REFLEKTIONER. I en personligt hållen krönika reflekterar Linnéa Johansson över förra årets händelser och utmaningarna valåret 2026.

Hon skriver: ”Mitt liv förändrades efter en separation. Samtidigt förändrades världen. I år är det valår, och vi måste hantera både egna trauman och samhällsförändringar. Hur hittar vi fotfäste när allt skakar?”

När jag öppnar ögonen är allt likadant som när jag stängde dem. Hur lång tid som gått, det vet jag inte, men det är fortfarande mörkt ute, fortfarande knäpptyst. Eller nej… jag kanske hör något. Jag tvekar en stund för det är så lågt. Det kommer från elementet.

Är det röster eller huset som låter?

Jag är osäker först, men sedan blir de högre. Det går inte att urskilja några ord. Jag inser snart varför. Det är inte ord. Det är stön. Det som nyss var så svagt att jag tog det för inbillning stiger inom en minut till en ljudlig blandning av kvinno- och mansstämma. Njutningen är total. Den färdas genom ledningarna, men i mig förvandlas resonansen till panik. Jag inser det inte först, men jag känner min puls öka och mitt sinne bli klarvaket.

NEJ!

Skriker jag, men bara inombords. Jag ser mig själv rusa nedför trappan och avbryta dem, men jag kan inte för det är fel. Ska jag springa ut? Smyga tyst eller fly fort? Natt. Snö. Saaben. Kanske skogen.

Nu hyperventilerar jag, men det märker jag inte. Det jag märker är min puls, för den överröstar nu deras extas. Jag hör mina hjärtslag. Jag hör mig vråla och i det av tv:n upplysta rummet är jag omringad av mörker. En åker, vildmarken. Det jag hör är en räv som vrålar i natten, men här finns ingen räv. Det är min röst, så som jag aldrig hört den förut. Jag hulkar, skriker, skakar. Jag skakar så himla mycket. Jag skriker och skakar och kan inte sluta. Skogen. Jag vill springa barfota ut i skogen och snön, men jag får inte. Jag kan inte. Jag vet inte om de skulle märka något. De märkte inte att jag var borta. De märkte inte att jag var borta. De vet, HON VET och HON BRYR SIG INTE. I de tankar som rusar är orden glasklara, men rävens vrål skallrar mellan väggarna i rummet. Aldrig, aldrig någonsin förr har jag tappat kontrollen. Jag tappar kontrollen. Vrålar djupt när jag försöker andas. Andas går inte. Mitt ansikte är nedgrävt i täcket. Det biter det. Mina ögon stirrar in i tyget samtidigt som jag ser hela livet rämna. Jag förlorar det. Jag förlorar det. Det är nu han bestämt sig, det är nu han lämnar mig. Det är därför han inte bryr sig om att jag är försvunnen, och kan njuta bekymmersfritt.

*

När min relation mötte sitt öde trodde jag att jag höll på att bli galen. Långt senare förstod jag att det där ögonblicket lärde mig något om människan som ingen litteratur dittills gjort: hur snabbt ett psyke kan invaderas. Hur lite som krävs för att kasta en människa ur sin självbild som rationell varelse.

Panikattacken var det värsta jag någonsin upplevt, men den lugnare perioden efteråt kändes ändå värre, för i det relativa lugnet som följde visste jag inte längre om jag kunde lita på mig själv. Minsta rubbning av min trygghet och jag såg framför mig att bli en av historiens kvinnor som ‘hysteriska’ skickats iväg på anstalt. Fotfäste? Vad var det?

Såhär ett drygt år efter min separation har mycket hänt. Med mig, med världen. Men vad är egentligen ett år? Inte mer än en mänsklig indelning; en cirkel vi ritat runt tiden för att kunna säga här börjar det och här slutar det. Ett år är ett löfte om ordning i en tillvaro som aldrig har utlovat någon.

Med kalendrar, kvartal, månader, veckor och dagar har vi styckat upp tillvaron i hanterbara enheter. Ett år är, med andra ord, inget annat än ett verktyg genom vilket vi försöker göra livet begripligt.

Inför det nya året cirkulerade det en meme i sociala medier, vilken jag fann ganska underhållande. Jag minns nu inte ordagrant hur den löd, men andemeningen var tydlig: ingen hade ännu börjat säga att ”2026 kommer att bli mitt år”. “Det är ingen som vågar”.

För många är det inte längre självklart att framtiden representerar en uppgradering. Det ser jag som sunt. Samtidigt är vi kulturellt ovana vid att betrakta lidande som en integrerad del av livet.

Det är kanske vår tids stora paradox: aldrig tidigare har så många människor haft tillgång till så mycket språk för känslor, trauma, gränssättning, självkännedom och psykologi — och ändå tycks så få vara rustade att faktiskt leva med den smärta som livet ofrånkomligen kommer bjuda på. Vi vet hur vi ska tala om triggers, men inte hur vi ska uthärda livet om det inte är fridfullt och lyckligt, och vad gör vi då?

Detta gäller inte bara privatlivet. Det gäller i högsta grad politiken.

Makt i vår tid verkar inte enbart genom lagar, institutioner och våld. Den verkar genom psyket. Genom uppmärksamheten. Genom affekten. Genom vår förmåga — eller oförmåga — att skilja mellan känsla och sanning.

Det är inte okänt att stridsfältet bytt skepnad från leriga slätter och skyttegravar till att även innefatta terrorhot, cyberattacker och vilseledande information. Det är dock fortfarande lätt att föreställa sig att det är ett top-down-informationskrig från stater eller myndigheter.

Jag tror att vi i detta nu brottas med en mer diskursiv krigsföring, inte alltid organiserad, snarare livets logik som löper amok.

Vi ser den i polariserade diskussioner mellan kvinnor och män, feminister och manosfär-anhängare, i den ständiga kamp som pågår mellan olika politiska ideologier. Vi ser den i influencers konton som medvetet eller omedvetet förstärker rädsla, ilska eller skuld — inte med en statlig agenda, men med samma effekt: att forma psyket, styra uppmärksamheten, manipulera känslan av verklighet.

Innan det nya året ens hunnit börja fylldes nätet med inlägg och nyheter om kvinnomord och sexualförbrytelser. Under de månader som följt har politiken reagerat med bland annat förslag om ändringar av förtalsbrottet, avlyssningar, skärpta straff för sexualbrott och ändrade regler för namnbyte.

Det jag finner än mer intressant är det som utspelar sig människor emellan, i de konton som säger sig värna en mänskligare värld, och hur de reagerade på det amerikanska justitiedepartementets offentliggörande av Epstein-filerna.

Över tre miljoner dokument, bilder och videor relaterade till Jeffrey Epstein och hans nätverk släpptes i enlighet med Epstein Files Transparency Act. Det som slog mig – och som kanske är det mest oroande – är hur själva releasen tycktes fungera som en psykologisk fälla. Ett enormt, osorterat och delvis censurerat arkiv skapade ett vakuum. Och i det vakuumet fyllde människor i det mest extrema, absurda och monstruösa de kunde föreställa sig: kannibalism, ritualer, spädbarnsoffer, satansdyrkan.

I det kaoset riskerar den faktiska brottsligheten – den systematiska sexhandeln, maktmissbruket, utnyttjandet av minderåriga – att framstå som nästan banal. “Inte så illa.” Något relativiserbart. Det extrema gör det verkliga mindre monstruöst.

När vi väl kommer fram till vad som faktiskt hände. Kommer de komma lindrigare undan då? För att det inte var riktigt så illa som många trodde?

Nu har jag lärt mig något som sociala medier och nyhetsflöden sällan förmår visa: att det finns en inre arena där vi måste motstå att låta våra egna trauman färga hela vår världsbild.

Min smärta var inte inbillad. Jag hade blivit illa behandlad på riktigt. Nu var det upp till mig att välja hur det skulle påverka min världsbild.

Stoikernas budskap – känn dig själv, kontroll över affekterna, distinktionen mellan det som ligger inom vår makt och det som inte gör det – blir plötsligt konkret. En överlevnadsstrategi för att inte psykologiskt gå under. Jag har aldrig tvivlat på min egen grundtrygghet bland främlingar, och inte någonstans tvivlar jag nu på kärlekens möjlighet. Inte någonstans hatar jag män. På intet sätt har jag förlorat tron på världen. Varför?

Jag lärde mig aldrig att undvika sånt som eventuellt skulle kunna skada mig. “Man ska ha respekt för elden”, fick jag höra när jag som barn fick ansvaret att fylla vedspisen. Och när jag blev kissnödig mitt i matbutiken fick jag själv övervinna min blyghet och fråga personalen om toalett. Sedan dess har jag låtit livet bjuda mig på allsköns upplevelser; en kompott av lärdomar och glädjeämnen.

Förra året arbetade jag med att lyfta diskussioner om lust, kropp, begär och relationer – att se dem inte som privata tabun utan som samhällsfrågor, frågor om sexualpolitik och mänsklig närvaro. Det var ett år av att öppet utforska hur våra kroppar reagerar, hur våra sinnen påverkas, och hur normer och strukturer formar våra relationer till andra – och till oss själva. Mitt driv kom direkt från mina egna upplevelser.

I år är det valår. Från högsta ort blir vi matade med nya lagar, nya förbud. “Gör inte si, gör inte så, det kan vara farligt.” Samtidigt urholkas vår medmänsklighet utan vidare. De säljer ut vår trygghet, forcerar oss att spendera mindre tid med nästa generation. Istället för att skapa en grund för trygg anknytning att frodas ska vi sätta barnen i fängelse när de agerar i enlighet med den uppfostran vi möjliggör för deras psyken.

I år är det valår. Framtiden är oviss. Men ovisshet måste inte innebära passivitet – det är ansvar. Vi kan forma framtiden. “I will shape it like clay” skrev jag om mitt liv som nyseparerad. Det är inte längre bara en personlig maxim, utan en kollektiv nödvändighet. Om vi inte formar framtiden själva, kommer den formas åt oss – med det som skrämmer oss mest.

I år är det valår.

The post Att återta kontrollen valåret 2026 first appeared on Opulens.

SJÄLVBIOGRAFI. ”Björn Wiman skriver äkta och nära om passionen för skidåkning, om detta enda och stora, som hans far hade gett honom,” skriver Bo Bjelvehammar.

Den lyckligaste leken av Björn Wiman
Norstedts

Björn Wiman är författare och kulturchef på Dagens Nyheter, han har bland annat gett ut ”I en sal på lasarettet”, 2022 och ”Grinden i Dachau”,2024.

”Den lyckligaste leken” är en gripande berättelse om en sons förhållande till sin far, eller snart brist på och avsaknad av förhållande. Inga floder bara tillstånd av ebb och torka.

Pappan är i flera avseenden en frånvarande förälder – föräldrarna skilde sig, när Björn var sex år. Far och son träffades enligt den sociala tabellen för umgängesvillkoren.

I denna personliga och smärtsamma betraktelse visar det sig att far och son har en så gott som obefintlig känslomässig kontakt, pappan har själv växt upp i en dysfunktionell familj, där känslorna har lyst med sin frånvaro.

Men det finns en sak, som förenar dem och det är skidåkning. Björns Wimans far är både frisksportare och skidlärare och han lärde sin son att åka skidor och få en kärlek genom livet till skidåkning. Jag vet inte om Wiman lärde sig någonting annat av sin far. Jag är tveksam på den punkten.

Hur som helst har detta enda gett underlag till en hel bok. Om skidmiljöer, om storindustrin kring skidåkning och enskilda platsers framväxt och storhet. Platser som Hemsedal i Norge och Åre och Storlien i Jämtland. Allt i ett fåtal fullödiga och spänstiga essäer.

Björn Wiman skriver äkta och nära

Men det finns i berättelsen ett vemod över snötäcken som håller på att försvinna och Björn Wiman ser framför sig en dyster och fattigare framtid, utan skidåkning, kvar finns bara då minnen av far och son, starka minnen.

Alldeles i slutet av boken besöker han pappans minneslund, placerar en liten stenbit där och hör pappans ord på platsen – lägg inte blommor, lägg sten.

Titeln på boken ”Den lyckligaste leken” är hämtad från en beskrivning av skidåkning formulerad av författaren och filosofen Jean-Paul Sartre. Bakom imman på glasögonen formulerar han orden, i närvaro av kvinnan som drog ut honom i skidbacken – Simone de Beauvoir.

Björn Wiman skriver äkta och nära om passionen för skidåkning, om detta enda och stora, som hans far hade gett honom. Och glädjen i att förenas i just detta, på bestämda platser, som på Granberget i Leksand.

The post Björn Wiman skriver gripande om far-son-relation first appeared on Opulens.

HUSDJUR. Frågan ”Är du hund- eller kattmänniska?” är vanligt förekommande. Lars Thulin tycker att det faktiskt är en dum fråga. Här förklarar han varför.

Är du hund- eller kattmänniska? Frågan ställs ofta när någon vill känna en person bättre. För valet av favorit bland våra vanligaste husdjur antas säga mycket om oss som personer.

Jag brukar svara ”Ja” på frågan. För mig är spörsmålet lika smart som att undra om vad som är godast: inlagd sill eller prinsesstårta? Med andra ord – det är storheter man inte kan jämföra. Det går att tycka om, i mitt fall faktiskt älska båda djuren på deras egna meriter. Låt oss titta på viktiga egenskaper hos vovven och kissen.

Hunden och människan

Den smarta historikern Gunnar Wetterberg i tv-programmet Fråga Lund sade en gång att hunden var vårt husdjur innan vi hade hus. Redan då vi var nomader och flyttade runt i jakt på mat hade vi lärt oss att tämja hunden. Vi behövde den som arbetskamrat. Till en början mest för att jaga och vakta. Men senare även som vallhund. Långt senare har vi dragit nytta av hundens makalösa luktsinne för att jaga upp djur, sprängämnen, knark, mögel, tryffelsvamp och människor som begravts i laviner och rasmassor. Eller gått bort sig i största allmänhet. En väl uppfostrad hund är tillgiven husse/matte och ger dem sin kärlek helt utan förbehåll.

Katten och människan

Katten är något annat. Smart, egensinnig, självständig är begrepp som ofta används. Men människan behövde den. Katten blev vår följeslagare då vi blev jordbrukare för tiotusen år och lagrade spannmål. Godsakerna i ladorna lockade skadedjur. Kissarna gillade att jaga dem. Genom att bjuda in katterna och ge dem lite omvårdnad flyttade de in hos oss. Till en början handlade det nog inte så mycket om kärlek utan det som i ekonomin kallar win-win. Ett utbyte mellan jämbördiga parter som båda tjänar på. Även om man måste ha ett hjärta av sten för att inte charmas av en kattunge.

Hundens och kattens egenskaper

En frisk och väluppfostrad hund ger alltid av sin kärlek. Och vill bli ledd av oss människor. Den skäms när den gjort något den inte får och därför får bannor av husse och matte. För att jämföra med människor är hunden bästa kompisen eller kanske mer kärlekspartnern som bara finns där, väntar troget tills sista dansen går. Glädjen från hunden är lika stor när man återvänder efter en tur på tio minuter till Willys-butiken som när man varit borta sex månader på en safari i Gobiöknen.

Så är det inte med katten. Dess kärlek måste vinnas varje dag. Den flörtar inte. Lite mer som den snygga tjejen på dansbanan som man inte vet om hon är intresserad eller ej. Som man tvekar gå fram till. Att bli avvisad är inte kul. Men plötsligt blir man godkänd av katten, den hoppar upp i knäet, gosar, buffar med huvudet mot vår armhåla innan den lägger sig till ro, börjar spinna för att sedan somna. Att inte falla för den ömhetsbetygelsen är mycket svårt.

Den empatiska hunden

Många pekar på hundens sociala förmågor som kan kallas empati. Otaliga är historierna om jyckar som lyckats väcka människor i brinnande hus, påkallat uppmärksamhet när husse eller matte blivit skadade eller sjuka. På senare tid används hundar som terapi på äldreboenden. Hundens ordlösa vänlighet lockar fram något hos patienter som annars har svårt att tolka sin omvärld, får dem enkelt att må bra.

Den individualistiska katten

Medan katten ibland anses mest bry sig om sig själv. Får kissen bara mat och värme och behandlas väl kan den utan större problem byta husse och matte. Till och med byta bostad. Historierna om katter som valt att flytta in hos en granne är många.

Fast å andra sidan finns åtskilliga berättelser om katter som kommit på villovägar efter att exempelvis liftat med en bil, utan att föraren känner till det. Och att djuret efter månader, ibland år, hittar hem. Plötsligt står katten, lite magrare och mer tilltufsad än tidigare utanför dörren och vill bli insläppt. Till människor som gett upp hoppet om att få återse sin vän. Hur katter kan hitta hem, även från långa avstånd, är något vetenskapen inte riktigt klurat ut.

Teorin är att de har en typ av GPS kombinerat med ett utmärkt minne både vad gäller synintryck och dofter. Med hjälp av detta skapar kissen kartor.

Klart är att vi aldrig kan tämja katten som vi kan med hunden. Av en hund kan vi kräva arbete som den då utför så länge den orkar.

Vi måste inte välja

Min mamma hade en boxer som hette Tess.  Den blev inkallad under beredskapsåren i Sverige. Några veckor hämtades den vänliga tiken av försvaret. Den användes till spårning men även för att ta sig fram med hjälp till sårade soldater. För hundens lätta tassar utlöste inte minor. När Tess kom hem sov hon enligt min mamma tre dagar i sträck. Som tack fick mamma och mormor extra ransoneringskort på mat.

Dit kommer vi inte med katter. För man kan aldrig äga en katt. Däremot sammanbo med en. En veterinär jag träffade beskrev skillnaden när det gäller att hantera aggressiva djur i ett undersökningsrum.

– De flesta hundar ger sig till sist, sade han. De accepterar att vi bestämmer. Så är det sällan med katter. En del är beredda att slåss in i döden. Då är bedövningsmedel en bra lösning.

Vi behöver inte tycka om vare sig hundar eller katter, inte ens djur överhuvudtaget. Men vi måste inte välja mellan jycken och missen. Bara inse att delad kärlek ofta är dubbel kärlek.

The post Är du hund- eller kattmänniska? first appeared on Opulens.

POLITIK. I veckans krönika skriver Lars Thulin om den politiska polariseringen som nu har gått för långt. ”Politiska grupperingar i sociala sammanhang kan allt mer liknas vid sekter. Väljare tittar inte längre på partiernas åsikter för att värdera deras politik. Allt reduceras till ett vi mot dom.”

Politiken blir allt mer polariserad och de flesta länder har i dag tvåpartisystem, även om det officiellt handlar om koalitioner. Detta leder till förenkling av politiska debatten och hårdare klimat där angrepp på person istället för på sak blir vanligare. Det är vi mot dom. Hejaramsor samt hån mot motståndarna i publiken i ett derby mellan AIK och Djurgården har fått en parallell i alltför många politiska diskussioner över middagsbord och i kompisgäng. Därmed flyttar argumentation och debatteknik ner till nivån i en sandlåda.

Polarisering i vänkretsen

Jag har märkt det i min vänkrets. Med en god vän hade jag våldsamma politiska debatter under gymnasietiden. Våra världsbilder var väsensskilda – jag hade ryckts med i vänstervågen och stod för en del åsikter jag inte är stolt över i dag. Hans föräldrar hade med risk för sina liv flytt över Östersjön undan det sovjetiska förtrycket i Baltikum. Helt begripligt innebar det att han och familjen avskydde allt som kunde liknas vid socialism.

Vår ungdom till trots kunde vi ändå sakligt diskutera frågor. Vi slog frejdigt argument i huvudet på varandra, men utan att tala illa om den andra som person. När vi tröttnat lade vi en lp på skivspelaren och letade fram öl ur kylskåpet. Och var goda vänner. Likt boxare som efter en match, svettiga och blodiga, kramar om varandra i ringen.

Nu har min vän deklarerat att han inte vill läsa mina krönikor i Opulens längre. Han orkar inte med det han uppfattar som enbart lögner. Under diskussioner vi fört fram tills nu har han allt oftare valt whataboutismen som argument. Synpunkter på Tidölaget eller USA:s agerande har mekaniskt mötts med varianter på ”Vänstern har minsann också, så det så”.  Dock har vi inte heller nu angripit varandra som personer.

Hans toleransnivå har sänkts. Tidigare följde han debatten brett. Sedan avfärdades Aftonbladet och public service som kamporgan för den rödaste socialism. Nu sätter han samma etikett på borgerliga Dagens Nyheter. Kritik mot det egna politiska laget tycks bara stärka hans tro på det.

Vår tids polarisering

Det är ett tydligt tecken på polariseringen i vår tid. Politiska grupperingar i sociala sammanhang kan allt mer liknas vid sekter. Väljare tittar inte längre på partiernas åsikter för att värdera deras politik. Allt reduceras till ett vi mot dom. Att hata motståndaren blir viktigare än det egna partiets åsikter. Det innebär att partiet måste lydas och hyllas okritiskt, speciellt när gruppen anser sig vara under attack från en farlig omvärld. Varje form av kritik utifrån stärker tron på den egna rättfärdigheten.

Polariseringen i Storbritannien

Polariseringen och det sektliknande splittrar även på flera områden. Åtskilliga vittnesmål finns om hur Brexit-debatten slet sönder den brittiska nationen: generationer ställdes mot varandra, stad mot land, välutbildade mot lågutbildade, familjemedlemmar mot familjemedlemmar. Orsaken var nog att frågan var känslostyrd och inte faktastyrd. För ingen visste vad alternativet ”lämna” innebar i praktiken. Därmed var det fritt fram för skräckpropaganda, överdrifter och rena lögner. Allt eldades på av mer eller mindre dolda krafter som invaderade nätet. Krafter som varken hade Storbritanniens eller Europas bästa för ögonen.

Den svenska Nato-debatten

Vår Nato-debatt blev delvis samma sak – mycket känslor, lite fakta. Om vi gått till folkomröstning hade landet översköljts med känslovågor spetsade med några droppar fakta. Det hade gällt båda sidor. Samt en massiv påverkan utifrån.

Tecken på sekterism

I Sverige syntes tecknet på sekterism tydligt när skandalen med trollkonton briserade. I stället för att ta till sig ett uns av kritiken gick Jimmie Åkeson till våldsamt angrepp mot det vänsterliberala ”klägg” som angripit SD. Fast det var ju inte kritik mot partiet i sig, utan mot dess metoder.

För Åkesson var det ingen skillnad. De var utsatta för ett angrepp, leden måste slutas. Det var vi mot dom. En elak omvärld ville skada ett parti som det var väldigt synd om. Partiet blev orättvist behandlat. Men hela affärsidén med trollkonton var ju att SD använde mycket orättvisa metoder mot politiska motståndare, metoder som var så grova att man valde att göra det anonymt. Logiken i SD:s resonemang var därmed obefintlig. Men logik och fakta offras idag allt oftare på det politiska altaret.

Det leder till ett annat drag hos sekter – de anser sig ha rätt till metoder som inte andra får använda. För att överföra till sandlådan: jag får stjäla din hink och spade och kasta sand i ansiktet på dig. Om du gör det mot mig slår jag dig, ropar på fröken och säger att du är dum. Ett tecken på det är att åtskilliga krafter i dag ger sig på friheten i medier, forskning, konst och utbildning. Det som inte passar egna narrativet bör förbjudas i stället för att bemötas. Tidölagets hat mot public service är ett exempel. Indragning av bidrag till ”fel” slags kultur ett annat.

I vardagen hittar man liknande beteenden hos personer som är självutnämnda sanningssägare och hävdar att de bara säger som ”det är” till skillnad från dem som inte vågar göra det. De anser att omvärlden får stå ut med deras så kallade sanningar. Men när de själva möts av samma taktik gäller ofta en helt annan regelbok.

The post Politisk polarisering sliter sönder relationer first appeared on Opulens.

FILM. Charlotte Wiberg konstaterar att filmen ”Cat Person” är engagerande, ömsom komisk och tragisk och sist men inte minst thrilleraktigt spännande.

The post ”Cat Person” ‒ kultnovellen har blivit en stark film first appeared on Opulens.

PROSA. ”Lise Tremblay skriver både inkännande och fängslande och med en intensitet i språket som gör hennes texter väldigt fascinerande,” anser Thomas Almqvist som läst hennes aktuella ”Driftens väg”.

Driftens väg av Lise Tremblay 
Översättning: Elin Svahn
Rámus

Den fransk-kanadensiska författaren Lise Tremblay föddes 1957 i Chicoutimi i Québec och räknas till Kanadas främsta författare idag. Hon debuterade 1990 och har skrivit åtta böcker, varav ”Driftens väg” är den femte som översatts till svenska. Tremblay skriver gärna om klass, stad kontra landsbygd, familj, ensamhet och relationer.

I ”Driftens väg” berättar hon om fem äldre kvinnor som alla har lämnat eller ska lämna sina män, om den skam de känner och om de relationer som de varit beroende av. Det är relationer som gått i stå, förälskelser som upphört, åldersskillnader som blivit för påtagliga.

I ”Driftens väg” ser de fem kvinnorna tillbaka men blickar också framåt. Relationerna, som de fastnat i, synas och analyseras ordentligt. Tremblays böcker är ofta små till formatet och till synes anspråkslösa, men innehållet känns stort och viktigt.

Därtill är Tremblay en duktig personskildrare och en mycket skicklig berättare. Miljön i de fem berättelserna är Montréal med omnejd.

Lise Tremblay uttrycker sig sylvasst

Uttryckssättet är sylvasst, ytterst korthugget och snudd på ordkargt, vilket gör att man som läsare bjuds in till delaktighet. Hon skriver ett språk som är rent och enkelt och på samma gång både uttrycksfullt och mycket nyanserat.

Berättelserna förs framåt glimtvis och i bilderna som pärlor på ett radband. Det är känsliga och själfulla berättelser och till synes lätt och verkningsfullt skapar hon en suggestiv atmosfär, som är lätt att förnimma och lätt att komma ihåg.

Trots det strama språket anar vi ändå de djupa känslor och innebörder som ligger dolda under ytan. Med stor psykologisk insikt borrar hon på djupet i några vilsna själars tragiska livsöden och det blir ganska märkliga berättelser, som ger mig en säregen men samtidigt mycket god läsupplevelse.

”Driftens väg” är en liten pärla

I titelberättelsen berättar den åldrande kvinnan att Éli var 45 år, när de träffades, medan hon bara var 30. Åldersskillnaden gjorde inget då, men betyder mera nu, när hon är 60 och han 75. En gång dyrkade hon sin älskade litteraturprofessor, men idag känner hon bara skam. Hon söker upp Constance, Élis första fru, vars liv hon förstört.

I berättelsen ”Det gamla Frankrike” berättar den åldrande kvinnan om sitt liv, som hon delar upp i tre delar: barndomen i Frankrike, äktenskapet och livet efter skilsmässan. Idag är hon svårt sjuk och döende och skriver ett sista brev till sin före detta man.

Hon längtar hem till sin barndoms Frankrike, som inte längre finns. Det här är den berättelse av de fem som mest av alla är fylld av ett stort vemod.

Lise Tremblay skriver både inkännande och fängslande och med en intensitet i språket som gör hennes texter väldigt fascinerande.

Det är nästan alltid en oerhörd njutning att läsa hennes böcker. ”Driftens väg” är en liten pärla på bara 115 sidor, men med ett, som sagt, stort och viktigt innehåll.

The post Lise Tremblay skriver inkännande och fängslande first appeared on Opulens.

KORTPROSA. Inför helgen publicerar vi ”Helios” av Erik Skoghäll. Det är en text i gränslandet mellan kortprosa och prosalyrik. Den handlar om bristande kommunikation och det ständiga flödet av information.

Erik Skoghäll bor i Stockholm och arbetar som fotograf och filmare. Hans skrivande handlar mycket om att driva ner spatlar i en lös deg av infall och intryck. Han hoppas på att lyckas muta in ett område. I bästa fall få till någon slags stadga.

Helios, som vi nu har glädjen att få publicera, beskriver en relation där de inblandade sedan länge slutat kommunicera. Ändå fortsätter de tillsammans, men på avstånd från varandra, sin omloppsbana runt solen. I detta handlar texten också om informationen. Den som ibland ska tolkas, ibland lämnas vidare, förseglas, gömmas undan. Informationen man ständigt utsätts för.

CAROLINA THELIN

Helios

”Allt du upplever har jag redan upplevt. Det du läser har jag redan översatt. I osäkra fall har jag låtit vänner titta på det och de kan bekräfta att dina rådata är felaktiga. Smarta vänner. Högt uppsatta.”

Orden är kompakta. Jag färdas under dem. Som under is. Ibland viker sig rösten. Som om något nyper av tillförseln.

Som om någon skickar något.

Vi har likadana kläder. Snövita overaller. Ljusblå dunvästar. När vi sover snor vi ihop västarna till små gömmor för våra näsor. Jag har sett att Jonas gör det också. Vi har varit här väldigt länge. Vad skulle jag skriva om solen? Något om mottagare. Isat trä.

Namnet ligger annorlunda nu. Det har fått ett jack. En lossnad skärva som skaver, skäms. Ett namn som inte vill hitta ut. Jag lutar huvudet i olika vinklar. Prövar att glömma. Fyller upp med olika vätskor.

Vi färdas tillsammans men fyra år isär. Allt jag ser har han redan sett. Vi har inget gemensamt språk. Jag försöker bända loss ett i en evig, uddlös monolog. Orden är små. Som förflyttningsschemat hos någon som väntar. Vi har förändrats. Blivit äldre. Förstår inte längre våra svek. Ibland gör vi långa hopp i tiden. Jonas hår blir kortare och vitare. Men rymden är densamma. De stora frågorna bortstyrda.

Vi närmar oss solen. Så måste det vara? Vissa färger har blött över våra händer. Ljusgula. Gråa, mycket kalla.

Skammen bältar. Snör åt våra huvuden. Jonas tystnar. Något i honom desarmeras. En ljuskägla letar sig in mellan våra händer. Vi tror det är farligt. (Kanske är det också farligt.) Att närma sig där det bränns i varje människa.

Det var annorlunda i början

Jo det var annorlunda då

Vi undersökte. Slöt pakter. Med tunna ofärdiga röster var vi de vakande. Vi var i väntan. Som fåglar är innan de blir sträck. Innan riktning tas ut. Det här visste vi inte. Något heligt var på väg att rasa samman.

Paletter av galaxer: den elliptiska, den linsformiga, den spiralformade och den oregelbundna. Det finns ett centralt fält i solsystemet där gasjättar samlas. Det finns ett lika centralt fält under bröstbenet. Ett fält där människor passerar. Jag går in till Jonas. Han sitter och tittar på sin punkt av sol. Han upptäckte den för länge sedan. År sedan. Alldeles nyss? Han var så nöjd över att ha hittat punkten. Det var första gången vi separerade. Jonas gråter. Punkten av sol är borta. Jag tror att vi är här för att lära oss om avstånd. Vad avstånd egentligen är.

Vi möttes i en hall. Där musiken från två lägenheter kolliderar. Han berättade om sin relation till det engelska språket. Vi gick ner till stranden. Det fanns en förhårdnad under ytan. Klipporna var fortfarande varma.

Jag visste inte vem han var eller varifrån han kom. En partikelrörelse i en löst sammansatt grupp? En fysisk manifestation av människovärde? Minnen är lagar som låser saknaden, eller åtminstone begränsar den, eftersom minnen, liksom lagar går att manipulera. Kanske är det därför skräcken kommer i en lucka där man inte väntat att möta en människa.

Inte räknat med att höra hennes vingslag.

Jag lämnade aldrig de varma klipporna.

Jonas tog pendeln. Vart vet jag inte. Sonderna uppdateras.

The post Littestraden: ”Helios” av Erik Skoghäll first appeared on Opulens.

KÄRLEK. Indisk mytologi är full av queera karaktärer som spelar avgörande roller i viktiga berättelser och perspektiv som påverkar hur de firas. Det skriver journalisten Arman Khan i magasinet Vice.

Samkönade relationer har accepterats i det indiska samhället i tusentals år vilket framgår av berättelser som Mitra och Varuna, två solgudar som framställs som djupt förälskade och ofta avbildade tillsammans på en gyllene vagn dragen av sju svanar. Bhagavata Purana berättar till och med historien om hur de fick ett barn när deras sperma föll på en termithög, ett mytologiskt exempel som ofta nämns i sammanhang om surrogatmödraskap. Krittivasa Ramayana innehåller också berättelsen om två drottningar som blir förälskade och får ett barn genom Shivas välsignelser efter att den ena blivit änka.

Trots missuppfattningen att sådana progressiva idéer är främmande, har indiska historiker och mytologer påpekat att queera perspektiv alltid varit en del av indisk historia och skrifter. Narada Smriti, till exempel, listar 14 olika typer av sexuella läggningar, inklusive transpersoner, intersexuella individer och tre olika typer av homosexuella män, medan Sabda-kalpa-druma, Kamatantra och även Smriti-ratnavali beskriver 20 typer av sexualiteter. Madhavi Menon, professor vid Ashoka University och chef för Center for Studies in Gender and Sexuality, betonar att queera begär alltid har varit en del av indisk mytologi och historia, utan några bevis för att de någonsin ansetts vara chockerande eller hädiska. Skulpturerna på Khajuraho-templet, till exempel, föreställer flera grupper av förälskade män och kvinnor. Kama Sutra, en gammal indisk manual om erotisk kärlek, kan ha inkluderat ett kapitel om queer kärlek. Menon hävdar att queer kärlek kan hittas överallt genom indisk kultur och historia, också under medeltiden, som i Mir Taqi Mirs poesi, även om exemplen där kanske inte öppet benämns som queer. 

Alka Pande, en konsthistoriker och museikurator som undervisade i indisk konst och estetik vid Panjab University i mer än ett decennium och vars huvudsakliga intresseområden är könsidentitet och sexualitet och traditionell konst, anser också att kärlek i alla dess former alltid har funnits i indisk mytologi, inklusive berättelser om två män som födde en gud och en karaktär som klädde sig i drag. Hon menar att dagens homofobi i Indien kan spåras tillbaka till viktoriansk prydhet och konservativa idéer om moral, som påtvingades den indiska kulturen under det brittiska styret. Pande hävdar att indier alltid har hyllat sensualitet och sexualitet. Att förstå och validera de många nyanserna av queer identitet borde därför komma naturligt för indier, och att antagandet att indiska “värderingar” och “moral” är motsatsen till queer kärlek är ogrundat.

The post Firande av queer kärlek i indisk historia och mytologi first appeared on Opulens.

VÄNSKAP. “Klart är att ett definitivt slut på en vänskapsrelation, en riktig skilsmässa, kostar på. För fler än de närmast berörda.” Lars Thulin diskuterar manlig vänskap.  

Den irländska filmen Banshees of Inisherin i regi av Martin McDonagh träffade mig i magen i biomörkret. Det är uppenbarligen fler än jag som fått den känslan eftersom den har nominerats till nio Oscar, bland annat för bästa manliga huvudroll, bästa manliga biroll, bästa regi. 

Den recenserades i Opulens och fick en stark trea. Recensenten var en ganska ung man. Av någon i min ålder, 69, hade den nog fått mer. Filmens tema blir mer relevant med stigande ålder. För rynkor och högt hårfäste är kvitton på livserfarenhet, ibland dyrköpt. Kunskap som yngre har kvar att lära sig.

Filmen handlar om manlig vänskap. Ovanligt – i film och litteratur har kvinnorna nästan monopol på skildringar rörande djupa relationer och sann vänskap. Mäns mellanhavanden har schablonmässigt förpassats till skrål på fotbollsläktare, råsupande, jakt, fiske, bilar och brudar.

Inte här. Allt utspelas 1923 på en ö utanför Irland. Inbördeskriget kastar sin skugga över tillvaron. Det är fattigt och samhället är inskränkt och trist. Colm, i övre medelåldern, och Pádraic i yngre medelålder, har varit vänner sedan urminnes tider. En dag får Colm nog, utan att något egentligen hänt. Han står inte längre ut med Pádraic. Han är för tråkig. Colm vill inte lägga energi på honom utan satsar allt på musiken. Colm vill inte ens prata med sin före detta gode vän. För att understryka allvaret i kravet hotar han att med en ullsax klippa av sig ett finger varje gång som Pádraic söker kontakt.

Filmen är både enkel och svår. De avklippta fingrarna är en metafor av något slag. Fast jag får inte ihop det. Men visst, det är oerhört bildmässigt. Och bilderna är en av filmens styrkor. Vilket foto! Vilka vyer! 

I en kärleksrelation är det helt okej att totalt bryta upp från sin partner. Att attraktionen är död, att man vuxit från varandra, att man känner sig kvävd, måste gå vidare, eller helt enkelt träffat någon annan – är allmänt accepterade skäl. Kärlek och hat är trots allt starka känslor som liknar varandra.

Då hjälper det inte om man haft en lång historia tillsammans och bokstavligt talat delat allt. Att par som separerat aldrig pratar med varandra mer än nödvändigt, är inte ovanligt. Inte heller ovanligt att man snackar skit om varandra.

Men när det gäller djup vänskap är det annorlunda. Man verkar inte få bryta helt, undantaget om något dramatiskt har hänt: våld, förtal, ”stöld av partner”, bråk om pengar. Fast att bara totalt tröttna som skäl för att inte stå ut med en gammal vän? Nja.

Det svåra i detta framgår i filmen. Personer som står männen nära kämpar för att de ska skärpa sig, ta sig samman. För så där kan de ju inte bete sig. Om ett före detta älskande par gjort samma sak hade vänner nog inte försökt på samma sätt.

Vad är skillnaden? Förmodligen att det i en kärleksrelation mycket ofta finns en stark fysisk attraktion. Den är mer basal och hormonberoende än den själsliga och kan stängas av och sättas på. Hormoner i blodomloppet slår enkelt tankar i främre pannloben där vårt komplexa tänkande finns. Men kan inte den själsliga vänskapen ändå bara dö totalt? Bli så tråkig att man inte står ut? Och ska man tillåta sig att leva ut de känslorna?

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Jag har exempel på vänskap som går nästan 50 år tillbaka i tiden.  Där två män pratat fotboll och musik, kämpat på högskolor, druckit för mycket öl tillsammans, snackat om tjejer, gift sig, fått barn, köpt dyra bostäder, fått följa föräldrar till sista vilan, följt och stöttat den andre då ohälsa slog till mot denne eller någon av dennes närmaste. Gjort livsresan tillsammans. Har man rätt att säga att detta inte är något värt? För att man bara tröttnat?

En sådan relation kan blekna, visst. Man kan glida ifrån varandra, få olika intressen. Men det innebär sällan ett totalt uppbrott. Utan att djup vänskap blir en allmän bekantskap. Vänlig, men lite sval.

Det är aldrig ens fel när två träter. Men vad gör parterna då irritationen med den andre växer, då samtal väldigt lätt hamnar fel, när man ofta känner sig missförstådd? Behandlad på ett elakt sätt. Och båda upplever det fast i olika grad? När möten kostar mer energi än de ger? Har man då rätt att ta fram ullsaxen och bildlikt klippa relationen för gott?

Motfrågan blir: hur mycket får det kosta att inte bryta? Vissa knutar och misshälligheter kan lösas genom långa och seriösa samtal där missförstånd reds ut. Kanske räcker det med en ordentlig långpromenad för att reda ut det hela. Kanske behövs en rejäl dos alkohol för att lirka upp och hitta tillbaka. Det är förmodligen en typiskt irländsk metod. Men när det inte går? 

Regissören, som också skrivit manus, ger inget svar. Slutet av filmen är helt öppet. Det kan tolkas som en ny accepterande vänskap som växer fram efter att de gjort varandra illa. Eller att oförsonlighet och fiendskap fortfarande gäller. 

Svaret på de här svåra frågorna får var och en söka inom sig själv. Klart är att ett definitivt slut på en vänskapsrelation, en riktig skilsmässa, kostar på. För fler än de närmast berörda.

Se där, det kan vara jobbigt, och nyttigt, att gå på bio. Så se filmen! Om ni törs.

The post Kan man göra slut med bästa kompisen? first appeared on Opulens.

TUDELNINGAR. Språket, relationerna och vår plats i världen – allt är osäkert i Katie Kitamuras hyllade roman “Närheten”, som följer en tolk i en internationell brottsdomstol. Den lilla människans vilsenhet inför världspolitiken är också författarens egen.

Elin Swedenmark/TT

The post Hyllad författare om empatins problem first appeared on Opulens.

SERIEPREMIÄR. Ett bankrån går fel och bland gisslan blottas personliga bekymmer. I mellandagarna är det premiär för Netflix-serien “Folk med ångest”.

– Jag hoppas att serien ska få andra att våga öppna upp lite grann, säger regissören Felix Herngren.

“Folk med ångest” baseras på Fredrik Backmans roman med samma namn från 2019. Både den och Netflix nya serie handlar om ett bankrån som får ett gisslandrama till följd där åtta personer hålls fångna i en lägenhet, varpå två småstadspoliser står inför sitt yrkeslivs största utmaning.

Regissören Felix Herngren visste direkt när boken kom ut att han ville göra film eller serie av den.

– Fredrik Backman är alltid så bra på att beskriva människor och karaktärer. Och det är precis det jag alltid har gillat med att filma – att gestalta karaktärer och att försöka sätta fingret på människor och deras vardagsbekymmer, säger han.

Öppna upp

Han beskriver “Folk med ångest” som en berättelse om att försöka sitt bästa och att hjälpa andra.

– Om man själv bär på lite ångest, vilket alla friska människor gör, kan det hjälpa om man vågar prata med andra om det, att man vågar öppna upp sig lite grann. Det blir så mycket enklare då. Bekymren blir mindre om man pratar om dem och erkänner dem. Jag hoppas att serien kan ge en sådan liten skjuts till dem som tittar, säger han.

Poliserna Jim och Jack, som dessutom råkar vara far och son, spelas av Alfred Svensson och Dan Ekborg. Svensson poängterar att “Folk med ångest” innehåller både moll och dur.

– Det är både ett fint, gripande och lite sorgligt drama med många dysfunktionella relationer och olyckliga människor, men det är också en väldigt rolig historia, säger han.

Gå på djupet

Alfred Svensson är främst känd för sin roll i SVT:s komediserie “Leif & Billy”, och rollen som Jack är hans första stora huvudroll.

– Det var helt klart en utmaning, men väldigt kul för mig att få göra en roll där jag mer kan utgå från mig själv. Då kan man gå mycket mer på djupet, och det var intressant, annorlunda och roligt, säger han.

Även Dan Ekborg hoppas att serien ska kunna leda till att människor bryr sig mer om varandra.

– Att man ska bli bättre på att lyssna, vara mer vaksam på hur andra människor mår. Det finns så många personer där ute som mår dåligt, och i den här moderna tiden med skärmar överallt är det lätt att inte se varandra, säger han.

“Folk med ångest” har premiär den 29 december.

Sara Haldert/TT

The post Öppna upp med hjälp av “Folk med ångest” first appeared on Opulens.

ALBUMAKTUELL. Idag ger sig Kristina Issa ut på spelturné med sitt band och nya album Where do we go som handlar om olika slags uppbrott. Från sin partner, sitt hemland och sitt gamla jag. 

Kristina Issas nysläppta album Where do we go firas med releasefest i Stockholm på lördag, en del av spelplanen till Sveriges tre största städer som börjar idag.

– Det är så fint för en releasefest är ju en release, att man officiellt släpper någonting och går vidare. Och det är det hela albumet handlar om, om uppbrott och att hitta livet på nytt, säger Kristina Issa, artist och kompositör.

De tio spåren på Issas tredje album kretsar kring att släppa taget om olika typer av relationer, till en partner, en karriär eller till jorden som hotas av miljöförstöringar. Till skillnad från tidigare musiksläpp har Issas egna, inre känslor fått stå i fokus på Where do we go. Någonting som har varit brinnande i henne har fått komma fram i musiken, berättar hon.

– Ett uppbrott mellan mig och en annan person är till exempel något jag inte har vågat skriva om innan, det har känts så utlämnande för den andra. Men den här gången kände jag att det behövdes, jag vågade tänka på mig själv i det.

Albumet kom till i en fas i livet då Issa kände sig förvirrad och osäker på åt vilket håll hon skulle gå. Hon har flera uppbrott i sitt bagage. Med bakgrund i det krigsdrabbade Syrien upplever hon det som att leva i exil från sin familj och sina vänner. Ett uppbrott med ett land som är på väg att försvinna ur ens händer, som hon beskriver det.

Men den största förändringen är vem Issa har blivit i musikbranschen, där hon har gått från att vilja göra musik som imponerar på andra musiker till att nu vilja imponera på sig själv.

– Det största uppbrottet är att inse att man är värd att gå vidare. Jag har haft så svårt med förändringar och att våga säga nej, mitt gamla jag var en ja-sägare för att göra andra glada. Nu vågar jag plötsligt äga mig själv.

Musiken som förut var mer experimentell beskriver hon på det nya albumet som alternativ pop, med influenser från olika genrer.

– Det var svårt att välja den vägen för man vill gärna visa att man kan. Men det blev bättre så här, att våga vara mindre och i det lilla. Och att våga använda sig av alla uttryck.

Trots albumets tema återkommer Issa alltid till hoppet och till att allting alltid går vidare.

– Vi stannar inte bara för att något gör ont. Det har lärt mig av att vara ett barn av krig, man överlever även det värsta.

The post Albumsläpp om uppbrott first appeared on Opulens.