SEPARATISM. “Uppenbarligen har offerkoftan blivit så bekväm att en del tvekar att ta av sig den, även när de välkomnas in i värmen.” Lisa Bjurwald menar att om mediebranschen blir bättre på mångfald så kommer det också medföra en mer konstruktiv dialog.

Många redaktioner är så homogena sedan så många decennier tillbaka att cheferna inte har förmågan att se, eller åtminstone inte är intresserade av att agera kraftfullt mot, problemet med bristande mångfald. För det är ett problem, både internt och för mediehusens konsumenter.

Varierade bakgrunder och erfarenheter ger en mer mångfacetterad – och därmed bättre – rapportering. Denna grundläggande truism hamnar ofta i skymundan när anklagelser om mediernas “godhetsposerande” kastas runt av ytterkantshögern.

Exakt hur svenska medier jobbar (om alls) med etnisk mångfald, både i sin bevakning och på de egna redaktionerna, borde analyseras och diskuteras mer. Slentrianmässiga uttalanden om att “en av tidningens bästa reportar minsann heter Muhammed” brukar sätta P för vidare diskussion. Vi som samhälle borde inte nöja oss med symbolhandlingar från den så kallade tredje statsmakten. Fler än en reporter har också känt sig som ”alibi” på i övrigt helvita mediearbetsplatser.

När det handlar om kön ägnar sig flertalet redaktioner åt att räkna; “nu har vi haft si och så många kvinnliga experter den här veckan, målet är åtminstone 40 procent”. På det etniska området verkar man ofta tycka att det räcker med en (1) symbolisk medverkande invandrare på oregelbunden basis. Och de människorna plockas in just i syfte att visas upp – inte som ett sekundärt mål (ökad mångfald) i en redan existerande nyhet. Vilket ger en annan, journalistisk problematik.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Här ett färskt exempel ur verkligheten, från en svensk specialtidning. Istället för att låta storyn styra och därefter engagera sig i medverkandes mångfald, letade man uttryckligen efter “tjejer som gjort något bra”. Där anser i alla fall jag att man är inne på aktivism, inte journalistik. Tidningen ifråga är långt ifrån ensam. Som frilans har jag själv ålagts liknande uppdrag många gånger. Både vad gäller kön och hudfärg/etnicitet.

Men det finns också problem på motsatta sidan. Det senaste året har jag själv varit med om inte en utan flera situationer, där personer med annan etnisk bakgrund än svensk fått frågan om intervju eller annan medverkan, men antingen tackat nej eller inte svarat alls – bara för att sedan göra stor sak av den egna exkluderingen. Det är både fräckt och oetiskt.

Som en parallell utveckling finns separatistspåret bland svenska minoritetsdebattörer, där vissa till och med förordat att minoritetspersoner inte ska prata med vita journalister. Uppenbarligen har offerkoftan blivit så bekväm att en del tvekar att ta av sig den, även när de välkomnas in i värmen.

Sammanfattningsvis tycks många medier anse att en snabb, symbolisk reporterfråga till en icke-vit expert eller en, max två rasifierade omslagspersoner om året är tillräckligt för att beskriva sitt arbete som “inkluderande”. Det verkar saknas ett mer djupgående arbete på många redaktioner kring de här frågorna. Men om mediebranschen blir bättre på mångfald, är det troligt att den besvikelse som tar sig uttryck i offermentalitet och separatism kan vändas till konstruktiv dialog. Det tjänar vi alla på.

The post Mångfald i medierna inte svartvitt first appeared on Opulens.

MEDIEKRITIK. “En tredjedel av tonårsflickorna sa att de var missnöjda med sina kroppar och att Instagram fick dem att må sämre. Vi pratar här om psykiska problem som störd självbild, låg självkänsla, ångest, depression, ätstörningar som anorexi och bulimi, och självskadebeteende.” Lisa Bjurwald skriver om veckans chockerande avslöjande av interna dokument som läckt från sociala medier-jätten vilka hela tiden utåt förnekat problemet. 

I tisdags gick Wall Street Journal (WSJ) ut med en stor och skakande story: interna dokument visar att Facebook, som numera äger Instagram, inte bara är medvetna om att bildmediet skadar flickor och unga kvinnor. De har också länge följt och undersökt fenomenet med hjälp av sina egna forskare, som författat rapporter som presenterats för högsta ledningen – inklusive chefen Mark Zuckerberg.

Ordet som återkommer i dessa interna utredningar är: toxic. Instagram är helt enkelt giftigt för miljoner flickor och unga kvinnor runt om i världen och deras mentala hälsa.

Den bildbaserade appen med sitt fokus på glättiga, retuscherade bilder av ”livets goda”, inte minst konsumtion, mode och skönhet, har omkring en miljard (!) aktiva månatliga användare. 7,5 procent är omyndiga, 13-17 år. Bara i USA loggar 22 miljoner tonåringar in på appen varje dag, enligt WSJ.

Våren 2020 noterade Facebooks forskare att en tredjedel av tonårsflickorna (32 procent) sa att de var missnöjda med sina kroppar – och att Instagram fick dem att må sämre. Vi pratar här om psykiska problem som störd självbild, låg självkänsla, ångest, depression, ätstörningar som anorexi och bulimi, och självskadebeteende. När forskarna året innan, 2019, sammanfattade riskerna med Instagram för flickor och unga kvinnor slog de fast: ”Vi förvärrar kroppsuppfattningen hos var tredje tonårsflicka.” Låt det sjunka in ett slag.

I sin utåtriktade kommunikation har IT-jätten hela tiden förnekat sin djupgående kunskap om skadorna på unga användare. Och det är här vi journalister och vårt eget problematiska – men alltför sällan diskuterade – beroende av sociala medier kommer in. För det första är vi bara människor och inte immuna mot de beroendeframkallande mekanismer som Silicon Valley på senare år erkänt finns inbyggda i sociala medier.

För det andra behöver en majoritet av journalistkåren använda Twitter, Instagram, Facebook och så vidare i sin yrkesutövning, om så bara i bevakningssyfte utan aktivt eget delande av material. Det sistnämnda stärker naturligtvis beroendet, eftersom vi ofta inte kan logga ut och blandar samman det privata och det professionella utövandet. Efter att ha blivit utslängd (nå, åtminstone utestängd) från Twitter i våras är jag nu tillbaka och kan med egna ögon jämföra hur mycket man missar i form av tips, uppslag, idéer, vidare läsning, inbjudningar, kontaktskapande.

Men nu har vi alltså svart på vitt att våra arbetsverktyg, de som genererar minst ett dussin gratisrubbar (”Läckberg i Insta-bråk”) åt tabloiderna varje dag, skadar våra unga. Sociala mediers avigsidor, som vi länge varit medvetna om, är inte bara elefanten i journalisternas digitala fikarum – de är en hel stampande hjord. Vi har redan lämnat över yttrandefriheten och västvärldens centrala plattformar för debatt och diskussion i oetiska miljardföretags händer. Genom att upprätthålla Instagrams position och göda kretsloppet av klick-uppmärksamhet-nya följare-nya bilder-skriverier i mainstreammedia-klick, bidrar vi också aktivt till att skada unga människor.

Är vi i mediebranschen verkligen okej med detta? Om inte, så bör vi kanske prata om det.

The post Det mänskliga priset för gratisrubbarna first appeared on Opulens.

MEDIEPROFILER. “Mediebranschen kan inte både bevaka makten och samtidigt skapa sina egna hybridmakthavare, som ska försöka bevaka sina vänner och bekanta”, skriver Lisa Bjurwald.

I veckan skriver jag på Expressen Kultur om den interna kritiken mot SVT-programledaren Carina Bergfeldts insamling till folket i Afghanistan, snarlikt SVT:s egna insamlingskampanjer och i min mening i linje med public service ålagda uppdrag att värna demokrati och mänskliga rättigheter.

The post Kändisifieringen av journalistiken är ett gissel first appeared on Opulens.

BLOGG 2.0. Högerskribenten Ivar Arpi startar nu en egen publikation. Lisa Bjurwald skriver om den trendande journalistiska nyhetsbrevgenren och ser både fördelar och nackdelar.

Många mediearbetare lockas av att vara sin egen chef som frilans eller egenföretagare, men hur är det att vara sin egen publicist? Tidigare ledarskribenten på Svenska Dagbladet Ivar Arpi var en av centralgestalterna i den absurdistiska liveshowen “Bulletin” och har nu, kanske bränd av sina erfarenheter av usla överordnade , startat vad han själv beskriver som en “blogg 2.0”. I Arpis nyhetsbrev Rak höger utlovas texter och poddar om samtidens heta frågor, “utan filter eller skygglappar”.

Internationellt sett finns många spännande exempel på profilerade journalister, debattörer och författare som gått samma väg. Feministen Mona Eltahawy, ursprungligen från Egypten och numera verksam i New York driver till exempel det härligt frispråkiga nyhetsbrevet Feminist Giant, med tagline Global feminist resistance to patriarchal fuckery, sedan i höstas och gör där nedslag och analyser från kvinnokampen världen över. Liksom med Ivar Arpis skygglappsfria innehållsdeklaration är det tydligt att det egna redaktörskapet har en befriande effekt på ordet.

Idag finns en uppsjö av oberoende tidskrifter utan tunga medieägare som Bonnier och Schibsted – du läser just nu en av dem – och intressanta initiativ som Byline Times vill till och med konkurrera med de stora dagstidningarna. Risken att en sådan sajt blir uppköpt och urvattnad till ännu en slätstruken medieprodukt är dock alltid överhängande, liksom att de kraschar ekonomiskt efter 2-3 år, eller tvingas tumma på integriteten och inleda tveksamma reklamsamarbeten för att hålla sig flytande. Publikationer som enbart har sin enda skribent vid rodret har lättare att klara ekonomin, men ändå måste pengar in. Så vad krävs för att de ska fungera?

Det verkar nästan vara ett måste att skribenten redan är ett namn, även om det finns utrymme att bygga en ännu större “fanbase”. Avsändaren behöver inte vara känd för allmänheten, utan kan ha skapat sig en följarskara inom ett specialiserat område som till exempel försvarspolitik. För att få in regelbundna intäkter måste nyhetsbrevet ge mervärde i form av exklusivt material bakom betalväggar, poddar och liknande. Ungefär som dagens prenumerationstjänster hos kvällstidningarna, men med en mer personlig touch och möjligheten att påverka innehållet och interagera med andra följare, helst också med stjärnskribenten själv. För producenten finns här liksom med crowdfunding en utmaning i att inte bli för påverkad av de som finansierar hans eller hennes arbete.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Det ligger också en långsiktig utmaning i att få folk att fortsätta betala för en röst, när den initiala nyfikenheten och viljan att stödja satsningen har lagt sig. Ivar Arpi erbjuder till exempel prenumerationer för 50 kr per månad, samma prisklass som The Local (transparens: undertecknad är regelbunden skribent), där man för 59 kronor i månaden får artiklar om en rad olika bevakningsområden. Även DN:s erbjudande “Digital bas” ligger på 59 kronor i månaden.

Skribenten måste alltså argumentera för sina följare att de får ett mervärde som är så starkt att det kan tävla med “riktiga” dagstidningar med jätteredaktioner. Det är ju inte säkert att följarna har råd eller vilja att betala för flera olika produkter varje månad. Ett torrt och opersonligt nyhetsbrev om exempelvis USA skulle inte ha en chans; konsumenten kan lika gärna läsa CNN och liknande nyhetssajter helt gratis. Personligen skulle jag däremot betala för Olle Wästbergs nyhetsbrev. Wästberg är en pionjär inom den journalistiska nyhetsbrevgenren i Sverige och hans erfarenhet som tidigare generalkonsul i New York med mera ger unika insikter i stort som smått over there.

Från ett större perspektiv blir dilemmat med skribenten som chefredaktör för “Anna Anderssons Nyheter” att trogna följare nog kan lockas att ansluta sig – men når man utanför hejarklackscirkeln? Blir det inte bara en rundgång av tyckande, ett predikande för de redan frälsta? Bristande mångfald i allt från åsikter och politisk inriktning till ålder och etnicitet är ett problem för hela mediebranschen, och på sätt och vis borde de tunga mediehusen gå i bräschen för förändring, snarare än enskilda skribenter som försöker hålla sig flytande.

The post Journalisten som utgivare first appeared on Opulens.

MEDIEKRITIK. “Är det viktigare att understryka att män begår dessa brott, än att kvinnor drabbas av dem?” Lisa Bjurwald om hur sexualbrott i medierna ofta skildras som någonting som bara händer.

En populär video sprids just nu bland kvinnor på Instagram och i andra sociala medier. Det är den unga amerikanska poeten och Tik Tok-stjärnan Christi Steyn som uppmärksammar hur vi talar om mäns brott mot kvinnor: “Vi säger att si och så många kvinnor våldtogs förra året,” påpekar Steyn, “inte hur många män som våldtog kvinnor. Vi pratar om hur många unga tjejer som sextrakasserades i skolan – inte hur många pojkar som sextrakasserade dem.” Till och med begreppet “våld mot kvinnor” är problematiskt, menar hon: “Det är en passiv konstruktion, det finns inget aktivt ord i meningen. Det är någonting som bara händer; män är inte ens en del av det.”

The post Hur talar vi egentligen om sexbrott? first appeared on Opulens.

MEDIEKRITIK. “Låt inte männen skrävla, bre ut sig och ytterligare befästa sitt maktövertag. Det stärker skadliga, historiskt djupt rotade och sedermera medialt spridda myter om att det är kvinnan som bör skämmas”, skriver Lisa Bjurwald apropå bevakningen av Göran Lambertz frikännande.

Vi är flera mediebevakare som kritiserat det etiska övertrampet i att livesända Göran Lambertz egenregisserade förtalsshow i tisdags. En “presskonferens” där Lambertz dompterade den församlade pressen i sin egen trädgård och öste tillmälen som “bedragerska” och “lögnerska” över den unga kvinna som sett honom som en extrapappa, men som efter en händelse i julas anmält toppjuristen för våldtäkt.

Nu är hög tid att diskutera mäns mediala övertag vid sexualbrottsfall – ett övertag som tyvärr också är väl befäst i det rättsväsende som ska ta utsagan från en okänd, yngre person på samma allvar som försvaret från en framstående äldre man.

Det skadar inte heller att ha ett visst mått av cynism.

Så sker dock inte alltid. Våren 2005 rapporterade till exempel DN att det sexköpande justitierådet Leif Thorsson fick fortsätta döma i Högsta domstolen – trots att han själv hade brutit mot lagen. Det var dåvarande Justitiekansler Göran Lambertz som fattade beslutet om att rädda Thorssons karriär. HD:s chef Bo Svensson menade vid tillfället att sexköparen Thorsson kunde fortsätta att döma även i sexbrottsmål. “Tvärtom kan man ju säga att han har djupa kunskaper i ämnet”, sade Bo Svensson till DN den 26 maj 2005 och skrattade. “Ett fall av sexköp får man förlåta”, sade Göran Lambertz till samma tidning. Den sexsäljande unge mannen ifråga hävdade att det hade skett vid fem tillfällen, men överåklagaren valde att lägga ned fyra med den klassiska motiveringen att “ord stod mot ord”.

I min och Kerstin Dejemyrs aktuella granskning “Gärningsmannen är polis. Om trakasserier och tystnadskultur inom svensk polis”, visar vi hur det ser likadant ut idag inom en annan del av rättsväsendet. En absolut majoritet av alla sexbrottsanmälningar mot polismän går inte ens till åtal. Och toppjuristen Lambertz släpptes alltså ur häktet denna vecka i brist på bevis. Med tanke på hur svårt det är överlag att få män fällda för våldtäkt, färre än 4 procent av över 8 800 svenska anmälningar 2019, måste medierna vara bättre förberedda och pålästa för att kunna förmedla en rättvis bild av ett fall som Lambertz.

Det skadar inte heller att ha ett visst mått av cynism när man bevakar sexualbrott med dess problematiskt låga fällningsgrad. Att en erfaren och manipulativ mediespelare som Göran Lambertz, som dessutom redan från häktet annonserat sina planer på en bok (!), skulle kunna bete sig på det här viset var väntat (om än inte med fullt så grova anklagelser mot sin tidigare “extradotter”). Män med makt ser ofta ingen anledning att skämmas när de anklagas för sexualbrott. Och även om de känner skam innerst inne väljer de skamlösa strategier för att försvara sig.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

En sådan strategi kan vi kalla “Casanova-försvaret”: att likt vår forne JK utmåla sig som en kvinnokarl som inte kunde stå emot fresterskan (“svag i anden och i köttet”, direkt citat Lambertz) istället för en våldtäktsman, vilket är mer smickrande och framför allt inte olagligt. Det är en strategi som använts av män som filmregissören Roman Polanski, som brutalt drogade och våldtog en 13-årig flicka och senare skröt i pressen om att “alla vill knulla unga flickor… Domare vill knulla unga flickor, jurymedlemmar.” Den har använts av Dominique Strauss-Kahn, den forne chefen för Världsbanken som friades för våldtäkt i en av 2000-talets största sexskandaler innan metoo. “DSK” ska ha utsatt otaliga prostituerade och andra kvinnor för brutala sexövergrepp men beskrevs av franska veckotidningen Le Journal du Dimanche som “un grand séducteur” – en stor förförare.

Så, journalistkollegor: Gå inte i sådana här uppenbara PR-fällor som den Lambertz gillrade. Låt inte männen skrävla, bre ut sig och ytterligare befästa sitt maktövertag. Det stärker skadliga, historiskt djupt rotade och sedermera medialt spridda myter om att det är kvinnan (“bedragerskan”, “fresterskan”) som bör skämmas över att hon berättat öppet om vad hon har utsatts för, medan mannen blir en av andra män beundrad “erövrare”. Och det placerar den redan skyhöga ribban för att kvinnor ska våga anmäla mäktigare män om möjligt ännu högre. Ingen av oss önskar väl straffrihet för våldtäktsmän? Det svenska rättsväsendet är farligt nära de nivåerna redan.

The post Förstärk inte mäktiga mäns mediala övertag first appeared on Opulens.

TYSTNADSKULTUR. “Mycket av det som borde komma ut till medborgarna och makthavarna, som alltså fattar beslut om finansiering av polisen på skeva grunder, gör det helt enkelt aldrig”, skriver Lisa Bjurwald.

Februaris Kalla Fakta-avsnitt om Polismyndighetens maffiametoder mot visselblåsare, granskningarna av Polisens allehanda övertramp i sociala medier och nu min och Kerstin Dejemyrs reportagebok Gärningsmannen är polis, om sextrakasserier och tystnadskultur på samma myndighet, har satt polisen i hetluften. Av den aktuella debatten att döma kan man förledas att tro att såväl mediernas polisbevakning som responsen från polisledningen är tillräcklig. Tyvärr är det motsatta sant.

The post Insynen i polisen måste öka first appeared on Opulens.

MEDIEHAVERI. “Att utmåla oliktänkande som säkerhetsrisker – det är ingenting som västerländska demokratier och dess medier ska ägna sig åt”, skriver Lisa Bjurwald som är starkt kritisk till att Sveriges Radio hänger ut en Facebook-grupp med personer som är kritiska mot Sveriges pandemihantering.

I min förra mediekolumn skrev jag om public service dåraktiga jakt på “oberoende”, som fått direkt motsatt resultat. Nämligen, att vissa partier granskas och ifrågasätts mindre än övriga, samt att rena fakta behandlas som en åsikt bland andra. Eller som tecknaren Max Entin ringat in SVTs och Sveriges Radios återkommande studiohaverier: “Nu är ju inte Hitler här och kan bemöta kritiken.”

På coronafronten har man sedan pandemiutbrottet kunnat notera andra, lika oroväckande tendenser hos public service. Regering och myndigheter har inte granskats regelbundet eller på djupet, deras ord har lyfts fram som oberoende sanningar, vissa experter har nyttjats orimligt mycket mer än andra, kritiker av Sveriges nationella strategi har behandlats med avståndstagande eller ignorerats, tunga expertinstanser som WHO med större erfarenhet och kunskap av virus och epidemier än vi har i Sverige har plötsligt inte “passat” bevakningen, för att sammanfatta några av problemen.

Public service är skattefinansierat och beroende av staten i sin själva existens. Just SVT och Sveriges Radio måste alltså särskilt noga akta sig för att bli megafoner åt makten. Deras uppdrag är att tjäna folket, inte makthavarna. En nationell kris som coronapandemin blir ett eldprov för detta uppdrag. Vilket leder oss in på Sveriges Radios senaste haveri.

Det krävs inte mycket journalistisk granskning av SR:s “hit job” för att se hur lite de har på fötterna.

I ett avsnitt av Vetenskapsradion väljer redaktionen, mitt under sagda kris, att hänga ut en liten, enskild Facebook-grupp med personer som är kritiska mot olika aspekter av Sveriges pandemihantering. Det krävs inte mycket journalistisk granskning av Sveriges Radios “hit job” för att se hur lite de har på fötterna. Till stor del består anklagelseakten av att medlemmarna i gruppen, som alla klumpas ihop och får ta kollektivt ansvar för vad enskilda personer skriver, har en upprörd och aggressiv ton. Men, som yttrandefrihetsexperten Nils Funcke påpekar i en bra och klargörande artikel i Dagens Media:

“Det är i högsta grad legitimt att i ett forum på Facebook eller i vilket forum som helst diskutera och ifrågasätta den svenska strategin. Det är en lika väsentlig som självklar del av yttrandefriheten att man både strikt sakligt eller i mer svepande ordalag får ge uttryck för sina åsikter och värderingar.”

Svenska journalister skräder inte orden om utländska demokratiinskränkningar, om medieklimatet i Putins Ryssland eller hur Trump har hotat pressfriheten, men verkar ofta oroliga för att kritisera mediemakthavare på hemmaplan. Låt mig bespara dem eventuellt obehag och skriva det rakt ut: Sveriges Radio har hängt ut kritiska personer som utövat sin grundlagsskyddade yttrandefrihet i en privat diskussionsgrupp som nationens fiender. Det är ett förfärande journalistiskt övertramp.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Sveriges Radio leker nu med elden; det här är inget som kan raderas i en handvändning. Aftonbladets ledarsida har redan hakat på. Till och med vanligtvis balanserade Heidi Avellan tappar bort sig: “Att gruppen verkar i lönndom oroar.” Sveriges Radio har gjort en riktig fulvinkling på detta med “lömska, dolda Facebook-grupper”, som till och med erfarna skribenter nappat på. Det finns tiotusentals stängda Facebook-grupper, om allt från politik till hobbies. Det otäcka är hur enkelt man skulle kunna göra ett identiskt jobb som Sveriges Radios med vilken annan grupp som helst. Bara i mina vårdgranskningar har jag kommit i kontakt med dussintals sådana. Vilket svek som journalist att istället för att granska patientanmälningar mot sjukhus och kolla upp tips om missförhållanden, skriva en text av typen “Dold grupp kritiserar kvinnovården: Försöker påverka läkare och makthavare!”

Sådana här publiceringar skickar signaler, de skrämmer och tystar. “Jag blir mörkrädd, och får en obehaglig känsla att de ska sätta dit oss”, säger Anders Vahlne, professor emeritus i klinisk virologi vid Karolinska institutet, till Dagens Media. Att utmåla oliktänkande som säkerhetsrisker – det är ingenting som västerländska demokratier och dess medier ska ägna sig åt. Varken i kristider eller någon annan gång. Att försöka kväsa yttrandefriheten, skrämma kritiker till tystnad? Det om något är väl antidemokratiskt.

The post Sveriges Radio leker med elden first appeared on Opulens.

HAVERI. “Vad sägs om de här frågorna till Mattias Karlsson, Jimmie Åkesson och andra stammisar i public services myssoffor: Hur blev du fascist? Varför hatar du journalister?” Lisa Bjurwald är starkt kritisk till SVT:s och SR:s flathet inför högerpopulismen.

Många av oss mediebevakare har kritiserat svensk public service för dess (van-)tolkning av principen om journalistikens oberoende. Sammanfattningsvis verkar SVT och SR allt oftare blanda ihop opartisk rapportering, vilket är önskvärt, med att ge främlingsfientliga och nyfascister obefogat stort utrymme utan kritiska eller ens några följdfrågor, vilket förstås inte är det.

The post Public service ska försvara demokratin first appeared on Opulens.

MEDIEKRITIK. “Vi svenska journalister måste våga lyssna till kritiska röster och ifrågasätta konsensus medan en fråga ännu är het.” Lisa Bjurwald är kritisk till den inhemska mediebevakningen av myndigheternas pandemibekämpning.

Sveriges pandemistrategi har gått stick i stäv med både vetenskap och omvärldens val att aktivt skydda sina medborgare. Tyvärr har också vår coronajournalistik stuckit ut. Regeringen skyller ifrån sig pandemiansvaret på regionerna. Folkhälsomyndigheten skyller på invandrarna (utan motfrågor från intervjuaren). Det är inte bara Kalle och Musse som undrar vem det är som kör denna december. Ändå är det främst en handfull debattörer och ledarskribenter, som Opulens Sofia Nerbrand, som utkrävt ansvar från makthavarna.

The post Svensk coronajournalistik sticker ut first appeared on Opulens.

ARBETSMILJÖ. “Tilltaget är också en spark nedåt mot några av kulturvärldens sämst betalda och mest utsatta individer, med en fast anställd kulturchef som avsändare.” Lisa Bjurwald är kritisk till Göteborgs-Postens kulturchef som i tisdags anklagade arbetare inom den egna sektorn för att vara smittspridare av covid-19.

Göteborgs-Postens omstridde kulturchef Björn Werner har åter igen trampat i klaveret. Denna gång med en krönika i tisdags som anklagar arbetare inom den egna sektorn, kulturen, för att vara oansvariga smittspridare av covid-19.

Werner skräder inte orden: ”Kulturbranschen, sporten och krognäringen har kämpat på barrikaderna för att kunna få fortsätta skapa möjligheter till smittspridning,” skriver han. ”Kulturskribenterna, de i mitt eget skrå, har här tyvärr varit särskilt högljudda i kampen för att få återgå till en verklighet som fortfarande inte finns. Som om inte Folkhälsomyndighetens rekommendationer har fortsatt att gälla som innan. Som om inte viruset har fortsatt att spridas.”

Reaktionerna från landets kulturarbetare (och kulturkonsumerande GP-läsare) kom omedelbart. ”En kulturjournalist som förolämpar och förnedrar kulturbranschen och dess arbetare är en av många anledningar att inte prenumerera på GP,” skriver en användare i Facebook-gruppen Öppna salongerna! som har 10 700 medlemmar. ”Det här tar priset i osaklighet och osmaklighet,” menar en annan. ”Att en kulturchef klumpar ihop kultur och idrott med krognäringen och påstår att vi i kulturbranschen ‘kämpat på barrikaderna för att kunna få fortsätta skapa möjligheter till smittspridning’ är bisarrt, ohederligt, falskt, kränkande, idiotiskt och i högsta grad kulturfientligt.”

Faktum är att detta inte är Björn Werners första corona-attack på kulturarbetare. Den 30 oktober skrev han till exempel en krönika med rubriken ”Kulturvärlden har blivit coronaförnekare”. ”Jag trodde i min enfald att det var på dessa sidor min malande känsla av att något är fel skulle formuleras,” kontrar skådespelaren och regissören Frida Röhl i ETC Göteborg den 6 november. ”Jag är inte coronaförnekare men jag drömmer om att få spela teater för publik.”

Under ytan bubblar också den interna kritiken. För som chef på GP Kultur har Björn Werner varit (och är fortfarande) ansvarig för att lägga ut uppdrag som restaurangrecensioner och teaterrecensioner på kultursidornas frilansskribenter – medarbetare som nu alltså blir kritiserade som ”oansvariga” av sin egen uppdragsgivare. Det är ju helsnurrigt. En kulturarbetare på Facebook påpekar också att det är ”en otrolig ironi” att Werner själv inte lär ha något jobb, om det inte längre finns någon kulturbransch att bevaka post-corona. Men tilltaget är också grymt, en spark nedåt mot några av kulturvärldens sämst betalda och mest utsatta individer, med en fast anställd kulturchef som avsändare.

Här måste man tillägga att det inte är första gången det stormar på Björn Werners redaktion. Knappt ett och ett halvt år efter hans tillträde som i kulturbranschen okänd 32-åring hösten 2017 skrev Dagens Media en svidande exposé över den dåliga arbetsmiljön på GP Kultur och Nöje. Werners beteende saknar motstycke, menade en erfaren frilans då: ”Det är oerhört oprofessionellt. (…) Man möts av arrogans, det är svårt att få besked och blir omöjligt att planera sitt jobb.”

Resultatet blev – ingenting. Werner fick fortsätta. Och missnöjet fortsatte att växa. Även om man som utomstående inte har hela bilden, måste man i och med vittnesmålen till Dagens Media och nu senast Werners regelbundna utfall om “kulturens smittspridare”, konstatera att kulturchefen på Västsveriges största morgontidning inte verkar hysa den respekt för vare sig kultursektorn eller de egna medarbetarna som positionen kräver. Till skillnad från packade (i dubbel bemärkelse) nattklubbar och barer har de flesta kulturinstitutioner tagit sitt ansvar under pandemin och erbjudit coronasäkrade upplevelser i så hög mån det varit möjligt.

Göteborg är en rik kulturstad som inte lider brist på tänkbara ersättare som till skillnad från nuvarande kulturchef har lång erfarenhet från sektorn i bagaget. Varför inte ge någon av dem chansen att sätta en positiv prägel på GP:s kulturbevakning?

The post Helsnurrigt Björn Werner! first appeared on Opulens.

RESTRIKTIONER. “De som tidigare har undvikit att delta i fester, bör fortsätta med det, och de får inte heller arrangera de fester som de inte tänker gå på.” Lisa Bjurwald reder ut vår ledare Tegnells nya påbud.

Varmt välkomna till höstens 128:e presskonferens hos Folkhälsomyndigheten om coronapandemin! Först ett antal nyheter. Vår ledare Anders Tegnell har officiellt klassat covid-19-viruset som ett så kallat Kategori Ö-virus. Ö som i övergångsställe. Alltså: Ledare Tegnell bedömer farlighetsgraden att vara likställd med att gå över ett sådant. Eftersom närmare 6 000 svenskar nu avlidit i covid kommer Trafikverket från och med den 1 november att hålla dagliga presskonferenser om hur vi ska hantera hotet från landets övergångsställen. Bland annat kommer särskilda övergångsvärdar (“Herr Gårman”) att inrättas. Tillsammans kommer vi dock att hålla i och hålla ut. En hundraprocentig tillit till staten, förlåt, till varandra, är som ni vet Sveriges främsta vapen mot alla typer av kriser.

The post En lektion i kommunikation first appeared on Opulens.