LYRIK. I Littestraden presenterar vi nu inför helgen tre dikter av Adin Vreva.

Adin Vreva studerar filosofi och ägnar fritiden åt att skriva allt från dikter till filosofisk sakprosa. Nu är vi glada över att presentera tre av hans dikter som han beskriver så här:

– ”Den orörde röraren” försöker fånga människans varseblivning om att hon är orsaken till sina bedrifter. Det goda existerar i egen kraft men kanaliseras och tar form via bland annat människan. Det är den här insikten som kanske gör människan god och inte den goda handlingen i sig. ”Jag var kär” handlar om den förälskades åskådning av världen och ”Tiden” handlar om att livet aldrig egentligen slutar. Att lidandet på jorden är ett rop efter återkomsten hem.”

CAROLINA THELIN

Den orörde röraren

Allt eftersom insåg jag att bedrifterna inte var mina.
Varje segerrop blev istället ett prisande av Gud
Det vackra och fina,
klingade i åtskilda ljud.
Under stenar och klippor sökte jag bekräftelsen,
men stormen var på väg.
Även om jag hittar den, så finns den inte där.

Haven brusar och skogen stryks med.
Lågan dansar ovanför en bit trä,

Värmen knastrar,
Skogen mörknar,
Frid och fred.

Foten fastnar,
halsen drunknar,
Lida och led

Aldrig ska jag någonsin ta åt mig äran.
Är jag mördarnas mördare?
Hur kan jag inget annat än stå i bävan,
inför Den orörde röraren

Allt gott var ett reflekterande sken, så varför släppa glädjens tårar?
Livet är inget dårhus, men människor är dårar.

När människan torkar och som löven ändrar färg
i allt gott hon orsakat, blir varse om att Gud fanns där.

Jag var kär

Hennes anlete smickrade solens värme,
radierade genom barmen min.
Ögonen öppnades som ett valv,
däri fann jag själen min.
Fernissan i hennes ögon tindrade som ett korallrev,
från mitt kynne onda erfarenheter bort hon drev.
Jag förlorade mig själv i henne,
det var håret, kanske blicken, eller tvenne.
När vågorna svajade förbi hennes öron som snäckor,
att sluta tänka på henne, tog dagar och veckor.
Då vi inte sågs, fanns hon ändå där,
I tanken, i drömmen, jag var kär.

Tiden

Jag kunde fundera i timmar. Dagarna passerade.
Från himmelen löven svimmar. Dåtidens minnen evaporerade.
Du försatte mig i ett lidande som varade evigt.
Det var inte löst, obeständigt, det var heligt.
Aldrig var jag rätt för mig, även ifall du var rätt för mig.
Så säg mig Gud, när ska jag förstå att klockan aldrig slutar slå.
När ska jag förstå att vägen hem alla når.

The post Littestraden: 3 dikter av Adin Vreva. first appeared on Opulens.

PROSA. I veckans upplaga av Littestraden har vi nöjet att presentera en novell av Jenny Enochsson. ”Som Strömkarlen” är titeln.

Jenny Enochsson (född 1976) skriver berättelser som utspelar sig i hennes fiktiva Tuvåker. Flera av hennes alster är publicerade i tidskrifter och antologier. Enochsson har drivit och deltagit i skönlitterära samarbetsprojekt på nätet och har dessutom redigerat och gett ut antologier. Du hittar henne bland annat på hennes skrivarblogg: https://jennyenochsson.com/.

Enochsson har tidigare varit publicerad här i Opulens, senast med novellen Den gröna lyktan. Nu är vi glada över att presentera ytterligare en novell – Som Strömkarlen – som ursprungligen var slutkapitlet i ett fem år gammalt manus. Berättelsen utspelar sig år 2012 i Enochssons tidigare nämnda fiktiva Tuvåker, en liten, naturskön ort nära Uppsala. Här bor Nora som jobbar hos kläddesignern Viveka och konstnären Patrik. Dessutom har hon och Patrik en folkmusiksduo ihop.

CAROLINA THELIN

Som Strömkarlen

Datorfläkten surrade när Nora gick ut på nätet och läste en tidningsartikel om irländska instrument som bodhrántrumman och säckpipan uilleann pipes. Tydligen hade Patrik försökt lära sig att spela uilleann pipes då han varit på Irland i slutet av sjuttiotalet, men han hade tyckt att det varit alldeles för svårt. Hon stängde av datorn och reste sig från stolen.

Hon satte på sig en stickad tröja och lindade en scarf runt halsen. Nora skulle gå ut en kort sväng innan hon satte i gång med musicerandet. Medan hon öppnade dörren och gick ut i hallen försökte hon ordna till håret som hade blivit elektriskt av kontakten med ylletröjan. Det var omöjligt att få bukt på kalufsen.

”Är du på väg ut, Nora?” ropade Patrik från vardagsrummet. ”Jag ska bara ut i trädgården en stund.” Hur så? höll hon på att säga, men bet sig i tungan. ”Kan du vara snäll och komma in i vardagsrummet när du är tillbaka?” ”Okej”, svarade hon tveksamt. ”Kanon.”

Borde hon inte fråga honom vad han ville? Jo, det borde hon kanske, men hon hade ingen lust. Och hon skulle ju ändå snart få reda på det. Tyvärr. Hade Patrik glömt att hon var ledig i dag? I så fall tänkte hon påminna honom om det. Tänk om han planerade att avskeda henne. Nej, det gjorde han antagligen inte. Patrik och hans fru Viveka tjatade jämt om hur oumbärlig Nora var.

För fem månader sedan hade hon flyttat från Uppsala och börjat jobba och bo hos paret i Tuvåker. Tuvåker var en naturskön, liten ort strax utanför Uppsala. Kläddesignern Viveka och konstnären Patrik ville ha hjälp med sådant som indirekt hade med deras konstnärliga verksamhet att göra. Att det rörde sig om tråkiga sysslor skulle de knappast erkänna. Nora var deras assistent. De lät henne göra allt möjligt, som att katalogisera målningar, sortera dokument och paketera och sända klädbeställningar. Även om det inte var ett intressant arbete var det betydligt trevligare än hennes tidigare ströjobb inom servicesektorn. Sysslorna i villan var varken betungande eller tidskrävande.

Hon stack fötterna i ett par skor och öppnade ytterdörren. Medan hon rörde sig mot bryggan började hon känna sig alltmer irriterad på Patrik. Hon hade lust att vara ensam några timmar. Fast det kunde ju inte Patrik veta. Förutom det korta samtalet nyss hade hon inte talat med honom sedan i går då de stött på varandra i trädgården. Nora hade tillbringat natten hos Markus. Den första natten. Det kändes som om stjärnor gnistrade i bröstkorgen. Kroppen verkade lättare och rörelserna smidigare. I kväll skulle hon till Markus igen.

Den murkna bryggan var hal så Nora var tvungen att ta små steg då hon gick ut på den. Dessutom måste hon kryssa mellan slaskiga bladrester och fågelbajs. När hon hade stått på bryggan en augustikväll hade hon sett en gråhäger i vassen. Den hade böjt sin ormlika hals och doppat huvudet i ån. Huvudet hade strax blivit synligt igen och då hade ett sprattlande kräldjur suttit fastkilat i den vassa näbben. Det maliciösa uttrycket i fågelögonen mindes hon också. Viveka hade sagt till henne att gråhägern alltid trivts i Tuvåker och att Hägerån fått sitt namn på medeltiden när falkenerare jagat det ädla bytet längs åstränderna. Viveka ansåg att denna fågelart var intressant ur estetisk synvinkel och broderade den ibland på bluskragar och kjolfållar.

Enligt lokala sägner hade också näcken hållit till i ån. Nora kunde tänka sig hur han satt på en sten ute i vattnet. Nedhängande grenar dolde ansiktet och delar av kroppen, fast det rådde inget tvivel om vem han var. Han hade långt hår och var knotig men muskulös. Det enda han hade på sig var ett par korta byxor. Naturligtvis höll han en fiol i händerna. Hon tänkte sig att de vemodiga tonerna som flöt över vattnet lät ännu ursprungligare än nordisk folkmusik – en urkraft som hade rest sig ur jorden då naturen fötts. Med hjälp av musiken lockade han till sig människor och förde dem till sitt undervattensrike där de sedan blev dränkta.

Patrik hade sagt att somliga tyckte att han hade en slags djurisk utstrålning – precis som Strömkarlen själv. Nora trodde inte att hans djuriska utstrålning var särskilt naturlig. Förmodligen hade han ägnat mer än halva livet åt att odla fram den.

Med ens upptäckte hon att en rådjurshona kikade fram mellan alstammarna på andra sidan ån; djuret iakttog henne med stora, oförskräckta ögon. Hur länge hade det stått där? När Nora rörde lite på benen blev det skrämt och skuttade i väg genom slyn. Hon önskade att rådjuret skulle komma tillbaka, men visste att det inte skulle göra det.

Gardinerna i vardagsrummet var fördragna och tyget så tjockt att det stängde ute allt dagsljus. Stearinljusen i de femarmade kandelabrarna på matbordet och sidobordet var tända. Patrik halvlåg på schäslongen iklädd svart skjorta, vindruvslila sammetsbyxor och mockastövlar. I knäet vilade lokaltidningen.

”Hallå Nora.” Han lade ifrån sig Tuvåkernytt på schäslongen och reste sig upp. ”Hej”, sa hon och funderade på att gå ut igen. Patrik slog ut med händerna och sa: ”Jag känner mig på nattligt humör och därför har jag skapat en illusion av att timmen är sen.” ”Jo, jag ser det.”

”Jag bad dig komma hit eftersom jag känner mig lite ensam. Ditt sällskap är precis vad jag behöver. Vi kunde ta en drink.” ”Som du vet dricker jag inte så här tidigt.” ”Du kan väl stanna och snacka med mig medan jag tar en drink. En liten stund bara. Sedan kan vi repa om du vill.” ”Okej då.”

De hade inte övat tillsammans en enda gång sedan han kommit hem från London för två veckor sedan. Hon ville ju hålla deras duo vid liv. En dag skulle de förhoppningsvis göra en demo och försöka få spelningar. Hon hoppades att han inte tänkte dröja sig kvar länge i vardagsrummet. I så fall fick hon påminna honom om att det var dags att börja spela.

”Såg du någon ekorre i trädgården?” ”Nej.” Nora satte sig på en stol vid matbordet. ”Varför undrar du det?” ”Medan jag drack kaffe lyssnade jag på ett radioprogram om skogens värstingar. Passande underhållning för mig just då eftersom jag var seg efter mässfesten i går kväll. Ekorrar är ena riktiga gangsterdjur. Deras största nöje är att plundra fågelbon.” ”Ja, jag vet. De har något lömskt i blicken, särskilt om våren.” ”Fast hermelinerna är ännu värre. Hannarna våldtar honor som inte ens är fullvuxna.” ”Vilka typer.” ”Sådana detaljer fastnar lätt i mitt understimulerade huvud.”

Patrik lunkade fram till det gamla barskåpet. Eftersom möbeln var placerad nära matbordet kunde hon känna att han luktade herrparfym och sprit. Om lukten hade varit aningen skarpare skulle den ha framkallat näsblod. Han stödde handen mot ovansidan av skåpet och studerade flaskorna och glasen. ”Vill du verkligen inte ha något?” undrade han. ”Nä.”

Medan han nynnade en svensk polska ställde han ned en whiskyflaska och ett glas på vardagsrumsbordet och slog sig ned. Han hällde den gyllenbruna vätskan i glaset och drack.

På bordet låg en konstbok om fauvismen. Hon betraktade några av konstverken i skenet från de levande ljusen. Patrik var influerad av de färgstarka, expressiva målningarna. Han var inte mycket för modern konst. Inte hon heller. Nora tyckte att de fauvistiska verken var tidlösa. I samma stund som hon tittade upp från boken märkte hon att han glodde på henne.

”Vad är det?” ”Herrejävlar.” Han knep ihop ögonen. ”Redan då du steg in i rummet lade jag märke till någon slags förändring hos dig. Nu när jag sitter mittemot dig ser jag att du har den där speciella auran som bara kan betyda en enda sak. Den klär dig.” ”Lägg av!”

Hon fick lust att gömma ansiktet bakom händerna, men hon lät bli. ”Ursäkta, Nora, jag menade inte att göra dig generad. Jag är bara så glad för din skull.”

”Ja, saker och ting har förändrats.” Hon kunde inte låta bli att le.

”I natt när jag kom hem från Uppsala såg jag att din kappa och läderväska inte hängde på kapphyllan. Sov du borta i natt?” Hon kliade sig på ena ögonbrynet och sa: ”Ja.” ”Hos Markus?” ”Det är min ensak.” ”Ja, det är det förstås. Men visst sov du över hos Markus?” ”Hur visste du det?” ”En gissning.”

Patrik lade huvudet på sned. ”Jag har fattat att du har en ny man på gång. De få tillfällen hans namn dykt upp i våra samtal har dina ögon fått en speciell glans.” Nora kände sig häpen över att han hade räknat ut allt detta. Uppenbarligen hade hon underskattat hans intuition och iakttagelseförmåga.

Patrik strök sig över skägget och sa: ”Du har tur som mött kärleken igen. Viveka och jag … Ja, du har nog märkt att vårt äktenskap är ljummet.” Ja, det hade Nora märkt. Snarare kyligt än ljummet.

”Själv tycker jag att det är rätt sorgligt, men frugan verkar inte gräma sig över det. Jag är en känslomänniska, styrd av mina känslor. Det är inte hon även om hon gillar att använda ord som älskling och raring. De orden saknar ofta betydelse. Livet skulle vara mindre komplicerat om man hade en gnutta av hennes kärvhet.”

Han blåste upp kinderna och släppte ut luften igen. ”Nu är vi ute på minerad mark, Nora. Om jag sa något mer skulle det kännas som om jag förrådde frugan. Jag har redan sagt för mycket. Jag har aldrig tidigare talat med någon om det här.” ”Inte ens med Viveka?” ”Nej, inte ens med henne.” Patrik blinkade åt Nora och tog en djup klunk av whiskyn.

”Jag har inte sett din fru i dag.” ”Nej, hon är inte hemma. Jag vaknade till då hon klädde sig tidigt på morgonen. Hon berättade för mig att hon skulle vara i Stockholm hela dagen och handla sytillbehör och hälsa på polare. Efter att hon gått somnade jag om. Jag steg upp oförskämt sent. ”Du behövde väl sova ut efter festen”, sa Nora och tittade på en stearindroppe som rann nedför ett av ljusen.

”Människorna på mässan och partyt var riktiga idioter. Ett gäng smilfinkar talade om hur mycket de älskade mina målningar.” Han förvred ansiktet och fyllde glaset på nytt. ”När jag frågade vilka av mina alster de gillade bäst kunde de inte beskriva ett enda av dem. Senare på kvällen visade det sig att de flesta av de där skojarna, inklusive en av arrangörerna som bjudit dit mig, blandat ihop mig med en annan konstnär. Den konstnären är förresten en av mina värsta rivaler.” ”Vad jobbigt”, sa hon och skrattade.

Han log och sa: ”Så skönt att snacka med dig. Du är bra på att lyssna. Vilken gåva att få vara din vän. Ju mer jag lär känna dig desto bättre tycker jag om dig. Du är sårbar på ett rörande sätt, men också stark. Du är dig själv och låter ingen sätta sig på dig. Sällsynt nu för tiden, tro mig. De flesta jag känner spelar olika roller och vänder kappan efter vinden.”

Nora såg på träådringarna i bordskivan och kände sig förlägen. Hon trodde att whiskyn hade fått honom att tala på det viset. Deras umgänge gick mest ut på att han pratade och hon lyssnade. Ofta hade hon tankarna på annat håll, fast det verkade han inte märka. Om han märkte det brydde han sig inte om det. Försökte han bevara obalansen genom att smörja henne med komplimanger?

Patrik gick fram till en lampa och tände den. Därefter betraktade han skivryggarna i cd-hyllan. ”Det är väl dags att hämta instrumenten och börja repa i köket”, sa Nora och ställde sig upp. ”Alldeles strax. Jag måste lyssna på en favoritlåt först. Du gillar den också. Du har förstås ypperlig musiksmak.”

”Det har du med förstås.”

Han stoppade in en cd-skiva i stereoapparaten. Snart fylldes hela rummet av den bluesiga rocklåten. Black Magic Woman med Fleetwood Mac. Hon tyckte att det nästan såg ut som om ljuslågorna rörde sig i takt med musiken. ”Den som skrev den här sången, Peter Green var det ju, fattade att kärleken är grym”, sa Patrik och släckte lampan. ”Djävulskt grym.” ”Kärleken kan vara grym, men den behöver inte vara det.”

”Nu ska jag berätta en sak för dig som jag aldrig berättat för någon annan. Jag både älskar och hatar en kvinna. Pernilla. Vi har hållit ihop i fem, sex år nu. Varje gång jag hör den här låten tänker jag på henne. Hon är dåliga nyheter för mig. Ändå kan jag inte hålla mig borta från henne. Det är som om hon har uttalat en besvärjelse. Pernilla är kärleksfull. Samtidigt är hon en svartsjuk häxa som gillar att misshandla mig. Vi sysslar inte med sadomasochism eller sådana saker. Hon är bara våldsam av sig.”

”Så det var hon och inte en fallande trädgren som skadade dina ögonlock förra månaden?” ”Ja, så var det. Hon satte sig gränsle över min bröstkorg som en mara. Hon klämde på ögonlocken och liksom ryckte i dem. Det är svårt att minnas exakt vad hon gjorde. Jag var så chockad att jag blev liksom paralyserad. Pernilla tycker som sagt om att slå mig, men hon har aldrig varit så där brutal tidigare. När jag var på väg därifrån var hon ångerfullheten själv.”

”Herregud.” Misshandlade även han Pernilla? Nora ville inte veta svaret så hon ställde inte frågan. ”Jag var i London med Pernilla. Med andra ord hälsade jag inte på min kompis John. Vi bodde på ett smaklöst hotell i Soho och betedde oss så vulgärt att jag får lust att dra något gammalt över mig då jag tänker på det. Hu. Som vanligt lockade vi fram det sämsta hos varandra. Det var en skrämmande och ändå underbar resa.” Patrik slog armarna om sig själv. ”Pernilla suger musten ur mig. Visst borde jag bryta med henne?” ”Det låter som om du borde det.” ”Ja, för fan.”

Trots att han hade klagat på relationen fick Nora en känsla av att han var stolt över den. Hon trodde att han njöt av att kalla älskarinnan en svartsjuk häxa. Tröttsamt och puerilt. Hon sa: ”Jag går och hämtar mina instrument.”

När hon rörde sig mot dörren gav han ifrån sig en snyftning och sedan en till. Det kom så oväntat. Hon hejdade sig och såg på honom. Han stod med ryggen mot henne. Det kraftiga axelpartiet hävde sig upp och ned. Tydligen grät han ordentligt. Hon hade ingen lust att trösta Patrik, fast hon gick ändå fram till honom. Han vände sig om och tittade på Nora. De tårfyllda, gröna ögonen gnistrade som daggiga löv.

”Har det hänt något?” frågade Nora och kände sig dum. ”Vänta lite”, sa han och hulkade. Han slet åt sig en servett från servetthållaren på spiselkransen, snöt sig och skakade på axlarna. Tårarna slutade snart rinna.

”Mitt liv känns bara så tomt just nu. Nästan allting tråkar ut mig och jag kan inte riktigt uppskatta det jag har. Folk har alltid varit avundsjuka på mig och visst förstår jag varför. Bara mina närmaste vet att jag känner mig väldigt nere emellanåt. Men det var löjligt av mig att lipa. Jag måste framstå som jävligt patetisk.” ”Det är inte löjligt att lipa.” Hon klappade honom på armen.

Med ens brast Patrik i gråt igen och slog armarna om henne. Nora lade händerna på hans rygg. Lukten av sprit och parfym var påträngande och stack i hennes näsa. Hon gjorde en grimas som han inte kunde se. Hur länge skulle hon behöva trösta honom? Han lutade sin skäggprydda haka mot Noras huvud. Hon kände avsmak när hon tänkte på att hennes nytvättade hår skulle suga åt sig hans tårar och snor. Fast nu verkade det faktiskt som om han hade slutat snyfta. Han fick hitta en annan stöttepelare. ”Kan du släppa mig?”

Då hon försökte krångla sig ur hans famn höll han henne hårdare och sköt fram bröstkorgen och putmagen. Hon gjorde ett nytt försök att bända sig loss. Han hade låst hennes armar så hon kunde inte knuffa bort honom. Nora fylldes av oro, men tänkte samtidigt att han nog bara retades. Återigen sa hon åt honom att släppa henne – denna gång med skärpa i rösten. Genast pressade han underkroppen mot Nora. Rädslan spred sig i hennes strupe, bröstkorg och inälvor. Den var som frätande växtsaft. När hon sparkade på hans ben tryckte han upp henne mot schäslongens ryggstöd.

”Släpp mig!” Hon blev yr. Det kändes som om syret började försvinna från huvudet. ”Jag vill dig inget illa, lilla Nora. Slappna av.”

Patrik var mycket större och starkare än hon och det tyckte hon var orättvist; hon trodde inte att det fanns någon rättvisa i världen. Hur hon än ansträngde sig kunde hon inte kränga sig ur hans grepp. Ändå vägrade hon ge upp. Nora kunde röra händerna en aning, fast inte tillräckligt för att kunna nypa och riva honom så att det gjorde ont. Hennes underkropp var inklämd mellan schäslongens ryggstöd på kortsidan och Patriks ben så det var omöjligt att ta sats, hoppa uppåt och knäa honom i skrevet. Möbeln var placerad mot väggen och rörde sig därför inte det minsta då han pressade sig mot henne. Trycket mot magen och hans lukt fick henne att vilja kräkas. Hon började bita honom där hon kom åt genom skjorttyget.

”Du får gärna sätta tänderna i mig”, sa Patrik andtrutet. ”Trots att du stretar emot känns du så mjuk och skön i mina armar. Jag fattar varför du tvekar. Du tänker på Markus och får dåligt samvete. Men det här angår endast oss två. Ingen behöver få reda på det. Vi är så samspelta när vi repar ihop. Du kan ju tänka dig hur samspelta våra kroppar skulle vara om du bara vågade ge efter. Förut såg jag dig som min vän. Jag är fortfarande din vän, naturligtvis, men på sista tiden har jag velat gå i säng med dig. Inte förrän nu förstår jag att du känner likadant.”

”Så fan heller.” Tänk om hennes motvilja stegvis höll på att förvandlas till åtrå, en sorts förvriden åtrå. Hon motade undan denna orimliga tanke innan den hade hunnit slå rot.

Ju mer hon kämpade för att komma loss desto hårdare blev hans grepp. Hon kunde inte andas ordentligt. Den fräna lukten av panik utsöndrades från hennes hud. Bilder i Noras huvud. Hermelinhannen som våldtog hermelinhonan. Näcken som grep om rådjurshonan och drog ned henne i Hägerån. Han hade gröna kattögon precis som Patrik.

Hon sänkte tänderna i den förvånansvärt slappa huden vid hans ena bröstvårta och bet så hårt hon kunde. Han utstötte ett kvidande ljud, men han höll henne fortfarande lika tätt intill sig. Hennes käkar värkte och hon kände smaken av hans blod genom tyget. Hon fick kväljningar och spottade flera gånger på hans skjorta som blev blöt och slemmig.

”Lugn, min juvel. Jag håller ju bara om dig, inget annat.” Han kysste hennes huvud. ”Enligt kvinnorna är jag en erfaren och uppmärksam älskare. Inte för att skryta alltså. Jag kan väl få pussa din söta mun?” ”Dra åt helvete, din patetiska asgam!” Hennes ögon tårades.”Du är så gullig när du är arg.”

Då han böjde sig fram mot Noras ansikte lossnade hans grepp något. Hon tog sats och kastade sig åt sidan. När han följde efter henne stötte han till sidobordet så att det började vagga fram och tillbaka som ett fartyg i storm.

De stod helt stilla och stirrade. Kandelaberbenen dansade. Fladdrande lågor. Strax tappade den stora ljusstaken balansen och tippade rakt ned på lokaltidningen som låg på schäslongen. Elden flammade genast upp och spred sig till sätena. Nora tog ett par steg bakåt medan Patrik slet upp två dynor från soffan bredvid och kastade dem på flammorna. Hon tänkte inte hjälpa honom. Han hämtade ännu en soffdyna och lyckades snart kväva elden. Efter att ha tänt byrålampan och öppnat altandörren sjönk han stönande ned på en av mattorna med geometriskt mönster.

Från schäslongens förkolnade säten steg rök. Den brända stanken utplånade alla andra lukter. Även Patriks. Det kändes som om hennes lungor rullade ihop sig som skrämda igelkottar. Nora hostade, blinkade och gick ut ur vardagsrummet.

The post Littestraden: Novell av Jenny Enochsson first appeared on Opulens.

LYRIK. Den här veckan kan vi i Littestraden presentera den självutlämnande diktsviten ”Ord Ur Visdom Till Dräparen” av Sam Djafari.

Sam Djafari är rappare, lyriker och gatupoet med erfarenhet av poetry slam och spoken word.  Han är halviranier, fjärdedels finlandsvensk och fjärdedels svensk och har bott lite överallt i Sverige. Sin finska släkt mötte Djafari för första gången när han var elva år men sin persiska släkt i Iran träffade han inte förrän han var 15 år gammal, vilket påverkade honom starkt. Utöver sitt skrivande ägnar han sig åt musik och träning.

Från att Djafari var nitton fram till 26-årsåldern satt han på allmänpsyk och bodde på olika boenden för psykisk ohälsa. Han använde droger och levde delvis ett kriminellt liv och som 34-åring blev han hemlös. Djafari hamnade åter på behandlingshem men efter olika allvarliga incidenter hamnade han på rättspsyk.

I dag bor Djafari på ett boende för personer med psykiska diagnoser i kombination med missbruk. Enligt vissa läkare har han ADHD med autismspektrum, men den läkare han träffade först diagnosticerade honom med schizofreni, vilket också är Djafaris personliga åsikt.

Nu känner vi oss hedrade över att få presentera den självutlämnande diktsviten Ord Ur Visdom Till Dräparen. Djafari skriver: “Jag har många gånger undrat: Varför dör alla hela tiden? Jag vet inte riktigt säkert men det känns som att det sker oftare i min släkt och bland mina vänner än för många andra. Jag tror dock att många känner att de kan relatera till den känslan. Varför just han eller varför just hon?”

CAROLINA THELIN

Ord Ur Visdom Till Dräparen

Det är som sägner säger folk
Men de dräpes ej med dolk
Mannen vad hände igår
Jag tänkte på en död fallen broder och fällde en tår
Det har varit ett helvetes år
Jag har vänt andra kinden till så jag följer dit käftsmällen går
Men det blir inte bättre ändå
För ilskan hatet och resten består

Jag får besked efter besked
Jag är medveten om det
Liemannen dräparen är skev
På inget är jag säkrare än det
Det är alltid de bästa som går bort
Och lämnar oss förgått

De lämnar oss kvar
Jag vill inte ha en enda sån dag
Man får en känsla av att vara svag
Och det är såklart inte bara jag
Men dessa saker ska man i livet klara av
Man får i princip försöka skapa svar
Tragedier utav denna sort
Då människor som älskat oss lämnar oss
Detta är en utav de vanligaste saker som brukar hända dock

Vi bör se att det som hände när den eller den strök med
Är egentligen försent att grubbla över för hänt är hänt när det sker
Kärlek är saken men många blir dräpta med vapen
Det borde räknas som massaker med tanke på hur utbrett det är
Det är inte rätt det här allt verkar ha gått snett i vår värld
Jag kan alltid skilja sanning från lögn
Vid fel handling blir du dömd
Jag förlorade min broder
Men han gjorde som han gjorde

Jag kan ro utan åror jag kan gro utav plågor
Jag kan segla förutan vind
Jag kan ibland repetera utantill
När det gäller det mesta kan jag simpelt kämpa på
Men jag kan inte lämnas å inte fälla tår
Ty jag besitter denna gåva att på riktigt kunna gråta
Vissa av mina vänner kan inte alls fälla tårar
För dem är det inte en simpel sann fråga
Det är orsakat av deras uppväxt
Rota inte för att få mera upptäckt
För då blir det hela uppläckt
Våra bakgrunder är långt ifrån sagostunder som i eran barndom
Ni lever i era sagor
Vårat liv har fått flera skador och mera vanor

Min farmor dog för längesen
Gud skickade en ängel hem
Det måste varit så han tänkte men
Jag tog en flaska vodka och jag sänkte den
Jag reflekterade mycket kring memoriserade minnen
Det penetrerar mitt sinne så att jag ska kunna leverera mer skrifter
Som förs som hits via öronen
Ni får inte säga att jag bör gå hem

I form av staken och blod samt i talat ord
Så ska jag alltid vara bror
Men alla känner som vi känner
Det bränner när det händer
Man har känt en vän kanske ens bästa vän
Som lämnar än och vänder hem
Tillbaka till himmelen
Och det värsta är när alla beter sig som om inget hänt
De finns dock bland änglar i himlar
Där de brukar blänka och glimra
Tänk vad de skimrar
Helt enkelt de tindrar
Vi känner deras ängslan i vindar
Vi brukar heller inte tänka som innan

Jag var alltid bunden till tronen
Jag var inte kung på jorden
Men likväl var jag detta i underjorden
Jag kunde orden
Precis som sunni religionen
Jag har alltid varit till poesi bunden och trogen
Precis som hieroglyfer under faraoner

Några de tar varor
Sådant som har faror
Jag har välsignats med gåvan att kunna gråta
Så för mig handlar det bara om att våga att fälla tårar
Bland mina vänner finns det några utan förmågan
Vad är meningen med livet?
Döden är en sak som försvårar den frågan
Och sanningen ska fram jag plågas av denna gåta
För när det gäller meningen med livet
Så är vi inte eniga i skiten
Och vår existens är inte evigast i tiden

Jesus Kristus vinner enligt hoppet mot Lucifer visst
Men i sådant fall varför spikades han upp på ett krucifix sist?
Ty han var fager och grann men var är nu han?
Han var tapper och djärv
Men vart är han själv?

Vi saknar dem på dagen som natten
Någon karl som var reko eller kvinna som var fager och vacker
Vi ses på andra sidan där alla är samma lika
Det finns ett ställe som alla oss tilltalar
Det heter Nirvana och där ses vi snart/ strax
Jag har alltid gjort magi av poesi
Oavsett om det är musik för en publik
Eller jag som skriver en satir
Men min existens är som en ironitravesti
Hela mitt liv är som en tragikomedi
Det är skit ingen flyt
Jag behöver släppas fri ty jag är låst inuti
Men jag är fast där fast här jag kan inte fly

Jag går runt med massa kan inuti ryggsäcken
Jag önskar dem tillbaks men de visar inga livstecken
Efter min mormors avsked
Besöker jag hennes gravsten
Min broder blev till svart aska
Hans mamma minns alltsammans
Från nappflaskan till tjackmackan
Eller att han grillade med lacknafta
Vila i frid alla ni som hamnat i kalabalik
Så många har gått förlorade snart trampar vi alla bland lik

The post Littestraden: Diktsvit av Sam Djafari first appeared on Opulens.

LYRIK. I Littestraden har vi denna vecka nöjet att presentera sex dikter av den polske poeten, regissören och konstnären Marian Bednarek.

Marian Bednarek är en polsk poet, målare och teaterregissör bosatt i byn Czernica i Polen. Under trettio år var han drivkraften bakom sin självbetitlade auteurteater, Teatr Mariana Bednarka, i Rybnik, där han regisserade ett stort antal pjäser, happenings och etyder.

Som målare har Bednareks ställt ut sin konst både internationellt och nationellt, bland annat i Frankrike och Österrike, samt i stora polska städer som Warszawa och Łódź. Han har dessutom mottagit flera teaterpriser och poesipriser, inklusive två gånger det prestigefyllda priset K.K. Baczyński i den nationella poesitävlingen i Łódź.

Bednarek har gett ut ett flertal diktsamlingar och prosavolymer, bland annat Borders and Boundaries (2004), Conversation with a Bird (2014), Despacito (2025) och The Kingdom (2026) och hans dikter är publicerade i ledande polska tidskrifter.

Han har själv översatt sina dikter till svenska. Ett språk Bednarek studerat tidigare.

Vi är nu glada över att få publicera några av Bednareks dikter samt en av hans målningar: ”Kungliga klädnypor för torkning av damunderkläder” som får illustrera hans poesi.

CAROLINA THELIN

Sex dikter av Marian Bednarek

BÖN

Himmelens Drottning, inspirera och stöd
även mina minsta handlingar
när jag strävar efter att skriva en god dikt
som man kan dansa till på gräset, ungefär
så som Gałczyński skulle göra.

Det är inte så att grinden stängs
när vi lägger oss ner på nattens
nivå, tänkande på rätlinjigheten i de situationer
som byggde hela vår dag

Möjligheternas grind förblir på vid gavel
så att du i natten kan möta din älskade Himmelens
Drottning och dansa med henne av hela ditt hjärta.
Må din djupaste önskan gå i uppfyllelse
att dansa med Guds Moder
till stjärnornas tacksägelseapplåder.

SOPORNA

De tog mitt skräp
oh min Gud
Grovavfallet bakom staketet
Jag kunde inte tro det när jag kom hem
och det var borta.
efter två månaders väntan
kan mitt staket äntligen spela träplankors
och höstträds musik

Det är en till synes alldaglig scen
men jag är utom mig av lycka att jag inte
hade något enormt, krävande grovavfall
som soffor, bord, toaletter och annat skrämmande skräp som
mina grannar hade,
och ändå tog de alla mina olyckor från mig
packade i säckar
Jag blev så förtjust att jag tackade Den Heliga Maria
bryggde en kopp kaffe
och slog på matchen på TV
Rayo Vallecano mot Villarreal CF
Det blev 1-1 oavgjort
men jag kände det som att denna match-dikt
vanns av sophämtningsföretaget med tio tusen mot noll
Jag sätter mitt namn på denna levande, gröna plan med
dess vita linjer
av galenskap.

DUBBEL GLÄDJE

till en okänd blondin
dubbel glädje mötte mig idag
när en vacker blond kvinna i en röd bil
stannade till vid mig för redan andra gången
och helt leende till och med studsade vid ratten
över att jag återigen på min dagliga morgonpromenad rusar på
hela vägen till kyrkan och tillbaka hem
hon frågade inte mer som förut “behöver du skjuts?”
eftersom hon visste att det handlar om glädjen i min vandring här
och hennes glädje – när hon såg mig igen
hur jag flyger över vägen
och när hon redan hade kört iväg – skriver jag, dubbelt glad av
hennes glädje och min, denna dikt så att hon en dag
skulle stanna till igen av glädje vid synen av min vandring

NU

TERAZ (NU*) kan jag inte ta det mer
de fem bokstäverna i ordet TERAZ
är för tunga det är osmidigt
det är hundra grindar genom vilka något alltid kommer in och går ut
fem bokstäver NU ber jag
hundra kilometer saknar jag till slutet av meningen
jag är i en galopp av inkommande citattecken
som planerar en attack på sanningen hos en vanlig napp
5 bokstäver TERAZ Smärtans Bok och Exodus Bok
gör så att endast tre bokstäver TER återstår
snart blir det lättare

*Det polska ordet”Teraz”betyder nu

MODERNA SAMTAL

pa pa pa pa Que vendra*
pa pa pa i do i do i do
dörrar här och där
öppna stängda
men pa pa
gör ditt och datt älskling
För du vet aldrig vad som kommer
Que vendra det Que vendra
Gör den där andra saken hur du än ser bäst på det
det är okej men pa pa pa
ha en trevlig dag bara detta och detta och detta
och det är för att pa-pa för Guds skull
jag vet inte om du fattar galoppen
det är allt Que vendra och det är
så det kommer att bli reflektionen av oceanens vatten
solen i poolen under huset
tapper pa pa det är så varmt
men Que vendra Que vendra
eftersom vi skriver denna blå himmel till oss själva
så att den alltid kommer tillbaka
pa pa och mobiltelefonen vibrerar
man kan höra dörren slå igen
för ett anständigt stål-pa

*Que vendra – vad som kommer (spanska)

FISBUTIKEN

På en gata kallad ”SPRING FÖR DITT LIV”
öppnade en fisbutik.
Massan hängde på rean som
en drunknande som griper efter halmstrån.
Man kunde inte öppna eller stänga dörrarna,
för priserna snurrade överallt,
ådror svällde ut som om de var nära att brista.

Alla stirrar, helt förvirrade i sina sinnen —
vilka fisar? var i helvete är dessa fisar? inte nån i sikte.
Nån för oss bakom ljuset!

Och på hyllorna, staplade upp till taket,
alla möjliga flaskor — stora, små,
pyttesmå, konstiga burkar, gigantiska krus och dunkar.
Allt i fint konstglas. Men inget där i rörde sig,
surrade eller flög, bara en tjock dimma som drev där inne som
en djävul i en flaska.

Expediten — flintskallig, med ett spretigt skägg
på exakt sjutton hårstrån, mörka solglasögon,
en piercad läpp — läspar och säger:

Mina damer och herrar, det här är mänskliga fisar —
och inte från vilka bakdelar som helst.
Här — Presidenten själv lät en fara,
säger han och lyfter upp en halvlitersflaska
med brunaktig rök inuti.
Och här borta kungar, påvar, helgon
riktigt delikata, knappt märkbara, som om de knappt levde.
Här forskares pruttar, välj själva.
Här societetsdamernas tysta,
dödligt effektiva, riktigt skarpa,
som förändrar hela regeringars politik.
Här författare av alla de slag, otäcka, ruttna ångor
från sprängda levrar och utslitna tarmar,
feta lata as, fungerar utmärkt på råttor.
Och den här Marilyn Monroe –
hon själv, och han viftar med en smal, kurvig, bystig flaska
full av virvlande färger mot folkmassan.

Någon, helt uppspelt, frågar:
Kan vi poppa korken?
För jag köper inte grisen i säcken.
Men visst, självklart – säger expediten —
och drar ur korken rakt under mannens näsa.
Näsan blir grön, vrider sig i sidled,
hugger honom rakt i ögat —
den stackars snubben vrålar, springer ut och flämtar efter luft…
men kommer sedan tillbaka och köper flaskan ändå.

Och just det där var en vändpunkt i mänsklighetens historia,
för fler flaskor öppnades
och stanken spred sig över hela stan,
vilket vände upp och ner på varenda industri
tills stadsvakterna dök upp för att stänga ner.

Men butiken förblev öppen, eftersom Presidenten
sålde sina egna fisar där, tillsammans med finanseliten
och fler än några eleganta damer från konstvärlden,
så grejerna flög av hyllorna som smör i solsken.

Jag menar, vem vill betala toppriser för rysk
naturgas, när man istället kan baka pannkakor på Einsteins
eller Turnaus fisar? Och dessutom —
vilken statussymbol.

The post Littestraden: 6 dikter av Marian Bednarek first appeared on Opulens.

PROSA. Inför helgen har vi valt att i Littestraden publicera en novell av den rumänske författaren Eduard Gabriel Tănase. ”Stugan i skogen” lyder titeln.

Eduard Gabriel Tănase är en rumänsk författare – tidigare bankman, numera pensionär – med en särskild kärlek till Skandinavien. Under de senaste tre åren har han besökt Sverige, Norge och Danmark flera gånger, och varje resa har fördjupat hans dröm om att en dag dra sig tillbaka till en stuga i norr för att skriva. Den drömmen, menar Tănase, har resulterat i kortnovellen Stugan i skogen som vi nu är glada att få publicera.

Tănase har tidigare publicerat en samling surrealistisk poesi, Câinele din Ithaca (2024), och  novellantalogin Despre răni și răniți (2026), båda på rumänska. Novellen är ursprungligen skriven på rumänska men är nu översatt till svenska av Tănase i samarbete med en vän.

CAROLINA THELIN

Stugan i skogen

Jag sitter ensam i min svenska stuga. Det är så kallt att jag i dagar bara har tittat ut genom fönstret. Utan mat, utan eld, betraktar jag isblommorna. Med minsta ansträngning skrapar jag fram en springa genom vilken jag kan betrakta den vita ödemarken.

Jag kom hit för att skriva mitt livs berättelse. Under årens lopp har jag gång på gång stulit blyertspennor från Ikea. Jag har en hel kasse full. Planen är att använda dem en efter en tills spetsen är nedsliten och sedan kasta dem i glöden. Men vem ska tända fnösket när sidan väntar tom på mig? Tomt på sidan, tomt där ute.

Vilken lysande idé jag hade i början, när jag flyttade sängen intill fönstret! Jag minns hur jag brukade leka ensam under loven. Jag låg inte på soffan – jag var på en båt, jag seglade på stormiga hav. Bara det att jag befann mig där skyddade mig från alla vilddjur. Det hade blivit min enda tillflykt. Jag har gått igenom alla stadier: planeten, ett skydd; detta kalla land, ett skydd; allt mindre, min stuga, ett skydd; och nu har allt krympt till en säng full av filtar och varma skinn.

Det är allt jag har. Snön faller över den. Dag för dag förvandlas stugan till en igloo.

— Husse, kalla på en hund också!

Jag sitter ensam i min svenska stuga. Flo är som ett får. Jag släpper ut honom så att han får springa genom snön. För hans skull gör jag ändå upp eld då och då. Jag vet, det är trots allt en självisk reaktion. Jag vill svepa in mig i hans torra päls. Den värmer mig bättre än något annat.

Om kvällarna ylar han av sorg. Ensamheten hemsöker honom också. Sedan, om natten, ser jag honom nosa omkring i mörkret. Han morrar hotfullt, men lämnar aldrig min sida.

Ibland jagar han. Då och då fångar han en kråka, och jag kastar den tillbaka från tröskeln. Han förstår att festen bara är till för honom. En gång sprang han i drygt en timme. Jag trodde att han skulle ge upp andan. Förmodligen kände han det själv också. Han hade trampat upp breda stigar som snöstormen ständigt fyllde igen. Men det hjälpte honom. Jag såg honom göra ett långt språng och slå ihop käkarna. Han kom tillbaka med en hare. Den gåvan tog jag emot. Några röda fläckar dök upp framför tröskeln. Den dagen åt vi oss båda mätta.

Flo är min kamrat. Och han vet det.

— Min pojke, men kvinnan då…

Jag sitter ensam i min svenska stuga. Kvinnan har rest till sina släktingar för att skaffa något att äta. Det är ingen liten sak att ha en älskare som håller på att bli författare. Man måste kämpa för honom, hålla honom vid liv.

Jag trodde att min hustru skulle vara som björkarna här: lång och rak, med blont, nästan vitt hår, med barken – förlåt, huden – lika ljus. Hon är inte som träden i dessa skogar, utspridda över kullarna. Hon är nätt, med mandelformade ögon.

Hon arbetar hela tiden. Aldrig har jag varit så ren. Det är den belöning hon väntar sig och får. Hennes renhet är mig kär.

Mest av allt tycker jag om när hon väcker mig på morgonen. Det är som om jag fick ännu en chans till livet. Ännu en dag som hon öppnar med mjuka viskningar. En dröm!

Jag sjunker ner i hennes svarta ögon.

Men vänta, skulle de inte vara blå?

Jag vet, men jag är glad att någon är här med mig. Och inte vem som helst. Jag rycker till. Jag pulserar.

— Du är ingen man om du inte också är far.

Jag sitter ensam i min svenska stuga. Barnen kom som en julsaga. Jag ser dem genom fönstret. De har vuxit upp på en enda vinter. De gräver i jorden, reparerar huset, hälsar på folk – allt jag lärde dem härifrån, bakom glaset.

Pennorna slets ut förgäves. De nedklottrade sidorna blev till aska. Men händerna svek mig inte. Ur träet växte alver fram med långa skägg, lastbilshjul, små båtar. Jag skickade dem nedför bäcken, med strömmen. Barnen fick egna barn. De gamla leksakerna gladde dem en eftermiddag.

— Du är för gammal för det här!

Jag sitter ensam i min svenska stuga. Alla har försvunnit. Genom snön springer ännu Flos valpars valp. Lantstugan håller på att rasa samman. Ett rum har redan brunnit ner. Jag har barrikaderat dörren som ledde dit.

Jag har tapetserat alla väggar med tidningar. Här och där dyker mitt ansikte upp. Överlevaren.

Den nye Flo står på tröskeln. Han väntar på att jag ska följa med honom på jakt. Men jag kan inte längre simma genom drivorna. Jag är vid hans sida på alla de kända platserna. Mitt sinne känner igen alla dofter i denna värld. Honom låter jag upptäcka dem efter hand, lära sig dem grundligt. Att skilja koltrasten från kråkorna och hararna från ekorrarna. Han har vuxit upp som en bergsvarg.

— Hemmet är där alla dina kära finns!

Jag sitter ensam på tåget. På fönstret hänger isblommor.

The post Littestraden: Novell av Eduard Gabriel Tănase first appeared on Opulens.

LYRIK. Inför helgen har vi valt att i Littestraden publicera tre dikter av Anna-Maria Olsson.

Anna-Maria Olsson arbetar som samordnare och skribent hos RSMH Skåne. Förutom att hon vunnit Multatulis novelltävling 2020 och publicerat dikter i olika sammanhang har hon varit redaktör till antologierna Hon ville inte släppa mina händer och Läkarna gjorde ett hjärta av gallan. Olsson är född i Skanör där hon bor med man, två barn och två kattungar. Nu är vi glada över att presentera tre dikter av henne.

CAROLINA THELIN

se in i kroppen där du har varit
in i den livmoder som burit dig
se hur den en gång fanns i en annan
någon har burit den som bar dig

och även den har ju varit omsluten
av en som varit i en annans kropp
vi faller bakåt i tidens spiraler
mödrarnas mödrar som var i en mor

de byter skepnad och liknar apor
fyrbent blir blötdjur, blir encellig grot
i var och en av dem har du funnits
du reste i köttet på dem och kom hit

detta är dörren till liv och eoner
vi tvekar på tröskeln när vi ska gå in
vilka som väntar i det nya rummet
vi känner dem inte, vi vet ingenting

***

Herrman Goblin Vanheder känner mig
och väntar på att jag ska bli snäll.
Han sitter på tvättkorgen när jag sover
och kväver stjärnor med svart sotdamm.
Han viskar till mig. Lurar mig att bli följsam och tillgiven. ”Allt blir enklare om vi är vänner.”
Herrman Goblin Vanheder älskar Sankt Jakob den yngre.
De bygger tillsammans ett hus för små flickor. Rum att bli liten och stor i med bultande dörr. Dunk dunk.
Herman älskar Kalle Ludvig Hundsson.
De hittar på sagor ihop om att falla ner i hål, om fula bebisar som blir vackra grisar.
Ibland tror jag att Herman älskar alla män, men han älskar bara dem som utsöndrar ett sekret ur nagelbädden.
Kvalstertunna trådar de kastar upp i vinden.
Avlagringsvävar över världen.
Herrman stannar kvar i rummet när jag byter om. Viskar nära med bajsandedräkt.
”Du är så söt”.
Jag går på en stege ner i havet.
Lämnar den torra världen. Sjunker genom tidevarv.
Till tiden innan män.

***

jag kommer resa mig ur haven
och befria dig
du kommer svälja
den du varit
din våldsamma natur

kommer ur haven
för att svälja dig
den du varit
jag kommer resa mig
ur din våldsamma natur

The post Littestraden: 3 dikter av Anna-Maria Olsson first appeared on Opulens.

PROSA. I veckans upplaga av Littestraden har vi nöjet att presentera en provokativ novell av Anders Kjellström. Den bär titeln ”Homeros två punkt noll”.

Anders Kjellström har arbetat som lärare i civilrätt och EU-rätt och på EU:s uppdrag varit mentor på det afghanska justitiedepartementet. I Opulens har han medverkat ett flertal gånger, senast med novellen ”Bobby Lindströms ärorika död.”

Nu vill vi i Littestraden presentera en provokativ novell om klassiska gestalter från antikens Grekland. Däribland Odysseus som Kjellström beskriver som en brutal och hänsynslös mördare med klart misogyna drag. Något som passar utmärkt i dessa Nolantider.

CAROLINA THELIN

Homeros två punkt noll

Sagan om Ifigenia

Mitt namn är Demona och jag är betydligt mindre känd än mina syskon Ifigenia och Orestes. Min familjs verkliga tragedi började för länge sedan med det olycksaliga kriget mot Troja. Det hela hade sin upprinnelse i att en kvinna övergav sin man för sin älskare och mannen krävde nu hämnd för att en kvinna på detta sätt kunde trotsa maktordningen mellan könen. Det beslutades att både kvinnan och älskaren och hela deras stad skulle ödeläggas och alla invånarna dräpas eller säljas som slavar. Kvinnans handlingar skulle straffas så brutalt för att detta inte skulle upprepas igen. Det gick inte att tolerera detta uppror mot familjen och mannens överhöghet. I strömmar av blod skulle ordningen återställas.

Det mobiliserades en flotta som skulle segla i väg till de älskandes stad och verkställa hämnden. De samlades i Aulas och det blev problem direkt i början av missionen då de förnärmade gudinnan Artemis och hon lät sända kalla nordanvindar över staden som omöjliggjorde all segling. Så låg de inlåsta i vecka efter vecka och små konflikter inom hären växte för varje dag och hela företaget verkade gå förlorat. Vår fader, som var ledare för expeditionen, blev mer och mer desperat och försökte att hitta olika utvägar.

I ett samtal med den upplyste siaren Kalchas började de att diskutera möjliga utvägar. Hur skulle de beveka Artemis och stilla hennes vrede? Hon kommer att kräva ett stort offer förklarade siaren, ett som kommer att slå hårt mot dig själv. Min far frågade uppretat vad han menade och fick ett svar som fick honom att skaka och hans ansikte blev vitt som döden.

Kalchas hade förklarat för honom att han var tvungen att offra min syster Ifigenia för att blidka Artemis och därmed få nordanvindarna att upphöra och möjliggöra flottans avsegling från Aulis.

Min far rusade iväg från siaren och satte sig själv på stranden, våt av kallsvett och började att väga de alternativ han stod inför. Om flottan inte kom i väg så skulle hela hans maktposition braka samman och hans vidare öde vara osäkert. Ingen skulle längre erkänna honom som auktoritet och han skulle förpassas till de namnlösas skara. Det brott som hade begåtts skulle bli ostraffat och detta kunde leda till en allmän oreda och upplösning av den ordning som hittills präglat världen. Slavar skulle kunna börja göra uppror och hela den sociala stabiliteten hotades.

Detta var det som låg i den ena potten och i den andra låg hans vackra och av alla älskade dotter. Hur hade han inte glatts när han första gången såg detta vackra barn och hur många gånger hade inte hans oroliga själ tröstats av hennes harmoniska sång. Hur länge han än tänkte kunde han inte komma fram till något beslut, utan begav sig tillbaks till lägret.

I lägret hade oroligheterna ökat och hela arméns disciplin höll på att upplösas. Det var helt enkelt tvunget att fatta ett beslut. Han samlade sina närmaste medkungar och höll överläggning. De var alla eniga om att Ifigenia måste offras för att deras krigståg skulle kunna få en lycklig start och fienden kunna förgöras. Diskussionerna drog ut på tiden och min far försökte beveka dem, men misslyckades totalt. Han var tvungen att ge med sig.

Ifigenia kallades till Aulis under förevändningen att hon skulle gifta sig med den mest framstående krigaren. Hon kläddes upp till bröllop och reste i en speciellt utrustad vagn till Aulas, mycket lycklig för att nu få förena sig med denne vackre och kloke halvgud. Alla hennes väninnor var avundsjuka och själv tyckte hon att hela hennes kropp skälvde av längtan.

Väl framkommen mottogs hon av vår far som dock uppgav att han skulle diskutera ett par saker med henne och sade att de skulle gå på en promenad upp åt bergen. De gick sakta men säkert och min systern märkte hur vår fars oro och osäkerhet växte ju högre upp de kom. Han var blek och hans hände skakade.

Han bad henne sätta sig och beundra utsikten över havet som verkligen var enastående. Medan hon satt där och kände vinden i sitt hår och drömde om lyckliga nätter och dagar med sin vackre man, smög sig vår far bakom henne.

Han närmade sig henne ljudlöst och tog snabbt ena handen om hennes panna och i den andra höll han sin vassa dolk. Med ett kraftigt hugg över hennes hals hade han ändat hennes liv och där låg nu den blodiga och livlösa kroppen medan de sista resterna av hennes blod pumpades ur kroppen. Vår far tog sig för ögonen och fylld med fasa över sitt dåd återvände han till flottans härläger. Han låste in sig i sitt tält, men märkte nu hur vinden hade börjat att mojna och övergick till en stilla sydlig bris. Offerhandlingen hade lyckats. Artemis hade accepterat blodsoffret och redan nästa dag kunde flottan avsegla mot Troja.

Kriget varade i många och långa år och nästan det enda som jag och min mor samtalade om var vilket öde som skulle drabba förövaren och barnamördaren vid hans återkomst. Vi fantiserade oss genom många nätter för att hans straff skulle bli så smärtsamt som möjligt och innebära maximalt lidande. Vi var bägge överens om att som far mörda sin egen dotter och offra henne för sina egen framgång var det största förräderi vi kunde tänka oss. Vi var också överens om att detta mord egentligen var ett uttryck för de värderingar som präglade vår värld. Mannens totala makt över maka och barn kan legitimera vilka handlingar som helst, både mord, våldtäkt och andra övergrepp.

Min bror delade inte våra tankar utan var redan så fördärvad av manlighet att han på sitt sätt tog vår fars parti.

Det enda vi kunde vara säkra på var att Ifigenias oskyldiga blod skulle komma att hemsöka vår familj i generationer, men vi närdes av en förhoppning, att en dag skulle denna makt över kvinnor och barn som möjliggjort slakten av min syster upphöra. Den dagen skulle såväl kvinnor som barn kunna leva i trygghet och bejaka livet.

Sagan om Tersites onda aningar

Mitt namn är Tersites och alla talade ständigt om hur ful jag var. Jag beskrevs som puckelryggig, hjulbent och med ett äggformat huvud. Det var väl ett sätt för kungar och gudar att få akajerna att förakta mig och inte sätta någon tilltro till det jag stod för.

Denna nidbild har sedan förts vidare från generation till generation av Homeros som även han ville ställa sig in hos de jordägande aristokraterna. Min konflikt med makten började tidigt på vår expedition till Troja, men kom att eskalera när vi suttit där vid stränderna i nio år utan att ha kommit till något som helst avgörande. Vi vanliga meniga soldater, som inte var kungar eller gudar, hade tröttnat på kriget och ville åka hem till våra kvinnor och barn och plöja vår jord, skörda våra fält och plocka våra underbara druvor och våra vackra och feta oliver.

Vid ett möte med hären stod jag upp och utmanade kung Agamemnon och sade ungefär följande,

Vad har vi att klaga över i våra liv? Vi har sannerligen det vi behöver. Vi har kärl fulla med säd och krukor fulla med vin. Vi skulle kunna leva ett gott liv utan att mörda och våldtaga Trojas innevånare och jämna staden med marken. Vad är det ni vill? Guld! Är det guld ni söker? Guld för att göra dig ännu rikare när du redan har mer än väl av vad du behöver. Är det kvinnor? Du har din drottning hemma och så många frillor som du orkar med nu när din kropp börjat att skrumpna ihop liksom din manlighet. Nej, låt oss åka tillbaka till Hellas så får kungarna se hur mycket de kan uträtta utan oss meniga soldater.

Det blev tyst runt omkring oss och alla undrade hur en menig soldat så vågade tala till självaste Agamemnon. Han vågade själv ej svara, till det hade han varken vett eller vilja, så han kallade i stället fram den snabbtungade och käftsluge Odysseus. Så fort makten skulle försvara sig dök ständigt Odysseus upp för att sätta kritikerna på plats och försvara kungarnas och gudarnas ordning.

Han började sitt tal med att kalla mig galen och påstod att jag bara skrek och fortsatte med att förfäkta att jag var den uslaste soldaten på hela expeditionen till Troja och att jag dessutom var den ende som bråkade och ifrågasatte kungarna.

Därefter kom det gamla vanliga att jag kritiserade och utmanade makten bara på grund av avund för kungarnas jordiska ägodelar. Efter detta kom hoten, han skulle klä av mig naken och piska min nakna kropp och driva i väg mig. Alla som kände Odysseus visste att detta inte var tomma hot och det spred sig en ängslan i våra led. För att förstärka hotet började han att misshandla mig med sin spira och min rygg slogs blodig.

Kungarna och deras medlöpare jublade och trodde att de för alltid hade tystat kritiken och återupprättat ordningen.

Mina kamrater, de meniga soldaterna, stod alldeles stilla och var oförmögna att agera. Det var inte bara feghet utan en reell skräck för maktens övervåld som hade kunnat drabba var och en som hade ställt sig på min sida.

Odysseus fortsatte sedan med de gamla vanliga högstämda deklarationerna om att vi snart skulle vända hem efter det att vi lagt Troja i ruiner och att det skulle vara en skam att komma hem tomhänta.

Alla började att skräna och ropa bifall och det verkade som mitt stöd bland de meniga var som bortblåst, liksom förra höstens löv.

Jag låg där slagen och blodig på marken och kunde inte komma över tanken på att dessa mina medsoldater agerade så fullständigt mot sina egna intressen och så lätt föll för maktens smicker och förljugna löften och jag befarade att detta skulle fortsätta i årtusenden.

Sagan om Odysseus

Mitt namn är Telemakos och jag är son till den store Odysseus. Länge hade vi väntat på hans återkomst och slitits mellan hopp och förtvivlan. Kaos hade utbrutit hemma och många stred om makten och om drottningens gunst. Så en dag när jag var ute med fåren såg vi något som såg ut som segel vid horisonten och återigen steg hoppet om att de våra skulle återvända från kriget. Vi vågade väl inte egentligen hoppas, men vi höll utsikten och såg att seglen närmade sig vårt älskade Ithaka.

Efter så många besvikelser såg vi nu äntligen att Odysseus och hans män (de som var kvar) kom seglande in i vår hamn. Vår glädje var stor, men han ville inte avslöja sig direkt, utan ville inkognito skaffa sig en uppfattning om läget på ön. Han fann allt i kaos och beslöt att slå till. Vid en stor fest med mycket vin tog han upp kampen med alla rivaler om makten och drottningen och lät avrätta samtliga. Detta var något som jag möjligen kunde förstå, men det var det som hände sedan som var mig fullständigt obegripligt och som jag ännu idag inte kan förlika mig med.

De män med ambitioner om makten som vistats vid vårt hov hade inlett relationer med våra tjänstekvinnor. Det var unga kvinnor som bejakade livet och som delade läger med de män som fanns hos oss. Ingen såg något konstigt med detta förrän Odysseus kom hem efter sina många och långa år i främmande land.

Han samlade ihop kvinnorna och höll ett förmaningstal till dem och sade att de svikit sin husbonde, men att det nu skulle bli ordning och att detta vilda liv nu skulle upphöra. Alla inblandade skulle straffas och det med döden för att de på detta sätt underhållit hans rivaler om makten.

Om tjänstekvinnornas kärlek bestämde husbonden! Hur skulle det se ut om kvinnorna själva fick välja vem de skulle dela nattläger med! Detta var upp till husbonden och nu skulle denna ordning fastslås en gång för alla.

Kvinnorna grät och slet sitt hår, men detta påverkade inte hans beslut. Några av kvinnorna såg på mig. Jag kände dem alla och vissa hade till och med öppnat sin famn för mig. De såg på mig och trodde att jag skulle kunna rädda dem, men vad kunde jag göra gentemot den store Odysseus.

Jag försökte att tala med honom, men han avfärdade bryskt alla mina invändningar och förklarade i stället att jag måste växa upp och bli en man.

Det skaffades fram ett långt rep och detta lades om halsen på kvinnorna med ett avstånd på cirka en halv meter mellan varje. Därefter lyftes repet upp mellan två träd och kvinnorna kunde inte längre nå marken. Sakta började de alla att kvävas. De kämpade desperat för att kunna komma fria, men de var naturligtvis chanslösa. Sakta men säkert upphörde deras rörelser och efter ett par minuter hängde de alla livlösa sida vid sida i sitt gemensamma rep.

Ingen tog deras försvar och efter denna slakt på oskyldiga tog ett gästabud vid där alla drack och sjöng om livet och kärleken. Jag gick ut för att kräkas och min gamle lärare Mentor kom och satte sig vid mig. Krigarens återkomst är alltid förenad med blod och död, viskade han. Se på Agamemnon och alla de övriga, alltid nytt blod och nya lidande. Hjältarna fortsätter sin blodiga gärning.

Sedan denna dag misstror jag alla hjältar och önskar att vi aldrig mer skall behöva dem eller deras förljugna historier.

The post Littestraden: Novell av Anders Kjellström first appeared on Opulens.

PROSA. Littestraden är tillbaka efter ett sommaruppehåll. Vi inleder höstsäsongen med novellen ”Ekivoka Föreställningar” av Ronny Söderlind.

Ronny Söderlind har varit publicerad i Littestraden ett par gånger tidigare med bland annat novellen Brev till återförening. Nu inleder vi hösten med den nya novellen Ekivoka Föreställningar som handlar om det udda paret Lars Görans och Rolands äventyr på en marknad. Söderlind har också publicerats i tidskrifter såsom Provins, Ord och Bild, Horisont och Ordfront Magasin och 2025 vann han skrivtävlingen Vingpennan.

CAROLINA THELIN

Ekivoka Föreställningar

Så småningom kom de till den stora och berömda marknaden, gömde tält och packning i en skogsdunge och ronderade bland marknadsstånd och krämare. De utgjorde ett udda par. Lars Görans nära en och nittio borde ge uppmärksamhet vart han kom, men han märktes sällan när han lunsade fram med hängande armar, något framåtböjd med halvöppen mun eftersom han hade en lättare form av astma.

Bredvid honom eller en bit före kom Roland med något forcerad gång. En trång kavaj spände över en begynnande ölmage. Han höll modet uppe med leenden men undvek människors blickar. Ibland sa han något för understödja Lars Göran som med jämna mellanrum föll ner i gnällighet när omgivningen inte passade eller då han var hungrig.

De passerade en lång rad marknadsstånd och kom in i området med åkattraktioner. Kring dem stojade ungdomar utan att ge det märkliga paret särskild uppmärksamhet. Lars Göran muttrade något när de manglade sig igenom ett alltmer förtätat folkhav. Några tjugoåriga flickor kom i deras väg och viftade undan Lars Görans tafatta försök till kontakt. De använde sig av någon sorts arrogant feminism vilket också stod på en t-shirt, och deras svartuschade ögon befrämjade ingen närmare kontakt, om de nu fantiserat om något annat.

”De är för unga för dig Lars Göran” sa Roland och drog honom mot tombolastånden och några enorma nallebjörnar. ”Vi måste röra oss bland mer mogna kvinnor.” Han tittade på Lars Göran som nu parkerat sig framför en rosa meterstor björn stod som han brukade med hängande armar och halvöppen mun.

”Men som du står, känns det attraktivt?” Roland ryckte i honom. ”Du måste hävda din självsäkerhet. Ut med bröstet, stäng munnen.”

Sakta flyttade Lars Göran handen till bakfickan där han förvarade cigarillerna. Fiskade upp en och öppnade tändsticksasken. Det tog en stund eftersom han alltid valde en sticka mycket noggrant. Långsamt rotade han med pekfingret innan han kunde repa eld med rätt pinne.

”Vi kan gå in där” sa han och nickade mot Ekivoka Föreställningar, något som utlovade kvinnors behag och hemligheter. Lars Göran undrade om de visade underliven också men Roland var tveksam. Däremot uppträdde en trollkarl och för den sakens skull köpte han två biljetter och fick en plats på första raden. Lars Göran hade tillfället till ära tagit på sig sina stora glasögon och såg nu än mer grotesk ut när han redan inför trollkarlen satt med bakåtböjt huvud och halvöppen mun. Roland sjönk ner i stolen aningen obekväm och följde trollkarlens rörelser. De var mediokra och tricken gamla och meningslösa. En boll trollades fram. En pinne blev en blomma.

Bakom dem satt ett gäng ungdomar och förde liv. Flickorna var dominanta och gapiga, skrek att de ville se porr nu och ut med trollkarlen. Pojkarna i gänget tog det lugnare, satt avslappnat och log åt spektaklet och försökte se världsvana ut. Rätt som det var kliade en av flickorna Lars Göran en lång stund i huvudet och alla hånskrattade. Det var hon med t-shirten. Roland vände sig om och försökte ge onda ögat, men det resulterade i att även han blev kliad. Båda satt nu oförmögna att göra något när kliandet pågick, men när två kvinnor kom in på scenen upphörde det och ett stort jubel rullade genom tältet.

De var två äldre något skrynkliga damer som visade brösten och juckade med underliven. Lars Göran gapade ännu mer samtidigt som en långsmal salivsträng vandrade ner från mungipan. Roland skruvade obekvämt på sig och kunde inte annat än konstatera att han fått en märkbar och envis erektion. Kvinnorna passerade på scenen fram och tillbaka med stannade till just vid Roland och Lars Göran, som om de ville tillföra dofter till de intresserade herrarna på första raden.

Roland kunde inte motstå att föra ner handen under byxorna för att massera sig en aning. Utan att märka det måste han börjat med mekaniska rörelser och det noterade naturligtvis flickan bakom som böjde sig fram och sa något så att han kände värmen från hennes utandning. I detsamma fick han utlösning och fick sitta föreställningen ut med en ansenlig mängd kletig massa i handflatan.

Flickorna bakom fnissade och Roland fick för sig att de sa något om onani och vilket äckel, men han var tveksam till att ha hört rätt. När gick ut blev det trängsel och Roland passade på att stryka av satsen mot en flickas jeansjacka och hon måste ha noterat det som en naturlig kontakt i trängseln för hon avbröt inte tjattret med väninnorna.

De blev stående mellan två marknadsstånd och Lars Göran rotade i tändsticksasken en lång stund innan han bestämde sig och tände sin cigarill. Roland kramade en snus och fick den på plats. De jäktade inte utan stod länge och andades in föreställningen. Lars Göran ville veta vad den ena kvinnan vägde, hon med röda trosor och lite skrynkligt maghäng. Roland tippade inte över sjuttio för hon var runt en och sextioåtta.

”Blev du upphetsad?” frågade Lars Göran.

”Inte särskilt” svarade Roland.

Då kom flickorna med sina världsvana pojkvänner. Roland drog Lars Göran i armen och de smet in mellan de båda torgstånden. När gruppen passerade vilt pladdrande såg Roland att en av flickorna hade en fläck i jeansjackan. Han hade åtminstone satt något spår denna kväll och tänkte att i säden speglades marknadens ljus i rött blått och gult, och även skriken från den lilla bergochdalbanan blandade sig i och gav liv åt befläckelsen.

De befann sig dock på obehörig mark och Lars Göran råkade trampa på något så att duken till ståndet vajade till, en mörkmustig man kom och väste något på danska och Lars Göran, som hade danska föräldrar, väste tillbaka. Innan handgemänget skulle till att starta hade de dock flytt fältet och Lars Göran ropade till mannen: Undskyld, vi er fredelige mennesker, men de jagades bort och fick lugn först vid nästa marknadskvarter.

Där blev det en stunds palaver eftersom Lars Göran plötsligt kom på att han inte ätit på tre timmar. Roland, som inte var lika matglad, tog upp vinflaskan de bar i en konsumkasse och tillät sig två tre djupa klunkar, drog sedan baksidan av handen över munnen och smackade belåtet. Vid det laget var Lars Göran så uppretad av både hunger och av Rolands beteende, att han andades stötvis och var nära att framkalla en av sina astmaattacker.

”Lugn” sa Roland. ”Vi köper kycklingnaggets, det finns ju en vagn här bakom.” De gick dit och under tiden försökte Roland få Lars Göran på andra tankar genom att berömma hans agerande gentemot den danska torghandlaren och försökte även säga något på danska.

”Undskyld, vi er fredelige mennesker” sa han och la handen över Rolands axlar. ”Vi är sannerligen det, fredlige mennesker.”

Senare, när de gått några varv på marknaden, satte de sig avsides och småpratade om sina skrivprojekt. Båda hade författarambitioner med noveller som de skickat in till tidskrifter, dock utan större framgångar. Nu visste de att romaner skulle de skriva, om de bara kunde komma på något bra projekt. Lars Göran påstod att han skrivit tjugo sidor och det irriterade Roland som inte skrivit annat än några lösa anteckningar.

”Jag ska väl börja” muttrade han.

”Vi får ta nya tag. Efter det här får vi ta nya tag.”

Därefter började Lars Göran prata om sin längtan efter närhet och om flickan som kliade dem i huvudet. Det var ett kontaktförsök, ville han bestämt ha det till, men Roland skrattade och sa att det var det inte. Flickan mobbade dem, det måste han förstå.

”Ska vi söka upp henne, så vi får prata.”

”Vad ska vi prata med henne om. Hon har sitt gäng. Det går inte spräcka den vänskapscirkeln det förstår du väl. Vi två, luffare, kommer inte nära sådana människor.”

”Det kunde vara en intressehandling att hon kliade oss i huvudet. Visst kunde det?

”Absolut Lars Göran” sa Roland och tog Lars Göran på överarmen. ”Det kunde varit det, i en annan värld i en annan tid.”

Strax efter midnatt kom de till utkanten av marknaden där de lockades av lampor i olika kulörer och kvinnor med stora kjolar som satt och rökte och visslade på dem. Någon räckte fram en kortlek och kom med ett erbjudande om spådomar, men de skrattade åt detta och tog riktning en bit nedåt gatan mot ännu en erotisk scen men allt verkade överståndet. Här försäkrade en handskriven lapp vackra kvinnor utan störande trollkarlar. De kikade in och längre in satt ett gäng och groggade och en man grälade högljutt på dem.

Lars Göran ställde sig som han brukade göra helt ogenerat och glodde på sällskapet, munnen föll ner och armarna hängde slappa. Vad söks hördes en manlig röst och Lars Göran svarade Trevnad. Därefter var det som om han svaldes av det stora tältet. Sorlet stillande och några mjuka kvinnoröster tog vid. En man schasade bort Roland och skrek att om han inte hade ärende kunde han gå, eller vänta på sin vän längre ner.

Vilket han gjorde. Strax kom han till en skylt där det stod Ambulerande Visdomsförättare men inget mer, och han kikade in bakom en tältduk utan resultat. När han skulle gå klev en man ut med pipskägg och hög hatt och välkomnade honom till en säng, eller vad man kunde säga en Freudsoffa och där blev han liggande någon halvtimme medan mannen mässade visdomar i örat och slog på en stor cymbal av något slag. Det var osammanhängande meningar kring universum och kraften i alltings gemensamma nämnare.

Roland blev en femhundring fattigare men när han steg ut på marknadsgatan kände han sig märkligt befriad, som om natten släppt en livrem som legat spänd över kroppen. Lars Göran stod en bit bort, rufsig och förskräckt.

”Vad har hänt, Lars Göran?”

”De satt på mig. Två damer.”

Bakom honom uppenbarade sig samma man som kört iväg Roland. Han stod överdrivet kaxigt med händerna i kors. ”Halva summan saknas” sa han.

”Hur mycket är han skyldig?” Roland plockade upp mobilen eftersom kontanterna började ta slut. I vanlig ordning fick han rädda Lars Göran ekonomiskt. Det krånglade en stund innan summan pep iväg och när han skulle gå uppenbarade sig mannen med pipskägget överraskande ur tältskuggan, han gick fram till Roland och la sin hand på hans axel. Därefter stirrade han en lång stund på honom medan han nickade långsamt. Till slut sa han bara ha en trevlig natt min vän och Roland skyndade ner till Lars Göran och så vandrade de vidare utan kommentera vad de varit med om.

Det tog en stund att hitta ett stånd med kycklingnaggets.

”Nattligt stånd” skojade Roland. ”Berätta nu, vad hände där inne?”

Lars Göran hukade sig över kycklingbitarna och plockade in den ena efter den andra i munnen. Till slut sa han att de bara satt på honom, vad man kan kalla samlag förekom inte.

”Varför? Du betalade ju för att utnyttja kvinnorna.”

”Nä jag fick massage i stället. Det var det enda som stod på menyn tydligen.” Maten dolde hans ord, försvann i sväljljud och tuggande, men så fortsatte han ”De satt på mig så jag knappt kunde andas. Det var som om smärtan och paniken gav kraft på något sätt. Oss emellan, ja jag fick utlösning. Kvinnorna berömde mig, de sa att jag varit duktig.

”Herregud. Du blev lurad.”

”Nä lurad vet jag inte.”

”De var ju prostituerade.”

”Ja det är klart. Vad trodde du? Tack för att du betalade förresten. Den där mannen var inte så trevlig.”

”Femtonhundra spänn för något du kan göra med ena handen. Moraliskt förkastligt, Lars Göran, utnyttjande av kvinnor i svår situation.”

”Sexshowen då” sa Lars Göran med grinig röst. ”En del som skulle kalla det för ren prostitution.”

De begav sig neråt marknaden och stämningen var dämpad men snart började Lars Göran ovanligt nog gnola på en melodi som om han var märkligt avslappnad. Roland kände också en ton som om cymbalen dröjde sig kvar och masserade upp hela hans sorgsna bröstkorg. Lars Göran borde gå till cymbalmannen, han med sina luftrör.

Senare såg de kvinnan som kliat dem i huvudet stå och röka vid en bajamaja. De lufsade fram men hon himlade med ögonen och tittade åt andra håll med sina kolsvarta tuschögon, skrek till någon i bajamajan att det var två luffare där och att hon måste skynda sig.

”Vad vill ni?” frågade hon. Brösten svajade under t-shirten och Roland läste än en gång orden om Arrogant Feminism och så tittade han noggrant på hennes jeansjacka. ”Mina killkompisar är i närheten” sa hon snabbt.

”Du har en fläck på jackan” sa Roland och pekade. Kvinnan försökte att inte bry sig men sedan tog nyfikenheten över och hon tittade.

”En fläck på vänster sida. En dyr jacka va?”

Lars Göran som inte förstod någonting tog upp sin bricanyl och puffade några gånger.

”Lite längre ner” fortsatte Roland. ”En elak fläck du.”

Kvinnan raspade sin långa pekfingernagel och hämtade sedan saliv några gånger från munnen eftersom hon verkligen var störd över fläcken. Hon svor och så förde hon upp pekfingret igen och suttade innan hon fortsatte gno.

Ingen större bakterieskräck, tänkte Roland som la handen på Lars Görans axel för att de skulle gå. Men Lars Göran tittade djupt i en tändsticksask och rotade långsamt med toppen av pekfingret efter just den sticka som var avsedd att tända hans cigarill, och när han väl tänt den stod han still för han gick aldrig när han rökte, aldrig någonsin.

”Du ska bara veta vad du fått i munnen” sa Roland och kvinnan stannade upp och fann sig inte i vare sig ord eller handling.

De båda luffarna vandrade nedåt förbi alla bajamajorna och efter ett tag hördes två riktiga vrålflabb, och den ene något längre la handen över axeln på den något kortare och så försvann de bland människorna i ett makligt tempo.

The post Littestraden: Novell av Ronny Söderlind first appeared on Opulens.

PROSA. I dag har vi nöjet att presentera en ny novell av Ulf Cronquist. Den bär titeln ”Jag är en toxisk vit heterosexuell privilegierad man”.

Ulf Cronquist är poet, författare och filosofie doktor i engelsk litteratur. Hans skönlitterära texter finns att läsa i tidskrifter som Glänta, Vår lösen och Riss. Cronquist har tidigare varit publicerad i Opulens, senast med novellen ”H”.

Jag är en toxisk vit heterosexuell privilegierad man

Som den konstlösa titeln anger är jag en toxisk vit heterosexuell privilegierad man som här upprepas konstlöst. Det finns inget att göra åt det vad jag har förstått; det är utanför min kontroll vad jag har (konstlöst) förstått. Annars skulle jag väl inte vara det eftersom diskursen har bestämt det, en makt som jag inte kan påverka. Inte i det här fallet i alla fall; enligt maktdiskursen. Så vad kan en man som jag göra? Jag har fått ett antal email där jag rekommenderas att köpa en teleskopstege; jag vet inte vad en teleskopstege är och jag har inte googlat. Teleskopstege låter som något en toxisk vit heterosexuell privilegierad man skulle kunna köpa – dessutom inom ramen för ett specialerbjudande. För en man som jag, enligt någon algoritm. Ja, teleskopstege låter minst sagt ominöst och när det gäller specialerbjudanden i min email är jag förstås skeptisk eftersom AI är okroppsligt och direkt hallucinerande. Men sådan är kontrasten: vi människor är för evigt analoga och lever i en kropp med tusentals känslor och köttryckningar och de enda verkliga hallucinationerna pågår i den proteinansamling som kallas hjärna.

För övrigt har jag fått flera specialerbjudanden: om att köpa en minimotorsåg. Jag har försökt föreställa mig hur mini den är. Skulle jag kunna använda den på mitt ganska bastanta skrivbord – karva ut en del bitar på ett geometriskt sätt? Det låter på något sätt som en pervers aktivitet för en toxisk vit heterosexuell privilegierad man så jag har inte beställt någon. Inte ännu i alla fall. Den där berömda sjuttiotalsfilmen med massakern har jag inte sett för övrigt men jag antar att det var någon sorts toxiska vita heterosexuella privilegierade män som gick lös med normalstora massakrerande motorsågar. Innan ordet maktdiskurs hade etablerats dessutom. Olivolja av något suspekt ursprung har jag också fått ett specialerbjudande om och det har jag faktiskt beställt. ”Leverans till dörren” – men det tar nog ett par veckor till. Under tiden fokuserar jag på mitt intag av vita bönor i tomatsås överösta med framför allt timjan värmda i mikron och sedan toppade med ett par generösa skopor kvarg, protein – direkt in i hjärnsubstansen och vidare ut i musklerna.

Jag är alltså per definition en toxisk vit heterosexuell privilegierad man. Om jag går in på en krog i min kritstrecksrandiga kostym får jag direkt den bästa platsen vid bardisken och jag får direkt den största respekt när jag beställer en Manhattan med inte överdrivet mycket Martini Rosso – skakad, nej tack! – med en liten droppe olivolja på toppen. Jag är 1,80, blond, med blå ögon, någorlunda atletisk, men jag kan inte påstå att jag ser ut som Brad Pitt under hans bästa år. Utan att jag bryr mig speciellt mycket är jag sedan en magnet för alla kvinnliga former som närmar sig. Det vanligaste är att de säger: ”har vi inte setts förr någon gång?” Det har vi förstås inte och jag har lust att säga att jag är bara en helt vanlig toxisk vit heterosexuell privilegierad man. Och jag köpte min kritstrecksrandiga kostym för tio år sedan, samtidigt med mina spetsiga cowboyboots. Jag kan inte tänka mig att en avdankad Brad Pitt i avdankade kläder skall vara så intressant för damer uppklädda och sminkade enligt det senaste modet. Jag får anta att det hela beror på feromoner: min kropp har en speciell sorts attraktionskraft när damerna kommer in i min närhet.

Jag får erkänna – även om erkänna är ett för starkt ord i den här kontexten– att jag oomkullrunkeligt älskar kvinnliga former och kroppar. Och de älskar min form och kropp när vi väl träffas i intima rum. Jag vet inte om det har med maktdiskurser att göra – eller om att jag för evigt är en definierat toxisk vit heterosexuell privilegierad man. Jag har förresten bestämt mig för att inte köpa någon minimotorsåg på specialerbjudande; förmodligen har erbjudandet gått ut nu men om det återkommer kommer jag att förbehålla mig skeptisk; jag älskar formerna på mitt skrivbord för mycket. Och vid mitt skrivbord lyssnar jag på Van Morrison, Bob Dylan, Joni Mitchell, Rickie Lee Jones. Som toxisk vit heterosexuell privilegierad man lyssnar man inte på några streamingtjänster – man lyssnar på album. Det mest genialiska albumet är Van Morrisons No Guru, no Method, no Teacher som i det knappt hörda introt börjar med det knappt hörbara ”Oh – Yeah!”. Jag lyssnar just nu på ”The Best of Dire Straits” på låg volym, det är ett trevligt landskap som inte direkt river ned tapeterna och inte påverkar feromonerna allt för mycket.

Som utpekad och definierad toxisk vit heterosexuell privilegierad man lever jag som den jag är med en kritstrecksrandig kostym och spetsiga cowboyboots. Jag dricker alltid whiskey, den våldsamma och melankoliska drycken enligt maktdiskursen. En Manhattan skall, förstås, innehålla, till störst delen, rå whiskey. Kanske borde jag gå över till rysk vodka för att bekräfta maktdiskursens makt – den toxiska vita heterosexuella privilegierade mansdiskursen definierad av makten. Minimotorsåg tänker jag som sagt inte köpa för tillfället med tanke på mitt ganska stabila skrivbord. Dock kanske går det fler tåg – som det heter. Förr i tiden gick en man som jag ut på banvallen för att se tåg som passerade förbi – farten!; kraften! – och noterade om de höll tiden och att det verkligen var rätt tåg som passerade på rätt tid enligt tidtabellen. Trainspotting som engelsmännen säger. Men så är det ju inte nu för tiden när all manlighet är toxisk, vit, privilegierad, heterosexuell – och allting går så snabbt på alla skärmar att man knappt hinner känna något begär innan nästa bild dyker upp. Som toxisk vit heterosexuell privilegierad man vet jag inte hur detta skall sluta när vi inte kan mäta hastigheten ens på hur fort en minimotorsåg skulle kunna förvandla mitt stadiga skrivbord till taggigt genom och med geometriska vinklingar och ingrepp.

Jag gick in på det lokala Stadshotellet i går och drack lite whiskey, fråga mig inte varför. På vägen ut genom entrén stod där en vacker kvinna i svarta kläder. Hon såg väldigt glad ut när jag närmade mig med mina feromoner och jag blev väldigt glad när vi hälsade på varandra med ett unisont ”Hej!” Jag tror att hon hejade först men det var millisekunder som skiljde – samtidigt sade vi uppenbarligen ”Hej!” precis tillsammans. Just då kände jag inte av att jag var en toxisk vit heterosexuell privilegierad man. Hon såg så glad ut och jag är säker på att jag såg glad ut – och jag är ganska säker på, om inte helt, att hon inte såg mig som en typiskt toxisk vit heterosexuell privilegierad man. Det var för övrigt ett så kort ögonblick att kontakten eller utstrålningen mellan feromoner knappast kan ha uppstått på ett omvälvande sätt. Jag kunde ha vänt mig om och frågat om hennes telefonnummer eller något sådant eftersom hon såg så glad ut men som toxisk vit heterosexuell privilegierad man är det ju bland det sista man gör i sådana verklighetens situationer. Även om jag kanske gjorde det.

Min alternativa klädsel när jag inte har min kritstrecksrandiga kostym med spetsiga cowboyboots är svarta kläder toppade med en läderkavaj. Ibland har det gjort mig vansinnig när jag blir stoppad på något nattklubbsetablissemang och de ber mig hänga av jackan. Jag förklarar att det är en kavaj – i läder – där jag har mobiltelefon, plånbok, cigarretter, tändare, pass, anteckningsböcker, pennor och annat. Vid sådana tillfällen tycks det inte betyda något att man är en toxisk vit heterosexuell privilegierad man. Vid sådana tillfällen tycks ordningsvakter eller så kallade klubbvärdar inte ta hänsyn till att jag är en toxisk vit heterosexuell privilegierad man. Jag går givetvis därifrån eftersom jag har stil och undrar lite stillsamt hur sådana etablissemang kan överleva när de inte vill släppa in eleganta toxiska vita heterosexuella privilegierade män som har stil med stilfulla läderkavajer. Det händer ibland att jag har nystrukna svarta chinos nedanför läderkavajen – och att ordningsvakter inte ser detta?

Nu lyssnar jag på ”The Best of Dire Straits” igen; jag tvivlar något på att äkta toxiska vita heterosexuella privilegierade män lyssnar på deras musik, som är småmysig och synkoperande. Låten ”Money for nothing (and the chicks for free)” är kanske något för incels som inte förstår texten, men vad vet jag, jag har aldrig träffat någon av dessa incels. Jag är cis och strukturerna har bestämt att jag är en toxisk vit heterosexuell privilegierad man – strukturell determination borde det kunna definieras som. Som bara en del eller ett fragment av maktdiskursen vet jag förstås inte hur detta har gått till – föds man till toxisk vit heterosexuell privilegierad man eller blir man en av bara farten i maktdiskursen? Jag tror inte att det har med saken att göra, men den första tjej jag var förälskad i berömde jag och kallade henne för en pudding – och fick en hård örfil som svar. Hon var sex månader äldre än mig; jag var sju. En del bekanta har senare i livet kallat mig för en typiskt psykoanalyserande intellektuell, kanske till och med för en kulturmarxist. Men efter att verkligen ha försökt läsa Fred Jameson gav jag upp helt vad gäller marxismen.

Jameson är annars en trevlig melankolisk whiskey som passar väl för en toxisk vit heterosexuell privilegierad man. Uisce beatha eller livets vatten är på något sätt det ultimata bränslet för oss som blir erbjudna att köpa minimotorsågar eller teleskopstegar till specialpris några gånger i månaden utan att veta om deras omfång eller om PostNord kan leverera vid dörren. Nackdelen med Jameson – drycken alltså, inte charlatanen till postmodernist – är att den inte gör sig speciellt väl om man blandar till en Manhattan med en liten droppe olivolja överst. Den smakar alltför mycket Jameson för att blandas ut med Martini Rosso helt enkelt. Bäst avnjuts förstås irländsk uisce beatha tillsammans med ett stort krus Guinness – det för evigt omyndighetsförklarande-av-svenska-medborgare-Systembolaget envisas dock med att försöka kränga Guinness på burk med den kriminellt låga procenten 4,2. Av maktdiskursen definierad och determinerad som toxisk vit heterosexuell privilegierad man anstår det mig inte att göra mig mindre än jag är och dricka någon sådan sorts lättöl.

Jag vacklar aldrig även om jag inte har någon tro som jag kan vackla i. Eller vacklar man i så fall på tron? Jag går orubbligt genom livet som en toxisk vit heterosexuell privilegierad man. Om jag får en kraftig örfil på kinden av någon pudding står jag på mig, så att säga. Vad skulle man annars göra… Nej, det var ingen fråga. Eftersom jag är en strukturellt förstenad komposition eller konfiguration finns det inte mycket att ifrågasätta eller ställa frågor om. Jag är för evigt den avslutande katastrofen som föregås av kontraktet och krisen (komplikationerna) i den universella berättarstrukturen – katastrofen primärt som det tragiska, det vill säga. Klassisk narratologi är uppenbarligen något som tilltalar en toxisk, vit, heterosexuell, privilegierad man som undertecknad, trodde ni något annat… I en annan mer närmast matematisk modell är katastrofen inte enbart det tragiska, mer en händelse som har karaktären av ett avslutat händelseförlopp utan möjlig, evig återkomst. Det var förmodligen inte någon större tragedi att Orpheus aldrig återsåg Eurydike – men det är en perfekt komponerad berättelsestruktur där lyran och lyriken får det metaforiska slutordet. Som toxisk vit heterosexuell privilegierad man hyllar jag alltid det skönas överhöghet.

Som toxisk vit heterosexuell privilegierad man hyllar jag förstås också alltid den humor som övervinner det tragiska och förutbestämda. Oidipus hade det kanske inte så roligt och inte Kafka heller – men den senare kunde åtminstone ta sig ganska frivola ledigheter på eftermiddagarna har det visat sig i efterhand. Han satt inte anklagad hela tiden visade det sig. Kafka klarade sig undan anklagelsen att vara en toxisk vit heterosexuell privilegierad man under sin livstid eftersom den strukturella maktdiskursen inte var uppfunnen på den tiden. När det gäller sådana här ganska komiska diskurser om skuld och skam måste jag hävda en anti-nominalistisk position: det är inte så att någonting så att säga blir till, universellt, bara för att någon eller några nominalister uttalar att det blir till. Eller i efterhand: blev till. En diskursperformativist som Judith Butler vet om att hon nominalistfabulerar men låtsas som att det aldrig snöar i Kalifornien (jfr. ”The Snow in San Anselmo,” Van Morrison). Jag är; men jag är kanske inte det. Det performativa ordet: det.

Som toxisk vit heterosexuell privilegierad man tänker jag alltid att historien om mig själv börjar med orden ”det var som om ingenting hade hänt”. Och det säger jag när jag sitter och myspyser tillsammans med Dire Straits igen. Det bästa med Dire Straits är att man inte behöver lyssna på musiken när man känner igen låtarna och inte texterna heller, förstås. Och sådan musik spelar man för övrigt på låg volym. Jag är realist och fenomenolog, och jag upprepar mig ofta – inte så mycket för att få fram poänger, mest för att vara metodisk. Alla kroppar jag möter är kroppar på ytan, men det innebär inte att jag inte kan se eller känner vad som finns under ytan. Men huvudsakligen som toxisk vit heterosexuell privilegierad man är min uppmärksamhet oundvikligen riktad mot ett bestämt objekt; jag irrar absolut inte runt kring olika tänkbara objekt eller kroppsdelar. Jag är mer inriktad på universalmåttet för kvinnor än något annat och jag blir sällan eller aldrig distraherad. Samtidigt måste jag understryka att jag aldrig låter mig stängas in i några bestämda beteenden.

När jag ger mig ut och går på gatorna som en vanlig man – det händer trots allt ofta – har jag en viss förkärlek för att främmandegöra tillvaron in i minsta detalj. En gravsten här, en kvinnas ögonbryn där, lukten när jag andas in i fiskbilens universum. Jag ser mig omkring som en toxisk vit heterosexuell privilegierad man som om världen vore ett sorts bricolage som jag själv har skapat. Det vill säga: jag behöver ingen producent för min verksamhet, inget, som nämnts, stänger in mig i bestämda beteenden. Även om jag älskar igelkottar måste jag säga att vissa av mina kolleger kan beskrivas som igelkottar: de är metaforiskt smala och ensidiga. I jämförelse får jag se på mig själv som en räv som är delvis förklädd till igelkott. Eftersom jag är en unik toxisk vit heterosexuell privilegierad man så vill jag inte spekulera i hur andra människor faller in i metaforiska igelkottbeteenden under olika materiella förhållanden. Jag kan dock försäkra alla inblandade om att jag inte är den sortens räv förklädd till igelkott som ger sig på katter för att äta vilt kött.

En sak måste jag påpeka som toxisk vit heterosexuell privilegierad man: jag sitter inte och hittar på berättelser från någon sorts arkiv av minnen som jag har i min hjärna. Jag vet vad jag håller på med; jag lever mitt liv i mitt medvetande; den vetenskapliga blicken tittar in när allt redan har hänt i föreställningsvärlden. Det kan helt enkelt inte vara på något annat sätt här i världen. Hur tror ni annars att Elfride Jelinek skrev texten Kärleksinnehavarna… Nej, det var ingen fråga. Jag utfärdar därmed, i förbifarten, en dödsdom över alla sorters mindfull-coacher eller vad de nu kallar sig och deras mantra: du är inte dina tankar. Något mer sinnesrubbat har knappast yttrats sedan Platon och hans svagtänkta tankar om en idévärld; han var dock en elegant grek som inspirerade Aristoteles klarsynthet och noggranna induktivism om konsten. Jag är en toxisk vit heterosexuell privilegierad man som strävar efter att leva ett liv i anständighet och till skillnad från alla världens lögnjournalister finner jag det dolda i konsten. Jag tycker inte om att upprepa det uppenbara men jag måste säga det uppenbara: jag är mina tankar.

Nyligen hörde jag kommentaren: kvinnor pratar inte om sina känslor – de bara har dem. Som toxisk vit heterosexuell privilegierad man kände jag att jag inte hade något speciellt att tillföra till den diskussionen. Min ex-fru, eller någon av älskarinnorna, sade att hon var så imponerad att jag kunde skriva; att jag kunde vara så uppmärksam på alla detaljer överallt i helheten – men att jag inte kunde göra det i verklighetens liv. Jag är: men jag är inte, kunde väl Judith Butler ha sagt, pragmatiskt; ett tal riktar sig ospecifikt, men ett uttal riktar sig mer specifikt. Ja, något i den nominalistiska stilen. Å andra sidan: varje gång man säger något och inte får ett intressant svar devalveras ens människovärdighet. När jag vaknade upp från drömlandet häromdagen skrev jag ned på en blå Post-it lapp: STRITEL/STRITLE. Som ni förstår var det det mest betydelsefulla ordet någonsin just då och jag skrev ned STRITEL/STRITLE med versaler, som synes. Jag är en toxisk vit heterosexuell privilegierad man och jag slängde precis lappen, med lite tvekan, i återvinningen bakom min vänsteraxel.

Jag tänkte på Rachel Cusk som jag gör ibland. Hon är så dominant; jag vet inte vad jag skall tycka om det. Det är väl lite tråkigt på ett sätt; men som toxisk vit heterosexuell privilegierad man måste jag ändå tycka om det, hennes dominans. Även om hon skriver som en extra stor elefant i rummet ibland; det går inte att övertyga genom frontalattack i roman efter roman. Livet, i sin helhet, är en symfoni av ord, filmer, musik (helst inte Bach), kroppar, fenomenologi – en stor polyfon kör av upplevelser, minst sagt. Men jag vet inte vad det skulle lägga till i livsupplevandet om man ser livet som en tragedi eller en mörk komedi, som någon sinnesslö livscoach hävdar. Jag är en toxisk vit heterosexuell privilegierad man och som sådan är jag en spegel som återvänder. Är det jag känner verkligen sant… Nej, det var ingen fråga. Det är mycket diskussioner nuförtiden om skillnaden mellan kausalitet och korrelation som inte leder till någonting i tidens spegel. Jag är, som sagt, en toxisk vit heterosexuell privilegierad man med en given plats i maktdiskursen. Och jag vet inte om det är en välklädd man som gör mig sådan.

När jag hade talat färdigt från min givna position i maktdiskursen som toxisk vit heterosexuell privilegierad man såg jag mig omkring som om det fanns en lyssnare – eller faktiskt två – vid sidan av mitt stabila skrivbord i en (eller två) stabil(a) fåtölj(er). Jag tittade mig omkring mer noggrant och konstaterade att ingen minimotorsåg fanns inom räckhåll. Min lyssnare – eller om det var två – ville veta, baserat på min inledning, hur jag hade kommit fram till detta slut, mer faktiskt om berättelsen hade avslutats eller om den skulle börja nu. Jag såg mig tvingad att understryka att jag var en toxisk vit heterosexuell privilegierad man med en plats tilldelad i maktdiskursen och att det inte fanns, eller finns, något som någon kunde göra åt saken, någonsin. Och varför skulle någon vilja göra det… Nej, det var ingen fråga. Och det är inget svar att maktens diskurs är obönhörlig och för evigt oförlåtande när alla pjäser i spelet har formerat sig efter de inledande bondeoffren. Det spelar ingen roll om man stillsamt försöker hävda att livet inte är något som pågår i en svartvit film när man är en toxisk vit heterosexuell privilegierad man. Och jag vet i förlängningen, som sagt, inte om det är en välklädd man eller feromoner som är utslagsgivande.

The post Ulf Cronquist – novell om toxisk maskulinitet first appeared on Opulens.

LYRIK. För fjärde året i rad fortsätter Erik Skogh sitt poesiprojekt ”Aktuella flöden” där han tar intryck av såväl den yttre som inre verkligheten.

Erik Skogh är född 1970 i Lund och har arbetat som journalist, kulturredaktör, webbredaktör, kommunikatör, redigerare och fotograf. Skogh började sin bana som skribent på Marginalen i Svenska Dagbladet med smått surrealistiska blänkare och har även framfört sina texter på scen. Han tillhör Malmös Old School i Poetry Slam och blev västsvensk mästare 1996.

Skogh har tidigare gett ut tre samlingar med absurdistisk prosalyrik En död dobermannpincher, Vaken och Ben. Under bearbetningen av En död dobermannpincher spelade han in ett antal av texterna som vi 2021 publicerade här i Opulens som en sommarföljetong.

Aktuella flöden (2025) utgör fortsättningen på Aktuella flöden (2024) och hämtar sitt stoff från såväl den yttre som inre verkligheten. En strid ström av uppfångade scener, formuleringar och ord ur vardagens dagliga bombardemang av intryck. Tanken är att diktsviten ska kunna läsas i ett svep som ett flöde och att detta flöde ska strömma vidare även under kommande år. För mer info besök Ordklyveris hemsida: www.ordklyveri.se/writer-erik-skogh/.

CAROLINA THELIN

Aktuella flöden (2025)

Små modulära kärnkraftverk
potentiella härdsmältor
bakom varje fönster, varje fasad
vindkraftparkens urtidsödlor
växer ur jorden
halsar täckta av plåt
reptilröda ögon i skymningen

Flytande ondska
osäkra hav
allt är energi
råoljan dryper
nerför vägg och väg
skräckfilmsblod
droppar från gatlyktorna
naturgasen sipprar in och ut
genom varenda glipa
varenda hål
allt är insmort, kletigt, klibbigt
klumpar av olja bränner
under fötterna
under varje ögonlock
vingklippta människor
försöker rena sig
på tillvarons strand

Drönarmammor kraschar in
i flerfamiljshusens trappuppgångar
solsökande klusterbomber
som släcker framtidens ljus

Månen, en brustablett

I trauma
paketerad
inklämd
mellan mjölken och yoghurten
solen lyser upp världen
ser det redan kända

Lavalampans eruptioner
vandrar över väggarna
påminner om alla krig
pågående, avslutade och kommande
färglägger sovrummets famn

Rostfri mjukglass
felriktad turism
ansikten fulla av vykort
ett kvarter av hö
brinner upp
billig marknadsföring
i en dyrbar tid

Ljusterapi ur tiden
medan självantändning trendar

Globala grabbgäng
förvildade åsikter
jagar genom gatorna
ristar saker
på din dörr

Den amerikanska gylfen
på vid gavel
lukten av urin
bruna dofter
ingen försöker täcka
med torv eller kalk
öppna en svart plastpåse
och försluta
inga försök att
skona omgivningen

Själens äganderätt
under slaktkniven
styckade landskap
strategiskt utplacerade
personminor
i det omedvetna
briserar
splittret skymmer sikten
långt långt från
händelsernas centrum

Står still
för att möta
en annan människa

Det går inte en dag utan en dag

Ger upp inför
en stens vilja
tatuerar in rötter på ryggen
låter naturen
sakta återta staden

Den psykiska inflationen skenar
ingen utplaning i sikte
insatsmänniskor diskuterar lyckokollapsen
samvete förbjudet
kokongminnen blandas med harmonisaker
men inflammationsmålet ligger fast
under första kvartalet

Humanitära katastrofer ryms
inom varje villakvarter
höghusområde
lägenhetskomplex
ballistiska tankar
och drönarfantasier
försöker oavbrutet ta sig förbi
gardiner och persienner

Algoritmmän
hemavlade AI-agenter
nätverkspersoner och
associationsmaskiner
det gyllene snittet
i all sin lagomhet

Magmedvetna avatarer
flockas kring de digitala kaféborden
tränger bort duvor, kajor och änder
endast pilfinkarna kan
konkurrera om smulorna
kodade tankar som flyger
mellan stolsbenen
pickande efter något ätbart
att spy upp

Systemkollaps efter
systemkollaps
i invalidernas land
alla lever sin rutin
i det samtida kollektivet

The post Diktsvit av Erik Skogh: ”Aktuella flöden (2025)” first appeared on Opulens.

DIKTVERK. Den här sommaren publicerar vi ett diktverk i tre delar av Per Wilhelm Wahlroos med titeln ”Elegi över en förlorad sommar, elegi över en förlorad värld”. Detta är den tredje och sista delen.

Första och andra delen hittas här.

Per Wilhelm Wahlroos är författare, poet, dramatiker och konstnär. Han slog igenom som estradpoet 1999 och är publicerad på svenska, engelska och franska.

Elegi över en förlorad sommar, elegi över en förlorad värld är en fri litterär komposition av Wahlroos. Ett diktverk som parafraserar och kontrasterar poeten Paul Anderssons centrala verk Elegi över en förlorad sommar. Wahlroos text skiljer sig från Anderssons originalverk men detta används som en referens, ett slags ramverk främst i formatet och längden men även till viss del i estetik, stilistik och form.

Wahlroos verk handlar om den svenska naturen och om några pojkar i tolv-trettonårsåldern som upplever en vacker, lång, svensk sommar. En av pojkarna agerar berättare. Ambitionen är, enligt Wahlroos, att verket skall kunna läsas även av oerfarna eller yngre läsare och att det ska kunna upplevas lättsammare och enklare än Anderssons original.

Trots att en underliggande förlust är närvarande – sommaren försvinner och förloras – så är Wahlroos version mindre språkligt intensiv och mörk än Anderssons. Repetitionen av ”Elegi över en förlorad sommar, elegi över en förlorad värld” efter varje stycke kan liknas vid en sång.

På slutet har pojkarna blivit vuxna och vill springa ut från kontoren och sina halvtrånga stadslägenheter och ropa rakt ut: Ge oss pojksommaren åter! Ge oss friheten åter!

Nu har vi nöjet av att få publicera Wahlroos verk. Den kommer som en sommarföljetong i tre delar, en del i veckan.

CAROLINA THELIN

Elegi över en förlorad sommar, elegi över en förlorad värld

Del 3

Långt före värmen och hettan drömde vi om kvinnornas sköten och vägen tillbaka hem. Vi gossar kan hamna nästan var som helst och hur som helst, ja kasta du oss ut på svart ocean flyter våra kroppar likadant – ja lika men kastar du oss alla ut på livets hav så kan det gå helt olika – för oss pojkar och män jämte kvinnor mera riktade mer jämlika i utfall.  Vi drömde om kvinnorna och mödrarna och en hemkomst in igen långt innan den kalla våren slog mot sommarens värme. Långt innan en ny höst och en lång kall vinter skall komma att lägga sig över landet.

Sommar, sommar!

Hör vår sång, vår sång om en förlorad sommar. Värld, värld! Hör vår sång, vår sång om en förlorad värld. Och hör vår sång om döden. Hör oss sommar och vår sång fast vi lever.

Hör vår som sång om döden, den ödsliga tysta,  Döden hon som alltid kommer. En blekhetens sista dans mot natten.

-Nej, nej det är inte vi som sjunger, det är inte vår sång. Nej, nej. Vi är gossar på väg från barndomen mot ungdomens land i glädje och på språng. Det är de svarta dödsänglarna som viker över våra små huvuden när vi sover.  Ovan våra pojkhuvuden, våra slutna lockar.  Vilka gossar hinner få komma hem igen.  Vi små ögonlock och blickar i ett nordiskt nav, ett sommarhav. Vi så nära i drömmarna så långt, långt borta. Elegi över en förlorad sommar, Elegi över en förlorad värld.

Och om lyckan den sköra som en vild kvinnas kyss i gränden, ja vi har dansat och vi har älskat och om vi ångrar något är att vi inte levde mer ändå som när vi var de gossarna som sprang en sommar, lekte en sommar, levde en sommar som det inte fanns någon morgondag. 

Vi var unga gossar ur sommaren, en dröm, en saga om oss. Från barndomsfötter mot ungdomens land.  Vi kunde varje stig över slätten, vi kunde varje steg ner till sjön förbi skog och gläntesnår. När vi tog en tur till havet kände vi till vågor och vind, vi kände bryggorna här i landet som gav sig till oss en sommar som vi älskade allt mer.

Outro 1

Och vi famnade om vårar och somrar och om höstar som brann. Ur skärvor av löv och om smycken av klorofyll. Om septemberblod oktoberbrand, novemberland och höstmörker.  Och gnistrande vintrar som la sig över landet och sedan drog bort och försvann. Och nya kalla vårar med rosa himlar och ljus bara ljus, vi växte ett varv och mer än så, vi gick bort från barndom, ungdom, mot vuxenhet, grubbel och harm. Bort från pojkarna som levde och sprang, ja bort från lekens klarhet och befriande skratt. Ett steg i taget gick vi bort från ungdomens paradisytor och rum. Tidsdrömmar och minnen som nu låg bakom oss. Likt vågornas skum längs akter på en båt, en färja, ett skepp.  Blickarna som ser det som försvinner bort. Vi ser det bakom oss tills vi inte ser det mer. Det som försvinner och förloras, det som var vårt, gryningarna, sommarregnet. Kvällningarna och skymningarna. Värmen. Ljuset. Mörkret. Värmen. Det var om somrarna som en del av evigheten låg i vår hand om dagar och nätter så stark att drömmen blev till verklighet.  Och den värld som förlorades låg nu bakom oss. Elegi över en förlorad sommar, elegi över en förlorad värld.

Men den värld som förlorades den fanns för oss en stund på jorden. Om gryningen som gick in i morgonen med fina kliv, ja som en försiktig vals. Om gryningen var vid vår grind, då var morgonen nära våra bröst, kinder, pojklockar, våra vingars hem, en vind for förbi och yrade, den var varm och mild såsom allt i sommaren den som skall förloras och försvinna ur våra händer förbi. Våra leenden i kvällningen, våra glädjeskall i sommarnatten, våra rop i frihetens famn, hoppet från bryggorna i vattnet, hon den enda, vår sommar, hon som ömmade för oss sommargossar. Sommarnatten var vår vän, den var öm och aktsam och den var varm.  Vi kände den svenska varma sommarnatten, vi föddes åter, vi var burna av något gott och inget ont kunde nå oss.

Det var om somrarna som evighetens sånger och strofer lyftes från skog och mark. Från hed och äng, från fält och hagar. Från skogsglänta och kärr, från stenröse och kärr. så vackra, sångerna, så starka att vi på nytt föddes varje ny dag, andetag av våra jag och gossarna som drömde när drömmarna sprang in i verklighet och vakenhet. De säger att vi, är drömmare men kanske är du också det, kanske är vi alla det? Friheten, landet som gav sig till oss, säg vad är det för fel med att drömma så?

Steg för steg växte vi upp mellan vardagsbekymmer och grubbleri. Skoltentamen som flög mot ansökningar om arbete, bostad. Mot sysslor och plikt och ansvar. Betalräkningar och alla dessa autogiron, allt på sin plats, allt i sin ordning allt på sin plats. En pojksommar med sin efterlevnad som kom och krävde av oss. Ansvar, plikt, vardagsysslor, livspussel. Att kunna höja sin röst och kräva sin rätt. Då var vår rätt lekar och oskuld. Nu? Blåbär med grädde på fredag. Titta på en fotbollsmatch och en öl till helgen. Ansvar, vardagar. Festandet på nattklubben någon gång på helgen som det inte fanns något ansvar och bekymmer.  Vi vill väl slarva lagom men inte gå ner oss?. Inga fulslackers här inte. Vi är ju vuxna nu.

Vi ville skrika rakt ut mot barndomen, pojkängarna och ansvarsfriheten så att hon hörsammade oss: Kom! Den svenska pojksommaren åt oss, åter. Tillbaka oss, frihet, fångst, grässäng, sjöbrygga, glänta, havsvik, gryningar, kvällningarna dagarna fram, sommar, ungdomens land. Frihet! Drömmen om friheten åter.

Vi ville resa oss från arbetsplatser, kontor, skolsalar och trafikljus. Gå ut till hedarna och ängarna och ropa rakt ut: Pojksommar, dröm, sanningsdröm, frihet, skatt! Du käraste av allt i vår värld! Kom tillbaka, ge oss pojksommaren åter, låt oss få komma hem igen!! Elegi över en förlorad sommar, elegi över en förlorad värld.

Outro 2

Vi kan tända alla ljusen en natt som denna och minnas sommarsagorna, skymningskvällarna och ljuset. När landet sprack upp och gav sig till oss. Vi, sommargossar av flykt och fägring mot en värld som förlorades. För stilla, för fort, för stilla, för snabbt. Och om lyckan då säg något om lyckan bland dessa eviga somrars förband. Elegi över en förlorad sommar, elegi över en förlorad värld.

Lyckan, den sköra som en vild kvinnas kyss i gränden, ja vi har dansat och vi har älskat och om vi ångrar något är att vi inte levde mer ändå. Att vi inte levde, lekte, dansade och sjöng. Ännu mer. Vi hade våra pojkhjärtan intakta. Ännu mer av livsjagen som när vi var de gossarna som sprang en sommar, lekte en sommar, levde en sommar som det inte fanns någon morgondag.

Vi var unga gossar ur sommaren, sommarpojkar. Vi var småriddare av dagg och ljus. Vi kunde varje stig över slätten, vi kunde varje steg ner till sjön förbi skog och gläntesnår. Vi kände till den stora allen och bilvägen bort mot havet.

Och lyckan då hon som är stark och flyktig, beständig och förgänglig i samma slag, i samma jag som i oss av bloss över fält och skugga. Och friheten då som slog i takt med våra hjärtans slag. Den frihet som aldrig kan hindras, bindas, låsas in. Friheten den säkra, intakta och stabila. Om vi förlorade sommaren och om vi förlorar en del av världen, sommarvärlden också här vill vi ändå minnas. De som försvinner och tynar bort bara längtan kvar åt oss. Men vilken kraft i längtan. Vår längtan, vår sommar. Elegi över en förlorad sommar, elegi över en förlorad värld.

Har vi då inte vunnit något ändå? Säg har vi verkligen förlorat då? Minnen från en sommar av pojkrus och ljus. Har vi då inte segrat med vackra minnen såsom ringar av silver och guld runt våra vuxna händer och själar av förluster och frusna hjärtans rop.

Säg varför dansar vi inte bredvid häck och gran? Varför sjunger och leker vi inte vid sjö och hed?

Vi kan tända ljusen en natt som denna på balkongerna, utanför stugorna på verandorna och vi kan minnas sommarsagorna, skymningskvällarna och ljuset. När landet sprack upp och gav sig till oss.

Och vi, vi är vuxna nu, vi har levt i dagar, i nätter.  Tiden sprang förbi oskuldens frihet och lekar. I dagar med dagsljus och i nätter med mörker och mystik. Och nu befinner vi oss här i ett svenskt vackert högsommarland där också nätterna är varma och ljumma och fulla av liv. Och om dagarna som vi ägde som nakna händer ut mot vind och luft, knutna händer med livsblod och årstider, ränder. Och nätterna som vi ägde som i våra famnar och osynliga skandinaviska vingar.

Vi hade dagen, vi hade natten och ingen kunde ta dagen, natten ifrån oss. Och vi kan resa oss ännu en gång mot himmlarna och ängarna, ja vi reser oss ändå med en kraft som sommargudar och ljusänglar. Här i kvällen i skymningen mot natt. Och vi vill stanna kvar i våra andetag. Och vi minns det som var vårt, det som vi ännu äger. Vi tänder ljus och lyktor på verandorna på balkongerna, vi vill ropa vi vill sjunga rakt ut i den svenska sommarnatten.

Och resningen och värmen och friheten ut mot balkongerna och verandorna, vi kan resa oss, vi ska resa oss, vi reser oss in i ljummen sommarbris och den svenska sommarnattsfamnen. Vi kan tända ljusen en natt som denna på balkongerna, utanför stugorna och på verandorna längs villakvarteren. Tack för friheten, tack för somrarna, för pojk-sommar som gavs åt oss.

Tack för livet. Och vi ropar tyst och sjunger tyst i klang med Sverige och den svenska sommarnatten, högsommarnatten rakt ut i luften: vår dag, vår natt, vårt land och ingen kan ta dagen och natten ifrån oss. Ingen kan ta det här landet ifrån oss.

Och livet som värkte i oss. Och vi har levt och vi har älskat och vi har blivit älskade.  Och vi har blivit svikna och svikit. Och vi har druckit och vi har dansat. Och om vi ångrar något är det väl att vi inte dansade mer ändå. Vi har dragit från krog till krog från klubb till klubb och vi har lekt med fötterna till diskomusiken och vi har suttit på stadens varenda vårveranda.

Vi kan tända ljusen en natt som denna och vi kan tända lyktorna på balkongerna, utanför stugorna på verandorna och vi kan minnas sommarsagorna, skymningskvällarna och ljuset. När landet sprack upp och gav sig till oss. Vi med dofter av vildrosor och vildhallon. Om oss. Vi med bryggor och sjöglimtar i våra hjärtan. Vi kan ropa rakt ut till Sverige, rakt ut till den svenska sommarnatten: Lår allt bara vara, låt oss minnas, låt oss leva nu en sommar till. Låt landet famna oss i högsommarvärme, i sommarkärlek och i lust!

Och då: när våra pojkfötter sprang ut med barfotafötter på det daggvåta gräset, i gryningen, det gräs där daggen ej ännu hunnit bränts bort av morgonens sommarsol. Vi med solen nästan i ögonen och blickarna fram alltid fram aldrig bakåt-blickar, vi mot lust och fägring och brygga och bad.

Nu sitter vi i sommarnatt och njuter bakåtblickar och nuets skärvor av ögonblick i våra händer och våra kroppar som burit sommarens namn. Här efter sen kvällsmiddag med efterhäng och jordgubbar, vispat grädde och choklad med kaffekoppar och kaffe som svalnat till. I ögonblick när vi njuter en ny svensk sommarnatt. Vi vill aldrig lämna det landet som gav oss, vi har dagen, vi har natten och ingen kan ta dagen och natten ifrån oss.

När vi tog en tur till havet kände vi till hage och äng, vågor och vind, vi kände bryggorna här i landet som gav sig till oss en sommar som vi önskade allt mer när den for förbi.

Försvinnande lycka, droppat hopp. Men den var vår. Vi ägde dagen, vi ägde natten. Och när de små dödsänglarna dansande över oss om natten då svaga, nu lite större, då skrattade eller log vi, lugnt sovande som pojkar ska, söta i sina bäddar. Välsignade av nordiskt ljus. Det som alltid kommer åter trots att den sommaren flydde oss, då. Här är vi nu med våra minnen, en dröm av en oändlig frihet, pojksommaren, oskuldens lekar och frihet, det som fanns, de som minns, det är över men vi är kvar och det som ständigt lever en sång i våra hjärtan. Elegi över en förlorad sommar, Elegi över en förlorad värld.

The post Littestraden: Diktverk av Per Wilhelm Wahlroos ‒ 3 first appeared on Opulens.

LYRIK. Nu har vi glädjen att presentera den amerikanske diktaren Wendell Berry med en dikt i översättning av poeten Niklas Törnlund som också skrivit en kort introduktion. Diktens titel lyder ”Galna Bönders Befrielsefront: Ett manifest”.

Det kan vara frestande att lite enkelt sortera in den amerikanske poeten, romanförfattaren och essäisten Wendell Berry (f.34) i den ekosofiska fåra som löper från Henry David Thoreau och rymmer generationskamrater som bland andra Gary Snyder. Gemensamt har de den starka naturförankringen och civilisationskritiken. Men det unika med Berry är att han till skillnad från Thoreau är extremt bofast, och att hans natur är den agrara, inte Snyders vildmark och bergstrakter. Wendell Berry är en på en gång prisbelönad författare och hårt arbetande Kentuckybonde. En svensk association skulle kunna vara Lennart Sjögren.

Wendell Berry har en helt annan långsiktig värdegrund än anarkister och vissa beatpoeter — men här i sitt manifest släpper han på tyglarna!

Dikten som jag översatt har fått den svenska titeln ”Galna Bönders Befrielsefront: Ett manifest” och den är hämtad ur samlingen ”The Country of Marriage” från 1973. Diktens originaltitel är ”Manifesto: The Mad Farmer Liberation Front”.

NIKLAS TÖRNLUND

Galna Bönders Befrielsefront: Ett manifest

Älska den snabba profiten, den årliga löneförhöjningen,

betalda semestern. Önska dig mer

av allt masstillverkat. Frukta

dina grannar och döden.

Och ett fönster skall öppnas i ditt huvud.

Inte ens din framtid kommer att vara ett mysterium.

Ditt medvetande skall stansas in i ett kort

och stoppas in en liten låda.

När de vill att du ska köpa något

kommer de att ringa upp dig. När de vill att du

ska dö för deras vinst blir du underrättad.

Så, mina vänner, gör varje dag någonting

som inte ingår i kalkylen. Älska Herren.

Älska världen. Arbeta gratis.

Ta allt du äger och var fattig.

Älska någon som inte förtjänar det.

Förneka regeringen och famna

flaggan. Hoppas få leva i den fria

republik den står för.

Ge ditt godkännande till allt du inte

förstår. Prisa ovetandet, för vad människan

inte mött har hon heller inte förstört.

Ställ frågorna som saknar svar.

Investera i millenniet. Plantera sequoiaträd.

Säg att din främsta gröda är skogen

du aldrig sådde,

den som du inte kommer att leva länge nog för att skörda.

Säg att löven skördas när de ruttnat till mull.

Kalla detta profit. Förespegla dylika vinster.

Sätt din tro till de två tum humus

som bildas under träden

på tusen år.

Lyssna in varje kadaver — lägg ditt öra

tätt intill, och hör det svaga skallrandet

från sånger ännu osjungna.

Förvänta dig världens undergång. Skratta.

Skratt är omätliga. Känn glädje

trots att du begrundat alla fakta.

Så länge kvinnor inte gör sig billiga

för makt, ge dem och inte männen dina favörer.

Fråga dig själv: Kommer detta tillfredsställa

en kvinna tillfreds med att bära ett barn?

Kommer detta störa sömnen

hos en kvinna i färd med att föda?

Gå ut med din älskade på fälten.

Lägg er ner i skuggan. Vila ditt huvud

i hennes sköte. Svär trohet

till det som är dig närmast i tankarna.

Så snart generalerna och politrukerna

kan förutsäga dina tankebanor,

släpp dem. Lämna dem som falska spår, få dem

att tro att det var ditåt du gick. Var som räven,

som lämnar fler spår än nödvändigt,

en del i alldeles fel riktning.

Praktisera återuppståndelse.

WENDELL BERRY

(Översättning: Niklas Törnlund)

The post Dikt ‒ Galna Bönders Befrielsefront: Ett manifest first appeared on Opulens.