SATIR. Regeringens förslag om att 13-åringar ska kunna sättas i fängelse har mötts av starkt motstånd. Men justitieminister Gunnar Strömmer anser likväl att det är nödvändigt med sänkt straffbarhetsålder.

Om detta handlar Sofia Thoresdotters dagsvers.

Strömmer drömmer

Gunnar Strömmer

hoppas och drömmer

och snart blir drömmen verklighet.

Barn som haffas

fängslas och straffas

till skydd för laglig allmänhet.

Kriminalvård

hamnar i onåd

när dom inte håller med.

Ingen fara

dom har fått svara

sen struntar väl Gunnar i det.

Gunnar Strömmer

hoppas och drömmer,

är så trött på demokrati

Tycker nog att

det är förlegat,

men snart är den tiden förbi.

The post Dagsvers: ”Strömmer drömmer” first appeared on Opulens.

CLARK. Jesper Nordström reflekterar i korthet över fenomenet Clark Olofsson. En man som möjligtvis var Sveriges sista bov, innan gangsternätverk tog över.

Så gick då vår sista klassiska bov från folkhemmet ur tiden. Ja, just bov, för det är det ord som passar bäst på Clark Olofsson, i stället för att sätta den kliniska etiketten ”kriminell”. Clark Olofsson var inte speciellt smidig och kall alla gånger och inte heller psykopatisk som exempelvis Foxtrot-nätverkets aktörer. Kort sagt inte någon iskallt kalkylerande och på det viset skrämmande person. Med det sagt var hans persona nog mer av det duperande slaget, som en sol och vårare, snarare än genuint trevlig. Jämte Christer Pettersson är Clark Olofsson en av vårt lands mest romantiserade brottslingar och jag aktar mig för att spä på den bilden.

Vad som driver en brottsling är komplicerat men jag tror att vi, i Clark Olofssons fall, kan avskriva ett slags ideologibaserat hat mot samhället. Nej, här var det snarare en kicksökande strulpelle som till viss del fick samma nimbus som brottarstjärnan Frank Andersson. Måhända är det en drastisk jämförelse men jag har ofta funderat på hur brottslighet ändå kräver så mycket i form av kreativitet och ork. Minst lika mycket som krävs av en idrottare. Om den energin och de drivkrafterna bara hade kunnat kanaliseras till något konstruktivt så vore mycket vunnet.

Kan vi föreställa oss cancerforskaren Clark Olofsson? Tanken svindlar! Men journalist utbildade han sig faktiskt till medan han avtjänade straff i slutet av 70-talet. Tyvärr blev det inte så värst mycket journalistik från hans sida. Hur mycket värdefullt skulle han inte ha kunnat skapa, i stället för brottsoffers lidande, om all kraft inom honom hade riktats rätt?

The post Noterat: Clark Olofsson – den sista klassiska boven first appeared on Opulens.

POLITIK. ”Jag föreslår att Sveriges regering ska tillsätta en haverikommission för att fastslå varför barn blir betalda mördare. Barn som utför mord är ett symptom på att Sverige havererat på flera sätt.” Det skriver Lars Thulin i veckans krönika.

Det var söndagskväll i augusti förra året på min favoritpub Tre Vänner hemma i Midsommarkransen i södra Stockholm. Vid elvatiden reser sig en 25-årig man för att lämna lokalen. Då han går ut genom dörren möts han av flera skott från en person utanför. Kulor viner in i lokalen. En man i baren får glaset han har i handen krossat av en kula. Skytten och hans kumpan försvinner på elsparkcykel. Den skjutne förs till sjukhus men dödförklaras där.

Samma månad i Skurup i södra Skåne. En 56-årig man är ensam i sin villa. På kvällen hör han glaset i altandörren krossas. Han skyndar dit. En person står i rummet med ett automatvapen. Ett tiotal skott avlossas. Mannen dör förmodligen omedelbart av skottskadorna. Skytten försvinner till en taxi som väntar en bit bort i samhället.

I området Skalleberget i Västerås i november 2023 får en man i 35-årsåldern besök. Fyra personer ringer på hans dörr. När han öppnar smäller det från en pistol. Mannen träffas av sex skott i huvud och överkropp och dör på golvet i sin hall.

Betalda mördarna var barn

Är detta bara vardag i den kriminalitet vi vant oss vid? Nja, de hänger ihop på två vis. Det första är att mördarna var barn. Alltså medborgare under 15 år. I Skurup och Västerås var de som tryckte av 14 år. I Midsommarkransen 13 år.

Det andra är att morden var beställda och att barnen tagit på sig uppdragen mot betalning. Kontraktsmord där mördarna går fria från straff. Eftersom de är barn.

13 år. När man går i sjätte klass har man vanligtvis fyllt eller ska snart fylla 13. Hur många av oss hämtade i den åldern ut skarpladdade pistoler för att med dessa avsluta livet för en person vi aldrig sett? Själv drömde jag om en växelcykel och ville se en barnförbjuden film.

Ett havererat samhälle

Trenden är skrämmande. 2024 var 136 barn misstänkta för inblandning i mord eller mordplaner. Året dessförinnan var antalet 36. För mig är utvecklingen nästan omöjlig att ta in. I ett av världens mest utvecklade, rika och trygga länder tar allt fler barn på sig morduppdrag mot betalning och utför ofta gärningarna utan hänsyn till om utomstående skadas.

Jag må låta melodramatisk, men för mig är detta ett tecken på ett samhälle som havererat, som totalt misslyckats med en av sina grundläggande uppgifter – att ta hand om och skydda sina barn.

Vilken vuxenvärld har kunnat tillåta att detta händer? När och varför spårade allt ur? Vad kommer detta att leda till för samhälle på sikt? Frågorna är så oerhört viktiga att alla borde stanna upp. Gemensamt göra detta till ett av de viktigaste ämnena på dagordningen. Att laga ett trasigt samhälle.

Patetiskt politiskt självmål

Vad görs? Visst diskuteras utvecklingen. Men som med många frågor hamnar den i det som kallas blame-game: ”skyll inte på oss”.

– Allt är förra regeringens fel. Vi såg det minsann komma, men…

Reflexen präglar regeringar samt debattörer av alla kulörer. Taktiken fungerar uselt då den möter verkligheten. De senaste 49 åren har våra regeringsalternativ nästan helt jämnt delat på makten. Att då påstå att andra sidan gjort allt fel på sina 25 år, men att man själv under motsvarande tidsperiod inte kunnat ställa något tillrätta, är ett patetiskt självmål.

Hur förhindras att fler barn blir mördare?

Dagens regering, tre partier i Rosenbad som styrs med fjärrkontroll av ett fjärde med rötter i nazismen, försöker göra något. En del är bra. Polisen har dessutom blivit mycket bättre på att utreda och lagföra. Fast polis och regering är reaktiva, reagerar på det som hänt. Men väldigt lite proaktiva – se till att det inte händer. Att inte fler barn mördar för pengar.

För regeringen, samt partiet med fjärrkontrollen, tycks förebyggande arbete vara mesigt och töntigt. Hårda tag är det som gäller. Det ger rubriker och chans att vinna tiondels procentenheter i nästa opinionsundersökning.  Samtidigt tillåter samma regering att skolan förfaller med storkapitalet som ivrig och girig rivningsarbetare. Och att arbetslösheten rusar till tidigare otänkbara nivåer. Faktorer som ökar risk för utslagning och utanförskap.

Åtgärder mot detta kräver vad dessa politiker är paniskt rädda för – något som ska betalas med skatter. Mord, med de resurser som det kräver av det allmänna, plus mänskligt lidande, är oerhört kostsamma. Den summan hade kunnat bekosta många resurser i skola och socialomsorg. Men den satsningen ger inga politiska poäng och övertrumfar inte de tre mantran som styr, och alltid styrt, det största regeringspartiet. Dessa är: lägre skatter för höginkomsttagare, ännu lägre skatter för höginkomsttagare samt slutligen jobbskatteavdrag nummer typ 314. Inget i hela världen tycks viktigare.

Då finns inte plats för det som förbättrar på sikt. Bortom nästa val?  Vem bryr sig?

Det krävs en haverikommission

Vad föreslår jag?

Jag föreslår att Sveriges regering ska tillsätta en haverikommission för att fastslå varför barn blir betalda mördare. Barn som utför mord är ett symptom på att Sverige havererat på flera sätt. En kommission av sakkunniga som jobbar förutsättningslöst och går till botten med orsakerna. Och sedan föreslår åtgärder. Det kommer bli mödosamt, kosta pengar och ta tid. Men vad är alternativet?

Expertgruppen bör vara kliniskt ren från politiker, lobbyister och tyckare.

I en haverikommission är nämligen det sista som behövs personer som skyller ifrån sig.

The post Varför blir barn betalda mördare? first appeared on Opulens.

PROSA. Lis Lovén har läst ”Nation av poeter” av Mohamed Yussuf. Hon konstaterar att boken om rapstjärnan Yasin är ett exempel på gott journalistiskt hantverk.

Nation av poeter av Mohamed Yussuf
Volante

Mohamed Yussuf har arbetat som reporter på DN, bland annat. Att läsa hans bok ”Nation av poeter” om gangsterrappen och Yasin får mig att tänka på det moraliska balanssinne en bra journalist måste ha. En god journalist bör som jag ser det, i ett fall som detta, varken angripa sitt intervjuobjekt eller höja hen till skyarna. Och den som skapar den journalistiska berättelsen måste därtill vara ärligt och djupgående intresserad av ämnet.

Jag måste själv som läsare förhålla mig till det faktum att en bok som denna först och främst är att betrakta som ett journalistiskt arbete. Det här är nämligen en bok som har det som kännetecknar ett riktigt bra reportage.

”Nation av poeter” framstår inte heller som frukten av en analytisk process med litterärt etos. Men det är intressant att läsa om rapstjärnan Yasin och vad som drev honom till att bli kriminell. Det behövs ingen sociologisk utbildning för att ta till sig en text som denna.

Yussufs journalistiska grepp

Det journalistiska greppet präglas av en lätthet, fångar in berättelsen och serverar den i bruset av alla andra texter och skriverier som omger oss.

Ja, Mohamed Yussuf har verkligen lyckats genomborra det massmediala bruset med sin bok. Men så tog han till och med ledigt från jobbet på Dagens Nyheter för att kunna fullborda sin, eller rättare sagt Yasins berättelse. Jag ska citera några rader som ger bakgrunden till bokens titel:

Det uttryckssätt som länge varit så centralt i hemlandet tycks på ett naturligt sätt ha levt vidare i den svensksomaliska miljön i Järva. Det handlar om ett sätt att umgås och framför allt tala som speglar den somaliska folksjälen. Här möts det djupa allvaret i de välanvända somaliska ordspråken och den skämtsamma cynismen i de kärleksfulla öknamnen som delas mellan människor. En språklig rapphet och känsla för välformulerade uttryck som återspeglas också i hiphopen.

Bland ungdomarna verkar helt enkelt berättande genom rytm och ord fått ny näring i Rinkebyvardagen och omformats till ett mer modernt uttryck i form av rapmusik.

Jag har alltid haft svårt för det där berättandet som är rakt på, rakt av och direkt. Men nu, i den här storyn, funkar det. Jag hänger med i svängarna. Det är helt enkelt en somalisk-svensk story från livet självt. Och livet ger oss inte alltid plåster på såren. Vi lever vidare om än utan skyddsnät. Och kanske blir Yasins liv genom den här skildringen ett öde som är lättare för många att förstå.

Yussufs bok är ingen roman

Kanske blir det också lättare att förstå det gäng med gangsterrappare som också presenteras. Nej, kanske inte förstå på djupet, ändå. Men i det här fallet passar det journalistiska greppet bättre än om det varit en fråga om en skönlitterär gestaltning. En del har kallat den här boken för en roman, men jag håller inte med. Så: Den journalistiska prosan går kronologiskt fram i ett tempo där ett liv gestaltar sig, flera liv förresten.

Journalistik ska, tycker jag och säkerligen många med mig, fokusera på fakta, och då kan man inte förvänta sig sådana kvaliteter som skönlitteraturen erbjuder.

Bakgrunden till Yasins öde tecknas inte på något radikalt dekonstruerande vis, vilket är bra eftersom det annars högst sannolikt hade resulterat i ett övergrepp. Bakgrunden tycks inte så rå som många vill ha den till. Bakgrunden är nu del av dagens Sverige: Take it or leave it!

Berättelsen är snyggt komponerad och den lägger fram ett liv värt att förstå, även om det här inte görs på djupet.

Samtidigt blir dessa fragment av liv just fragment i en globaliserad värld där afrikansk kultur på något sätt, förr eller senare, måste få ta mer plats i offentligheten.

Berättelsen är därtill spännande. Det behövs så att säga ingen analytisk lins för att förstå processen och jag vill inte avslöja hur det går med fängelsevistelser, dödsskjutningar och domstolsbeslut. Eller familj och flytt utomlands.

En del som läst boken har velat se hårdare journalistiska tag men jag håller inte med dem. En journalistisk balansakt kräver ju att den som skriver kan komma in under skinnet på intervjuobjektet. Och många tycker alltså att Yussuf borde ha grävt i det kriminella stoffet, som om man förutsätter att det finns mer kriminellt att lyfta fram. Ett sådant önskemål andas någon form av rasism, som jag ser det.

The post Yussufs ”Nation av poeter” är en bok som övertygar first appeared on Opulens.

BROTTSLIGHET. ”De som tjänar stora pengar på kriminalitet lever gott på att lagen är kvar i en föråldrad verklighet. Därför blir unga män, och kvinnor, de verkliga offren.” Det skriver Lars Thulin i veckans krönika.

Som journalist besökte jag på 80-talet tingsrätter för att följa rättegångar med unga brottslingar. 40 år senare har jag besökt ett par igen. Och mötts av en annan verklighet, i alla fall när det gäller gängrelaterad brottslighet. Den värld jag sett tyder på att något grundläggande i samhället gått sönder under de fyra decennier som gått.

Nästan alla rättegångar är offentliga. Det är en grundsten i demokratin. Motsatsen tillämpas bara i de mörkaste diktaturer. Utbudet av rättegångar kopplade till ung kriminalitet är stort i huvudstadens domstolar. Bara att välja och vraka från listorna ”Veckans förhandlingar”. Att följa sådana rättegångar är en nyttig lektion i samhällskunskap.

Könskrig i rättsväsendet?

Målen visar två saker. Det första är att många unga tycks leva i en tv-spels-värld. Den andra att rättsväsendet tycks förvandlas till något som tillspetsat kan kallas könskrig.

Låt oss börja med det senare. I dag är två av tre åklagare kvinnor och andelen ökar. På advokatsidan är tre av fyra män. Varför? En elak tolkning är att advokater kan tjäna mer pengar än åklagare och att det är häftigare att försvara brottslingar än att vara trist tjänsteman som företräder staten.

Skillnaden mellan grupperna har varit påtaglig i rättegångarna jag besökt. De kvinnliga åklagarna kan beskrivas som svala, effektiva, professionella och seriösa. Både i klädsel och framtoning. Medvetna om att de utövar ett ämbete och är försvarare av rättssamhället.

De unga advokater jag har sett står för något annat. Den yttre framtoningen kan ofta beskrivas som lätt busig. Moderiktiga kostymer som ska vara lite rebelliska. Trånga kavajer som gör att skörten står ut som en ankstjärt, byxor som är lite för korta, ofta med bruna skor till mörka byxor. Håret lagom långt och lagom ovårdat. Skäggstubben lagom lång, vilket betyder att längden måste vårdas noga dagligen.

I den munderingen smälter de perfekt in på krogarna runt Stureplan. Deras snack med åtalade och deras anhöriga och vänner i pauserna är ofta lite grabbigt, allt tycks vara en skojig match.

I en del mål jag sett är flera unga åtalade samtidigt. Det innebär att åklagaren, ibland ensam, ibland med målsägarbiträde som sällan säger något, möts av något som liknar en mur av advokater, åtalade samt deras vänner och anhöriga som fyller salen och ofta flinar och suckar.

I rätten förnekas allt

Jag vet att en åtalad inte behöver tala sanning, till skillnad från ett vittne. En åtalad har rätt att försvara sig på det sätt hen kan. Ändå är historierna de unga ibland presenterar så parodiska och löjeväckande som om de hittas på i ett pojkrum fyllt av testosteron och fotsvett.  Och där advokaterna kanske sedan hyfsat till dem något.

Problemet för många av de åtalade är dock att de ofta ändå är ärliga. I chattar och på sociala plattformar. Där planeras och beskrivs ofta vad som ska göras, före, under och efter dådet. Samt vilken ersättning som väntar. När polis och åklagare tömmer telefoner och master ramlar de in i något som för dem måste vara godisbutiker.

Men i rätten förnekas allt. Ofta har någon, som ingen känner, lånat pojkens telefon. Eller så har den misstänkte aldrig ägt telefonen. Det finns ett antal bortförklaringar.

Uttryck som ”spreja en lokal”, ”ta ut någon”, ”få trettio lax för något” samt alla slangord för knark, är sagt på skoj, interna skämt. Ingen påstår sig ha erfarenhet av vapen, ingen har tidigare sett ett i verkligheten. Att de på övervakningsfilmer ses hantera dem korrekt både med avtryckare och mantelrörelse, beror att på att de ”sett det på teve”.

Efter en sådan saga meddelade en sjuttonåring att han inte avsåg att svara på någon som helst fråga från åklagaren. Vilket han inte gjorde, så förhöret avbröts efter en tid. Efter detta påtalade advokaten att hans klient var nervös och trött och nog behövde en paus. Och domaren underströk att den tonårige pojken verkligen inte behövde svara på några frågor.

Brottslighet ses som okej

En polis som intervjuades i SVT förklarade att dessa unga lever i en fantasivärld, som ett tv-spel. Där man får göra allt utan att det får konsekvenser. Att man kan starta om spelet hur många gånger som helst. Att begå brott och håna rättsväsendet är okej. Ingen har lärt dem motsatsen. När spelet till sist visar Game Over och släcks ned, kan de bryta ihop och gråta i fosterställning. Eftersom den verkliga verkligheten har knackat på.

Samhället måste fråga sig hur så många unga kan ha fått växa upp i tron att de är med i ett tv-spel. Varför har de vuxna inte rivit ner den bilden, visat på vad som krävs för att samhället ska fungera? Om rättigheter och skyldigheter. Om den grundläggande moral som vårt samhällssystem bygger på.

Brottsligheten och lagboken i otakt

Jag tror att brottsligheten och vår lagbok går i otakt speciellt då det gäller unga. Våra paragrafer är skrivna i en tid då inbrott i sommarstugor, misshandel vid dansbanan, cykelstölder och olovlig körning dominerade de ungas brottslighet. I dag har den bytt skepnad.

De som tjänar stora pengar på kriminalitet lever gott på att lagen är kvar i en föråldrad verklighet. Därför blir unga män, och kvinnor, de verkliga offren.

Jag vill understryka att jag helt ställer upp på principen oskyldig till motsatsen bevisats. Och jag dömer inte ut advokatkåren.

Jag pekar bara på en stämning och inställning som tycks sprida sig i domstolar och att jag finner den problematisk.

Mina erfarenheter är hämtade från rättegångar under januari till mars i år i tre domstolar i Stockholm: Rådhuset, Nacka Tingsrätt och Södertörns Tingsrätt.

Heder åt kämpande kvinnliga åklagare. Bu för flinande Stureplans-advokater.

The post När det blir Game Over för unga brottslingar first appeared on Opulens.

POLITIK. ”Kanske handlar det om att försöka hitta tillbaka till det tillitsfulla och omhändertagande samhället.” Det skriver Lars Thulin apropå det kriminella våld som banar väg för reella hot mot demokratin.

Att vara en bra journalist handlar om att orka undersöka vad som döljer sig bakom de braskande rubrikerna. Det innebär att lägga mindre kraft på makthavares och tyckares inövade ordsvador och i stället se vad händelser gör med enskilda personer. Det handlar om människor som kan få hela sin tillvaro omskakad, ibland krossad av något som är värt en tvåspaltig artikel på en sida inne i tidningen.

En journalist som är en mästare på detta är Peter Kadhammar på Aftonbladet och han har flera gånger prisats för sin förmåga att med värme, vänlighet och nyfikenhet närma sig dessa personer. Och sedan kan han med behärskad ilska berätta hur livet kan bli för dem som på ett eller annat vis drabbats.

Senast gjorde han det i artikeln om Skulptörvägen 32 i Johanneshov i södra Stockholm. I en text om ännu en ”vanlig” sprängning. Den typen av nyheter man knappt orkar läsa längre. Men artikeln berörde mig djupt, gick in i mina hjärterötter och tog fram minnen, dofter, ljud och känslor jag trodde var bortsorterade ur min hjärna.

Minnen av en idyll

För huset och grannskapet var en del av min barndom. Jag växte upp på Etsarvägen ett stenkast, eller ska man säga en tryckvåg, bort. I området fanns den lekpark och plaskdamm som Kadhammar beskriver. Där upplevde jag barndom och ungdom – från det jag drogs i barnvagn av morsan, där hon satt på en bänk med andra mammor och övervakade mig då jag härjade i sandlådan, till åren med kompisarna med smygbloss i regnskyddet, trevande försök att visa känslor för tjejer och turer på knattrande Puch-mopeder.

I den huskropp som beskrivs, eller om det var den intill, fanns skomakaren vi besökte, för på den tiden gjordes ofta både omsulningar och omklackningar. I ett av husen låg ett pepparkaksbageri som vissa tider spred en sagolik doft in i lekparken. I bageriet kunde man köpa påsar med krossade kakor. Jag har ett minne av att de kostade en eller två kronor. Sedan strödde morsan de bruna smulorna över filmjölk. Tallrikarna länsades helt. Så gott.

Lekparken var dessutom försedd med lektanter. Stadiga och erfarna damer som höll ordning samt hade ett tröstens ord för något barn som var ledset och även ett plåster att sätta på mindre blessyrer. Detta universum var ett destillat av folkhemmet – välkomnande, omhändertagande. Helt enkelt – snällt. En idyll, om man så vill. Oskuldsfullt och naivt är måhända mer nedsättande ord. Men det märkliga är att det ”oskuldsfulla” och ”naiva” fungerade, blev grundläggande i samhällsbygget.

Kriminellt våld som drabbar likt terrordåd

Det besinningslösa kriminella våldet som nu har hemsökt dessa kvarter riskerar att skapa bestående sår hos de boende. Kanske främst själsliga. För de kroppsliga skadorna läker inte sällan bättre och snabbare.

Därmed drabbar sprängningen i det som var mitt barndomsparadis på samma vis som politiskt motiverade terrordåd gör världen över. För målet med sådana illdåd är egentligen inte att skapa skador och dödsoffer. Det primära målet är att slita sönder det samhälle, den verklighet, den trygghet vi bygger våra liv på. Skräck, förlorad tilltro och hat är syftet för terror typ 11 september-attackerna, lastbilsmorden på Drottninggatan och massakern på Utöya.

Vad sker när idyllen är borta?

När tilltron, kanske definierad som tryggheten runt Skulptörvägen, är borta så dyker de mörka krafterna upp. De som hatar den rådande ordningen i vårt samhälle. Och erbjuder något de kallar alternativ. Det handlar om främlingshat, repressiva lagar, ett vi-och-dom-samhälle. Ett samhälle där lagar, rättssäkerhet, demokrati och konstruktiva politiska samtal ses som något onödigt och krångligt. När man i stället kan luta sig tillbaka och låta några starka makthavare ta över.

Paralleller till nazisternas maktövertagande

Nazisternas övertagande av makten i Tyskland på 1930-talet är ett typiskt exempel som kulminerade med det mest symboliska, att sinnebilden för det demokratiska samhället, riksdagshuset i Berlin sattes i brand.

En repris på detta i vår tid ser nu ut att ske i USA. Mest betecknande är att de som försökte utföra en statskupp i symbolen för det landets demokrati, Kapitolium, inte bara har benådats utan klassas som hjältar och frigivna politiska fångar av presidenten. Därmed har det politiska våldet både godkänts och hyllats. Landets nye ledare har bildligt talat urinerat på fundamentet i USA:s statsskick.

Bakom sprängningen på Skulptörvägen 32, och attentaten mot andra adresser, i ett Sverige som i princip dagligen drabbas på samma vis, finns inga politiska motiv. Men effekten är identisk med den som uppstår vid politiska terrordåd. Effekterna av attackerna från de parallellsamhällen som tillåtits växa fram kan få samma följder som de i Berlin 1933 och Washington 2019.

Finns det en väg tillbaka?

Finns det en väg tillbaka – för Sverige, för Västerlandet, för den parlamentariska demokratin som sina brister till trots, ändå skapat lycka och välstånd som inget annat politiskt system genom historien? Kanske handlar det om att försöka hitta tillbaka till det tillitsfulla och omhändertagande samhället. Vårda föreställningen om detta ideal som en vacker blomma som trampats ner i en rabatt, men som inte är helt knäckt utan har en chans att läka med lite vatten och omvårdnad.

Sociala medier borde vara forumet för detta. Men den tycks dörren vara stängd, för där har de mörka krafterna tagit över kontrollen.

Så, kommer det någonsin igen att dofta pepparkakor utanför Skulptörvägen 32? Tveksamt.

The post Idyllen som sprängdes ‒ finns det en väg tillbaka? first appeared on Opulens.

TV-SERIER. Den senaste månaden har jag sett Netflixserien ”Helikopterrånet” samt SVT:s ”The Pirate Bay”. Produktionerna är baserade på verkliga händelser på 00-talet och har en sak gemensamt: Rånarna och IT-hackarna är individer, utan någon betydande status i samhället, som lyckas bryta sig in i elitens heliga rum.

Det är kittlande att se Gottfrid Svartholm sitta framför datorn i sin smutsiga etta och, med en cigarett i munnen, hacka sig in i Pentagons säkerhetssystem. Jag blir exalterad och tänker ”ja, krossa Hollywood!” när en länk till storfilmen ”Gladiator” läggs ut på Pirate Bay för gratis nedladdning. Helikopterrånarna firar sig ner från taket i G4S-byggnaden. Skit samma om personalen blir traumatiserad. Njutningen i att se hur det annars ogenomträngliga systemet rubbas är för stark. Jag saknar det. För i dag verkar det helt omöjligt.

Vi saknar det? Vi saknar det eftersom människor utan någon signifikant status i samhället inte längre har möjlighet att, mot alla odds, bryta sig in i elitens heliga rum. Avståndet mellan golvet och den högsta våningen har blivit för hög. I stället läser jag om hur bedrägeriverksamheter skor sig på fattiga människor. Och hur redan utsatta gängkriminella skjuter ihjäl varandra. Det är som om elitens heliga rum har blivit osynliga. I dag är de lika ointagliga, gömda och svåråtkomliga som kontanterna.

SVEN HOLMBERG

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Två tv-serier som visar något vi saknar i dag first appeared on Opulens.

VISITATIONSZONER. Det mest svenskt medelklassigt slätstrukna trevliga i min kulturbok är bussresor runt i småländska Glasriket. En dag läser jag i kapp en bibba smått gulnade dagstidningar på kvarterets bokcafé och är väl den sista personen i Sverige att få veta att glasbruk används som täckmantel för knarkhandel. I en lättsammare bilaga skriver en stylist att Haglöfs börjat bli gängens nya favoritklädmärke och jag skräms över hur den svenska medelklassigheten griper långt och djupt runt sig. För mig är Haglöfs det arketypiskt hälsosamma medelklassiga. Det är en man med högt belånad lägenhet i Vasastan som måste ta en powerwalk på Djurgården, inte en nyrik becknare.

Deras flagship store har övervägt att sluta ta emot stora kontantbelopp. Man undrar vad nästa steg blir i samhället? Med tanke på att Orrefors har haft langare under sina vingar ser jag att linnedräkt och bärnstenssmycke kommer vara det mest riskfyllda att ha på sig i visitationszoner. ”Ser inte hon ut som en som typiskt gillar vittvin och Bertil Valliens båtskulpturer? Arrestera henne!”

Vad är väl ”Kurdiska Räven” som coolt gangsternamn mot ”Bodil Schrewelius Torun-Moulinette-Af Geer-Nääs”? För att inte tala om östermalmstanterna Tuttsan och Majsan som hotfullt drar runt och tränger sig före på Sturebadet? ”Asså passa dig, jag ska klippa dig med en bag-in-box och salt pinne!”

JESPER NORDSTRÖM

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Visitationszoner first appeared on Opulens.

SAMHÄLLSKRITIK. Malin Persson Giolito har med I dina händer skrivit en mycket bra, samhällskritisk roman där hon lyckas med att belysa flera aspekter av ett gemensamt problem som berör oss alla, skriver Elisabeth Brännström.

I dina händer av Malin Persson Giolito
Wahlström & Widstrand

Natten mellan den sjätte och sjunde december ringer det i kriminalinspektören och ungdomsutredaren Farid Ayads Mobil. En ung pojke har hittats skjuten på en lekplats i överklassförorten Rönnviken, tvärs över motorvägen från det utsatta området Våringe. Farid, som snabbt tar sig till platsen, behöver bara några minuter för att förstå att den svårt skadade pojken är den fjortonårige Billy Ali från Våringe. Farid har känt honom och hans bästa kompis Dogge från Rönnviken sedan de bara var sex år gamla.

The post Omskakande samtidsroman om barn som skjuter barn first appeared on Opulens.

KÅRKRITIK. “Idag tävlar riksdagspartierna om att skärpa straff och ge polisen ökade befogenheter”, skriver Lars Thulin och undrar när detta fokus också ska riktas mot vissa av rättens tjänare själva, kriminella advokater.

Förr i världen var advokater en mycket högt aktad yrkesgrupp i samhället. Allmänhetens förtroende för dem var deras enda kapital. Alla var övertygade om att de motsvarade samhällets höga krav på dem.

Idag är det inte så. Snart kanske de blir förbisprungna i förtroendeligan av nagelskulptriser och försäljare av begagnade bilar. Det som händer nu hade varit otänkbart för ett par decennier sedan. Nu staplas skandalerna på varandra. Ett nytt exempel är det som förefaller vara rena bedrägerier där skattemiljoner försnillas. Och ur kriminell synpunkt är oegentligheterna pinsamt dåligt begångna – en flitig tidningsredaktion har enkelt avslöjat dem.

Det handlar om advokaten Neo Barstedt, som synas i en stor artikel i Aftonbladet. Han är populär advokat bland gängkriminella. Han är 31 år, varit advokat i knappt fyra år, men en av dem som tjänar bäst i landet. Förra året fick han 9,8 miljoner i ersättning av staten. Hans räkningar innebär bland annat ersättningar för resor till förhör i Göteborg, men protokollet från förhören visar att han deltagit i telefon från Stockholm. De gånger han ändå åkte ner kunde han inte arbeta på tåget, han blir så lätt åksjuk. Hans kontor ligger 300 meter från häktet I Stockholm. Men han debiterar en timme för att gå dit och en för att gå tillbaka. Á 1300 kronor. Termen är tidsspillan. Förra året debiterade han 2,5 miljoner kronor för tidsspillan.

Hans debiteringar har polisanmälts av åklagare, han nekades nyligen att vara biträde i ett mål i Örebro på grund av sina tidigare räkningar. Ett ytterst ovanligt beslut.

Det finns en trend att delar av advokatkåren flörtar med den organiserade brottsligheten.

Han kan vara ett enskilt rötägg. Ändå är det obegripligt att rättsväsendet och hans kolleger låter detta ske. Är de inte mer rädda om sitt förtroende hos allmänheten? Eller är man orolig för att ett hårt agerande i frågan ska avslöja liknande från annat håll?

Det finns en trend att delar av advokatkåren flörtar med den organiserade brottsligheten. Visst, anklagade har rätt att få sin sak prövad. En advokat ska föra den anklagades talan. Men advokatens inställning till lagen, rättstradition och heder får aldrig ifrågasättas. Nu händer det. Här några exempel.

Advokat Thomas Martinsson har haft många gängkriminella som klienter. Bland andra Tommy Zethraeus, som 1994 med automatvapen dödade fyra personer på en innekrog på Stockholm och skadade ett tjugotal. Martinsson satt häktad 2004, misstänkt för att ha tvättat ett rånbyte åt Zethraeus. Åklagaren hävdade mess som bevis. Martinsson blev till slut frikänd då han tog en annan kändisadvokat till hjälp. Advokatsamfundet rasade. Inte mot misstanken att en medlem tvättat rånbyten, utan för att en oskyldig medlem behandlats illa. Och Martinsson hade ju mått så dåligt i häktet.

Förra året avstängdes ändå två advokater från sitt samfund och förlorade rätten att utöva sitt yrke. Av brottslingar kallades de Kungen och Prinsen. De hade läckt hemlig polisinformation till den kriminella världen. Vid ett tillfälle hade uppgifter överförts till det ökända Vårbynätverket genom att brottslingarnas egen kommunikationskanal, Encrochat, använts.

I mars 2020 spelas en musikvideo in i Södertörns tingsrätt. Huvudperson var rapparen Z.E. Advokater deltog som statister. Alla vet att rap och grov gängkriminalitet har starka beröringspunkter. Men rättens tjänare, med allmänhetens förtroende som enda kapital, ställde upp på pajaskonster i ett tveksamt sammanhang. En lagman rasade mot videon då den publicerads. Det var väntat. Väntat var dessvärre även att Advokatsamfundet inte hade något som helst att anmärka. Medlemmarna hade minsann inte brutit mot god advokatsed. Var går då gränsen?

Kammaråklagare Lisa dos Santos såg inte videon som en enskild händelse, utan en trend. Hon menar att vissa advokater specialiserat sig på att försvara gängkriminella, funnit att det är en mycket lönsam marknad. Därför marknadsför de sig med gangstervärldens begreppsvärld. Hon skriver att samhällets ersättning till advokater ökat våldsamt. Enligt Aftonbladet har de ökat 90 procent på tio år.

Tydligen finns ändå en gräns. Advokatsamfundet reagerade med en varning när två unga advokater från byrån Alpha 2020 publicerade en reklamvideo på sociala medier. I den satt de med mörka glasögon och whiskyglas i händerna. Allt andades filmen Gudfadern. Budskapet var att man absolut aldrig skulle tala med polisen utan istället vända sig till dessa rättens tjänare som svurit att upprätthålla lagen.

Faran med allt detta är att ett raserat förtroende för rättsväsendet rycker undan ett av fundamenten i samhället. Följderna kan bli två, båda lika förödande.

Det ena är inställningen, varför ska jag behöva sköta mig, när inte ens advokater gör det? Det andra är risken att en frustrerad allmänhet tar lagen i egna händer. Medborgargarden är en mardröm.

Idag tävlar riksdagspartierna om att skärpa straff och ge polisen ökade befogenheter. Kanske borde moderaternas gravallvarlige talesman i rättsfrågor, Johan Forsell, även rasa mot dessa rättens tjänare. Fast de brottslingarna tillhör väl hans väljare.

The post När ett förtroende skändas – gång på gång first appeared on Opulens.

REPLIK. “Brottslingarna vet precis var svagheterna finns och utnyttjar dem också hänsynslöst.” Pär Axelsson menar att Myra Åhbeck Öhrmans krönika i torsdag inte tog hänsyn till bristerna i dagens rättsskipning.

Normalt delar jag de åsikter Myra Åhbeck Öhrman driver på Opulens. Hon har en vass penna och är lätt att  hålla med. Fast inte alltid. Senaste inlägget om brottslighet och moderaternas inställning till den är till en början enkelt att instämma i. Speciellt gillade jag bilden av den rättspolitiska talesmannen Johan Forsell som en Hannibal Lecter-typ som var inlåst i bur, utom då han släpptes ut för att  mumsa gängkriminella. Men han tycks aldrig uppröras över ekonomisk brottslighet. Vem vill komma på kant med sina kärnväljare?

Men. Det finns ett stort problem. Låt mig försöka formulera det.

Inga lagar och ingen rättskipning finns i ett vakuum. Allt är, eller bör i alla fall vara, en spegel av samhället. Annars förlorar lagstiftare och domare förtroende från allmänheten. Med andra ord – lagen måste anpassa sig till brottsligheten.

Vi har till stora delar en lagbok och rättstillämpning som bygger på ”den gamla goda tiden”. Den då cykelstölder, fylleslagsmål på dansbanan på lördagskvällar samt något dåligt planerat bankrån, där rånaren greps rejält berusad efter tre dagar, stod för lejonparten av brotten. Idag möter allmänhet, polis, åklagare och kriminalvård en helt annan verklighet.  Smarta brottslingar, inte sällan med internationella kopplingar som lärt sig Svea Rikes Lag. De vet precis var svagheterna finns. Utnyttjar dem också hänsynslöst. Dessutom tycks de alltid få full uppbackning av advokater med feta arvoden och rymliga samveten.

En kriminalitet som vet att en 17-åring som utför ett kontraktsmord i princip går straffri, medan en 22-åring skulle fått livstid för samma brott. Att knark bäst levereras till slutkund av 12-åringar. En brottslighet som vet precis hur man ska grundlura våra trygghetssystem för att tömma dem maximalt på skattepengar. Som vet att om man svarar ”inga kommentarer” på alla frågor i polisförhör får man nästan matchboll i en kommande rättegång. För att inte tala om hot mot vittnen. Listan kan göras lång.

I det fallet måste lagen följa med kriminaliteten och skaffa nya verktyg. För att använda en vapen-metafor: annars möter samhället ett hot från en AK 47:a med en korkpistol.

Att beslagta egendom kan verka vidrigt. Men tänk till. Om 20-åringar som aldrig deklarerat en krona i inkomst innehar BMW:s  i miljonklassen, som skryter med Rolex-klockor i guld för en kvarts miljon på handleden och bor halva året i lyxlägenheter på spanska solkusten – då hånskrattar de åt våra lagar. Vanliga skattebetalare blir vansinniga. För den som parkerat en meter för nära en gatukorsning jagas av lagen till sin död.

Märk väl, jag säger inte att alla förslag som nu ligger och verkar anammas av yrvakna politiker är bra, eller ens smakliga. Men kanske bör vi inte ägna oss bara åt att att fördöma dem och därmed hävda att inga förändringar behövs. Utan hitta alternativ.

För om den organiserade brottsligheten får fortsätta att räcka fingret åt vår lagstiftning, då hotar ett samhälle där rättsapparaten förlorar legitimitet. I förlängningen väntar Vilda Västern-rättskipning, medborgargarden och det kan skapas underbara jaktmarker för mörka, populistiska och antidemokratiska politiska krafter.

Demokratin och den fernissa som definierar ett gott samhälle, är aldrig given. Den måste vinnas varje dag.

The post Kriminaliteten har blivit smartare first appeared on Opulens.

HÅRDA TAG. Vi vet att arbete för att minska kriminalitet tar tid. De blåbruna låtsas bara inte veta det, för att de intalat sig att deras väljarbas svarar bättre på straffrättsliga kontroverser, skriver Myra Åhbeck Öhrman.

Det senaste i dokusåpan “Moderaterna krigar mot rättsprincipen” är rubriker om att partiet vill se en form av omvänd bevisbörda för gängkriminella. Dyra ägodelar ska kunna beslagtas tills du bevisar att du köpt dem på laglig väg.

Jag kan inte låta bli att fascineras av M:s kriminalpolitiska utspel. Hemsöks av mentala bilder på en stadig bur på riksdagskansliet, där en fradgatuggande Johan Forsell förvaras mellan presskonferenserna. En Ulf Kristersson som viftar med utskrivna opinionsundersökningar och skriker på sina medarbetare att “Vi behöver hårdare tag mot kriminella! Hårdare, sa jag! SLÄPP UT FORSELL!”.

Vi vet att arbete för att minska kriminalitet tar tid. Det är ett långsiktigt jobb, till stor del beroende av sociala insatser. De blåbruna låtsas bara inte veta det, för att de intalat sig att deras väljarbas svarar bättre på straffrättsliga kontroverser.

Tydligare exempel på det behövs inte än när Forsell avfärdar en direkt fråga om varför de förespråkar lösningar som enligt forskare saknar positiva effekter med att “det är ju politiker som stiftar lagar, och för oss är det här en principiell fråga”, i Agenda.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Jag menar inte att de nödvändigtvis har fel om att den här strategin funkar på deras väljare – gudarna ska veta att jag har svårt att förstå deras bevekelsegrunder många gånger. Troligen vet de mycket väl att deras nya block är mer villiga än genomsnittet att tro på konspirationsteorier och andra tomma påhitt.

En ny rapport från Vetenskap och Folkbildning om svenskarnas inställning till vidskepelse och pseudovetenskap visar tydligt att tro på allehanda politiska och rasbiologiska konspirationsteorier har en slagsida åt höger. Framför allt återfinns foliehattarna i Sverigedemokraterna, till absolut ingens förvåning.

Tror betydande delar av ens tilltänkta blocks kärnväljare på att spridningen av covid är iscensatt, att det finns människoraser med olika personlighet eller att elallergi faktiskt existerar – ptja, då spelar det kanske inte så stor roll vad den samlade forskningen säger om brott.

Särskilt inte när man vet att de sätter likhetstecken mellan gängkriminella och invandrargrupperna vilket många av dem – hälften av SD-väljarna, om ni lyckats missa det – verkar tro tillhör en annan ras.

Forsell är tydlig, nämligen, med vilka de vill undergräva rättssystemet för. Gängkriminella. Inte vanliga människor som deras väljare. Inte människor som du och jag. De där andra.

Ytterst få har några principiella invändningar mot den inskränkningen.

Klyschan om “allas lika värde”, ett koncept ytterhögern med vett och vilja missförstår minst lika ofta som 1984, betyder inte att en dömd barnvåldtäktsmördare ska få exakt samma rättigheter som alla andra. Att fråntas sin fysiska frihet, som i fängelsestraff, är ett exempel på när grundläggande rättigheter tas ifrån någon. Ytterst få har några principiella invändningar mot den inskränkningen. Men hela den invecklade och segdragna rättsprocessen finns där för att säkerställa att vi inte gör det godtyckligt.

Hur ska vi då avgöra vilka som är andra klassens medborgare i det här fallet? Tydligen inte enbart genom att de genomgår en rättegång. Det ska räcka, enligt Forsells svar till TT, med att enskilda poliser har en uppfattning om att du är gängkriminell. Påträffas pengar eller dyra föremål under en husrannsakan får staten lägga vantarna på dem tills du bevisar att du äger dem.

Morgan Johansson är för övrigt inne på samma linje, om ni nu missat den ständigt pågående kapprustningen om vem som egentligen tar mest ansvar för kriminaliteten. Vad jag finner komiskt är tanken på att förslaget troligen fallit i lite annan högerjord om det lyfts upp av S, och inte varit så tydligt flaggat med “det här kommer bara att drabba invandrarkillar från orten”.

Att staten ska få ta ifrån dig dina fysiska ägodelar utan rättegång, är inte det märkbart värre än den där skatten ni alltid klagar på? Vad säger ni när Morgan Johansson dyker upp hemma på gårdsplanen och kör iväg med er bil för att han tycker att ni ser lite skumma ut med ert konsultbolag och SD-pin, och ni har förlagt era papper?

Vill ni ha det som i Sovjet, eller?

The post Vill ni ha det som i Sovjet eller? first appeared on Opulens.