JIMMIE ÅKESSON. ”Under alla omständigheter är det åter bingo för Jimmie Åkesson. Ju högre han lyckas bygga en mur mellan uppfattningen av ett vi och dom, desto mer krattas manegen för honom själv som statsminister efter nästa val.” Det skriver Martin Hägg om regeringens uppmärksammade direktiv till en utredning om medborgarskap.

Tidöavtalet vimlar av olika metoder att antingen stoppa folk från att komma hit eller kasta ut dem. Höjt inkomstkrav för arbetskraftsinvandrare, utmönstrade permanenta uppehållstillstånd och försöket att omvandla oss alla till angivare är allt delar i Sveriges färska migrationspolitik. Så sakteliga sipprar allt nu ner i realpolitik.

Veckans kreativa nytillskott är regeringens utredning om hur ”bristande levnadssätt” (i Tidöavtalet kallat ”bristande vandel”) kan användas för att återbörda människor med uppehållstillstånd. Luddigt? Det är bara förnamnet. Denna senaste krumbukt för att rädda den svenska kulturen är tänkt att innefatta yttranden som ”hotar grundläggande demokratiska värden”. Migrationsminister Maria Malmer Senergard tar själv som exempel yttranden om att socialtjänsten kidnappar barn (dvs den så kallade LVU-kampanjen).

Den liberal som inte vaknar nu gör det aldrig (var är du Pehrson?) Dels är (för att travestera Kristersson) inte det olämpliga liktydigt med det olagliga. Dels går regeringskonstellationens vurm för att kasta ut så många som möjligt på tvärs mot själva ursäkten för att göra just detta – alltså att värna svensk kultur och svenska värderingar. För vad finns kvar av svenska värderingar om man punkterar något så centralt som yttrandefriheten? Eller för att uttrycka det på ett annat sätt: vad har vi kvar att skydda om vi i våra ettriga försök att stoppa mångkulturalismen sår ett frö till en rasistisk lagstiftning där en del (men bara en del) tillåts babbla på som om ingenting har hänt medan andra gör bäst i att bita sig i tungan? Eller är det någon där ute som inte betraktar yttrandefriheten som en förutsättning för svenska demokratiska värden? Alternativt att den bara ska gälla en del?

Vän av ordning skulle nu kunna invända att utvisning inte är ett straff som andra. Delvis rätt. Utvisning är en påföljd som i praktiken bara drabbar människor med ett annat ursprungsland än Sverige varför påföljden på ett närmast kirurgiskt sätt naglar fast människor utefter etnicitet. Men visst kan den ändå vara berättigad i så måtto att hemvist (i Sverige) inte är en rättighet utan en möjlighet (för de som nu inte råkar vara födda här). Illa blir det först när den juridiska grunden för utvisning kompletteras med ett löst dividerande om vad som får sägas och inte sägas.

Under alla omständigheter är det åter bingo för Jimmie Åkesson. Ju högre han lyckas bygga en mur mellan uppfattningen av ett vi och dom, desto mer krattas manegen för honom själv som statsminister efter nästa val. Det gäller som bekant att först definiera ett problem för att sedan kunna ta i med hårdhandskarna.

Förhoppningsvis besitter regeringens utredare ett tillräckligt mått av sunt förnuft. Reaktionerna har i alla fall inte uteblivit.

Till DN säger Eva-Maria Svensson, professor i rättsvetenskap menar att ”Det är ett steg bort mot den vidsträckta yttrandefriheten”. Yttrandefrihetsexperten Nils Funcke drar slutsatsen att yttrandefriheten för människor som lever i Sverige med uppehållstillstånd ”inte är lika mycket värd”. Miljöpartiets språkrör Märta Stenevi säger det som borde vara uppenbart för alla, att ingen i en rättsstat ska ”behöva vara rädd för repressalier från staten för att man uttrycker sina åsikter så länge åsikterna håller sig inom det som är lagligt”.

Än finns det hopp.

The post Bingo för Jimmie Åkesson first appeared on Opulens.

APROPÅ. Tiden är ond. De gamla gudarna föraktas. Vi som alltid blotat till Oden och Tor ser nya konstiga religioner från trakten kring Miklagård breda ut sig. De tillber någon de kallar Vite Krist och det är något mycket mystiskt. Bland annat så äter de upp sin gud när de tillber honom.

De bygger också konstiga tempel med valv och kors och annan styggelse och till detta ska läggas särskilda hus för män och kvinnor. Byggnader de kallar kloster.

Vi måste bekämpa eländet! Jag, Blot-Sven, föreslår att vi bränner ner deras tempel och kloster och alla de märkliga böcker som finns där. Därefter får vi slänga ut alla dessa så kallade munkar och nunnor och präster och deras anhang så att vi äntligen kan få en sann nordisk kultur.

ANDERS KJELLSTRÖM

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Osvenska byggnader first appeared on Opulens.

TIDÖAVTALET. “Vi får aldrig någonsin glömma var det verkliga ansvaret ligger. Nämligen hos de tre, tidigare seriösa, partierna KD, L och M som med öppna ögon släppte fram SD och därmed lät sig själva bli marionetter”, skriver Lars Thulin.

Sommaren har inte varit nyhetsfattig. Mord, skjutningar och framförallt sprängningar tog inte semester. Och det politiska samtalet har skruvats upp åtskilliga grader. Senast är det SD-topparna Richard Jomshofs och Björn Söders spyor som rört om i Sverige. Och inte rört om i Sverige.

Först ut var Jomshof, ordförande i riksdagens justitieutskott, ett av de finaste och mäktigaste ämbetena i vårt parlament. Nyckelord för en jurist är måttfullhet, noggrannhet med orden samt gott omdöme, Jomshof, tidigare lärare i samhällskunskap (!), saknar allt detta då han målar ut profeten Muhammed som kvinnofientlig massmördare, mitt under Nato-ansökan.

Och Björn Söder, tidigare en av riksdagens talmän, dundrar på att med att Pride-festivalen är lika med pedofili och att statsministerns och talmannens uppskattning av paraden gör dem till anhängare av pedofili.

Uttalandena är groteska och för ett par år sedan hade Sverige exploderat och de båda politikerna hade fått sparken. Minns att Mona Sahlin fick gå för ett par Toblerone och blöjpaket på fel kontokort. Det känns som det hände i någon annan galax och i en annan tideräkning.

Nu har vi vant oss vid grövre ammunition. Kvällspressen rasar visserligen, sociala medier får något att tugga på. Men vår regering samt deras inblandade partier rycker i princip på axlarna och sedan är det business as usual.

Hur kan vi ha hamnat där och varför uppför sig SD som de gör?

Svaret ligger i att regeringspartierna framhåller att Jomshofs och Söders excesser i hat är deras personliga åsikter. Absolut ingen skit får stänka på SD som parti.

Den som säger sig tro på teorin om personliga åsikter är antingen bakom flötet eller god lögnare. Jomshof och Söder är inte busiga skolpojkar som råkat säga något alldeles för elakt eller klottrat könsord på väggen på skoltoaletten. Vartenda ord de skriver är med största sannolikhet godkänt av Den Store Ledaren Jimmie Åkesson. För han håller sitt parti i ett järngrepp. Och Jomshofs och Söder är hans mesta trogna och nära soldater och har varit med ända sedan Jimmie kom in i partiet. De tillhör den innersta kretsen. Åkesson kommer aldrig att sparka dem.

Uttalandena är uttänkt taktik. Målet är uppnåendet av SD:s drömsamhälle som har mycket gemensamt med Orbans Ungern, Trumps USA, Bolsonaros Brasilien och Putins Ryssland. Ett samhälle där den parlamentariska demokratin som vi känner den är utrotad, där rättsväsende politiserats och där politisk opposition och fria medier i bästa fall hånas och hindras, i värsta fall tystas.

Taktiken är gammal och ofta framgångsrik. Den kan beskrivas i krigstermer, metaforer som blivit vanliga i Europa idag. Pojkarna Richard och Björn är kommandosoldater som skickas ut för att ställa till oreda bakom fiendens linjer. Med uppdrag från stridsledningen. Övergripande syftet är att testa gränser. Hur långt kan vi gå? Hur mycket av vår verkliga politik tål samhället nu? Vilken blir reaktionen?

I överenskommelsen vid Tidölagets tillkomst, står att de ingående partierna inte får tala illa om varandra.

Provokationen sätts högre än vad samhället förväntas klara av. Men inte för högt. För med rätt nivå gäller principen två steg framåt, men bara ett bakåt. Gränserna flyttas fram. Och framförallt har man bundit de trogna kärnväljarna närmare sig. De som tycker precis som Jomshof och Söder och älskar att någon vågar säga det. Därmed kan kärnväljarna fås att glömma sveket om tio kronor billigare diesel vid pumpen.

Men Kristersson reagerade ju kraftfullt, kanske någon säger? Ja och nej. Visst, han sade några ord som en duktig talskrivare gett honom. Om groteskt och förolämpning. Han gjorde även klart att regeringen inte kan lägga sig i riksdagens arbete och sparka några där. Det är helt riktigt och en av den parlamentariska demokratins grundpelare. Men Kristersson och de andra marionetterna i regeringen är ju faktisk makthavare i partier som finns i just riksdagen. Så givetvis kan de agera i form av partiledare.

Fast den makten vågar de inte utöva. För Åkesson styr regeringen. Även debatten. I överenskommelsen vid Tidölagets tillkomst, står att de ingående partierna inte får tala illa om varandra. En fullständigt häpnadsväckande skrivning som upphäver det fria politiska samtalet. Det märkliga är att regeln uppenbarligen var ensidig. Söder får i princip kalla statsministern för pedofil. Men denne vågar inte svara med med full kraft. Och korvgubben Johan Pehrson, som ska stå för frihet och liberalism, konstaterar att det var bra att Söder tog bort tweeten om pedofili. En mer kastrerat politiskt pip är svårt att tänka sig.

Det är lätt att utmåla SD som stora stygga vargen i sammanhanget. Och det stämmer till stor del. Men vi får aldrig någonsin glömma var det verkliga ansvaret ligger. Nämligen hos de tre, tidigare seriösa, partierna KD, L och M som med öppna ögon släppte fram SD och därmed lät sig själva bli marionetter och nervöst gläfsande knähundar ledda i strypkoppel av Jimmie Åkesson. Likheten med 30-talets Tyskland är oundviklig och iskallt skrämmande. De tre svenska marionettpartierna kommer få mycket att stå till svars för.

The post Jimmies marionetter bör ställas till svars first appeared on Opulens.

BÅDE OCH. Skönhet består i att världen i alla fall nån gång ger oss en flik av det omöjliga att få både och. “Men mamma jag vill ju ha piggelinglass värmd i ugnen”. Sen växer vi upp och inser världens logik och tyngd. Antagligen är det därför den formklippta grönskan är så arketypisk i trädgårdskonsten. Från Modulentvillans buxbom till Versailles bosquet; ordning och reda men det lilla friska individuella bladet ställer sig kavat på tvärs.

Eller andra generationens funkis på 50-talet som tog det närmast platonskt ideala formspråket men lät teglet och den mossbelupna betongen komma in som värme och humanism. Cafékedjorna har börjat förstå detta. De modernistiska kaffekopparna mot medvetet slitna skavankiga träbord. Eller rostiga industrilampor som motvikt mot din sterila excelldokumenttillvaro på silvrig laptop.

Ta ett djupt andetag för nu kommer tankehoppet. Tänk om det politiska samtalet kunde äga samma storsinthet i att ge både och. Både vision och integritet parad med nyfikenhet och öppenhet. Både saklig kyla och associativ avspändhet. Det vore sannerligen en hugsvalelse för själen. Visuellt verkar Jimmie Åkesson förstått mycket av denna psykologi; med sin dressmanuppenbarelse i blå dragkedjetröja, petroleumjeans och sitt vårdade skägg är extremhögerns partiledare den sluge gränsgångaren.

Jesper Nordström

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Jimmie Åkessons skönhet first appeared on Opulens.

RETRO. I dessa ideologiskt urvattnade tider när det är vilset i alla fall till höger och trångt i mitten kanske det är dags att hämta upp något edgy och mindre polerat samt murrigt från det vilda 70-talet. Får jag föreslå att Ulf, Ebba och Jimmie svidar om till tv-serien Tårtan med Frasse, Hilding och Janos.

Nyamko får vara den trötta Sonja Åkesson som egentligen inte orkar mer och bara skänker bort rörelsen efter att hennes desperata försök att rädda verksamheten med lite flashiga kändisar bakom disken misslyckats. Helt i linje med att det gamla bedagade konditoriet låg bortåt Hornstull där det nu är full sving med absinth-glass och lakritsprovningar.

Manuset från serien är bara att ta över och kan kretsa kring att misslyckas hela tiden med göra en bra tårta då nyliberalism, värdekonservatism och gröna entreprenörer inte passar ihop. Eh, just det Annie glömde vi… Nå hon kan kanske vara nån beskäftig gapig inspektör för miljönämnden. Jimmie Åkesson blir utmärkt som den där springpojken på cykel som går lite jobbiga ärenden i smyg och får slicka smetskålen bara han inte säger var han jobbar. Exempelvis kan han göra lite uttalanden om hårdare tag och islam som den hale vattenkammade Ulf inte vill ska komma från den egna munnen. “Och så sist men inte minst en liten ros av BRUN choklad”.

Jesper Nordström

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Dom blåbruna som tv-serie first appeared on Opulens.

FEGHET. “Varför tycks svenska väljare anse att detta är okej?” Ola Sturesson gör upp med de svenska partiledarna.

Jag har minst sagt svårt för landets partiledare, eller rättare sagt, jag kan inte ta något av vad de säger till mig som eventuell väljare på allvar. Agenda är för mig lika plågsamt som en magåkomma. Det har möjligen till stor del att göra med överdriven och snedvriden medieträning och alltför angelägna men okunniga PR- konsulter, vilket ju alltid tycks resultera i oacceptabel opportunism. Men också med de personligheter som utgör denna ledarskara – oavsett vilket gör det sådant olyssningsbart för mig. Och här några mer specifika exempel på varför jag anser dem vara just olyssningsbara:

Kristdemokraternas Ebba Busch har gett ett snart oräkneligt antal flagranta exempel, här är två: Hon erkänner just nu förtal men anser sig vara oskyldig och menar därmed att svensk lagstiftning inte gäller henne. Och hon har ju annat att göra, nämligen att tillsammans med Moderaterna hitta ett gott samarbete med nynazisterna i Sverigedemokraterna. Att hon dessutom tidigare krävt litteraturkanon-kunnande för invandrare utan att själv ha en aning om vem som har skrivit till exempel Gösta Berlings saga eller Giftas är bara två exempel på enfald deluxe i en sedan dess stadigt växande rad som gör att hon för mig är just oerhört olyssningsbar.

Ulf Kristersson har levererat minst lika många exempel och fortsätter så göra. Bland annat sa han i en intervju i Aftonbladet för tre år sedan att ”mina värderingar är inte SD:s. Jag kommer inte samarbeta, samtala, samverka, samregera med SD, däremot ska mina väljare veta att jag kommer att göra allt jag kan för att det jag går till val på ska få så stort genomslag som möjligt.” Att detta ”allt” har visat sig innebära just tvärtom att ”samarbeta, samtala, samverka, samregera” med nynazistiska SD verkar nu inte bekomma honom alls. Och att därutöver även tvärljuga för en Förintelseöverlevare bekommer honom heller inte alls, kanske eftersom han nyligen i en intervju i Omni menar att han aldrig ljuger, ”det är fel [att ljuga] och det funkar inte”. Därmed är även han otvetydigt olyssningsbar.

Nyamko Sabuni är inte dålig hon heller, trots att partiet knappt längre är värt att nämna på grund kappvänderi och sitt låga väljarantal. Hon var inför valet precis som Busch och Kristersson väldigt tydlig med att Liberalerna aldrig skulle samarbeta med nynazistiska SD. Nu är hon tydligen beredd att spräcka hela partiet genom att vilja göra just det. Skönt att bli av med dem tänker jag då. Grandiost olyssningsbar.

Annie Lööf spelar som vanligt ett slags makthungrigt politiskt spel som är varken-eller, precis som själva partinamnet också klargör; det är en slags egen opportunism som obegripligt nog vill verka rakryggad – naturligtvis misslyckas det alltid eftersom det i sig är en motsägelse. Å ena sidan går det bra att samarbeta med Socialdemokraterna och Miljöpartiet, fast å andra sidan går det lika bra även med Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna, eller vilken variant av detta som helst. SD ogillas dock (vilket är ett plus), minst lika mycket som Vänsterpartiet, om inte mer vad det verkar. Fan vet vad de egentligen vill med sin politik. I Skåne kallas sådant hittepå, det vill säga olyssningsbart.

Stefan Löfven fortsätter att svika, skända och dra de socialistiska ideal som i grunden skapade hans parti i smutsen på ett som kan tyckas nästan medvetet självutplånande sätt, vilket renderar även honom en plats i de olyssningsbaras skara. Dock ett plus för att han åtminstone hittills fortsätter motsätta sig allt samröre med nynazisterna i SD.

Märta Stenevi är språkrör för ett parti som, likt Centerpartiet, flaxar hit och dit beroende på var minsta lilla makt kan tänkas hittas, och är därför olyssningsbar. Dock även här ett plus för att hon inte vill samarbeta med nynazistiska SD – fast fan vet.

Nooshi Dadgostar får slutligen ett plus för sitt obönhörliga nej till allt samarbete med nynazisterna i SD och kan faktiskt bli lyssningsbar om hon fortsätter visa karaktär genom att vidhålla och driva den politik man saluför – som hon nu gjort i och med att stå fast vid sitt tidigare beslut att neka till införande av marknadshyror. Det är, som jag ser det, upp till bevis. (Jimmie Åkesson, som är nynazist, kommenterar jag självklart inte alls.)

Allt detta har troligast sin upprinnelse i Donald Trump. Som ju har visat att man mycket väl och med framgång kan bedriva politik genom att ljuga, svika löften och att ge fan i fakta, vallöften och allmän hederlighet. Dock är den allvarligaste frågan: Varför tycks även svenska väljare anse att detta är okej?

The post De olyssningsbara first appeared on Opulens.

VÄRLDSVANA. Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson åkte till Turkiet för att dela ut flygblad. Det slutade snörpligt i fredags med att partiledaren förhördes av polis, deporterades och belades med inreseförbud till Turkiet.

The post Kent Wisti om blågula statsmän first appeared on Opulens.

DAGSVERS. Dagsversen är en speciell genre som har en lång tradition i svensk press. Bland mera kända dagsverspoeter finner vi namn som Stig Dagerman, Tage Danielsson, Kajenn (Caj Lundgren) och Lotta Olsson. Vi har i dag glädjen att presentera en färsk dagsverspoet — Robert Halvarsson.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Seger eller död ropar så Karlsson
i ett dumdristigt inlägg, se där!
men idén är knappast så hands-on
istället drömmer han om nåt gevär

En Åkesson applåderar från sidan
“Det är klart att man håller med”
se kniven den glider i slidan
& under jackan; en portmonnä!

Ja fester de haft må var’t stora
då man frustat till toner från förr
och smöret man knappast förlorat
så man snarkar för öppen dörr.

Å’ se, där sussar just Karlsson
en knekt under skinande sol
till sånger av Eddie Meduza
är det timmar sen tuppen vår gol

The post En man och hans drömmar first appeared on Opulens.

“Samma dag som farmor förlorade medvetandet blev jag attackerad av SD-anhängare när Jimmie Åkesson talade i Gävle.” Anna Jörgensdotter om ett Sverige där extremhögerns grepp hårdnar och om en älskad farmor som skulle fylla år på valdagen den 9 september men gick bort i fredags.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

I min farmors lägenhet. Luktar på hennes sjal. Drar ut lådor och drar fram foton, känner mig som en tjuv. Hennes ansikte är så mycket öppnare och ljusare innan äktenskapet och fångenskapen i 40-talets kvinnoroll – hur hon för att överleva tvingades införliva, tänker jag, hennes makes och omvärldens sätt att tänka för att inte bli tokig av ensamhet och omöjlig längtan bort. Hon sitter med min pappa bredvid sig och jag minns när hon berättade hur plågsamt det var när han var bebis och skrek och hon hade fått inpräntat att inte ta upp honom, vyssja och vagga, det ger bortskämda barn. Mänskor ska härdas och min farfar föraktade svaghet – ända till dess att han fick en depression. Nothing like pain to make us all the same, som The Gits sjunger.

Samma dag som farmor förlorade medvetandet blev jag attackerad av SD-anhängare när Jimmie Åkesson talade i Gävle. När jag blev bortförd av polis för att jag hade ett plakat där det stod ”Vi sörjer att rasismen får ta så mycket plats” applåderade och jublade massan framme vid scenen. När jag blev placerad bakom avspärrningen ihop med övriga tyst protesterande kom en berusad man fram till mig och jag tänkte fördomsfullt att han var väl ett Jimmie-fan han också, nån som inte levt sig in i en framtid formad av SD:s ihåligt ekande folkhemspolitik, tills han säger: “Du, när de här kommit till makten, då räcker det inte med att vi som gör motstånd blir tillbakaknuffade av polis på det här sättet, vi kommer bli fängslade, värre. De som står där framme fattar inte det. De stirrar ner i sina plånböcker, bort från verkligheten… De tror på allt den där Hitlermänskan säger”… “Men inte bara det. De hatar verkligen mänskor som inte är som dom. Och det är hit vi kommit”, fortsätter han.

Och jag tänker på David Graebers definition av makt: avstånd till andra människor. Ju närmare du kommer: desto mer behövande, maktlös. Ingen vill gå på jävligt tunn is. Men alla går där. När som helst kan den brista. Ett för hårt steg eller ett steg åt fel håll.

Min farmor griper tag i min hand när jag säger att jag älskar henne och det är det sista som händer mellan oss. Hon har tvinnat en livsviktig tråd av identifikation genom det hon inte kunnat berätta och som jag kunnat se i henne ändå. Det har inte handlat om familjeband utan om någon som funnits där, och strukit mig över kinden vid oväntade tillfällen – så att jag plötsligt kom av mig i min ensamhet och mitt självförakt.

När hon dött plockar jag fram fotot på henne och hennes nio syskon och mina barn vill veta allt om dem. En brorsa blev mördad för att någon felaktigt trodde att han var rik. En syster dog i barnsäng. En annan brorsa räddade polska flyktingar under andra världskriget, enligt myten åtminstone. Idag skulle han väl setts som vänsterextremist. En tredje bror byggde en backhoppningsbana som han blev tvingad att riva för att han inte hade tillstånd. Han hade byggt den för att mänskorna i byn där de bodde skulle ha nåt att göra.

Farmor var ung fortfarande under folkhemsbygget men tillät det henne att bygga sitt liv som hon önskade? Och det var inte mycket hon önskade. Mer än att slippa det patriarkala överbygget, och slippa ingå i en ordning som skadade henne och hennes barn och gjorde våld på de systrar hon älskade och behövde. Hon kunde inte analysera det här, inte göra motstånd, inte gå samman med andra som vägrade. Hur utvecklar vi mänskor ömhet och förståelse, välmående och samhällsengagemang om vi inte tillåts medverka?

Vi sörjer våra barns framtid, stod det på ett av plakaten under protesten mot SD. Normaliseringen av SD:s politik, att också antifascister flyttat fokus till bara NMR, bygger om vårt samhälle till ett aggressivt och posthumanistiskt Trump-land. Där galna regler möts av ramaskrin på liv och död, men stöttas av ett maktbesatt, ryggradslöst etablissemang. Vi lägger vår röst och känner det som vi gjort något. Men kanske har vi gjort oåterkallelig skada. Att kalla sig själv för demokrat räcker inte.

Den 9 september 2018 är farmors födelsedag och trådarna mellan oss vill tvinnas till livlinor, vill sträcka sig ut och runt oss, bilda sammanhang bortom partipolitiken, för ju mer livet kräver desto längre bort kommer det från valaffischerna. Övertygas du inte om den förenklade bilden får du inte vara med. Vi vet vad det är att vara rädda och hur avgörande det är att någon finns där för oss då. Jag drar in lukten från farmors sjal och den drar mig långt tillbaka i tiden. Nostalgin är ljuv och krampaktig. Den upprepar: Det här fanns, det här finns inte längre.

Alla artiklar av Anna Jörgensdotter

The post Den tunna isen vi beträder first appeared on Opulens.

KULTURPOLITIK. Jimmie Åkesson som kulturminister. Är det ett realistiskt framtida scenario? Ja, det menade i alla fall delar av panelen i ett seminarium under Scenkonstbiennalen där oron för Sverigedemokraternas eventuella inflytande över kulturpolitiken framöver var stor.

Under sex dagar var det branschsamling i Norrköping för scenkonsten. Sverigedemokraterna och kulturpolitiken – hur kan vi göra motstånd var nog inte bara biennalens mest välbesökta seminarium utan också det som väckte starkast känslor hos publiken. Det märks tydligt att scenkonstarbetarna är oroliga, med all rätt. Om Sverigedemokraterna släpps in i regeringen efter valet 2018 kan detta parti, med sina rötter i fascistiska strömningar, få stort inflytande på kulturpolitiken eftersom övriga partier gärna lämnar detta fält därhän. Lena Berggren, docent i historia vid Umeå universitet, beskrev detta scenario som ”livsfarligt ur ett demokratiperspektiv”. Fascismen har sedan länge insett kulturens inflytande på människor och deras värderingar.

Att Sverigedemokraterna i grunden åtminstone delvis är ett fascistiskt parti slogs fast i en av biennalens utvalda teaterföreställningar, Den avvikande meningen, av Jens Peter Karlsson. Regionteater väst har turnerat med denna klassrumsföreställning, som handlar om fascismen och dess framväxt, på skolor i regionen. Uppsättningen utsattes för övrigt för politiska påtryckningar under hösten 2016, från sverigedemokratiskt håll.

Det är dock inte bara politiker som försöker stoppa teaterföreställningar, utan även publiken. Ett seminarium handlade om hur skådespelare idag får vara beredda på att föreställningar kan avbrytas av skolelever som kommer med rasistiska eller sexistiska tillmälen och ibland beter sig hotfullt. Nog så allvarligt, men ändå framstod detta som bagateller jämfört med alla de trakasserier, arresteringar och till med mord på regimkritiska scenkonstnärer som Belarus Free Theatre i Vitryssland, The Freedom Theatre i Palestina och aktivisten Abduljabbar Alsuhili från Jemen vittnade om under seminariet Theatre as resistance – artistic expression as political manifestations.

Göteborgs stadsteater, som initierade samtalet om SD och kulturpolitiken, har begreppet svenskhet som tema under spelsäsongen 2017/2018. Under våren kommer de bland annat spela Strindbergs Hemsöborna, i regi av Andreas Boonstra, konstnärlig ledare för Moment:teater. Han deltog i seminariet tillsammans med Nisha Besara, vd på Unga Klara och Per Svensson, skribent på Sydsvenska Dagbladet. Samt tidigare nämnda Lena Berggren.

SD vill främja det svenska kulturarvet och den nationalistiska identiteten genom att revidera samtliga direktiv och regleringsbrev. De vill helt enkelt motverka mångkultur. Panelen var ense om att motstånd är nödvändigt. I synnerhet som högerextrema strömningar är på frammarsch i stort, globalt sett. Och för att SD, med Per Svenssons ord, ”har en annan demokratisyn än övriga partier”. Lena Berggren efterlyste en visionär politisk diskussion, inte bara hos SD, och beklagade att vi tillåter detta parti att sätta agendan för det som är acceptabelt i samhället. Att vi inte har lärt oss av historien.

Hur kan då kulturarbetare och politiker göra motstånd? Ett sätt, enligt Nisha Besara, är att organisatoriskt sett se till att inte framtida politiker kan få ett direkt inflytande över kulturen. Per Svensson underströk i samma anda att det är viktigt för kulturlivet att skapa ”så differentierade maktstrukturer som möjligt” och att undvika att vara beroende av en enda finansiär. Boonstra föreslog att staten ska skriva väldigt långa kontrakt med institutioner och kulturutövare, gärna på fyra år, som en form av krockkudde.

Nisha Besara efterfrågade en realistisk syn på vad kultursektorn faktiskt kan göra, Andreas Boonstra var inne på samma linje. Och här hettade det till hos vissa i publiken som undrade vart kampviljan tagit vägen. Boonstra ansåg att han har lite möjlighet att påverka det politiska skeendet genom sina föreställningar. Fullt begripligt. Och samtidigt är det, som Lena Berggren och ett par i publiken påtalade, farligt att ge upp och lämna fältet fritt. För om vi alla utför en motståndshandling i det lilla, kan det få betydelse i det stora.

The post SD hotar det fria kulturlivet first appeared on Opulens.

Som ett led i Sverigedemokraternas strävanden att hjälpa till på plats har Jimmie Åkesson besökt platser i norra Irak och Syrien. En avstickare till Afghanistan fanns ursprungligen med i programmet, men ströks eftersom Jimmie Åkesson var tvungen att åka hem för att titta till sitt hus i Sölvesborg där barn kastat ägg och äggkartonger mot huset.

Vid ett möte med Nya syriska armén, NSA som bildades av och fortsatt får stöd av mäktiga grannar, berättade värdarna att striderna och angreppen skördat tiotusentals dödsoffer i regionen under senaste månaderna. Många invånare i området hotades av svält sedan deras försörjningslinjer skurits av. Många är på flykt.

– Är det så illa? Ja, vi har ju lite av samma sak hemma i Sverige. I Sölvesborg till exempel springer horder av barn runt i villaområdena och kastar saker på våra hus, det är ju helt oacceptabelt, sa Jimmie Åkesson till sina värdar.

Åkesson efterlyste också information om vad Sverigedemokraterna och Sveriges riksdag där han sitter, kan göra för att hjälpa till i den svåra situationen.

– Vad behöver ni? Filtar? Portionsförpackningar med mat? Jag kan lägga maten i äggkartonger som jag hittat i trädgården hemma, upplyste Jimmie Åkesson med en lite flackande blick och ett ängsligt leende i riktning mot imamen som var värd för mötet.

Åkesson hade blivit lovad att få resa runt i området och få träffa olika grupperingar men även dessa besök ströks med tanke på Åkessons snabba reträtt.

– Ja, vi hade ju stora saker på gång hemma i Sverige också. Det var presskonferensen om äggkastningen mot mitt hus, ett hot mot demokratin, säkert från samma vänsterkretsar som alltid demonstrerar och bär sig åt. Men framförallt att hade vi ju fått över en snubbe som heter Patrick Reslow från Sjöbo som vill vara med oss. Han tillhör ju moderaterna så det blev en stor grej.

– Tyvärr var jag lite dåligt påläst vid presskonferensen. Jag visste inte att inget annat parti ville ha honom på sina listor, men va fan, nån nytta ska vi väl ha av honom. Och han har väl inte sagt något som avslöjar att han är nazist, eller hur? Vi slipper ju i alla fall betala hans lön på 60 000 i månaden, den får ju Anna Kindberg Batra betala eller om det är riksdagen som sköter sånt, jag vet inte.

Men, åter till ditt Syrien-besök, vad ska ni göra på plats egentligen?
­

– Ja, vi får se, där är väl mycket att göra. Vi får väl utrusta en expedition eller varför inte ta upp det i riksdagen. Det är väl dags att föra upp hjälpen på plats på en högre nivå, kan jag känna. Därför har jag gett uppdraget att fixa det till vår nye talesman i hjälp-på-plats-frågor Patrick Reslow. Han har ju hjälpt många på plats under sin framgångsrika karriär i moderaterna, tror jag.

The post Reslow blir SD:s man att hjälpa Syrien på plats first appeared on Opulens.