ONDSKA. I en uttömmande och informativ essä i tre delar undersöker Carsten Palmer Schale begreppet ondska och kommer så fram till specifika slutsatser. Detta är den andra delen.

Den första delen hittas här. 

Fenomenologer utgår med förkärlek från ett ”mig” (Husserl, Schutz — delvis Mead), en enskild människa och hennes intentioner, varseblivningar och handlingar. Wittgenstein (1953) och Winch (1958 och 1970) menar att förstapersonsperspektivet (Jag) måste kompletteras med ett tredjepersonsperspektiv och att singularis måste bytas ut mot pluralis (De). Andra filosofer (till exempel Buber och Lévinas) vill komplettera (alternativt ersätta) med andra (Du) och tredje person singularis (Den Andre). Återstår därvid för oss att fundera över att också komplettera med första och andra person pluralis (Vi resp. Ni). Åtminstone Berger vill ju göra det, ehuru knappast som (renodlad) fenomenolog: människan är ett medansvarigt subjekt i en intersubjektivt bestämd värld konstruerad av medtänkande, medkänsla och samhandling (1966).

”Vi var alla medansvariga för Åmselemorden”, hävdade Jan Troell. Jag är benägen att hålla med. De allra flesta i mycket ringa utsträckning, ett fåtal andra i högre utsträckning. Men i någon mening är vi alla medansvariga för allt som händer, inte minst det onda. Varför? Därför att vi är varandras medmänniskor, och därför att vi tillsammans format en livsstil som inbjuder till vissa typer av aktiviteter och passiviteter.

Syfte, vilja och strävan

Grannar med valet och ansvaret finner vi, hävdar jag dristigt, syftet, viljan och strävan. Ja, de går omlott alla tre (eller fem). Ett gott syfte, en fri vilja och en stark strävan betingar i mycket hög utsträckning våra medansvariga val. Men nu berör vi begrepp, som diskuterats av tusen tänkare i tusentals år – ej minst begreppen ”ansvar”, ”vilja” och ”val”. Begrepp som i svårighetsgrad kan minna oss om begreppen ”godhet” och ondska”. Ansvaret har vi, i denna kontext, redan berört tillräckligt. ”Godhet” och naturligtvis ”ondska” är ämnet för hela texten. Begreppet strävan vill jag här sätta inom parentes.

Kvar finns främst (det fria eller ofria) valet, som vi bara snuddat vid, och (den fria eller ofria) viljan – men också syftet (avsikten som vi nämnt), som kanske kan betraktas som tändhatt för vårt viljande, väljande och handlande. Syftet bottnar då ofta i en uppfattning om det ändamålsenliga för ”saken”.

Låt mig mycket kortfattat koncentrera mig på vilja och val. Det förefaller mig i dessa fall, som om man som tänkare oftast, men inte alltid, suttit (eller gått!) där och ”tyckt”. Lite elakt uttryckt finner jag exempelvis att de flesta – med några undantag – aldrig själva varit mer än förhållandevis lindrigt belastade av ofria viljor eller val. För gemene man, däremot, har mycket ofta just detta – att vara ofri – tillhört huvudproblemen. Detta är också starka inslag i det vi skulle kunna kalla för ”omständigheterna”, men också för det vi skulle kunna kalla för ”saken”.

Carl Panzram

Mördaren och samhällskritikern Carl Panzram föddes 1891 och dog genom hängning 1931.

1. Carl Panzram var åtminstone en av den västerländska kriminalhistoriens mer hemska gestalter.
2. Carl Panzram var en påfallande insiktsfull, och filosofiskt bildad, kritiker av såväl det explicit kriminella klientelet som det fängelsesystem i USA som var aktuellt under hans egen tid.
3. I gränssnittet mellan dessa båda förhållanden alstras tankar som vi nog alla mår bra av att betänka. Inte minst för att dessa äger giltighet ännu idag.

Här en (redigerad) kommentar hämtad från min egen artikel om Carl Panzram i Tidningen kulturen (En mördares självbekännelser, 2016).

Panzram:

”Den undre världens kodex är mycket enkel. Den är: du ska aldrig tjalla. Var aldrig någon goltupp, tjallare eller informatör. Alla skurkar vill att alla andra ska tro att de är schyssta. Samma sak med snuten. Alla vill att alla andra ska tro att de handlar utifrån principer. De berättar alltid för alla de möter om hur principfasta de är. Det är emot deras principer att göra det eller inte göra det. Det lustiga med detta är att de inte bara vill att andra ska tro det utan även tror på det själva. Men den verkliga sanningen i sakfrågan är att de lurar sig själva och förväxlar principfasthet med policy (som Panzram tycks mena skulle betyda ungefär att rätta sig efter omständigheterna, min anm.). När skurkar är schyssta mot någon är det för att det ligger i deras intresse att vara det. /…/

Samma sak med snutar. Jag kan deras knep utantill. Jag har beblandat mig med alla sorter, både i fängelset och på gatan. De och deras sätt och deras tankebanor är som en öppen bok för mig. Jag kan dem ack så väl. Jag har varit inblandad i alla möjliga sorters skumma överenskommelser med alla möjliga sorters skurkar. /…/

Således är det troligt att snuten och skurkarna arbetar ihop och samtidigt kör med dubbelspel. Och ändå gläfser var och en om sin heder och sina orubbliga principer. /…/
De som skapar och upprätthåller lagen är mer skyldiga än dem som begår de brott som strider mot lagen. Brottslingen tjänar inte något på sina brott. Det är lagskrivarna och lagupprätthållarna som tjänar mest. /…/

Innan ni någonsin ska kunna sätta stopp för brottslighet måste ni göra en helvetisk massa ändringar i systemet. Ni måste även ändra ert utbildningssystem. Ni borde utan tvivel särskilja skolor och fängelser från all politik. Som saker och ting är nu skapar ni brottslingar fortare än ni reformerar dem som redan existerar. /…/

Om ni tror att ni kan stoppa brottslighet genom att fånga oss, låsa in oss, straffa oss med era brutala handlingar, hänga oss eller grilla oss i stolen, sterilisera oss eller kastrera oss, är ni enfaldiga. Det gör bara usla omständigheter ännu sämre.

Ett barn är lätt att leda. Alla barn uppför sig på det sätt de uppfostras att göra, om de lärs rätt. Alla brottslingar är egentligen förvuxna barn. Det är ert ansvar att skapa oss eller knäcka oss. Vi är, i oss själva, misslyckanden i livet, helt enkelt för att vi inte vet bättre. /…/ Arv har väldigt lite att göra med formandet av våra liv. De huvudsakliga anledningarna till att vi är det vi är grundar sig i vår felaktiga uppfostran, brist på kunskap och vår miljö. /…/

Jag föddes som en normal människa. Mina föräldrar var okunniga, och tack vare deras bristfälliga uppfostran och en bristfällig miljö blev jag gradvis ledd in på fel väg att leva. Sakta men säkert, från dåligt till värre. Jag skickades till en reformskola när jag var 11 år gammal. Från den dagen fram till idag har jag levt hela mitt liv bland moraliska och mentala utbölingar. Alla mina kontakter, alla mina omgivningar, atmosfären av svek, förräderi, brutalitet, förfall, hyckleri och allt som är dåligt och inget som är bra.”

Ergo.

Föds man ond eller blir man det? Och vad är ondska, egentligen? Kan psykisk sjukdom förväxlas med ondska? Är den ett mer eller mindre framtvingat beteende? Kan man vara ateist och ha föreställningar om ondska? Hur kan man precisera företeelsen “ren ondska”? Eller ”ondskan i sig”?

Låt oss därvid skilja på de motsatta formerna av individualism, egoism och självförverkligande, och de motsatta formerna av kollektivism, likriktning och (organisk) gemenskap.

Individ och kollektiv

Erich Fromms bok Flykten från friheten eller Escape from Freedom, som originalet heter, utkom 1941. Alf Ahlbergs Flykten från ensamheten (Ahlberg, 1953) ger många exempel på samma fenomen som Fromm tar upp, men med, enligt min mening, fylligare argumentation. Han utgår (som egentlig även Fromm) att människans viktigaste behov är gemenskapen, och att människor, om detta behov inte tillfredsställs (som tyvärr är mycket vanligt) flyr till vilken förvrängd gemenskap som helst: livslögnen, missbruket, tyranniet.

MEN: individen i sig?

Vill man få någon rätsida på debatten om individualism och kollektivism bör man åtminstone skilja på två former av vardera slaget, som i grunden framstår som motsatser. Låt oss därvid skilja på de motsatta formerna av individualism, egoism och självförverkligande, och de motsatta formerna av kollektivism, likriktning och (organisk) gemenskap.

Om man nogsamt skärskådar innebörden i dessa uttryck, skall det då visa sig, hävdar jag, att det förra ledet i de båda motsatsparen är oförenligt med all god samhällsutveckling i enlighet med de normer och värden som har präglat den primärt västerländska kulturen; oförenlig med ett fritt och demokratiskt samhällsskick, medan det senare ledet omvänt utgör förutsättningar för ett sådant – och betingar varandra. Det handlar med andra ord inte här om ett alternativ utan om en syntes.

Likriktningskollektivismen vill utplåna individen genom att stöpa alla i en form. Den upplöser alla organiska gemenskaper för att ersätta den med en mekanisk enhet, centraliserad kring ”ledaren” eller ”staten” eller ”partiet” eller en ”ideologi” eller en ”religion” av något slag och stärkt genom ett ständigt underblåst hat mot någon annan grupp (judarna, muslimerna, de kristna, kapitalisterna och så vidare.)

Vad som emellertid gör människans ställning enastående, är hennes märkliga förening, eller i vart fall potentiella förening, av individualitet och socialitet; hennes förmåga att sätta sin (visserligen begränsade) vilja mot gemenskapens vilja och nå en inre frihet, som i sin tur sätter henne i stånd att påverka gemenskapen.

Myrstacken och bikupan (ett exempel som nämns av Ahlberg) kan eventuellt på sina sätt vara mycket sinnrika samhällsbildningar, men av allt att döma förblir de sig ungefär lika över tid. De har så att säga ”ingen historia”.

Likriktningen hos människan kan inte genomföras utan att man gör våld på och kväver individens utvecklingsmöjligheter. I och med detta försvagas inte bara personligheten; aggressioner av olika slag frammanas, som slutligen lätt kan urladda sig i världshistoriska katastrofer.

Det finns ett inre samband mellan diktatur och krig å ena sidan och mellan demokrati och fred å den andra. Endast i en rik och levande gemenskap kan ett starkt och rikt personlighetsliv – ett självförverkligande – ha sina rötter. I den mänskliga sammanlevnaden föreligger den paradoxala lagen, att man blir rikare ju mer man ger av sig själv. Liksom människan andas ut och andas in för att kunna leva i fysisk mening, kan hennes psykiska liv endast fortgå genom ömsesidighet.

Sålunda säger knappstöparen uttryckligen till Peer Gynt:

”At være sig selv, er: sig selv at døde. Dog på dig er sagtens den forklaring spildt.”

Men den gemenskap om det vilken här är fråga är alltså inte likriktningens, utan tvärtom den, där var och en sätter in sitt eget i helheten, och därmed gör livet rikare både för denna och för sig själv.

Kant

Platonska idéer och former är noumena, och fenomen är saker som visar sig genom sinnena.(…) att noumena och den noumenala världen är objekt av högsta kunskap, sanningar och värderingar är Platons främsta arv till filosofin. Noumenon kom till sin moderna användning genom Immanuel Kant. Han talade om tinget i sig (tyska das Ding an sich) som en filosofisk term.

Noumenon skiljer sig från fenomen genom att det sistnämnda är en observerbar händelse eller fysisk manifestation som kan observeras av en eller flera av de mänskliga sinnena. De två orden fungerar som sammanhängande tekniska termer i Kants filosofi. Som det uttrycks i Kants (Kritik der reinen Vernunft, 1781) är mänsklig förståelse strukturerad av ”begrepp i förståelsen”, eller medfödda kategorier av förståelse som sinnet använder för att omforma ostrukturerad erfarenhet till begriplig kunskap.

Enligt Kant är föremål som vi är förnuftigt medvetna om bara representationer av okända någonting – vad Kant kallar de transcendentala objekten – som tolkas a priori eller genom kategorier av förståelsen. Dessa okända någonting manifesteras inom noumenon – även om vi aldrig kan veta hur eller varför som våra uppfattningar om dessa okända någonting är bundna av begränsningarna i kategorierna av förståelsen och vi därför aldrig till fullo kan känna ”ting-i-sig själv”.

Kant menade, att vi måste skilja mellan tinget i sig (världen som den är i sig själv) och tinget för mig (världen som den ter sig för oss då vi underkastat den våra kunskapsformer). Om tinget i sig vet vi ingenting mer än att det existerar och ger oss de intryck, det ”råmaterial” som vi ordnar efter principerna tid, rum, kausalitet, enhet, mångfald etcetera.

Kant funderar alltså inte över verkligheten som sådan (ej heller ondskan som sådan!), hur den egentligen är, utan över verkligheten som vi uppfattar den.

Verkligheten som sådan kallar han “tinget i sig” och verkligheten som vi uppfattar den, “tinget för oss”. Kants filosofi har alltså kunskapsteorin som mål, inte ontologin.

Men de som begår onda handlingar på egen hand, de som inte ingår i onda omständigheter eller grupper. Ted Bundy till exempel, hur förklarar man honom?

Adams arv och den genetiska koden

Det är ondskan det handlar om, Adams arv, den genetiska koden, ondskan i sig, den yttersta orsaken, Djävulen.

”Om man tror på den ene måste man också tro på den andre”, säger Dr Reid i tv-serien om seriemördare, Criminal Minds.

Arvsynden? Om denna råder det mycket oenighet. Dessutom hör den egentligen inte hemma i Bibeln, utan är ett påfund av Augustinus.

Psykologen Philip Zimbardo försöker göra reda för ett antal förutsättningar för goda människors förvandling till onda – dehumanisering av offret, en okritisk inställning till gruppens normer, upphävande av personligt ansvar och blind lydnad.

Men de som begår onda handlingar på egen hand, de som inte ingår i onda omständigheter eller grupper. Ted Bundy till exempel, hur förklarar man honom?

Zimbardos uppfattning är i korthet:

”Självklart finns det onda människor, alltså människor som är disponerade att göra ont, men utan vår passiva medverkan skulle de inte orsaka lika stor skada”.

Det sista håller jag oreserverat med om, det första är jag åtminstone något tveksam till (även om det exempelvis finns ”aggressionsgener” av vilka den hittills mest uppmärksammade är MAO-A). 

Det sista ledet är smärtsamt manifest. Från det brutala mordet på Kitty Genovese till passiviteten på dagens spår- och tunnelbanevagnar, mobil-hyenorna vid olycksfall etcetera går en röd tråd.

Sent en natt i mars 1964 blev en ung kvinna vid namn Catherine (Kitty) Susan Genovese mördad i New York City. Mordet ägde rum i den respektabla stadsdelen Kew Gardens. Den vansinnige knivmördaren avlägsnade sig tre gånger från platsen men återkom varje gång för att tillfoga sitt offer nya hugg. Det tog honom en halv timme att fullborda mordet. Medan hon attackerades ropade Kitty Genovese hela tiden på hjälp.

Efteråt framgick att minst 38 personer hade stått i sina fönster och bevittnat mordet. Ingen av dem ingrep, ingen av dem försökte undsätta Kitty Genovese. De 38 ögonvittnena företog sig ingenting alls. Ingen kom sig ens för att ringa till polisen. (Asplund, 1987)

Vad är egentligen ondska?

Under de senaste 80 åren eller så – och särskilt under de senaste 40-45 åren – har alltfler moralfilosofer, politiker och jurister, särskilt utanför Sverige och Norden, blivit alltmer upptagna av begreppet ”Ondska”. Detta intresse har delvis motiverats av reaktioner från lekmän, socialvetare och journalister under försök att förstå och reagera på ohyggligheter under tiden från de båda världskrigen och framåt, exempelvis Förintelsen, folkmordet i Rwanda, IS, förekomsten av seriemördare och så vidare.

Det förefaller helt enkelt som om vi inte förmår greppa den moraliska vikten av sådana handlingar och dess förövare utan att benämna dem som just onda. (Stanford Encyclopedia of Philosophy , The Concept of Evil, 2013)

För att undvika förvirring bör vi dock stryka under att vi har att göra med åtminstone två ”ondskebegrepp” – ett bredare och ett snävare. Till att börja med.

Ondska i en bredare bemärkelse, som inkluderar allt ”naturligt” och moraliskt ont, är den som oftast diskuteras i teologiska kontexter. Hur göra reda för, heter det, att vi har ondska i en värld skapad av en allvetande, allsmäktig och god Gud? Det förefaller ju, i varje fall intuitivt, att en Gud med dessa attribut borde utesluta förekomsten av ”ren ondska”. Slutsatsen bör bli att en sådan Gud, om vilken vi här talar, inte finns.

I kontrast till det bredare ”ondskebegreppet” pekar det snävare bara på det allra mest moraliskt klandervärda. Eller, som Marcus Singer formulerar det: “‘evil’ (in this sense) … is the worst possible term of opprobrium imaginable” (Singer 2004, 185).

Då det snävare perspektivet involverar moraliskt klander, hamnar därvid även de moraliska agenterna i fokus. Ondska i denna bemärkelse används vanligen i samtida moraliska, politiska och juridiska sammanhang.

Skeptiker vill oftast helt undvika begreppet, och vill hellre tala om olika slag av klandervärt handlande. Omvänt hävdar förespråkarna för begreppet att det är nödvändigt att använda (Russell 2006 and 2007).

Tre huvudskäl bland skeptikerna brukar anges: (1) begreppet implicerar metafysiska antaganden, onda andar eller – rentav – Djävulen (2) begreppet är värdelöst, eftersom det saknar förklaringspotential (3) begreppet kan göra skada i moraliska, politiska och juridiska kontexter

Förespråkare – en del åtminstone – vill dock hävda, att det går att urskilja ett sekulärt ”ondskebegrepp”, som är distinkt annorlunda än något religiöst eller fiktivt, och att det just är detta begrepp som mest används inom moraliska och politiska kontexter (Card 2010).

Nietzsche

Den mest utmanande kritikern av begreppet ondska torde dock vara Nietzsche. Att använda detta begrepp ser han som direkt farligt. Varför? Det ger stöd åt de svaga och förtrycker de starka. I sin Zur Genealogie der Moral – Eine Streitschrift (1887) argumenterar Nietzsche sålunda för att begreppet stammar från negativa känslor som avund och hat. Han menar att de maktlösa skapade begreppet i revanschistisk anda; för att kunna bemöta sina förtryckare. Ja, Nietzsche menar att begrepp som ”gott” och ”ont”, överhuvudtaget, bidrar till en ohälsosam syn på livet som värderar frånvaro av lidande högre än självförverkligande och personlig framgång.  Av detta skäl måste vi sålunda försöka förflytta oss bortom allt ”gott” och ”ont”.

Ripost

Emellertid är (alltså) företrädarna för begreppet – idag – högst vitala. Återigen är det starkaste skälet att inget annat begrepp förmår fånga ondska av den dignitet som förekommer vid sadistisk tortyr, seriemord, folkmord, kollektivistiskt rotat djävulskap på det hela taget. I sådana fall skulle alltså aldrig ett, eller ens tusen, väldigt, väldigt, väldigt (dåligt) förslå.

Ett annat är snarast instrumentellt, och siktar in sig på vinsten av att förstå ondskans natur och ursprung. Först då kan vi förhålla oss preventiva till ”orsakerna” (Card 2010, Heberlein 2010).

Ett tredje skäl att hålla liv i ondskan som begrepp är det, att vi därigenom möjligen kan koncentrera våra resurser till det väsentliga: kort sagt: vi bör prioritera det onda framför det mer begränsat klandervärda för att praktiskt kunna bekämpa det onda.

Åter till Kant

Immanuel Kant, blev, naturligtvis höll jag på att skriva och skrev, i sin Die Religion innerhalb der Grenzen der bloßen Vernunft (1793) den förste att formulera en modern, det vill säga främst sekulär, teori om ondskan, dvs. en teori som inte refererar till något gudomligt eller övernaturligt, och som inte heller utgör ett direkt svar på ondskan som problem. Kants syfte är istället att redogöra för tre uppenbart motstridiga sanningar om den mänskliga naturen:

(1) vi är radikalt fria (2) vi är naturligt benägna att handla gott (3) vi är naturligt benägna att handla ont

Kants tankar om ondska och moral har starkt påverkat mer nutida filosofer – såsom exempelvis Hannah Arendt och Claudia Card. Många av dessa har emellertid blivit besvikna, ity Kant inte gör skillnad på det onda i bredare respektive snävare bemärkelse (Card 2010, 37). Kant sätter i stället likhetstecken mellan det onda och att inte ha en god vilja. Vidare har vi en god moralisk vilja, menar Kant, bara om vi väljer att handla gott – eftersom de goda handlingarna är de moraliskt rätta (Kant 1793), även om det yttersta motivet skulle vara egenintresset.

Merparten av dagens teoretiker är kritiska till detta synsätt. Tortyr och vita lögner är sålunda för Kant likvärda handlingar. Det är i båda fallen viljan som är ”ond”.

The post En essä om ondskan ‒ del 2 first appeared on Opulens.

FILM. ”Inte enröst ur eneld fångtransporterad mishe mishe till tauftauf tuestpatrick”… vad är det för mening egentligen? Som dessutom upprepas en… två… (jag orkar inte räkna) gånger av en man med elegant brittisk accent i en dokumentär av ett utrotningshotat slag. Orden är naturligtvis irländaren James Joyces. En författare som enligt mannen med den fina accenten – Anthony Burgess – på allvar brottades med det som är såväl den moderna litteraturens som konstens dilemma. Burgess som likt Joyce behövde lämna sitt land för att få syn på det. För att skapa något av bestående värde behövs just det: perspektiv.

Denna dokumentär från 1984 av Eric M Nilsson (nu tillgänglig på SVT) är ett alternativ för den som vill veta något om skapande och litteratur men tröttnat på dagens ytliga konstnärsporträtt som främst har författarens privatliv och karriär i blickfånget. Burgess slår bland annat hål på floskeln om författaren som språkälskare genom att ta ordekvilibristen Joyce som exempel på en som, tvärtom, hyste en stark ilska gentemot språket.

Men det är lika mycket en film om litteraturens nära förbindelse med musiken. Passande då Burgess även var en god Stravinskijkännare. Alla med författardrömmar borde se den här dokumentären i stället för att lägga CSN-pengar på en skrivarskola. På drygt en timme lyckas Burgess nämligen få sagt det mesta värt att veta om skapande – resten handlar om begåvning och erfarenhet. Nämnde jag något om konstens dilemma? Jo. Nietzsche mördade gud, ni vet. Sedan dess har konstnärerna haft det tufft. Konstens uppgift nu när det inte finns någon gud att blidka antyds i dokumentärens titel som lånar poeten Ezra Pounds välkända paroll: Make it new!

ERIK BOVIN

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: En film för alla med författardrömmar first appeared on Opulens.

PROSA. Som läsare av Alexander Kavaleffs debutroman ”De omättliga” förblir man undrande över om man betraktar kitsch och yta eller om det faktiskt finns en verklig smärtpunkt där under, menar Anna Remmets.

De omättliga. En midsommarnattsdröm av Alexander Kavaleff
Förlaget

En våldtagen och ibland även död kvinna är ett gammalt beprövat och rätt tröttsamt sätt att få en intrig i rullning. Kvinnan i öppningsscenen i pseudonymen Alexander Kavaleffs debutroman är visserligen inte död. Tvärtom är det till och med hon som för ordet i det första kapitlet. Men sedan försvinner hennes egen röst ända fram till sista kapitlet och däremellan är våldtäkten hon utsatts för något som driver berättelsen, om de män som är bokens verkliga huvudpersoner, framåt.

Johan, Lucas, Marcus och Mattias ingår i ett gäng av finlandssvenska Helsingforsbrats i tidiga tjugoårsåldern som har hedonismen som ledstjärna. Något som förvisso inte är så originellt som de själva tycks tro när det gäller just tjugoåringar med pappor med pengar. I enlighet med ett annat vanligt dramaturgiskt grepp samlas de nu i en sommarstuga på landet för ett midsommarfirande där allt, som det brukar heta, kommer ”ställas på sin spets”. Det är relativt fascinerande att blicka in i deras värld, även om det inte är något revolutionerande nytt som avslöjas om överklassungdomar. För en rikssvensk tillför alla finska låneord, och vissa hela meningar på finska, en extra dimension. Eftersom de inte översätts bidrar de med ytterligare ett lager till känslan av att vara utesluten, att smyglyssna och inte uppfatta allt. Vad som däremot framgår är den politiska laddning som fortfarande omger de två språken i Finland. Detta blir tydligt, faktiskt på gränsen till övertydligt, i gängets interaktioner med den enda ”finnen” på festen och i hur de slänger sig med det nedsättande hurrihuora, som de tydligen själva har hittat på för att beskriva finnar som sexuellt eller på andra sätt söker sig till finlandssvenskar, ”horar” för dem.

Men där själva dialogen är levande och ger ett trovärdigt intryck är texten i övrigt ibland stolpig och svulstig. Med den frekventa användningen av olika filosofiska begrepp påminner det ibland om en hemtenta i a-kursen i filosofi. Och alla ”X log brett” och liknande för att beskriva reaktioner på det någon annan säger påminner i sin tur om en novell skriven av en gymnasieelev.

Detta är dock sannolikt ett medvetet grepp från författaren eftersom vi vistas inne i huvudet på just den värsta sortens a-kursfilosofer, som pyntar sin brattiga livsstil och sitt klassförakt med referenser till Nietzsche och ett begrepp som ”slavmentalitet”.

Fast ibland är det inte helt tydligt hur stor distansen egentligen är mellan författarblicken och romangestalterna. När Marcus våndas över livets tomhet (som alla andra och särskilt tjejerna) är för korkade för att förstå vidden av medan han i tankarna namedroppar en massa filosofer är det stundtals svårt att veta vad som är satir och vad som är allvar.

Likadant är det med kvinnoporträtten. Kvinnorna, eller snarare flickorna, porträtteras till största delen som våp som med sin inskränkta ”politiska korrekthet” är tacksamma måltavlor för killarnas libertarianska provokationer. Förutom att det inte känns helt trovärdigt att tjejer som yrvaket pratar om intersektionalitet ungefär som folk gjorde år 2015 (men kanske ser de sociala klickarna i finlandssvenska Helsingfors annorlunda ut?) är det visserligen tydligt att berättarna ska uppfattas som otillförlitliga, men ändå har texten få ”sprickor” där en alternativ bild av till exempel kvinnorna kommer in.

Detta kan i och för sig vara relativt intressant: texten som sådan förhåller sig lite som de edgy killarna. Vad är på skämt och vad är på allvar? Vad är ren yta och poserande?

Bland alla dessa ändlösa inre monologer och yttre dialoger och politiska och filosofiska positioneringar blir också kontrasten ännu större till den faktiska och konkreta våldshandling som är romanens klimax.

Men oavsett detta blir de ändlösa utläggningarna om Nietzsche och slavmentalitet till slut tröttsamt. Det kan förvisso bli intressant litteratur att återspegla just hur tröttsamma tjugoåriga brats kan vara, men då måste texten som skönlitteratur bidra med något man inte skulle få av att sitta med vid deras spritindränkta middagsbord. Och bitvis gör den som sagt det, men börjar allteftersom gå på tomgång.

Efter alla dessa mer eller mindre ironiska intellektuella övningar slutar så De omättliga där den började: med melodramatiska klyschor om våldtäkt. Det är fraser om att för alltid ha blivit förstörd och skändad, och om hur illa man har gjort offrets inre ”lilla flicka”. Om avsikten har varit att ge den ”kvinnliga” rösten upprättelse i romanen är det som synes inte särskilt lyckat. Men kanske är det snarare ett sätt illustrera det inskränkta intellekt som berättelsens kvinnor redan har visat prov på? Eller att vår tillvaro och vårt språk är så genomsyrat av klichéer att det inte är möjligt för någon att ens tänka på någon som helst företeelse utan att hemfalla åt schablonbilder?

Liksom inför John Everett Millais Ophelia, som är en av de sista i raden av titlar på konstverk som används som rubrik till varje kapitel, förblir man som läsare av ”De omättliga” undrande om man betraktar kitsch och yta eller om det faktiskt finns en verklig smärtpunkt där under.

The post Ytan dominerar i roman om finlandssvenska brats first appeared on Opulens.

VÅRDEN. “Feldiagnostisering sker, vilket per automatik ger en felaktig behandling – fel patient, fel begrepp helt enkelt. Det händer alltför ofta, ibland på grund av ren inkompetens, men, och det är vad jag i mitt hjärta tror, också beroende på stress.” skriver Robert Myhreld.

”Varje ord blir begrepp just genom att det inte skall tjäna som erinran om den unika, helt och hållet individualiserade urupplevelse, för vilken den har sin uppkomst att tacka, utan samtidigt måste passa in på otaliga, mer eller mindre liknande, det vill säga strängt taget aldrig lika, alltså på idel olika fall.

Varje begrepp uppstår genom likställande av olikheter. Lika säkert som det är att ett blad aldrig är helt likt ett annat, lika säkert har begreppet bildats genom att man godtyckligt låtit dessa individuella olikheter falla, glömt bort det skiljande, och man väcker nu föreställningen, att det i naturen finns någonting utom bladen som vore ‘blad’, kanske en urform.” (Nietzsche)

Begrepp, alltså det vi använder för att förstå något över huvud taget. Alltid bekväma, inte sällan bedrägliga – då och då destruktiva.

Så, angående citatet: Byt ut ’bladet’ mot ’människor’ eller varför inte grupper av människor som det talas om i negativa termer: invandrare, människor som tigger, människor som får bidrag, personer som faller inom paraplybegreppet hbtqia+ och så vidare, ni förstår. ”Idel olika” människor, samma ”likställande av olikheter”.

Ytterligare: Jag förstår behovet/kravet inom vården att generalisera och därmed förstå patienterna i termer av symtom och diagnoser. På så vis görs patienten begriplig och förhoppningsvis behandlingsbar på ett säkert och effektivt vis. Vården för den enskilde blir emellertid bara individuell till en viss gräns eftersom diagnoserna måste ”passa in på otaliga, mer eller mindre liknande, det vill säga strängt taget aldrig lika, alltså på idel olika fall”.

Feldiagnostisering sker vilket per automatik ger en felaktig behandling – fel patient, fel begrepp helt enkelt. Det händer alltför ofta, ibland på grund av ren inkompetens, men, och det är vad jag i mitt hjärta tror, också beroende på stress.

Ytterligare resurser, alltså allt det som ger vårdpersonalen mer tid med patienten, gör patienterna mindre lika varandra i vårdens ögon.

The post Fel diagnos ger fel behandling first appeared on Opulens.

MASKULINITET. Jesper Nordström belyser hur August Strindberg faktiskt var en tidig och därtill briljant skildrare av toxisk maskulinitet. 

Var Strindberg kvinnohatare? Jo, i viss mån men inte mer än den genomsnittlige kulturmannen kring förra sekelskiftet. Han skildrade tvåsamhetens mödor i en tid när trycket på en man att vara rationell, framåtblickande, modern, kylig och ambitiös var som mest angeläget i detta naturvetenskapens århundrade.

Meritokratins nya tidevarv var ett tveeggat svärd som både skapade möjligheter och satte press.

Män svettades i sina allt trängre och skavande kostymer samt stärkta kragar, “fadermördare”, och Strindberg skildrar om och om igen i sitt författarskap hur ångventilen slutligen brister.

Det som med modernt språkbruk kallas toxisk maskulinitet är han en tidig briljant skildrare av. Det handlar om män som i närmast överkompensatorisk anda klamrar sig fast vid förment sakliga principer och krampaktigt positionerar sig mot allt som anses svagt och feminint. Fiktiva Jordan Peterson-gestalter i en svunnen tid.

I Strindbergs mest populära och lättläst varma roman från 1887 “Hemsöborna” skildras Carlsson som en frejdig, gåpåig opportunist och bärare av kunskap. Och visst har han sina försonande drag då han faktiskt får saker uträttade och igångsatta. Till viss del visar han upp traditionellt positivt manliga drag, även om han är en lismande, slipad egocentriker och det hela slutar i moll.

Strindbergs roman “I havsbandet” (1890) kanske inte direkt är en bortglömd roman men hamnar definitivt i periferin bland hans mera kända. Den är som en kyligare skuggtext till “Hemsöborna”.

Strindberg hade flyttat ner på kontinenten och fördjupat sig i Nietzsches filosofi och en hävdvunnen traditionell tolkning är att “I havsbandet” är en roman om övermänniskan.

Tillåt mig fnysa åt denna tolkning eftersom det här är en studie i skör manlighet och hur huvudpersonen drivs mot kollaps, till psykisk undergång.

I korta ordalag handlar det om fiskeriinspektör Axel Borg som ska modernisera näringen och i viss mån är det samma problematik som i “Hemsöborna”. Det är de moderna robusta rönen från fastlandet som krockar med skärgårdens konservativa gnetighet. Men här upphör också likheten med ”Hemsöborna”.

”I havsbandet” är en mörkare och kärvare roman med mer kyligt teoretiskt tuggande. Det står att läsa i Strindbergs dagboksanteckningar att det var en roman som var mycket svårare att skriva. Strindberg hade helt enkelt inte samma inspiration och flyt som han haft innan.

Som skildring av en representant för skev maskulinitet som till slut går in i mentalsjukdom står den inte Selma Lagerlöfs “Kejsarn av Portugallien” efter.

Men i Strindbergs författarskap kunde det röra sig på andra hållet också; från fyrkantig tillknäppt formalism till livgivande förlösning.

Mitt i hans mest toxiska, äktenskapskritiska novellsamling ”Giftas” (1884) gömmer sig den varmt hoppingivande novellen “Måste” som inleds med vad jag anser är något av den bästa prosa som skrivits inom svensk litteratur, inte bara i sig utan även för hur välvalda de inledande styckena är i relation till texten som helhet. Efter den inledningen kan det bara gå åt ett håll. Huvudpersonen kan knappast under textresans gång bli mer krampaktigt petig och blodlös.

Så går han då ensam genom Stockholm och mjukas upp, och plötsligt är han försvunnen från sin krets och hans få ungkarlskompisar på värdshuset skvallrar om hans giftermål, närmast i en slags “surt-sa-räven” anda, vilket mest förstärker deras egen sorgliga livssituation.

August Strindberg var en författare som alltid hyste starka känslor. Han var också enormt ombytlig i sina åsikter och var definitivt inte en skriftställare som had eett stort konsekvent litterärt program eller någon utstakad agenda.

Rabiat kvinnohatare ena dagen, särartsfeminist och förespråkare för kvinnors möjlighet att verka i samhället nästa dag.

Däremot var han en konsekvent och skarpsynt skildrare av mansrollen under det tillknäppt unket borgerliga 1800-talet.

The post Litterära klassiker: Skarpsynt skildrare av mansrollen first appeared on Opulens.

KETAMIN. “Får jag som jag vill ska jag få testa Ketamin. Man brukar söva hästar och utplåna städer med det. Eller festa. Den kräver inläggning av patienten för övervakning,” skriver Robert Myhreld.

Det finns mig veterligen två besöksrum i bipolärmottagningskorridoren som mäter 652,3 meter enligt mitt ögonmått. Besöksrummet jag hänger i är oftast ödsligt. Fram till att jag kommer dit och förstör stämningen, alltså. Idag likaså, men två andra dök strax upp. När det är flera personer som sitter där och väntar på en läkare, psykolog, arbetsterapeut, sjuksköterska eller vem det nu månde vara, uppkommer en säregen tystnad. Vissa sparar på stämbanden, vilket gör dem till goda förebilder. Ibland sker dock vissa avsteg från denna standard. En jämrans hypomanisk person ville nämligen för något år sedan prata hiskeligt mycket. Jag funderade på om inte den färg- och mönsterglada mattan skulle driva karln in i en psykos.

The post Myhrelds marginalanteckningar: Förteckning över några förluster first appeared on Opulens.

PANDEMIN. Robert Myhreld får en vaccination och ger sig ut i kollektivtrafiken. Här berättar han om mänskliga möten i pandemins tid.

Tillfällena är inte sällsynta då jag i kollektivtrafiken eller traskande utmed gångbanor vill vrålfulskrika med i den sång som spelas upp i hörlurarna. Jag skrev först många förslag till er som ni hade kunnat testa hemma, men nöjer mig med följande:

”Hail Pan/Hail Lilith/Hail Naamah/Hail Sabazios/Hail Isthar/Hail Amon/Hail Iarilo/Hail T’an-Mo/We who have taken thy name…/Who knowledge the beast within/Who revel in the delights of the flesh, call upon you/Come in, answer to your names!/In Nomine/Dei Nostris/Satanas Luciferi Esxcelsi…” (Rotting Christ – In Nomine Dei Nostri)

Ni ba’: Å, cool, en äkta dumjävel till egenutropad satanist som ful- och feltolkat LaVey och egentligen lika gärna kunnat hålla sig till Symposions utgivning av Nietzsches samlade verk. Men det ni inte vet, men som jag gör eftersom jag läst skrifterna, det vill säga de samlade låttexterna från Rotting Christ, är att det inte är enkelt att motstå Satans frestelser. Exempelvis är det hart när omöjligt att inte lägga ned ett halvårs CSN-skulder- och lån på hörlurar som ändå bara används till att spela upp musiken med kvalitetsbegränsande Bluetooth. AptX i all ära, men ingenting går upp mot en redig kabel. Dess användningsområden är därtill mycket bredare.

Hur som haver! Helgen hade föregåtts av att coronarestriktionerna lättats litet. I praktiken innebär det att människor kan belasta sjukvården utan att ens behöva känna en tillstymmelse till dåligt samvete. I Göteborg var det soligt och jävligt; hela staden var fylld med människor; spårvagnarna löjligt överfulla och inte ett munskydd i sikte; nysningar i händerna och stående rumpor i sittande ansikten var en källa till sällspord tillfredsställelse.

Eftersom jag tillhör en riskgrupp 3 utan att egentligen förtjäna det (jag är hyfsat funktionellt dysfunktionell), hade jag gömd i den stora massan stulit till mig en första spruta. Rätt in i Mumindalen som sjuksköterskan sa, emedan jag har snusmumriken tatuerad på höger överarm. Mycket lustigt. Vad jag gudskelov aldrig får veta är om någon dog till följd av att jag fick denna spruta.

Fylld med ett lättsaltat chip och 5g-strålning och mikroskopiska flygplan som släpper ut sådana där chemtrails och förberedd med ett svart och ändå bekvämt munskydd. Jag hade inte sett människor på femton månader, så det var lite ovant och jag ville ju visa att jag var en fantastisk och ansvarstagande samhällsmedborgare. Jag var på väg till ett litet samkväm i en överbefolkad del av Slottsskogen och skulle träffa människor i en parallellklass jag aldrig sett tidigare. Mina egna vapenbröder- och systrar svek när allt ställdes på sin spets.

Jag kliver på spårvagnen vid Allhelgonagatan. Linje 11-vagnen kommer tuffandes från Bergsjön. Äkta ånglok ser man sällan. Denna linje trafikeras bland annat av en handfull spårvagnar vars fyra av sex dörrar inte öppnas automatiskt. Jag har försökt att leda i bevis att det beror på ett systematiskt förortsförakt och rasism, men 11:an går vidare ut till Saltholmen. Å andra sidan vet man inte hur man åker spårvagn där ute vid havet där man lever sju, åtta eller om det var nio år längre i genomsnitt än här på andra sidan stan.

Eftersom jag vet hur jag ska stå på perrongen för att komma i linje med den bakre dörren, är jag först i kön och ser inne i hörnet mitt säte. Bredvid mig visar det sig sitta en rappade ung man, glad så att det sjunger om det. Han riktar sina rader till en kvinna längre fram. Han ser henne som en syster och jag har inga skäl att misstro honom. Hon svarar glatt och när hon gått av sjunger han om livet i stort. Om att vara glad och försöka trivas med tillvaron. Jag tänker att halva vagnen skulle vilja kölhala honom, men ingenting gör människor mer förlåtande än bra väder som dessutom följer på dåligt väder och en lättnad i coronarestriktionerna.

Jag sa naturligtvis ja, men ingenting om den eviga återkomsten.

Jag vet inte om det stämmer, men tre ungdomar kommer till vad de antar är allas räddning. Fint, men jag tror inte det behövts. Å andra sidan är de genuint intresserade av vad han har att säga om sin musik, livet, döden, gud, livet efter detta. De är så pedagogiska och smidiga att alla tre borde bli lärare i framtiden. Eller förhörsledare. Oöverträffade i att ställa öppna frågor. De lyssnar, ser engagerade ut. Jag å min sida tjuvlyssnar bara. De går i skolan och får, naturligtvis inte riktade specifikt mot dem och inte som en förolämpning, höra att skolan formar människor till får. Han berättar att han bott i Sverige hela sitt liv och hur hans mamma varit en övermänniska, att han har en personlig gud. Han sjunger all vaken tid och det stämmer antagligen. Han drömde till och med om att han sjunger.

Sångaren kliver av, vi fyra hinner prata lite grand. De har sett honom tidigare och tycker liksom jag att han är fin. Vi misstänker att han klivit av vid Centralstationen bara för att få fortsätta sitt evighetsprojekt på Drottningtorget. Jag sa något om att de nu fått lära sig mer än på en hel termin. Jag frågar dem om de tagit studenten, men det är först nästa år för två av de tre och om två för den yngre. Jag säger att det är tur, att fira studenten nu tycks vara litet trist givet omständigheterna, även om jag av princip ogillade studenten. Organiserat kul är i regel piss, men jag glömde naturligtvis inte att man inte ska behandla andra som man själv vill bli behandlad.

Jag försökte under resan läsa geniale Judith Schalanskys senaste bok Förteckning över några förluster, men att läsa och lyssna simultant är svårt. Schalanskys Giraffens hals borde vara för övrigt standardlitteratur vid alla lärosäten där lärare skolas. Och Pequod Press upplagor är alltid så in i helvete fina. Jag fick mig emellertid några meningar till livs. Precis innan sommarlovspretendenterna gick av för att göra sina grejer, frågar de om jag tror att corona någonsin kommer försvinna.

Vad svarar man på det? Att livet bara är en förteckning över några förluster, att dödens ”cesur är utgångspunkten för arvet och minnet, och klagosången är källan till all kultur, som nu fyller det gapande tomrummet och den plötsliga tystnaden med sånger, böner och berättelser i vilka det frånvarande åter görs levande.”?

Jag sa naturligtvis ja, men ingenting om den eviga återkomsten.

The post Myhrelds marginalanteckningar: Förluster first appeared on Opulens.

SPRÄNGKRAFT. “Som en utmärkt medicin mot giftig vanebildning, framstår ofta nog aforismen”, skriver Carsten Palmer Schale.

I det att uppfatta eller uppleva något som självklart ligger en form av ofrihet. Till det självklara finns det, eller ser man, inget alternativ. Det självklara har jag inte valt, det har valt mig. Tanken på att det man ser som självklart bara är självklart om man ser det utifrån ett visst perspektiv är omöjlig. Att det självklara är självklart är självklart självklart. När man kan se att det som jag ser som självklart inte självklart är självklart sett ur ett annat perspektiv, ja då är det inte längre självklart.

Då inser jag att världen inte måste förstås eller vara på ett visst sätt, utan att den både kan förstås och skulle kunna vara annorlunda. Då finns det valmöjligheter. Och där det finns valmöjligheter finns det också ett embryo till frihet.

Det självklara är alltså en fråga om perspektiv och perspektivlöshet. Omvänt är ett perspektiv (och en viss form av perspektivlöshet) självklart när vi väl valt det. Positivismen är sålunda ett självklart perspektiv inom stora delar av den (åtminstone klassiska) naturvetenskapen och i vardagen. Omvänt är hermeneutiken för många samhällsvetare och humanister ett självklart perspektiv, eftersom detta perspektiv inte bara tillåter utan därtill uppmuntrar tanken att världen aldrig är något i sig – utan bara låter sig ses som något.

För positivisten (och vardagsmänniskan) är mångtydigheten ett problem, som ytterst hotar att leda till kaos. För hermeneutiker (och många konstnärer) är i stället entydigheten ett problem, som ytterst hotar att leda till förstening.

Positivistens strävan efter att avbilda verkligheten så som den faktiskt är, framstår i ett hermeneutiskt perspektiv som lika fruktlös som den realistiska målarens inom konsten. Det finns ingen verklighet som är oberoende av människan, hennes seende, språk och tolkningar. Åtminstone ingen värld att tala om. Hela den klassiska naturvetenskapen är inbäddad i en mycket speciell metod. Fiktionslitteraturen i en helt annan. Religionen och mystiken åter ett diametralt eget sätt att uppleva. Däremellan ryms världens aspekter.

Ytligt sett kan det naturligtvis tyckas vara en begränsning att det inte finns någon position utifrån vilken tillvaron kan betraktas på ett objektivt, distanserat och entydigt sätt. Men djupast sett ligger en väsentlig del av människans frihet i just denna ytliga begränsning. De möjliga perspektiven är otaliga. Likaså de tillfällen då olika perspektiv och människor kan mötas. Världen är sålunda långt ifrån uttömd eller färdigskapad.

Vilket är självklart.

Viktigt att hålla i minnet här, är emellertid, för det första, att vi talar om människor. För det andra att mycket nyttigt har åstadkommits inom ramen för ett mer eller mindre stängt perspektiv. För det tredje att till och med samma människa ibland kan förflytta sig mellan perspektiv. Också i kvalificerad bemärkelse. Betänk exempelvis bara hur Wittgenstein resonerar som ung, äldre och ännu äldre.

Faran ligger i att vi envar låser oss vid vardagliga och scientistiska perspektiv.

I den dagsaktuella debatten, om exempelvis klimatet eller coronapandemin, eller om socialt konstruerade könsroller och den klassiska nationalekonomins homo economicus, beaktas detta väldigt sällan. Att perspektiven kan variera högst betydligt, och att vad som kommer ut ur de olika perspektiven mycket väl kan vara inskränkt självklara allihop. Men bara inskränkt. Faran ligger i att vi envar låser oss vid vardagliga och scientistiska perspektiv. Så att vi blir blinda. Då har det självklara överträtt en sorts tröskel till det prekära.

Som en utmärkt medicin mot giftig vanebildning, framstår ofta nog aforismen. I sin förtätade och komplicerat enkla form kan den många gånger på ett överraskande sätt problematisera och tydliggöra, vända upp och ner och synliggöra, förvilla och förlösa, förvända och förändra.

Den polske författaren Stanislaw Jerzy Lec (1909-1966) har just i detta syfte formulerat en lång rad aforismer med stark effekt. Andra aforistiker med samma tyngd är naturligtvis Nietzsche, Alexander Weiss och (ställvis) Ekelund. Lec förefaller mig emellertid i det sammanhang vi här rör oss i ha särskild sprängkraft.

I ”Ofriserade tankar” (på svenska 2012) kan det exempelvis låta så här:

Det finns ingen botten. Det finns bara hinder på väg mot djupet.

Man må betänka att Giordano Bruno brändes i samma eld som Prometheus stulit.

För att höja moralen måste man sänka anspråken.

Min absoluta, och högst aktuella, favorit är dock:

Utsikten till världen kan man stänga ute med en tidning.

The post Från en kobbe i Bohuslän: De otaliga perspektiven first appeared on Opulens.

SEX. Robert Myhreld funderar kring intresset för kända människors sexliv. Stora filosofers förehavanden tycks inte vara något undantag när det gäller spekulationer på det området.

Att grotta ned sig i och spekulera kring (kända) människors sexuella preferenser, läggning och könsidentitet är inte ett fenomen exklusivt för litteraturen. Rykten, antaganden och slikt om andra personer fyller livet med mening nu när Gud är död och ingen objektiv mening står att finna. Vardagen skulle kännas urvattnad, som en äcklig whiskey utspädd med tio liter vatten bara för att göra den drickbar.

Ett praktexempel är en gammal bok skriven av en Gunnar Landtman om Immanuel Kant. En liten biografi om filosofen är naturligtvis på sin plats och vi får läsa om hans morgonrutiner och sådant. Fullständigt urtråkigt alltså. Som att titta på någon som tittar på målarfärg som torkar.

Intressant blir det först när han ägnar åtskilliga ord till den enda nödvändiga filosofiska frågan: gymnastiserade den käre Kant med en annan person någon gång mellan lakanen? Landtman skriver att ”det gifta ståndet ej passade för honom, ty i det enahanda kretslopp hans levnadsordning bildade kunde icke finnas någon annan medelpunkt än han själv och hans verk.” Vem har tid för kärlek när man ska skriva så komplicerat som möjligt på pin kiv. Förståeligt.

Med säkerhet skriver han att det var högst tvivelaktigt att någon av hans natur ”för vilken humaniteten som helhet var allt, egentligen hade kunnat hängiva sig åt känslan för en enskild person i den grad äktenskapet förutsätter.” Men, och här kommer vi till det man vill veta – var Kant oskuld när han trillade av pinnen?! Författaren tar hjälp av en viss Jachmann som med den enorma kännedom han besatt om Kants liv och leverne med bestämdhet kunde slå fast att han i sin ungdom faktiskt varit förälskad. Kan han då ha…? Ytterligare stöd får vi från Borowski som kort och gott sade sig veta att »Kant – hat geliebt.« På kylskåpet hemma har vi klistrat upp citatet bara för att påminna oss.

En annan tysk filosof, Nietzsche, har det också spekulerats kring. Dog han av syfilis? Fick han åkomman på en offentlig toalett? Eller hade han verkligen ett sexliv? Slängde han sig kring hästens hals, som han enligt mytologin gjorde, av ren och skär kärlek till djur? Vad föredrog karln?

Och nu ska vi inte ens prata om drottning Kristina. Nu för tiden spekuleras det om att hon var lesbisk. Kanske transman? Mysteriet tätnar. Min fru sade också med största säkerhet att Marx ”låg med allt som rörde sig.” Ändå kom hon med förbehåll. Fegis. Hon ville ha källgranskning. Sådant jobbar vi emellertid inte med.

Nu har ni något att fundera på.

The post Myhrelds marginalanteckningar: Om intresset för kändisars sexliv first appeared on Opulens.

PROSA. Den här veckan är det Carolina Olsson som medverkar i Prosa & Poesi. Det gör hon med en novell som har ett existentialistiskt tema.

Carolina Olsson betraktar sig i första hand som existentialist, i andra hand som samhällsvetare med fokus på internationella relationer. Hon är 36 år och bor i Kristianstad, delar sitt hem med två orientalkatter och dricker alldeles för mycket kaffe. 

Sisyfos frihet handlar om att vara fångad i en värld som kan tyckas både meningslös och absurd. En kvinna vaknar upp bältad i en sjukhussäng, minns ingenting om vem hon är och varför hon är där. Men med hjälp av de stora tänkarna från existentialismens guldålder kommer hon till insikt om vad det är att vara människa.

CAROLINA THELIN

Sisyfos frihet

Sakta vaknar Nellys kropp till liv, hon undrar hur länge hon sovit och försöker sätta sig upp. För ett ögonblick vet hon inte om hon blivit förlamad eller om hon sitter fast i något, hon kan inte röra sig. När ögonen vant sig vid det skarpa ljuset från lysrören i taket ser hon att hon är fastbunden på en brits. Handlederna, fotlederna och magen har bältats fast. Vad är det som hänt? Var är hon? 

Bredvid henne sitter en vitklädd medelålders kvinna med en halvhjärtad hästsvans och läser i en tidning. Kvinnan verkar helt oberörd av hennes oroliga försök att komma loss och till slut frågar hon kvinnan ”Vem är du? Var är jag? Vad har hänt?”. Hon får inget svar, kvinnan reagerar överhuvudtaget inte på hennes frågor. Bläddrar bara nonchalant vidare. Det är en helt absurd situation, Hon kan inte minnas någonting. Hon vet att hon heter Nelly, men det är allt. Var hon är född, vad som hände igår eller förra året är fullständigt borta för henne. Det är som en Kafkamardröm och hon tänker för sig själv: vilken tur att jag inte vaknade upp som en skalbagge.

Att hon inte vet vad som hänt henne känns i stigande grad obehagligt, och för en stund är det direkt skrämmande. Hon får ingen kontakt med kvinnan med den halvhjärtade hästsvansen. Inget rop eller ljud verkar nå kvinnan. Förtvivlat försöker hon nå fram. Obehaget blir till rädsla som kryper in i varenda cell av hennes kropp. ”Måste sansa mig, måste lugna ner mig” säger hon tyst för sig själv. Hon sluter ögonen och koncentrerar sin andning. Andas in, andas ut och håll kvar. Andas in, andas ut och håll kvar. Hon ligger länge så och bara andas. Pulsen sjunker sakta, ett stilla lugn börjar komma över henne. 

När Nelly åter öppnar ögonen sitter det två män på vardera sidan om henne. En liten man i svart polo och mycket kraftig skelning ser på henne med sitt enda fungerande öga. ”Bonjour madame” säger han och presenterar sig som Jean-Paul. Trots hans mindre tilltalande yttre får Nelly en bestämd uppfattning av att han är en kvinnokarl, en Don Juan. Han tänder en cigarett och stryker bort håret från hennes kinder. Nelly svarar med ett förvirrat och lamt ”hej” och är möjligen lite påverkad av hans icke tilltalande men sinnliga utstrålning. På hennes andra sida sitter en äldre man med vitt hår, läkarrock och glasögon, han har en kraftig tysk brytning och introducerar sig som Viktor. Kvinnan med den halvhjärtade hästsvansen tar ingen notis om männen, hon bara bläddrar obekymrat i sin tidning. 

Jean-Paul tänder ännu en cigarett och låter Nelly ta ett bloss, tydligen röker hon och tydligen vet Jean-Paul det. ”Vill du ha en aprikoscocktail?” frågar Viktor. Innan hon hinner svara tar han fram en färgglad drink med ett paraply i, han sätter ett sugrör i glaset och den andra änden av sugröret i Nellys mungipa. Hon dricker. Det hela är mycket märkligt. Hon befinner sig fastbunden i vad som verkar vara ett sjukhus, en förmodad sjuksköterska ignorerar henne och två män röker och bjuder på en drink. Men hon är inte längre rädd.

Fortfarande vet hon dock inte vad som hänt tidigare. ”Varför sitter jag fast?” frågar hon men är osäker på om någon kommer svara henne ordentligt. Inget i situationen verkar givet. ”Det gör vi alla. Vi sitter fast i felaktiga föreställningar och ond tro. När vi inser att allt är meningslöst drunknar vi, om vi inte väljer att aktivt leva ett autentiskt liv” säger Jean-Paul och drar ett halsbloss. Viktor fortsätter: ”Du undrar vad som hänt dig, men det finns ingen stor sanning som kan göra verkligheten begriplig, det enda du vet med säkerhet är att du är fri att finna din sanning, din mening” och så drar också han ett halsbloss. Nelly känner sig missförstådd och gör ett nytt försök: ”Alltså, varför sitter jag faktiskt konkret fastbältad på denna brits?”. Jean-Paul placerar sugröret nära hennes mun så att hon kan dricka lite, men säger inget. Viktor tittar på väggen och på Nelly och säger eftertänksamt: ”Du är fortfarande fri, det kommer du alltid att vara oavsett bältet längs dina händer – och fotleder”. ”Förbannad frihet möjligen, men icke desto mindre frihet” inflikar Jean-Paul.

Slutsatsen Nelly drar är att Viktors och Jean-Pauls mission är att förklara att allt är meningslöst och utan någon mening och att friheten därför är total. Detta besvarar på något sätt också hennes fråga om vad som hänt. Hon hade hellre fått konkreta uppgifter om tid och plats men har under resans gång kapitulerat för den märkliga situationen. Hon lyssnar frustrerat, men intresserat vidare. 

”Din situation, ja din frihet, är både underbar och fruktansvärd” förtydligar Viktor och dricker lite till av aprikoscocktailen. Sörplar lite högre än vad som är socialt accepterat. ”Du kan förhålla dig till din situation precis hur du vill, du kan ge upp, eller tvärtom, hitta en mening i det som sker”. Så lyfter han händerna i luften och utbrister: ”Det är en svindlande tanke!”. Nelly försöker komma ur bältet runt vänster handled samtidigt som hon återigen blir lite besviken på de ofullständiga uppgifterna kring vad som faktiskt hänt. Hon sluter ögonen en hundradels sekund för att hämta kraft, och framförallt tålamod, och när hon öppnar ögonen  står det en man i vit tvångströja och ser på henne. Han presenterar inte sig, utan bara tittar, ja faktiskt stirrar. 

Jean-Paul berättar att han heter Friedrich, kommer från Tyskland, har en unik mustasch, skrivit många böcker, är duktig på piano och att han 1889 blev sinnessjuk och togs in på mentalsjukhus. Det låter som en riktigt dålig kontaktannons. Nelly förstår inte vad som hänt under den korta stund hon blundade men blir plötsligt nyfiken. Så harklar Friedrich sig och säger: ”Lidande är nödvändigt för att storslagna människor ska nå sin fulla potential. Det var tiden i Sibirien som skapade Dostojevskij, tiden i Auschwitz som skapade Viktor” och så tystnar han. Så börjar Viktor och Friedrich att tala med varandra på tyska och till Nellys förvåning talar den skelande Jean-Paul med fransk brytning också tyska. Alla utom Nelly och kvinnan med den halvhjärtade hästsvansen talar tyska, den senare talar fortfarande inte alls utan läser lugnt och metodiskt i sin slitna tidning.

Så stiger en annan man in i rummet. Han bär också läkarrock och tittar på Nelly, eller snarare observerar henne, där hon ligger fastspänd. Han säger inget till henne, eller till någon av de andra. Friedrich har lämnat rummet lika hastigt som han kom. Kvinnan med den halvhjärtade hästsvansen släpper taget om tidningen och börjar prata med den okände mannen. Nelly kan inte urskilja vad de säger och de tar inledningsvis ingen kontakt med henne. Men efter en stund tar mannen hennes puls och lyssnar på hennes hjärta. Han säger något, men Nelly kan inte uppfatta vad och kan därför inte svara. Till slut lägger han sin hand på hennes axel, säger ytterligare något och ler. När han lämnar rummet tar kvinnan med den halvhjärtade hästsvansen automatiskt upp sin tidning och fortsätter ignorera Nelly.

Nelly frågar Jean-Paul och Viktor om hon hallucinerar, om de också kan se kvinnan med den halvhjärtade hästsvansen. Jean-Paul ställer den oväntade motfrågan ”har du provat meskalin?” och både Viktor och Nelly blir paffa. ”Det tror jag inte, men jag minns ju ingenting”. Det blir tyst en stund. ”När jag provade meskalin, i ett vetenskapligt syfte givetvis, såg jag paddor, ormar och gamar. I flera månader efteråt såg jag humrar i ögonvrån”. Han sörplar återigen på aprikoscocktailen. ”Kanske det som hänt dig”. ”Nej, jag ser inga humrar” svarar hon. Men om hon hade sett humrar hade det inte förvånat henne längre eftersom allt är så absurt. 

Så stiger en lång mörk man in i rummet. Det är samma procedur som med Friedrich, kvinnan med den halvhjärtade hästsvansen tar ingen notis och Jean-Paul förklarar vem han är. ”Detta är Albert, en gång var vi goda vänner men när Albert inte ville ligga med min flickvän, Bävern, blev jag arg, bestört, riktigt, riktigt förbannad”. ”Ja, nu var det ju snarare vår syn på frihet som gjorde att det skar sig”, suckar Albert som om han hört det där om Bävern till leda. Albert är mycket stilig och precis som de andra röker han hela tiden. ”Du tycker att din situation är absurd? Låt mig då nämna Sisyfos som blev straffad av gudarna att i all evighet rulla upp en sten på ett berg. Varje gång han nådde toppen, ramlade stenen ner och han fick rulla upp den igen”. 

”Menar du att jag blir straffad av gudarna i detta nu?” frågar Nelly uppgivet. Ingen av dessa män pratar i klartext. ”Din situation är absurd, livet är absurt, det enda garanten är din frihet”. Och så säger han att ”man får anta att Sisyfos var lycklig”. Det finns något förlösande i Alberts ord som gör att hon slutar frustreras över att hon inte vet vad som är vad, varför hon är fastspänd i ett rum med starka lysrör tillsammans med en kvinna med halvhjärtad hästsvans och män som inte kan ge raka besked. Det hela ter sig lusigt. Hon inser att hon är fri att förhålla sig hur hon vill till den uppkomna situationen. En frihet som mycket riktigt är svindlande. 

Albert går mot dörren men vänder sig om en sista gång med orden: ”det viktiga är inte att bli botad, utan att lära sig leva med sin sjukdom”. Sisyfos var en rebell, genom att vägra den hopplöshet och meningslöshet som var straffets avsikt och välja en annan attityd, adderat med hans bekräftande av sin värdighet som människa, gjorde han motstånd”.

Sisyfos situation var absurd, Nellys situation är absurd, hela livet är absurt. Nelly väljer att bara omfamna fakta och amor fati, älska ödet ,och så ler hon. I samma stund reagerar kvinnan med den halvhjärtade hästsvansen. ”Välkommen tillbaka till livet” säger hon och Nelly svarar ”tack” och inser att hon faktiskt är tacksam.  

The post Sisyfos frihet first appeared on Opulens.

METAL. “Andreas Lagios medelhavsvindsljuvliga och mångbottnade röst skapar tillsammans med kyrkokörssång och tortyrkammarskrik om vartannat en mysig stämning.” Robert Myhreld har lyssnat på Rotting Christs senaste album och bjuder också på en personlig bikt.

The Heretics med Rotting Christ
Season of Mist

Som ni vet är Opulens lite för fin i kanten. Texter om black metal står ej att finna någonstädes i magasinet. Har ni här fått läsa om arga growl? Var är elgitarrstrimlandet? Har ni någonsin sett bilder på basister med helt sjuka hamstringsmuskulaturer till följd av otaliga timmar av headbangande? Nej och åter nej. Att lyssna på djävulsdyrkan är alltid coolt. Att skriva om det ännu mer så.

Bikt: Jag kan löjligt lite om musik oavsett om det handlar om för quiz användbara kunskaper eller rena teknikaliteter. Min taktkänsla är i paritet med den hos en säck sättpotatis. Jag var den som aldrig sjöng på skolavslutningarna. Luciatåget föraktade jag, såg det som en farsot, ett vandrande helvete på jorden. Det finns bilder som vittnar om att jag i sådana stunder antagligen var Satan inkarnerad.

Däremot har jag med sviterna av en elakartad körtelfeber sett Gojira spela på Brutal Assault i Tjeckien. Från sjukhussäng till tält. Många är gångerna jag sett videon där S.O.D-sångaren med en fulcigarr i truten hoppat rätt ner i publikhavet från något som kanske är världens största baslåda. Han spöar sedermera på några lyckliga fans(kap) med micken på sin väg tillbaka till scenen. Jag ser nu i efterhand att han gör en helhjärtad men inte särskilt tekniskt imponerande volt. Hur många handleder vrickades? Karln är trots allt en rejäl luns.

Grekiska Rotting Christs senaste album The Heretics faller under black metal-genren med vissa ockulta inslag. Band- och albumnamn avslöjar vad vi har att göra med. Skivomslaget föreställer, såvitt jag förstått från bibelosäkra källor, en kättare – Jacques de Molay – som fick smaka på den gudomliga rättvisan för herrans många århundraden sedan.

Vad jag framförallt gillar hos albumet är att det är sinnessjukt välproducerat, med sjukt tätt manglande på trummorna av Themis Tolis och en rekorderlig bredd i låtväg. Andreas Lagios medelhavsvindsljuvliga och mångbottnade röst skapar tillsammans med kyrkokörssång och tortyrkammarskrik om vartannat en mysig stämning. Ur bakgrunden sipprar då och då vissa hedniska toner ut. Det finns svagare länkar. Exempelvis är ”Hallowed Be Thy Name” rakt av tråkig. Överlag är de avslutande spåren mindre inspirerade, men ofta brukar sådana låtar växa med tiden.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Bandet säger sig företräda en religionskritik som riktar sig mot den variant som är institutionaliserad. Tänk den ortodoxa eller katolska kyrkan. Religionskritik kan vara lite töntigt, urvattnat. Särskilt i denna form. Men jag gillar inte sällan det som är töntigt. Något som ofrånkomligt måste betraktas som löjligt är alla citat som lagts in före, i och efter låtarna. Fjodor Dostojevskij får inleda hela historien med:

”Since man cannot live without miracles, he will provide himself with the miracles of his own making. He will believe in any kind of deity even though he may otherwise be a heretic, an atheist, and a rebel.”

Ni ser själva. Inte helt oväntat kommer Friedrich Nietzsche, hängande kring en piskad häst i sken och uppåt väggarna syfilisgalen, påpekande att allt är en enda vilja till makt. Thomas Paine vill också vara med och konstaterar att han inte behöver någon annan kyrka än sig själv. Alla ska med!

Dostojevskij-orden är naturligtvis hämtade ur Bröderna Karamazov. Unge Aljosja lyser med sin frånvaro. Det är omöjligt att inte tänka på Ivans berättelse om Storinkvisitorn när följande spelas upp:

Flames in the age of hell
in the age of fire

War
in the name of God
in the holy empire

Burn the witch in pyre.

Storinkvisitorn som frustande stampade foten i marken och gnisslade tänder när Jesus oförhappandes dök upp i 1500-talets Sevilla och störde barbecue-festen. Jesus ville ”blott för ett ögonblick besöka sina barn och just på den plats, där kättarbålen då sprakade” och vistades bland människorna ” i samma gestalt vari Han vandrat för femton sekler tillbaka.” Storinkvisitorn börjar naturligtvis svettas – inte fan hade Kyrkan behov av Honom i form av kött och blod. Han förklarar det för Honom: ”Du får ej tillägga något till vad Du redan sagt för att icke beröva människorna den frihet, som Du själv hävdade medan Du levde på jorden. Allt nytt, som Du förkunnar, blir ett ingrepp i människornas trosfrihet…”

Jesus slängs i den underjordiska cellen och för att inte rubba sakernas tillstånd ska Jesus naturligtvis brinna. Burn the witch in pyre och så. Jesus svarar med en puss.

Albumomslaget går inte att lämna därhän. Är det inte självaste Storinkvisitorn med sitt pungskrynkliga ansikte som pekar på kättaren Jesus? Står det inte Hare Krishna på munkens plakat? Är det inte en Gollum i särk som i skuggan av korset oförskämt visar gumpen? Ni får avgöra.

Albumet finns tillgängligt för alla. Sök och ni skola finna.

En person har om albumet skrivit följande:

”THE CATHOLIC FAITH AND CHRISTIAN FAITH IS FOR PUSSIES” följt av ”HAIL SATAN”.

Väl sammanfattat. Hur som helst – som ni förstår är albumet stabilt och får av mig tre av fyra spikar. Hellelujah!

The post Stabilt black metal-album first appeared on Opulens.

KONTEMPLATION. “Idag är ensamhet ett skräckexempel, ett misslyckande. Ingen frågar vad man tar med sig in”, skriver Christoffer Andersson.

Jag läser Malin Ekmans senaste essä. Den gör mig besviken. Återigen tecknas ensamhet med omgivningens ögon och blir missförstådd. Ännu ett steg bort från Tage Aurells fantastiska tal “om vårt behov av äkta ensamhet och stillhet”.

Ekman skulle kunna ackompanjeras av Mike Rosenberg, a.k.a Passenger. Hennes språk är just så vackert. Men det blir fel ändå. En gång i tiden hade vi så ont att vi fick hämta kraft från Jesus Kristus på korset. En gång var ensamhet en form av katharsis. En gång sjöng Bellman om glädje vid fader Movitz dödsbädd.

Aurell pläderade för ensamhet som botgöring efter två världskrig. Jag glömmer aldrig det viktigaste: ensamhetens värde bestäms av vad du tar med dig in. Idag är ensamhet ett skräckexempel, ett misslyckande. Ingen frågar vad man tar med sig in.

Säg ensamhet och Sverige tänker på en gammal man som ligger död i en lägenhet i flera år. En barndomsvän till mig tog sitt liv och upptäcktes av hyresvärden en vecka senare. Ska jag ta det med mig in i min ensamhet när jag vet vad det kan göra med mig?

Världen är komplex. En mosaik av kroppar och medvetanden i brinnande åsiktskorridorer. Världen förtjänar att vi tar den med oss in i vår ensamhet och kontemplerar över den. Den har givit oss mycket. Att finnas till om inte annat. Det är bara med våra ensamma och ärliga reflektioner vi kan släcka elden. Och begrunda.

Marcus Aurelius skriver att vi kan vara ensamma var som helst, när som helst, att vi alltid är ensamma i oss själva. Det är ett privilegium och inte en allmängiltighet. Tiden har pressat ut oss ur den plats som Aurelius pratar om. Det är inte lätt att hitta tillbaka in längre.

Maskulinitetens kanske viktigaste filosof, Friedrich Nietzsche, avslutade sina sinnesfriska dagar med att kasta sig om halsen på en häst och beklaga sig. Till denna dag vet vi inte vilken tanke det var som slog honom. Det är någonting att ta med sig in i ensamheten. Det som inte dödar, det härdar. Men det kan göra dig galen också.

The post Våra ensamma och ärliga reflektioner kan släcka elden first appeared on Opulens.