ROMAN. ”Det är så här autofiktion ska vara när den är som bäst!” Så lyder Lis Lovéns omdöme om Édouard Louis sjätte roman ”Kollapsen”. En bok där spänningsfältet mellan två bröder resulterar i stor litteratur.

I Édouard Louis femte roman, som handlade om hans mor, ”Monique flyr” kom han inte till sin rätt. Jag var inte helt nöjd med den boken. Men i denna nya roman, ”Kollapsen”, där han skriver om sin äldre halvbror, tar han sig upp på den litterära stegen igen.

Jag kan inte låta bli att tänka att det är en bedrift att komma från de sociala omständigheter han växt upp med och – ja, klättra upp. En ära minsann!

Under läsningen av ”Kollapsen” märker jag att författaren Édouard Louis är tillbaka på banan. Det är riktigt kul att se, ja glädjande. Det som framträder som romanens bärande element är hans sociologiska metod.

De sociala omständigheterna i Louis liv har varit förfärliga. En våldsam pappa, en bror som super, en mor som är hunsad. Louis lyckas få en blick för sakernas tillstånd och han skriver på ett ställe:

Våldet cirkulerade mellan våra kroppar, som ett fluidum, som en elektrisk ström.

Det fanns överallt, det tillhörde ingen.

Édouard Louis har genomskådat det sociala spelet och dess maktstrukturer. Det är på ett sätt en njutning att förstå det, en revansch. Han är inte bitter, han konstaterar faktum. Att höja sig över det mekaniska våldet är en triumf. Och just detta att inse hur våldet tillhör ingen är också att förstå att vi ofta lever genom strukturerna snarare än vårt ego. Särskilt för de lägre klasserna är detta sant, för de kan inte fly sina omständigheter. Därför är de prov Louis ger på sin intelligens en njutning att ta del av.

Édouard Louis skriver så bra att man som läsare bara sveps med. Jag är därför glad att jag beslöt mig för att läsa denna hans sjätte roman, även om jag misstänkte att jag skulle bli besviken. Det blev jag nu inte.

Och det är något djupt märkligt med denna bok. Den tar spjärn mot gåtan att två bröder kan vara så olika. Den ene vill förstå utan att bry sig; författaren alltså. Den andre, alkisen, homofoben, rasisten tror sig förstå utan att bry sig. Det skapar ett spänningsfält mellan dessa båda som tvingar fram stor litteratur. Det är så här autofiktion ska vara när den är som bäst!

The post Édouard Louis roman ”Kollapsen” är stor litteratur first appeared on Opulens.

ROMAN. ”Anna-Karin Karlsson har ett vidunderligt vackert språk, rikt och med en poetisk mättnad.” Det skriver Bo Bjelvehammar som läst hennes roman ”Alla dagar nära”.

Alla dagar nära av Anna-Karin Karlsson
Albert Bonniers förlag

Anna-Karin Karlsson är författare, arkeolog och skrivpedagog. ”Alla dagar nära” är hennes första roman för vuxna.

Det är en historisk roman, som börjar 1810 och slutar 1882. Handlingen tilldrar sig i Småland och några enstaka ortnamn vittnar om att vi rör oss i Kalmarbygden.

I berättelsens mitt står en kvinna, Sara Knutsdotter. Det är hennes liv, från första till sista andetaget, som vi får följa. Ett bland många vanliga kvinnoliv från denna tid. I samhällets utkant, där livet inte bara är påfrestande, utan där varje dag handlar om att överleva. Det gäller att tänka efter så att maten ska räcka till alla. Samt att det finns några rester att ge till husdjuren.

Det är ett utpräglat skiktat samhälle, där Sara och hennes familj finns i utmarkerna. De får tjäna och behaga andra för att klara sig. Genom arbete och åter arbete får de smulor från de fina herrarnas bord.

Alla måste arbeta. Det gäller även Saras barn. De barn som hon har med Simon Karlsson, en god, mild och strävsam människa. Bredvid sina egna barn tar Sara och Simon hand om två andra barn, Johannes och Manda. Särskilt Manda visar upp både mod och ambitioner för framtiden.

På den tiden var utsatta barn som handelsvaror. Det märkliga är att alla i familjen ser framåt och gläds åt det lilla trots stora besvär och svårigheter.

Ett av barnen kan till och med säga till sin mor: tänk vad vi har det bra.

Det finns vissa scener, som är så gripande att de känns rent fysiskt under läsningen. Det rör sig om starka akter av utsatthet. Några bilder stannar kvar långt efter läsningen. Som rovdjursmannen med de svarta ögonen, dagen när kalven får offras eller när vattnet tog barnet, som förvann likt de rangliga barkbåtarna.

De blå barnaögonen vid tjärnen finns där ständigt – som en påminnelse. Och de tummade breven från Amerika från två av barnen.

Det är ändå slitet på åkrarna och i skogen, som dominerar och arbetet på steniga markerna, inte att förglömma.

Och plötsligt tar allt slut. Sara ger Simon en sista kyss, går fram till fönstret och hakar av haspen.

Anna-Karin Karlsson har ett vidunderligt vackert språk, rikt och med en poetisk mättnad. Dessutom är tidsbilderna synnerligen levande och ofta fysiskt hudnära. Kort sagt är ”Alla dagar nära” en rik och särdeles angelägen bok.

The post Hudnära historisk roman om ett hårt liv first appeared on Opulens.

ESSÄ. “Vi reser oss upp från tv-soffan, missar både slutet på ‘Real Housewives‘ och samhörigheten vi hunnit få till de andra patienterna. Men sådan är vår lott, varken proletariatet eller trasproletariatet har ju något fädernesland”, skriver Carolina Olsson.

Psykakuten är den miljö Marx hade gillat mest, om han hastigt skulle komma tillbaka idag. Nej, nåt intresse för psykiatri är han inte känd för, men väl för ett idealsamhälle där alla är lika. Ingenjörer, busschaufförer och knarkare sitter i en salig röra vid middagsbordet på den akutpsykiatriska avdelningen, alla klädda i landstingets mörkblå urtvättade kläder och äter samma mat. Medicineras av samma psykofarmaka och har samma kontaktpersoner.

Tillvaron dikteras av samma enväldiga avdelningsläkare. Lika för alla. Avdelningen är östkommunistiskt grå fast i gult, inga grälla färger bryter av någonstans. Lika jämlikt trist överallt på dessa kvadratmeter. Bortsett från en och annan skötare som stajlat sin namnskylt i rött eller grönt.

Det fina med att leva med en psykisk funktionsnedsättning är att villkoren är lika kassa för just alla, man har avsevärt sämre hälsa, utsätts oftare för övergrepp, får sämre behandling av den somatiska vården, sämre munhälsa, och sjukdomar och tillstånd som diabetes, kol och fetma är fem gånger så vanligt. De flesta är i huvudsak beroende av ekonomiskt bistånd och sjukersättning för att klara sin försörjning. En för alla, alla för en.

Det finns ett ord för gruppen, trasproletariatet, det trasiga proletariatet. Den del av proletariatet som inte ens Marx gillade. Löst folk, alkisar, knarkare och psykfall hör hemma här. Man saknar orientering och riktning, lever hand ur mun och är därför lätta offer som knektar och strejkbrytare i de reaktionäras kamp. Dom riktiga proletärerna har sin självklara plats i klasskampen, längst framme vid fronten mot borgarklassen. Det är dom man hejar på, fajtas för och röstar med. Trasproletariatet däremot, är det ingen som hejar på. Eller fajtas för. Definitivt ingen man röstar med.

”Nina och Åke ni ska till Malmö i eftermiddag”, säger avdelningssköterskan medan vi plockar undan plasttallrikarna och våra plastglas efter middagen. ”Vi behöver frigöra plats inför helgen och ni vet hur läget är” och så tar han en paus för att sucka ”det är ju inte optimalt detta här…”

Åke och jag tittar på varandra och suckar vi med. Vi säger inget, signalerar till sköterskan, genom att nicka, att budskapet gått fram. För tre år sedan fanns det 63 platser på avdelningarna i Kristianstad, idag 24. Det är många som slåss om dom få platserna och resten av Skåne får motvilligt backa upp nordost. Överbeläggningar har varit regel så länge att man inte längre minns när en bädd i ett enkelrum var regel.

”Det suger”, säger Åke. ”Jävla långt att åka, har ju polarna här och morsan. Jävla politiker att fucka upp detta.”

”Ordförande i Region Skånes Psykiatrinämnd säger att det bara är 0,9 patienter som söker på nätterna och då är det inte lönt att hålla öppet. Han har nog aldrig satt sin fot här.” Jag pausar och söker ett instämmande från Åke. Han svarar med ett jakande hummande. ”Oppositionen menar att budgeten är så snäv att man inte kan skapa de incitament som behövs för all locka personalen hit. Det är problemet, ingen vill jobba på psyk”, fortsätter jag klagosången över dagens tillstånd. Det är inte första gången jag sjunger den, och inte heller den sista.

”Psykiatrin har så låg status” invänder en av skötarna. ”Vi känner det själva när vi är på andra avdelningar på sjukhuset, att här kommer vi – psyk. Man känner det i luften, i blickarna, i de himlande ögonen och i de oproportionerligt långa väntetider våra patienter får”.

”Det suger”, säger Åke igen.

Någonstans har jag tröttnat på att bli förbannad, jag orkar liksom inte längre ringa Kristianstadsbladet, P4 Kristianstad, skriva insändare och prata med verksamhetschefen. Alla verkar ha resignerat inför det prekära läget och jag har inte den auktoriteten som krävs för att höja stämman och bryta igenom. Snällt och fogligt packar jag mina få tillhörigheter. Kollar så att ciggen räcker för några dagar, svårt att få permission att gå och handla när man är i Malmö. Fattig som en utförsäkrad kyrkråtta, men de få slantar jag har lägger jag på cigg. John Silver. Dyrt så det förslår, men intalar mig att jag är värd de goa blossen som bara kommer av detta märke. Som om mänskligt värde och priset på varor hade något samband.

Av någon anledning kommer jag att tänka på den där duellen när Göran Persson läxade upp Carl Bildt. Det är längesedan och trots min då ringa ålder så minns jag det ordagrant ännu.

”Berätta gärna för mig, Carl Bildt, om den stora fina världen. Berätta gärna om nya IT-satsningar och nya flygplansmodeller. Men berätta inte för mig om det svenska klassamhället. Jag har sett det, jag har växt upp i det, jag hatar det”.

Jag har fryst det där ögonblicket i minnet, fina mamma i fina kläder.

Den sista triaden, ”jag har sett det, växt upp i det, jag hatar det” ekade i mitt inre långt efter duellen var avslutad och jag hör den också nu när jag lägger cigaretterna i min söndriga väska. Klassamhället, det jävla klassamhället. Jag har alltid tillhört botten, mamma var idealarbetaren, den ultimata proletären. Men jag trillade ner några pin på samhällsstegen. Inte mycket jag har gemensamt med Göran Persson, men det där hatet mot klassamhället pyr också i mig.

Sinnebilden för klassamhället i Sverige är en minnesbild av just mamma. En kall dag i januari på slutet av 90- talet var mamma på besök på det palettfärgade behandlingshemmet jag bodde på då. Hon hade på sig en ny jacka, kommit precis från frisören och hade sina finaste kläder. Jag såg henne från sidan och såg genast allt det där. Jag har fryst det där ögonblicket i minnet, fina mamma i fina kläder. Men faktum var och är att jag också såg något annat, något som solkar ner den där fina bilden och som än i dag skär i mitt bröst – jag såg hennes påtagliga känsla av underlägsenhet. Den där som är svår att sätta fingret på, men som man som arbetarklass så påtagligt känner i närvaro av de högre upp på samhällsstegen. Att man inte riktigt får lov att vara med. Att man är där på nåder.

Jag vet att mamma trodde sig ha köpt ett tillfälligt respass till behandlingshemmets överklassmiljö med sin jacka, eftersom hon bar den på det där sättet, som bara jag visste, att mamma bar något fint. Dyrt. Men behandlingshemmet såg det inte. Varken mamma eller jackan eller ens hennes grundläggande värde som människa. ”Vad är det där för skor?!” sa dom och frågade mig i efterhand om vi hade ont om pengar. Det var inte en fråga om omtänksamhet, ett infall av att de brydde sig, det var ett sätt att etablera dominans. Det hördes på sättet dom betonade varje ord i frågan. Dom struntade i skorna, dom skulle bara segmentera klassystemet. Sparka nedåt, slicka uppåt.

Den jävla bourgeoisien, tänker jag, när jag tar upp en cigg till och letar upp en skötare för att få tända den. Man får inte ha tändare själv. Mamma, vilken jävla hjälte i klasskampen. Hon gjorde egna leksaker till oss, ett memory som användes flitigt, kläder fick vi ärva och byttes mellan hennes vänner, hon hittade rabatter och extrapriser som ingen annan och, för att vi skulle få fritidsaktiviteter, tog hon dom på avbetalning. Nej, det blev inga resor utomlands, och jag fick inte gå på den där Pippi Långstrump-konserten med klassen och hon fick låna för att ha råd till bullarna hon som klassmamma förväntades baka. Led jag av det? Nej, inte av det. Det jag led av var att betraktas som sämre i mina ärvda kläder, skammen när man skulle berätta om sitt sommarlov och vår gamla bil. Jag led av borgarklassens, borgarpackets, förmätna attityd till såna som oss. Att betraktas som mindre värda på grund av socioekonomisk status.

På det där behandlingshemmet fick jag tillfälligt nosa på överklassen, möjligen var dom inte överklass men dom var absolut den övre kvintilen av medelklassen och garanterat en överhet. Jag fick ett par Buffaloskor, dom kostade etttusenfyrahundra kronor och det var det dyraste jag någonsin ägt. När jag satte fötterna i de kängorna kände jag mig kanske lite speciell, men framför allt var det en känsla av icke-skam. Att inte längre behöva skämmas över mina skor. En slags befrielse, samma tillfälliga respass som mamma köpte med sin nya jacka, trodde jag mig få när jag klampade fram i de stora svarta buffaloskorna. Jag hade två par skor i skohyllan, buffaloskorna och ett par tofflor. Tjejen som bodde under mig, och kom från ett bättre bemedlat hem, hade tre par buffaloskor och två våningar i samma skohylla.

Definitionen av social stress är när man upplever en situation som personligt relevant och samtidigt uppfattar att man varken har förmåga eller resurser för att leva upp till det. Varje gång jag gick förbi skohyllan kände jag ett stygn i hjärtat, visserligen var buffaloskorna ett snäpp upp i hierarkin, men det var fortfarande långt från majoritetssamhället.

Borgartjejen spelade i en liga där jag inte ens satt på avbytarbänken. Samma känsla, samma stress, känner jag när jag inser att jag är en av de 1,6 procent av den svenska befolkningen som inte har råd med nya kläder, de 5,1 procent som inte vet hur de ska få ihop till hyran och räkningar och de 4,1 procent som inte har råd att äta ute med vänner. För att citera Åke, det suger.

När man mäter jämlikhet brukar man titta på vilka utsikter som personen har vid födseln och sedan efter att de avslutat skolan. Amartya Sens definition av jämlikhet är den jag alltid tyckt bäst om: jämlikhet är att alla kan fungera fullt ut som människor. Det är tydligt att proletariatet i allmänhet, och trasproletariatet i synnerhet, fungerar sämre som människor på grund av den ekonomiska begränsningen och dess medföljande sociala stress.

Åke gör mig sällskap i rökrutan. Ett litet rum inpyrt av decennium av ångestfyllda bloss och den stank som kommer av det. Det luktar inte ens gott för invanda rökare. Åke är en av de få som trivs i landstingets kläder, men av den tragiska anledningen att hans egna är söndriga och luktar illa eftersom han så oregelbundet kan tvätta dom. Han är alkis och hemlös mesta delen av tiden. Han ser tiden på avdelningens som en resort med fullständig logi men utan alkoholrättigheter. Fast det händer att han dricker på avdelningen ändå. Jag vet det, men av lojalitet till vår gemensamma belägenhet säger jag aldrig något. Han är min broder i någon mening.

Kläder är en sådan tydlig klassmarkör. Långt efter jag lämnat behandlingshemmet och långt efter sömmarna brustit och modet ebbat ut, gick jag omkring i mina buffaloskor. Föreståndaren brukade håna mig för skorna dom få gånger vi möttes, han förstod inte hur mycket dom där skorna betydde för mig. Att det var det enda som kvalade in mig i en högre klass. Det enda som separerade mig från övriga trasproletariatet. Han var blind av sina egna klassprivilegier. Kanske så van att sparka nedåt och slicka uppåt att det bara föll sig naturligt för honom. Han kanske inte hånade mig och mina skor av elakhet, utan av ohejdad vana i en samhällsstruktur där några behandlas bättre på bekostnad av de övriga.

Rädda barnen skriver att om man lever på ett sätt som drastiskt avviker från majoritetssamhället formar det barnets förväntningar på framtiden och uppfattningen om den egna tillhörigheten i samhället. Jag såg min framtid inom ett låglöneyrke, trots mina mycket goda betyg fanns det fortfarande aldrig på kartan att sikta mot något annat. Som arbetarbarn var det min lott och under min uppväxt förstod jag inte ens att jag hölls tillbaka av klassamhällets glastak. Tack vare att jag fick läst in högstadiet och gymnasiet på Folkhögskola vidgades mina vyer.

Jag vågade drömma större än låglöneyrke. Jag tyckte mig stiga mot ljuset, som Internationalen så vackert proklamerar. När jag fick första utbetalningen från CSN hade jag mer pengar på kontot än jag någonsin haft tidigare. Andra klagade över att vara fattiga studenter men med min erfarenhet kände jag mig rik. Jag behövde inte längre gå hungrig. Tiden innan universitetsstudierna hamnade jag i limbo mellan två kommuner och ingen ville ha försörjningsansvar för mig, trots att dom juridiskt var mina vårdnadshavare. Jag fick helt enkelt inga pengar, och ingen hjälp (bortsett från punktinsatser från vänner) och gick ofta utan mat.

Tiden på universitetet var rikare, nyare och full av löften. Under min studietid avskaffades arvs- och gåvoskatterna (2005), förmögenhetsskatten (2007) och fastighetsskatten (2008). De rika fick det stadigt bättre med Reinfeldts regering. Minns att jag demonstrerade och protesterade, men det berörde mig inte längre på samma sätt. Visst slog herr Reinfeldt mot min klass, arbetarklassen, men som student kände jag mig inte hemma där på samma sätt som tidigare. Jag var inte längre fattig. Jag hade slängt mina buffaloskor.

”Sjukresan kommer och hämtar er klockan 15.00. Se till att vara färdiga till dess”, flikar en skötare in i rökrutan till mig och Åke.

”Jaha” säger Åke och tar ett djupt bloss.

Jag säger inget. Fimpar den överblivna askan i den designerade askgrå askkoppen. Tänker för mig själv att det inte är rättvist. Bara på grund av felande signalsubstanser i hjärnan eller ett stört tankemönster/beteende så kvalar man automatiskt in för sämre villkor. Hela livet. Hela jävla livet. Jag tycker synd om mig själv och Åke och hela trasproletariatet.

Efter avslutade studier förvärrades mitt mående, den akilleshäl jag haft hela livet. Jag hann inte få något fäste på arbetsmarknaden och eftersom jag aldrig fått någon vettig hjälp under tonåren på behandlingshem och slutenvård, så gick det snabbt utför. Jag blev inlagd på psykiatrin, utskriven, inlagd, utskriven och inlagd länge.

Den höga belastningen på psykiatrin gjorde att kön till specialiserad vård var lång. De med pengar kunde givetvis söka sig till något privat, men de privata tar inte emot patienter med tyngre psykiatrisk problematik. Kompetent personal söker sig i högre grad till det privata, bättre löner förmodar man, vilket leder till att de som behöver mest vård inte längre kan få det. Alternativt får stå i årslånga köer för en problematik som kan ta livet av dig när som helst. Privatiseringen som borgarklassen drivit igenom dränerar således psykiatrin på personal och gör att fattiga inte får bra hjälp, om någon.

Är jag bitter? Självklart! Konstigt vore annat. Åke och jag sitter framför tv:n som är dold bakom plexiglas och väntar med våra små vita plastpåsar med tillhörigheter. Det visas ett avsnitt av Real Housewives och det bestäms genom majoritetsbeslut av alla närvarande att vi ska se just detta. En timmes odyssé om överklasslivet i USA. Hur jobbigt livet kan vara när man aldrig behöver oroa sig för mat för dagen, tak över huvudet eller om inkomsterna täcker utgifterna. Men det är, trots allt, inte bitterhet som präglar vårt tittande, snarare nyfikenhet, som en inblick i en främmande värld. En insikt om att livet kan vara annorlunda, radikalt annorlunda – om man har pengar. Det är ju det, att det alltid handlar om pengar.

Det absurda, i att påvisa hur väsentligt pengar är för ett sjyst liv, är alla dessa rika förståsigpåare som dyker upp ur tomma intet, för att påminna om att pengar minsann inte gör en lycklig. Trots att det är mer än välbelagt att fattigdom gör en olycklig.

När jag behövde en ny tv för ett tag sedan sa en bekant, i all välmening, man kan lätt hitta en tv för runt 8 000 kronor idag. Ingen behöver vara utan tv. Utom vi som inte har just 8 000 liggande i byrålådan. Richsplaining kallas det. När rika berättar för fattiga hur dom ska leva. Typ, köp storpack för det tjänar man in på i det långa loppet. Jo visst, om du har råd att köpa ett storpack tjänar du på det. Ibland tror jag att ju högre upp du kommer i klassamhället, ju lägre förmåga till empati har du. Jag har kanske aldrig sett det bekräftat i någon samhällsvetenskaplig studie, men, jävlar vad jag skulle kunna svära på det.

Man kan inte ta ifrån oss det vi inte har. Vi går som lydiga lamm till klippning

Marx skriver ju att kapitalet, alltså pengar, cash eller kort, inte ska vara personligt, tillhörande olika borgare, utan att det ska vara en gemensam samhällelig makt. Förvandlas kapitalet till detta så förvinner själva klasskaraktären i systemet. Tänk om man tagit kapitalet från Real Housewives, mitt gamla behandlingshem (och idioterna som tillverkade buffaloskor) och de som privatiserat så stora delar av psykiatrin och gjort det till en gemensam pool. Åt var och en efter behov, från var och en efter förmåga. Den världen måste vara möjlig, en bättre värld måste vara möjlig.

”Nu är dom här” kommer det från en stressad skötare efter att någon ringt den obarmhärtigt höga ringsignalen.

Han menar sjukresan, förstår både jag och Åke. Vi reser oss upp från tv-soffan, missar både slutet på Real Housewives och samhörigheten vi hunnit få till de andra patienterna. Men sådan är vår lott, varken proletariatet eller trasproletariatet har ju något fädernesland. Man kan inte ta ifrån oss det vi inte har. Vi går som lydiga lamm till klippning. Vi vet att det kommer bli jobbigt, kanske göra direkt ont, men vi skriker inte. Slåss inte. Vi anpassar oss. Marx kanske hade rätt, vi som lever hand ur mun är inte att lita på i kampen mot de reaktionära. Vi behöver att det stabilare proletariatet visar vägen.

Men är det riktigt sant? Visst behöver vi varandra, proletariatet och trasproletariatet, i kampen för ett samhälle som inte dikteras av klass och inkomst. Samtidigt borde vi fatta våra händer och fatta vilken kraft vi har när vi är enade. Historien om alla hittillsvarande samhällen har varit en historia om klasskamp, så lyder den berömda inledande texten till Marx och Engels manifest, och den är ännu lika beskrivande och relevant. Så känner jag plötsligt en tilltagande kraft, den där kraften som rinner till av kombinationen av hat mot klassamhället och drömmen om något bättre. ”Proletärerna har ingenting annat att förlora än sina bojor. Men de har en värld att vinna”. Trasproletärer förena eder!

Mer hinner jag inte tänka förrän jag och Åke är inhysta i sjukresans minibuss och på väg söderut.

The post Det trasiga proletariatet first appeared on Opulens.

”Istället för socialgrupper talas det idag om socioekonomisk bakgrund. Och då avses förstås inte den socioekonomiska bakgrunden i Danderyd eller Askim. Nej, begreppet är starkt riktat och mycket orosklingande, speciellt när det länkas till så kallade utsatta områden.” Stellan Lindqvist skriver om varför ordet klass kommer få en renässans.

Jag hade en gång en politisk diskussion, en mycket kort sådan, med en läkare. Vid mitt nämnande av ordet klass blev han mycket upprörd. Han menade att det var djupt omoraliskt att dela in människor i klasser och att, för övrigt, något sådant som klasser inte finns. Jag invände, med som jag tyckte, en modest och rimlig fråga: om jag starkt ogillar levern, upphör den då att finnas?

Några fler politiska diskussioner kom vi aldrig att ha.

Denne läkares aversion är, tror jag, mycket svensk. Om man bortser från Göran Greider och ibland Aftonbladets kultursida är det mycket sällan ordet används. Det är som det ägde en ovälkommen påstridighet, var en sorts etikettsbrott, som att dra en skabrös historia vid ett finare middagsbord. I DN ser du det således aldrig.

I England, som vet en hel del om etikettsbrott, finns inte samma benägenhet att göra politik till semantik, det vill säga förvandla det som är till det som det bör vara. Orden ”working class” eller ”upper class” har där föga eller ingen laddning, de är neutrala och sakliga. Vi däruppe, ni därnere, alla vet hur det är. Man träffas över en pint, slänger käft, man känner sakernas tillstånd. Läget är stabilt men resignerat.

Givetvis har det inte alltid varit på detta sättet. Det fanns en tid, för länge sedan, när Strindberg mycket eftertryckligt tryckte in begreppen överklass och underklass i det allmänna medvetandet. I ”August Strindbergs Lilla katekes för Underklassen”, en travesti på Luthers, ville han ”avklippa överklassen alla dess fraser”. Hör: ”Vad är ekonomi? En vetenskap uppfunnen av överklassen för att komma åt frukten av underklassens arbete”. Boken var enkel, därför slagkraftig. Höger-vänster var inte en horisontell åsiktsskala (som nu) det var en vertikal maktskala. Det var de däruppe och de därnere. En femtedel hade rösträtt, de rikaste männen. Barnen i skolan läste Luthers katekes, fick sig tillärt att herrar av alla de slag satt på Guds mandat.

Det var också tiden då en ny stor klass ryckte fram, arbetarklassen, en klass som fått sin Marx förklarad och därför inte förblev en klass i sig utan blev en klass för sig, det vill säga medveten. Ideologierna blixtrade, skulle man göra revolution eller gå gradvis fram? (Man valde det senare vilket vi skall vara tacksamma för.)

Dock, senare, efter några årtionden av socialdemokratiskt maktinnehav, aktiveras en tilläggskraft som under långliga tider löpt som en röd tråd genom vår politiska historia: centraliseringen; den som sammanhänger med att det aldrig funnits en stark och fragmentiserande feodalism/adel, att det var bondeklassen och kungamakten som var den dominerande politiska axeln. Och när inga motkrafter fanns flöt makten mot huvudstaden.

Just detta speciella och svenska karaktärsdrag, det patriarkala, kom att prägla utvecklingen av den starkaste politiska rörelse vi haft i Sverige: arbetarrörelsen. Från att ha varit en rörelse av arbetarklassen blev det en rörelse för arbetarklassen. Senare ”folket”.
Så igen flöt makten mot huvudstaden.

Följdriktigt och gradvis försvann ordet klass, blev obsolet. Vi fick socialgrupper (socialgrupp 1, socialgrupp 2 och socialgrupp 3), vi blev beräkningsunderlag för statistiska centralbyrån på det att skatter, bidrag och välfärdssatsningar skulle kunna riktas på effektivast möjliga sätt. Staten blev den neutrale sociale ingenjören, motstridiga intressen suddades ut, vänster och höger blurrades till.
Att vi sen, när marknadskrafterna blev allt starkare, blev kunder mer än medborgare kan ses som en collateral damage. Hoppsan.

Nu, på avstånd, kan man nästan se perioden med omsorgsfullt indelade socialgrupper som en idyllisk tid. Allt på sin plats, alla nöjda, alla fick lite av allt. Men tiden gick förstås, som den gör. Nu får väldigt få väldigt mycket av allt och många, medelklassen, mindre av allt och alltför många ingenting. Nej, jag hör inte längre att det talas om socialgrupper, låter som en gången tid, sverigedemokratiskt nästan. Nu talas det om socioekonomisk bakgrund. Och då avses förstås inte den socioekonomiska bakgrunden i Danderyd eller Askim. Nej, begreppet är starkt riktat och mycket orosklingande, speciellt när det länkas till ”utsatta områden”. Drakoniska ingrepp förespeglas, visitationszoner. Med mera.

För att skydda… Vem?

Min spaning? Ordet klass kommer få en renässans. Varför? För att makten blivit alltmer synlig.

The post Ordet klass kommer få en renässans first appeared on Opulens.

REBRANDING. ”Det handlar om fler och vassare opinionstexter, vardagsskildringar och satir om det rasistiska klassamhället och dess medlöpare.” I sin sista kolumn för året berättar Opulens chefredaktör Stefan Bergmark om en kommande omgörning av magasinet under 2023.

På onsdag är det Opulens sista publiceringsdag innan vårt sedvanliga juluppehåll. Det här är alltså min sista helgkolumn för 2022. En bit in på det nya året kommer vi presentera en omfattande så kallad rebranding av vårt magasin.

Varför? Ja, som jag skrev efter maktskiftet i landet i höstas måste vi som värnar ett öppet, tolerant och demokratiskt samhälle nu prioritera nya mediestrategier. Det gäller också Opulens. Kulturjournalistik behöver nödvändigtvis inte alltid vara eftertänksam samt nyanserad. Och även om vårt magasin är partipolitiskt obunden pekar vår publicistiska idé sedan starten 2017 på tydliga värden som kräver att vi höjer rösten när de hotas. Så innan det är för sent…

Det är dags att slå tillbaka!

För i årets Maktbarometern från Medieakademien framgick det hur högerkantringen blivit allt starkare i de sociala medierna. Bland de 100 största kontona på Twitter hade högern 44 och vänstern 20 och de fyra med allra största räckvidd var Carl Bildt följt av Hanif Bali, Ebba Busch och Ivar Arpi. I både förra och senaste riksdagsvalet har högern också lyckats bäst på Facebook och 2022 nådde Sverigedemokraterna en förstaplacering i Maktbarometern. Dessutom ligger deras partiledare Jimmie Åkesson på tredje plats.

År av högerradikala mediesatsningar på nätet har alltså burit frukt och det allt starkare reaktionära greppet om samhällskulturen har ju nu krönts med en blåbrun regering. Triangulering, som oppositionsledare Magdalena Anderssons plötsliga accepterande av en stenhård migrationspolitik, kanske kan ge kortsiktiga vinster i det smutsiga partipolitiska spelet. Men oberoende journalistik har helt andra utgångspunkter och de reaktionära mediernas verklighetsbeskrivningar, vilka senaste åren mer eller mindre gått från underground till mainstream, stämmer inte överens med våra.

Opulens trogna läsare behöver dock inte oroa sig. Bred dagskritik av olika konstarter, noveller och poesi, fördjupande essäer och porträtt av intressanta kulturarbetare kommer vi att fortsätta med. Och även fortsättningsvis kommer vi ge utrymme åt den krympande anständiga och frihetliga högern samt givetvis aldrig sänka oss till partipolitisk propaganda. Men en bit in på nästa år kommer samhällsjournalistiken få en starkare ställning i magasinet. Det handlar om fler och vassare opinionstexter, vardagsskildringar och satir om det rasistiska klassamhället och dess medlöpare.

Mer än så här vill vi för tillfället inte avslöja men räkna alltså med att vårt dagliga nätmagasin kommer genomgå en metamorfos under 2023. Till dess önskar jag er alla en god jul och ett gott nytt år!

The post Det är dags att slå tillbaka! first appeared on Opulens.

KULTURARBETARE. Jag undrar om det socialdemokratiska samhället med studielånens hjälp ändå inte har förbättrat arbetarklassens utbildningsmöjligheter att avancera? Maria Johansson fortsätter diskussionen om kulturbranschen är en meritokrati eller ej. 

Har funderat mycket över liknande frågor som Lars Anders Johansson skrev om i sin krönika ”Myten om meriokratin” i onsdags. Till exempel över hur representerad arbetarklassen är bland kulturarbetare och vad som krävs för att kunna konkurrera där. Hur meritokratiskt fungerar det?

När jag arbetade med digitaliseringen av Svenska Porträttarkivet på Nationalmuseum upptäckte jag att samma namn bland konstnärer och de på porträtten avbildade finns med sedan 1400-talet. Så att ett socialt nätverk har betydelse går knappast att undgå. Vad krävs för att ta sig in i de färdiga nätverken? Jag refererar till egna erfarenheter när jag säger att jag ändå har lagt märke till att arbetarklassen har avancerat på karriärstegen. Samtidigt som flera från medelklassen inte har avancerat i position eller ens alltid har bibehållit sin position. Och jag tycker mig se att andelen arbetarklass bland kulturarbetarna ökar, rätta mig om jag har fel. Är inte samhället socialt rörligare och har det inte blivit lättare och lättare att göra klassresor? Även om klassresorna ju bekräftar att vi lever i ett klassamhälle.

Många stora begåvningar kommer från arbetarklassen påpekar Lars Anders Johansson i sin text. Men att bli en Anders Zorn eller en Erik Axel Karlfeldt kräver nog något annat än begåvning och hårt arbete, det kräver en gudomlig timing och tur. Sedan kan man ju undra över hur mycket de blev så stora tack vare sin arbetarbakgrund? Kanske finns det en möjlighet att förhålla sig friare till nyskapande när man inte behöver jämföra sig? Det kan ju finnas nackdelar att födas in i en tillhörighet, att ”kulturbarnen” har en poäng, men de bör ses i relation till fördelarna.

Värderas lämplighet eller gäller bara börd och pengar i det svenska samhället? Det är intressant att arbetarklassen har kunnat avancera. Hur har det gått till? Som ung var jag övertygad om att alla kan bli precis vad de vill och bara tro kan ju försätta berg. Inte förrän jag blev 40 förstod jag att arbetarklassen sällan har det sociala nätverk eller den fostran som konkurrensen (men då inte utan undantag) kräver.

Jag funderar över om det kan vara så enkelt att utbildning har betydelse? Om det socialdemokratiska samhället med studielånens hjälp har förbättrat arbetarklassens utbildningsmöjligheter att avancera? Är kunskap makt? Det kan ju vara så att bättre möjligheter att utbilda sig lett till förbättrad position? Min pappa sa (vid ett av de få tillfällen han sa något) att ”ni ska utbilda er, annars kommer ni att få ta skitjobben”. Och det var inte en klyscha, han baserade det på hans eget slit med industrisvets som kunde innebära att stå dagar inuti cisterner i över 40 graders värme och svetsa samman rör, och sen få problem med luftrören resten av livet. Å andra sidan kan det ju vara så att vi utbildar oss mer för att det inte finns några jobb. Och hur meritokratiskt blir det? Men har socialdemokratins satsningar på utbildning bidragit till ett meritokratiskt samhälle? Det kan ju faktiskt vara så.

När Cecilia Gyllenhammar berättar om att hon har många kulturarbetarvänner som lever på ärvd förmögenhet så bekräftar hon det alla kulturarbetare vet, att kultursektorn inte avlönar dem som skapar konst och kultur. Då är en ärvd förmögenhet en bra förutsättning. Men det finns också kulturarbetare utan ärvd förmögenhet som kunnat verka tack vare andra stöd från samhället. Är det meritokratiskt? Hur många oumbärliga teaterföreställningar har kunnat genomföras tack vare att skådisarna kunnat få a-kassa under repetitionerna?

The post Värderas lämplighet eller gäller bara börd och pengar? first appeared on Opulens.

VÄLFÄRDSFÖRLORARNA. “En svidande kritik mot ett samhälle som sviker och en vacker kärleksförklaring till en kvinna som gav så mycket men fick så lite tillbaka”, skriver Carolina Thelin om Patrik Lundbergs nya bok Fjärilsvägen. 

Fjärilsvägen av Patrik Lundberg
Albert Bonnier förlag

För ett par dagar sedan skrev Linda Bönström en krönika i Opulens om att vi måste snacka om medelklassens kappvänderi som hon menar grundar sig i en rädsla för att rasa i hierarkin. För hur lätt är det inte att det som byggs upp faller ihop som ett korthus när du skiljer dig, förlorar jobbet, går in i väggen och blir sjukskriven? Journalisten och författaren Patrik Lundberg är inte en ängslig klassresenär. Rak i ryggen återvänder han ständigt till sin arbetarklassbakgrund och landsbygdens förlorare.

I Fjärilsvägen berättar han om sin mamma Birgitta. Om hur hennes föräldrar, som växte upp i ett Fattigsverige med stampade jordgolv, sedan fick uppleva en välfärdsrevolution utan dess like. Patriks far Nils-Gunnar kom också från fattiga förhållanden men tillsammans kunde de, trots det och utan högre studier, köpa villa i Sölvesborg och åka på utlandssemester. Birgitta fick jobb på Försäkringskassan, Nils-Gunnar som ambulansförare. Båda var hängivna socialdemokrater, Nils-Gunnar fackligt aktiv och ombudsman i ett LO-förbund.

Efter att gett upp försöken att få biologiska barn adopterar de två barn från Korea – först en liten pojke som får heta Patrik, strax därefter en flicka som döps till Paula. De är en lycklig kärnfamilj ett tag. De lever visserligen sparsamt men kan samtidigt sätta in pengar på sparkonton till barnen. De klättrar på samhällsstegen och står där sen, någonstans i mitten på stegens sköra pinnar, som medelklassens nya representanter.

Birgitta understryker människors lika värde för sina barn men det blir för dem i unga år tydligt att det finns de som är mindre värda, även i välfärdsstaten Sverige. För när föräldrarna skiljs slås benen undan för den deltidsarbetande, lågavlönade och nu ensamstående modern. Hon sliter hårt för att få vardagen att gå ihop och skippar jobblunchen för att ha råd med fotbollsskor till Patrik.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

I Nette Wermeld Enströms recension igår av Nina Björks nya bok tar hon upp liberalismens paradox: att företräda friheten framför allt men samtidigt försvara det kapitalistiska systemet. “Det sägs att vi alla är lika mycket värda, men som jämlikar behandlas vi inte. Det sägs att vi är fria individer, men våra möjligheter är inte de samma. Och det sägs att vi är vår egen lyckas smed, men varför är det så många av oss som far illa och går under?” Efter finanskrisen i början av 90-talet och det nyliberala segertåget blir många ur den nedre medelklassen, som Birgitta ingick i, chanslösa.

Men Patrik studerar vidare, blir kändiskrönikör och författare. Paula gör karriär i restaurangbranschen och tjänar massor med pengar. Birgitta är den stoltaste mamman i världen men blir själv förtidspensionär, utsliten och illa behandlad av både de män hon träffar och sjukvårdssystemet. När Patrik besöker henne hasar hon fram med rollator, hon och huset stinker och det finns ingen mat i kylskåpet. Birgitta som förr älskade att dansa, doftade så gott och alltid såg till att det fanns mat på bordet. Endast 67 år gammal dör hon, ensam och uttjänt på sjukhuset efter en hjärnblödning. Lundberg avslutar sin bok med en aktuell rapport från Statistiska centralbyrån: “Lågutbildade kvinnors förväntade livslängd sjunker. I alla andra grupper ökar livslängden”.

För många av oss som för dryga månaden sedan hörde hans sommarprat i radio kan säkert boken upplevas som en återupprepning. Om man ska vara krass kan jag tycka att det hade varit bättre rent marknadsmässigt för Lundberg om boken hade kommit ut före sommarpratet istället för tvärtom. Hur som helst är Fjärilsvägen en svidande kritik mot ett samhälle som sviker och en vacker kärleksförklaring till en kvinna som gav så mycket men fick så lite tillbaka.

The post Klass & kärlek first appeared on Opulens.

KLASSRESENÄRER. “Den nya medelklassen bidrar till en fantasi, den om att vara klassresenär”, skriver Linda Bönström.

Mitt emellan pandemi, global miljökatastrof och allehanda tragedier är det lätt att skjuta undan det där samtalet som måste föras. Samhällshotet benämnt som den nya medelklassen.

Det är någonting obehagligt med det hela, så måste det vara när frågan om dess existens så sällan når dagordningen. Sannolikt finns en stark beröringsskräck eftersom vem ska, för det första, föra samtalet om hur viktigt det är att tvätta bort spåren av dess grundläggande arbetarklasstillhörighet. Och för det andra, vilka är dessa som vandrar – populärt kallat social rörlighet – lite hit och dit, hipp som happ? Vad står denna stora socioekonomiska grupp för egentligen? Och varför törs inte arbetarklassen attackera hårdare mot det politiska förräderi som förkommer?

Borgerligheten och överklassen är inte ett problem i den meningen att vi inte vet vilka det är som lever gott på arbetarna i landet. Den nya medelklassen bygger på en ängslighet som gör att den är en ständig kappvändare, för vem vill inte känna sig lyckad, vara en stolt resenär.

Medelklassen häver sig, medelklassen harklar och stirrar idogt åt alla håll utom det rätta. Laura Kolbe, professor i europeisk historia, intervjuades för några år sedan i Yle, Finlands public service-bolag, om medelklassen. Hon menar att eftersom medelklassen är brokig är det svårt att säga någonting generellt om deras identitet. Men oavsett hur till exempel framtidens arbetsmarknad kan förändras, framför allt i digitaliseringens fotspår, kan man förutspå att medelklassen kommer att fortsätta dominera vården, undervisningen och kulturen. Lågstatusens käftar tycks aldrig slappna av utan ligger ständigt i hälarna på medelklassen.

International Labour Organization (ILO) släppte 2016 en rapport om vad som sker med den europeiska medelklassen och dess redaktör Daniel Vaughan-Whitehead menar i en intervju i Arbetsvärlden att när man tittar på samhällets ojämlikheter ser man oftast till toppen och botten på samhällsstegen, men fokuserar man istället på mittenskiktet rör det sig upp och ned: “Det är viktigt att se vilka som rör sig och vad som påverkar de rörelserna.”

Fredrik Sonck skrev för några år sedan en utmärkt ledare i finska Hufvudstadsbladet, där han framhöll att frågan om att tillhöra den nya medelklassen eller de facto fortfarande tillhöra arbetarklassen bygger på hur arbete och kapital ska regleras. “Medelklassillusionen låter påskina att grundkonflikten är löst, att alla är både arbetare och kapitalägare. Det är helt enkelt inte sant.”

Den nya medelklassen bidrar till en fantasi, den om att vara klassresenär. Men till saken hör att exakt samma socialgrupp på en sekund kan vara tillbaka i beroendet. Du kan bli sjuk, skadad eller arbetslös och där ryker villan som banken äger. Glöm att du kan behålla familjens bilar och istället för utlandssemester gäller kampen återigen en limpa bröd.

För så skört är det. Den nya medelklassen kan inte klara sig själv om – eller när – någonting skiter sig. Helt ur det blå kommer dessa då bli påminda om det samhälle de valt att ställa sig utanför. Att glömma, eller radera, sitt förflutna gör att den nya medelklassen inte kan – inte vill – ta ställning till särskilt mycket i klasskampsfrågan. Aldrig stöta sig med någon, sköta sitt, uttrycka sig lite lagom. Det gör som sagt den nya medelklassen farlig, den är opålitlig och diffus. Det kritiska i situationen formuleras utmärkt av Vaughan-Whitehead: När något händer i medelklassen så rör det hela systemet.

The post Vi måste snacka om medelklassen first appeared on Opulens.

https://soundcloud.com/arbete-och-politik/sasong-5-avsnitt-1-valkommen-till-2019

PODD. Om regeringsbildningen, EU-valet, hamnarbetarstrejker, klassamhället, en ny bok och allmänt om varför du inte ska ge upp utan organisera dig.

Om podcasten Arbete och politik samt tidigare avsnitt >>

The post Välkommen till 2019! first appeared on Opulens.

PROMINENT. “I sin genomgång av Marx är Wolff tydlig med att marxismen trots sina misstag och misslyckanden fortfarande utgör kritiska synsätt rörande kapitalismens problem.” Vladan Lausevic recenserar Jonathan Wolffs Varför läsa Marx idag?

Varför läsa Marx idag? av Jonathan Wolff
Översättning: Henrik Gundenäs
Daidalos (2017)

Kalla krigets slut med kapitalismen och demokratin som segrande system ansågs innebära slutet för marxismen som en relevant samhällsidé. Men varför lockar filosofen Karl Marx ett stort antal läsare globalt än idag? Svaret ligger bland annat i att marxismen har utvecklat sig från att vara beskrivande och orienterande till att vara kritiserande och stabiliserande. Om det skriver den Oxfordbaserade filosofiprofessorn Jonathan Wolff i boken “Varför läsa Marx idag?” som precis givits ut på svenska.

Inledningsvis beror Marx fortsatta popularitet på att hans verk tillhör de främsta i historien bland filosofer som människor anser är prominenta. Den mänskliga konsten att dra slutsatser handlar om att argumentera om hur något kommer att utveckla sig. Historien kanske inte har teleologisk och regelbunden process som Marx tänkte sig men den “upprepar sig” i likadana gestalter och rytmer. I Sverige är folkhemmet ett minne blott. Dagens postindustriella samhälle har en befolkning som kan presenteras i olika socioekonomiska kategorier beroende på ens inkomster och livsstilar. Men även inom ramen för moderna framtidsorienterade diskussioner finns det utrymme för marxistiska tolkningar av hur saker och ting kan komma att se ut.

Men vad är egentligen marxism i ursprunglig mening? Bland centrala punkter handlar det om synen på arbetet, staten, människan liksom naturen, samhället och religionen. Ett problem som Wolff tar upp är att mycket av Marx filosoferande egentligen var en samproduktion med kollegan Friedrich Engels, vilket innebär en tydlig källkritiskt problem i historieskrivningen. Marx tankar presenteras av Wolff dels genom kontextualisering av samtidsandan fyllda med idéer om ekonomins utveckling och religionskritik som hos Adam Smith och Ludwig Feuerbach och dels genom händelser där Marx idéer stod i centrumen. Wolff menar till exempel att någon egentlig marxistisk revolution aldrig har ägt rum. Det som hände i Ryssland 1917 gick snarare emot det som Marx eftersträvade.

I sin genomgång av Marx är Wolff tydlig med att marxismen trots sina misstag och misslyckanden fortfarande utgör kritiska synsätt rörande kapitalismens problem. Boken utkom 2002, ett år efter den första globala ekonomiska krisen låg i hetluften och när hårdare kritik förekom angående globaliseringens effekter utanför Västvärlden. För Marx handlade det också om att kritisera människors konsumism som blev relevant på nytt i en tid när internet precis hade slagit igenom. Här lyfts kritiken om det materialistiska och en av Marx mest centrala teser från ungdomstiden – människans alienerande och atomiserande. För Marx var den liberala staten med sitt konstitutionella skydd för individen, mänskliga rättigheter och medborgerliga friheter ett sätt att upprätthålla intressen hos borgerliga eliter medan det arbetande folket åsidosattes. Statens funktion liksom det kapitalistiska systemet innebar att människor, och främst fabriksarbetarna förhindrades från att komma ut ur sina mentala begränsningar och forma ett bättre samhälle för sig själva.

Och varför låter det här bekant? I dagens Europa liksom USA är det högerpopulister och nationalister som agerar emot den liberaldemokratiska ordningen med resonemang om splittrade nationer, själlösa socialliberala etablissemang och onda globalister. Om behovet att gå ifrån masskonsumtion till kristen andlighet där muslimer presenteras som ett hot av politiker som Marine Le Pen och som vänder sig till arbetarklassväljare och lovar återgång till ett mytiskt förflutet. Samtidigt finns det förstås resonemang hos Marx som går precis tvärtemot högerpopulisternas åsikter som hans uppmuntran till global solidaritet, antimilitarism och en bättre värld för fler som påminner om moderna socialister som Jeremy Corbyn.

Som Wolff menar ansåg inte Marx, och tillika Engels, att det fanns något recept för hur ett kommunistiskt samhälle borde se ut även om kommunismen sågs som ett slutmål i människans utveckling. För Marx var kommunismen ett ideal som skulle underlätta för människor att kontinuerligt förändra samhällslivet där arbetet skulle bli lättare och den lediga tiden öka. Det påminner om dagens diskussioner rörande robotisering, digitalisering och AI. Marx åsikter om nödvändigheten att människor får sina grundläggande behov tillgodosedda för att kunna vara mer solidariska och kreativa kan även dras till tankarna om basinkomst och sex timmars arbetsdag. Även om Marx inte var en ekologisk förkämpe har hans kritik av kapitalismen och synen på människans behov att kontrollera naturen omdefinierats till tankar om en grönare samhällsutveckling.

Mycket av den moderna och postindustriella samhällsutvecklingen sedan kalla krigets slut har visat att Marx idéer slog fel när människor började organisera sig ekonomiskt och socialt med datorns och informationens hjälp. De senaste 25 åren av globalisering har gjort världen mindre fattig. I Marx idévärld är överflödet viktig för att fler människor genom ekonomisk utjämning och resursernas begränsning skulle inse att det är dags att tillsammans ställa om samhället till något bättre för flertalet. De gamla klasserna och konflikterna finns inte längre riktigt på samma sätt men samtidigt pågår nya konflikter mellan de som ser sig som globaliseringens vinnare och förlorare där marxismen fortfarande spelar en begränsad men kritisk roll i diskussionerna.

Alla artiklar av Vladan Lausevic

The post Därför läsa Marx även idag first appeared on Opulens.

MAKTFÖRDELNING. #Metoo startades av Tarana Burk för drygt tio år sen. Hashtaggen fick nytt liv i filmvärlden efter Harvey Weinstein-affären. I och med skandalerna inom Svenska Akademien och Kulturhuschefen Benny Fredrikssons avgång har den återigen visat hur skeva maktförhållanden är inom kulturvärlden. Vi har hört vittnesmål om hur den så kallade ”kulturprofilen” utnyttjat och våldtagit kvinnor och om hur risig arbetsmiljön är på Stockholms  fina stadsteater.

Inom branscher där konkurrensen är hård och många arbetar under osäkra anställningar eller helt utan kontrakt är risken för maktmissbruk extra stor. Det finns förutom de sextrakasserande männen personer som helt enkelt tycker att det är normalt att ha bugande människor vid sina fötter, som de kan utnyttja precis hur de vill. Kulturvärlden är en bransch där det förväntas att man ska vara tacksam för att få jobba, där människors reella kompetens inte värderas så högt som den borde, eftersom konkurrensen är så hård, där folk sliter och inte kommer särskilt långt om de inte har de rätta kontakterna.

I Frankrike finns det en fin ekonomisk modell för att undvika denna skeva maktfördelning. Den gäller för de som arbetar inom teater och film och innebär att om man jobbar ett visst antal timmar per år får en grundlön som gör att man klarar luckorna mellan projekten. Vilket i sin tur innebär att man kan ha ett normalt liv och en ekonomisk grundtrygghet. Utan att fjäska för eliten. Vi får se hur länge den här sociala modellen överlever med Macrons ultraliberala syn på arbete. Hur som helst borde den vara något för svenska politiker att tänka över och en fråga för fackförbunden att driva.

Visserligen har vi i Sverige många stipendier som går att söka och som gör att konstnärligt arbete kan utföras under mer humana omständigheter. Men stipendier är skattefria och därmed inte pensions- eller sjukpenningsgrundande. Det är inte med ett stipendium du får ta ett bostadslån eller tryggar en kontinuerlig inkomst.

Den senaste tidens händelser får mig också att tänka på den franska dokumentärfilmaren François Ruffin som gjort bland annat filmen Merci patron! där han granskar mångmiljardären Bernard Arnaults fiffel och respektlöshet gentemot sina anställda. Ruffin ställde upp i parlamentsvalet i våras och blev otippat invald. Han krävde då att få minimilön istället för den femdubbla standardlönen som ligger på dryga 7 000 euros för parlamentsledamöter. Man skulle kunna kalla Ruffins aktion för en revolution inifrån och det är precis den här typen av agerande som behövs. Att de med makt med fri vilja avsäger sig en del av den. Att Stadsteaterns Benny Fredriksson inte bara avgår, men också fattar att han inte ska ha kvar sin sjusiffriga årslön från Stockholm stad efter sina svinerier.

Men självklart är det en utopi att tro att alla människor med makt självmant kommer att ge upp en del av den. Chefer inom kultursektorn kommer förmodligen fortsätta att från sina piedestaler ägna sig åt inbördes beundran med det feta lönekuvertet i fickan så länge de kan. Därför är en tydlig vänsterpolitik den enda lösningen. Någon måste driva frågan om en grundlön för kulturarbetare som tvingas frilansa eller ta projektanställningar. En grundlön som på sikt skulle förlängas till alla medborgare.

Det finns inget större kapital inom kulturen, men det lilla som finns centreras alltför ofta, som på den övriga marknaden, till några få personer. Personer som självklart aldrig någonsin skulle kunna bära upp kulturen själva. Det är en nödvändighet att kapitalet börjar fördelas rättvist. Den fria marknaden fungerar som vi vet inte längre. Samhällets resurser hamnar i händerna på stora företag och organismer och stannar där. Enligt ekonomen Thomas Piketty så kommer klassklyftorna bara bli större eftersom kapitalavkastningen ökar samtidigt som tillväxten minskar. Vi går mot ett klassamhälle som liknar det vi såg för hundra år sen. Klassresor kommer bli svårare, om inte omöjliga, och rikedom kommer enbart byggas via arv eller giftermål, inte arbete. Precis som förr i tiden.

I och med skandalerna inom kulturbranschen har samhällets skeva maktfördelning blivit läskigt tydlig. Det har gett oss ett ypperligt tillfälle att fundera på om vi verkligen vill låta den kommande regressionen vad gäller jämlikhet och klass ske.

The post #Metoo-skandalerna i kulturvärlden synliggör också klassamhället first appeared on Opulens.

FRIGÖRELSE. “Konsten och teatern bör enligt Goldman inte verka som flykt från verkligheten utan spegla livet och samhällsförhållandena och på så sätt bli till ‘dynamit’ för att förändra och skapa solidaritet”, skriver Lisa Gålmark om Emma Goldman.

Emma Goldman (1869–1940) försvarade i sin tidiga gärning maximen ”ändamålet helgar medlen”. Efter att 1919 ha träffat Lenin – och upplevt hur den ryska revolutionen utvecklade sig alltmer auktoritärt – lät hon anmäla egen avvikande mening och tvingades fly från sina tidigare revolutionskamrater. Metoderna måste vara i enlighet med målet, och yttrandefriheten kan inte sättas på undantag. Rätten till avvikande mening är själva revolutionen, menar hon i sin bok My Disillusionment in Russia från 1923.

”Revolution is dissent”, som Warren Beatty i filmen Reds (1981) låter yttra i gestalt av den amerikanska journalisten John Reed. Fastän detta är ett citat från Goldman, fastän Goldman i verkligheten var ett mer omtalat namn och trots att det existerar ett välskrivet tvåvolymsverk av Goldman att utgå ifrån, en självbiografi som kallats en av de finaste på engelska språket.

Historikern Howard Zinn skrev på 1970-talet pjäsen Emma som tribut till Goldmans arbetarkamp, och försvar av yttrandefriheten, den frihet som stadgas i första tillägget (First Amendment) i den amerikanska konstitutionen och vars inskränkningar Emma Goldman fick uppleva från lokala makthavare, industrimän, poliser och deras sabotage och arresteringar av henne, och till sist när hon blir deporterad 1919, direkt från staten. Hennes älskade USA levererade frihet i konstitutionen, men inte i tillämpningen, vilket för henne, tänkaren, agitatorn och författaren, bekräftade att utbildning och lärdom är viktigare än lagstiftning. Att bli arresterad och satt i fängelse för att ha utnyttjat en av naturen given och dessutom stadgad frihet var en absurditet.

År 1893 intervjuades Emma Goldman i egenskap av seriös politisk tänkare med brett folkligt stöd – särskilt från kvinnor – av landets vid den här tiden främsta undersökande journalist, Nellie Bly på New York World. Några år senare, 1897, sammanfattade Goldman sina kvinnorättskrav i ett kritiskt tal om äktenskapet: ”Jag kräver kvinnans självständighet, rätten att försörja sig själv, att leva själv, att älska vem en vill, eller så många en vill. Jag kräver frihet för båda könen.” Fri sexualitet och kärlek inbegriper det hon kallade ”the intermediary sex”, det vill säga samkönad sexuell frigörelse. Äktenskapet som institution tog hon avstånd från, och tidens prostitution kunde hon till och med betrakta som ett något bättre fängelse än äktenskapet med dess obetalda arbete och sexuella slaveri i hemmet. Hon avvisade all moralism och betonade att fenomenet prostitution istället har ekonomiska och sociala orsaker: misshandel i hemmet, svältlöner och en falsk syn på sexualitet.

Kvinnors kamp handlar inte om att be staten om de lika rättigheter som alla människor redan har (men inte tror och vet om att de har) utan om att kvinnor på egen hand och tillsammans ska frigöra sig från samhällets och religionens puritanism. Kvinnor måste ”vägra tjäna Gud, staten, samhället, maken, familjen genom att göra sitt liv enklare men djupare och mer värdefullt, och genom att befria sig från rädslan för folks åsikter och fördömanden”. Fri kärlek, menar Goldman vidare, är inte lika med kärlekslösa relationer, utan snarare jämlika hänsynsfulla förhållanden.

Även som allmän rörelse bör anarkismen vara livsbejakande och befriande. På ett politiskt möte med åtföljande danstillställning kritiserades hon av en manlig kamrat som ansåg det ovärdigt och opassande för en uppåtstigande agitator att dansa så vilt och lössläppt, varpå hon svarade: ”Jag vill ha frihet, rätten att vara mig själv, allas rätt till vackra och strålande ting. Om revolutionen förvandlas till ett kloster som förväntar sig att jag ska bli en nunna, då är det inte min revolution.” Med ting eller saker avsåg hon enligt självbiografin, ”blommor, musik, teater”.

Teaterkonsten – den sistnämnda ”strålande saken” – utgör mer än ett exempel.

Teaterns sociala roll och estetik är en bortglömd men i hennes tid mycket uppskattad del av Goldmans gärning. Särskilt i början av sin verksamhet talade hon avsiktligt utan i förväg uppställda teser: ”Jag ser fram emot att få höra vad jag kommer att säga”. Modet att tala sig fri, inom vilket ämne som helst, oavsett konsekvenserna, chockerade och hänförde publiken. Med tiden började hon regissera sig själv och sina föredrag, också som performance; kedjar fast sig på scenen för att försvåra för poliserna att arrestera henne; stoppar näsdukar i munnen för att illustrera inskränkningarna i yttrandefriheten.

Såsom historikern Candace Falk uppmärksammat blev föredragen till en yttrandefrihetens teater som kringgick censuren och flyttade fram frihetskraven. Konsten och teatern bör enligt Goldman inte verka som flykt från verkligheten utan spegla livet och samhällsförhållandena och på så sätt bli till ”dynamit” för att förändra och skapa solidaritet. I en tid när arbetares och kvinnors orättvisa och inskränkta villkor var tabubelagda ämnen blev Goldmans fria talteater till stora steg för arbetarrörelsen och feminismen, och därmed för människors rätt över sina egna liv. Efter föreläsningsturnéerna i USA 1906–1916 gav Goldman ut verket The Social Significance of the Modern Drama (1914) om sina favoritdramatiker där hon särskilt hyllar August Strindberg, Henrik Ibsen och G.B. Shaw. Teatern kan och bör sprida socialt betydelsefulla idéer, skriver hon och delar August Strindbergs syn på kvinnors rätt (minus rösträtten) som han förordar den i Giftas I: Kvinnokampen måste vara en del av klasskampen.

Hon talade om teater på lunchrasten för gruvarbetare flera hundra meter under jord, och för kvinnosällskap i fina salonger. Hon föreläste om teater på jiddisch i New York och grundade dramaklubbar i de städer hon besökte; under en tid arbetade hon som manager för en rysk teatergrupp på turné i USA. Dramatikern Eugene O’Neill (Nobelpriset i litteratur 1936) uppmärksammade hennes arbete, skapade en av sina roller utifrån Goldmans personlighet och skickade henne sin pjäs (The Iceman Cometh, 1939; Si, iskarlen kommer! översättning Sven Barthel, 1947) när hon satt i fängelse. Under exilen i Ryssland träffade Goldman teatermannen Konstantin Stanislavskij, och senare i England på turné 1925 försökte hon (förgäves) få sitt manus publicerat om sambandet mellan sociala förhållanden och de moderna ryska dramatikerna Gogol, Gorkij, Tjechov, Tolstoj, Turgenjev. Vid det laget hade hennes teaterföreläsningar från 1909 spritts över världen till Japan, Kina, Spanien och platser i Sydamerika.

Också i egenskap av redaktör för den egna tidskriften om litteratur och politik Mother Earth betonade Goldman vikten av estetik. När redaktionen i hennes bortovaro vid ett tillfälle tryckt ett nummer med dåligt och vulgärt språk, rasar hon: Frigörandet från inre och yttre förtryck utgör litteraturens och konstens fundamentala villkor, men det fritt uttryckta får inte simpelt prånglas ut i tryck utan måste putsas till läsbarhet. Sitt eget språk ville hon hålla klart och levande. En artikel i Mother Earth ger prov på Goldmans kombination av stil och helhetssyn: ”Måste livet på jorden för evigt organiseras som en oceanångare, med stora tjusiga hytter och lyxmat för några få utvalda, samtidigt som den stora massan på nedre däck försmäktar av smuts och förorenad luft? Varken oövervinnerliga yttre eller inre krafter tvingar människan till sådant liv. Det är okunnighet och likgiltighet som upprätthåller dessa förhållanden.”

Anarkafeminismer av idag har Emma Goldman att tacka för det grundläggande idébygget: fritt tänkande, fri kooperation, fri sexualitet men även för kritiken av den traditionella maskulinitetens metoder. Franska revolutionen var inte en naturkraft som orkanen; jakobinernas misstag och grymheter var alls inte något oundvikligt som måste upprepas, skriver hon i brev till läkaren och författaren Havelock Ellis 1925: ”Jag förstår inte vad de menar med framsteg, om de godkänner metoder från det förflutna. För mig innebär framsteg inte bara en förändring av idéer, utan också av metoder.”

Även konstlivet bär tacksamhetsskuld till Emma Goldmans gärning som free spirit utan beräkning och strikt resultatanalys; den sanna författaren och konstnären ger uttryck för inre och yttre sanningar, den sanna konstnären anpassar sig inte för att nå framgång, skriver hon i självbiografin. En aktör som Goldman – särskilt som ung med sitt ocensurerade terapeutiska flöde – tar stora risker i de pendlande allmänna samtalen, och förr eller senare kommer hen att kollidera med offentlighetens spel och fällor. Det säger en hel del om personlig slagkraft att hon i decennier talade och skrev sig till så stort utrymme med gensvar (av acklamation och opposition).

Emma Goldmans filosofi med dess politiska och intellektuella hederlighet känns särskilt behövlig i vår tid. Som påminnelse om möjligheten och nödvändigheten av att hålla kärlekstal till det antiauktoritära, som exempel på vikten av en djupare syn på feministisk demokrati och personlig frigörelse: Hur den fria tanken talar mot det politiska maktspelet och vad det får dig att reflektera över.

The post Talets teater – Emma Goldman first appeared on Opulens.