DIKTVERK. Den här sommaren publicerar vi ett diktverk i tre delar av Per Wilhelm Wahlroos med titeln ”Elegi över en förlorad sommar, elegi över en förlorad värld”. Detta är den tredje och sista delen.

Första och andra delen hittas här.

Per Wilhelm Wahlroos är författare, poet, dramatiker och konstnär. Han slog igenom som estradpoet 1999 och är publicerad på svenska, engelska och franska.

Elegi över en förlorad sommar, elegi över en förlorad värld är en fri litterär komposition av Wahlroos. Ett diktverk som parafraserar och kontrasterar poeten Paul Anderssons centrala verk Elegi över en förlorad sommar. Wahlroos text skiljer sig från Anderssons originalverk men detta används som en referens, ett slags ramverk främst i formatet och längden men även till viss del i estetik, stilistik och form.

Wahlroos verk handlar om den svenska naturen och om några pojkar i tolv-trettonårsåldern som upplever en vacker, lång, svensk sommar. En av pojkarna agerar berättare. Ambitionen är, enligt Wahlroos, att verket skall kunna läsas även av oerfarna eller yngre läsare och att det ska kunna upplevas lättsammare och enklare än Anderssons original.

Trots att en underliggande förlust är närvarande – sommaren försvinner och förloras – så är Wahlroos version mindre språkligt intensiv och mörk än Anderssons. Repetitionen av ”Elegi över en förlorad sommar, elegi över en förlorad värld” efter varje stycke kan liknas vid en sång.

På slutet har pojkarna blivit vuxna och vill springa ut från kontoren och sina halvtrånga stadslägenheter och ropa rakt ut: Ge oss pojksommaren åter! Ge oss friheten åter!

Nu har vi nöjet av att få publicera Wahlroos verk. Den kommer som en sommarföljetong i tre delar, en del i veckan.

CAROLINA THELIN

Elegi över en förlorad sommar, elegi över en förlorad värld

Del 3

Långt före värmen och hettan drömde vi om kvinnornas sköten och vägen tillbaka hem. Vi gossar kan hamna nästan var som helst och hur som helst, ja kasta du oss ut på svart ocean flyter våra kroppar likadant – ja lika men kastar du oss alla ut på livets hav så kan det gå helt olika – för oss pojkar och män jämte kvinnor mera riktade mer jämlika i utfall.  Vi drömde om kvinnorna och mödrarna och en hemkomst in igen långt innan den kalla våren slog mot sommarens värme. Långt innan en ny höst och en lång kall vinter skall komma att lägga sig över landet.

Sommar, sommar!

Hör vår sång, vår sång om en förlorad sommar. Värld, värld! Hör vår sång, vår sång om en förlorad värld. Och hör vår sång om döden. Hör oss sommar och vår sång fast vi lever.

Hör vår som sång om döden, den ödsliga tysta,  Döden hon som alltid kommer. En blekhetens sista dans mot natten.

-Nej, nej det är inte vi som sjunger, det är inte vår sång. Nej, nej. Vi är gossar på väg från barndomen mot ungdomens land i glädje och på språng. Det är de svarta dödsänglarna som viker över våra små huvuden när vi sover.  Ovan våra pojkhuvuden, våra slutna lockar.  Vilka gossar hinner få komma hem igen.  Vi små ögonlock och blickar i ett nordiskt nav, ett sommarhav. Vi så nära i drömmarna så långt, långt borta. Elegi över en förlorad sommar, Elegi över en förlorad värld.

Och om lyckan den sköra som en vild kvinnas kyss i gränden, ja vi har dansat och vi har älskat och om vi ångrar något är att vi inte levde mer ändå som när vi var de gossarna som sprang en sommar, lekte en sommar, levde en sommar som det inte fanns någon morgondag. 

Vi var unga gossar ur sommaren, en dröm, en saga om oss. Från barndomsfötter mot ungdomens land.  Vi kunde varje stig över slätten, vi kunde varje steg ner till sjön förbi skog och gläntesnår. När vi tog en tur till havet kände vi till vågor och vind, vi kände bryggorna här i landet som gav sig till oss en sommar som vi älskade allt mer.

Outro 1

Och vi famnade om vårar och somrar och om höstar som brann. Ur skärvor av löv och om smycken av klorofyll. Om septemberblod oktoberbrand, novemberland och höstmörker.  Och gnistrande vintrar som la sig över landet och sedan drog bort och försvann. Och nya kalla vårar med rosa himlar och ljus bara ljus, vi växte ett varv och mer än så, vi gick bort från barndom, ungdom, mot vuxenhet, grubbel och harm. Bort från pojkarna som levde och sprang, ja bort från lekens klarhet och befriande skratt. Ett steg i taget gick vi bort från ungdomens paradisytor och rum. Tidsdrömmar och minnen som nu låg bakom oss. Likt vågornas skum längs akter på en båt, en färja, ett skepp.  Blickarna som ser det som försvinner bort. Vi ser det bakom oss tills vi inte ser det mer. Det som försvinner och förloras, det som var vårt, gryningarna, sommarregnet. Kvällningarna och skymningarna. Värmen. Ljuset. Mörkret. Värmen. Det var om somrarna som en del av evigheten låg i vår hand om dagar och nätter så stark att drömmen blev till verklighet.  Och den värld som förlorades låg nu bakom oss. Elegi över en förlorad sommar, elegi över en förlorad värld.

Men den värld som förlorades den fanns för oss en stund på jorden. Om gryningen som gick in i morgonen med fina kliv, ja som en försiktig vals. Om gryningen var vid vår grind, då var morgonen nära våra bröst, kinder, pojklockar, våra vingars hem, en vind for förbi och yrade, den var varm och mild såsom allt i sommaren den som skall förloras och försvinna ur våra händer förbi. Våra leenden i kvällningen, våra glädjeskall i sommarnatten, våra rop i frihetens famn, hoppet från bryggorna i vattnet, hon den enda, vår sommar, hon som ömmade för oss sommargossar. Sommarnatten var vår vän, den var öm och aktsam och den var varm.  Vi kände den svenska varma sommarnatten, vi föddes åter, vi var burna av något gott och inget ont kunde nå oss.

Det var om somrarna som evighetens sånger och strofer lyftes från skog och mark. Från hed och äng, från fält och hagar. Från skogsglänta och kärr, från stenröse och kärr. så vackra, sångerna, så starka att vi på nytt föddes varje ny dag, andetag av våra jag och gossarna som drömde när drömmarna sprang in i verklighet och vakenhet. De säger att vi, är drömmare men kanske är du också det, kanske är vi alla det? Friheten, landet som gav sig till oss, säg vad är det för fel med att drömma så?

Steg för steg växte vi upp mellan vardagsbekymmer och grubbleri. Skoltentamen som flög mot ansökningar om arbete, bostad. Mot sysslor och plikt och ansvar. Betalräkningar och alla dessa autogiron, allt på sin plats, allt i sin ordning allt på sin plats. En pojksommar med sin efterlevnad som kom och krävde av oss. Ansvar, plikt, vardagsysslor, livspussel. Att kunna höja sin röst och kräva sin rätt. Då var vår rätt lekar och oskuld. Nu? Blåbär med grädde på fredag. Titta på en fotbollsmatch och en öl till helgen. Ansvar, vardagar. Festandet på nattklubben någon gång på helgen som det inte fanns något ansvar och bekymmer.  Vi vill väl slarva lagom men inte gå ner oss?. Inga fulslackers här inte. Vi är ju vuxna nu.

Vi ville skrika rakt ut mot barndomen, pojkängarna och ansvarsfriheten så att hon hörsammade oss: Kom! Den svenska pojksommaren åt oss, åter. Tillbaka oss, frihet, fångst, grässäng, sjöbrygga, glänta, havsvik, gryningar, kvällningarna dagarna fram, sommar, ungdomens land. Frihet! Drömmen om friheten åter.

Vi ville resa oss från arbetsplatser, kontor, skolsalar och trafikljus. Gå ut till hedarna och ängarna och ropa rakt ut: Pojksommar, dröm, sanningsdröm, frihet, skatt! Du käraste av allt i vår värld! Kom tillbaka, ge oss pojksommaren åter, låt oss få komma hem igen!! Elegi över en förlorad sommar, elegi över en förlorad värld.

Outro 2

Vi kan tända alla ljusen en natt som denna och minnas sommarsagorna, skymningskvällarna och ljuset. När landet sprack upp och gav sig till oss. Vi, sommargossar av flykt och fägring mot en värld som förlorades. För stilla, för fort, för stilla, för snabbt. Och om lyckan då säg något om lyckan bland dessa eviga somrars förband. Elegi över en förlorad sommar, elegi över en förlorad värld.

Lyckan, den sköra som en vild kvinnas kyss i gränden, ja vi har dansat och vi har älskat och om vi ångrar något är att vi inte levde mer ändå. Att vi inte levde, lekte, dansade och sjöng. Ännu mer. Vi hade våra pojkhjärtan intakta. Ännu mer av livsjagen som när vi var de gossarna som sprang en sommar, lekte en sommar, levde en sommar som det inte fanns någon morgondag.

Vi var unga gossar ur sommaren, sommarpojkar. Vi var småriddare av dagg och ljus. Vi kunde varje stig över slätten, vi kunde varje steg ner till sjön förbi skog och gläntesnår. Vi kände till den stora allen och bilvägen bort mot havet.

Och lyckan då hon som är stark och flyktig, beständig och förgänglig i samma slag, i samma jag som i oss av bloss över fält och skugga. Och friheten då som slog i takt med våra hjärtans slag. Den frihet som aldrig kan hindras, bindas, låsas in. Friheten den säkra, intakta och stabila. Om vi förlorade sommaren och om vi förlorar en del av världen, sommarvärlden också här vill vi ändå minnas. De som försvinner och tynar bort bara längtan kvar åt oss. Men vilken kraft i längtan. Vår längtan, vår sommar. Elegi över en förlorad sommar, elegi över en förlorad värld.

Har vi då inte vunnit något ändå? Säg har vi verkligen förlorat då? Minnen från en sommar av pojkrus och ljus. Har vi då inte segrat med vackra minnen såsom ringar av silver och guld runt våra vuxna händer och själar av förluster och frusna hjärtans rop.

Säg varför dansar vi inte bredvid häck och gran? Varför sjunger och leker vi inte vid sjö och hed?

Vi kan tända ljusen en natt som denna på balkongerna, utanför stugorna på verandorna och vi kan minnas sommarsagorna, skymningskvällarna och ljuset. När landet sprack upp och gav sig till oss.

Och vi, vi är vuxna nu, vi har levt i dagar, i nätter.  Tiden sprang förbi oskuldens frihet och lekar. I dagar med dagsljus och i nätter med mörker och mystik. Och nu befinner vi oss här i ett svenskt vackert högsommarland där också nätterna är varma och ljumma och fulla av liv. Och om dagarna som vi ägde som nakna händer ut mot vind och luft, knutna händer med livsblod och årstider, ränder. Och nätterna som vi ägde som i våra famnar och osynliga skandinaviska vingar.

Vi hade dagen, vi hade natten och ingen kunde ta dagen, natten ifrån oss. Och vi kan resa oss ännu en gång mot himmlarna och ängarna, ja vi reser oss ändå med en kraft som sommargudar och ljusänglar. Här i kvällen i skymningen mot natt. Och vi vill stanna kvar i våra andetag. Och vi minns det som var vårt, det som vi ännu äger. Vi tänder ljus och lyktor på verandorna på balkongerna, vi vill ropa vi vill sjunga rakt ut i den svenska sommarnatten.

Och resningen och värmen och friheten ut mot balkongerna och verandorna, vi kan resa oss, vi ska resa oss, vi reser oss in i ljummen sommarbris och den svenska sommarnattsfamnen. Vi kan tända ljusen en natt som denna på balkongerna, utanför stugorna och på verandorna längs villakvarteren. Tack för friheten, tack för somrarna, för pojk-sommar som gavs åt oss.

Tack för livet. Och vi ropar tyst och sjunger tyst i klang med Sverige och den svenska sommarnatten, högsommarnatten rakt ut i luften: vår dag, vår natt, vårt land och ingen kan ta dagen och natten ifrån oss. Ingen kan ta det här landet ifrån oss.

Och livet som värkte i oss. Och vi har levt och vi har älskat och vi har blivit älskade.  Och vi har blivit svikna och svikit. Och vi har druckit och vi har dansat. Och om vi ångrar något är det väl att vi inte dansade mer ändå. Vi har dragit från krog till krog från klubb till klubb och vi har lekt med fötterna till diskomusiken och vi har suttit på stadens varenda vårveranda.

Vi kan tända ljusen en natt som denna och vi kan tända lyktorna på balkongerna, utanför stugorna på verandorna och vi kan minnas sommarsagorna, skymningskvällarna och ljuset. När landet sprack upp och gav sig till oss. Vi med dofter av vildrosor och vildhallon. Om oss. Vi med bryggor och sjöglimtar i våra hjärtan. Vi kan ropa rakt ut till Sverige, rakt ut till den svenska sommarnatten: Lår allt bara vara, låt oss minnas, låt oss leva nu en sommar till. Låt landet famna oss i högsommarvärme, i sommarkärlek och i lust!

Och då: när våra pojkfötter sprang ut med barfotafötter på det daggvåta gräset, i gryningen, det gräs där daggen ej ännu hunnit bränts bort av morgonens sommarsol. Vi med solen nästan i ögonen och blickarna fram alltid fram aldrig bakåt-blickar, vi mot lust och fägring och brygga och bad.

Nu sitter vi i sommarnatt och njuter bakåtblickar och nuets skärvor av ögonblick i våra händer och våra kroppar som burit sommarens namn. Här efter sen kvällsmiddag med efterhäng och jordgubbar, vispat grädde och choklad med kaffekoppar och kaffe som svalnat till. I ögonblick när vi njuter en ny svensk sommarnatt. Vi vill aldrig lämna det landet som gav oss, vi har dagen, vi har natten och ingen kan ta dagen och natten ifrån oss.

När vi tog en tur till havet kände vi till hage och äng, vågor och vind, vi kände bryggorna här i landet som gav sig till oss en sommar som vi önskade allt mer när den for förbi.

Försvinnande lycka, droppat hopp. Men den var vår. Vi ägde dagen, vi ägde natten. Och när de små dödsänglarna dansande över oss om natten då svaga, nu lite större, då skrattade eller log vi, lugnt sovande som pojkar ska, söta i sina bäddar. Välsignade av nordiskt ljus. Det som alltid kommer åter trots att den sommaren flydde oss, då. Här är vi nu med våra minnen, en dröm av en oändlig frihet, pojksommaren, oskuldens lekar och frihet, det som fanns, de som minns, det är över men vi är kvar och det som ständigt lever en sång i våra hjärtan. Elegi över en förlorad sommar, Elegi över en förlorad värld.

The post Littestraden: Diktverk av Per Wilhelm Wahlroos ‒ 3 first appeared on Opulens.

LYRIK. Nu har vi glädjen att presentera den amerikanske diktaren Wendell Berry med en dikt i översättning av poeten Niklas Törnlund som också skrivit en kort introduktion. Diktens titel lyder ”Galna Bönders Befrielsefront: Ett manifest”.

Det kan vara frestande att lite enkelt sortera in den amerikanske poeten, romanförfattaren och essäisten Wendell Berry (f.34) i den ekosofiska fåra som löper från Henry David Thoreau och rymmer generationskamrater som bland andra Gary Snyder. Gemensamt har de den starka naturförankringen och civilisationskritiken. Men det unika med Berry är att han till skillnad från Thoreau är extremt bofast, och att hans natur är den agrara, inte Snyders vildmark och bergstrakter. Wendell Berry är en på en gång prisbelönad författare och hårt arbetande Kentuckybonde. En svensk association skulle kunna vara Lennart Sjögren.

Wendell Berry har en helt annan långsiktig värdegrund än anarkister och vissa beatpoeter — men här i sitt manifest släpper han på tyglarna!

Dikten som jag översatt har fått den svenska titeln ”Galna Bönders Befrielsefront: Ett manifest” och den är hämtad ur samlingen ”The Country of Marriage” från 1973. Diktens originaltitel är ”Manifesto: The Mad Farmer Liberation Front”.

NIKLAS TÖRNLUND

Galna Bönders Befrielsefront: Ett manifest

Älska den snabba profiten, den årliga löneförhöjningen,

betalda semestern. Önska dig mer

av allt masstillverkat. Frukta

dina grannar och döden.

Och ett fönster skall öppnas i ditt huvud.

Inte ens din framtid kommer att vara ett mysterium.

Ditt medvetande skall stansas in i ett kort

och stoppas in en liten låda.

När de vill att du ska köpa något

kommer de att ringa upp dig. När de vill att du

ska dö för deras vinst blir du underrättad.

Så, mina vänner, gör varje dag någonting

som inte ingår i kalkylen. Älska Herren.

Älska världen. Arbeta gratis.

Ta allt du äger och var fattig.

Älska någon som inte förtjänar det.

Förneka regeringen och famna

flaggan. Hoppas få leva i den fria

republik den står för.

Ge ditt godkännande till allt du inte

förstår. Prisa ovetandet, för vad människan

inte mött har hon heller inte förstört.

Ställ frågorna som saknar svar.

Investera i millenniet. Plantera sequoiaträd.

Säg att din främsta gröda är skogen

du aldrig sådde,

den som du inte kommer att leva länge nog för att skörda.

Säg att löven skördas när de ruttnat till mull.

Kalla detta profit. Förespegla dylika vinster.

Sätt din tro till de två tum humus

som bildas under träden

på tusen år.

Lyssna in varje kadaver — lägg ditt öra

tätt intill, och hör det svaga skallrandet

från sånger ännu osjungna.

Förvänta dig världens undergång. Skratta.

Skratt är omätliga. Känn glädje

trots att du begrundat alla fakta.

Så länge kvinnor inte gör sig billiga

för makt, ge dem och inte männen dina favörer.

Fråga dig själv: Kommer detta tillfredsställa

en kvinna tillfreds med att bära ett barn?

Kommer detta störa sömnen

hos en kvinna i färd med att föda?

Gå ut med din älskade på fälten.

Lägg er ner i skuggan. Vila ditt huvud

i hennes sköte. Svär trohet

till det som är dig närmast i tankarna.

Så snart generalerna och politrukerna

kan förutsäga dina tankebanor,

släpp dem. Lämna dem som falska spår, få dem

att tro att det var ditåt du gick. Var som räven,

som lämnar fler spår än nödvändigt,

en del i alldeles fel riktning.

Praktisera återuppståndelse.

WENDELL BERRY

(Översättning: Niklas Törnlund)

The post Dikt ‒ Galna Bönders Befrielsefront: Ett manifest first appeared on Opulens.

DIKTVERK. Den här sommaren  publicerar vi ett diktverk i tre delar av Per Wilhelm Wahlroos med titeln ”Elegi över en förlorad sommar, elegi över en förlorad värld”. Detta är den andra delen.

Första delen hittas här.

Per Wilhelm Wahlroos är författare, poet, dramatiker och konstnär. Han slog igenom som estradpoet 1999 och är publicerad på svenska, engelska och franska.

Elegi över en förlorad sommar, elegi över en förlorad värld är en fri litterär komposition av Wahlroos. Ett diktverk som parafraserar och kontrasterar poeten Paul Anderssons centrala verk Elegi över en förlorad sommar. Wahlroos text skiljer sig från Anderssons originalverk men detta används som en referens, ett slags ramverk främst i formatet och längden men även till viss del i estetik, stilistik och form.

Wahlroos verk handlar om den svenska naturen och om några pojkar i tolv-trettonårsåldern som upplever en vacker, lång, svensk sommar. En av pojkarna agerar berättare. Ambitionen är, enligt Wahlroos, att verket skall kunna läsas även av oerfarna eller yngre läsare och att det ska kunna upplevas lättsammare och enklare än Anderssons original.

Trots att en underliggande förlust är närvarande – sommaren försvinner och förloras – så är Wahlroos version mindre språkligt intensiv och mörk än Anderssons. Repetitionen av ”Elegi över en förlorad sommar, elegi över en förlorad värld” efter varje stycke kan liknas vid en sång.

På slutet har pojkarna blivit vuxna och vill springa ut från kontoren och sina halvtrånga stadslägenheter och ropa rakt ut: Ge oss pojksommaren åter! Ge oss friheten åter!

Nu har vi nöjet av att få publicera Wahlroos verk. Den kommer som en sommarföljetong i tre delar, en del i veckan.

CAROLINA THELIN

Elegi över en förlorad sommar, elegi över en förlorad värld

Del 2

När våra ömma själar exponeras mot sommarvärlden frågar vi oss, gick de vilse, sekunder och minuter i den långa varma sommarkvällningen? Några nya skall hitta fram och dagarna bli än ljusare och varmare. Som en passage av föränderlig oändlighet. Vad skall förverkligas, vad kommer aldrig att hinnas med? Vi är gossarna av sommar, vi är små riddare av obruten mark och aldrig vi förlora våra funna stunder. Trots att de flyr oss mellan vinghänder och varm sand.  Därnere ropar marken på våra steg och fötter.

Kom, kom! Detta landskap är ert. Vi förstår inte helt denna vädjan, endast att sommaren är en vakendröm som givits oss av en lycklig gud eller kanske av en stjärna som vigt sig åt den svenska sommaren. Och åt oss sommargossar. Sommaren är som en saga som kan bli sann, lika verkligt som brödet i vår hand. Träd med frukter, fåglar som flyger fritt i luftrummets blåvita rymd, över ljus och äng.  Små vågor i vass och större skum mot klippornas häll.

Stjärnor som tänds och nätter med nära fullmåne fram. Allting som vi önskar kan vi få. Och mellan stjärnor och måne denna skönhetens svarta rum.  Men allting skall förloras, förloras i flyende sekunder, minuter, dagar bort. Också skönheten. Också värmen. Bort från våra händer och kroppar, bort från pojkluggarna och blickarnas rum. Elegi över en förlorad sommar, elegi över en förlorad värld. 

Nere vid hedarna dricker dimman sin dagg, dagg som skall driva regn och regn som kan driva dagg. Och en ny vacker dimma som sätter skönheten framför människobekymmer och enkelt vardagsgrubbel. När skall gräset klippas? Skall rosorna tuktas hårt i år?  Förlorad kyla av vårens ljus och rosa himmel kom sommaren mot oss. Segrande, vinnande, stolt och fri rusade hon ner för hagarna och backarna. Vi förstod aldrig helt innebörden med själva segern men vi kände värmen, vi förstod lockelsen, vi levde i den, av den, ur den.

För oss sommargossar är nuet det enda och ja det käraste vi har. Kalla det paradis, brytstenar, gods av paradisiska nu. Nu som sträcker sig till sekunder och minuter som gummiband i hår som draksnören upp mot plastdrakar upp, upp mot skyn. Där slutar världen. Där börjar en ny. Är det våra småsegrar då i steg av dagarna fram? Små stunder i våra famnar, vi som med småfötterna fram över grässäng söker säkra fångst. Och ögonblicken våra som vidgas, var? Överallt bland gräs och äng, skogen och björklövssalarna som står, ängsgliporna och gläntorna med solens ljus. Och på promenaden ner till stranden och bryggan ut med sommarbad från höft och språng. Säg om glada skratt och pojkars lek kan befria världen, de befriar oss iallafall när vi springande från bryggan når det solvarma vattnet. Vi hann doppa oss innan sommarregnet drog ner mot mark och jord. Skönt att ligga inomhus och höra regnet slå mot ruta och verandans golv.

För oss är mörkret kort och den som för mörkret och sommarnatten hos oss med oss, bredvid oss. Javisst är det ljus och skuggljus men också mörker. Och också natten är vår vän, så varm och mystisk, så öm och aktsam i sin sköna, tysta sång. Fågelskrik från sjö och hav. Nattsyrsor från gräset. I nattmörkret. Nyss högsommar snart sensommar. Och också regnet, också regnet är vår vän när det brister ner i nästanflod mot jord. Varför? Just för värmen i regnet, värmen överallt ja vi kan bada i sjön i havet också när regnet faller ner.  Om ögonblicken vidgas gör de det just här, just nu. Om sommarnatten och sommarnattens varma regn. En säker fångst i famnen i dygnets skeende centrum. Ytor, drömmar, vind och natt och dag. Och regn av den svenska sommarens förvärv.  Ja nu är regnet varmt men inte vårregn och inte juniregn utan sommarregn mellan högsommar och sensommar. Det är här vi ska vara det är det här vi är födda för. Sommargossar på väg från barnafötter mot ungdomens land.

Djupt in i den svenska sommaren skall våra fötter dansa och fortsätta att dansa tills den ömma natten åter tar oss i famn.  Men vakna då och spring ut!  Inget ont över gräset med fötterna bara trots att det är mörkt, trots att det är mörkt och vackert.  Men vackert och mörkt. Om ömheten i natten och om värmen runt i oss, av oss, för oss. Det är för vår skull sommaren är här. Tänk att allt en dag ska förloras, kanske glömmas, allt läggas bakom oss, våra kroppar, vår hud, våra huvuden, hårlockar fram mot en blekhetens dans mot döden. Och tystnaden. Elegi över en förlorad sommar, elegi över en förlorad värld.

Vi klär upp oss lätt och ledigt inför stjärnorna på himlarna. Vi springer ut ur pojksängarna fram mot världen, den sommarvärld som givits oss. Hur kan vi förlora något som är funnet och säkrad fångst, är det då en ständigt pågående seger och förlust i samma andetag? I famnarna, våra famnar och i händerna liksom våra vingar ut mot sommarvärldens vind mellan fingrarnas spetsar som sjövatten som rann nyss vid baddoppet.  Droppar av nordisk värme och ljus. Till våra mödrar säger vi: Sitt ej och vaka och vänta på vår ankomst. Sommaren är vår vän trots att den faller in i oss och förbi, får vi den i snabba bloss och brott, den är vår fångst, det som blir över minnet över daggen som brann bort i dagen som for och lekens lust och glada rop, sitt ej och vaka och bekymra er.

Landet är vårt land, det är fritt, sommaren är vår långt från frostig natt att frysa i, ingen tunn is här, långt från revor, det är frihet över oss och långt från hårdhet, gevär och militär. Sommaren, landet, livet vårt de är alla ömma och varma om varann som en moders famn. Till våra fäder, säger vi: Sitt ej och grubbla över våra språng och steg, det är våra att ta liksom ni tog era. Det här är vår tid det här är sommarens tid. Vi vill bara vara nu, vi vill leva, segra som om imorgon inte fanns, som om det inte fanns någon morgondag.  Så länge vi längtar, lever och brinner, vi med sommarens värme och heta leende mot oss. Det som vaknar i oss.  Det som ändå alltid skall fly bakom oss och förloras. Elegi över en förlorad sommar, elegi över en förlorad värld.

Och nog är det skakigt ibland på våra bara pojkben, smala men närda i språng mot sommaren, stilla i rus när värmen smeker våra fötter nere mot ängsglipa, kärr och å. Är ruset verkligen stilla? Vi kan dela in sommarruset i tonalitet och rutsystem när vi fylls av det, en eufori, en vacker sommar drog i att bara vara. En ruta en vacker hatt. Lavyrer och valörer, skuggor ljusfrost över daggen kväll, skymning, denna sommarskymning men så stanna då sommarskymning, men det får hon ej, kan hon ej, vill hon ej, hon flyr mot natten och en ny värld.

Och ur framtida stoft ligger jord och nya grästuvor växa skall mot ljus och sommarskogens gläntor. Och dessa björklövssalar, hallar av löv och ljusblinkarna mellan våra ögonlockars luft ut mot världen och björklöven. Inga våndor av livskraften som kan kännas, höras också i sömnen och drömmarna, sommaren lever av sig själv, ur sig själv, för sig själv. Och nog är det vilt och vackert ibland när vi med pojkluggarna springer omkring, vi har ingen mening eller mål men allt runt om är ömhet, lek och skratt och sommarens lena hand.

Ändå så är varje andetagsseger i sommaren också en förlust.  Det som säkras av tid, ur tid, förloras i tid.  Det är som om björkarnas stilla ändå for, långsamt som en tågresas syn över lövskogen som försvinner bakom, närmast flyr, fast de står där för oss mot en höst, vinter sedan ännu en till nyblek vår. Vi höjer våra händer i frihet mitt här mitt i sommarens högland men ändå, trots, är allt som blir en Elegi över en förlorad sommar, elegi över en förlorad värld.

Och vildhallon, vildhallon när det hittas, så stora bär och fruktiga och de ska väl ätas upp med bums. Ska de inte? Varför vänta på något gott när de funnit oss och vi hittat dem med vacker hand. Ingen vuxen som kan se och styra bara våra händer, våra vildhallon åt oss, det här är vi på väg från barndom mot ungdomens land, det här är vår sommar. Det är för vår skull. Ta några vildhallon till i handen.

Och inget alls om usla kojor eller slitna tält.Vi kan lägga oss direkt på gräset och tömma fantasin mellan trädens brus mot himmelen, låta den regna ner tillbaka, fantasin, sedan resa oss och gå igen. Ner från himmelshage, äng, låta regna och resa oss och gå igen. Mot en värld som värmer, mot en sommar som ljusnar som både släpper oss och leder oss. Och ingenting om skor med trasiga sulor nedsprungna på stadsbesök och gatstensgator  – nej nej nej

Vi kan lägga oss med våra pojk-öron mot gräsängarna, vi kan resa oss och gå igen. Allt i skeendet i nuet som växer, dagas.  Och nog känns det lustigt här ibland att det underbara också är för oss vi äger inget särskilt, vi vet ingenting om en morgondag men vi har dagen, vi har natten, vi har sommaren, en kort, varm stund på jorden. Den som rinner bort som vattnet ner vid bäcken, ingen näck bara å, ingen sjö, ingen flod en svensk å som rinner. Det varma universum som andas, sväller, väller – vakar över jord och land.

Sommar, sommar du log och försvann. Det som ur vatten runnit, nu är du försvunnen. Och om hedarna och björkarna resa sig i sång, kommer du tillbaka vän av dag och natt och tillkomstbarn. Den sommar som lever i oss andas, dör ögonblick för ögonblick i dagar. Elegi över en förlorad sommar, elegi över en förlorad värld.

Och om det som blöder bort när sommarnatten försöker smeka sin egen kropp,

Rött blod av tidsflod bland mörkerhinnor och ljusväntan. Nattdroppar, födslo-blödningar, blodsdagg. Om detta vet vi ej så mycket eller bry vi oss ej och varför skulle vi? Vi – fria pojkar på upptåg med busig blick i sommarens spännande värld.

Och om det i världen som alltid mörknar och murknar och förmultnar, om det som ruttnar förstår vi oss inte på. Varför skulle vi?

Vi med längtan i stegen och hopp i kropparna. Vi är segerrika med lust och hopp, ett hopp som aldrig slutar sina för oss, det verkar som om vi kan leva för evigt just denna svenska oändliga sommar. Och en frihet som bara växer. En sommar som ömmar oss, aldrig skyr oss och som aktsamt och varsamt håller oss i rummen, vinden, luften, lövskogen, hagen, in i gläntans nåd och grace.

Om det som krackelerar skrålande högt och skrålandes lågt och i alla lögner och svek i nyktra styrelserum och bland fyllor på sjaskiga krogar. Kan vi ej något om. Varför skulle vi? När våra sinnen är fria som svalans vingar över fälten som falkens dyk i luften som regnet, som sparvarnas lek, som vinden, som våra ben i språng som björklövens darrningar i vind, dessa salar av ljus och löv ut mot sjö-vikarna och havsbanden.

Och våra sommarnattskratt som sprickor av evighetens rum när vi går och lever i den frihet som bjuder oss till dans in i evighetens sommar utan slut den är den växer men försvinner. Elegi över en förlorad sommar, elegi över en förlorad värld.

The post Littestraden: Diktverk av Per Wilhelm Wahlroos ‒ 2 first appeared on Opulens.

DIKTVERK. Nu publicerar vi ett diktverk i tre delar av Per Wilhelm Wahlroos med titeln ”Elegi över en förlorad sommar, elegi över en förlorad värld”. Detta är den första delen.

Per Wilhelm Wahlroos är författare, poet, dramatiker och konstnär. Han slog igenom som estradpoet 1999 och är publicerad på svenska, engelska och franska.

Elegi över en förlorad sommar, elegi över en förlorad värld är en fri litterär komposition av Wahlroos. Ett diktverk som parafraserar och kontrasterar poeten Paul Anderssons centrala verk Elegi över en förlorad sommar. Wahlroos text skiljer sig från Anderssons originalverk men detta används som en referens, ett slags ramverk främst i formatet och längden men även till viss del i estetik, stilistik och form.

Wahlroos verk handlar om den svenska naturen och om några pojkar i tolv-trettonårsåldern som upplever en vacker, lång, svensk sommar. En av pojkarna agerar berättare. Ambitionen är, enligt Wahlroos, att verket skall kunna läsas även av oerfarna eller yngre läsare och att det ska kunna upplevas lättsammare och enklare än Anderssons original.

Trots att en underliggande förlust är närvarande – sommaren försvinner och förloras – så är Wahlroos version mindre språkligt intensiv och mörk än Anderssons. Repetitionen av ”Elegi över en förlorad sommar, elegi över en förlorad värld” efter varje stycke kan liknas vid en sång.

På slutet har pojkarna blivit vuxna och vill springa ut från kontoren och sina halvtrånga stadslägenheter och ropa rakt ut: Ge oss pojksommaren åter! Ge oss friheten åter!

Nu har vi nöjet av att få publicera Wahlroos verk. Den kommer som en sommarföljetong i tre delar, en del i veckan.

CAROLINA THELIN

Elegi över en förlorad sommar, elegi över en förlorad värld

Del 1

Spända i väntan sover brännässlorna mot öster ännu en hel kvällning före skymning, då ännu kyssar av ljus svept sina slöjor mot mörker. Från havet inåt landet når små gläntor av ljus stränderna och allt mindre blekhet ges an mot dygnets svärta, i natt, ur natt, av natt. Mot byarna inåt landet hörs vindarnas sång. Fler dagar skall komma födda av gryning, vakna av dagsljus, värkta av liv. Före kvällningar och skymningar som sytt en klänning av förväntan och hopp.

Ännu en del av en evighet till höstens utbrända löv, vackra i sitt skönhetsblod av kylan, daggfrost och klorofyll. Och nog såg vi vintern som sprang och försvann, säg flydde den fortare i år än i fjol? Ännu en hel kväll och ljusöglorna likt knystande i mörkret, de som falnar och försvinner bort, falnande ljus i mörkret. Ljuslockar i natten som svirande bryts bort av brott likt små skum mot klippors block. Tystnaden som blir med stillhetens frid. Det är en tystnad av vänlighet och fred. Ett fredat land är ett enat land. Ett fritt land är aldrig ett förlorat land. Tyst, mörk natt över norden.

Ur natten och ur nattens flod skall en gryning komma och en ny dag födas, det skall dagas över oss, en sommardag ur tidsblocket, det av ljus och fägring gjort, ja vad annars är sommaren till? Än det som dagas för oss. Vi sommargossar 12 och 13 år på väg från barndom mot ett ungdomsland.

Bakom oss fanns en vår med kyla, ljus och rosa himlar som också den förlorades tills en ny kommer åter men aldrig samma vår, aldrig samma stunder.  Nyss vårkyla och ljus, nu en framtid av en hel sommar.  Tyst! Viska ej något om att den skall tas ifrån oss och förloras, det är allt för tidigt och vi vill väl inte vet allt heller, inte bry oss.  Vi är unga, lekfulla, oskuldsfulla sommargossar burna av rop, lust och lekar. Ändå när vi sover sjunger nattens sorgeänglar en Elegi över en förlorad sommar, elegi över en förlorad värld. 

Vid mina fötter falnar marken till nedtrampad hage och hed, vid mina ben står den svenska jorden. Förstummad och tyst över sommarsyrsornas och fåglars lockande ljud vakar hon, natten. Viskningar såsom av vingar från dagsländorna och nattsländorna som lever blott en kort, kort stund på jorden. Nyss kyla men ljus, så mycket ljus och snart, snart också värme.  Ja och om den vårkyla som nyss gick bort och förlorades av vunnen värme. Här i bleka Norden, här i vackra Skandinavien, här i Sverige och som om vi hade något egentligt val, nu när vi är födda här. Först ljus, sen ljus men ändå frost och kalla dagar sedan ljus och åter ljus men ändå fortfarande denna nordiska kyla. Skandinaviska frostblommor i ett tempel som inte syns. Ändå vet vi väl eller våra själar vet eller lär sig veta, en majblommedag i taget. Vet vadå? Att vi är födda här i landet upp i norra, där vårljuset brister i mars och där snöflingor kan komma i början av maj för att sedan någon vecka senare brista ut i nästan sommar.  Våra själars kamrar äger en del av detta landet som vi föddes ur.

Och innan sommaren böljar fram och börjar vräka ner sina värmetungor åt oss likt honung och ljus från himmelens väldiga gom. Vi hungrar honungen, värmen och tungorna. Också långt innan den kommer till oss, vilken tunga? Värmetungan av tungor. Vi hungrar också varandets hemkomst och nuet. Varandets nu i en hel hemkomst.  Och dessa sommarlika värmetungor.

Efter vårljusets rosa himmel och himmel färgar rosa solnedgången, ljuset, norden. I brotten av ögonblick kunde vi älskat Sverige med en klarhet men vad vet vi om fosterländsk kärlek, om djupa skogar och av fjäll, vi är ju blott ännu dess barn, sommarpojkar på väg genom språng.  Vi som ännu småbråkar om lösgodis, bollar, hopprep och pingisracketar.  Vad skulle vi annars ta oss till?

Över landskapet ses solen stiga och resa över oss, förbi oss, runt oss vi är här med den svenska sommaren. En skatt, ett öga, en värld av förlustelser och lek. Hinnor av våra drömmar här i våra pojkhänder. Vi sommarpojkar med våra småfötter fram och blickarna mot landet. Fingrarna och handflatorna ut som små vingar i luftrummet. De rum, ljusrum, värmerum åt oss gossar, små universum bland dygnsströmmarna, en värld av sommar.  Fåglar, bär, buskar, rötter, lövkronor, tåg som rullar förbi stationer, kafferep och kyrkböner. Solstrålar guldmynt, tidskatter med gyllende fötter, skatt av skratt och jamande.

Och om ljusets årstid och om den svenska skönheten kan sägas att hon rör sig i fagra vakendrömmar runt om som smekningar runt knutar och vid klippor och vid häll. Runt våra sinnen, vår närvaro, medvetenhet som växlas ut bland värmestrimmor och milda vindar. Så värme i ljus och värme ur ljus, ljuset ur värmen som kommer. Bakom ängar och hed, bortom hagar och näs står våra sjöar och skogar. Så oändliga vackra i sin sommarskrud. En opera av ljuskörer, en balett med dansande dagsbrudar. Före skog och sjö innan havet.

Mellan trädglipor, hage och äng. En för en skogsglimt och en för en sjöglipa, hand av vacker hand. Skogarna som viskar, darr i lövverken, några gossar på väg mot brygga och bad.  Det är vi som är, vi som kommer i den svenska sommaren. Ögonen våra mot en sommarvärld som öppnat sig.  Såsom yror och skörd och en yrsel mitt i skörden på ängen, på fältet. Sommaränglar över gräset och några fåglar som reser i skyn. Vad vore vårt land utan sommar, halvt, ej helt, borta, försvunnet, förlorat? Ja som om den svenska sommaren var en saga skriven av änglarna i himmelen en lyckans dag på jobbet. Tänk att allt detta skall erövras, fångas, vinnas, förloras och försvinna bort. En seger och en förlust i samma andetag, några ögonblick bort mot världen. Elegi över en förlorad sommar, elegi över en förlorad värld 

Tyst och stilla vaktar en ny varm sommarnatt ännu över oss sommargossar en liten stund, vi som ännu inte fått vuxenjagens tvivel och spärrar.  Nej, inga bojor för oss, vi är ännu unga i lek och frihet och vår frihet i en sommar bär inga gränser, vilka skulle de vara?  Småbråk om lekar och kort. Brännässlorna som står en bit bort från ån och som ingen bonde velat klippa ner. Huggormarna som kan smyga fram ur stenröset och som man skall akta sig för, just därför så spännande att krypa lite intill och söka glutta. Men tillräckligt avstånd för att kunna hoppa bort för en slingrande sommarorm ur gräs och rös. Vildrosor, vackra men med snår och tagg.  Vita nattvioler nere vid kärret.

Natt, natt, vackra sommarnatt med äventyr, sagor och mystik i sitt rum, sin kropp. Man kan sitta på verandan och titta bort mellan nattsyrsor och svart himmel och lyssna till sångerna, höra sagorna och en berättelse som drar sig ur nattalltet, rummet och sticker iväg, går sin egen väg. En förundran tillkommer, vi sitter kvar.

Och innan dagen kommer sker gryningen åt oss, mot oss, för oss, det är för vår skull det just skall börja dagas i sommaren.  Bland oskuldens frihet och lekar. Varför spelar och leker inte de vuxna och gamla? Varför dansar de inte vid häck och gran?  Nu seglar vi in i andra timmar och allt bortom oss är förtvivlat längesen, såsom senhöstens frost, vinterns kalla ängder och vårens kyla, ljus och rosa himlar. Allt är så långt borta, så länge sen. Här ljusnar åker här ljusnar äng.

Nationaldag och våra flaggor vajar för vinden. Här välver molnfri himmel över havsvikarna och midsommarstänger som reses över jord. En varm sommar, en sommarvärld. Den som lockar oss, snuddar oss, den som faller fort förbi.

Elegi över en förlorad sommar, elegi över en förlorad värld.

Försvunna och förlorade i ögonblick av nyss, går dagarna förbi av sommaren, vi söker ändå vinna den trots att den flyr oss. Av tid och ur tid. Ur våra kroppar från våra kroppar, händer som nu värms av sommarens ytor och vind. Ändå våra händer som fångar stunder, mitt i yrbloss och varma drömskikt som blir till verklighet. Gnistrande ljus och ljusflagor, kyssar, ljusstormar och lugna briser. Ljus och åter ljus hos våra drömdimmor och vakna blickar.

Segrande i klarhet kommer dagarna ur natt mot ljus och gryning. Allt så nära, allt så länge sedan. Rusigt men klart går dagarna loss mot våra ömma själar, dagar som passerar våra vinglika händer. För stränder, om strand till strand. Varje hel dag som en egen värld. Det är klarhetens rusighet som stegrar. Varje ögonblick, sekund, en timma slagen. Vi med våra vinglika händer och ömma själar ut mot sommarens allt, sommaralltet. Vi vill ha värmen och vi vill att dagarna skall stanna hos oss. Inte fly bort, sedan förlorade för alltid. Elegi över en förlorad sommar, elegi över en förlorad värld.

The post Littestraden: Diktverk av Per Wilhelm Wahlroos ‒ 1 first appeared on Opulens.

PROSA. I veckans utgåva av Littestraden har vi äran att publicera en novell av Anne-Sofie Nielsen.

Anne-Sofie Nielsen är född 1948 i en mindre stad i Småland. Sedan början av sjuttiotalet är hon bosatt i Stockholm där hon då gick på Teaterstudion samt en utbildning i att skriva dramatik på Dramatiska Institutet. Nielsen debuterade med romanen Underläge på Albert Bonniers 1978 och har sedan dess gett ut ytterligare några romaner, bland annat Det förlängda ögonblicket (2014). Hon har även medverkat med en essä och noveller i olika nättidskrifter, skrivit dramatik och radiopjäser, skådespelat och regisserat själv.

Nielsen skriver främst om kvinnor, ensamma kvinnor, lite utanförstående och missförstådda – och utnyttjade. I Opulens har hon tidigare varit publicerad med novellen  Jag blev en varg. Nu har vi den äran att publicera ytterligare en novell av Nielsen, en berättelse som passar utmärkt i dessa midsommartider.

CAROLINA THELIN

Hennes sista ord

– Snälla du …

Nu är hon väldigt stressad.

Hon vet ju att hon inte har lång tid kvar.

Aldrig att hon har vädjat till mig så här förut.

   –  Du, jag är väldigt trött. Jag skulle vilja gå och lägga mig, svarar jag i alla fall (och mycket riktigt ögonblickligen hatar mig själv för de orden).

– Jag ber dig. Jag har så kort tid kvar.

   – …

   För att tänka på något annat reser jag mig från stolen och börjar duka av bordet. Det är onödigt att de smutsiga glasen står där ända till i morgon bitti, så Kristin, den utarbetade slaven, ska se dem som det första hon gör när hon vaknar.

På utbredda handdukar står filbunkarna prydligt uppradade i små blåblommiga skålar, dem som hon tillredde innan hon gick och lade sig i pigkammaren igår kväll. (Det ska bli gott. Dem ska vi äta som efterrätt i kväll med socker och ingefära). Inte greven förstås. Han ska bara ha sina katrinplommon i olika anrättningar. Som kräm, som puddingar och ofta vill han ha ett extra litet fat bredvid så han kan ta ännu fler katrinplommon om magen så skulle kräva. Det är olika anrättningar alla veckans dagar och vi andra fogar oss och hukar oss inför det grevliga humöret som man aldrig i förväg kan veta hur det är. Jean mest av alla förstås, men även min fröken som annars inte är den som underkastar sig någon i första taget. (Jag är aldrig rädd, för jag står ju utanför så att säga).

 – Pionerna, de där nerblodade bondpigorna, sväljer regnet, har du sett? fortsätter hon med en knyck på nacken ut mot trädgården och vätan som ligger som en grå halsduk över växtligheten.

–   Ja, det har börjat regna…

–   Sväljer glupskt.

–   Ett milt midsommarregn, säger jag själv och ser mig om efter en trasa att diska av glasen i diskbaljan med.

– Milt midsommarregn! Det är ju oväder. Grinden står ju och slår, säger hon och himlar med ögonen..

– Ja, det är det visst, säger jag och kastar en förströdd blick ut genom fönstren på den vita grinden som står och skallrar som glappande löständer i vinden.

– Och syrenerna är alldeles svarta. De kommer att riva dig i ansiktet, om du går för nära.

   – Jag tänker inte gå ut.

– Nej, varför skulle du gå dit ut. Du tillhör de levandes skara och kan fortfarande bestämma själv vad du ska göra och inte göra, säger hon och går bort från dörrarna.

   – Så nu har jag diskat upp… Så slipper Kristin se det här i sitt kök i morgon bitti, säger jag glatt. Och nu måste jag faktiskt gå och lägga mig, fortsätter jag och tänker gå fram och ge henne en sista kram. I morgon är det en ny dag.

Men det sista säger jag inte högt. Det är knappt så jag ens vågar tänka tanken.

Men Herre Gud, jag kan inte lämna henne så här!

Jag måste komma på något mer att säga för att övertala henne att låta bli.

Det måste bli ett annat slut.

Det här blir för…

– Ja, jag vet att du ska gå och lägga dig, säger hon och frigör sig från mina försök till en sista omfamning, knuffar undan mig ganska så bryskt. Men du… säger hon, allt för att vinna tid.

   – Jag är väldigt trött. Jag behöver sova, säger jag och ser på henne.

Men inte i ögonen. Blicken stannar någonstans i halsgropen vid den vita kragen med hålsöm.

– Jag har knappt en halvtimma kvar i livet och du måste sova!

   – …

   – Du skulle ha sett hans min! Han blev alldeles blodig. Till och med sidenkravatten, säger hon ivrigt, tar tag i min arm och drar ner mig på stolen igen.

  – Ja, men varför? Gjorde han sig illa på något sätt?

– Ja, på mig! utbrister hon och börjar fnittra hejdlöst.

Och jag kan faktiskt inte låta bli att fnissa själv. Fastän jag inte är riktigt säker på vad fröken åsyftar och vad det är vi har så roligt åt.

   – Ja, men hur då?

  – Och sedan hela den här tjatiga klasskampen. Vad har ni fått den ifrån? Är det den berömde Karl Marx? kommer det oväntat. 

   Och så byter hon samtalsämne helt tvärt.

Precis som det passar henne.

   Klasskampen!  

   Hur kan hon hinna bry sig om den nu?

– Ja, i vilket fall som helst så anser drängen mig vara sjuk. Degenererad, sa han. Var han nu har lärt sig så fina ord.

Och nu är rösten tillbaka i sitt gamla överlägsna tonfall, van att befalla och van att bli åtlydd.

   – I Schweiz förmodligen, försöker jag.

   – Ja, det måste väl vara det. Under hans fransktalande vistelse i Schweiz, vilket ju för övrigt är helt befängt. Vad skulle han där och göra? Han kommer ändå aldrig att få användning för sina surt förvärvade kunskaper, fortsätter hon, ser frågande på mig och jag nickar beskäftigt, mycket väl medveten om att det här inte är den riktiga fröken. Just nu säger hon vad som helst bara för att få mig att stanna kvar. Drängen, har hon någonsin intresserat sig för honom förut.

Hon måste bara hålla samtalet igång.

Bara för att skjuta upp ögonblicket när hon måste gå.

Och själv skulle jag kunna säga vad som helst för att få henne låta bli. Men jag vet. Strindberg har skrivit sin berömda pjäs för nästan hundra år sedan. Det går inte att ändra på slutet hur som helst. Det är nertecknat, läst och tryckt i hundratals upplagor världen över. Det är bara fröken Julie, jag själv och förmodligen många andra könsmedvetna kvinnor som är missnöjda med det här tragiska slutet.

   – …

Om jag bara fann de rätta orden.

– Jag vet inte vad jag ska göra, fortsätter hon och stirrar ut genom glasdörrarna mot köksträdgården som hon snart ska gå igenom, förbi vagnslidret och sedan vidare bort till logen. Folket vet vad som har hänt, Kristin vet, så då vet alla. Han menar att det gör de inte. ”Det veta de icke, och de kunna aldrig tro något dylikt!” säger han.

   – Kan du inte försöka tala med din pappa!

   – Han skulle slänga ut mig.

   – Det skulle han väl inte.

   – …

   – Jag tycker du ska försöka i alla fall… Du har ju inget att förlora.

– …

   –  Alternativet som du har nu… Det finns ju inget värre… än det!

Men hon lyssnar inte.

Hon är som en kloroformerad fjäril som långsamt och patetiskt vacklar fram över golvet i ett herrgårdskök som är fyllt av ondska. Hela hon darrar och ur munnen forsar ord som inte är till minsta hjälp.

   – Jag kände mig så äcklig efteråt… Ville bara dö… Jag ville… inte…

   – Nej, jag förstår det… Men du… Jag kan hjälpa dig… Efteråt… Om han nu skulle kasta ut dig, menar jag. Du kan bo hos mig och…

   – Jag vill att vi ska rymma tillsammans, han och jag.

   – Vi går upp till dig och tvättar av dig först och främst. Kristin får komma med varmt vatten. Hon borde vara vaken vid det här laget, eller hur? Klockan är snart fem. Och sedan ska vi se om inte din pappa…Vi passar på i kväll efter middagen när han sitter där med sin cigarr och konjak… Då brukar han ju må ganska bra.

   – Det var hans förslag från början, detta att rymma, men han ändrade sig. Han menar att det skulle bli en skandal, fröken rymmer med betjänten, så jag kan inte resa… och jag kan inte stanna… Jag är så trött… Jag vill att han ska hjälpa mig. Tänka åt mig. Befalla mig att göra något. Jag skulle gå upp på mitt rum, klä på mig och sedan gå ner och bryta upp pappas chiffonjé och ta respengar. Vi skulle åka till Schweiz och starta ett litet hotell. Jag ville att han följde med mig upp på mitt rum! Då sa han att jag var galen igen.

   –  Ja, men du… Vad hjälper det att gå tillbaka i texten? Du hamnar i alla fall vid det oundvikliga slutet, hur du än beter dig.

– Men jag vinner tid.

   – Ja, det gör du visserligen… Men du…

– Försök hålla dig vaken lite till. Jag ber dig.

   – …  

– För min skull.

   – …

   – Undrar du inte hur han blev så blodig?

   – Jo.

– Jag har mina dagar!

   – Va? Låg du med honom när…

– Ja! Kul, va?

   –  …

   – Han våldtog mig ju!

   – Men… Du bjöd väl in dig själv till hans rum?

– Det kanske jag gjorde, men det var inte meningen att det skulle gå till på det viset, säger hon och nu gråter hon till och med och jag går fram och håller om henne.

– Nä.

– Det var bara rätt åt honom.

   – Kravatten också… Den ljusblå. Blev den också alldeles blodig?

   – Ja, det sa jag ju.

   – Jesus!

– Ja, den lär inte Kristin få ren. Hur mycket hon än kommer att gnida, tillägger hon med ett kort skratt. Men också mina handskar tyvärr.

   Hon drar fram de vita handskarna ur fickan på sin klänning och kastar dem på bordet.

– Hade du handskar på dig när du låg med honom?

– Ja, det är väl klart. Jag ville väl inte ta i honom, fattar du väl, säger hon med en grimas. Han är ju en dräng.

   – ???

   – Ja, du…

 – Som jag ser det, så finns det ingen ursäkt för hans handlande, säger jag efter att en stund ha stått och sett ut på regnet och i ett försök att nu lägga an ett förnuftigt tonfall. Han är en egoistisk streber från början till slut. Med lite tjusiga förmildrande nyanser som författaren tilldelat honom, kanske bara för att ge karaktären ett trovärdigt intryck, säger jag och börjar rätta till frökens hårknut, så hon inte ska se så slarvig ut.

– Jag vill inte behöva ta fram den där vämjeliga rakkniven och…  

   – Nej, jag förstår det… Det förstår jag verkligen.

   – …

– Men du, egentligen är det ju inte verkligt, säger jag tyst.

– Jo, för mig.

   Och rösten är skarp.

   – Ja, för dig.

Och jag retirerar ögonblickligen.

(Som om jag hade fått en örfil).

– …

–  Det är det som är skillnaden mellan oss.

   – Jag ska ju dö.

   – Ja…

– Om bara några minuter nu…

   – Ja, jag är verkligen ledsen.

– Det är inte du som ska dö! säger hon, lösgör sig och vänder sig sedan med plötslig hätskhet mot mig efter att en lång stund ha stått och stirrat ut mot logen.

– Nej, jag vet…

– Ja, det är klart.

– Det finns liksom inga ord som kan göra det hela fattbart.

Och nu har jag själv tårar i ögonen, medan hon som ska dö nu verkar fullständigt nollställd.

 – Nej.

    En stund är vi tysta igen.

Ganska länge faktiskt.

– Men du… Måste du verkligen? försöker jag igen. Det är inte första gången som…

   –  Ja, det måste jag, klipper hon av. Alla kommer att få veta.

   – Skulle det vara så farligt då?

– Har du glömt vem jag är? fräser hon.

– Nej, men…

– Då så!

– Men varför sa du inte till honom att du inte ville?

– …

   – Va?

– Hur tror du det är att dö? säger hon så med väldigt låg röst, nästan bara som en viskning.

   – Ingen aning. Men du… Du brukar väl inte ha svårt för att säga ifrån precis. Van vid alla underlydande.

– Jag vet inte… Det blev så pinsamt alltihop.

– Pinsamt!

   – Ja, faktiskt… Det var lika bra att få det överstökat, säger hon med en grimas.

   – ???

– Hade jag börjat skrika och väsnas hade ju halva gården kommit rusande.

   – …

– Och hittat mig där… I hans rum.

– Ja, ja… Men så här blev det ju inte mycket bättre.

– Det gick inte att få stopp på honom.

   – Hm.

   – Han var som en skenande galt.

   – …

   – Och lika illaluktande.

   – Jag börjar nästan tycka synd om honom.

   – Men han får i alla fall behålla livet.

   – Ja.

   – Medan jag…

– …

   – Först var det bara dumt…Men sedan blev jag rädd.

– Jag fattar.

   – Han var ju inte sig själv.

– Nä.

   Så är vi tysta igen. I en evighet känns det som.

Detta att han verkligen gjorde det.

Jag har så svårt för att ta in det.

   – Men hur tror det känns?

– Vad då?

   – Att dö?

   – Det måste ju göra väldigt ont… På det här sättet, säger jag tyst och sätter försiktigt för att inte göra henne illa dit den sista hårnålen i hårknuten som börjat lossna igen. Jag vill att hon ska vara fin, när hon ska dö… När de hittar henne…

– Ja, det är jag beredd på, men tar det lång tid innan jag förlorar medvetandet, vad  tror du? säger hon, ställer sig rakt framför mig , tar tag i mina axlar och ser mig rakt i ögonen.

   – Jag vet inte, säger jag och undviker hennes blick.

Jag vågar knappt höja blicken från golvet och den färggranna trasmattan. Jag skäms utan att egentligen veta varför. Det är ju inte jag som har skrivit pjäsen och det är inte jag som har förgripit mig på henne.

Jag skäms väl för att jag får fortsätta leva.

Men inte hon.

   – Det tar nog flera minuter, säger hon och stirrar på en kaffefläck på Kristins broderade köksduk som nog undgått henne, denna hennes rival om Jean, innan hon gick och lade sig, annars hade duken nog blivit utbytt.

   – Jag vet faktiskt inte. Jag har aldrig…

 – Det är väl som när man skär halsen av kalvarna.

– …

   – Och det tar tid innan de slutar sparka, jag lovar dig.

    – Ja… det gör det väl.

– Man måste vara stark för att kunna göra det.

   – Ja, men det är du ju!

– Ja, men jag hade aldrig trott att det var det här jag skulle använda min styrka till, fortsätter hon och skrattar till ett dämpat litet skratt. Jag som skött om hästar och kor och till och med hanterat en grepe i potatislandet om hösten. Det var ju så hon uppfostrade mig, min mamma, för att jag skulle bli starkare än vad hon varit, Jag är stark. Jag är så stark att det ibland känns som jag knappt orkar bära min egen råa styrka, säger hon och reser sig och går bort till glasdörrarna igen, står där och ser bort mot logen som tornar upp sig som en oceanångare i morgondiset.

Nu är vi tysta igen.

Hon är ju uppvuxen på en herrgård i slutet av artonhundratalet där hon varit helt hänvisad till sig själv, förutom de två guvernanterna som hon för övrigt aldrig hann lära sig särskilt mycket av, innan det gick upp för greven att det här nog var i dyraste laget. Dels med tanke på gårdens läge mitt inne i mörkaste Småland och dels på elevens kön. Trots allt skulle hon ju bara gifta sig med sonen till Hummerklo i gården intill. Och till det behövdes inte någon större bildning.

   – Kom och sätt dig här igen, säger jag själv och klappar på stolsitsen bredvid mig.

   – …

   – Du…

   – Du får det här,säger hon och tar av det lilla guldhjärtat runt sin hals. Det kommer bara att vara i vägen när jag ska… Du vet.

   – Nej! Du… Jag vill inte ha det. Du…

– …

– Hör du? säger jag och skjuter tillbaka hennes hand.

   – Han tog struptag på mig… Och det gick nästan av, det här lilla hjärtat.

   – !!!

   En stund faller regnet mjukt där utanför, köksklockan tickar sin fjättrade gång, grevens stövlar, fulla av dynga, står där de alltid står i väntan på Jean och hans beskäftiga borstar. Nu står de där förgäves, drängen har glömt dem, så har hon ställt till det, husets härskarinna.

   – Vad gjorde han, sa du? kommer det i alla fall till slut ur min kruttorra mun.

Det var så ofattbart.

Det var…fullständigt otänkbart.

– Ja!

– Va?

– Du hörde mycket väl vad jag sa.

Att Jean…

Jag kan inte…

   – Hur vågade han!

   – Han visste ju att jag aldrig skulle våga tala om det för min pappa, svarar hon tyst och borstar bort lite skräp från den minimala turnyr som hon trots allt anammat som en gest att gå tidens mode till mötes (även om man bor i mörkaste Småland).

   – Du…Vi tar inte det här slutet. Vi ändrar på slutet. Det är vi inte dom första att göra i teaterhistorien, säger jag bestämt och vänder mig till henne.

Men hon är inte kvar.

 Hon har redan gått.

Det är för sent.

(Något åt det hållet skulle min rolltolkning ha blivit, om jag själv fått bestämma den dagen jag äntligen fick stå på scenen som fröken Julie efter avslutad genomgång på Stockholms dramatiska högskola).

The post Littestraden: Novell av Anne-Sofie Nielsen first appeared on Opulens.

LYRIK. I dag har vi nöjet att presentera ett utdrag ur Jens Unossons aktuella diktsamling ”De vilda djuren”.

Jens Unosson är en självhushållande odlare, naturvårdare och musiker, bosatt på en liten gård i Västerbotten. Som skribent har han bland annat medverkat här i Opulens, samt Miljömagasinet, Dagens ETC, Dala-Demokraten med flera.

För två år sedan utkom hans första bok, ”Luften som kunde tala”. Nu är Unosson aktuell med sin andra diktsamling ”De vilda djuren” som i likhet med debutboken ges ut av Ord & visor förlag.

När vi ber honom beskriva den nya boken får vi följande svar: ”De vilda djuren är en bok med dikter av olika slag, ibland civilisationskritiska, ibland introspektivt grubblande, ibland stående sida vid sida, ibland inflätade i varandra. Bra dikter ska enligt en som visste dofta av te. Eller av rå jord och nykluven ved. Jag har befattat mig med allt detta, mer kan jag inte göra.”

I dag är vi glada över att få presentera ett litet utdrag ur ”De vilda djuren”.

REDAKTIONEN

HAMNSKIFTARE

Det blev till en dag
i förändring,
morgonen när jag
vaknade med näbb,
vingar och svans
och det enda lätet
ur min mun
var ett kvidande
övergående i ett
rytande

I natten hade jag drömt
om lodjursungar, harar
och rådjur

När jag stigit upp
och gjort eld i spisen
såg jag säsongens första
domherre
röd och rund
vaggande på ett hallonstrå
utanför fönstret

Nu var jag mer lik dem alla
än någonsin förr.

DAGARNA OCH TORNET (utdrag)

/…/
I någon form var vi där
– minne eller moln –
anteckningarna säger inte vilket
och händelserna som dokumenterats
ger inga ledtrådar,
det är stoff att förfina som berättelser
men inte mer än så
En sida ur en dagbok,
lätt att missta för något annat

Och allt medan vi åter sätter oss i roddbåten,
på väg tillbaka genom åren,
stilla för att inte välta,
hör vi röster:

Nu är det inte mycket tid kvar,
säger de

och vi avlägsnar oss skyndsamt
genom näckrosorna,
årorna som drömmar i våra händer

*

Någon vittnade om hur fötterna inte
längre fäste på underlaget
och tyngdkraften var satt ur spel

Mängder av små människor
slog på trädstammar
som för att hetsa fåglarna till misstag

Att sväva visade sig den här gången
vara i avsaknad av all slags stillhet
och snart därpå även ogörligt:
det blev till ett fall genom ljus
och mörker
och det skulle aldrig ta slut
/…/

The post Dikter ur ”De vilda djuren” av Jens Unosson first appeared on Opulens.

LYRIK. Inför helgen har vi valt att i Littestraden publicera ett knippe dikter av Linda Liliac.

Linda Liliac har studerat kreativt skrivande och journalistik. Dikterna, som vi nu är glada över att publicera, är delvis mörka, delvis hoppfulla. De är till stor del baserade på Linda Liliacs drömmar som drar åt det mytologiska hållet.

CAROLINA THELIN

Chips

Tänk om drömmen tar slut

när du minst anar det

och den svarta fågeln

slår tre vingslag

i protest.

Men den hindrar dig inte

för den ser att du lärt dig det du ska

för denna gången.

Du slingrar dig ur den mörka sörja

som omslutit dig i alla år

de hånande chipsätande barnen

krossas

av ett klippblock.

Du ler

men inte i triumf eller skadeglädje

utan i en lättnadens vemodssuck

för du är inte fri. Tvärtom

inlåst och fastkedjad

i ett öppet landskap av möjligheter.

Klänningen

Du stal en del av mig

kanske den som gör mig mest till mig.

Man kan inte leva på gamla meriter

men det betyder inte att de är dina att förnya.

Du stal en del av mig

hur passar den på dig?

Sitter den rakt,

prydligt,

eller skaver den?

Ge den tillbaka annars

kan jag inte leva.

Dårhuset väntade mig

bitterheten och törsten

infann sig

allt på grund av en klänning.

Kropp

Jag hoppar

du tar emot

jag ler

du ler tillbaka

och när jag slår

slår du tillbaka

hårt.

Jag älskar dig ofta

jag hatar dig

ofta

jag går åt fel håll

du följer efter

som ett barn som inte vet sitt bästa

följer du efter.

Vilken makt jag besitter

du gör precis som jag vill

du klagar och du kvider och du skriker

aldrig

sluta för helvete

en viskning

då och då

säger “snälla,

släpp mig

låt mig gå”.

Du fungerar fortfarande

nästan som vanligt

hjärtat pumpar blodet

fötterna tar mig till vattnet

hjärnan är sönder

men aktiveras ändå

då

och

då.

Sömnen

Mörka portar öppnar sig

omfamnar, gråter

ler igenkännande

då var du här igen

ditt lilla misstag till människa

kom ska vi rå om dig

berätta en saga

om ditt tidigare liv över

en kopp te.

Kärleken tog dig

vi vet, vi förstår.

Kom,

vila en stund

så du orkar med nästa storm.

Vi gör dig till en krigare igen.

Matadoren

Kom till mig systrar

kom till mig moder

jag söker er

ni söker mig

må vi finna varann

i en dans

som lovsjunger

om en ny matador

ja, en matador

en matador som dödar

en som vill väl

tjuren

som inte är ferdinand.

Ridå

Ormen kom

i vanlig ordning

rakt emot mig

tusen vilsna själar

grep och slet

i min redan sargade kropp.

Men något hade förändrats.

Endast en själ

fick fäste nu

den jag godkänt

den jag för längesedan valt.

Ormen granskade mig

en sista gång,

slingrade sig frivilligt iväg.

Mot nya kroppar,

mot gamla själar.

The post Littestraden: Dikter av Linda Liliac first appeared on Opulens.

LYRIK. Poeten Mi Tyler är bosatt i Malmö och skriver såväl dikter som libretton. Hon har medverkat i Opulens tidigare med såväl dikt som essä. Nu har Mi Tyler skrivit en dikt om en särskild form av sorg som det sällan talas om. Vi är tacksamma för att få publicera den.

Små steg som aldrig togs

Än fladdrar ljus i fönstren

långt efter att vi fallit i sömn,

och i hallen anas ekon

av små steg som aldrig togs.

Och havet därute fortsätter andas

som det gör för var och en:

medan några hjärtan värker tyst

rullar världen vidare.

– Så håll om mig när mörkret faller,

när sorgen sipprar genom väggar

för det finns avsked som stannar kvar,

en sista glimt av vintrigt ljus.

Ännu lyssnar vi i tystnaden

efter ljud som aldrig kommer,

än trevar jag med skälvande händer

efter hon som inte går att nå.

Och varje gest av omtanke blir helig

sedan natten blev oändligt djup,

ett ensamt gravljus på en kyrkogård

medan den frusna världen sover.

– Så håll om mig när mörkret faller,

när sorgen sipprar genom väggar,

för det finns avsked som stannar kvar,

en sista glimt av vintrigt ljus.

Det finns mornar kalla, färglösa

när alla fåglar flyger lågt,

och himlen över tomma gator

lyser vit som nyfallen snö.

Men nåden lever i små ögonblick,

i en hand som inte släpper taget,

i en röst som håller sig tätt intill

när världen glömt att andas.

– Så håll om mig när mörkret faller,

när sorgen sipprar genom väggar,

för det finns avsked som stannar kvar,

en sista glimt av vintrigt ljus…

The post Dikt av Mi Tyler: ”Små steg som aldrig togs” first appeared on Opulens.

PROSA. Inför helgen har vi nöjet att publicera novellen ”Spermien” av den välmeriterade författaren Else-Britt Kjellqvist.

Else-Britt Kjellqvist är född i Stockholm och uppväxt på Söder. Hon är sedan länge heltidsförfattare men var tidigare också verksam som psykoanalytiker och debuterade 1981 på Bonniers med diktsamlingen Lögnen har ögon. Kjellqvist har gett ut ett tjugotal essäböcker varav de om skam mötts av stort intresse också i de nordiska länderna. Hon har varit publicerad i Opulens tidigare. Denna vår med en essä om Folkungagatan och senast här i Littestraden med novellen Dottern.

Nu är vi glada över att återigen publicera en novell, den här gången med Spermien som ger inblick i freudiansk psykoanalys.

CAROLINA THELIN

 
Spermien

I drömmen heter jag Siri, i verkligheten Ingegerd – Ingegerd Johansson. Håller på att avsluta min psykoanalys för att till sommaren gifta in mig i den gamla svenska adeln.

Vi har arbetat mycket med mina drömmar. Mest har det varit mardrömmar då jag vaknar av att jag skriker. Detta är också en mardröm. Men den är fasansfull på ett annat vis, inga skrik, inga hot i form av bestar med öppnade käftar under mig där jag dinglar över avgrunder. Nej, denna skiljer sig. Psykoanalytikern kallar den, efter Freud, för prestationsdröm.

Hastar genom parken, hade velat sätta mig på en bänk och tänka igenom drömmen men kommer med andan i halsen fem minuter för sent. Dörren till mottagningsrummet står öppen. Kastar mig på soffan efter att hastigt fattat den utsträckta handen.

”Drömde i natt.”

”Jaha.”

”Det var den gamla vanliga om att jag skulle ta studenten fast jag redan tagit den. Men denna var annorlunda. För första gången kände jag, ja jag kände verkligen det fruktansvärda i att behöva gå tillbaka till skolan.”

”Du kände?”

”Det var som ett sug, en inre ödeläggelse. Jag hörde inte till.”

”Hur var drömmen?”

”Det var hemma på Söder efter ett lov. Jag skulle gå till skolan där jag inte varit på länge. Konstigt nog hade man inte rapporterat hem att jag skolkat.

Skolböckerna ligger utspridda på köksbordet och jag försöker samla ihop dom som jag ska ha med mig men jag vet inte vilka. Jag blir alltmer desperat. Har de fått nytt schema? Var ligger det nya klassrummet? Skulle jag ha läst läxor? Skulle jag hitta skolhuset, det nya, uppe på kullen? Tänk om ingen hälsar, ingen känner igen mig och läraren inte vet vem jag är. Jag heter Siri.”

”Siri?”

”Ja, Siri. Det måste vara Siri von Essen, hon som gifte sig med Strindberg. Sen kom jag på att jag inte behövde gå dit. Jag har ju redan tagit studenten. Ska bli författare, varför ska jag sitta i skolbänken och slösa bort tid? Det hade ändå varit för sent. För mycket skolk. Lite trist är det att inte få slutbetyg och att inte få vara med om studentfirandet och alla studentfesterna.

I stället tar jag penna och anteckningsblock och går upp mot Vita Bergen för att iaktta och bli författare. Är det förresten något man blir? Är det inte något man föds till?

Mina föräldrar fanns också med i drömmen. Märkligt nog har de inget att invända när jag säger att jag ska bli författare. Är det för att de är döda som de är så förstående? Inget om att skaffa sig ett yrke så att man kan försörja sig. I drömmen såg de lite rädda ut – betryckta – för att jag skulle börja i läroverk. I verkligheten var det min lärares idé. Efter fyra år i folkskolan kontaktade han mina föräldrar.”

”Hur reagerade dina föräldrar då?”

”Blev nog förvånade. Särskilt mamma som hade trott att jag skulle få gå i hjälpklass.”

”Varför tror du hon trodde det?”

”Ja, vad ska jag säga. Henne har jag aldrig förstått mig på. Kanske för att jag inte pratade. …”

”Du tystnade.”

”Ja. Det var också vad jag gjorde när jag började läroverket. Blev stum när man måste ställa sig upp bredvid bänken och svara. Det hjälpte inte att jag hemma, när jag förhörde mig själv, kunde läxorna som ett rinnande vatten. Hade vi inte haft skriftliga prov hade jag inte klarat mig igenom. Och det var den stora skräcken. Att jag skulle bli kvar där jag var.”

”Du har ännu inte kommenterat att du var sen.”

”Det var Henrik. Han hindrade mig. Ibland undrar jag om han är svartsjuk på psykoanalysen.”

”Hindrade?”

”Ja, ställde sig stor och bred i dörröppningen när jag skulle gå, fast han såg att jag hade bråttom och började lägga ut texten.”

”Då stannar vi där för idag.”

*

Den natten sover jag dåligt. Henrik och jag grälade. Analystimmen blir därefter – den sista innan påskuppehållet.

”Jag har varken drömt eller sovit.”

”Nähä.

…….

Kan det ha med gårdagens timme att göra?”

”Den minns jag inte.”

”Nej. (Jag börjar gråta. Snörvlar, sätter mig upp och letar i axelremsväskan, på golvet nedanför divanen, efter näsdukar. Vägrar befatta mig med hans framlagda. Har alltid hatat dem. Hör inte till dem som gråter på befallning.) Djävla överklassfasoner!”

”Vad menar du?”

”Du och de dina. Ni är ju likadana, säkert har ni stött på varandra i Riddarhuset.”

”Nu förstår jag inte.”

”Du och Henrik. Ni är likadana. Yta och konventioner. Framlagda pappersnäsdukar! Patienttofflor i hallen.”

”Jag tror du saknar din pappa.”

”Du menar att jag som vanligt blir arg när jag egentligen är ledsen? – Jag tyckte synd om honom. – Nu kommer drömmen tillbaka. Han fanns där i bakgrunden hela tiden. Vi var av samma sort, han och jag. När jag var tio och började läroverket hände något. Det gick sönder mellan oss. Som om han skämdes när jag bad om hjälp med läxorna, vilket jag snart slutade med. Han kunde ju inte.”

”Ni var av samma sort?”

”Ja, drömmare. Han drömde också mardrömmar. Hörde honom vråla om nätterna.”

”Har du dåligt samvete för din pappa?”

”Varför skulle jag ha det?”

”Han hade ju ingen psykoanalytiker att gå till och berätta sina drömmar för.”

”Det har jag inte tänkt på. Psykoanalys existerade inte där jag växte upp. Henrik har en bror som är psykiater – han verkar knäpp. Han slår sin fru … (Varför säger han ingenting? Har jag förstört något?)”

”Slår sin fru sa du?”

”Ja, jag såg det själv. Vi övernattade på deras herrgård. Jag har hela tiden haft svårt för Carl. Trots att han visat sig intresserad eller kanske just därför. Nu när det bara var vi fyra blev det ännu tydligare hur han la an på mig. Henrik verkade inte bry sig, han är väl van. Men Iris var plågad, det syntes tydligt. Vi drack mer än vanligt. När jag på natten gick upp för att kissa gick jag tillbaka åt fel håll i korridoren och var halvvägs på väg in i deras rum när jag såg misshandeln. För det var misshandel. Drog mig baklänges tillbaka och stängde dörren så försiktigt jag kunde.

Till frukosten kom Iris ner med en stor blåtira och inledde med att säga att nu tror ni väl att Carl har slagit mig men det är så simpelt att jag i fyllan kolliderade med garderobsdörren.”

”Berättade du för Henrik vad du sett?”

”Nej.”

”Varför inte?”

”Vet inte. Kanske jag inte törs. Är rädd för vad han ska säga. Han sa så mycket konstigt när vi grälade. Som att jag skulle vara svartsjuk på Iris. Du menar avundsjuk sa jag. Med tanke på hennes förmögna föräldrar och extravaganta kläder. Nej, han menade svartsjuk. Varför då undrade jag? ’Det får du fundera ut själv.’ Vilket djävla svar! Här kommer han och påstår något om mig och sen ska jag fundera ut varför han säger så. Det är så typiskt överklassen, säger aldrig rent ut som det är. – Men det gör ju inte jag heller. Jag borde ha fortsatt in och skrikit åt Carl att sluta slå. Men det gjorde jag inte.”

”Vi får stanna där.”

*

Två veckor senare sitter jag återigen i analytikerns väntrum. Det är inte många veckor kvar nu. Undrar varför han skulle ha ett så långt påskuppehåll?

Dörren öppnas. Vi hälsar. Hans gråsprängda hår spretar åt alla håll. Han är solbränd och ser oförskämt bra ut. Tio år yngre minst. Så det var alltså därför han skulle ha en vecka extra.

Lägger mig ner. En lättnad infinner sig. Det verkar som om jag hade trott att han skulle tyna bort och dö bara för att jag ska sluta. Att han inte skulle klara sig utan mig.

”Vad tänker du på?”

”Det har varit jobbigt. Första veckan var jag sjuk. Långfredagen kom jag inte ur sängen. Ett slags svaghetstillstånd som när jag var barn och hade börjat läroverket. Orkade inte trycka ner tangenterna på grannfruns piano.

Kände mig genomskinlig. Kallsvettades. Henrik tog verkligen hand om mig. Masserade korsryggen. Kokade te. Och hjälpte mig till toaletten. Lät mig också vara ifred när jag behövde. Sov oavbrutet i sexton timmar. Mot slutet skrev jag några dikter. Blir lika förvånad varje gång. Att det går så lätt men att jag har så långt dit. Verkar som om jag först måste må väldigt dåligt för att tillåta mig.”

”Hur känner du dig nu?”

”Nu är det bra. Men det var ruskigt så länge det varade.”

”Det kanske också hängde ihop med att du snart ska sluta här?”

”Ja. Men du verkar ju klara dig bra utan mig?”

”Tycker du?”

”Solbränd och fräsch. Du ser ut som en som varit med älskarinnan på Maldiverna.”

”Och vad får du för tankar kring det?

”Inga. … Jag har träffat Iris. Stötte ihop med henne på NK. Såg henne först på håll. Hon bar mörka glasögon. Närmade mig i cirklar, ville inte tränga mig på, det såg ut som om hon gick i egna tankar. Men hon blev glad över att se mig. Vi åt lunch tillsammans på Prinsen. Satte oss längst in, omgivna av alla författarporträtten. Jag sa som det var, att jag hade sett när Carl slog henne.

Först satt hon tyst. Sen var det som att öppna en ventil. Hon hade länge funderat på att skiljas men tyckte samtidigt synd om Carl men var glad att de inte skaffat barn. Sen sa hon något som gjorde mig glad. Hon sa att Henrik var så annorlunda. Och att hon tror att han skämdes för sin bror. Jag sa också att jag skulle fråga dig om du kunde ta emot henne för konsultation. Iris kunde kanske få min plats?”

”Du kan säga att hon är välkommen att ringa på min telefontid. – Hur skulle det kännas för dig tror du, om hon började här?”

”Som en fortsättning. Som en länk. Som ett skydd. Då skulle du få fortsatt insyn i mitt liv – kanske. Men å andra sidan vill jag klara mig själv.”

”Då stannar vi där idag.”

*

Forsar fram genom parken och kastar mig utan att hälsa på schäslongen.

”Du sa en gång att man efter avslutad analys kunde fortsätta att analysera sig själv.”

”Ja. Man har lärt sig en metod att ta till när man tycker att man fastnat.”

”Det gjorde jag i natt. Analyserade en dröm. Låg vaken halva natten och gick igenom den gång på gång tills jag kom på vad den handlade om.”

”Vad handlade den om?”

”Det säger jag inte. Du kanske skrattar. Berättar drömmen först:
Jag längtar efter att simma och befinner mig i en långsmal simhall. Första bassängen är full med människor. Tränger mig ner. Går knappt att få plats. Så jag lämnar den och tar mig över till den intilliggande. Där pågår tävlingssim innanför snitslade banor. Simmarna forsar fram. Jag väljer en bana och tar upp kampen men trasslar in mig i plast. Då plötsligt händer något och människor samlas. Något slemmigt lossnar från mig vilket absolut inte får blandas med vatten. Det är farligt. Kan vara bakterier. Men jag vet inte. Försöker samla upp det ungefär som när man hittat mögel i maten och skär bort det mesta runt omkring. Det är också något med att det jag fört med mig kommer från saltvatten och kan inte leva här i sötvatten. Människorna är upprörda. Jag försöker undkomma. De är efter mig. Flyr. Jag är skyldig till något. Kommer jag att fängslas? Ska jag straffas? Då kommer jag på det. Jag är spermie!”

”Du är spermie?”

”Ja, det är vad jag är. Den spermie som trots alla hinder befruktade – så att jag blev till. Du minns att jag berättade att min faster sagt, när jag var liten, att mina föräldrar inte förstått hur det hade gått till när jag blev till. Min slutsats var att kondomen spruckit.”

…

Det är så fantastiskt detta att jag är spermie! En som bara längtar efter att få simma…”

”Och befrukta.”

”Ja. Befrukta, bära frukt, skriva. Tänkte på något annat också. Att jag alltid haft bråttom, som om jag hela tiden är rädd för att bli hindrad. Och jag avskyr att bli avbruten. Ofta har jag känt mig dödshotad. Och det var jag ju verkligen som spermie. En spermie som aldrig skulle nå mål.”

”Nå mål?”

”Nej, det var ju meningen att jag aldrig skulle bli född. Har alltid känt mig som ett misstag. Som om det här livet inte var till för mig. Har aldrig känt mig hemma någonstans. Men det har vi talat mycket om. (Snyftar till.)”

”Ja, det har vi. Du var glad när du kom.”

”Det är jag nu också. Drömmen har vänt upp och ner på hela existensen. Har alltid hakat upp mig på att jag var oönskad, att mina föräldrar inte ville ha mig. Men man kan ju se det som att jag verkligen var önskad – av Gud.

Dessutom måste jag ha varit en väldigt livskraftig spermie som aldrig gav upp. Trots alla hinder nådde jag målet.”

”Drar du några fler slutsatser av drömmen?”

”Jag kanske kan ta det lite lugnare. Behöver inte hålla på och stressa och planera allt i förväg. Jag är ju redan född så ingenting kan hindra spermien. Utom du förstås. Du rör på dig som om det är slut.”

”Det är det.”

The post Littestraden: Novell av Else-Britt Kjellqvist first appeared on Opulens.

AFORISTIK. Gunnar Lundin har vid flera tillfällen medverkat i Opulens med texter i aforistisk stil som kombinerar en essäistisk metod med ett prosalyriskt uttryck. I dag kan vi presentera den nyskrivna ”Credo”.

Credo

(Till en humanism)

Dialog är humanismens väsen. Det centrala är mötet med ett du. Konst är dialog.

Enligt Leopold Bloom uppfann Shakespeare oss.  – Och vem uppfann Shakespeare? (Svar: densamme som uppfann Ibsen, och flugorna på Strindbergs grav!)

Humanismen ställer dialog och äkthet mot maktspråk och sken – medgivande att våra roller till vardags innehåller både det ena och andra.

Vi lär känna oss genom handlingar.

Samvetet uppstår i medvetandet om ett du som delar samtid och tillvaro. En uppgift: att meddela det som för mig hämmat, skadat, lett på avvägar, likaväl som det som hjälpt, entusiasmerat.

Du bär dialogen med dig, även i ensamheten.

Inte skratta, inte sörja, inte förakta utan förstå.

Genom Nåden våga vara den man är; och söka bli en bättre människa.

The post Gunnar Lundin: ”Credo” first appeared on Opulens.

LYRIK. I Littestraden har vi denna vecka nöjet att presentera fyra dikter av den kanadensiska poeten Eve Joseph i översättning av Lars Gustaf Andersson. 

Eve Joseph är en kanadensisk poet. Hon debuterade med The Startled Heart 2004 som följdes av The Secret Signature of Things 2010. In the Slender Margin 2014 är en prosabok om döden och döendet som fick stor uppmärksamhet. Det är en sorgebok, baserad på personliga

upplevelser – hennes brors tidiga död men också minnen från arbetet på ett hospice under tjugo år. Den personliga erfarenheten vidgas här till en meditation över våra försök att ge livet och döden mening. 2018 utkom hennes tredje diktsamling, Quarrels, som belönades med

Griffin Poetry Ward 2019. Nyligen utkommen under våren 2026 är diktboken Dismantling som är ett slags samtal med andra poeter, levande och döda. En av hennes återkommande följeslagare är Tomas Tranströmer. Hans närvaro kan också anas i prosadikterna i Quarrels,

varav fyra stycken är översatta här. I ett brev till översättaren skriver hon: ”I was initially drawn to prose poetry through the French prose poets…Baudelaire, Max Jacob, Francis Ponge and Jean Follain but it wasn’t until I read Tranströmer’s prose poems that I lost my heart to the form. His language is as close to pure poetry as anything I can imagine”.

Joseph utvecklar sina tankar om prosadikten i en intervju i Hamilton Review of Books där hon bland annat säger: “when I found the prose poem form, with its surreal gaze on the world, it felt deeply familiar and exciting to me. I love the dissonance inherent in the form: between the ordered, square boxes of text and the wild, uncultivated gardens they hold”.

Nu är vi stolta över att få presentera fyra dikter av Joseph från hennes diktsamling Quarrels, översatta av poeten och översättaren Lars Gustav Andersson. Han har tidigare bland annat översatt Sandra Lims dikter. Som poet framträdde han själv senast med Dikter 2017 – 2020 på Spargo förlag och utkom i år med diktsamlingen Repetitorium på Ellerströms förlag.

CAROLINA THELIN

Fyra dikter ur Quarrels:

DU FLYTER PÅ RYGG I SALTVATTNET. EN LITEN KORK SOM guppar på vågorna. Ett ögonblick av evighet, kort men intensivt. Eller så tänker du dig att du är en gammal kvinna som stiger på en buss i Aarhus och känner dig vacker av ingen särskild anledning alls. Eller så letar du efter en dansk poet bara för att upptäcka, när du väl slagit upp hans namn, att han är patolog. Du tänker att patologer och poeter ändå har en del gemensamt. De är båda intresserade av det annorlunda. Det som är under-likt. På danska betyder underligt just det.

GRODOR FÖLL FRÅN SKYN OCH LANDADE PÅ CITROËNTAKET. Fångade i strålkastarljuset studsade de som gymnaster på vägen framför oss. Pesten? Ett pojkstreck? Vi hade liftat en lång väg från hemmet. Meteorer sköt fram över himlen. Var och en av dem är en död, sa flickan i baksätet. Nej, svarade jag, var och en av dem är en önskan. Knepet är att återvända till ögonblicket. Att känna lukten av fimparna i askfatet, luftfräscharen dinglande från backspegeln. Från radion hördes ”Stairway to Heaven”. Gud beväpnar sig med de minsta av sina skapelser. Genom vindrutan såg de små amfibierna ut som embryon. Små modeller från den illustrerade läroboken om mirakel och missbildningar.

BARA FÖR ATT DE SA ATT DET INTE KUNDE GÖRAS GJORDE JAG det. Alla var ense om att det var omöjligt. Det var inte så svårt. Tricket var att inte tänka. En man som rensade avloppen från våta löv skakade på huvudet. En familj la sina meningsskiljaktigheter åt sidan. På sjukhuset började en förstummad kvinna att sjunga. Det var egentligen en struntsak. Jag har nästan glömt bort detaljerna. Där var en silo av ljus. En spetstång bredvid en kruka fylld med krokar. Freden var återställd. På direkt fråga sa mediet att det aldrig hade varit någon tvekan. Vålnaden hade kommit hem igen och var här för att stanna.

EFTER MIN STROKE HAR JAG GLÖMT BORT VAD JAG BEHÖVER träna. Varje morgon sitter jag vid mitt skrivbord, som en ivrig elev som väntar på instruktioner. Jag snäser åt min make medan timmarna går och ingen kommer och skriver på svarta tavlan. I studion balanserar ballerinor i rosa satängtofflor på skakiga ben. Alla de bästa bilderna ligger på klipprummets golv och som en dåre försöker jag foga samman dem. Inget kunde hindra poeten från att spela vänsterhandsstycken med sin friska arm. På gatorna i Västerås, i december, kunde en förbipasserande vara säker på att få höra Haydn från ett halvöppet fönster.

Svensk översättning: Lars Gustaf Andersson 2026

The post Littestraden: 4 dikter av Eve Joseph first appeared on Opulens.

LYRIK. Inför helgen presenterar vi dikter av William Karlsson i veckans utgåva av Littestraden.

William Karlsson är 21 år gammal och studerar ekonomi i Lund. Han har alltid haft ett intresse för litteratur och skriver både poesi och prosa, mest för sitt eget nöjes skull, och har inte tidigare försökt få någon text publicerad.

Nu är vi glada över att få presentera några av hans dikter som han själv beskriver så här: ”De är nog, likt all litteratur, självbiografiska. Jag tycker om att skriva poesi för att det är ett sätt att försöka förstå sig själv bättre. Det kan ge både klarhet och tröst att skriva”.

CAROLINA THELIN

Dikter av William Karlsson

Du är så späd, så len och vacker. Jag är grov och ful.

Du viskar skönt och jag skrattar djupt.

Dina fulaste tankar ropar jag högt. Mina ömmaste ord reciterar du vardagligt.

Du är den blåa solstrimmade himlen och jag är skrovliga rötter bland dyig jord.

Det du håller hemligt säger jag utan tanke. Min tystnad är din talarstol.

Men om himlen kan framkalla regn och åska, så kan även de finaste blommor frodas i fuktig jord

bland höga ekar.

*

Jag ber om ursäkt, ville aldrig besvära dig

Det var bara flera år sen jag var kär

Hade glömt att det gick att känna så

Visste ej vad jag skulle göra

För vad skulle jag göra?

Att se dig fyllde mig med lycka

Att se dig glad gjorde mig gladare

Kanske tror du att jag är en sån

Som alla andra

Som bara ville ha dig i sängs

Kyssa, erövra och lämna

Men så var det inte!

Jag ville bara skala en clementin

och varsamt plocka bort

varenda vit sträng

tills bara en len

och fin

orange kula

återstod

Så att du kunde äta den läckraste frukt

Söt och syrlig

utan sträv beska

Inget mer än det

*

Visst känner man sig själv bättre än alla andra? Visst tror man att ingen annan, verkligen, kan se vem man egentligen är?

Alla ens djupaste tankar, avlägsna drömmar och mörkaste begär, hålls fångna inuti sitt eget sinne. Visst känner man väl sig själv bäst, när ingen kan se det man tänker. Ingen kan förstå, bättre än en själv.

Men kan du se dig själv? Kan du se hur din blick flackar när jag talar om avlägsna drömmar, om kärlek? Vet du att du nervöst fingrar på koppen, att du sjunker ihop, när det kommer på tal?

Vet den elake mannen att han är elak, när han så djupt vill vara snäll? Fastän jag tror mig lita, ser alla utom mig min svartsjuka. Trots att du tror dig vara dum, blir folk hänförda av din alldagliga, men ändå så otroliga vishet.

Man är den man är. Men ingen, jag menar verkligen – att ingen människa kan veta vem man egentligen är.

Du ser på mig och jag ser på dig. Det enda vi vet är vad vi kan se

och det får räcka.

*

Molande missnöjdsamhet
Ej skarp sorg
Det svider inte
Men det tyngs ned
Av drömmar
Som jag tvingar mig själv
Att släppa

Väntar
Inte så tålmodigt
På att tyngden av dem
Ska lossas
Från mina axlar

Saken är den
Det går inte
Att ignorera bort
En säck på ryggen

Den kan bara släppas
Genom ett kast
Ett krafttag
Handling kallas det
En svår och jobbig
Handling

Jag är rädd
För att säcken spricker
Kanske att de ser
Och skrattar

Men är det inte
Mycket bättre
Med en sprucken säck
Än en bruten rygg
För att man vägrade
Släppa taget

Vissa saker
Släpper man bara
Metaforiskt
För det kräver
I verkligheten
Kraft

Det krävs mod
För att släppa taget
Om det man måste
För det man älskar

The post Littestraden: Dikter av William Karlsson first appeared on Opulens.