PROSA. ”Annie Ernaux är mästerlig på att gestalta både förvandling, förlust och sorg.” Det skriver Bo Bjelvehammar som läst Nobelpristagarens bok om mammans sjukdom och död.

Jag har inte kommit ur min natt av Annie Ernaux
Översättning: Maria Björkman
Norstedts

Annie Ernaux är en av de viktigaste samtida franska författarna och fick 2022 Nobelpriset i litteratur.

När mamman drabbas av Alzheimers sjukdom börjar Annie Ernaux att skriva dagbok, att göra anteckningar efter sina besök, för att på ett sätt hålla kvar mammans liv. Det resulterar i boken ”Je ne suis pas sortie de ma nuit” som nu föreligger i svensk översättning av Maria Björkman. ”Jag har inte kommit ur min natt” är bokens svenska titel.

Läsaren tas med till 1980-talet. Det är korta intryck från besöken hos modern. Sällan tänker Annie på något särskilt. Nej, hon tänker egentligen inte på någonting vid dessa besök. Hon bara är hos sin mamma. Det är allt. Efteråt tänker hon och reflekterar över vad som hänt under just det aktuella besöket.

Och det innebär att iaktta en smärtsam förvandling, att se mammans förfall och uthärda den ständiga lukten eller stanken kring henne.

Förändringarna är ständigt pågående, mammans ansikte ser aldrig likadant ut, krafterna tas ifrån henne och hon måste koncentrera sig på ätandet. Det hela innebär att se en person blekna bort och bli genomskinlig i en obarmhärtig sjukdom.

Det sker även en förvandling på ett annat plan – mamman blir som ett barn och Annie Ernaux måste inta omsorgsrollen – en roll som hon varken klarar av eller vill ha. Det blir bara en katedral av otillräcklighet.

Svårt och smärtsamt, de svåraste orden att höra, är när Annie Ernaux lämnar sin mamma och mamman säger – ta med mig. Dagbokens titel är mammans sista ord. Hon får gå genom natten, ensam.

En måndag i april dör mamman, naturligtvis väntat – men ögonblicket kom ändå plötsligt – tårarna och sorgen och gråten, mycket gråt.

Annie Ernaux är mästerlig på att gestalta både förvandling, förlust och sorg. Hon skapar en närvaro och en delaktighet, som gör att du känner dig närvarande och med, särskilt i mammans rum.

The post Ernaux gestaltar på mästerligt vis first appeared on Opulens.

LYRIK. I veckans utgåva av Littestraden har vi valt att presentera en diktsvit med titeln ”Systerdikter” av Eva Hansson Ström.

Eva Hansson Ström bor i Huddinge och har under större delen av sitt yrkesliv varit lärare i Svenska som andraspråk inom vuxenutbildningen. Hon har även skrivit några läroböcker i ämnet. Nu är Hansson Ström pensionär men får användning för sina yrkeserfarenheter som språkvärd i ett språkkafé. Dikter och texter har hon skrivit så länge hon kan minnas, men mest behållit dem för sig själv.
När hennes syster insjuknade i levercancer och gick bort efter ett år blev behovet av att formulera det hon var med om starkt. Eva Hansson Ström fick vara nära sin syster hela vägen och skrev fortlöpande om henne och om sina känslor. På senare tid har Hansson Ström ofta tänkt på hur det var för henne under systerns sjukdom och på hur betydelsefullt det då var att läsa om andra människors liknande upplevelser. Sådan läsning gjorde både Hansson Ströms och systerns situation mer greppbar: ”detta händer oss nu, det har hänt andra och kommer att hända hela tiden. Så småningom kom tanken att mina dikter kanske kunde fylla ett liknande behov för någon och då överraskade jag mig själv med att skicka in det jag skrivit till er”.

CAROLINA THELIN

Systerdikter

Efter läkarbesöket

När vi stod där på Fridhemsplan
Vinden viftade i ditt hår
en blond slinga mot kinden

– Jag tror inte jag har cancer, sa du.

Det trodde jag nästan inte heller just då.
I den förtvivlade stunden trodde vi att vi inte trodde.

Skimmer

Min syster hittar skatter överallt,
kvällshimlen bakom eken, ner mot sjön
ett roligt klipp med Henrik Dorsin på fb
vårblommor i en kruka på bordet i januari
på nätet en stickad tröja
som går upp i halsen och täcker venporten.
Klockspelet som isen skapar
när nattens is bryts sönder i den hårda vinden.

Konstigt

Först var jag och alla runt dig förfärade, förtvivlade
Du var lugn
och utstrålade nästan förtröstan
när du satt i ett rosa rum
och stickade
under cellgiftsbehandlingen.
Senare på våren
när tumörerna hade krympt
blev jag så glad.
Vi ville alla så gärna bli glada
Men du blev alltmer uppgiven och trött.
och när doktorn säger:
passa på att vara tillsammans med familjen
Då möts vi alla i förtvivlan.

Sommaren var så het

Fläkten vid din säng hjälpte inte mycket
jag tog med dig i bilen, med AC:n på högsta
till klipporna vid Ålands hav
Jag körde ända ut, så du inte skulle behöva gå
Det blåste så skönt.
Man såg långt, till de yttersta skären ute vid horisonten.
”Det är vackert” sa du och vände tillbaka mot bilen

Humor på Hospice

Du satt med ett glas äppeljos framför dig
och ett sugrör i
när du höll på att somna i fåtöljen
smalare och smalare gula ögon.
Vad händer om du somnar? frågade jag
för att försiktigt varna för fallet,
”Sugrör i pannan” sa du allvarligt .

Sorg på Hospice

Sen kom dagarna
när jag såg dina barn sitta runt dig
kamma ditt tunna hår
och smörja dina händer.
Och sista natten
när vi turades om att vaka över din morfintunga andning.
De två nattsköterskorna kom med tysta steg
gav oss filtar och svepte in oss i nån sorts lugn
Den långa, långa natten
Till sist kom dagljuset och var skarpt., trots att det var oktober.
Folk kom hela tiden
vi var nästan alla där när din sömn övergick
i den ofattbara döden

Dina stavar

De står på trappen
stumma och dumma
vet ingenting
om att fyra år har gått
om saknadens kamp
för att låta det mörka
ge plats åt ljusa minnen
De där stavarnas handtag
börjar ju bli mossiga
Den där djävla tiden som går
och lägger avstånd mellan oss
Livet som rullar på
som om ingenting hade hänt
Jag vänjer mig långsamt
och du har nog blivit van
att vara
död.

The post Littestraden: Systerdikter av Eva Hansson Ström first appeared on Opulens.

PROSA. “Ja, det är något ruttet på den stora teatern. Det är som om alla där drabbats av galenskap, en smitta som förtär och förstör,” skriver Carolina Thelin som läst Teatern av Jenny Andreasson.

Teaternav Jenny Andreasson
Norstedts

I P1:s Stil nyligen grottade Susanne Ljung och hennes medarbetare ner sig i trendsättaren och modeinspiratören syfilis som i sitt sista stadie kan ge ett rus av euforisk kreativitet. Många så kallade manliga “genier” genom historien sägs varit drabbade. Johan Frostegård, läkare och medicine professor, spekulerade i att även Shakespeare hade “fransosen” (tidigt tunnhårig, mager och darrig handstil i slutet av sitt 52-åriga liv). Den store dramatikern skrev i varje fall mycket om den. Kanske var det så, menade Frostegård, att Shakespeare transmitterade sjukdomen på sin stackars Hamlet? Hans symptom på neurosyfilis – forcerad personlighet, depressiva utbrott, galenskap och hörsel- och synhallucinationer – är ju tydliga, när man tänker efter.

I Jenny Andreassons debutroman Teatern ska berättarjaget sätta upp Hamlet på den stora teaterns stora scen. Hon är en hyllad regissör, anställd på teatern sedan flera år tillbaka men också ifrågasatt för sina “feministiska” föreställningar. Nu vill hon göra en nytolkning av den klassiska pjäsen, vilket snart visar sig vara lättare sagt än gjort.

Andreasson är själv regissör och har uppmärksammats för sina uppsättningar av bortglömda kvinnliga dramatiker. Hon utbildade sig vid Dramatiska Institutet, var konstnärlig ledare för Spetsprojektet och har haft flera samarbeten med dramatikern Mirja Unge. Men framförallt var hon anställd som regissör på Kungliga Dramatiska Teatern mellan 2010 och 2020. När hon 2016 skulle sätta upp sin version av Hamlet, där Ofelia stjäl repliker från Hamlet och hovet gästas av en feministisk teatergrupp, fick den läggas ner bara åtta dagar före premiär. Dramaten gick ut med beskedet att Andreasson blivit sjuk men egentligen var det konflikter som orsakade nedläggningen. Eftersom Andreasson hävdade att hon inte var sjuk drev hon igenom att istället få tjänstledigt och har sedan dess inte återvänt till den åtråvärda arbetsplatsen.

Konflikterna grundades främst av samarbetssvårigheter med teaterchefen Eirik Stubø (som avgick 2019). I P1 Kultur, förra veckan, intervjuar Lisa Wall henne inför boksläppet. Andreasson beskriver anledningen till att hon skrev Teatern så här: “Ett sätt att kanske kunna ta tillbaka makten över sitt liv, att försöka förstå skeenden i sitt liv som man varit igenom. För mig som person och människa har det varit ett konstnärligt utforskande men också förstås ett sätt att nå läkning, ja frid”. Wall frågar hur romanen förhåller sig till sanningen eftersom det är så tydligt att den handlar precis om det Andreasson varit med om. Hon svarar då att hon försökt hitta en “subjektiv, objektiv sanning, en berättelse som känns rakt igenom sann för mig. I verkligheten finns det naturligtvis många versioner av ett händelseförlopp som flera personer varit med om men det här är sant för mig”.

Det är knepigt det där. Jag förstår att det är lättare att beskriva något man varit med om i romanens form eftersom det då, genom att kanske bara använda pseudonymer, går att komma undan faktagranskning och ansvar.

Andreasson språk är elegant och hennes svarta humor får boken att växa som roman. Men Teatern är främst en olustig läsning. Det är svårt att begripa hur folk, speciellt kvinnor, kan stå ut på denna patriarkala institution där allt handlar om hierarkier, maktmissbruk, skitsnack, skvaller och att gå över lik för egen vinnings skull. “Något är ruttet på Dramaten i Stockholm” som rubriken lyder i Upsala Nya Tidnings recension av boken. Kanske kan det gå att jämföra med ett destruktivt förhållande där en partner stannar trots att den andre slår och förnedrar? “Den här teatern är som ett isberg. Man ser bara en liten del, resten är under vatten, dolt för de allra flesta” skriver berättarjaget. Och ändå finns det ingen annan teater som är lika eftertraktad.

På den stora teatern är det “min nye chef” som bestämmer. Berättarjaget längtar tillbaka till “min förra chef” – den färgstarka och omhändertagande kvinnan som hon råkar kalla mamma när de träffas på bussen. Här finns också “ensemblechefen” som ska effektiviseras bort, “chefsdramaturgen”, “äldste producenten” och fler som är lätta att identifiera.

Berättarjaget kämpar med sin föreställning men motarbetas av både den nye chefen och skådespelarna och till slut går det inte längre. Bägaren rinner över för det är fler omständigheter som under den senaste tiden påverkat berättarjagets psykiska hälsa. Hon har en affär med O, en gift arbetskollega som lovar guld och gröna skogar men sviker gång på gång. Hennes längtan efter barn är stark men nu har hon passerat fyrtio. Men störst av allt är sorgen efter väninnan E som tog livet av sig.

Ja, det är något ruttet på den stora teatern. Det är som om alla där drabbats av galenskap, en smitta som förtär och förstör. Visste ni förresten att syfilis har ökat markant de senaste tio åren?

The post Starkt om smitta som förtär first appeared on Opulens.

AVSLUT. Artisten Pugh Rogefeldt, 74 avslutar sin musikkarriär, berättar han för Dagens Nyheter.

Anledningen är att han har drabbats av den obotliga nervsjukdomen kortikobasal degeneration, CBD.

– Han har accepterat sin sjukdom trots allt. Han säger att han är väldigt nöjd med sitt liv, men drömmer nu ofta på nätterna att han står på scen och spelar igen, säger hans sambo Borit Hallin till DN.

Första gången han märkte av symtom från sjukdomen var inför en spelning på Cirkus i Stockholm 2019, då Pugh Rogefeldt skulle fira 50 år som artist. På grund av känningar i handen kunde gitarristen Rogefeldt inte spela sitt instrument under konsertkvällen.

Senare läkarundersökning visade att det var CBD, en sjukdom som bland annat kan påverka funktioner som förmågan att svälja, talet, minnet och balansen.

Sjukdomsförloppet har gått fort, säger Borit Hallin.

– Livet är helt förändrat för oss nu. Vi tänker inte framåt utan lever för dagen.

Torbjörn “Pugh” Rogefeldt slog igenom med skivan “Ja, dä ä dä” 1969, som var ett av de första rockalbumen på svenska, med Janne “Loffe” Carlsson på trummor och Georg “Jojje” Wadenius på bas.

Rogefeldt har stått bakom flera kända låtar som “Små lätta moln”, “Här kommer natten”, “Dinga linga Lena” och “Stockholm”.

TT NYHETSBYRÅN

The post Pugh Rogefeldt avslutar karriären first appeared on Opulens.

BORTGÅNG. Författaren och poeten Bell Hooks har avlidit efter en tids sjukdom, skriver Vanity Fair och citerar ett pressmeddelande från familjen.

“Vi är oerhört ledsna över vår systers död. Vi är stolta över att Gloria har fått ta emot många priser, hedersutmärkelser och blivit internationellt berömd för sina verk som poet, författare, feminist, professor, kritiker och aktivist.”

Bell Hooks hette egentligen Gloria Jean Watkins, men tog sitt författarnamn från sin gammelmormor och stavade det i gemener, eftersom hon ville sätta sina verk främst.

Bell Hooks föddes i Hopkinsville, Kentucky, 1952 och blev publicerad första gången 1978 med diktsamlingen “And there we wept”. Hon nådde stor framgång med boken “Ain’t I a woman?” som anses vara en feministisk klassiker.

Hon gick i segregerad skola under uppväxten och fick sedan studera vid Stanforduniversitetet och tog senare examen i engelska vid University of Wisconsin. Hon tjänstgjorde som professor i afroamerikanska studier och engelska vid Yale och skrev över 30 böcker.

Så sent som i fjol gavs hennes verk “Feministisk teori: Från marginal till centrum” ut på svenska.

Bell Hooks blev 69 år.

TT NYHETSBYRÅN

The post Feministen och författaren Bell Hooks död first appeared on Opulens.

SJÄLVBIOGRAFI. Kan ett sjukt hjärta bero på bristande kärlek till en mor? Frågeställningen löper genom Daniel Bergmans självbiografi och debutbok “Hjärtat”. Men det var inte i den änden som han började.

När ovädret tilltar i höstmörkret utanför lyser Daniel Bergman plötsligt upp ordentligt.

– Kolla vad det regnar, jag älskar sånt här väder, vind och regn! utbrister han.

Erika Josefsson/TT

The post Daniel Bergman vägrar sätta på sig offerkoftan first appeared on Opulens.

DÖENDE. “Alltid nära dig” är en återhållsamt berättad resa mot det oundvikliga.

En döende man står inför sitt livs största beslut: Vem ska få ta hand om hans treårige son när han själv är borta?

Alltid nära dig
Regi: Uberto Pasolini

Det är någonting med döden som med jämna mellanrum lockar såväl filmskapare som publik.

Filmer som “Babyteeth”, “Me and Earl and the dying girl” och “Förr eller senare exploderar jag” utgör en egen minigenre ‒ en genre i vilken det senaste tillskottet heter “Alltid nära dig” och är regisserat av italienaren Uberto Pasolini.

Belfastbon John, spelad av James Norton, har inte långt kvar att leva. En icke namngiven sjukdom äter upp honom inifrån. Medan klockan tickar mot det annalkande slutet ägnar John dagarna åt samma monotona rutin.

Först tjänar han ihop till hyran genom att arbeta som fönsterputsare. Sedan är det dags för nästa avsnitt av en morbid auditionsprocess som 35-åringen tvingas genomlida om och om igen.

Tillsammans med sin treårige son Michael (Daniel Lamont) och en handläggare från en adoptionsbyrå besöker John familjer som har anmält intresse för att omhänderta pojken när den ensamstående pappan inte längre finns kvar.

Snart måste ett beslut fattas. Men hur ska han veta vad som är rätt?

I ett parallellt universum finns en annan version av “Alltid nära dig” med närbilder på gråtande änglastatyer, Mozarts “Requiem” och scen efter scen med överdrivet himlastormande känsloyttringar.

Men versionen av filmen som går upp på biograferna i detta universum innehåller beundransvärt lite melodrama. Johns väntan på döden är askgrå. Hans tillvaro är ömsom fuktig (det till synes konstanta duggregnet i Belfast) och knastertorr (adoptionssystemets byråkrati).

Det är också i sin ambition att skildra korrekt adoptionsprocedur med nästintill dokumentär precision som Pasolini missar målet en aning. Filmen uppges vara “inspirerad av verkliga händelser” (märk nyansskillnaden mellan “inspirerad av” och “baserad på”), som om det är bristen på autentisk landstingsscenografi som har hämmat liknande filmer tidigare.

För oavsett hur många tidningsartiklar om ämnet Uberto Pasolini har läst så är det när han kommer ihåg att det är i interaktionen mellan far och son (naturligt barnskådespelad av Lamont) som filmen bränner till.

I James Nortons osminkade uppsyn ryms allt. Hans ögon säger det som läpparna inte behöver yppa.

Det är de subtilt poetiska stunderna när John brottas med det ogreppbara, inte långörerna i gråa kontor under lysrör, som består när eftertexterna har rullat färdigt.

Patrick Stanelius/TT

The post Filmrecension: Grått och gripande om döden first appeared on Opulens.

DEMENS. I “Supernova” åker ett åldrat par på en sista bilsemester innan en av dem försvinner i demensens dimmor. Det berör, tack vare två nedtonade skådespelare av högsta klass.

Det är lite otur för “Supernova” att den kommer just nu. Bredvid den omtalade “The father” med Anthony Hopkins framstår den som demensfilmernas “Deep impact” i skuggan av Hopkins demens-“Armageddon”. Men jämförelsen är lite orättvis. Visst handlar “Supernova” också om den mänskliga tragedi som en demenssjukdom för med sig, men här skildras den inom ramarna för ett ganska stillsamt relationsdrama.

Filmen följer den uppburne författaren Tusker (Stanley Tucci), och hans make, den kände pianisten Sam (Colin Firth). Tusker befinner sig i ett tidigt skede av demens och nu har det något åldrade paret gett sig ut på en husbilsemester på den engelska landsbygden för att ta vara på den lilla tid som de har kvar tillsammans.

De skämtar och smågrälar sig igenom det vackert filmade och symboliskt höstfärgade landskapet. Samtidigt rycker avgrunden obönhörligt närmare. Resan blir till ett nostalgiskt och vemodigt bokslut över deras liv tillsammans.

Men av själva sjukdomen ser vi inte så mycket. Tusker tappar några ord här och där och har svårt att klä sig ibland, men när han förirrar sig in i dimman på allvar tar kameran några finkänsliga steg bakåt. Det här är inte en film om demens så mycket som en berättelse om att försöka ta farväl av någon man älskar. Och som sådan är den en snyftfest som ibland gränsar åt det tillrättalagda och banala.

Samtidigt finns här tillräckligt med humor och välskrivna repliker för att historien ska bli rörande och charmig ändå. Med sådana här skådespelare går det heller inte att misslyckas. Båda är nedtonade och mycket av insatsen finns i allt som inte sägs snarare än i vad som yttras. Tucci är slagfärdig, men under ytan anar vi rädslan och utmattningen. Firth har något slags svart bälte i att visa smärta och tillbakahållna känslor med små medel. Det finns nog ingen som kan förmedla så mycket rädsla, ilska och förälskelse samtidigt bara genom att röra om i en gryta.

Björn Berglund/TT

The post Filmrecension: Stillsamt om demens och avsked first appeared on Opulens.

BOKSLÄPP. Barndom och sjukdom är två domar man får leva med, menar Göran Greider. För honom har de två “domarna” nyligen smält samman. I boken “Barndomsbrunnen” skildrar han hur svagheten under cancern fick honom att se livet med andra ögon.

Det började med en lunginflammation förra våren, berättar Göran Greider när han med viss möda sätter sig på uteserveringen vid Årsta torg i Stockholm. Efter en lång rad undersökningar konstaterades det att han hade drabbats av blodcancer. Som en form av terapi började Göran Greider att skriva om upplevelsen på sin Ipad, nerbäddad i soffor och sjukhussängar.

Elin Swedenmark/TT

The post Cancern fick Greider att älska alldagligheten first appeared on Opulens.

BORTGÅNG. Anki Larsson, som medverkade i “Saltön” och “Sommaren med släkten”, är död.

– Vi har förlorat en fantastisk skådespelare och en underbar person, säger hennes agent Birgitta Rönnhedh till TT.

Efter decennier som skådespelare med många minnesvärda roller på scen, tv och film fick hon ett större genombrott genom den folkkära tv-serien “Saltön”, där hon gjorde rollen som Emily.

Den värme och trygghet som hon utstrålade fick hon tillfälle att visa även i en helt annan typ av roll 2019 – i den uppmärksammade internationella skräckfilmen “Midsommar” av Ari Aster, som till stor del utspelas under ett midsommarfirande i Hälsingland. Anki Larsson spelade Irma, en av medlemmarna i sekten Hårga.

– Vi ville ha en skådespelare som skulle kännas äkta och varm men det var också en väldigt komplex roll och Anki hade precis rätt blandning av poesi och pondus för att spela den, säger den svenske producenten Patrik Andersson.

“Ett superproffs”

Inspelningen ägde rum under två månader i Bulgarien 2018, och Patrik Andersson minns Anki Larsson som “ett superproffs”.

– Det var krävande för alla men hon höll ihop. Hon hade verkligen något eget i sitt tilltal, jag tror det kommer från hennes bakgrund från teatern och inte minst dockteatern, hon hade något finurligt i sig.

Det var inte första gången Anki Larsson medverkade i en film som tog sig utanför Sveriges gränser. Kortfilmen “I stället för Abrakadabra”, av Patrik Eklund blev Oscarsnominerad och hon kom att arbeta flera gånger med Eklund under karriären.

Hennes senaste medverkan var i den internationella dramakomedin ”Bergman Island”, som hade sin världspremiär i Cannes i somras och får premiär senare i höst. På senare tid medverkade hon även i tv-serier som “Gåsmamman”, “Sommaren med släkten” och “We’ve got this”.

Jobbade extra

Anki Larsson föddes i Stockholm. Hon studerade vid Skara skolscen 1973–1974 och fortsatte sedan studierna vid Statens scenskola i Stockholm 1975–1978. Sedan dess har hon varit engagerad vid Riksteatern, Västernorrlands Regionteater, Fria Proteatern, Fria Teatern och Dockteatern Tittut.

Tomas von Brömssen, som spelade med Anki Larsson i ”Saltön”, beskriver henne som en mycket uppskattad kollega.

– Jättefin skådespelerska. Det var bara så sorgligt att hon fick så lite jobb, att hon fick så lite att göra. Hon var så bra. Hon har varit värd mycket mer framgång kan jag tycka, säger han till Expressen.

2018 uppmärksammade Anki Larsson också dåliga villkor för svenska pensionärer. Förutom skådespelaruppdragen jobbade hon då också extra som personlig assistent och med läxhjälp.

Anki Larsson somnade in efter en tids sjukdom med närmaste familjen vid sin sida. Hon blev 67 år.

Miranda Sigander/TT

The post “Saltön”-skådespelaren död first appeared on Opulens.

SJÄLVBIOGRAFI. Efter hemmafrun Majs inre liv har Kristina Sandberg nu satt ord på sitt eget – när det var som värst. “En ensam plats” handlar om att få bröstcancer mitt i ett liv som pågår och om allt det som hon inte kunde formulera då.

The post Skriver om livet när det var som värst first appeared on Opulens.

FORSKNINGSARBETE. “Niklas Altermark har, med gediget forskningsarbete, inkluderande intervjuer och annat underlag, satt fingret på en öm punkt i det svenska välfärds- och rättssamhället”, skriver Thomas Wihlman.

Avslagsmaskinen av Niklas Altermark
Verbal förlag

Om du blir sjuk är det kanske inte så sannolikt att du går till Försäkringskassan för att få hjälp med att bli frisk. Försäkringskassans uppgift, eller i alla fall en av de viktiga uppgifter de har, är istället att se om du är arbetsför och om du har rätt till sjukersättning eller inte. Så var det i alla fall förr.

Men 2015 hände något. Dåvarande socialminister Annika Strandhäll och regeringen tyckte att kostnaderna för sjukförsäkringen stigit i höjden. Kassans uppgift blev nu att fokusera på att få ner det så kallade sjuktalet, därigenom minskade statens utgifter. Genom att sjuktalet gått ner kan man kanske tro att Försäkringskassan bidragit till människors tillfrisknande.

Det här är bakgrunden till Niklas Altermarks bok Avslagsmaskinen. Altermark är forskare i Lund, statsvetare, och går med vetenskapligt metodisk noggrannhet till väga för varför nu allt fler människor, specifikt efter 180 dagars sjukdom, ställs i utanförskap. Utan sjukpenning, utan jobb och, som en sista utpost, ett magert försörjningsstöd.

Altermarks bok är nästan lika spännande som en deckare. För Försäkringskassan börjar som sagt 2015, utan något som helst riksdagsbeslut men enligt ministerns anvisningar (se där, lite ministerstyre kanske?), att bete sig och genomföra sin uppgift på ett helt annat sätt än tidigare. Är det så att de klarar sin uppgift genom att kunna erbjuda nya medicinska resurser och stöd till de sjuka? Självklart inte. Nej, de agerar på ett helt annat sätt. Försäkringskassan omtolkar begrepp och arbetar internt fram nya uppdrag.

Centralt är begrepp som ”normalt förekommande arbete”. Det innebär i praktiken, enligt Altermark, att en person med av läkare konstaterad sjukdom och arbetsoförmåga kan arbeta med vilket arbete som helst, som man kan sätta stämpeln ”normalt förekommande arbete” på. Sådana arbeten anses kräva noll fysisk ansträngning eller noll kognitiv förmåga. Är det någon som känner till ett sådant jobb?

Försäkringskassan använder sig också av beteckningen ”objektiva undersökningsfynd”, där de kräver att läkaren ska kunna specificera data/värden efter en undersökning. Det oaktat att det finns en hel del sådana sjukdomar, ett typexempel är ME (Myalgisk encefalomyelit), där forskningen ännu inte fått fram sådana data (även om det som när det gäller ME finns forskning som visar att det skulle kunna vara möjligt framöver). Hur mycket än en vårdcentralsläkare hinner med på en kvarts undersökning och samtal, så räcker inte det för att uppnå FK:s högt satta ribba gällande undersökningsfynd.

Altermark visar också på hur den undersökningsplikt en myndighet anses ha, helt kan negligeras av Försäkringskassan. Undersökningsplikten handlar alltså om en skyldighet att införskaffa sig ett gediget underlag innan beslut tas. Dessutom ignoreras vägledande domar från Förvaltningsrätten med flera.

Medarbetare som inte kan leva med den nya linjen slutar. Andra, yngre medarbetare kommer till, med mindre erfarenhet och sämre förmåga att reflektera över arbetssättet och rättstillämpningen. Eftersom man inte har erfarenhet av något annat än Försäkringskassans nya modell.

Försäkringskassan har gjort sin plikt, och hävdar då paradoxalt nog att de arbetar effektivt.

Nå, konsekvensen blir att sjuktalen sjunker, så Försäkringskassan (och Strandhäll) når målet. Men människor blir utförsäkrade, får leva på anhöriga, ta lån, sälja bilen och blir allt sjukare och allt mer ekonomiskt utsatta. Försäkringskassan har gjort sin plikt, och hävdar då paradoxalt nog att de arbetar effektivt. Men kostnaderna får någon annan kassa, till exempel kommunen eller den enskilde, ta. Att rättssäkerheten är högre än tidigare, är en bedömning som återkommer i årsredovisningarna från Försäkringskassan.

Facit: Allt fler tragedier, ökad självmordsbenägenhet och allt fler utförsäkrade efter 180 dagar. Det strandhällska direktivets mål och kraven på myndigheten uppnås, men ministern avgår. Efterträdaren, Ardalan Shekarabi, börjar uppfatta den omfattande kritiken mot Försäkringskassan och systemet från forskare, från utförsäkrade, i sociala medier etc. Dessutom från myndigheten Inspektionen för socialförsäkringen. Allt står alltså inte rätt till. I skrivande stund har Centern och Vänstern tagit initiativ till en utskottsuppmaning till regeringen att se över missförhållandena och tycks få med sig Socialdemokraterna på detta.

Så nu kanske vissa justeringar är på gång. Kanske är det faktiskt så att inte alla kan göra ”sin plikt”. Kanske är det så att man faktiskt kan bli långvarigt sjuk och arbetsoförmögen? Kanske är det så att myndigheten bara gjort ont värre fast Försäkringskassan talar om kvalitetssäkring och ökad rättssäkerhet?

Vi får se hur det blir. Men Altermark har, med gediget forskningsarbete, inkluderande intervjuer och annat underlag, satt fingret på en öm punkt i det svenska välfärds- och rättssamhället. Välskrivet, och nästan årets deckare.

The post Metodiskt noggrant om ökande utanförskap first appeared on Opulens.