PROSA. Under påskuppehållet publicerar vi en långnovell av Mikael Henrik Myrtin i nio delar på incel-temat. Ett tema som författaren själv finner en smula fascinerande och oroväckande, om vartannat. Detta är den sista och avslutande delen. HÄR hittar du de tidigare publicerade delarna.

Från någonstans djupt nere i sömnen kunde han höra hur någon bankade, upprepade gånger, på ytterdörren, och hur dom ropade hans namn genom brevinkastet.

Det är polisen, tänkte han och stirrade upp i taket, det är polisen som har kommit för att hämta dej.

Men så tyckte han sej känna igen rösten.

Det måste vara grannen, tänkte han och skyndade sej ut i hallen, det måste vara grannen som har kommit för att gratulera mej!

Men knappt hade han hunnit öppna ytterdörren, innan Thomas trängde sej in i tamburen.

*

– Vad är det om? sa Roger och stannade upp på tröskeln till vardagsrummet.

Thomas skakade på huvudet.

– Vad det är om? sa han och lade armarna i kors över bröstet och rörde sej på jakarandabordet, så att det knakade i träet. Det vet du mycket väl, Roger.

Thomas såg bortåt balkongdörren, där styret till pappans gamla motionscykel skymtade fram mellan persiennerna.

– Det vet du mycket väl, sa han igen och vände tillbaka blicken och såg på honom, med någonting som Roger nästan tyckte liknade medlidande.

– Nej, sa Roger och gick bort och satte sej på sin plats i soffan, det vet jag faktiskt inte. Han började känna sej alltmer förnärmad över intrånget.

Thomas suckade, och ställde sej upp.

– Du har hållit på och trakasserat oss. Han vände sej om och såg på honom. I veckor. Han höll kvar blicken.

Roger såg frågande på honom.

– Du har varit på Josefins arbetsplats, fortsatte han, och spritt en massa lögner…

Roger såg bortåt balkongen.

– Om att vi har skilt oss, Josefin och jag. Och en massa annan skit, som jag inte ens vill ta upp…

Roger såg sej omkring i vardagsrummet, bort mot byrån, där dom två fotografierna fortfarande stod i föräldrarnas porträttramar.

– Men ni ÄR ju skilda, sa han sedan och reste sej upp ifrån soffan.

– Roger, sa Thomas, jag ber dej…

– Ja? sa Roger och gick runt bordet.

– Jag vill inte behöva bli tvungen… Thomas såg bort mot byrån. Jag vill inte behöva bli tvungen att polis… Så såg han bort mot byrån en gång till, som för att övertyga sina ögon om att dom måste ha sett i syne. Vad i helvete, är det här för något…?

Då gick Roger bort och ställde sej framför byrån.

– Varför i helvete, sa Thomas sedan och sträckte sej fram över Rogers ena axel och plockade upp ett av dom två porträtten. Varför i helvete, har du ett foto av Josefin? Stående på din byrå?

– För att vi är gifta, sa Roger och sträckte ut ena armen för att ta tillbaka fotografiet, och han kunde inte förstå varför Thomas var tvungen att vända upp och ner på allting. Varför han tvunget skulle stå i vägen? Vi har ingått ett andligt äktenskap.

– Ni har gjort vadå, sa du?

– Ingått ett andligt äktenskap, sa Roger igen. Som upphäver alla världsliga kontrakt.

Thomas såg ner på honom, som ifrån en väldig höjd, med ett ansiktsuttryck som kom Roger att rygga tillbaka.

– Alla jurisdiktioner. Roger sträckte sej efter fotografiet på nytt, och den här gången räckte Thomas villigt, nästan handfallet över det.

– Hur är det med din mamma? sa han sen.

– Med mamma? sa Roger, samtidigt som han ställde tillbaka fotografiet på sin plats ovanpå byrån.

– Ja, sa Thomas, med din sjuka, gamla mamma?

– Med mamma är det alldeles utmärkt, sa Roger och vände sej om, hon sover sin middagslur just nu, så hon är inte anträffbar. Han log. Men jag ska se till så att hon får höra att du har varit här, min gamle klasskamrat, och frågat efter henne.

– Du tror inte att jag kan få växla ett par ord?

Thomas började röra sej bortåt hallen.

– Nej, sa Roger och skyndade sej förbi honom, nej det går absolut inte. Han ställde sej framför sovrumsdörren. Det går inte, under några som helst omständigheter.

– Varför inte då? Thomas såg på dörren bakom honom. Jag är säker på att hon hade uppskattat det. Han trängde sej förbi honom. Att man hade kikat in, och hälsat.

– Nej!

Då hördes en röst ute ifrån trappuppgången.

– Hallå, ropade den, är det någon hemma?

Då vände dom sej om, båda två, i en närmast unison rörelse, och såg bortåt hallen, där grannen just ställde upp ytterdörren och torkade av kängorna på dörrmattan.

– Jag stör väl inte? sa han och log mot dom båda, alltmedan han började göra sej sin väg in i lägenheten.

– Roland! utbrast Roger.

– Vad är det som står på? Grannen stannade upp i hallen, och vickade med brättet på hatten åt Thomas.

– Han försöker bryta sej in, fortsatte Roger och såg på grannen, han försöker bryta sej in i mammas sovrum, när hon ligger och sover!

Då hörde Roger hur dörren till sovrummet öppnades i bakgrunden; det tunga prasslet av plastförpackningar som föstes åt sidan.

*

Roger såg sej förtvivlat omkring i sovrummet, bort mot den breda dubbelsängen, som var översållad med plastförpackningar och damm.

Men ingen mamma? tänkte han.

– Vart håller hon hus, då, sa Thomas och tog några kliv genom plasthavet, din kära, gamla mamma?

– Prova nere på kyrkogården, sa grannen och plockade upp en av förpackningarna vid sina fötter. Den här gick ut så sent som i förra veckan?

– Kyrkogården? sa Thomas.

– Ja, sa Roland och såg än på Thomas, än på Roger, där hans kära, gamla mamma ligger och får sin skönhetssömn, intill farsgubben.

Kyrkogården? tänkte Roger och stapplade ut ur sovrummet, förbi grannen, och vidare längs med den allt längre, allt trängre hallen, tills han stannade upp inför spegeln i tamburen.

Kyrkogården?

Så tyckte han det var som att hans spegelbild plötsligt ändrade form, mitt framför ögonen på honom.

Som om hans ansikte för första gången trädde fram i spegeln från under en mask gjord av maskar.

The post Novell: ”Det har aldrig ens börjat” – del 9 first appeared on Opulens.

PROSA. Under påskuppehållet publicerar vi en långnovell av Mikael Henrik Myrtin i nio delar på incel-temat. Ett tema som författaren själv finner en smula fascinerande och oroväckande, om vartannat. HÄR hittar du de tidigare publicerade delarna.

Det var en dörr vilken som helst, tänkte han, med ett namn över brevinkastet vilket som helst. Det är en gåva, hade grannen sagt, för det där lilla debaclet i bilen häromdagen. Roger såg ut genom porten till trappuppgången, där grannen satt och gestikulerade åt honom ifrån förarsätet.

Så tog han mod till sej, och ringde på dörrklockan.

Efter en liten stund öppnades dörren av vad Roger uppfattade som en blond uppenbarelse i negligé. Hon log mot honom, och gjorde en gest åt honom att stiga in.

Hon kan inte vara mer än tjugo, tänkte han för sej själv, alltmedan han tog av sej täckjackan och hängde upp den tillsammans med kepsen på en av krokarna i tamburen. Kanske inte ens det?

Så följde han efter henne längs den lilla hallen, tills dom nådde fram till sovrummet, som var inrett med mörka, tunga toner i rött och rosa. Överallt hade hon tänt värmeljus som spred en doft av någonting som han inte riktigt kunde identifiera.

Så det är så här dom har det, tänkte han för sej själv, alltmedan han förundrat såg sej omkring i rummet, flickorna?

*

– Jag kan vara vem du vill, sa hon och log.

Roger satte sej ner på dubbelsängen.

– Jag kan vara Josefin, fortsatte hon, alltmedan hon kom närmare, eller Tiffany, eller Therese. Vem som helst.

– Nej, sa han, inte Therese.

– Varför inte då? sa hon och log genom ögonen.

– För att du är Josefin.

The post Novell: ”Det har aldrig ens börjat” – del 8 first appeared on Opulens.

PROSA. Under påskuppehållet publicerar vi en långnovell av Mikael Henrik Myrtin i nio delar på incel-temat. Ett tema som författaren själv finner en smula fascinerande och oroväckande, om vartannat. HÄR hittar du de tidigare publicerade delarna.

– Jobbar Josefin idag? sa han och satte sej ner på britsen, med ärmen på t-shirten uppkavlad över den vänstra armen.

– Josefin, sa sjuksköterskan, samtidigt som hon plockade upp en spruta ur lådan med sprutor från den lilla medicinvagnen och vände sej om mot honom, vilken Josefin? Hon såg på honom genom visiret.

– Jossan, sa han och vände bort huvudet när nålen stack hål på huden.

– Sådärja, sa sjuksköterskan. Så ska du bara få ett litet plåster också, så var du färdig!

– Josefin, sa han igen. Jossan, jobbar hon idag?

Han vände tillbaka huvudet och såg på sjuksköterskan, över kanten på munskyddet.

– Det arbetar en väldans massa människor här på sjukhuset. Sjuksköterskan satte på plåstret och gick bort till skrivbordet, där datorn stod påslagen. Jag känner inte dom alla. Hon vände sej om och såg på honom. Dessutom får vi inte lov att lämna ut uppgifter om våra anställda.

Roger reste sej upp och trädde armarna genom täckjackan och satte på sej kepsen.

– Gällde det något särskilt? Sjuksköterskan såg uppfodrande på honom.

– Jo, sa han sedan och drog upp blixtlåset på täckjackan, jo, det var bara det, att… Han såg upp på henne. Det var bara det, att jag ville se hur det var med henne…

– Hurså? sa sjuksköterskan och satte sej ner vid skrivbordet. Har det hänt något?

Roger stack händerna i fickorna på täckjackan.

– Hur känner ni varandra? Sjuksköterskan snurrade runt på stolen och tryckte bort den uppslagna sidan med patientlistorna.

– Jo, sa Roger sedan, jag är en vän till hennes make.

Sjuksköterskan nickade framför skärmen, med ryggen vänd mot honom.

– Eller före detta make, fortsatte han, kanske jag ska säja.

Sjuksköterskan sa ingenting.

– Jo. Han började vanka av och an på stället. Du förstår. Han såg bort på den vitklädda ryggen. Den sista tiden jag umgicks med dom. På den långa, svarta hästsvansen. Så hände det…

– Ja? sa sjuksköterskan och vände sej på nytt om på stolen.

– Så hände det att det förekom en del bråk.

– Bråk? sa sjuksköterskan och Roger kunde se en antydan till en rynka i pannan på andra sidan visiret. Som du har bevis på?

Roger såg frågande på henne.

– Det är en allvarlig anklagelse, fortsatte hon och ställde sej upp, och utan bildbevis…

– Nej, sa Roger sedan och drog ner munskyddet över hakan, hur i helvete skulle det ha gått till?

*

Roger plockade ut fotografierna ur dom två porträttramarna, som i årtionden stått uppe på den antika byrån i vardagsrummet, först pappans, sedan moderns. Sedan stoppade han in ett av sina gamla skolfoton från grundskolan, i ramen där pappans porträtt suttit.

Därefter klippte han till den utskrivna bilden i svartvitt som han hittat på nätet, med mammans gamla tillskärarsax, tills den passade närapå perfekt i ramen.

Sedan tog han några steg tillbaka och betraktade dom två porträtten.

Nästan som trolovade, tänkte han.

*

– Det säjer jag dej, sa Roland, grannen, att den dagen vi får en kvinnlig statsminister i det här förbannade landet, den dagen blir det skottpengar på våra huvuden. Han vände sej om i förarsätet och såg på honom. Den dagen är våra dagar räknade.

Roger nickade.

– Det gäller att organisera sej, fortsatte grannen och satte en nyrullad cigarett mellan dom tunna, nariga läpparna. Det gäller att vara förberedd på det värsta, förstår du?

Roger såg på den tjocka röken och viftade med ena handen i luften framför sej.

– Det handlar om att sätta sej i respekt. Grannen tryckte ner fönstret på förarsidan. Om att ta tillbaka det som man har stulit ifrån oss. Han drog i sej den sista röken och fimpade genom rutan. Kosta vad det kosta vill! Han hostade, och tryckte upp rutan på nytt.

Roger såg bortåt ingången till sjukhuset.

– Vad tänker du göra? sa han sen.

– Med henne? Grannen nickade bortåt ingången, där två kvinnor helt klädda i vitt skyndade in genom dom roterande dörrarna.

– Ja?

– Lära henne en läxa, sa han. Att man behandlar inte en polare till mej på det där sättet. Han såg på honom. Locka honom, och lura honom. Han knackade med ena pekfingret ovanpå instrumentbrädan. Mitt framför ögonen på maken!

– Jag skulle kanske inte precis säja, sa Roger, att hon…

– Sitta där och vifta med fittan!

– Nej, sa Roger och drog i bilbältet. Nej, det gjorde hon definitivt inte.

– Dom kan inte hjälpa det, sa grannen och log. Det var likadant med frugan, överallt man tog med henne, om det så var på familjemiddagar eller firmafester eller på helgferier, så nog fan var hon där och viftade! Spred sina feromoner, för alla handjur att få vittring på!

– Jag tror inte, sa Roger sedan och lossade på säkerhetsbältet, jag tror inte att det här var en så…

Så öppnade han bildörren.

– Vad i helvete! Grannen sträckte sej fram över honom och drog igen dörren på passagerarsidan. Vad i helvete, gör du! Han blängde på honom, från under brättet på hatten.

– Jag tror inte, sa Roger igen, att det här var en så bra…

Då rättade grannen till backspegeln.

– Jag tror bestämt att någon har fått kalla fötter, sa han sedan och log, jag tror bestämt att vi har att göra med en blyg, liten viol.

– Det här var ett misstag, sa Roger.

– En oskuld, rentav.

*

– Roger, raringen, hörde han mamman ropa ifrån sovrummet, och han tyckte att rösten lät annorlunda mot hur han någonsin hade hört den förut, vet du att du fick ditt namn efter den där stilige, engelske skådespelaren, du vet han med smokingen och pistolen?

Rösten fick honom att vända sej om framför byrån.

– Roger, fortsatte den, vet du, din far och jag hade så höga förhoppningar för dej? Han tyckte det lät som att rösten hickade till. Som i en snyftning, tänkte han. Vi trodde på dej, Roger. Då ställde han tillbaka fotografiet på sin plats ovanpå byrån, och skyndade sej ut i hallen.

– Vi visste att du var en stjärna.

Rösten fick honom att stanna upp, och i slutet av hallen tyckte han det var som att nyckelhålet till sovrumsdörren plötsligt började lysa.

– Vår alldeles egna, lysande stjärna!

– Mamma, hörde han sej själv viska, alltmedan han närmade sej sovrumsdörren.

– Och att du skulle gå en strålande framtid till mötes!

Han tog tag i dörrhandtaget.

– Men du lyckades alltid göra en så jävla besviken!

The post Novell: ”Det har aldrig ens börjat” – del 7 first appeared on Opulens.

PROSA. Under påskuppehållet publicerar vi en långnovell av Mikael Henrik Myrtin i nio delar på incel-temat. Ett tema som författaren själv finner en smula fascinerande och oroväckande, om vartannat. HÄR hittar du de tidigare publicerade delarna.

– Vad kul att du har börjat träna, Roger, sa Therese, en av Josefins arbetskollegor på det stora sjukhuset och av allt att döma hans bordsdam för kvällen, och så fint att du tar hand om din gamla mamma. Hon höjde vinglaset, och gjorde en liten nick med huvudet åt hans håll.

Nu var han säker, tänkte han och stirrade ner på tallriken, på dom finskurna köttbitarna och på potatisen och på såsen och på salladen, nu var han alldeles säker på sin sak.

Han hade blivit lurad.

– Tessan tog ju hand om sin pappa, sa Thomas och skar i köttet, den sista tiden före han gick bort i lungcancer. Thomas såg upp ifrån besticken och sökte Rogers blick på den andra sidan bordet. Så ni har ju det gemensamt?

Det hade varit någonting med tonen i Thomas röst redan i telefonen, tänkte han, som hade fått honom att ana oråd. Någonting som han inte riktigt hade kunnat sätta sitt finger på, men tyckt sej känna igen.

Ett spratt, tänkte han.

– Men du har ju knappt rört maten, Roger? sa Josefin och lyfte vinglaset mot den rödmålade munnen. Tycker du inte det var gott? Hon dröjde med glaset i luften.

– Prostatacancer, inflikade Therese. Han gick bort i prostatacancer, min pappa.

Kukcancer, tänkte Roger.

– Ni pojkar behöver ju era proteiner, fortsatte Josefin, som tränar och står i? Hon såg på honom, tvärs över bordet, med smalnande, nästan sylvassa pupiller, och som i ett trollslag tyckte Roger att hela hennes person var som förbytt. När man är bortbjuden på middag?

Hon drack.

– Jag tycker inte om kött, hörde han sej själv säja, med en röst som verkade komma ifrån ett ställe djupt inom honom, eller tjockisar. Han sträckte sej efter ölglaset.

Då var det som om proppen gått i huset.

– Fan, Rogge, hörde han Thomas skrocka från andra sidan bordet, så där säjer man väl inte?

– Förlåt, Tessan, sa Josefin och drog ut stolen, det var verkligen inte meningen, att… Hon reste sej upp ifrån bordet och gick runt till Therese. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt, för. Sedan tog hon Thereses händer och hjälpte henne upp ur stolen. Vi trodde verkligen inte, att…

– Fan, Rogge, sa Thomas igen, men den här gången såg han inte på honom.

Där ser du, hörde han sin mamma säja, som om hon satt mitt emot honom, där ser du vad det är för slags kompisar du har skaffat dej.

– Det är någon gammal klasskamrat till Thomas, hörde han Josefin förklara för Therese, alltmedan dom tog sej ut i hallen, vi visste verkligen inte, att…

Dom lockar en med vänskap och vin, viskade mamman i hans öra, och nu satt hon alldeles bredvid honom.

– Vi känner honom egentligen inte.

Men allt är en lögn. En mycket snillrikt gillrad fälla, som du sprang rakt in i, med huvudet före, ditt förbannade, enfaldiga, godtrogna fån!

*

Roger lutade bak huvudet mot soffan i vardagsrummet, sedan stängde han ögonen och föreställde sej att han frammanade varorna, den ena efter den andra.

Fryspizzan med mozzarellaost.

Ena halvan av en prinsesstårta.

En köttpaj.

En påse dillchips.

En stor flaska Coca-cola.

Sedan öppnade han ögonen på nytt och såg sina önskningar gå i uppfyllelse.

*

Bakom drivorna med blekta flyttkartonger tyckte han sej ana bakhjulet på pappans gamla motionscykel. Han var tvungen att baxa ut halva förrådet för att komma åt den. Flera av kartongerna hade anfrätts av fukt och kyla och hölls näppeligen samman av isoleringstejpen.

Då hörde han hur någon gick i källardörren. Han stannade upp och försökte se ut genom gallerna. En skugga uppenbarade sej längst bort i gången och närmade sej med tunga, nästan släpande steg.

– Så det är här han håller hus? hörde han grannen säja, just som hans skrovliga ansikte dök upp under en av dom gamla taklamporna. Är det vårstädning på gång? Han stannade upp utanför den uppsvängda dörren till förrådet, och log sitt sneda leende.

– Jag letar efter farsans gamla motionscykel, sa Roger och gjorde en gest med ena armen mot ena hörnet av det halvtomhalvt uttömda förrådet, där motionscykeln nu kunde skådas.

Grannen fnös.

– Om det är förändring du är ute efter, sa han sedan och plockade fram vad som i Rogers ögon såg ut som ett flygblad ur en av innerfickorna på anoraken, och höll upp det i ljuset, så tycker jag att du borde ta dej tid att läsa det här.

– Vad är det för nåt? frågade Roger efter en stunds tystnad, då grannen stått med flygbladet i ena handen och tittat än ner i pappret, än upp på Roger, med ett ansikte som sett ut att på en och samma gång uttrycka både hemlighetsmakeri och en vilja att dela med sej.

– Det här, min unge man, sa grannen och räckte honom flygbladet, är ingenting mindre än dynamit!

Roger tvekade ett ögonblick, innan han tog emot pappret.

– Någonting är ruttet i landet Sverige. Grannen ställde sej tätt intill honom i källargången och pekade med ena handen över axeln på honom. Det är ingenting mindre än en konspiration, initierad av vänstern, för att med statens hjälp kastrera mannen!

Roger läste i broschyren.

– Det har redan pågått i årtionden, fortsatte grannen och Roger kunde känna hans varma andedräkt mot ena kinden, bakom ryggen på allmänheten! Grannen ryckte åt sej broschyren på nytt. Vi känner alla igen den, fast under andra, mer rumsrena namn. Han såg på honom.

Roger lyssnade.

– Kvotering, sa grannen. Jämställdhet. Han grimaserade. Pappaledighet. Nu log han sitt sneda leende igen. Alltsammans uttänkt, finansierat och verkställt av Kvinnan! Det är en ytterligt snillrikt konstruerad plan, för att på laglig väg tillvälla sej makten ifrån mannen!

Roger visste inte vad han skulle svara.

Grannen såg på honom, som om han förväntade sej en reaktion.

– Kom inte och påstå till mej, sa han sedan, att du inte har varit med om att ha känt dej kringskuren? Grannen knackade med ena pekfingret på broschyren. Att du inte mycket väl vet att du, som en ung, vit, västerländsk man, har blivit offrad på altaret för det politiskt korrekta?

Men det visste inte Roger att han hade blivit.

– Har du ett arbete att gå till om dagarna? Grannen ställde sej mitt emot honom. Har du en egen bil att ta dej runt i? Grannen kom närmare. Har du en kvinna att hålla om om natten?

– Nej, sa Roger till sist, och vid det laget hade grannen övertygat honom om att han sant och visst var ett offer för mörka, underjordiska krafter; dom han i själva verket hade känt av under hela sitt vuxna liv, under hela sin uppväxt, och nu följaktligen hade fått en förklaring till.

En medicin utskriven av en sanningssägare till sin sjuka.

En förövare, tänkte han och stoppade ner broschyren i bakfickan på byxorna, som nu äntligen hade dragits fram i ljuset.

The post Novell: ”Det har aldrig ens börjat” – del 6 first appeared on Opulens.

PROSA. Under påskuppehållet publicerar vi en långnovell av Mikael Henrik Myrtin i nio delar på incel-temat. Ett tema som författaren själv finner en smula fascinerande och oroväckande, om vartannat. HÄR hittar du de tidigare publicerade delarna.

Roger försökte undvika att se sej själv i någon av dom otal speglar som satt upphängda överallt i träningslokalen, men vart han än vände blicken så fick han syn på sej själv i någon ny och oväntad vinkel.

– Jossan tyckte du var en himla trevlig prick, sa Thomas och satte sej upp på träningsbänken, med skivstången vibrerande i klykorna bakom sej. Lite tystlåten, kanske. Han torkade sej i ansiktet med t-shirten. Framför allt tyckte hon det var himla fint att du tar hand om din gamla mamma.

Då tittade Roger bort mot ett av dom större träningsredskapen, där två unga kvinnor i åtstramande kläder stod och samtalade högljutt om olika träningsmetoder.

– Det hör ju inte precis till vanligheterna, fortsatte Thomas och följde hans blick bort mot dom två kvinnorna, att en vuxen man åtar sej att ta hand om en anhörig på det där viset? Han vände tillbaka blicken och såg på honom. Jag menar, att du har det som ditt arbete?

– Nej, sa Roger sedan och försökte se oberörd ut, det är ju inte direkt välbetalt.

– Jossan tyckte hursomhelst att det var himla synd. Thomas ställde sej upp. Som hon sa. Han plockade upp ett par hantlar ifrån hantelstället. Att en sådan omtänksam kille. Sedan började han curla, växelvis, med vardera hanteln. Att han skulle behöva gå omkring och vara singel?

Då reste sej Roger upp ifrån träningsbänken och plockade upp handduken, som låg slängd över stället med hantlarna, som löpte längs med ena väggen, under en lång rad med stora speglar, och torkade sej i pannan, alltmedan han såg sej själv i ögonen.

Hon tycker det är synd, tänkte han.

Hon tycker.

Det är synd.

*

Han tyckte sej få en skymt av mammans ena skuldra i badrumsspegeln, när hon klev in eller ut ur duschkabinen; dom stora, mörka leverfläckarna som förgrenade sej över stora delar av den valkiga ryggen, fettvecken som hon tvingade honom att tvätta inunder.

– Roger, hörde han hennes skrovliga röst eka mellan kakelplattorna, varför kommer du inte och hjälper din stackars, gamla mamma!

Då vände han tvärt om i hallen och försvann ut i köket, där han spolade i vasken, i ett försök att stänga ute oväsendet.

Men hon fortsatte att ropa på honom, alltmera enträget.

Så han stängde av kranen och efter mångt och mycket tog han sej ut i badrummet, men då var hon borta.

Han ställde upp dörren till duschkabinen och kikade in, när han tyckte sej ana hennes skugga i hallen bakom sej; han hann bara precis få en skymt av den långa, svarta hästsvansen när den försvann in genom sovrumsdörren.

The post Novell: ”Det har aldrig ens börjat” – del 5 first appeared on Opulens.

PROSA. Under påskuppehållet publicerar vi en långnovell av Mikael Henrik Myrtin i nio delar på incel-temat. Ett tema som författaren själv finner en smula fascinerande och oroväckande, om vartannat. HÄR hittar du de tidigare publicerade delarna.

Kängorna kom honom till mötes ifrån taket, följt av byxorna och den långa anoraken, till sist stirrade ett par vresiga ögon ut från under brättet på en hatt som han alltid associerade med jägare ute på den australiensiska bushen.

– Har han vart ute och svirat? sa grannen och log snett under brättets skugga, samtidigt som han ställde upp hissdörren och ställde sej bredbent i hans väg.

Han visste inte vad han skulle svara.

– Vad var det för nåt blont? Grannen ögnade honom från under brättet.

Roger såg frågande på honom.

– Som släppte av herrn nere på gatan nyss?

– Oj, jaså, hon, sa han och stod kvar inne i hissen, det var bara, jag menar, det är en flickvän, eller jag menar hustru. Han log besvärat. Dom är gifta, förstås. Till en kompis till mej. Han såg upp på honom, som fortfarande stod kvar i hissöppningen och höll upp dörren.

– Så pass! Grannen log brett, och leendet uppvisade en lång rad lagade tänder. Sedan lutade han sej mot hissdörren, och såg ut att fundera på något.

– Jag måste faktiskt, sa Roger till sist och försökte ta sej förbi.

– Vad säjs om en liten återställare? Grannen vände bort huvudet en aning, och såg ut att snegla på honom från under brättet på den något nedböjda hatten.

Han stannade upp, halvvägs ut ur hissen, och såg den tysta, nersläckta, instängda lägenheten framför sej, den långa, smala hallen som ledde bort till mammans sovrum.

– Varför inte!

*

– Det där är min före detta fru, sa grannen, som bodde två våningar nedanför dom själva, när Roger i förbifarten kikade på det enda fotografi som stod framme.

Roger nickade.

– Jag har det stående framme, fortsatte grannen och slog sej ner vid köksbordet och lade sin grova näve om dricksglaset, av det enkla skälet att jag aldrig vill låta mej själv glömma. Sedan lyfte han glaset mot munnen och drack upp till hälften.

– För att du älskade henne så mycket? sa Roger och smuttade av den starka drycken.

Då bara såg han på honom.

– Vi var gifta i arton år, sa han sedan. Innan hon bedrog mej.

Roger nickade igen, och smuttade på nytt av drycken, vars smak och verkan han redan hade börjat vänja sej vid.

– Det tog mej tio år, fortsatte grannen och drack, tio år av missbruk och återfall och behandlingar och svartjobb och av att sova på gatan, innan jag till sist fick tag på den här lyan.

– För att hon låg med en annan man?

Då såg han på honom, över kanten på glaset.

– Så du förstår, sa han sedan och plockade fram en påse med löstobak och började rulla en cigarett, det är därför jag har det där fotografiet framme. Han slickade på cigarettpappret och tände cigaretten. För att dagligen påminna mej själv om vilka hyndor kvinnor är.

Det fick Roger att tänka på sin mor.

Sedan tänkte han på Josefin.

– Jag vet vad du tänker. Grannen böjde sej ner efter dunken och erbjöd sej att fylla på Rogers glas. Jag har själv varit i den där sitsen. Sedan fyllde han på sitt eget glas och ställde tillbaka dunken på golvet. Att just den här kvinnan, hon.

– Ja, sa Roger och drack.

– Glöm det!

The post Novell: ”Det har aldrig ens börjat” – del 4 first appeared on Opulens.

PROSA. Under påskuppehållet publicerar vi en långnovell av Mikael Henrik Myrtin i nio delar på incel-temat. Ett tema som författaren själv finner en smula fascinerande och oroväckande, om vartannat.

HÄR hittar du de tidigare publicerade delarna.

Roger såg sej omkring i det väldiga vardagsrummet. I den upplysta bokhyllan stod dom, porträtten på barnen och det unga brudparet.

Det var som ett hån, tänkte han och drack upp.

Sedan ställde han ifrån sej glaset på bordet, bredvid underlägget och gick bort till bokhyllan, där Thomas ställt kvar whiskyflaskan, stannade upp för att lyssna uppåt sovrummet, innan han skruvade av korken på flaskan och tog en klunk.

Plötsligt tystnade det på övervåningen.

Han stod kvar med flaskan i handen och plockade ner ett av fotografierna på Josefin, denna för honom fullständigt främmande varelse, som han vanligtvis aldrig kom i närheten av. Håret var blont, ögonen blå och munnen röd. Det var inte riktigt klokt, tänkte han.

Sedan tog han en klunk till och ställde tillbaka flaskan.

En stund strosade han fram och tillbaka längs med bokhyllan, drog med fingrarna längs med bokryggarna och plockade då och då ner en av prydnadssakerna, mest för att ha någonting att göra, innan han plötsligt fann sej själv på väg uppför trapporna.

*

Däruppe var det fullständigt tyst, men det lös från under en av dörrarna.

Ett ögonblick stod han alldeles still i den korta korridoren, som löpte längs med dom fyra dörrarna, och övervägde vad han skulle göra.

Då hörde han vad som lät som om någon flyttade en möbel över golvbrädorna; han smög sej fram till dörren och lade sitt öra emot nyckelhålet, som han hade för vana.

Då öppnades plötsligt dörren längst bort i korridoren, och ett mörkblått ljus, nästan som varningsljusen på en polisbil, tänkte han, lös upp silhuetten till vad som verkade vara en mycket liten person, som uppenbarade sej i dörröppningen. Han ställde sej upp.

– Vem är du? sa den spröda rösten till vad som visade sej vara en av Thomas två döttrar, som han visat bilder på tidigare under kvällen, när dom ännu satt i baren. På behörigt avstånd, tänkte han, från både minderåriga barn och fresterskor.

– Jag, sa han och ur djupet av sin berusning fick han med ens syn på sej själv och situationen han befann sej i; det gick som en kall underström i ett varmt vatten. Jag är en vän till din pappa. Han försökte le.

– Toaletten ligger därborta. Hon pekade med sitt lilla pekfinger på dörren till vänster om föräldrarnas sovrum. Sedan gick hon raka vägen förbi honom, drog ner handtaget till sovrummet och försvann in. I glipan som uppstod tyckte han sej få en skymt av den unga frun.

*

Genom det spolande vattnet hörde han hur det knackade på dörren till den lilla toaletten, sköljde snabbt sina händer i vasken och granskade sitt ansiktes grad av misstänksamhet i spegeln, innan han öppnade dörren.

– Fan, mannen, sa Thomas och såg urskuldande ut, jag är ledsen att det blev såhär. Det var ju inte meningen att du skulle bli sittande ensam därnere i soffan, medan vi… Han log.

– Det är ingen fara, sa han och med ens var all oro ersatt av svår svartsjuka, din dotter visade mej vägen. Han log. Till toaletten, alltså.

– Tror du att du klarar av att ta dej hem för egen maskin? sa Thomas sedan. Jag menar, har du pengar till taxi, eller så?

– Jag tar bussen, sa han, och han kunde inte låta bli att lägga märke till att Thomas nästan verkade en smula andfådd; han tyckte det stod som en tung dunst av fräna kroppsvätskor omkring honom.

– Det går inga bussar såhär dags. Thomas såg bekymrad ut. Är du säker att du har pengar till en taxi? Han granskade honom. Annars…

– Jag går hem. Han log.

– Är du inte klok! Det är ju för fan flera kilometer! Det kommer inte på fråga, kompis! Han lade sin arm om honom, och ledde honom nerför korridoren. Du får helt enkelt sova i Lillans rum, hennes säng är visserligen inte särskilt stor. Dom stannade upp utanför dotterns dörr. Men du…

– Jag får plats!

*

Det tog honom vad som kändes som flera minuter att orientera sej i tiden och rummet; för några upprymda ögonblick fick han för sej att han hade växt under natten. Att han rent av hade blivit kolossal. Tills det blåa skenet ifrån nattlampan gav vika för allt det rosa.

Väggarna pryddes av planscher på idoler han aldrig hade hört talas om, och i ena hörnet av rummet tronade ett leksaksslott. Över hela golvet låg leksaker utspridda.

Så slog huvudvärken till, och genom huvudvärken kom gårdagens händelser, dom som lett honom till det här ögonblicket, till honom som i skov.

Baren, bilfärden, bråket mellan makarna.

Whiskyn. Han tog sej för pannan.

Trappan upp till övervåningen.

Det blonda håret, dom blå ögonen, den röda munnen.

Brösten.

Höfterna.

Musklerna i innanlåren och i skrevet drog sej obönhörligen samman, och kom det att sjunga i kroppen på honom. En majestätisk, men kort och sorglig gospelsång.

The post Novell: ”Det har aldrig ens börjat” – del 3 first appeared on Opulens.

PROSA. Under påskuppehållet publicerar vi en långnovell av Mikael Henrik Myrtin i nio delar på incel-temat. Ett tema som författaren själv finner en smula fascinerande och oroväckande, om vartannat. HÄR hittar du de tidigare publicerade delarna.

Det var någonting med den där hållningen, tänkte han, som han tyckte sej känna igen, men inte riktigt kunde placera. Mannen stod längst bort i gången, med ena handen på kundvagnen, medan den andra såg ut att scrolla i en mobiltelefon.

Som om han letade efter något särskilt? tänkte han.

Sedan slängde han ner kartongerna med fryspizzorna i kundvagnen, och såg sej hastigt omkring under skärmen på den lågt sittande kepsen.

Plötsligt möttes deras ögon, och innan han hann vända kundvagnen i motsatt riktning kom den främmande mannen gående mellan frysdiskarna med kundvagnen framför sej och ena handen utsträckt i en hälsning.

– Roger, hörde han honom säja, samtidigt som mannen förde ner munskyddet och avslöjade ett tveksamt leende, är det inte Roger Svensson? Från Västerhaninge?

Var det, hann han tänka, var det inte Thomas? Bandykungen?

– Är det Thomas? hörde han sej själv säja, i ett tonläge någonstans mellan en fråga och ett påstående, samtidigt som han motvilligt skakade den utsträckta handen.

Handslaget var hårt, bestämt, och skvallrade om ett för Roger främmande självförtroende.

– Vem är det som fyller år? Thomas nickade mot kundvagnen, fullpackad med fryspizzor, prinsesstårtor och köttpajer.

– Mamma, hörde han sej själv ljuga.

– Roger Svensson, sa Thomas igen och log medan han kliade sej på den kraftiga skäggstubben, som ramade in munnen och käkpartiet och kom ansiktet att verka mera markerat än vad Roger ville minnas att det hade varit under uppväxten.

Även kroppshyddan verkade ha vuxit till sej, tänkte han. Thomas formligen tronade över honom; han som knappt mätte en och sextio i strumplästen.

– Thomas, sa han, men efternamnet undslapp honom.

Thomas nickade.

*

Han knackade tre gånger på dörren till mammans sovrum, innan han ställde den på glänt, och utan att se in i halvmörkret slängde han in förpackningarna med punschrullarna. Han kunde höra det vaga prasslet från plasten när dom landade på dubbelsängen.

Sedan stängde han dörren bakom sej och var just ifärd med att återvända till sin plats i soffan, när han kunde höra mammans röst tränga ut genom sovrumsdörren:

– Ditt fläskberg!

Han suckade.

– En vuxen människa, hörde han henne gorma, som varken har ett jobb att gå till, eller en bil att ta sej runt i, eller en flickvän att bygga sej en framtid med! Han tyckte sej höra hur hon stannade upp i sin svada, för att svälja ner sötsakerna. Inte ens en vän att umgås med har du!

Då vände han tvärt om i hallen och fann sej själv stå med munnen tryckt mot nyckelhålet.

– Som lever på sin egen mor!

– Bara så du vet, hörde han sej själv skrika genom nyckelhålet, och han kunde redan känna hur det svindlade för honom av ansträngningen, så träffade jag faktiskt en gammal kompis idag!

– Kompis, hörde han från djupt inne i mörkret, du har väl aldrig haft några kompisar?

– I affären, fortsatte han, en gammal kompis från skoltiden! Som kom ihåg mej, och som visste vem jag var, och som kom fram för att hälsa!

– Vi får väl se hur det blir med det. Han tyckte det lät som att hon smackade med läpparna. Vi får väl se vad det är för slags kompis?

The post Novell: ”Det har aldrig ens börjat” – del 2 first appeared on Opulens.

PROSA. Under påskuppehållet publicerar vi en långnovell av Mikael Henrik Myrtin i nio delar på incel-temat. Ett tema som författaren själv finner en smula fascinerande och oroväckande, om vartannat.

Det har aldrig ens börjat

1.

Efter att han tömt dom två tvättmaskinerna i tvättkorgen, rullade han bort den till torktumlaren, öppnade luckan och snurrade runt trumman med ena handen, för att försäkra sej om att ingen av grannarnas tvätt glömts kvar, när vad som såg ut som ett par flicktrosor trillade ut på golvet.

Förbryllad stannade han upp och övervägde för ett ögonblick att sparka undan dom, innan han raskt böjde sej fram och stoppade ner dom i en av fickorna på täckjackan.

Under hela hissfärden upp till lägenheten kunde han känna hur hjärtat hamrade under kläderna, rädd för att hissdörren i vilket ögonblick som helst skulle slitas upp av pojkvännen eller föräldern till trosornas ägare, eller i värsta fall av ägaren själv.

*

Inte förrän han stängt ytterdörren bakom sej och smugit sej in på sitt rum, förbi mammans tysta sovrum, vågade han plocka fram trosorna ur fickan på täckjackan.

I skenet av skrivbordslampan studerade han dom ingående.

Dom var verkligen små, tänkte han.

Leopardmönstrade.

Så plockade han fram saxen från en av skrivbordslådorna, och låste dörren med ett av bladen på saxen.

Sedan klädde han av sej, och satte sej naken ner på kanten av sängen, alltmedan han tryckte trosorna mot näsan och munnen.

Genom doften av sköljmedel tyckte han sej kunna ana dom vaga spåren av kön.

Så lutade han sej bak i sängen, med båda benen i vädret, innan han trädde först det ena benet, sedan det andra, genom trosorna.

Tanken på att han just i denna stund var närmare en kvinna än han någonsin varit var överväldigande.

Det var över redan innan det hade hunnit börja.

The post Novell: ”Det har aldrig ens börjat” – del 1 first appeared on Opulens.

SAMHÄLLSPROBLEM. Vad är det mest skamliga och pinsamma man kan vara idag? Jag skulle säga incel. INvoluntary CELibacy. Ofrivilligt celibat. På svenska: folk som är fixerade vid att de aldrig får ligga med någon.

Många sätter likhetstecken mellan incels och män. Men så är det inte. Incel-rörelsen startades i Kanada på 90-talet av – en kvinna, Alana. Hon drev ett nätforum för dem som upplevde stora svårigheter att få och ge fysisk kärlek till någon. Medlemmar var män och kvinnor.

Sedan har rörelsen och begreppet vuxit och till stor del kommit att handla om arga, förtvivlade och frustrerade män. Men begreppet incel är könsneutralt.

Företeelsen är på intet sätt ny. De så kallade gammpojkarna (norrländska för gamla pojkar) har alltid existerat. De som blev kvar på föräldragården men aldrig fick en kvinna. Det som utvecklat begreppet är nätet och sociala medier. Förr i världen kände en gammpojke kanske två, tre andra gammpojkar i byn. Idag kan han nå hela världen via datorn och utbyta tankar med ett oändligt antal likasinnade. Dessvärre tycks detta inte ha gjort att fler kan få stöd och hjälp, utan att svårigheterna istället förstärks, radikaliseras och ibland spårar ur i vansinnigheter och tragedier. På senare decennier har våldsdåd och mord kunnat kopplas till män som säger sig var incels. De hämnas ibland dödligt på kvinnor som inte ställer upp och ger dessa män vad de anser sig ha rätt till. Och på nätet hetsar militanta incels varandra.

Därmed har den tidigare bara ömklige och patetiske gammpojken blivit ett samhällsproblem – hur motbjudande och löjeväckande han än kan tyckas vara i ett jämställt samhälle.

Överläkaren och psykiatern Stefan Krakowski tar upp detta i utmärkta boken Incels: Om ofrivilligt celibat och en mansroll i kris. Den är viktig, då den är ett reportage där han trängt in i dessa nätforum och djupintervjuat incels som vågat träda fram.

Han tecknar gripande och skrämmande bilder av människor som tappat kompassen.

Han tecknar gripande och skrämmande bilder av människor som tappat kompassen och förmåga att tolka omvärlden. För forumen domineras inte av hat och snack om berättigade våldtäkter. Utan om hur männen, det är trots allt flest män, ska bryta sin isolering. Ofta är de fixerade vid sitt utseende. De har skalor, betygssystem och benämningar för att klassa hur ”fula” de är. Krakowski möter en ung man som är övertygad om att det är formen på hans haka som gör att han aldrig fått ha sex med en kvinna. Därför arbetar han hårt för att spara ihop till en plastikoperation. Med hakan fixad ska han få en partner att älska.

Krakowski möter sedan mannen och han har en helt normal haka. Exemplen är många och de är tragiska, patetiska, obegripliga.

Ska vi då tycka synd om incels? Tycker Krakowski synd om incels?

På den första frågan svarar jag i princip nej. Alla människor har utmaningar i sina liv. Vår uppgift är att tackla dem och bli en fungerande kugge i samhället. Att tycka enbart synd om sig själv, eller om en grupp, är ofta en återvändsgränd.

På den andra frågan är svaret också nej. Krakowski tycker inte synd om incels. Han konstaterar att de finns, varför de finns och beskriver en verklighet som få av oss känner till.

Ett faktum är dock att uppgivenheten och förtvivlan på forumen är stor. Krakowski säger krasst att prognosen för incels är dålig. Åtskilliga tar förr eller senare sina liv.

Ett av skälen till att fler anser sig vara incels är utvecklingen av jämställdheten, alltså kvinnans frigörelse. Vilken är en välsignelse för hela samhället. Den har inneburit att kvinnor blivit mer självständiga, inte minst ekonomiskt, och kunnat leva fullgoda liv utan män som partner. Det var mycket svårare för bara ett sekel sedan. Då fick kvinnor stå ut med dåliga män för att klara sin egen försörjning. Män kunde bete sig därefter. Idag är det gudskelov inte så. Men då blir fler män ensamma.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Detta faktum påpekas i boken. Det fick den militanta feminismen att gå i taket. Inte minst efter att Krakowski var värd i Sommar i P1 och berättade om sin forskning. Nina Rung, känd och mycket aktiv feminist, gick ut i pressen och hävdade att Krakowski försvarar mäns våldsdåd och skuldbelägger kvinnan.

För den som läst boken och/eller hört programmet är hennes påstående vansinnigt och totalt utan grund. Lite pressad svarade sedan Rung att hon blivit så arg över boken att hon knappt orkat läsa den. Men att skriva om den gick uppenbarligen utmärkt.

Måste vi göra något åt incels? Nej och ja. Nej för att det allmänna inte kan bli äktenskapsförmedlare eller hallick. Alla får ta ansvar för sitt eget sexliv.

Ja, om vi betraktar fenomenet som psykisk ohälsa. Idag tenderar vi att sätta den etiketten på väldigt mycket.

Ja, då män med dessa problem lätt dras till extrema politiska rörelser, som också fiskar friskt på incel-forum. Inte minst eftersom unga och frustrerade män besitter ett betydande våldskapital. Och har rösträtt.

Vad som ska göras åt problemet? Jag har inte en aning.

The post Det mest skamliga first appeared on Opulens.

BOK I FOKUS. Tre korta, aktuella litteraturtips från Opulens kritiker. Under titlarna hittas länkar till recensionerna i sin helhet.  

1. ROMAN

Harvey av Emma Cline
Recension av Elisabeth Brännström
Natur & Kultur

Emma Cline, som gjorde succé 2016 med sin debutroman Flickorna löst baserad på de unga kvinnorna i sekten runt Sharon Tates mördare Charles Manson, återkom 2020 med kortromanen Harvey (eng. White Noise) där hon valt att tränga in i den fallne stjärnproducentens föreställningsvärld genom att flytta honom till en väns hus i Connecticut dit han, för att undvika uppmärksamhet, har dragit sig undan dagen innan domen ska falla.

Emma Clines allvetande berättarröst för läsaren mycket tätt inpå Harvey, som inte direkt framstår som den mest självreflekterande av människor. Vi får följa hans tankar när han nästan oavbrutet glider över i självförsvar. Harvey Weinstein framstår i Emma Clines litterära tappning som en ofta otrevlig, okänslig buffel, men ingenstans i texten utmålas han, som tur är, som ett monster eller ett rovdjur.

Emma Clines prosa är lysande skarp och välstrukturerad och boken saknar inte heller humor. En intressant läsupplevelse på flera olika plan.

2. POLYFONT KOLLAGE

Allt som jag inte begriper mig på av Curt Andersson
Recension av Carsten Palmer Schale
Ekström & Garay

Curt Andersson har kommit ut med åter en bok. Den här handlar om döden, drömmarna, samtiden, existensen och kvinnorna. Och annat. Det vill säga allt som man inte begriper sig på. Boken vittnar om lärdom, humor och ett frejdigt humör. Boken kan knappast genreindelas, men detta är heller inte meningen; meningen ligger i att få uttrycka ståndpunkter, ofta djupt filosofiska. Språket är spänstigt, stilsäkert och föredömligt tyglat.

Carsten Palmer Schale slår igen Curt Anderssons bok med glädje. Den är stor och fiberrik. Vid sidan om och efter hans tidigare dryga 30 titlar (från hans akademiska karriär, hans många resor och ur vurmen för det surrealistiska) framstår den som ett viktigt komma. Denna bok om drömmar, samtid, död och livsvillkor. Det vill säga om allt som man inte begriper sig på. Lärd, humoristisk och skriven med spänst och språklig ekonomi. Vi kan med lystnad invänta nästa alster från Varberg.

3. SAKPROSA

Incel av Stefan Krakowski
Recension av Erik Löfvendahl
Bazar förlag

Genom att fördomsfritt och med forskarens vetgirighet närma sig det idag så ensidigt belastade ordet Incel (en förkortning av involuntary celibacy, ofrivilligt celibat) tätar psykiatern Stefan Krakowski helt klart en kunskapslucka. I boken Incel kombinerar Krakowski sina erfarenheter som psykiater med egna efterforskningar, inte minst genom kontakter på nätsajter som utgör mötesplatser för incels.

En av Krakowskis ambitioner med boken är att väcka samhället så att man i högre utsträckning uppmärksammar pojkar och unga män som riskerar att hamna i dåligt sällskap på internet och som befinner sig i farozonen för självmord. Han påpekar att det tycks existera flytande gränser mellan vissa radikaliserade incels och högerextremister; gemensamt har de antifeministiska, antisemitiska och även somliga rasistiska föreställningar.

Bokens många aspekter på tillvaron för ensamma och ofta mycket isolerade människor, som inte har och oftast aldrig har haft en god och levande relation med en partner, gör den till angelägen läsning.

The post Boktips: Från fallen stjärnproducent till ensamma män first appeared on Opulens.

INCEL. När vi lockas att sympatisera med mäns hot och våld på vita duken, kan det leda till en normalisering och ett slags rättfärdigande av de män som i dag känner sig förbisedda av kvinnor, skriver Karolina Bergström.

Motivet till terrordådet i Toronto i april där tio personer, varav åtta kvinnor, miste livet låter närapå som det i en första klassens b-film. Men när den 25-årige Alek Minassian en måndagsmorgon hyrde en vit skåpbil och några timmar senare mejade ner så många helst kvinnliga fotgängare han kunde längs trottoaren på centralt belägna Yonge Street, rörde det sig tyvärr om ett högst verkligt och internaliserat kvinnohat. Om omvärlden inte tidigare varit bekant med det så kallade incel-begreppet, en förkortning av involuntary celibacy, “ofrivilligt celibat”, som i dag används av män vilka anser sig vara bortvalda av kvinnor och som menar att dessa bör straffas för detta, blev den det nu på ett av de mer smärtsamma sätten.

I den bästa av världar skulle Toronto-scenariot vara just bara en på gränsen till smaklös Tarantino-regisserad b-rulle, som ett ironiskt statement rörande den internetberoende mansgeneration som inte förmår skilja sitt digitala liv från det verkliga, och som skyller sina egna relationsmässiga tillkortakommanden på kvinnorna runt sig. Men även om incel-mannens vrede eldats på av det senaste decenniets explosion av lättillgängliga nätfora, är den mentalt isolerade mannens utfall mot och oförståelse inför kvinnor inget nytt inom populärkulturen. I 1976 års Taxi driver bjuder den socialt avskurne Vietnam-veteranen Travis Bickle sitt kvinnliga kärleksobjekt på en dejt som inkluderar porrfilm på bio, och kan för sitt liv inte förstå varför hon upprört lämnar biografen. Oförmågan att verbalisera trauman och känslor driver honom även att planera ett mord på en presidentkandidat, liksom den känslomässiga torftighet som i dag driver incel-män till rent hat mot kvinnor.

”Det handlar inte om att samhället avvisar incels, utan om att incels avvisar sig själva”, menar psykoterapeuten Sam Louise i den amerikanska tidningen Psychology Today, och betonar vikten av att hjälpa incel-männen till självkärlek istället för självhat. Men vilket ansvar har då den person som med våld faller ut mot en för honom obegriplig omvärld? I Joel Schumachers Falling down (1993) går Michael Douglas arbetslöse försvarsingenjör bärsärk i ett kvalmigt hett Los Angeles efter att ha fastnat i en bilkö. Då det våld han utövar mot diverse snabbmatsbiträden och gängmedlemmar på sätt och vis symboliserar sammanbrottet för den amerikanska drömmen, framställs det som mer legitimt. Samtidigt som vi som publik förväntas ta avstånd från den brutalitet med vilken D-Fence agerar, lockas vi att sympatisera med hans längtan att till varje pris ta sig till sin dotter på hennes födelsedag. Dock är filmens huvudkaraktär ungefär lika sympatisk som Guns N’Roses-sångaren Axl Rose då han på åttiotalet gnolade ”Immigrants and fagots, they make no sense to me” på den i dag med rätta censurerade låten One in a million.

Kulturskribenten Kristina Lindquist beskriver i DN Kultur hur kvinnor alltid tvingas förhålla sig till och räkna med mäns aggressivitet, och hur även utbrott hos närstående män utan våldstendenser kan blotta det våldskapital som är förknippat med den sociala mansrollen. När vi lockas att sympatisera med mäns hot och våld på vita duken, om än med en inte så liten gnutta ironi alias samhällskritik, kan det leda till en normalisering och ett slags rättfärdigande av de män som i dag känner sig förbisedda av alla kvinnor som i och med metoo gjort upp med den manliga äganderätten en gång för alla. Det är kanske inte heller någon slump att ovanstående filmexempel florerar på incel-fora. I väntan på att världens incels tar sig i kragen och påbörjar den av Sam Louise rekommenderade terapin, går det dock alltid att självmedicinera med valfritt avsnitt av sex- och samtyckespositiva tjugoårsjubilaren Sex and the city.

Alla artiklar av Karolina Bergström

The post Män som hatar kvinnor first appeared on Opulens.