SYMFONI.  Jesper Nordström tar sig an Bruckners sjunde symfoni. Ett verk som Ivo Homqvist skrivit om tidigare här.

När det gäller de stora hörnstenarna inom klassisk musik vågar jag lova att ni kan nynna en melodi om jag nämner namn som Bach, Beethoven eller Mozart. Det är som den tidigare eran inom konstmusik har den slående svidande melodin som raison d’être.

Sedan händer något under 1800-talet. Det glider mot det mer svårt atonala, och min ”hit men inte längre” gräns går vid Mahler. Javisst, någon viktigpetter kommer väl dragandes med Camille Saint-Saëns eller annan melodiös redan då anakronistisk musik för att skjuta min tes i sank.

Så har vi då Anton Bruckners symfonier som märkligt nog består av melodier, melodier, och åter melodier men ändå inte fastnar på det där sättet som Mozarts toner nästan kan bränna sig in i hjärnan som någon sommarplåga i stil med ”Boten Anna”.

Det är märkligt men jag kan ta fram min mastodont-cd-box och spela något och hela tiden slås av att hur nytt och ohört det hela framstår som.

Som att följa en bäck som går över i en å som går över i en flod i en lång vandring med skinnryggsäck och stav i gammal stil.

Den sjunde symfonin har jag även i en tjeckisk lp-box på Supraphon, inköpt helt enkelt på grund av att omslaget fint skildrar musiken. Långt ifrån Deutsche Grammophons stelt högtidliga konvolut bejakar bilden den friskhet och naturlyrik som är som mest tydlig i hans sjunde symfoni. Det är hans hemland Österrike som glider förbi med mäktiga mörkgröna berg och lyrisk edelweiss om vartannat.

Med det sagt blev Bruckner utmärkt lämplig för nazisternas mytbildning. Bruckner och Hitlers levnadsbana är slående lika. Båda födda under förhållandevis fattiga förhållanden, båda mer eller mindre hårt kämpande kulturmän i Wien där såklart den bittre dilettanten Adolf kunde hitta en idol på samma vis som den arbetslöse gruvarbetaren i Kentucky kunde drömma om vara en vulgär fastighetshaj på Manhattan.

Men låt det vara sagt en gång för alla: Bruckners koppling till Tredje riket är något han postumt lagts till last. Till skillnad från hans lärofader Wagner med sin antisemitism och sina forngermanska myter och stundtals kristet eskatologiska tankegods var Bruckner först främst och sist kompositör och inte ideolog. Hans symfonier nämns ofta som formellt, inommusikaliskt nyskapande och det tyvärr är något som går förbi en glad gröngöling som jag.

Ja, jag sa glad gröngöling, för jag kände att när jag började läsa en torr, djup avhandling om detta stycke slogs jag snabbt av känslan att ”nej jag vill inte låta det flytta upp i hjärnan och bli analyserat ”.

Den svärmiska känslan och det stora ödesmättade lämpar sig inte direkt för djupa pannveck, speciellt inte adagiosatsen. Det är väl den känslan som gjorde att den tyska folkradion spelade det både när förlusten av Stalingrad och Hitlers självmord var ett faktum. Det visar mest på att starkt suggestiv musik låter sig kapas till vilka mörka tankesystem som helst, så ruska av er det och njut av kanske tidernas mest hjärtknipanade symfonipassage.

The post Veckans vax: Bruckner first appeared on Opulens.

RETROKULTUR. Den här veckan försöker Jesper Nordström ta reda på lite mer om sitt antika skivfynd. Det visar sig vara i stort sett omöjligt.

Ta ett djupt andetag nu för risken är du blir irriterad. Detta är min mest mystiska skiva och det är omöjligt att komma till saken. Det är däremot möjligt att prata mycket runt den. För mig är det som att förvandlas till en igel som inte släpper taget innan det sugits ur blod i form av information.

Gruppen Lido Tango Band är omöjlig att hitta någon information om direkt, däremot är det fullt möjligt att de var del av den företeelse i mellankrigstiden som påminner om våra gamla brunnsorkestrar. Nå, nu kommer väl någon musikprofessor och påvisar att det finns en publikation om orkestern i Lichtensteins nationalbibliotek men för oss dödliga nördar verkar den helt flyga under radarn.

Sedan har vi ju den gamla sångtraditionen och mentaliteten som denna skiva representerar. I mellankrigstiden var det ofta mer tal om att ödmjukt förvalta en sångtradition, en orkester klädde upp sig och framförde musiken i en neutral stil. Verkligen inte som i vår tid med “Så mycket bättre” där det individualistiska uttrycket står i första rummet. Fast tänker man en runda till kanske Lido Tango Band var den tidens motsvarighet till coverband av det slag som helg efter helg spelar sig igenom örhängen på finlandsfärjan.

Nå, det är i alla fall svårt att veta när man blott får informationsskärvan att Raffaele Stocchetti har skrivit låten. Var han medlem i orkestern eller inte? Vem vet?

Så försöker jag en annan väg och söker på skivbolaget och bland det enda man finner är att det rör sig om åtta i stället för tio tumsskivor och att det är ”elektriska inspelningar” av Edison. Ja, men är inte alla inspelningar elektriska? Tydligen inte. Be mig inte förklara, jag fattar det knappt själv, men det fanns tydligen ljudinspelningar för länge sedan som enbart byggde på själva ljudets vibration i sig.

Då var det såklart klipskt varumärkesbyggande att Edison gav sig in i ett nytt “tekniken och elektricitetens under” i form av att ge ut grammofonskivor. Skivomslaget är också mer fokuserat på att skryta om den förnämliga ljudkvaliteten och hur outslitlig skivan är än att informera om artisten. Så jag ger upp i jakten på mer kunskap om bandet.

Att musiken är så där hurtig som en SF-journal men samtidigt spelades i Lido, det syndiga tillhållet för den tidens jetset får mig mest tänka på satirvisan “Det är så hälsosamt och stärkande i fjällen” där den tidens hälso- och kur-resor revs ner från piedestalen och visades för vad de var, nämligen utsvävande semesterresor med festande och lösa förbindelser. Lyssna själv!

Jag får nöja mig med att ha skivan som ett mystiskt inredningsobjekt tillsammans med en sifon från samma era.

The post Veckans vax: Lido Tango Band first appeared on Opulens.

RETROKULTUR. Jesper Nordström reflekterar över några skivomslag med minimalistisk design och konstaterar att det musikaliska innehållet kan variera starkt.

Det hela började med en lögn. När gitarristen Michael Rother sökte lägenhet ville han inte just vara musiker det vill säga framstå som fattig bohem utan bildade ett företag inom “reklam och design” och fick en lokal som han sedan bodde i också.

Omslaget till den första sjävbetitlade lp:n med hans band Neu! (december, 1971) var just sådan där rätt okonstnärlig bruksreklam med sin till synes sprayade logotyp i form av ett typsnitt på snedden mot vit bakgrund. Något liknande kan man fortfarande hitta på Tysklandsimporterad läsk i Malmös närbutiker.

Men kanske ligger också Andy Warhols silkscreenverk och Coca-Cola flaskor som en mer highbrow och arty-farty referens. Det är i alla fall musikaliskt sett fråga om ett slags renhet och ikonoklasm som präglar musiken.

Neu! spelade nämligen rak monoton tajt artrock som ett alternativ till den erans internationellt dominerande pompösa prog-rock (ej att förväxla med svensk progg) där konvoluten ofta var en blandning av rymd och änglar och knark och Jesus och där konceptet helst skulle innefatta komplexa kosmiska och metafysiska perspektiv.

Eller musikaliskt helst kasta sig mellan 17 taktbyten och “citera” Igor Stravinsky. Det vill säga att jag tänker på band som Jethro Tull, om vi ska gå till, i mitt tycke, något av det värsta i detta avseende.

Signifikativt nog nämnde Iggy Pop Neu! som en av sina stora influenser, “with its clean raw energy”.

Det asketiska omslaget hade blivit något att förhålla sig till mer eller mindre uttalat.

Kevin Godley och Lol Creme hade mod att lämna hitfabriken och kassakon 10cc för att spela mer kommersiellt ogångbar artrock. Och till sitt andra album ”L”, med Godley & Creme, 1978, valde de Storbritanniens skylt för övningskörning som omslagsbild.

“L” som i “Learning”. Ett slags erkännande av att de nu åter befann sig på ruta ett och gav ut ett svårlyssnat, om än kort, album på 34 minuter.

Fast ändå med påtagligt ekvilibristiska Frank Zappa-liknande influenser. Så här kunde det låta.

Neu! var måhända omslagsinspirationen. Men det var snarast Neu!:s totala motsats som utgjorde musikalisk inspiration.

Den här lilla estetik- och omslagsorienterade cirkeln i min skivsamling ska jag så sluta med tyska Kowalskis “industrifunk” på ”Der Arbeiter”, från 1983.

Det är en platta där vägarbetarskylten, ett renodlat piktogram på omslaget, i kongenial kombination med bandets robotiska dans och sound närmast framstår som ett slags milt självironiskt slut på det som var den krautrock-era som Neu! varit med om att inleda.

The post Veckans vax: Bland logotyper och piktogram first appeared on Opulens.

VINYL. Cocteau Twins var en skotsk alternativ pop/rockgrupp bildad 1979. Jesper Nordström plockar fram en John Peel-session från -83 och förklarar varför den trumfar allt annat gruppen gjort.

Den engelska radiomannen John Peel var närmast ett vinylens skyddshelgon. Han gick aldrig över till cd-formatet när det var ett allenarådande medium i det tidiga 90-talet. Det var fråga om en genuin övertygelse och inte något slags poserande hipsterattityd. På frågan om varför eftersom cd:n ju “…reduces surface noise” gav han det geniala svaret “because life itself has surface noise.”

Hans skivsamling var enorm och omfattade vid hans bortgång 2004 över 100 000 titlar. I vissa fall var det fråga om helt unika exemplar.

Lovande band på väg att slå igenom bjöds in till hans studiosessioner och det innebar ofta ett mer intimt och småskaligt sound, ibland en rå mer ursprunglig variant av en låt som inte underkastats studioteknik eller klåfingriga producenter.

Sådant läcker ibland ut på mer eller mindre officiella utgåvor som i detta fallet: Cocteau Twins “Night must fall”.

Det är en svart neutral etikett och ett enkelt tvåfärgat omslag som talar sitt tydliga språk om att här är fråga om en inofficiell press.

Närmare bestämt en bootleg från John Peels radio sessions 1983. 

Det är en utgåva från 1988 som nu stigit en del i samlarvärde.

Den skriver närmast om musikhistorien; det här är manglande, karg shoegazerrock knappt tio år innan My Bloody Valentine gick och gjorde sig till kungar av genren.

Jag föredrar klart detta framför den väg Cocteau Twins tog sedan med blåfluffig synthrock med mycket, alltför mycket, vridande på studions kontrollrattar.

Här är det BBC:s trånga lilla livearena som det handlar om och inspelat mer rakt på och bara rätt in i bandspelaren och sedan utsmusslat av någon ljudtekniker.

Lyssna på dem här i “Hearsay Please”. 

Här har vi alltså det råa ljudet av Cocteau Twins innan de blev till ett slags indievariant av Enya.

The post Veckans vax: Cocteau Twins first appeared on Opulens.

RETRO. Jesper Nordström plockar fram en skiva som verkligen lever upp till att vara ”Veckans vax”. Det handlar om en durium-skiva. En internationell företeelse med skivor i ett speciellt material. I Sverige marknadsfördes dessa skivor på 30-talet som – ”Veckans skiva”.

Är det någon som fortfarande kommer ihåg papperstidningen Metro? För mig spelade den en rätt stor roll i mitt liv som ung vuxen kafédrällare. Papperstidningen var en ursäkt för hänga kvar lite väl länge över kallnat kaffe. Den blev läst den dagen och hamnade i papperskorgen när morgondagen infallit.

Ibland var den skrynklig och våt som om den redan var läst. Allt annat än en jungfruligt oskrynklig Sunday Times i läsfåtöljen.

Ja, det finns mycket som är deprimerande efemärt i det moderna stadslivet. Numera är ju fysiska medier något av en distingerad lyx. Till exempel i form av Dagens Nyheters söndagsutgåva och så en dyr fin Bob Dylan-vinyl till det

Men det fanns en viss sorts skivor i skarven mellan stenkaka och vinyl som hade samma flyktiga karaktär som en gratis gatutidning. Duriumskivan var i plast och upplimmad på kartong och såldes i tidningskiosker, stånd på tågperronger och hos pappershandlare snarare än hos traditionella radiohandlare.

Namnet Durium skulle såklart anspela på engelskans ord durable. Durium är nämligen ett mycket hållbart syntetiskt harts, som utvecklades 1929 av Hal Trueman Beans, professor i kemi vid Columbia University.

Men i skivkontexten blir det blir guldmedalj i falsk marknadsföring. Nog tål dessa skivor bättre att tappas i golvet än en stenkaka men de spelades sönder ganska snabbt. Eller så slängdes de i kaminen.

Det är märkligt, för långt före Spotify och streamingtjänster gällde det ju faktiskt att vara rädd om sina skivor. Nu när allt finns digitalt ägnar sig grånade audiofiler, men också en hel del yngre människor, åt att rengöra sina lp-skivor med kemisk bensin och destillerat vatten. Det är uppoch nervända världen kan tyckas.

Orkestern på den här skivan heter just Durium Dance Ensamble (Duriumorkestern) och det är ju som om musiken på kassettbandserien Mr Music hade spelats av “Kromoxidorkestern”. Tekniken och mediet stod i förgrunden i dessa hurtiga moderna tider. Tänk på speakerrösten i SF-journalfilmerna för att associera till rätt kvillrande och glättig attityd.

De här skivorna var närmast ett tidigt exempel på en franchise med internationell räckvidd och så fick omslagen följaktligen en nationell och efter marknaden anpassad karaktär.

Lägg sedan till att ljudfilmen hade fått sitt genombrott och du har jungfrulig mark för nya samarbetstankar. Synergieffekt som det väl heter på management-floskel-lingo.

Filmen som du just sett hade en grann låt som “råkade” finnas på skiva i kiosken på vägen hem, i detta fall handlar det om en hitlåt från filmatiseringen av den gamla operetten “Viktoria und ihr Husar” (1931).

Krigsromantik i mellankrigstiden kort sagt, för det var ju så att efter första världskrigets totala mörker ville man upprätta något slags skimmer kring såväl officerare som adel.

Och som sagt var Durium-skivan en internationell företeelse. Durium marknadsfördes av Durium Products Company som material till “Hit of the Week”-skivor, i Sverige marknadsförda som ”Veckans Skiva”. Inte så olikt ”Veckans vax”, faktiskt!

The post Veckans vax: “Durium-orkestern” first appeared on Opulens.

RETROKULTUR. Jesper Nordström begrundar Hollywoods kvinnoideal, behovet av eskapism och reflekterar speciellt över fenomenet Ethel Smith.

Under förbudstiden i USA blev filmerna som mest depraverade. Den kriminella, sexualiserade och farliga femme fatale-gestalten dök upp som en ny kvinnotyp. Det man förlorar på gungorna tar man igen på karusellerna. Kan man inte ta ett lagligt järn på krogen kan man kittla reptilhjärnan på bio med våld och sexualitet.

Men sedan kom The Hays code eller “the code” som den vardagligt kallas, en moralkod som innebar att ett fyrkantigt censursystem infördes i Hollywood med syftet att ta bort allt som ansågs omoraliskt.

Kvar blev ett slags klassisk helyllekvinna som liksom vår pilsnerfilmsdrottning Sickan Carlsson bara var glad, glad och glad. Herregud, kunde hon bara sluta kvillra och visa lite nerv någon gång!?

Men mänsklighetens sätt att hitta kryphål i lagar är lika evig som beundransvärd och censurlagarna statuerade att en myckenhet av naken hud bara var tillåtet om det ingick i handlingen.

Så just därför förlade man “handlingen” till en swimmingpool och lät Esther Williams med sina schyssta spiror simma sig hela vägen in i de straighta männens hjärtan.

Det påminner om det victorianska 1800-talet där kvinnliga harpspelare hade dispens för kortärmade klänningar, eftersom tyget då inte riskerade fastna i strängarna, och således fick herrar i publiken att fingra lite extra på monokeln vid åsynen av exponerad hud.

Med tiden kom andra världskriget och ärkereaktionären Walt Disney såg möjligheten till att lansera sockersöt eskapism som flykt undan krigets rädslor.

Det är här hammond-drottningen Ethel Smith kommer in i bilden. Långt före “Roger Rabbit” var hon en verklig gestalt i en animerad värld.

Här kan du höra och se Ethel Smith spela “Blame it on The Samba” i Disneyfilmen “Three Caballeros” som färdigställdes under andra världskrigets slutskede.

Hon spelade och spelade och spelade men oftast mera fort än bra.

En hurtfrisk glädjemusiker som frenetiskt ville dölja vilket tillstånd världen befann sig i? Nej jag skall vara snäll. Det var mest som svartklädd gymnasist jag absolut alltid skulle punktera och riva ner glädjeyttringar med cynism. Faktum är att jag i min skivsamling har Ethel Smiths “Souvenir album” som släpptes i originalpress 1947 på Decca och bland annat innehåller hitlåten “Tico-Tico”.

Men jag kan säga så här lite torrt diplomatiskt: det är just inte en skiva jag spelar. Den står i den där backen jag vagt funderar på ta med till en loppis. Samtidigt vet jag innerst inne att det aldrig kommer att ske. Det där är skivsamlandets både tjusning och förbannelse, att allt på något vis kan vara kulturhistoriskt intressant. Och därmed värt att spara med andra ord.

The post Veckans vax: Orgeldrottningen Ethel Smith first appeared on Opulens.

VINYL. Med anledning av den brittiska drottningens död så uppmärksammar Jesper Nordström ett på sin tid banbrytande lp-set från 50-talet. 

Så gick då den brittiska drottningen Elizabeth II bort och tyvärr blev min reaktion ett ganska torrt, okänsligt ”aj, då, där ser man.” Ni får ursäkta känslokylan, men jag har alltid haft svårt för de stora känsloyttringarna när en offentlig person går ur tiden. Som om man kände vederbörande personligen. Det riskerar bli lite som i ”Känd från TV”, filmen som tar upp en kvinnas dyrkan av en tv-kändis.

Det skapades en enorm mängd souvenirer för att inte säga kitsch runt den brittiska regentens liv. Eftersom hon kröntes 1953 fanns det tekniska förutsättningar för att ge ut en talskiva med utdrag ur BBC:s banbrytande hela åtta timmar långa tv-direktsändning.  His Master’s Voice gav således ut ett trippel-lp-set baserat på BBC-sändningen, ”The Coronation Service of her Majesty Queen Elizabeth II”.

1950-talet var nämligen en tid då tekniken på bred front gick från 78-varvs stenkakor till 33-varvs vinylskivor och det gav upphov till en mängd andra inspelningar också som inte enbart var musik. Det kunde vara fråga om utbildningsskivor, bibelinläsningar och liknande projekt. Samma år skulle ett amerikanskt kristet skivbolag släppas in för första gången i Vatikanen och därefter ge ut en liknande tal- och musikskiva från påveinstallationen.

Liksom hos de konservativa stingsliga kardinalerna i Rom fanns det ett motstånd att släppa in något så vulgärt och modernt som television vid det engelska hovet. Men Elisabeth stod på sig och var progressiv. Vi talar trots allt om en krutkvinna som utbildade sig till fordonsmekaniker under andra världskriget och som sedan i vithårig ålder lagade sin Landrover själv när den havererade långt ute på vidderna runt Balmoral.

Men hur låter BBC-skivan då? Låt mig säga så här: om du som jag njuter av sån där fin, torr ”BBC-engelska” i stil med David Attenborough så kan den lätt snurra i bakgrunden som en lite camp ljudtapet. Lyssna här på ett smakprov. Speakern är självaste Richard Dimbleby, en av de verkligt centrala inom etermedia som väl närmast får beskrivas som Storbritanniens Lennart Hyland. Med Dimbleby introducerades en ny stil med både enormt pålästa passager och ett direkt refererande likt en sportjournalist.

The post Veckans vax: Kröningsceremoni i vinylformatet first appeared on Opulens.

POLITISK MUSIK. Eftersom valrörelsen nu går in i slutspurten passar Jesper Nordström på att plocka fram en vinylskiva med titeln “Demokrati”. Han frågar sig också vad som egentligen kan kallas politisk musik.

Vad är egentligen politisk musik? Det mest pinsamt negativa inom genren är ju när någon snusmumrik hjälpligt lär sig tre ackord och sen pratsjunger sig igenom en text som handlar om en hårt arbetande bondkvinna i Peru som minsann också kan byta traktordäck.

I Sverige hade vi på 70-talet en knivskarp skillnad som baserade sig på endast bokstaven ”g”.

Progg eller prog. Linsgrytedoftande hjärtlig amatörism mot ekvilibristiska freeformsakrobatkonster.

Det vete gudarna om det inte är det senare som är mest politiska egentligen.

“Om du förstör musikens harmonier så förstör du också samhällets strukturer” som den svartklädde allvarsmannen Blixa Bargeld uttryckte saken.

Så svingar vi oss då bort från mahjongklänningar och ekologisk havregrynsgröt och landar i sushi och café au lait. Vi har hamnat i 80-talet och hittar två sjutumsskivor från valrörelsen 1985.

Ett slags ideologiskt ödesår då rött verkligen stod mot blått. 1984 var världen nästan lika nära ett kärnvapenkrig som 1961, året för Grisbuktsinvasionen och det misslyckade amerikanska försöket att invadera Kuba. 1985 kom den svårtolkade jokern Gorbatjov till makten i Sovjetunionen. Kanske kan man säga att den sista ideologiska tungvikskampen i Sverige ägde rum samma år. Det parti som idag heter Vänsterpartiet bar då fortfarande namnet ”Vänsterpartiet kommunisterna”. Sedan kom Tjernobylkatastrofen, 1986, och därefter Berlinmurens fall, 1989, och den allmänna känslan var att nu hade den västeuropeiska liberalismen vunnit på ren walkover.

Så då kan de här skivorna ses som historiska artefakter från en svunnen era. Men så politiska är de här skivorna inte. Det är en ploj-skivserie där alla dåtidens partier finns representerade, men musiken avspeglar inte respektive partis ideologi. Det är samma musik på alla de fem utgåvorna av skivan Demokrati med duon Anis & Oakland. Endast omslagen skiljer sig åt, ett för varje riksdagsparti.

Det rör sig om ett slags syntbaserad samplings-soppa där vi hör röstfragment från den tidens partiledare som Per Ahlmark, Gösta Bohman och Olof Palme. Stora fluffiga ord. Bakom pseudonymen Anis fanns Janis Bokalders från Lustans Lakejer. Och bakom namnet Oakland fanns Johan Ekelund från Ratata.

Det faktum att en av männen bakom detta tramsprojekt var ljudtekniker åt Lustans Lakejer understryker att vi här har att göra med ett ironiskt distanserat 80-tal.

Lyssna här på Demokrati med Anis & Oakland! Det rör sig om A-sidan på 7-tummaren som släpptes 1985 av skivbolaget Mekano Records.

Låter det kul? Själv vet jag egentligen inte om jag tycker det. Om det nu ska spelas politisk musik så föredrar jag nog ändå en maläten hippie som fortsätter plinka fram visor om det latinamerikanska folkets kamp mot imperialismen.

The post Veckans vax: “Demokrati” first appeared on Opulens.

DANSBANDSMUSIK. Jesper Nordström inleder Opulenshösten med att plocka fram en gammal dansbandsskiva med Sten Carlsson & Salta Mandlar. Vi får också en kort introduktion till fenomenet “svenska dansband”.

Svenska dansband är en världsunik företeelse, inte tu tal om annat. I Facebookgruppen “Ugly Record Covers” är det en egen storögt “älskad” kategori och att det var så spektakulära gräsliga kläder var en skatteteknisk finess; om man kunde bevisa att kläderna bara var för scenbruk och inte bars till vardags så var det möjligt att göra avdrag för arbetskläder. Så vad göra? Skaffa sig så spektakulära fula kläder att ingen vettig människa skulle gå på stan med sådana plagg eller använda dessa någon annanstans än på scen.

Därav följde att det mest framgångsrika dansbandet “Vikingarna” var först med imageändringen från ”fåniga” scenkläder till seriösa sobra smokingar som bekostades utan trix med deklarationen. “Vi kan betala ur egen ficka” var budskapet.

Men hela dansbandgenren får en också att undra om vad det egentligen gick ut på att spela i ett sådant band? Ville man uttrycka något djupare eller var det mest en kul grej att åka runt och lira och vara framgångsrik med det? Inte för att det alltid måste finnas en motsättning däremellan.

När folkparkernas guldålder var på fallrepet och fick konkurrens av discomusiken gällde det att vinna eller försvinna och dansant musik med hjärta och smärta kunde finna en väg framåt medan många beat-band – Beatleskopior i långa rader – la ner verksamheten.

Mitt i allt detta tumult och denna ovan beskrivna övergångstid är Sten Carlsson och Salta Mandlar lite av en främmande fågel i de flesta läger, en gränsgångare kanske till och med. För det första: ingen enhetlig klädsel. För det andra: en viss självironisk humorattityd inom en genre vars utövare märkligt nog verkat missa att dansbandsmusiken ofta var en driftkucku. Lägg därtill den rätt charmiga amatörismen runt det hela. Hustrun till en av bandmedlemmarna utgör hela pr-avdelningen och till hennes vanliga hyreslägenhetsadress kunde man skicka pengar i kuvert i utbyte mot planscher och klistermärken. Därigenom erbjöds fansen att bli en “äkta salt mandel”.

Jag hoppar gärna över att säga något om det rent musikaliska men noterar att det här var det första lp-albumet med ett svenskt dansband där en minimoog letat sig in som instrument. Ett djärvt drag i en annars rätt förutsägbar och konservativ genre.

Lyssna här på låten ”Min lediga dag” från albumet ”Vår lediga dag” från 1976.

The post Veckans vax: Sten Carlsson & Salta Mandlar first appeared on Opulens.

RETRO. Jesper Nordström går en loppisrunda och kommer hem med en mystisk platta från kommunisttidens Rumänien. Med en av landets största stjärnor visar det sig.

En klar tendens när jag rotar bland skivloppisar är att ju mer brunmurrigt och anonymt mystiskt från kommunistländer desto större chans att jag slår till. Ibland är det inte musiken utan historien man får inblick i som är det mest intressanta. Skivor kan vara en lika intressant ingång till att läsa mer om en era.

Så förhåller det sig t ex med den här mystiska sjutummaren (som ska spelas upp på 33 varv) i anonym plastpåse från Rumänien.

Väl hemma börjar detektivarbetet och det visar sig vara sångerskan Irina Loghin som var så populär att hon blev förbjuden att uppträda offentligt och i TV.

Elena Ceaușescu var helt enkelt avundsjuk på hennes skönhet och populäritet och kände sig hotad som landets “first lady”.

Jag har alltid varit svag för folkmusik från Östeuropa men har likväl inte läst särskilt mycket om den genren och kan därför näppeligen skilja på de olika ländernas traditioner. Men en sak om dess historia är jag övertygad om. Eftersom genrer som rock och pop var så hårt reglerade så hade folkmusiken en mycket starkare ställning bakom järnridån än i Västeuropa.

Paret Ceaușescu mötte som bekant sitt öde 1989 men Irina Loghin lever fortfarande och kanske typiskt nog som frontfigur i ett högerkonservativt parti som ogillar EU och globalism och hon ses ofta iförd färgstarka folkdräkter i offentligheten. Det är ju också en aspekt av att företräda ett lands äldre tradition och musik.

The post Veckans vax: Mystisk sjutummare från Rumänien first appeared on Opulens.

VINYLSAMLARE. Denna veckans vax ägnas åt vinylsamlares beteenden men Jesper Nordström plockar också fram ett loppisfynd där vinylen är marmorerad.

Jag lärde mig ett nytt ord när jag var på veteranbilsträff med min svåger. “Asså där kommer en sån där trailer queen igen.” Jag förstod precis. Scenariet var att en hade sin Volvo 745 som dragbil till stallaget med släp där en närmast fabriksny Porsche 356 stod uppställd. Det är såklart ett nedsättande ord; har man en sportbil skall den köras och njutas av, inte bara forslas runt på släp och visas upp.

Någon månad senare dök begreppet upp i en skivsamlargrupp på Facebook i ironisk överförd bemärkelse. Det är då fråga om någon som aldrig spelar sina skivor, förutom en gång när de digitaliserar den via en skivspelare med usb-anslutning. Det är samma typer som köper extra mjuka kompletterande innerfickor eller propsar på att plastfickorna runtomkring skall ha extra hård stötsäker kant. De är också denna skivsamlartyp som tvättar skivorna med hjälp av ultraljud.

Nå, det finns skivor i min samling också som jag mer sällan spelar. Jag slänger inte på Ralf & Florian i tysk originalutgåva (den med medföljande plansch) som bakgrundsmusik. Och inte heller tar jag i Art Blakey på 50-talspress innan jag tvättat händerna. Men grundprincipen är att alla skivor skall spelas.

Om det nu inte är så att skivan både råkar vara både dyr och dålig. Då tillåts undantaget som bekräftar regeln.

När det gäller Depeche Mode tycker jag att de blommade upp under den senare hälften av 80-talet men nu har jag plockat fram deras studsigt plastiga hit ”New Life” från 1981 i form av en närmast utstuderad raritet i form av marmorspräcklig vinyl i ytterst begränsad upplaga.

Depeche Mode var makalösa på att ge ut olika utgåvor för att hålla komplettister sysselsatta och fattiga. Jag minns hur kompisar från gymnasietiden lätt köpte fem olika remix-tolvor, själv höll jag mig ifrån detta geschäft. Men det är klart, när en skiva som numera går för fyrsiffriga belopp dyker upp på pingstvännernas julbasar i Knislinge för en femma är det ju inte helt omöjligt att rucka på sina principer.

Jag tar fram den och tittar på den ibland, men musikaliskt duger det gott med att höra låten på Spotify eller Youtube genom burkig mobilhögtalare.

The post Veckans vax: En raritet med Depeche Mode first appeared on Opulens.

Jag tänkte här försöka slå en bro mellan hög- och populärkultur. Mellan en roman av Nobelpristagare och en smäktande mycket romantisk eskapistisk schlagersångerska.

Heinrich Bölls roman “Ungdomens bröd” är en av hans mer lättsamma romantiska böcker. Feelgood är det dock då rakt inte. Boken innehåller många starka tidsmarkörer och kan säkert tilltala vintagefantasten. Utgiven 1955 skildrar den ett land som sakta tar sig upp ur misär och umbäranden. Räknar man in båda världskrigen och Weimartidens kaos och inflation så har vi ett folk som gått i runt 30 års umbäranden.

Så vem kan klandra dem för att som i romanen glädjas åt nybakat franskbröd och tvättmaskiner som krånglar men i alla fall är tvättmaskiner? Och vem kan vara surmagad nog att med historien i bakhuvudet beskylla schlagerdrottningen Gitta Lind för att vara orealistiskt romantisk?

Här står Gitta Lind som ett praktexemplar av en go’ och glad hemmafru. Det finns livsmedel i butikerna igen. Hon har dukat upp för två och tänt ljus. Hennes visor handlar om månsken och fontäner i Rom och höviskt uppvaktande kärlek. Klart att det slog an en sträng hos ett folk som varit fångna i sitt eget land ett drygt decennium och ätit kålsoppa till dess att magen vred sig av vämjelse.

Året 1956 gick första Eurovisionsschlagerfestivalen av stapeln och det är värt att betänka att det gjordes under ett banér av stora ord som förbrödring och internationalism. Det är värt att tänka på nu när Eurovisionen snarare blivit ett forum för positionerande nationalism och subtila politiska tjuvnyp. Ja, jag märker att jag mer pratar om annat än själva musiken, men detta är musik som hjärnan inte behöver befatta sig med. Tysk 50-tals-schlager är och förblir något helt för hjärtat; både lättsam och samtidigt historiskt viktig för ett land som reste sig ur historiens värsta mörker. Då hjälper en trudelutt om Italien och romantik på traven.

The post Veckans vax: Tysk 50-tals-schlager first appeared on Opulens.