PROSA. Härkomst av Saša Stanišić är en bok som med frejdigt mod tar upp väsentliga frågor, särskilt viktiga nu, skriver Gregor Flakierski.

Härkomst av Saša Stanišić
Översättning: Christine Bredenkamp
Tranan

”Var kommer du ifrån?” Frågan om härkomst kan beroende på det geopolitiska läget och situationen i världsekonomin bestämma om personen ska förlänas fördelar och privilegier eller enkelt förpassas till de efterblivnas och obildades hopplösa skara. Härkomst kan vara ett uttryck för en uppsättning egenskaper och karaktärsdrag, medfödda eller förvärvade (eller både och), som antingen bildar en gemenskap eller särskiljer vissa från andra – inte sällan både och.

När den tyske författaren Saša Stanišić – med bosnisk härkomst – tar sig an frågan i sin senaste roman med just titeln ”Härkomst” blir det riktigt spännande, i synnerhet som hans bosniska ursprung är som så ofta i Bosnien av det mer komplexa slaget, pappa är serb, mamma bosniak, alltså muslim.

Lägg därtill att familjen kommer från staden Višegrad som utgjorde själva hjärtat i den bosnienserbiska nationalismen under krigen på 90-talet, då blir det än mer komplicerat. Under krigen var dessa komplikationer direkt livsfarliga, en massaker drabbade den muslimska befolkningen.

Stanišić är dessutom född i Jugoslavien, ett land som inte längre finns. Han lever och verkar i Tyskland, ett nygammalt land, och han skriver på tyska.

Precis som i hans första roman som översattes till svenska ”Farfar upp i graven” (2008) rör sig Stanišić obehindrat mellan Bosnien, med en och annan utflykt till Jugoslavien, och Tyskland.

I det etniskt rensade Bosnien är livet svårt med ekonomisk stagnation och allmän osäkerhet. Nationell stolthet och etnisk renhet får inte i gång näringslivet, snarare tvärtom, är ett hinder för det.

I Tyskland får familjen, i alla fall delar av den, Jugoslaviens splittring var lika mycket familjernas, dras med ett exilöde, där det råder en annan sorts osäkerhet, med tillfälliga uppehållstillstånd (låter bekant?), svårigheter att finna sig till rätta i en ny omgivning, lära sig språket, koderna, och inte minst få ett jobb.

Att de arbeten som kunde fås befann sig långt under invandrarnas utbildningsnivå bekymrade ingen, utom möjligen dem själva, trots att det var ett sådant uppenbart slöseri med mänskliga resurser, och en klar förlust både för den enskilda individen och för samhället.

De flesta av de jobben hindrade dem dessutom effektivt från att lära sig tyska, men inte heller det tycktes vara något större bekymmer (arbetslinjen!).

Och också i Tyskland växer berättelsen i styrka om att det tyska folkets ”nationella och kulturella integritet är hotad och därför måste försvaras” (låter bekant?). Allt fler politiker och partier tävlar om att på så många sätt som möjligt låta främlingarna i landet förstå att de är främmande.

Där ”vårt” betyder detsamma som ”inte ert”.

Stanišić tvinnar ihop en väv av berättelser om och av människor, och det är kanske just våra medmänniskor som utgör härkomsten.

En central roll har författarens farmor, en kvinna fast förankrad i den bosniska myllan, med alla dess seder och bruk, rika historia och breda kultur. Men som dessvärre försvinner alltmer i demensens förvirrade universum.

Stanišić skriver med stor empati, och ännu större humor. Som när han beskriver utsikten från en mack där förortens ungdomar samlas: ”Bra dagar kunde man se ända till Frankrike, en dålig dag rakt in i pipan på en pistol.”

Han är mindre övertygande när han i någon slags post-post-någonting-anda laborerar med olika slut, även om poängen till nöds går fram. Det finns många slut, och kanske inget slut alls.

Det är en bok som med frejdigt mod tar upp väsentliga frågor, särskilt viktiga nu. Som Stanišić skriver i ett mene tekel: ”Världar förgås om man inte tidigt och beslutsamt ställer sig i vägen för dem som vill låta dem förgås.”

The post Högaktuell roman om etnicitet first appeared on Opulens.

DOKUMENTÄRROMAN. Trots att ett inbördeskrig lockar fram det sämsta hos människorna, finns det ändå utrymme också för tanke och reflektion i Ivica Djikics dokumentärroman Beara, konstaterar Thomas Almqvist.

The post Okonstlad och rättfram skildring av ett folkmord first appeared on Opulens.

HÅGKOMST. “Vi måste fortsätta kungöra sanningen för att de tusentals oskyldiga människor, varav 102 barn, som dödades i blodbadet inte ska ha mist sina liv i onödan.” Haris Agic uppmärksammar att det denna sommar är trettio år sedan Prijedormassakern i Bosnien inleddes.

2022 markerar 30 år sedan Prijedormassakern – blodbadet och folkmordet i min hemstad i Bosnien – började. Vi slaktades i tusentals. Bokstavligen. Vi våldtogs, förnedrades, misshandlades, fängslades och dödades besinningslöst varje dag under loppet av 3 år. Män, kvinnor, sjuka, gamla, barn… ingen gick säker. Bland de över 3 000 lik som denna massaker lämnade efter sig fanns 102 barn. Barn!

Bosniens krigshistoria är till denna dag i stort sett ett oändligt politiserat tema. Än idag, trettio år senare, är denna etniska rensning som utspelades mellan 1992 och 1995 fortfarande så pass svårsmält att de flesta skolböcker i historia knappt vågar nämna den. Kanske med några få undantag, sådär i förbifarten, om alls, för att inte skapa oro och traumatisera elever runtom i världen.

Av allt att döma så verkar läget i de bosniska skolorna vara ännu värre. Antigen så erbjuds eleverna en tunn och tafatt beskrivning av folkmordet för att undvika att skapa spänningar mellan barn med olika nationaliteter. Eller, i de mer etniskt homogena byar, städer och skolor, så indoktrineras barn med en förfalskad historia som om världen utanför inte existerade.

Så, här är vi, tre decennier senare, och ännu har ingen bland stadens tjänstemän eller politiker erkänt den systematiska slakten av den icke-serbiska populationen. Ingen har erkänt sin skuld i det som har hänt. Ingen har gått med på att låta upprätta ett minnesmonument för de 102 barn som kallblodigt dödats under den perioden. Serbiska slaktare har däremot hedrats som hjältar med ett stort monument i stadens hjärta. Men alla offren och deras efterlevande lämnas med ingenting; ingen upprättelse, inget erkännande, inget monument. Ingenting!

Vi som överlevt måste fortsätta kungöra sanningen, hur obekvämt den än må ses av omgivningen. Inte av hämndlystenhet – hämnd är en destruktiv kraft som aldrig leder någonvart. Och inte heller för att skipa rättvisa – det finns ingen rättvisa! Oavsett vad som händer, vilka krigsförbrytare som fångas och döms i den Internationella krigstribunalen i Haag, så finns det ingen rättvisa! Det som har hänt kan aldrig ställas tillrätta och mänskligheten har en hel evighet framför sig för att begrunda volymen och vidden av den skuld och skam som belastar oss på grund av att vi överhuvudtaget lät det hända.

Vi måste fortsätta kungöra sanningen för att de tusentals oskyldiga människor, varav 102 barn, som dödades i blodbadet inte ska ha mist sina liv i onödan. Till syvende och sist måste vi fortsätta för att omvärlden faktiskt behöver ta in och processa denna sanning, även om den riskerar att förstöra lillördagshålligång eller kommande fredagsmys.

The post Vi överlevare måste fortsätta berätta first appeared on Opulens.

EXTREMISM. I början av januari hölls den uppmärksammande polisparaden i den bosniska entiteten Serbiska Republiken. Paraden handlade formellt om 9 januari som en sorts nationaldag för entiteten där serber är i majoritet, samtidigt som paraden och dagens betydelse återspeglar en hemsk och brutal historia. Förutom glorifieringar av folkmordet i Srebrenica så handlar dagen om att fira förluster, förnedring och fattigdom menar Vladan Lausevic.

Under förra året läste jag flera texter på tema nationaldagen, en dag som anses ha blivit allt mer viktigt och betydelsefullt jämfört med för bara tio år sen. Anledningen är bland annat de senaste årens diskussioner om identifikation, invandring och islam. I samband med sådana diskussioner behövs det texter som den i Opulens av Lars Anders Johansson vilken beskriver nationaldagens historia och förklarar varför den som ovanifrån politiskt tillsatt dag är ändå mycket mindre populärt jämfört med exempelvis midsommar.

Jag har firat midsommar flera gånger och det har alltid slutat på ett trevligt sätt med god mat, dryck och sällskap. Min förhållningsätt till olika traditioner baseras mycket på uppväxten i efterkrigstidens Bosnien där religiösa traditioner tenderar att vara politiserade och närmast tribalistiska. Komiskt nog har jag aldrig firat Bosniens nationaldag, dels då den inte uppmärksammas i entiteten Serbiska Republiken där jag tidigare bodde. Däremot har jag vid ett tillfälle firat den norska nationaldagen, alltså 17 maj, i samband med att min mor jobbade som lokal tolk för den Nordisk-Polska Brigaden som ingick i NATO:s fredsbevarande styrka under slutet av 1990-talet.

Nog kommer jag aldrig att fira Bosniens nationaldag heller med tanke på att datumet stör mig väldigt mycket. Eftersom den 25 november 1943 träffades aktiva kommunister, partisaner och deras sympatisörer i staden Mrkonjic Grad för att diskutera och besluta om hur Bosnien-Herzegovina som jugoslavisk socialistisk republik skulle ordnas och fungera efter kriget. Mötet kallades formellt för ZAVNOBiH – Anti-fascistiska Rådet För Folkets Befrielse av Bosnien-Herzegovina.

Faktum är att ledande kommunister och antifascister var bosniska serber.

I Bosnien är fallet att vänsterorienterade och progressiva organisationer och politiker uppmärksammar 25 november som ett exempel att landets befolkning kan leva som medborgare i samma land med solidaritet och enighet. Dagen är också ett exempel på hur nationalistiska myter i stilen att folkgrupper i Bosnien alltid har hatat varandra och “vi inte kan leva tillsammans” inte stämmer med historien. Faktum är att ledande kommunister och antifascister var bosniska serber som trodde på Bosnien som ett samhälle där etnicitet skulle spela en mindre roll i den socialistiska och kommunistiska samhällsutvecklingen.

Personligen hade jag dock föredragit andra datum när det kommer till Bosniens officiella dagar som till exempel 23 september när U2 och Bono kom till Sarajevo för att spela sin konsert och 21 november när Laibach tillfälligt etablerade sin experimentstat i Bosniens nationalteater. För ett av många problem med 25 november är just uppmärksammande och firande av en dag som faktiskt handlade om att främja diktatur, likformighet och auktoritär samhällsutveckling vilket går emot idéer om Bosnien som demokratiskt och öppet samhälle med modern konstitutionalism som rörande rättsstyre.

Därmed är poängen att även antifascismen måste bli bättre eftersom många anti-fascister tenderar att själva hamna i liknande odemokratiska slutsatser som fascister om att människor behöver kontrolleras, ställas in led och styras ovanifrån. Ta bara till exempel det som sker i samband med Rysslands krig mot Ukraina där många formella antifascister har tagit ställning för Putins styre och aggression ofta genom stöd för röd-bruna idéer och Sovjetnostalgi. Fascistiska idéer lever kvar i Bosnien, inte minst i samband med firandet av 9 januari i Serbiska Republiken med en polisparad och retorik modell 1990 som ledde till kriget, fattigdom och förstörelse.

Firandet av 9 januari handlar inte bara om att till exempel legitimera folkmordet i Srebrenica eftersom det paradoxalt och omedvetet nog handlar om att fira förluster. Saken är att serbiska nationalister, som precis som då som idag stödjer det auktoritära Ryssland, faktiskt förlorade sina krig under 1990-talet, vilket även skapade lidande och problem för många serber också. Ironiskt nog var det bland annat NATO:s och internationella samfundets intervention 1995 som resulterade i att Serbiska Republiken överhuvudtaget finns kvar till skillnad från hur det gick till för Serbiska Republiken Kraina som tidigare fanns i Kroatien.

Vi människor behöver ritualer, traditioner och firanden men vi behöver också vara medvetna om deras symbolik och betydelse. Ofta vill vi ha det omöjliga och motsägelsefulla som inom ramen för politiska strider och debatter. Identitetspolitik av olika slag är ofta väldigt splittrande och förödande men vi har också förmågan att skapa nya och bättre berättelser, ritualer och institutioner som kan förena fler genom harmoni, frihet och humor.

The post Fascismens ansikten syns fortfarande i Bosnien first appeared on Opulens.

TV-SERIER. Rederiet hade nog haft det svårt med att göra sig populär i Bosnien. Inte för att bosnier liksom andra i före detta Jugoslavien saknar intresse för Sverige eller Norden, utan mer på grund av att man generellt hade haft svårt för att känna igen sig, menar Vladan Lausevic.

Med tanke på alla identitetspolitiska diskussioner under de senaste åren har jag vid flera tillfällen läst och hört fraser i stilen om “vi måste ha gemensamma kulturella referensramar”. Det handlar om att människor måste ha samma “kultur” för att kunna ingå i en politisk gemenskap, bättre sagt en politisk nation. Sådana förenklade synsätt och attityder har också blivit en del av konkreta politiska förslag, som i fallet med förslaget att Sverige ska ha bildnings- och litteraturkanon där staten ska bestämma vilka böcker som ska vara normerande i samhället.

The post Rederiet hade nog aldrig funkat i Bosnien first appeared on Opulens.

FOLKMORD. En del vill bara glömma och gå vidare, för andra hjälper det att prata och minnas. Vad får brott mot mänskligheten för konsekvenser?

Det är en av frågorna som undersöks i en ny utställning på Mångkulturellt centrum i Fittja.

– Det känns otroligt viktigt, det är ett stort arbete för oss på Mångkulturellt centrum, säger Leif Magnusson som är verksamhetschef på centrumet utanför Stockholm.

Traumat av ett folkmord kan både upplevas och ärvas. När krutröken lagt sig sedan länge lever erfarenheterna kvar. Spänningar och uteblivna erkännanden av folkmord får konflikter att blossa upp på nytt.

I Botkyrka kommun, där Mångkulturellt centrum ligger, lever många som kommit till Sverige med svåra erfarenheter. På fredag invigs utställningen “Vi är ju grannar – om folkmord och brott mot mänskligheten” som tar avstamp i berättelser från människor på plats.

– Frågan har stor betydelse för många som lever där, och vi kommer att fortsätta samla in berättelser även när utställningen öppnat, säger Leif Magnusson och berättar att man hittills tagit emot ett 30-tal redogörelser.

“Del av svenska samhället”

Genom filmade intervjuer får besökaren ta del av personliga berättelser från sex historiska händelser: Förintelsen, övergreppen mot armenier och andra kristna andra kristna minoriteter i Turkiet under första världskriget, folkmordet i Rwanda, kuppen i Argentina 1976–83, kriget i Bosnien samt förföljelsen av irakiska kurder under Saddam Husseins regim.

– Det är väldigt reflekterat, man känner att det här är personer som lever med en erfarenhet som finns starkt närvarande, säger Leif Magnusson.

Ämnet återspeglas också i texter och konstverk, bland annat av en assyrisk konstnär som bearbetat historien genom en fresk.

Utställningen reder även ut de stora begreppen. Vad är folkmord och varför sker det på nytt? Leif Magnusson vill skapa en medvetenhet och drar paralleller till i dag.

– Alla de här folkmorden har någon gång har börjat med en polarisering mellan “vi och dom” som fått eskalera, säger han.

Migrationen konsekvens

Konsekvensen blir också migration.

– Det kanske man inte heller lyft fram, det blir mest internationell politik av den här diskussionen. Vi drar det ett steg till och menar att det är en del av det svenska samhället.

TT: Varför gör ni det här nu?

– Vi har en dialog med Botkyrka kommun. Vi hjälper dem med kunskap kring olika spänningar som kan finnas i kommunen när det gäller migration och mångfald.

Leif Magnusson säger att han märkt av en tacksamhet för att det finns platser som tar emot och sparar berättelserna för framtiden som en del av vårt kulturarv.

– Det gör mig så otroligt ödmjuk inför det vi gör, säger han.

Hanna Schück/TT

The post Folkmord i fokus i ny utställning first appeared on Opulens.

NYUTKOMMET. Att Jugoslaviens sönderfall bottnade i etnisk konflikt är en myt, skriver Vladan Lausevic som läst Andreas Johansson Heinös nya bok Anteckningar från kulturkriget.

Anteckningar från Kulturkriget av Andreas Johansson Heinö
Timbro Förlag
Under 2010-talet har icke-ekonomiska frågor som humanitär invandring, sexualitet och identifikation fått större betydelse i samhällsdebatten. I sin senaste bok Anteckningar från kulturkriget skriver statsvetaren Andreas Johansson Heinö att om man ska förstå kulturkriget och den politiska striden om värderingar så måste man förstå de senaste årens samhällsutveckling. Som recensent kan jag bara instämma i det och lägga till att om man vill förstå kulturkrigets innebörd så bör man läsa författarens senaste bok som bland annat varnar för idéerna som orsakade de blodiga krigen i Jugoslavien.

I mitten av juli skrev den liberale debattören Per Svensson en lång artikel angående nationalism och utvecklingen i Europa. Svensson skriver utifrån egna erfarenheter om hur arbetet som journalist under Balkankriget, ett begrepp som ofta används för att beskriva flera krig som kom att äga rum i samband med Jugoslaviens sönderfall under 1990-talet, också kom att prägla hans personliga utveckling. Hans artikel lämnar flera exempel på hur idéer och beteenden som orsakade krigen i förre detta Jugoslavien fortfarande finns runt om i EU i takt med att de nationalistiska och högerpopulistiska partierna ökat sin popularitet.

Den nationalistiska utvecklingen under 1990-talet, som genom sina radikala och extrema former, är något som likt fallet med Svensson har påverkat mig också väldigt djupt och existentiellt. Inte minst genom dåliga och obehagliga erfarenheter i släkten, födelseorten och Bosnien. Historikern Yuval Harari menar att man ska aldrig underskatta den mänskliga dumheten och det som hände på Balkan i samband med det kalla krigets slut kan ses som ett megastort exempel på människans idioti, brutalitet och självskadebeteende.

Redan som barn undrade jag mycket om varför kriget ens kom att äga rum och varför så många människor valde fattigdom, förstörelse och fanatism före välstånd, utveckling och demokrati. Som svar fick jag ofta höra dels att jag aldrig skulle prata om kriget för att inte råka illa ut och dels att det fanns “tre sanningar” om kriget som motsvarar Bosniens största etniska grupper serber, kroater och bosniaker. Jämfört med många andra i landet hade jag turen att min kosmopolitiske pappa kunde berätta att kriget också var en strid en mellan “bönder och medborgare”. Det kan låta som ett parafras på “staden vs landsbygden”, konflikter i dagens Europa, men i Bosniens fall handlar om något djupare och mer komplicerat.

I Bosnien används begreppet “bonde” ofta på ett nedvärderande sätt för att beskriva en person som man anser beter sig illa, dumt och okunnigt. Medan “medborgare” används som ett positivt laddat ord för att beskriva att någon beter sig civiliserat, rationellt och väl. Det förklarar även varför partier i Bosnien som inte är etnonationalistiska och drivs av universalistiska idéer som liberalism och socialism även kallas för medborgerliga partier. På det sättet beskrevs partierna i samband med de första demokratiska valen i Bosnien under 1990 när etnonationalister gjorde något unikt i samtida Europa. De nationalistiska partierna kom att samarbeta med varandra främst emot reformerade kommunister för att sedan efter valet börja bekämpa varandra och slutligen genom våld.

Ett exempel på medborgerligt agerande fanns hos individer som skådespelaren, anti-krigsaktivisten och katoliken Josip Pejakovic som innan kriget bröt ut var, och fortfarande är, en av de mest tongivande förespråkarna för demokratiskt, pluralistiskt och europeiskt Bosnien. Medan paramilitära förband hos bosnienkroatiska nationalister använde katolskt kristna symboler för att rättfärdiga sin vidriga och omänskliga agenda kom till exempel munkarna i Franciskaorden att utöva motstånd och förespråka tolerans och samlevnad. Pejakovic är bland annat känd för frasen “vad då att Bosnien inte finns?” som ett exempel på hur serbiska och kroatiska nationalister trots sin retorik inte kunde vinna militärt och förstöra landet.

Förklaringen “bönder vs medborgare” om hur kriget med runt 100 000 döda och ett folkmord ens kunde hända är inte vetenskaplig men som forskningen angående kriget i Bosnien har visat hade den nationalistiska politiken och retoriken om religion, nation och identifkation starkare påverkan i monoetniska byar än i multietniska städer som Sarajevo och Tuzla. En annan viktig aspekt i forskningen är att kriget i Bosnien inte var resultat av “folket ville” eller något som bara kunde ske över en natt. Kriget var ett resultat av ovanifrån skapade processer genom att de nationalistiska partierna och medierna spred rädsla, hat och hysteri. Inte minst faktumet att serbiska nationalister planerade kriget civilt och militärt i samband med Jugoslaviens sista år.

Det är bland annat därför som jag uppskattar mycket den Timbroverksamme Andreas Johanssons Heins senaste bok Anteckningar från kulturkriget. Eftersom Heinö skriver i boken att mer än tjugofem år efter krigsslutet lever den förljugna berättelsen att Jugoslaviens sönderfall var en etnisk konflikt och att i den myten framstår Jugoslavien som en onaturlig statsbildning, vilken förklarar omvärldens passivitet samt relativiserande av folkmordet i Srebrenica. Heinö menar att dessa idéer lever kvar än i dagens Europa samtidigt som mångkulturen och Bosniens multietniska samhälle aldrig var orsaken till sammanbrottet.

Identitetsfrågor är viktiga för människor.

Utöver det nämner Heinö att idén om ett europeiskt kulturarv inom ramen för nationalistisk kommunikation användes just av nationalistpolitiker som Kroatiens första president Franjo Tudjman och Serbiens diktator Slobodan Milosevic som gjorde sig till “försvarare av den europeiska civilisationen” med muslimer som påhittad fiende. Sådana myter, extrema idéer och civilisationistiska beteenden finns idag hos partier som Sverigedemokraterna som bland annat eftersträvar att förhindra muslimer att kunna bosätta och förverkliga sig i Europa. Likaså används idéerna nu i denna stund i samband med utvecklingen i Montenegro där serbiska nationalister fortfarande talar om Storserbien och “den serbiska världen”.

“De hotade mig men de kunde inte bryta mig och omvandla mig” är ett av de starkaste orden jag minns från min fars berättelser om sina erfarenheter strax innan kriget. Utifrån det kunde jag senare i vuxen ålder dra slutsatsen att människor som har tro på universella värderingar som medmänsklighet och frihet är svårare att manipulera och avgränsa mentalt. Som i samband när nationalismen i sina olika former kräver att vi som individer ska ha en särskild och närmast klanliknande lojalitet till en viss grupp och ett landområde istället för att vi ska kunna ha medvetenhet och solidaritet som världsmedborgare.

Identitetsfrågor är viktiga för människor och vår i grunden lokala och primitiva natur samt att hela vår sociala värld är ju socialt skapad genom idéer. Jag har genom åren ofta undrat om varför jag inte blev en nationalist? Var det på grund av till exempel mina föräldrar och deras vänner som i sin ungdom blev präglade av anarkistisk litteratur, rock ‘n’ roll och möten med afrikanska studenter i Belgrad? Eller beror det på att vi som människor “naturligt” och spontant utvecklas till individualister eller kollektivister? Jag söker fortfarande efter fler svar och upplever därför att Andreas Johansson Heinös senaste verk som bland det absolut bästa som jag har läst angående identitetsfrågor och vad som är viktigt för fler att göra för att undvika att storskalig mänsklig dumhet upprepas.

The post Bland det bästa som skrivits om identitetsfrågor first appeared on Opulens.

ANDRA VÄRLDSKRIGET. Under årets sista veckor publicerar vi den tecknade serien Alla ni gärningsmän av Lejla Zjakić. Serien handlar om partisantjejen Lepa Radić, som stred mot nazisterna i nordvästra Bosnien. Detta är den fjärde och avslutande delen. Vladan Lausevic har gjort översättningen till svenska. 

GRMEČ, FEBRUARI 1943

44.672802, 16.450858

Som medlem i högkvarteren för evakueringen av skadade och befolkningen från hotade områden, var Lepa, sedan den 20 januari 1943, en av de mest framträdande ledarna för flyktingar som under februari 1943 befann sig i det frusna Grmeč.

Hon organiserade evakueringen av skadade från krigsveteranernas hem i Srednji Dubovik, ledsagade flyktingar, män, kvinnor och barn, och gav dem råd angående hur de skulle agera under bombningen.

Ett härbärge under Lepas ledning blev plötsligt belägrat. Hon avfyrade alla skott från sitt gevär mot tyskarna och försvarade sig genom att uppmana människorna till att slåss med sina bara händer, och att inte ge upp.

– Döda mig, folket är oskyldigt!, skrek Lepa.

Nedre bildrutan: Nazister från 7:e SS divisionen Prinz Eugen (bestående av jugoslaviska tyskar) tog henne till fånga och efter tre dagars misshandel satte de henne framför järnvägen nära tågstationen i Bosanska Krupa.

BOSANSKA KRUPA, 8:e februari 1943

44.886730, 16.151067

Hennes händer blev bundna med en telefonsladd, hon var utan skor, bara klädd i ullsockor, utmattad – men stolt och trotsig.

Pratbubblan:  – Vi erbjuder att låta dig leva, i utbyte mot namnen på kommunistpartiledaren och människorna i härbärget.

Nedre rutan:  – Jag förråder inte mitt folk. De som du frågar efter kommer att visa vilka de är efter att de lyckats utplåna alla er onda människor till sista man. Länge leve kommunistpartiet och partisanerna! Kämpa för folkets frihet!

Den 11 februari 1943 fick SS-översten Schmidhuber en avrättningsrapport från sina underordnade:

“En bandit som hängdes i Bosanska Krupa visade en oöverträffbar envishet.”

Hon var 17 år vid tillfället.

Den 20 december 1951 blev hon utnämnd till folkhjälte.

Du har format och danat vår stad Lepa. Din energi genomsyrar den, och oss alla.

Epilog 

Denna serie berättar historien om den unga bosnienserbiska partisanen, Lepa Radić, som föll offer för nazisterna och hängdes i min hemstad Bosanska Krupa i Bosnien-Hercegovina i februari 1943. Bosanska Krupa var vid tillfället en del av den Självständiga Staten Kroatien (NDH), som var Nazitysklands och det fascistiska Italiens marionettregim och opererade under ledning av den kroatiske fascisten och ustasjen Ante Pavelić. Den skapades efter ockupationen av Jugoslavien i april 1941. De jugoslaviska partisanernas uppror mot den fascistiska regimen var framträdande i Bosanska Krupa och regionen Krajina, som vid den tidpunkten var befolkad av bosniaker, kroater, serber, judar, romer med flera.

Den fascistiska regimens mål var etnisk rensning, “etniskt rena” nationer och förintelse av all politisk opposition. Påtvingad storskalig migration gick hand i hand med etableringen av koncentrationsläger och massavrättningar över hela NDH territoriet. Som socialistiskt land gjorde Jugoslavien starkt motstånd mot att bli ockuperade och gjorda till offer, genom “heroisk” attityd manifesterad genom partisanrörelsen och den kommunistiska ideologin. Lepa Radić har fortfarande en dubbel beskaffenhet för mig: hon är både “ett offer” och “en hjälte”. Hur kan dessa egenskaper samexistera?

Detta projekt belyser min komplexa relation till min hemstad och dess krigshärjade förflutna, och tar itu med utanförskap som något som existerar inom en själv och i ens närmaste omgivning. Genom att gestalta berättelsen om Lepa Radić vill jag förstärka den relationen och göra den mer påtaglig.

The post “Alla ni gärningsmän” – del 4 first appeared on Opulens.

ANDRA VÄRLDSKRIGET. Under årets sista veckor publicerar vi den tecknade serien Alla ni gärningsmän av Lejla Zjakić. Serien handlar om partisantjejen Lepa Radić, som stred mot nazisterna i nordvästra Bosnien. Detta är den tredje delen. Vladan Lausevic har gjort översättningen till svenska. 

Övre rektangeln: KOZARA, NOVEMBER 1941

45.000016, 17.000011

Det första angreppet mot Kozara-upproret ägde rum 1941. Lepa var där, med all sin styrka och sina unga visioner. Med tro på sitt mångfaldiga land och dess befolkning, uthärdade hon den kalla bosniska vintern, blod, svett, och det hårda tyska språket.

Nedre  rektangeln: Under angreppet arresterade ustasjas Lepa och alla andra medlemmar i Radić-familjen. De placerades i det gamla Gradiškafängelset i Jasenovac – ett förödande koncentrationslägers-komplex, styrt av den fascistiske djävulen Pavelić.

Ustasja begick många brott – mördade och massakrerade på flera olika sätt: med eldhandvapen (pistoler, gevär, kulsprutor och maskingevär), kalla vapen (knivar, stenar, yxor, stänger, hammare, trä- och järnspikar, träpålar och käppar). De begick även mord genom hängning, bränder (såväl döda och levande brändes), utsvältning, exponering för smittsamma sjukdomar, törst och hårt fysiskt arbete.

Lepa och Vladet torterades under 20 dagar, men blev därefter frisläppta med olaglig hjälp från partisanernas sympatisörer.

Efter att ha lämnat fängelset den 23 december 1941, tillsammans med sin syster Dara, blev Lepa soldat i den sjunde partisan-divisionen i den andra Krajina-enheten. Hon var sjukvårdare i divisionen, sedan granskare vid en ungdomskurs i byn Lamovita, nära Kozara, och aktivist i Prijedor-området. I slutet av maj 1942 blev hon antagen som medlem i det jugoslaviska kommunistförbundet.

Rutan med den äldre partisanen:  – På grund av ditt enorma arbete och uppvisade engagemang har vi beslutat att skicka dig till området Grmeč för att utföra politiskt arbete.

BERGET GRMEČ, MAJ 1942

44.672802, 16.450858

Hon fann sig snabbt i den nya omgivningen, och blev snart medlem i Jugoslaviska Kommunistpartiets lokalkommitté i Srednji Dubovik, nära Bosanska Krupa. På grund av sin ödmjukhet och sitt utomordentliga uppförande, blev hon snabbt älskad och uppskattad av människor. Lepa var outtröttlig i sitt arbete, hon organiserade ungdomskonferenser på landsbygden, talade till folket om broderskap och enighet, om deras garanterade seger, och om den nationella befrielsearméns heroiska kamp.

Lepa hade god förmåga att organisera ungdomar för gemensamt skördearbete och insamling av säd i närheten av fientliga positioner i byarna runt Bosanska Krupa, Gornji Petrovići, Ostružnica och Badići. Och hon visade ett exceptionellt mod i partisan-aktionerna i Bosanski Novi, Krupa, Čađavica och Otok, där hon deltog som stridande. Det fanns nästan ingen betydelsefull händelse i Grmeč där Lepa inte deltog.

Övre rutan – konferensen:  – Lepa, vi är hedrade att ha dig som medlem i partiets lokalkommitté.

Nedre rutan: ”DÖD ÅT FASCISMEN, FRIHET ÅT FOLKET”

JASENICE, JANUARI 1943, MÖTE MED OCH TAL AV JOSIP BROZ TITO

44.80156, 16.25857

Vänstra rutan:  – Människorna i Bosanska Krajina har inte blivit vilseledda av chetnik-soldater (serbiska ultranationalister) att rikta sitt hämndlystna hat emot hela den kroatiska och muslimska befolkningen, utan tvärtom, de visste mycket väl hur man skulle skilja ustasja-skurkar från resten av den oskyldiga världen, precis som de visste hur man skulle skilja chetnikerna från sanna serbiska patrioter. Hatet växer dagligen i Krajina-kämparnas hjärtan, men bara mot befolkningens verkliga fiender, mot de italienska och de tyska ockupanterna, mot de blodtörstiga ustasjas och de hatade chetnik-förrädarna.

Nedre högra rutan : – Jag är övertygad om att i denna stora nationella befrielsekamp, där de mest ärorika sidorna i vårt folks historia skrivs, kommer Bosanska Krajina, med folkets armé och bakgrund, att göra sitt bästa för att bringa denna stora kamp till sin slutliga seger.

The post “Alla ni gärningsmän” – del 3 first appeared on Opulens.

ANDRA VÄRLDSKRIGET. Under årets sista veckor kommer vi att publicera den tecknade serien Alla ni gärningsmän av Lejla Zjakić. Serien handlar om partisantjejen Lepa Radić, som stred mot nazisterna i nordvästra Bosnien. Men vi inleder med en presentation som skrivits av Vladan Lausevic som också översatt texten till svenska. 

”Min kära från Bosanska Krupa”

Människor väljer inte sina födelseorter. Inte heller alltid de idéer som påverkar deras liv, på gott och ont. Våra liv är beroende av den sociala kontexten och världen som vi präglas av och verkar inom, vilket gör det moraliskt rätt att kritisera och döma hur vi handlar när vi hamnar i en viss situation. I slutändan har vi ofta möjligheten att välja hur vi vill använda våra identiteter. Ett sådant budskap beskrivs och illustreras i Lejla Zjakićs serie om partisantjejen Lepa Radić, som stred mot nazisterna i nordvästra Bosnien under andra världskriget.

Som rutindriven person brukar jag tillbringa söndagskvällarna med att titta på jugoslaviska filmer. Ibland tittar jag på “partisanfilmer” eftersom jag tycker att det är intressant att analysera hur myndigheterna i Jugoslavien använde filmen för identitetspolitiska och nationalistiska syften efter andra världskriget. Tanken med att romantisera och hylla partisaner på filmduken var att den kommunistiska tolkningen av “den folkliga revolutionen och befrielsekampen” skulle vara en central del i den “socialistiska patriotismen”.

Den senaste filmen jag såg var Dr Mladen som handlar om “folkhjälten” och läkaren Mladen Stojanovic. På sina sätt var Stojanovic en udda figur när det gäller politik och ideologi. Han började sin bana som jugoslavisk nationalist och verkade emot det Österrikisk-Ungerska imperiet. Därefter drev han ett privat apotek i hemstaden Prijedor men började framåt andra världskriget att sympatisera med marxistiska idéer. Han öppnade även den första tennisklubben i sin region, Bosanska Krajina (delar av norra och nordvästra Bosnien), som var ett av kungariket Jugoslaviens mest fattigaste delar. Där vårdade han ofta bönder och fattiga utan kostnad.

Stojanovićs personlighet gjorde honom känd och populär hos stora delar av Krajinas befolkning. Men detta gjorde honom också till en måltavla för kroatiska fascister som, efter Nazitysklands och dess allierades ockupation av Jugoslavien, tog kontroll över Bosnien-Hercegovina. I Bosanska Krajina kom motståndet mot axelmakterna att bli som hårdast. Dels eftersom merparten av bondebefolkningen var serber, som fruktade för sina liv i samband med kroat-fascisternas folkmordsplaner, och dels eftersom kommunisterna hade många sympatisörer bland gruvarbetarna i regionen.

Med tiden blev Stojanović ledare för det kommunistledda partisanupproret i det multietniska Bosanska Krajina. Utöver att behöva slåss mot nazi-tyska, kroat-fascistiska och serb-ultranationalistiska förband, var partisanernas uppdrag att skydda delar av civilbefolkningen som var på flykt. Många som inte kom undan axelmakternas trupper kom att bli massakrerade och satta i koncentrationsläger. En av de nazi-tyska officerarna som bidrog till att genomföra “folkomflyttningar” till koncentrationsläger var den dåvarande löjtnanten Kurt Waldheim, som senare blev konservativ politiker i Österrike och FN:s generalsekreterare 1972-1981, vilket ledde till kontroverser och utredningar.

Av dessa och andra anledningar kom Bosanska Krajina och berget Kozara, där axelmakternas sommaroffensiv mot partisanerna ägde rum under sommaren 1941, att få mycket utrymme i den politiserade jugoslaviska partisanfilmfrämjandet. En annan känd person bland “krajisnici” var kvinnan, eller rättare sagt tjejen, Lepa Radić. Hon var 17 år gammal när hon hängdes av SS-trupper bestående av jugoslaviska tyskar, efter att ha blivit tillfångatagen i striderna 1943. Efter kriget blev hon förklarad som den yngsta folkhjälten. Ett av hennes sista ord i samband med hängningen var “död åt fascismen, frihet åt folket”.

Den senaste beskrivningen av Radićs historia hittar jag i den tecknade serien All You Evildoers, (i min svenska översättning: Alla ni gärningsmän) av Lejla Zjakić, student vid Bard College Berlin och verksam i projektet Artistic Approaches to German History, Memory of Forced Migration and the War. Med tanke på projektets namn inser jag snabbt att Zjakićs verk också är ett verk om hennes egen historia. Serien börjar med den emotionella parallellen om två unga kvinnor som mördas vid samma plats under två krig. Den ena kvinnan, Lepa, för att hon var kommunist och den andra för att hon var muslim, under kriget i Bosnien 1992-95.

Zjakić beskriver Radić som en riktig hjälte eftersom hon som ung person drevs av högre tankar och ideal om frihet och gemenskap, medan så många vuxna var fast i nationalism och fixering vid etnicitet. Hennes illustrerade beskrivning av Lepa som kämpe och bosnienserbisk patriot blandas med otäcka beskrivningar om det våld och de hemskheter människor i Bosanska Krajina fick bevittna och genomleva i samband med den kroat-facistiska regimens politik, med dödsläger och pogromer. Teckningens innehåll handlar mycket om att problematisera hur man uppfattar och konstruerar hjälten liksom hjälterollen i relation till idéerna som präglar individens närmaste omgivning.

När jag läser texten får jag blandade känslor och känner mig kluven. Jag gillar inte hyllningen av kommunister med tanke på den totalitära och anti-demokratiska ideologin. Men jag blir samtidigt påmind om att unga människor under tillfälliga perioder har lätt att hamna vilse och gripas av stora ideal och viljan att genomföra radikala förändringar. Jag tänker även på mitt eget släktträd bestående av bosniska serber och muslimer (bosniaker) som var storbönder, lärare och handlare, där man under 1940-talet valde att stödja den kommunistledda partisanrörelsen. Det var i första hand inte av ideologiska skäl utan eftersom man var rädd att bli dödad av (framför allt) chetniks, alltså serbiska ultranationalister, som också dödade andra serber som Stojanović, som inte ansågs tillhöra “de riktiga serberna”.

Därför känner jag en viss lättnad när jag i slutet av texten läser Zjakićs kommentar om att hon ser på Lepa som både offer och hjälte på samma gång, samt tänker sig hur dessa egenskaper kan samexistera. Några dagar senare berättar också min liberala kollega i Kroatien att kommunister sällan utgjorde majoritet i partisanrörelsens förband, eftersom det fanns liberaler som anslöt sig i brist på bättre alternativ. Även om man senare insåg att förhoppningar om demokratiska Jugoslavien gick till spillo, inte minst med tanke på den röda terrorn som kom att råda efter kriget.

”Min kära från Bosanska Krupa” (”Mala moja iz Bosanske Krupe”) var en dikt om en partisantjej från staden Bosanska Krupa i nordvästra Bosnien som skrevs av den kommunistiske författaren och ”kulturproletären” Branko Ćopić. Han var själv partisan som efter kriget bland annat skrev barnböcker med partisantema som ingick i skollektyren och därmed i den officiella indoktrineringen. Hans dikt handlar dock inte om Lepa Radić utan om en annan kvinna som hette Marija Bursać, som likt Lepa var aktiv som stridande sjukvårdare och blev utnämnd till folkhjälte efter sin död. Men den antifascistiska regionen Bosanska Krajina under den socialistiska Jugoslaviens tid kom att få en helt annan symbolik i samband med landets kollaps under 1990-talet.

Zjakics serie har även ett reflekterande budskap. Det är en berättelse som visar hur våra socialt konstruerade identiteter kan användas på olika sätt i olika situationer. Medan individer och serber som Stojanović, Radić och Bursać kom att kämpa för ett multietniskt och anti-fascistiskt samhälle, kom många serber vid 1990-talets början att acceptera liknande idéer som de serbiska ultranationalisterna hade under 1940-talet, om ett ”etniskt rent” Storserbien.

Stojanovićs födelseort Prijedor är ökänd för koncentrationsläger med tortyr och att över 3 000 bosniaker och kroater dödades av bosnienserbiska nationalister och militära enheter under maj-juni 1992. I Prijedor tog det nästan 25 år för anhöriga att få tillstånd att bygga ett monument över de 102 barn som dödades. I Banja Luka, som tidigare var Bosanska Krajinas ”huvudstad”, bär en av parkerna Stojanovićs namn. Men staden är idag ansedd som bosnienserbernas huvudstad och har en historia av systematiska fördrivningar av “icke-serber”. I Bosanska Krupa, som framåt slutet av 1991 förklarades som “serbisk kommun”, ledde myndigheternas agerande till att “icke-serber” blev mördade, misshandlade och systematiskt fördrivna. Ibland kan man verkligen tillämpa frasen att ”människor vänder sig i sina gravar”.

The post “Alla ni gärningsmän” – del 1 first appeared on Opulens.

DEMOKRATI. En sak som dock är annorlunda, jämfört med hur det var på Jugoslaviens tid, är demokratin. Idag finns det fler partier, medier och ideella organisationer än tidigare. Samtidigt är situationen allt annat än bra eftersom många partier, medier och organisationer är mer eller mindre nationalistiska, skriver Vladan Lausevic.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

I Bosnien brukar människor dela upp tiden i mentala kategorier ”före kriget” och ”efter kriget”. I sin tur har kategorierna olika associationer. Före kriget brukar följas av uttalanden om att det var bättre och finare medan efter kriget brukar förknippas med att det är sämre och värre. Mellan raderna existerar nostalgin för ett land som inte existerar längre. Samtidigt är det så att dagens situation på västra Balkan både kan påminna om hur det var på Jugoslaviens tid men även tiden före första världskriget.

Under mitten och slutet av 2000-talet brukade jag tillbringa det mesta av sommartiden i Bosnien. I samband med att jag under gymnasietiden fick allt mer intresse för globalisering och europeisk integration ville jag uppleva att den ekonomiska och politiska framåtandan hade nått Bosnien också. Det var på tiden innan man hade Facebook eller Instagram. Förvisso kunde jag följa nyheterna om vad som hände i Bosnien via olika medier och genom Skypesamtalen med farsan. Men hur saker och ting såg ut i praktiken var något som jag ville få uppleva.

En av de stunderna som kändes mer speciell var sommaren 2005. Det var då jag hörde popsången Sve je isto, samo njega nema, ”Allt är sig likt, det är bara han som saknas”. Och jag behövde inte ens höra hela låten för att förstå vad det handlade om. Än idag finns det situationer där människor upplever en känsla av jugonostalgi inte minst i Serbien. Det är inte ovanligt att hitta individer på västra Balkan som känner att saker och ting var bättre förr. Det kan jämföras lite med hur en del fortfarande har stark folkhemsnostalgi samtidigt som en sångare som Måns Zelmerlöw inte sjunger om Palme.

Mitt intresse för historia, politik och sociologiska aspekter har bland annat att göra med mitt intresse för vad som hände i samband med övergången från det Titokommunistiska Jugoslavien till det postkommunistiska västra Balkan. Det var en förändringsprocess präglad av  globalisering, ekonomisk transition, och demokratisering. En historiker måste alltid ha som utgångspunkt att saker och ting inte förändras över en natt eftersom dagens samhällsutveckling i grund och botten präglas av någon form av ”socialt arv” från det förflutna.

Därmed kan frasen att allt är sig likt och att det bara är han (Tito) som saknas kopplas ihop med vissa beteenden och processer. Det kommunistiska systemet har försvunnit men Bosnien är inte något offer för ”nyliberalismen” eftersom en stor del av landets ekonomi är beroende av mer eller mindre ineffektiv offentlig förvaltning och styrning av företagen där politiker ofta skapar jobb åt sig själva och sina kontakter. Fackföreningar som under Jugoslaviens tid främst hade uppgiften att fixa mat och semesterboende för fabriksanställda, alltså något annat än att kräva bättre löner och villkor, är i fortsatt svag ställning jämfört med andra delar av Europa. I Bosnien ”delas allting på tre” eftersom det enligt landets nuvarande konstitution finns tre konstitutionerande folkgrupper samt ”övriga” vilket inte är någon större skillnad jämfört med hur det var på Jugoslaviens tid när det kommer till ”etnopolitiken”.

Som Jasmin Mujanovic menar i sin bok Hunger and Fury. The Crisis of Democracy in the Balkans är fallet att dagens västra Balkan politiskt sett påminner om hur situationen var under slutet av 1800-talet — ett jordbruksbaserat och ekonomiskt stagnerande område där klanbaserade och kriminella politiska eliter har mycket makt genom sin etnonationalistiska profil. I Bosniens fall talar man bland annat om etnokapitalism där man tolererar maktmissbruk och korruption så länge som man upplever att ”våra egna” får jobben och höga positioner.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Västra Balkan har historiskt sett lite erfarenhet och processer när det kommer till vänster-höger, arbetar- och borgarklass, samt GAL-TAN- konflikter. Faktum är att många av dagens politiska aktörer var individer med höga positioner och större materiella tillgångar under Jugoslaviens sista år. Dessa kunde sadla om från kommunism till nationalism tack vare effektiva manipulationer genom att skapa rädsla och främja hat mellan människor.

En sak som dock är annorlunda, jämfört med hur det var på Jugoslaviens tid, är demokratin. Idag finns det fler partier, medier och ideella organisationer än tidigare. Samtidigt är situationen allt annat än bra eftersom många medier, partier och organisationer är mer eller mindre nationalistiska. Och demokratin i Bosnien är under ständig prövning eftersom valdeltagandet är lågt och det dessutom inte är ovanligt med uttryck i stil med att säga ”hellre diktatur med börd än demokrati utan bröd.”

Dock hoppas jag på att nästa gång jag besöker Bosnien få uppleva det som Mujanovics bok pekar på, nämligen en mer flytande demokrati och organisering i form av medborgerliga sammankomster som i Bosniens industripräglade ”historiska röda stad” Tuzla. Om det är något som kan utmana det rådande systemet och nationalismen är just fokus på inkluderande demokratiska processer samt fortsatt orientering med siktet inställt på medlemskap i EU.

The post Mycket är sig likt på Balkan first appeared on Opulens.

TERRORISTER. Att IS-terrorister inte skulle kunna vara svenskar, en del av Sveriges kultur eller världens kultur är problematiskt. Terrorister opererar och samarbetar ofta globalt och interregionalt samt kan precis som vilka individer som helst ha multipla identifikationer och lojaliteter, skriver Vladan Lausevic.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Terrorism är ett globalt problem vars hantering kräver att globala och internationella institutioner som FN:s säkerhetsråd fungerar och utvecklas med tiden. Påståenden i stil med att IS-terrorister från Sverige är osvenska eller emot den ”västerländska civilisationen” blir därför problematiska. Detta eftersom terrorism, oavsett ideologi eller om den är privat eller offentligt organiserad, handlar om förakt för säkerhet och frihet i universell mening.

Debatten om hanteringen av svenska IS-terrorister berör utöver synen på medborgarskap också synen på kollektiv identifikation. Jimmy Åkessons (SD) uttalande om att svenska IS-medlemmar har förbrukat rätten att kalla sig svenskar handlar också om åsikten om att man inte kan vara svensk och terrorist. Uttalandet kan ses som ironiskt med tanke på att det bland SD:s grundare fanns en man som tillhört SS, en organisation som under andra världskriget utförde liknande illdåd påminnande om dem som IS gjort i vår samtid.

Ett annat exempel på diskussionen om huruvida svensk identifikation, eller närmare sagt affektion för Sverige, går ihop med terrorism utvecklas av politikvetaren Katarina Barrling i Sveriges Radios Godmorgon världen. Barrling menar att begreppet svensk är mångtydigt vilket gör att man kan vara svensk medborgare men utan att vara svensk när det kommer till människors ”intuitiva förståelse” av begreppet. Istället diskuterar Barrling begreppet ”nationalskap” som enligt hennes synsätt innebär att man identifierar sig med en nationell gemenskap med andra aspekter utöver språk och medborgarskap.

Om Barrling menar att svenska IS-terrorister vill förstöra den globala civilisationen så stämmer det eftersom IS har en global vision som går ut på att vilja ockupera hela världen. Men argumentet att IS-terrorister inte skulle kunna vara svenskar, en del av Sveriges kultur eller världens kultur är problematiskt. Terrorister opererar och samarbetar ofta globalt och interregionalt samt kan precis som vilka individer som helst ha multipla identifikationer och lojaliteter. Detta eftersom människans förmåga för engagemang och affektioner inte är begränsad till en viss stats gränser.

Problemet med resonemang som präglas av nationalism, civilisationism eller essentiell kultursyn är bland annat inslag som mytologiska narrativ och kategorisering av människor i boxar. Civilisationism kombinerar kristendom, sekularism och liberalism och framställer islam och muslimer som ett samhällsproblem. Kristendomen lyfts då inte fram främst som en religion i sig utan snarast som ett slags civilisatoriskt motstånd mot det påstådda hotet från islam. Osanna föreställningar som ”civilisationernas kamp” eller ”clash of civilizations” går ut på att främja beteenden som skapar fler konflikter och splittringar istället för att främja processer  som kan leda till att världen förenas institutionellt och kan bli en kosmopolitisk och harmonisk plats för fler. Därför blir även argumentation som relaterar till ”svenska värderingar” felaktig eftersom den leder till skapandet av nidbilder, myter och orealistiska förväntningar i samhällsdebatten.

Det finns också en tendens till att de som åberopar det västerländska ofta är negativa till EU:s existens då man ogillar liberala värderingar, mångkultur eller invandring från Mellanöstern. I sådana tendenser präglade av civilisationism brukar EU ofta presenteras som något progressivt, nyliberalt och på basis av mänskliga rättigheter medan ”Väst” framställs som lika med kristendom, kulturkonservatism och kapitalism. Det blir extra problematiskt i en debatt när terrorister i många fall har islam som religion samtidigt som det råder fobier gentemot EU:s muslimer och eftersom terrorismens offer globalt sett oftast är just muslimer.

Som historikern Yuval Harari menar i sin bok 21 lessons for 21st century är det missvisande att påstå att terrorister är anti-västerländska eller anti-nationella. I praktiken finns det bara en civilisation, nämligen den mänskliga eller globala. Även IS-terrorister använder sig av dollarn som är en global valuta, av sociala medier som Facebook och Twitter som är globala online-communities samt hämtar inspiration hos tänkare som Karl Marx, Michel Foucault och Michail Bakunin som är globalt kända.

Likadant är fallet när det kommer till affektioner rörande abstrakta gemenskaper som nationer. I boken Right-Wing Collectivism menar den humanistiske libertarianen Jeffrey Tucker att det finns fem dåliga och ett bra sätt att beskriva begrepp som nationell gemenskap. De fem dåliga sätten är hudfärg, religion, språk, geografi och dynasti. Om man inte kan språket, anses ha fel hudfärg, ens religion inte accepteras, om man anses komma ifrån främmande kulturer eller har fel släktband så blir man exkluderad. Eller så blir man inkluderad men utan att själv ha accepterat inkluderingen.

Det ”goda sättet” bygger på frivillighet och individens valfrihet rörande affektioner. Utöver att vara libertarian ser sig Tucker också som en amerikan som på basis av olika affektioner känner stolthet för USA och kämpar varje dag för mer frihet och emot Donald Trumps kollektivism. Samtidigt är han medveten om att han i vuxen ålder har valt detta frivilligt och att han kan få liknande affektioner för Portugal om han till exempel läser en bok om landet. Med andra ord, vi kan känna engagemang och starka känslor för alla möjliga communities och gemenskaper från lokal till global nivå på basis av texter, bilder och symboler.

Att skriva denna text gjorde att jag påmindes om min egen historia då jag hyste en stark affektion för Sverige redan innan flytten från Bosnien tack vare berättelser om Sverige som ett öppet, modernt och liberalt samhälle. Och likadana positiva känslor har jag för exempelvis Berlin, Kalifornien och Goa. Jag önskar också att det fanns bättre institutioner för att hantera problem med terrorism och krig som de som drabbat Syrien och Jemen. Det säger jag också på basis av historien om hur kriget i Bosnien stoppades genom fredsfrämjande och fredsbevarande insatser. Det viktigaste om fler ska kunna leva i fredliga och demokratiska samhällen är just fri identitetsbildning och valfrihet när det gäller affektioner.

The post Allt handlar om affektion first appeared on Opulens.