LYRIK. Inför helgen presenterar vi dikter av William Karlsson i veckans utgåva av Littestraden.

William Karlsson är 21 år gammal och studerar ekonomi i Lund. Han har alltid haft ett intresse för litteratur och skriver både poesi och prosa, mest för sitt eget nöjes skull, och har inte tidigare försökt få någon text publicerad.

Nu är vi glada över att få presentera några av hans dikter som han själv beskriver så här: ”De är nog, likt all litteratur, självbiografiska. Jag tycker om att skriva poesi för att det är ett sätt att försöka förstå sig själv bättre. Det kan ge både klarhet och tröst att skriva”.

CAROLINA THELIN

Dikter av William Karlsson

Du är så späd, så len och vacker. Jag är grov och ful.

Du viskar skönt och jag skrattar djupt.

Dina fulaste tankar ropar jag högt. Mina ömmaste ord reciterar du vardagligt.

Du är den blåa solstrimmade himlen och jag är skrovliga rötter bland dyig jord.

Det du håller hemligt säger jag utan tanke. Min tystnad är din talarstol.

Men om himlen kan framkalla regn och åska, så kan även de finaste blommor frodas i fuktig jord

bland höga ekar.

*

Jag ber om ursäkt, ville aldrig besvära dig

Det var bara flera år sen jag var kär

Hade glömt att det gick att känna så

Visste ej vad jag skulle göra

För vad skulle jag göra?

Att se dig fyllde mig med lycka

Att se dig glad gjorde mig gladare

Kanske tror du att jag är en sån

Som alla andra

Som bara ville ha dig i sängs

Kyssa, erövra och lämna

Men så var det inte!

Jag ville bara skala en clementin

och varsamt plocka bort

varenda vit sträng

tills bara en len

och fin

orange kula

återstod

Så att du kunde äta den läckraste frukt

Söt och syrlig

utan sträv beska

Inget mer än det

*

Visst känner man sig själv bättre än alla andra? Visst tror man att ingen annan, verkligen, kan se vem man egentligen är?

Alla ens djupaste tankar, avlägsna drömmar och mörkaste begär, hålls fångna inuti sitt eget sinne. Visst känner man väl sig själv bäst, när ingen kan se det man tänker. Ingen kan förstå, bättre än en själv.

Men kan du se dig själv? Kan du se hur din blick flackar när jag talar om avlägsna drömmar, om kärlek? Vet du att du nervöst fingrar på koppen, att du sjunker ihop, när det kommer på tal?

Vet den elake mannen att han är elak, när han så djupt vill vara snäll? Fastän jag tror mig lita, ser alla utom mig min svartsjuka. Trots att du tror dig vara dum, blir folk hänförda av din alldagliga, men ändå så otroliga vishet.

Man är den man är. Men ingen, jag menar verkligen – att ingen människa kan veta vem man egentligen är.

Du ser på mig och jag ser på dig. Det enda vi vet är vad vi kan se

och det får räcka.

*

Molande missnöjdsamhet
Ej skarp sorg
Det svider inte
Men det tyngs ned
Av drömmar
Som jag tvingar mig själv
Att släppa

Väntar
Inte så tålmodigt
På att tyngden av dem
Ska lossas
Från mina axlar

Saken är den
Det går inte
Att ignorera bort
En säck på ryggen

Den kan bara släppas
Genom ett kast
Ett krafttag
Handling kallas det
En svår och jobbig
Handling

Jag är rädd
För att säcken spricker
Kanske att de ser
Och skrattar

Men är det inte
Mycket bättre
Med en sprucken säck
Än en bruten rygg
För att man vägrade
Släppa taget

Vissa saker
Släpper man bara
Metaforiskt
För det kräver
I verkligheten
Kraft

Det krävs mod
För att släppa taget
Om det man måste
För det man älskar

The post Littestraden: Dikter av William Karlsson first appeared on Opulens.

LYRIK. I den här veckans upplaga av Littestraden har vi valt att presentera den nyskrivna diktsviten ”Iakttagelser” av Victor Haskel.

Victor Haskel skriver noveller, pjäser, romaner, poesi, journalistiska texter och låttexter.

Han har bland annat kommit ut med diktsamlingen ”PARAPLY” och publicerats i Opulens, senast med tre dikter ur diktsamlingen ”Jag och mina personligheter har möte klockan fyra”.

Nu är han åter aktuell, den här gången med diktsviten ”Iakttagelser”.

CAROLINA THELIN

Iakttagelser

I

Vattnet jagar fönsterblecket och

grannhusets ena persienn fladdrar i vinden.

Innanför portarna betalas det fakturor,

kokas kaffe.

Barnen äter inte upp sin mat

och kalenderns aktiviteter ramlar ut –

skapar en stor pöl av måsten på köksgolvet.

Jag ler bakom uppfälld krage

och går vidare.

II

Strålkastarljusen flyger förbi i mörkret

och lämnar efter sig långa glödande svansar.

I någon av bilarna sitter nog en man och sjunger

i en annan bråkar kanske äkta makar.

De ska hem,

eller bort.

I min bil råder största tystnad

fast radion står på.

III

Mitt eget lilla träd – med sandpappersbark

vänder mig ryggen.

Det är en vresig morgon,

det talar vinden om.

Det är en grå morgon som färgat av sig

på ansikten och portföljer.

Men även denna dag ska levas

i mörker

med inre ljus.

IV

Ekens trädtopp valsar med vinden.

Gräset där under, vilar i dagg.

Morgonen har vaknat med inte rest sig än.

Jag hur löven andas stilla,

jag hör ut träden talar.

Dagen är i antågande med stormens väldiga steg

och min faktura är ännu ej betald.

V

Solen bryter igenom tvåväggsglas

och värmer dammiga fönsterbrädor.

Matbordets stolar är fyllda av ansikten som pratar

högt om det ena

lågt om det andra.

Tror jag.

The post Littestraden: ”Iakttagelser” ‒ en diktsvit av Victor Haskel first appeared on Opulens.

LYRIK. I veckans utgåva av Littestraden kan vi presentera två nyskrivna dikter av Jonas Rasmussen.

Jonas Rasmussen är översättare, författare och poet. Han har bland annat översatt Solvej Balles Kvartetten åt Opulens förlag och varit publicerad här i Opulens med ett utdrag ur en diktsamling.

Nu är vi glada över att presentera två nya dikter av Rasmussen. Han menar att det lyriska i dikterna kanske kan ifrågasättas, att de väl snarare är en sorts eruption/utfall. ”Det är i ett helt annat tonfall än vad jag brukar skriva. Jag tror hur som helst att de skulle kunna ’röra om lite i grytan’ hos somliga…”

CAROLINA THELIN

En klassförrädares utfall (en anti-arbetardikt på temat språk och motstånd)

Här sitter jag

med mitt klassförakt

och mina läsglasögon

vid min mattblanka Mac-dator

och ska försöka formulera mig

på ett sätt som du förstår.

Och det hela resulterar

(på ren svenska) i:

Get your fucking shit together!

(Och, till dig

som redan nu undrar

vill jag bara säga

att: ja,

det här

är dikt

för det

ser ut

som dikt.

Problemet är bara

att ingen arbetare läser dikt.

Den “extremminoritet” av arbetarklassen

som läser lyrik

borde ligga

på någon ynka procent.

Så det “du” som här adresseras

(slå upp ordet “adresseras” om du behöver)

är så gott som obefintligt.)

Det där var bara en parentes.

Nu till saken:

Get your fucking shit together!

Fattar du inte

att det är ju för fan

du

som är problemet

för demokratin och välfärdsstaten.

Vem är det

som när ett sprudlande bildningsförakt?

Vem är det

som hemfaller åt faktaresistens och ignorans?

Vem är det

som tenderar att sprida konspirationsteorier?
(vid behov: slå upp även “hemfaller”, “ignorans” och “tenderar”

och … get your fucking shit together!)

Vem är det

som röstar på SD?

Vem är det,

i USA, som stöder MAGA-rörelsen?

Vem är det

som förnekar klimathotet?

Vem är det

som drar de sexistiska skämten?

Vem är det

som drar de homofoba skämten?

Vem är det

som häcklar en doktor i geologi och säger

“var har du doktorshatten då?”

när han en onsdagseftermiddag kommer in i ditt kök?

Get your fucking shit together!

Och vad fan är det

som är så hedervärt med

“kroppsarbete”?

Get your fucking shit together!

Och till dig som tänker:
Där sitter du

med dina plugghästläsglasögon,

din trippelmagister,

din poesi och

dina metaforer:

Nej! Det är inga jävla metaforer här!

Jag försöker formulera mig

så att du förstår!

Så att du kan

get your fucking shit together!

Och tillbaka till det där med

“kroppsarbete”:

Är det att

meka med bilar, mopeder och motorcyklar?

Är det att

lasta och lossa lastbilar

i en lagerhangar utanför Nyköping?

Är det att

blanda kemikalier

i stora oljefat, i den forna “arbetarstaden” Norrköping,

så att det kan bli tvåkomponentsplast till golvbeläggning?

Är det att

stryka tjära på kyrkors och herrgårdars spåntak

runtomkring i hela jävla Sydsverige?

Är det kroppsarbete; är det att

“sälja sin kropp”?

Då ska du veta att:

ja, jag har gjort allt det där

… också …

och trots eller tack vare det

säger jag dig att:

det finns ta mig fan

inget mer kroppsligt

än att skriva lyrik!

Men det där fattar väl inte du.

Get your fucking shit together!

Här sitter jag

med min klassresa i bakfickan

och mitt bultande klassförakt i bröstkorgen

(ursäkta bildspråket!),

och jag ber dig:

Get your fucking shit together!

Några viktiga lärdomar av att växa upp i en arbetarfamilj

Det är viktigt att stiga upp tidigt.

(Min pappa hade alltid redan åkt till jobbet när jag klev upp.)

Det är viktigt att komma hem sent.

(Gärna lagom till middagsmaten klockan halv sex.)

Det är viktigt att göra rätt för sig och slita hårt.

(Man ska inte tro att man får någonting gratis och utan ansträngning.)

Det är viktigt att hålla på könsrollerna.

(Min pappa var aldrig hemma med mig när jag var sjuk.)

Det är viktigt att hålla ordning och reda.

(De rika, som ser ner på en, ska inte kunna anmärka på något.)

Det är viktigt att förstå att alla egenföretagare är onda.

(De skor sig på andra och smusslar med skatten.)

Det är viktigt att veta sin plats.

(Skomakare, bliv vid din läst. Jantelagen är lagen över alla.)

Det är viktigt att passa in bland de sina och inte förhäva sig.

(Att tro att man “är något” är något av det löjligaste man kan göra.)

Det är viktigt att veta att allt man gör kan göras bättre.

(Det finns alltid något som kan korrigeras.)

Det är viktigt att inte njuta av livet.

(Hur skulle det se ut om alla låg och läste i en hängmatta?)

Det är viktigt att förstå att konst och kultur är tramsigt och olönsamt.

(Klipp dig och skaffa dig ett riktigt jobb!)

Det är viktigt att inte tro att man är värd något i sig.

(Egenvärde genereras av arbetstimmar och lönebesked i slutet av månaden.)

Det är viktigt att förstå att kärlek är någonting man förtjänar.

(Genom att vara snäll och foglig och lydig och duktig.)

Det är viktigt att förstå att kärlek mellan man och fru inte är så viktig.

(Man kan vänja sig eller lära sig stå ut med någon.)

Det är viktigt att hålla ihop äktenskapet.

(Man ska vara nöjd med vad man har och man skiljer sig inte.) 

Det är viktigt att vara stolt; stolt över att man är arbetare.

(Att vara streber eller – hemska tanke – klassresenär är

om möjligt ännu mer löjeväckande än att tro att man “är något”.)

The post Littestraden: Två dikter av Jonas Rasmussen first appeared on Opulens.

PROSA. I veckans upplaga av Littestraden presenterar vi en novell av Dennis Andersson. Det rör sig om en rå skildring av vardagen på ett industrigolv.

Dennis Andersson har under många år arbetat inom industrin. Under dessa år mötte han karaktärerna som befolkar novellen ”Griskultingen” som vi nu är glada att få publicera. Genom sitt skrivande vill Andersson ge röst åt de händelser och den gruppdynamik som utspelar sig bakom fabrikens slutna dörrar.

Texten är en rå skildring av vardagen på ett industrigolv, där maktstrukturer och grupptryck tvingar de anställda att välja mellan att anpassa sig eller bli utstötta. Den kretsar kring mötet mellan en erfaren arbetare och den nyanställde Benjamin – ”kultingen” – som formas av kollegornas giftiga jargong tills en våldsam vändpunkt tvingar fram ett val.

Andersson utforskar gränslandet mellan drömmen om frihet (symboliserad av Visby) och den klaustrofobiska verkligheten vid stansen, där tystnaden banar väg för översittarfasoner och ofta är det tryggaste valet.

CAROLINA THELIN

Griskultingen

Årets första arbetsvecka. Julledigheten är slut. Mörkret utanför har sipprat in och tagit plats i bröstet. Det lever där inne nu. Klockan är elva. Jag är halvvägs genom evigheten: en arbetsdag här på fabriken.

Stansens monotona dunkande gör mig dåsig. Tankarna vandrar. De tar den välkända stigen till Visby där himlen är djupblå och hög. En himmel som fyller lungorna med frihet och lättar tyngden över mina axlar.

Jag sitter med Veronika på en parkbänk nära Kruttornet. En saltstänkt bris från havet svalkar oss. Runtomkring rör sig turisterna som pastellsiluetter. Vi har en djupare kontakt med Gotland än de; ett berättigande till ön de saknar. Visbys smala kullerstensgator och gränder känner vi utantill.

Jag lägger armen om hennes solkyssta skuldror och hon lutar sig närmare. Hennes vaniljdoft gör mig till villig slav. Jag sluter ögonen och tänker att så här borde livet alltid vara. Turisterna bleknar bort. Kvar är bara vi. Inget spelar roll, så länge jag får vara här med Veronika.

”Livet är kort”, säger hon uppriktigt. ”Klart vi ska göra det.”

Jag öppnar ögonen, ser in i hennes. ”Du menar?”

”Ja, vi köper huset”, säger hon leende. Framtiden har aldrig varit ljusare eller mer välkomnande. Den väntar på oss. Det är nu det händer.

Dånande asgarv sliter mig från Gotland. Jag är tillbaka på fabriksgolvet. Ljudet kommer från grisarna. Alla flabbar utom en ung, tanig kille. Han byter fot konstant, som om golvet är strömförande. En ny kugge skulle börja i dag. Benjamin. Det måste vara han.

Medan de garvar flackar pojkens blick mellan grisarna. Den söker ett hem. När ytterligare en skrattsalva briserar försöker han tvinga fram ett leende men det fastnar halvvägs. Han tittar ner i golvet och när han blickar upp igen är ansiktet nollställt.

Flocken har samlats vid maskinen där storgalten Jarmo huserar, snett över gången från min stans. Det är han som dikterar hackordningen. Här på golvet viskas det: om Jarmo vägrar ett jobb, så slipper han. Krille, vår arbetsledare, öser istället över skiten på annan sate.

De följande dagarna sätter de tänderna i Benjamin. Bryter ner bygger upp. De formar om Benjamin. Från människa till griskulting. Målet är tydligt: ett svin, precis som de. Leker man med grisar grymtar man snart själv och pojken saknar ryggraden som krävs för att stå emot.

Han faller lätt. Går på rast för tidigt. Femton minuter blir trettio. Han nödstoppar maskinen för att snacka skit, försvinner en halvtimme för att bajsa.

Den här eftermiddagsrasten har flocken samlats vid tråget: Jarmos maskin. Han håller hov, hackar på deras utseende, hånar vad de sagt och gjort. Grisarna munhuggs lojt tillbaka men vet sin plats. Jarmo ska ha rätt. Jarmo ger sig aldrig.

De tuggar om fotboll och dart, tjejer och svartskallar. Jarmo öser på med skämt efter skämt om bögar. Publiken tjuter av skratt.

Kultingen söker godkännande. Han sväljer glupskt deras åsikter och rapar upp dem som sina egna. Härmar deras läten och kroppsspråk. Drar samma trötta vitsar, men grisarna skrattar inte. Han får på sin höjd ett fniss. Kanske saknar skämten den rätta knorren?

Han grymtar allt ivrigare och högre om invandrare och bögar, pratar nedsättande om kvinnor. Övertalar sig själv, men ännu är han bara en spädgris. Ge det bara lite tid. Snart är han ett tvättäkta svin, han också.

Efter helgen dyker Krille upp med flera skrapsår i ansiktet och en rejäl blåtira. Sårskorpan ovanför ögat påminner om en bränd bratwurst: böjd och mörkbrun med ett gäng svarta ränder.

Maskinerna stannas. Grisarna samlas. Snus stoppas under läppar medan han berättar. Han körde sin dotters elsparkcykel, for fram som Fittipaldi längs cykelvägen. På väg till festen kraschade han och slog i ansiktet. En sten eller något, påstår han. Och mörkt.

”Cykeln är bara skrot. Måste fixa en ny till Greta. Min whisky gick i asfalten”, klagar han.

”Du ser för jävlig ut” förkunnar Jarmo.

Flocken skrattar. Även kultingen. Han har börjat snusa. Han trycker in en prilla när Jarmo håller fram dosan.

”Och klantigt att krascha”, fortsätter Jarmo. ”Men typiskt en lättviktare som inte tål sprit.”

Krille skakar tyst på sin snusdosa.

Griskultingen har fått en plats vid grisarnas bord. Ämnet för dagen är tjejer. Storgalten rapar ljudligt och snackar skit om sin sambo. Jarmo fastslår att det är tur att hon har stora lökar och en skön röv, för mellan öronen ekar det tomt. Grisarna skrattar rått. Högst skrattar Jarmo själv. Flabbet dör ut och mat skyfflas in.

Det han vräkte ur sig är vidrigt. Vi borde ställa oss upp och markera att det räcker. Hade Veronika hört honom hade hon aldrig kunnat vara tyst. Men vi förblir statister i Jarmos föreställning. Vi sväljer vår mikromat. Här kan en knappnål falla.

Griskultingen harklar sig. För en sekund tror jag att han är den som ska stå upp mot storgalten, men icke. Istället börjar han berätta om förra helgen. Han och en kompis kör en raggarrunda i dennes sänkta V90. Flocken runt bordet lyssnar, jag också. Jarmo däremot spelar luftpiano. Hans LOVE och HATE-tatuerade fingrar rör sig i takt med musiken i hans eget huvud.

Kultingen sneglar besvärat mot Jarmos pianokonsert men fortsätter sin historia. Han ökar tempot. V90:n tar dem till grannkommunen och ett samhälle där det varken finns något att se eller göra. En obemannad bensinmack bredvid en sunkig pizzeria är allt. Utanför står två tjejer och röker. Kompisen vevar ner sidorutan. Han hojtar till dem. En svenska och en tyska. Hannah och Maja. Som genom magi, säger kultingen, bjuds de hem till Hannahs lägenhet. Jag vet att inbjudan beror på tristessen i en byhåla. Inte magi, eller charm. Killarna erbjuder bara en gnutta spänning.

Jarmos fingrar fortsätter spela samma melodi. Kultingen accelererar ytterligare.

Efter att ha käkat pizza i lägenheten hoppar alla fyra in i bilen. De kör på grusvägar genom skogen mot en ännu mindre avkrok. Sent på natten når de slutligen tyskans torp. Kompisen försvinner in i sovrummet med Hannah. Maja tar med Benjamin till köket. Där, vid diskbänken, drar hon upp tröjan. Han får se piercade tyska tuttar. Han sträcker på sig när han säger det. Storgalten fnyser. Benjamin förklarar fort att det inte gick längre än så. Hon är långt från en ”keeper”.

Jarmos fingrar stannar tvärt i luften.

”Och varför i helvete inte?”

”Alltså, hon är ingen keeper…”

”Vadå? Vill du sitta och hålla hand eller? Keeper…” Jarmo skrattar rått.

”Alltså, jag hade nog fått…” Pojkens röst vrids till nära noll.
”Patetiskt”, konstaterar Jarmo högt. ”Du kammade noll på fittfronten.”

”…komma till, om jag ville.” Rösten vek.

”Det kan du ju försöka intala dig”, hånskrattar Jarmo och söker medhåll från flocken. De nickar. Nöjd knäpper han händerna över magen. Krille tittar på sin klocka. Lunchrasten är slut. Maskinerna väntar.

Det är bara den smältande snön utanför som visar att tiden går. Innanför väggarna är det som om den stannat. Men, en tidig vårdag hörs fågelsång i fabriken. En grönfink har förvillat sig in och sitter nu högt uppe på en takbalk. Ord om fågeln flyger genom lokalen. Kvinnorna och pojken samlas under den, tittar och pekar. De drömmer om grönskan och värmen som skall komma.

Krille är här med sitt luftgevär. Han siktar mot taket. Geväret hostar till. Grönfiken dråsar i golvet. Kvinnorna tjattrar lågt medan de återgår till sina maskiner.

Jarmo kallar tillbaka Kultingen.

”Ja, komsi, komsi. Duktig liten Benji”, hånler svinet. Benjamin lommar åter till honom, som en skamsen hund.

Krille närmar sig Jarmos maskin. Han dinglar den lilla fågeln fram och tillbaka i dess tunna ben.

”Inte mycket mat på den”, flinar han. ”Var bättre förra sommaren med fiskmåsen.”

Prillan hänger slappt över de gula tänderna.

”Kommer du ihåg måsen, Jarmo?”

”Den du skadesköt tre gånger innan den dog? Ja, jag kommer ihåg den.”

Jarmo startar maskinen. Krille gör sorti. Jarmo bossar runt Kultingen fram till hemgång. Pojken kastar en snabb blick åt mitt håll medan han följer de andra grisarna mot omklädningsrummet.

Svinen bufflar sig igenom resten av veckan som de alltid gör. De är omedvetna om att deras klövar trampar på ömma tår. De skrattar och flabbar. Pojken försöker hänga med i deras tempo. Han kastar ur sig gliringar, nästan som på måfå, men de saknar udd. Han är en spädgris som försöker grymta som en galt.

Måndagsmorgon. Maskinerna står stilla. Det är knappt styrfart på någon. Folk samlas i små grupper, sorlar om helgen.

Jag står vid min stans och fyller i kontrollplanen. I tystnaden hörs ventiler pysa trött. Deras ljud har en stillhet som bjuder in till drömmar. Utan att vara riktigt närvarande kryssar jag i rutorna i planen. Det går på automatik.

En trekvart efter instämpling vrålar radion igång. Hårdrock vräks ur högtalarna. Arbetsledaren, Fabriks-Judas, har anlänt. Maskinerna gnisslar igång en efter en. Han kommer till min station med Kultingen ett steg bakom sig. Han pekar först på Kultingen, därefter på mig. Sedan försvinner han in på sitt kontor, för att göra Gud vet vad. Fabriken lämnas åt sitt öde.

Jag förklarar att arbetet aldrig tar slut. Att det hela tiden kommer fler ordrar på samma detalj. Benjamin suckar. Jag visar vad som händer om han inte tänker sig för. Jag hivar in en detalj under knivarna som utan motstånd klipper den i två.

”Du vill väl behålla fingrarna?”

Pojken backar från stansen.

”Behåll fokuset så har du tio vid dagens slut.”

Han gör exakt som jag säger och vi får mycket gjort. Jarmo går förbi och gör honnör mot oss.

”Sicken pajas”, säger jag. ”Han bökar i folks liv, låtsas vara schyssta snubben, men han gör det för att få ammunition. De blir måltavlor för hans skämt senare.”

Kultingen följer Jarmo med blicken.

”Jarmo vägrar ofta jobb som han inte har lust att göra så då jag får göra dem istället. Att klaga hos Krille är lönlöst. Han skvallrar till Jarmo och därefter är man persona non grata.”

”Persona non grata?” frågar han.

”Satt på svarta listan,” svarar jag. ”Fredlös. Lovligt byte.”

Benjamin nickar.

”Du gör förstås som du vill, men om jag vore dig skulle jag hålla mig undan Jarmo.”

”Jag vet”, säger han så tyst att det knappt hörs.

Men så fem minuter före två-rasten traskar Jarmo fram till stansen.

”Kom Benji, det är rast!” Jarmo ger mig ett stort leende.

Kultingen släpper genast allt och följer med. På väg bort vänder han sig om och rycker på axlarna.

Som på ett pärlband lämnar de andra svinen sina maskiner en efter en, och följer efter Jarmo och Benjamin när de går genom fabriken.

Kaffet är urdrucket. Jag står vid stansen och väntar. Pojken borde också vara tillbaka, men icke. Jag suckar för mig själv. Trots att han har kallat Jarmo för en gris väljer han ändå att följa med honom. Han väljer att bli en gris. Ett svin.

Jag ska precis slå på strömmen när höga röster hörs, följt av ett gallskrik som rister genom fabriken. Jag skyndar mot oljudet. När jag kommer fram får jag armbåga mig in i klungan för att se vad som står på.

Två av Jarmos jasägare kämpar för att hålla fast Benjamin. Hans ögon är vilda. Han kränger i deras grepp. Halsvenerna spänner som stålvajrar. Den taniga kroppen, ett hem för vulkaniskt raseri.

På golvet, mitt i ringen av folk, sitter Jarmo. Blod rinner från hans tryne ner över bröstet. Näsan är krokig som om en sjuåring slagit in en spik i en planka. Han flämtar i korta och smärtsamma andetag.

”Hämta Björn!” ropar någon i klungan.

Och här kommer pappa Björn. Han vill veta vad som hänt.

”Den lilla bögjäveln slog till mig. Helt utan anledning”, väser Jarmo och spottar ut saliv blandat med blod.

Chefen hjälper honom upp.

”Tänk på hur du uttrycker dig, Jarmo.”

Storgalten är ostadig. Björn tar honom under armen och leder honom mot kontoret. Först när de är utom synhåll släpper jasägarna taget om Benjamin. Svinen avlägsnar sig och sedan resten. Det är bara jag och pojken nu. Han stirrar ner i golvet, på platsen där Jarmo nyss satt.

Vad Jarmo sa till Benjamin behöver jag inte veta. Men jag vet att han precis fått vad han förtjänade.

Benjamin höjer blicken, fäster den på mig, den har en ny, djurisk skärpa. Han är inte längre en kuvad kulting utan en rakryggad man.

”Antar att jag behöver ett nytt jobb”, småskrattar han.

Han går mot herrarnas omklädningsrum. Utan att vända sig om höjer han handen till ett adjö. När dörren slår igen bakom honom stiger en oväntad avundsjuka inom mig. Benjamin fick täppa till munnen på Jarmo och han kommer härifrån.

Jag återvänder motvilligt till min maskin.

The post Littestraden: Novell av Dennis Andersson first appeared on Opulens.

PROSA. Inför helgen har vi nu nöjet att publicera en novell av Jan Hoff i veckans utgåva av Littestraden. Titeln är ”Haren Havre och Kaninen Esteban”.

Jan Hoff (f.1967) är bosatt i Lund och är bland annat bibliotekarie, poet och serieskapare. Han har haft noveller, dikter, serier och artiklar publicerade i egna böcker, antologier, tidskrifter och tidningar.

Nu är vi glada att få presentera Hoffs novell ”Haren Havre och Kaninen Esteban” och det är upp till dig att försöka lista ut vad som egentligen hände med Havre…

CAROLINA THELIN

Haren Havre och Kaninen Esteban

Så här var det. Det var måndag. Ja, eller det var i alla fall vad som stod i almanackan. Den var å andra sidan två, tre år gammal. Nå, strunt i det.

Det regnade bara lite så de två djuren, haren och kaninen, bestämde sig för att ge sig ut och segla. Haren Havre var äldst och mest sjövan. Esteban var ung och oerfaren. De gick ner till hamnen.

”Var ligger din båt?” undrade Esteban.

”Jag har ingen båt…” sa Havre.

”Men vad ska vi då segla i?”

”Jag tänker att vi bygger en båt!”

Sagt och gjort. De gick in bakom ett skjul och stal några plankor, ett rep, en tunna tjära, fjorton spikar och ett segel. De satte i gång med byggandet. Regnet tilltog i styrka och fick sällskap av hagel. Efter en halvtimme gick de iväg till Molanders kafé. Ett nedslående budskap mötte dem. ”Endast betalning med mobilapp.” Hur skulle de nu betala för sitt kaffe? Ingen av dem hade en tillräckligt avancerad mobil. Deras gamla Nokior kunde på sin höjd användas till att skrika i (om man stod tillräckligt nära den man ringde till) eller till att skriva inköpslistor på (som inte gick att spara).

De satte sig ändå vid ett bord. Utanför fönstret flög stenar, träd, igelkottar och bråte förbi. Det låg en broderad duk på bordet. Mitt på bordet stod en vas med fina blommor i. Utan att fråga vad de ville ha ställde servitrisen Monica Wexell varsin kopp med rykande hett kaffe framför dem.

De svepte kopparna och skållade tungorna. Sedan åt de upp blommorna. Sådan var harars och kaniners sed. De sprang mot dörren, men Monica Wexell var snabbare. Med sin bastanta kroppshydda spärrade hon effektivt deras färdväg.

”Ska ni inte betala?”

”Jodå, vi skulle bara ut på toaletten…” försökte Esteban.

”Den är ju här inne…”

Vad skulle de göra? Det såg mörkt ut för dem. Hur skulle de ta sig ur denna knipa? Skulle de kanske lyckas övertala henne att ta emot kontanter?

”Snälla Monica, kan vi inte få betala med sedlar?” vädjade Havre.

”Jag vill inte ha era smutsiga hundralappar…”

”Men vad ska vi göra?”

”Nu ringer jag till polisen!”

Monica Wexell tog upp sin egen mobiltelefon ur fickan och slog ett nummer.

Endast tjugotvå minuter senare bromsade ett polisfordon in utanför Molanders kafé. Två beväpnade konstaplar satte handbojor på kaninen och haren och släpade ut dem i stormen.

Konstaplarna var rätt snälla och innerst inne tyckte de lite synd om de fattiga djuren. När de kommit utom synhåll från kaféet tog de av fångarnas handbojor och lät dem löpa.

”Gör inte om det bara!” ropade den ene polisen efter dem.

Havre och Esteban sprang först omkring lite bland skjulen och bodarna i hamnen. Sedan stannade de och pustade ut. Bakom ett skjul hittade de en segelbåt. Den hade dragits upp på land för att lagas och målas. Kanske vore det en bättre idé att låna denna båt än att jobba vidare med det där halvfärdiga bygget de hade övergivit? De lånade en traktor av en misstänksam fiskare och fick snart ner segelbåten i vattnet. Det var nu ordentligt kallt. Krabb sjö. Egentligen inget idealiskt väder att ge sig ut i. Men ut begav de sig. Havre hade en röd toppluva medan Esteban var klädd i keps. Havre skötte rodret. Esteban klättrade upp i den allra högsta masten. Han sa att han tänkte spana mot horisonten. Men det kunde han ju inte! Han var så liten att han inte nådde upp att se över kanten på mastkorgen. Han stod alltså bara där i mastkorgen och frös. Korgen var helt vattentät och fylldes oroväckande snabbt av regnet. När blixten slog ner i masten hade han redan drunknat. Han slapp således bli bränd till döds.

När kusträddningen anlände hittade de en hare som klamrade sig fast vid en vrakspillra. Det var en slavhare som hette William, som hade varit inlåst i segelbåtens lastrum.

Många år senare blev William naturvetenskaplig forskare. Han gjorde karriär. Ibland ringde de från teve och bad honom vara expert.

”Du är nog den slöaste och sämsta experten vi någonsin använt oss av!” sa en av programledarna.

”Men varför frågar ni mig hela tiden?”

Ja, vad skulle hon svara på det? Hur kom det sig att det alltid blev den här luggslitna haren som kom till studion?

En kväll tog hon upp detta med den kollega som brukade ha ansvar för bokningarna av gäster.

”William?”

”Ja…”

Och nu kröp det fram att kollegan också hade ett förflutet som slavhare. Haren William var en gammal kompis till henne. De hade ofta varit ute på fälten och skördat tillsammans. De hade blivit piskade och förödmjukade av plantagevakterna. Dessutom var de båda medlemmar av samma sekt. De tillbad en liten imaginär myra som bodde bakom en anslagstavla: Hoegdoc. Efter den dagen blev William ännu oftare inbjuden. En dag var han med i Årets mästerkock. Han sa att han bara ville laga vegetariska rätter. Det var okej. Han struntade i bilbälte när han körde bil. Han hade både svenskt och amerikanskt medborgarskap. Han hade förmågan att hitta i mörka skrubbar utan att tända ljuset. Med ett särskilt mikroskop undersökte han märkliga fenomen.  Han funderade även på att börja syssla med politik. Han hade ytterst få åsikter. Han ville förbjuda vitt mjöl, men han kunde inte riktigt förklara varför.

The post Littestraden: Novell av Jan Hoff first appeared on Opulens.

LYRIK. I veckans utgåva av Littestraden är vi glada över att få presentera en diktsvit av astrofysikern Martin Sahlén.

Martin Sahlén är verksam som forskare inom astrofysik och kosmologi i Uppsala. Han leder också Stiftelsen Fjellstedtska skolans tvärvetenskapliga arbete med naturvetenskap och teologi.

Vid sidan av sitt akademiska arbete skriver han poesi i korta former, ofta framvuxna ur enskilda erfarenheter, bilder eller stämningar.

Nu är vi glada över att få presentera några av hans dikter.

CAROLINA THELIN

Huset står, stilla

Granatlöst på odalsland

Sekelvirke gror

*

Backen full av barn

Fäders spår glittrar vägar

Vurpa och triumf

*

Imma på rutan

Kondenserad livsånga

Blöt mun kysser hud

*

Katedral spirar upp

Sväller av tystnad och rop

Stenarna svävar

*

Bålet tänds på nytt

Kompassnål kränger i rök

Aska manar nord

*

Blicken vaknar till

Okänd vän i förvandling

Följer med, och ser

*

Magnolian viskar

Rodnande gryningsmoln

Sår sin hemlighet

*

Svartfågeln sjunger

Den har hört min melodi

Formar diamanter

The post Littestraden: Diktsvit av Martin Sahlén first appeared on Opulens.

JAZZ/POESI. Den här veckan bjuder Littestraden på ett möte mellan jazz och poesi. Det rör sig om ”Som havet” med musik av Terese Lien Evenstad och text av Emma Axberg.

Terese Lien Evenstad är jazzviolinist, kompositör och bandledare, bosatt i Göteborg. Hennes kompositioner hämtar inspiration från filmmusik och folkmusik. Den 12 mars släppte hon singeln ”Som havet” tillsammans med poeten, scenkonstnären och skribenten Emma Axberg – ett konstnärligt möte mellan jazz och poesi. Axbergs texter uppstår ofta i gränslandet mellan poesi, performance och improvisation. Sedan 2024 är hon ordförande i föreningen Göteborgs Poetry Slam.

Så här beskriver Evenstad själv ”Som havet”: ”Den växte fram ur sorgen efter att jag förlorade min mamma i cancer 2023. I kompositionsprocessen återkom bilden av vågor som rullar in över stranden – tunga och långsamma, som andetag. Havet blev en metafor för livets rörelse: ibland storm, ibland stillhet. När jag delade berättelsen bakom musiken med Emma inspirerades hon till att skriva en dikt som nu vävts samman med kompositionen. Resultatet är ett lågmält men intensivt verk där ord och musik bär varandra.”

CAROLINA THELIN

Som havet

I varje början bor ett slut

Böljande genom blodet

Den andra halvan av ordet

Du aldrig sa innan det var

För sent, för tidigt

För när tiden tycks ur led

Och ord som hopp och fred

Förlorade i förtvivlans djup

När hjärtats sorg dränker alla ljud

Vet att varenda våg i varenda hav

I hela vår världs historia

Har fått ge efter för bränningens krav

Planat ut till memoria

Till blank yta för himlen att spegla sig i

När ovädret dragit förbi

För varenda storm

Får så småningom slut på regn

Och varenda dörr som öppnas

Kommer en dag lämnas stängd

För i varje början bor ett slut

Och varje slut ger plats för att börja

Glädjas, älska, sakna, sörja

Så ska vi i hela våra liv, liksom havet

Bölja, bölja, bölja

The post Littestraden: Jazz och poesi i förening first appeared on Opulens.

NOVELL. Under den pågående påskhelgen har vi valt att i Littestraden publicera en novell av Johan Andersson med titeln ”Son of Jesus”.

Så här i påsktider är vi glada över att få presentera novellen Son of Jesus – en berättelse om narrativ makt, identitetsövertagande och återtagande. Det är en mörk, stiliserad prosatext i kort format om hur ett rykte kan bli en identitet och hur en människa långsamt börjar spela den roll som omgivningen kräver.

Berättelsen kretsar kring en karismatisk religiös auktoritet (”Kristi brud”-gestalten) och de mekanismer som gör att språk, ritual och gemenskap kan äga någon inifrån.

CAROLINA THELIN

SON OF JESUS

EN BERÄTTELSE OM NARRATIV MAKT, IDENTITETSÖVERTAGANDE & ÅTERTAGANDE.

Denna text är fiktiv. Alla personer, platser och händelser är påhittade eller används i ett fiktivt sammanhang. Eventuella likheter med verkliga personer eller händelser är oavsiktliga.

När tillräckligt många människor säger att du är något

börjar du leta efter bevis i dig själv.

Det är så skvallret fungerar.

Det börjar som viskning.

Det slutar som identitet.

Uppenbarelsen

Det började inte med tatueringen. Det började med hennes uppenbarelse.

I den lilla byn – röda trähus med vita knutar, en ensam grusväg som ledde in mot samlingshuset, björkar som viskade i vinden – stod hon en söndag längst fram under lysrören i det enkla kapellet. Hon bar vitt. Inte bröllopsklänning, men något som liknade löfte. Byn kallade henne Kristi brud. Det var den titel hon gett sig själv, och ingen hade ifrågasatt den. I deras ögon var hon redan helig.

Hon förkunnade att hennes riktiga son hade kommit. Orden föll tungt i rummet. Ingen ifrågasatte. Man gjorde inte det i Knutby. Man tog emot.

Hennes blick landade på mig. Inte sökande. Inte frågande. Bestämmande. Som på ett objekt hon redan ägde.

Det var då det började.

Men innan hon sa det högt hade hon redan sagt det i små rum. Till de närmaste. Till de lojala. Till dem som viskade vidare. Hon spred ryktet om att jag var märkt.

Och plötsligt började skvallret växa. De visste saker om mig som jag aldrig sagt. Att jag alltid känt mig annorlunda. Att jag burit ett uppror i kroppen. Någon påstod att jag haft drömmar. Någon hävdade att jag sökt tecken. Någon sa att jag en gång sagt att jag var utvald.

Hade jag det? Eller hade de sagt det tillräckligt många gånger för att det skulle kännas sant?

Kristi Brud var skicklig. Hon tog små fragment av mitt liv och vävde dem till profetia. Hon behövde ett tecken. En rörelse, en uppenbarelse. Formade ord utan kropp.

Jag var ung och sökande. Redan med ett namn som kunde tolkas eller misstolkas. Hon påpekade att Jocke Anakin var ett namn som bar på något. Jag invände – förklarade att det bara var ett artistnamn. Hon log och svarade att inget någonsin bara är.

Hon började omtolka mig. Min osäkerhet blev ödmjukhet. Min ilska blev kallelse. Min ensamhet blev förberedelse. Hon sa att jag alltid vetat men ännu ej förstått.

Och sakta började jag undra om hon faktiskt hade rätt.

• • •

Ceremonin

De kallade det inte märkning. De kallade det förbund.

En särskild kväll utsågs. Fasta. Bön. Ingen fick tala högt under dagen. Atmosfären i hennes hus på kullen var tät, nästan elektrisk. Som inför något övermäktigt.

Jag började tvivla redan då, men när jag sa det till henne log hon och menade att jag bara var rädd för min kallelse. Jag minns att jag sa att det kändes fel. Hon svarade att det kändes fel för att jag ännu inte var färdig.

Det var första gången hon tog min känsla och gjorde den till bevis emot mig.

Jag fördes in i kapellet där ljusen redan brann. De stod i en cirkel runt mig. Hon stod i mitten och förkunnade att det synliga skulle bekräfta det osynliga.

Någon läste ur en uppenbarelse hon påstod sig ha fått. Där stod mitt namn – Jocke Anakin – nedskrivet i en anteckningsbok med gulnade sidor. Hon sa att hon sett det långt innan jag kom. Att jag ju själv sagt att jag känt mig utvald hela livet.

Hade jag sagt det? Kanske. Eller hade hon sagt det först och jag nickat?

Hon förkunnade att jag bar revoltens namn men var kallad till lydnad. Två av de närmaste la sina händer på mina axlar. De försäkrade att detta inte var våld, utan upphöjelse.

Maskinen surrade. Inte högt, men tillräckligt. De sjöng medan det hände. Långsamma, monotona lovsånger. Orden upprepades tills de nästan förlorade mening.

När det var klart klev hon fram, la handen över det färska märket och förkunnade att det nu var fullbordat.

På min hud stod: Son of Jesus.

Inte konst. Inte val. Utan ritual. För henne var logiken oundviklig: om hon var Kristi brud, då var jag Kristi son. Märkningen var inte symbolik. Den förstärkte identitet.

Hon lät orden vara på engelska. Det lät större, sa hon.

När hon la handen över märket och såg mig i ögonen förstod jag senare vad hon egentligen menade: nu finns det ingen återvändo. Inte min tro. Min bindning.

Och när orden stod där på min hud var det som om byn drog en kollektiv suck. Nu fanns det inget tvivel längre. Det de viskat om hade blivit verklighet.

• • •

Upphöjelsen

Från den dagen var jag inte längre en medlem i församlingen. Jag var ett tecken från gud, genom henne, blivit hennes son.

Hon talade om mig i predikningar. Hon kallade mig beviset. Arvet. Hennes. När någon såg tveksam ut sa hon att det är svårt att förstå när Gud gör något stort. Om någon viskade att det gått för fort hävdade hon att de var rädda för det de inte kunde kontrollera.

Hon omtolkade varje reaktion. All kritik blev rädsla. All oro blev avund. All tvekan blev köttets uppror.

Jag började höra hennes röst även när hon inte talade.

Andra fick träda tillbaka. Andra fick vänta på samtal och vägledning. Men jag kallades in sent på kvällarna för undervisning, för rening, för förberedelse.

Mitt rum flyttades närmare hennes. Jag skulle formas, sa hon.

Hon började tala om min barndom. Hon påpekade att jag alltid känt mig annorlunda. Det var sant. Hon sa att jag alltid sökt något större. Kanske. Hon förklarade att detta var det jag sökt.

Och sakta började mina minnen ändra form.

Byn började viska. Inte högt – aldrig högt. Men jag såg blickarna. De såg mig som något större. Något farligare. De undvek att se mig i ögonen. Vissa bugade sig när jag passerade.

Hon skapade en hierarki där jag stod högt – men bara så länge jag stod under henne. Gud. Kristi brud. Sonen. Byn. Resten. En perfekt pyramid.

• • •

Isoleringen

Telefonen togs bort. Hon sa att jag inte behövde världen.

När jag sa att jag saknade mina vänner svarade hon att det var band som hindrade mig från att bli den jag var. Besöken stoppades. De kunde inte förstå vad jag bar, förklarade hon.

Spegeln försvann från rummet. Jag skulle inte identifiera mig med kroppen, menade hon.

När jag sa att jag kände mig instängd korrigerade hon mig: jag var skyddad. När jag sa att jag kände mig kontrollerad rättade hon även det: jag var buren.

Hon bytte ut orden. Och plötsligt lät fångenskap som omsorg.

Jag började ifrågasätta mitt eget språk. Var jag verkligen instängd? Eller bara rädd?

Hon sa att jag var för viktig för att exponeras. Att jag måste skyddas från andligt avfall. För om någon behandlas som utvald tillräckligt länge börjar han se sig själv så.

• • •

Manipulationen

Hon började omformulera allt i teologiska termer. Inget var längre personligt. Allt var kosmiskt.

När någon ifrågasatte henne log hon och menade att det inte var henne de kämpade mot, utan Anden. När någon grät förklarade hon att det var köttet som protesterade. När någon tvivlade sa hon att det var dennes mänsklighet som måste dö.

Hon talade om relationer som om de var hinder. Om familjeband som om de var lägre lojaliteter. Hon betonade att den som är kallad måste vara beredd att lämna allt. Hon betonade ordet allt. Inte med vrede. Med övertygelse.

Hon beskrev världen i hierarkier och talade om andligt moderskap – att det fanns en högre form av föräldraskap än det biologiska. Att det hon födde i anden var viktigare än det som föds i kroppen. Hon hade själv levt efter den principen. Hennes egna biologiska barn hade hon lämnat bakom sig. Övergett. Inte i vrede, utan med samma lugna övertygelse som genomsyrade allt hon gjorde. De var köttets barn, sa hon. Inte andens. Och Kristi brud kunde inte vara bunden av jordiska band.

Det var så hon rättfärdigade sin fixering vid mig. Jag var inte ett barn hon fött, utan ett barn hon fått – genom uppenbarelse. Det handlade inte om val, förklarade hon, utan om prioritet. Därför märkningen. Därför ritualen. Därför förbundet. Jag var beviset på att hennes offer hade varit värt något. Att hon inte övergett sina barn för ingenting, utan för något större. Och när hon sa det lät det nästan vackert.

Hon använde dem mot mig. Om jag tvivlade kallade hon in två av de mest lojala och bad dem be för mig. De lade händerna på mig. Inte hårt, men länge. Hon lät dem vittna om mina tecken. De påstod att de sett hur jag skakat, att de hört hur jag tvekat.

Och varje gång någon beskrev mig blev jag mindre säker på vem jag var.

Det var så våldet fungerade. Inte genom slag. Genom spegling.

Byn fungerade som hennes nervsystem. Ett ord från henne blev viskning i köket. En viskning blev sanning i kapellet. När jag sa att jag inte bett om att bli Sonen svarade hon att jag bett om det hela mitt liv.

Och byn nickade. När tillräckligt många nickar så börjar sanningen luta.

Hon slog ibland. Hon höjde ofta rösten. Hon omdefinierade allt. Hon visste att en Son behövde både upphöjas och isoleras.

Hon sa att jag inte skulle se mig själv som de såg mig, utan som hon såg mig. Och det var där makten låg.

• • •

Splittringen

En natt, likt många andra nätter – när byn utanför låg stilla och endast en ensam gatlykta sken över gruset.

Jag låg då vaken och kände hur märket brände. Inte fysiskt. Men existentiellt. Orden var inte mitt rop. De var hennes.

Jag mindes hur hon sagt att om Sonen faller, faller församlingen. Och plötsligt slog en tanke rot: Tänk om hon hade rätt? Tänk om jag verkligen var kallad? Tänk om mitt motstånd bara var svaghet?

Jag låg där och kände hur två versioner av mig själv kämpade. Den som ville gå. Den som ville vara utvald.

Det var då jag förstod: min identitet var deras stabilitet. Inte min frihet. Och för henne var det ännu mer än så. Om jag gick förlorade hon inte bara en son. Hon förlorade rättfärdigandet för allt hon offrat – för barnen hon lämnat, för livet hon låtit brinna. Om jag gick blev hennes offer meningslöst. Och jag skulle bli beviset på hennes teologi.

• • •

Flykt

Dörren var inte låst. Den behövde aldrig vara det. Det var det mest geniala av allt.

Jag gick ut i den kalla natten. Gruset knastrade under skorna. En hund skällde i fjärran. Ett fönster på glänt släppte in vinden och gav luft under gardinernas vingar.

Ingen stoppade mig, och det var nästan värre. För en del av mig väntade att någon skulle ropa efter mig, att någon skulle säga åt mig att stanna. Och när ingen gjorde det kändes det som om jag redan fallit.

Jag fick senare höra vad hon sagt på söndagen efter min flykt. Hon stod där igen, längst fram. Vitklädd. Hon förkunnade att prövningen hade kommit och att Sonen hade fallit. Inte flytt. Inte lämnat. Fallit.

Den sanna Sonen måste falla för att uppstå, sa hon.

Hon gjorde min flykt till teologi. Hon sa att min frånvaro bevisade hennes sanning. Att motstånd alltid är ett tecken på betydelse.

Hon förlorade mig men behöll berättelsen. Det var hennes sista strategiska drag.

• • •

Parallell nutid

Det märkliga är att jag lämnade byn. Men byn lämnade aldrig mig.

År har gått. Jag bor i en annan stad nu. Andra gator. Andra ljud. Andra människor.

Men ibland händer det. Någon känner igen namnet. De frågar om det är jag. Inte aggressivt. Inte öppet dömande. Nyfiket. Och det är värre.

Det finns alltid en version av mig som går före mig in i rummet. Den som blev utvald. Den som föll. Den som inte klarade trycket. Den som ville bli något större.

Vissa säger att jag frivilligt lät märka mig. Andra säger att jag lät mig manipuleras av  henne. Några säger att allt var ett konstprojekt. Ryktet anpassar sig efter behov. Det är det som gör det odödligt.

Jag hör att hon fortfarande talar. Inte till mig. Om mig. Hon säger att jag bar tecknet, att jag var kallad, att jag valde världen.

I hennes version är jag fortfarande del av hennes teologi. Jag är den fallne sonen. Ett varnande exempel. Och det är nästan genialt. För oavsett om jag talar eller tiger lever hennes berättelse vidare.

Ibland står jag framför spegeln och ser märket. Son of Jesus. Och jag vet vad det betydde där. Men här? I nutiden är det bara bläck. Ändå ser jag hur människor läser det. De fyller i luckorna själva.

Och jag märker hur jag ibland börjar berätta historien som om det var jag som valde allt. Som om det var ett konstnärligt statement. Som om jag var i kontroll.

För mig är det är lättare så.

• • •

Märket

Jag har ofta fått frågan: Varför har du den tatueringen?

Svaret är inte enkelt. Det är inte tro. Inte provokation. Inte marknadsföring. Det är historia. Ett märke satt i ett sammanhang där jag blev en symbol i någon annans vision.

Det verkliga våldet var aldrig maskinen. Det var aldrig ritualen. Det var berättelsen. När människor börjar tala om dig som om du är en symbol slutar de se dig som människa.

Det farligaste med Kristi brud var inte hennes röst. Det var hennes säkerhet. Hon behövde aldrig höja rösten. Hon visste att ryktet skulle arbeta åt henne. Att byn skulle viska. Att någon skulle berätta. Att berättelsen skulle mutera. Och att jag, var jag än befann mig, skulle bära märket.

Men här är det hon aldrig förstod: Ett märke kan sättas på huden av någon annan. Men betydelsen kan tas tillbaka.

Förr betydde tatueringen hennes uppenbarelse. Nu betyder den min överlevnad. Förr var den ett förbund jag inte valde. Nu är den en påminnelse om hur lätt en människa kan bli ett verktyg i någon annans vision.

Ibland, sent på natten, kan jag fortfarande höra henne. Hennes röst som säger att jag är märkt. Och en del av mig undrar: var det jag som flydde? Eller var det hon som aldrig tänkte släppa?

Men när någon frågar varför jag har den svarar jag inte med hela historien. Jag säger bara att det är en påminnelse.

För sanningen är större än ryktet. Att identitet som påtvingas dig aldrig är helig. Att även den som utropas till Son kan vägra att bli ägd.

Och att jag äger den nu.

The post Littestraden: ”Son of Jesus” first appeared on Opulens.

LYRIK. Peter Stewart har skrivit en förtätad och dessvärre ständigt aktuell dikt med titeln ”Det pågående kriget”. För bild har Ola Åstrand svarat.

Vi kan i dag presentera en dikt av Peter Stewart. Det gör vi i kombination med ett konstverk av Ola Åstrand som vid det här laget medverkat ett flertal gånger i Opulens med såväl texter som bilder.

Så här presenterar sig Peter Stewart för Opulens läsare: ”Född i Malmö för längre sedan än jag vill tänka på. Uppväxt i Köpenhamn och Malmö. Världsmedborgare alltid. Svensk översättare av William S Burroughs, J G Ballard, Charles Bukowski, Jim Harrison med flera. Gjorde tidiga experiment med egna datorprogram för att generera poesi från förvalda texter och cutup/fold-in tekniker uppfunna av William Burroughs och Brion Gysin. Programmerare i USA i många år, numera bosatt i Småland. Poet ibland.”

Men det är faktiskt inte första gången Peter medverkar i Opulens. I vår dåvarande engelskspråkiga avdelning Global publicerade vi 2020 hans essä om rasismen i USA.

CLEMENS ALTGÅRD, kulturredaktör

DET PÅGÅENDE KRIGET

Och så

Fortsätter det

År efter år

Årtionde

efter årtionde

Vattnat

Av ett bittert regn

Och varje

Ny skörd

Sår sin egen

Draksådd

The post Peter Stewart: ”Det pågående kriget” first appeared on Opulens.

PROSA. Förra året presenterade vi ett utdrag ur iodine Jupiters bok ”Jag vill bli kriminell”. Här följer ytterligare en text ur den boken.

RÄDSLAN FÖR ATT STICKA UT

En del författare erhåller en ofattbar välvilja från förlag och kritiker. Även fast deras verk är mediokra. Jag tänker att upplevelsen av ett verk bör skänka åtminstone något av följande: glädje, skratt. spänning, fasa, tankar, skönhet. Förvåning eller nån grad förvirring. Den senare är den yttersta formen av underhållning.

Det kan vara att hjälten i en film plötsligt dör oväntat på slutet för att nån av karaktärerna i filmen säger han är en tönt. Det räcker för att göra folk ursinniga. En stark känsloyttring hos publiken därför att den bryter mot en mångårig konvention. Det förväntade får på käften. Det gillar folk inte, men man gillar att känna nåt. En sällsam njutning med skräckblandad förtjusning.

Det oväntade måste få mer utrymme i konsten. Det är nästan obefintligt idag i traditionella media. Allt är i boxen, inget utanför. Ingen vågar satsa på det som rör om på riktigt, inte ens ge det utrymme.

En missuppfattning är att tråkigt skulle vara seriöst bara för att det är trist. Det är mer författarens oförmåga att väcka utrop. Men det pseudoseriösa premieras hårt. Poserandet i allvar är utbrett i bokbranschen ända sen Lagercrantz tid. Men långsamt håller det på att tappa greppet med disneyfiering som följd. Två polariteter.

Få författare är förunnade att bemästra balansakten mellan allvar och humor. Få lyckas skapa den osäkerhet som leder till förvirring, eller avgrundsdjupa skratt över det absurda i vår tillvaro. Tjänstemännen som bedömer om en upplevelse är värd att satsa på gör en kalkyl. Gör han en felbedömning, om nåt inte säljer, riskerar han förflyttas till en skrubb i källaren.

Ingen vågar ta ett självständigt beslut, ingen vågar stå för nåt. Chefer gömmer sig bakom varandra och hänvisar till ett avtal med riktlinjer för målet med verksamheten. Väck inte den björn som sover.

Beslut om upplevelsens mål kommer från plånboken som sin tur inväntar statistik från flockens köpbeteende. Minsta gemensamma nämnare. Death för all kreativitet. Standardformler. Det oväntade och fantastiska händer inte. Upplevelser som sätter något på spel finns inte på kartan i Sverige. Det förutsägbara och trygga är kriteriet för din upplevelse, det udda förpassas till hittegodsavdelningen.

Vänsterkillen bör absolut inte bära en massa smycken och dreads i tv-debatten. Det ska affärsmannen göra. Dyr kostym och slips gör vänsterkillen intressant. Du lyssnar för att du blir nyfiken. Han bryter mönstret. Bingo!

Vi får aldrig bli mätta och trygga.

Döden är uttråkning, och uttorkning av all kultur.

Bokförlagen tror att de förlorar sitt anseende genom att signa en poet som ställer sig över PK-standard. En författare vars främsta syfte inte är att lyfta deras förlagsprofil vågar man inte satsa på. Det borde vara precis tvärtom. En huspoet för det oerhörda. Det är anseende att ha bisarra författare som bjuder på det oförutsägbara. Många läsare vill inte få sig bekräftade 24/7 utan vill få sig till livs det osannolika och fantastiska. Inte i marginalen, utan på bra sändningstid.

Samhället skulle tjäna på att ge folk intressantare upplever än brus. Flykten från en förutsägbar verklighet skulle minska drogmissbruket, göra verkligheten rik istället för fattig. Upplevelseindustrin skulle få en ny guldålder. Energi och kraft med ett rikare utbud får folk att må bättre. För mig betyder ordet kultur samtal. Det är något positivt. Det förenar och berikar. Det fantastiska leder i högre grad till reaktion och dialog.

Helt krasst är staten i grund och botten mer intresserade av rationella konsumenter. Skattepengar. Man uppmanar till mindre känslosamma utbildningar. Teknik, förnuft, data och rationalism är i strid med fantasi, det fantastiska, omöjliga.

Logiskt tänkande är inte konstens främsta uppgift. Därför skär staten ständigt i humaniora. Romantikern eller känslomänniskan har lågt nationalekonomiskt värde. Landets kulturliv håller på att självdö. Företagsfascismen gör entré.

Det är vad vi förtjänar.

The post iodine Jupiter – ”Rädslan för att sticka ut” first appeared on Opulens.

LYRIK. I Littestraden har vi denna vecka nöjet att presentera en dikt av den koreansk-amerikanska poeten Sandra Lim i översättning av Lars Gustaf Andersson. 

Poeten Sandra Lim

Den koreansk-amerikanska poeten Sandra Lim är född i Seoul i Sydkorea men uppvuxen på den amerikanska västkusten. Hon har en doktorsexamen i engelsk litteratur men har också utbildat sig på den klassiska creative writing-utbildningen i Iowa. Hon bor nu i Cambridge, Massachusetts, och är professor på University of Massachusetts, Lowell.

Sandra Lim har hittills gett ut tre diktsamlingar, varav den senaste, ”En märklig sak”, publicerades 2024 i svensk översättning av Lars Gustaf Andersson på Rámus förlag. Dikten ”Elakheten”, som vi nu är stolta över att få presentera tillsammans med originalet, ska ingå i en kommande diktsamling som inte har något namn ännu.

Översättaren Lars Gustaf Andersson

Lars Gustaf Andersson har, förutom poesi av Sandra Lim, bland annat översatt den amerikanska poeten Carolyn Forché och tidigare i Opulens presenterat dikter av Ilya Kaminsky,  Daniel Simko och Alex Keramidas. Som poet framträdde han själv senast med ”Dikter 2017 – 2020” på Spargo förlag och utkommer med diktsamlingen ”Repetitorium” på Ellerströms förlag senare i vår.

CAROLINA THELIN

Dikt av Sandra Lim:

ELAKHETEN

Ur en gammal italiensk urna

sträckte sig en orange-röd blomma som en fana,

ensam, viljelös och likgiltig inför framåtskridandet.

Luften var fuktig och sötaktig,

mättad av natthyacint och citron.

Kött och kryddor dränkta i olja och syra.

Många nätter med klirrande hagel och långa styva piskor

av blixtar skakade fönsterluckorna av trä.

Dagar fyllda med tryckande hetta som tycktes dras åt

som en snara. Här är sommartider.

Världen blev flera tusen år äldre

på en enda kväll.

Jag försjönk djupt

i trista fantasier som stelnade som cement.

En cigarett förtärde sig själv på askfatet.

Vätan gjorde bergen blå.

Jorden sa att språk och syn

är ingenting.

(Översättning: Lars Gustaf Andersson)

Cattiveria

From an old Italian urn
grew a red-orange flower like a banner,

a lone, stray mood uninterested in progress.

The air was damp and sweetish
with tuberose and lemon.

Meats and herbs seethed in oil and acid.

Many nights of brittle hail and long, stiff whips
of lightning rattled the wooden shutters.

Days filled with oppressive heat that seemed to loop
like a rope with a noose. Here is summertime.

The world was another several thousand years
older in an afternoon.

My mind sunk into the depths
of crummy fantasies which held it like concrete.

A cigarette smoking itself in the ashtray.
A great wetness staining the mountains blue.

The earth saying language and vision
are nothing.

“The word cattiveria in Italian translates to ‘malice, wickedness, or badness’ in English. I had spent the day sunk in a low mood, despite being in a beautiful setting. It seemed that poems lay around half-formed, abandoned. The silted, sluggish heat made it hard for me to say what I wanted; I felt like its human host.” – Sandra Lim. Copyright © 2025 by Sandra Lim. Originally published in Poem-a-Day on August 15, 2025, by the Academy of American Poets.

The post Littestraden: Nyskriven dikt av Sandra Lim first appeared on Opulens.

LYRIK. Håkan Sandell presenterar den franske poeten Jean Follain. Vi får ta del av fyra dikter som Sandell tolkat i samarbete med universitetslektor Jacob Carlson.

Den franske poeten Jean Follain (1903-1971) introducerades först på svenska för femtio år sedan med en handfull dikter översatta av Gunnar Harding och Lasse Söderberg. De tolkningarna går att finna i antologin ”Fransk poesi 1910-1970” (1974).

Gunnar Harding uttryckte sig den gången som så om Follain att han ”hämtade stoffet till sin poesi främst från två källor, den lantliga miljön i vilken han växte upp i och den franska historien”. Det är en bra sammanfattning.

Poeten kom från Normandie, från en liten by utanför Saint-Lô. En stad som för övrigt bombades till ruiner under andra världskrigets slutfas.

Tillsammans med Jacob Carlson, universitetslektor i franska vid Göteborgs Universitet, har jag här valt och tolkat fyra tidigare oöversatta dikter som utgör exempel på Follains gåtfulla formuleringskonst.

Jean Follain blev redan under ungdomen parisare, och försörjde sig sedan i huvudstaden som jurist.

Kanske uttrycker hans dikter nostalgi efter ett mytiskt hägrande Frankrike. Men det är de lyriska detaljerna som står i centrum för poetens intressen – den lilla detalj som gör livet levande i en skildring, inte de stora historiska linjerna.

Man kan komma att tänka på skissalbumen till storheter i fransk konst såsom Géricault och Delacroix. Dikterna är alltid korta och innehåller oftast färgord som om de var målade.

Dikterna kan liknas vid vinjetter som placerar sig i utkanten av de officiella och stora händelserna. Innanför ett mästerskap som ligger i att skapa magi på endast få diktrader. Det kan se enkelt ut, men så finner man där likväl ofta en sinnlig och säregen strålglans.

Det är en öppen fråga om Jean Follains stil skall räknas till en nyorientering i surrealisternas fotspår eller till efterkrigstidens ”existentialister” och i det senare fallet avses då mer jordnära poeter som Francis Ponge och Eugène Guillevic. Likt dessa var han – inte olikt en framställare av stilleben – upptagen av de vardagliga föremålen, tinget-i-sig, som även hos honom möter resterna av ett klassiskt mer högstämt språk.

Den barndomens förtrollning poeten känt i Normandie skildrade han även i flera prosaverk. Han överlevde striderna efter mobiliseringen 1940, men avled likafullt dramatiskt, överkörd en vårnatt nära Seine i Paris 1971, strax utanför den dåvarande biltunnel som löper ut vid Quai des Tuileries.

HÅKAN SANDELL

4 dikter av Jean Follain

Tecken för resande

Resande över ändlösa vidder

när ni får syn på en flicka

som i skinande händer tvinnar

ett väldigt, svart hårsvall,

och när ni

dessutom skådar

en häst som ligger död

inte långt från ett nedsläckt bageri,

då kan ni av dessa tecken förstå

att ni nått människornas skara.

Måltid

Från den vita

något kantstötta tallriken

äts en blodig köttbit,

kvinnan män törstade efter

syns inte längre till;

på den blåa väg

som senare blir röd

går stora hundar förbi

som om de hittat

ett sätt att finnas till

i alla tidevarv

genom att bära husses namn

i halsbandet på brickor av koppar

och utan rädsla för natten.

Kvinnan och det utklädda barnet

Med stort mod under ödets slag

på kvällen av en karneval

ledde en kvinna ett flickebarn

utklädd till narr vid handen,

stadens monument höjde sig

framför deras ivriga steg

och bjällrorna klingade

på den tudelade dräkten

till hälften röd till hälften gul,

flickan alldeles blek som himlen.

Par

Mannen gick ut för att se,

hans kvinnas hud skälvde till

nära blommor, aldrig så naken

som när denna kväll drog

förbi övergivna flammande plogar;

tillbaka i rummet som fått tjäna till allt

betraktade han ett ansikte

och en överkropp nästan som nya,

klänningen som låg slängd ifrån sig

liknade för ett ögonblick

den svarta flaggan

från anarkins

och de gamla föräldrarnas tid.

Tolkningar av Jacob Carlson och Håkan Sandell

The post Jean Follain – En målerisk parisisk poet first appeared on Opulens.