finns ett nygammalt styre i Afghanistan.

The post Övertygande roman om flyktens fasor first appeared on Opulens.

KONST. Nyheten om att en islamistisk terrorist skurit halsen av läraren Samuel Paty väcker hos Channa Bankier minnen av andra attentat.

Min vän, en flykting från Syrien berättar om sin äldste vän från barndomen i Syrien
Han hette Mohammed o flydde till Köpenhamn från kriget
Men blev mördad av rasister i Köpenhamn
Han var i trettioårsåldern
Klev bara av bussen i ett rasistiskt område
Blev skjuten på öppen gata med 14 skott från en förbipasserande bil
Ouppklarat
Stor stor sorg

Jag frågade min vän om hans skolklass i Syrien på 80talet
Det var 15 killar som spelade fotboll hade kul sprang efter tjejer lyssnade på rock’n’roll o var sekulära muslimer
Bl.a. Mohammed
Bara 3 av dom är i livet nu i 35-årsådern
Resten mördade på olika sätt
Av IS av kriget
En brändes levande med en 5-årig son av IS i Damaskus
Dom filmade det.
Min vän började nästan gråta när han berättade
Detta berättades i mitt kök här imorse
Jag tror inte det är riktigt sant

I mitt kök idag
Här i tryggheten i glesbygden långt ute i skogen

Samma känsla som när mamma o pappa o alla dom berättade sina ofattbara historier från ghettot i Warszawa o kriget
Just den där känslan av att den självklara tryggheten evaporerar i en sån berättelse
Morgonen svartnar liksom
Köpenhamn !!!
Paris !!!

The post Illdåd first appeared on Opulens.

LÄSTIPS. Jag skrev här i Opulens den 27 maj 2019 om Skevheter i rapporteringen från Syrien. Svenska medier hade felaktigt rapporterat om en gasattack i Douma i april 2018. Gasattacken hade använts av USA som förevändning att bomba Syrien och detta hade försvarats av många svenska medier. Jag skrev att en rapport från antikemvapenorganet OPCW kanske var tillrättalagd. Journalisten Aaron Matte skriver nu i Grayzone att två medarbetare i OPCW som kommit fram till att gascylindrarna i Douma troligen hade placerats ut av islamister för att man sedan skulle kunna beskylla Assadregimen för att ha ”bombat sitt eget folk med gas”. Nya dokument visar att ledningen för OPCW underminerat de två visselblåsarna. Ytterligare en artikel av Matte kommer i ,  inom kort.

Lars Borghem

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Visselblåsare underminerade first appeared on Opulens.