COUNTRY. Förra veckan meddelades det att countrystjärnan Dolly Parton avlidit i en ålder av 80 år. Lars Thulin minns en unik artist.

Dolly Parton är död. Ännu ett brutalt tecken på att man själv åldras. För allt oftare visar det sig att de odödliga artisterna som funnits med nästan hela ens vuxna liv, inte alls är odödliga.

Dolly var ett unikum. Hon var den amerikanska drömmen och folksjälen personifierad. På gott och ont. Men samtidigt så öppen och ärlig att det var omöjligt att inte älska henne och det gällde både män och kvinnor. För hon bjöd oerhört frikostigt på sig själv, alltid med både värme och glimt i ögat.

Hennes mest kända låt är nog ”I will always love you” från 1973 och odödliggjord av Whitney Houston 1992.

Men den som berörde mig mest är ”Jolene” från 1974 som hon också skrev själv.  Den hörde jag då min klass på universitet var på studieresa i Danmark. Vi hade hört den först på radio, och på vartenda fik vi besökte under veckan – det blev många – tycktes det finnas en jukebox med den skivan. Många av våra studiebidrags enkronor försvann ner i de maskinerna.

Perspektivet i texten är en kvinna som pratar till en annan kvinna. I vår grupp fanns både män och kvinnor. Nästan alla kände hur det sved i hjärteroten när de hörde de gripande fraserna. För även män kan uppleva konkurrens när det gäller att få sin drömpartner.

Hur som helst, vi lärde oss snabbt den ganska korta och enkla texten utantill och sjöng med. Strofen You can have your choice of men, but I could never love again/he´s the only one for me Jolene, är låtens essens. Den flödar över av kärlek, svek, förtvivlan, vädjan, underkastelse och att blotta sin själ. Den givna mixen i alla stora kärleksdramer. I konsten och i verkligheten. Av Dolly Parton kondenserad till magnifika två minuter och 41 sekunder.

The post Dolly Parton – I will always love her first appeared on Opulens.

MUSIK. Lars Thulin har tidigare skrivit i Opulens om musikens betydelse i våra liv. Här presenterar han ytterligare fem låtar som han ser som livsviktiga.

Livsviktiga låtar – men kanske med skämskudde

Låtar som berör är en källa med mycket att ösa ur. Mina tidigare besök där har uppskattats av läsare som hört av sig.  Så en bra bit in i höstterminen kommer en djupdykning till.

Här är ett knippe låtar som jag kanske borde skämmas för att gilla. Är de bara sentimentala? Eller beskriver de djupa känslor som finns inom oss alla?

En fördel med att bli gammal är att man kan strunta i om man framstår som töntig i somligas ögon. Det är  bara att ge sig hän och suga i sig känslorna som musiken väcker. Märk väl att det i den här krönikan främst är låttexterna jag fokuserar på. (Men det gäller dock inte femman, för den är verkligen en helhetsupplevelse.)

Kontroversiell låt i tolkning av Juice Newton

1. Angel of the Morning/Juice Newton 1967 Kompositör: Chip Taylor

Melodin är svepande, sentimental och medryckande. Det är omöjligt att inte sjunga med i refrängen. Men texten sticker ut eftersom den beskriver en kvinna som tagit för sig i sexuellt avseende. Morgonen efter inser att det bara blev ett one-night-stand och att hon inte kräver något av mannen. Han kan bara ”turn away”.

I ett USA, fullt av dubbelmoral och hyckleri blev det för mycket för vissa. Stjärnan Connie Francis vägrade sjunga den, för hon ansåg den moraliskt fel. Vissa radiostationer bannlyste låten av samma orsak.

Det förbjudna smakar ofta sötare än mycket annat, så moralpaniken var bästa marknadsföringen. Som bäst blev låten fyra på Billboard Hot 100. Låten blev mest känd med artisten Merleene Rush redan följande år, 1968. Här är country-stjärnan Juice Newtons fina version från 1981.

Är den här låten med Charlene ett pekoral?

2. I´ve never been to me/Charlene 1977 Kompositörer: Ron Miller/Kenneth Hirsch

Sliskigt pekoral, eller inte? Jag har inget svar, vet bara att låten träffar min själ. Texten är av det ovanligare slaget. Den handlar om en dam som levt ett jetset-liv, men nu ångrar bittert att hon inte blev en helt ordinär mamma. Så kanske är det moralpanikens USA som slår tillbaka och säger att kvinnor inte får leva livet. Eller bara ett nyktert konstaterande av att det finns risker med allt?

Amerikanska Charlene var en måttligt känd artist som trodde på sången, men den floppade helt 1977. Hon blev sur och lämnade branschen. En radio-DJ i Florida hittade skivan 1982 och började spela den. Det blev en succé. Skivbolaget Motown ville ge ut den på nytt och hittade till sist Charlene som gift sig, flyttat till London och jobbade i en godisbutik. Låten blev trea på Billboard Hot 100.

Moget och melankoliskt med Abba

3. When all is said and done/Abba 1981 Kompositörer: Benny Andersson/Björn Ulvaeus

Från Abbas sista studioalbum under deras aktiva tid, ”The Visitors”. Enligt mig deras bästa, men minst framgångsrika. Musiken påtagligt mogen, lite nedtonad, melankolisk.

På skivan finns bara en låt som blev en stor hit, ”One Of Us”. Texterna handlar genomgående om uppbrott, vilket vid denna tidpunkt var verklighet för kvartetten, professionellt och personligt.

Denna sång rör separationen mellan Benny och Anni-Frid, som sade att hon tryckte ut all sin sorg då hon sjöng låten. Låtlyriken är väldigt långt från ”When I kissed the Teacher” och ”Waterloo”. Texten handlar om ett förhållande som bara tagit slut och man är överens om det: allt är sagt och gjort, det finns inget mer att göra.

Anni-Frids röst passar utmärkt för låtens innebörd. Klar och tydlig som alltid men även med riv och svärta. Den går rakt in i mitt hjärta. Och självklart var det Abbornas kompis mästerregissören Lasse Hallström som stod bakom kameran.

En låt som är som en feelgoodnovell

4. Tie a yellow ribbon/Tony Orlando and Dawn 1973 Kompositörer: Irwin Levine/Russel Brown.

En banal och trallvänlig sak, melodin så enkel att den borde passa på förskolan. Men musiken utgör grunden för att berätta en feelgoodnovell. Den handlar om mannen som muckar från kåken efter tre år och då är osäker på om hans kvinna fortfarande älskar honom och vill ta honom tillbaka.

Om hon gör det ska hon binda ett gult band runt en gammal ek som den frigivne fången kommer att passera med bussen som far förbi hennes hus. Ser han inget band, kliver han inte av, utan åker vidare utan att skuldbelägga henne. Kanske kan det uppfattas som töntigt, men jag berörs av upplösningen varje gång jag hör låten.

Det gula bandet har för övrigt en speciell historisk betydelse i USA. På 1800-talet bar kvinnorna till män i kavalleriet ett gult band i håret som tecken på att de var upptagna, på så vis att de tänkte vara trogna sina män trots att dessa var förlagda långt hemifrån.

Powerballad av högsta klass med Jennifer Rush

5. Power of love/Jennifer Rush 1984 Text: Rush/Appelgate Musik: Günther Mende/Candy de Rouge

En tillspetsad men rätt träffande beskrivning av låten från slutet av 1984 löd så här: ”Det finns två sorters män i världen. De som älskar Jennifer Rush som vokalist och de som ännu inte hört henne sjunga ’Power of love’”.

Den blev en av de mest sålda singlarna året efter. Amerikanskan Jennifer Rush bodde i Västtyskland och låten är inspelad i München som stod för mycket musik de åren, främst disco.

Detta är dock powerballad av högsta klass. Rush skrev texten med kompisen Mary Susan Appelgate, också amerikanska i Tyskland.  För musiken stod två tyska producenter.

Låten har även framförts av andra, inte minst Celine Dion som gav den nytt liv tio år senare med en första plats på listorna i Australien, Kanada och USA. Megastjärnan Dion får dock ge sig här, låten tillhör för evigt Jennifer Rush. Hennes stämma tycks ha varit gjord för den. Eller tvärtom.

En kritiker beskrev hennes röst som omöjlig att kategorisera eftersom den är en blandning av folklore och något som liknar opera. Kombinationen gick hem och håller i hela tonregistret. De män som kan motstå den kärleksförklaring Jennifer ger är sannolikt lätträknade.

The post Känslosamma låtar ‒ Topp 5 first appeared on Opulens.

ORDNING. Vad innebär det egentligen att skaffa sig ett vitrinskåp? Jesper Nordström funderar över det han kallar ”vitrinskåpets psykologi”. Inte minst är Nordström kritisk mot städgurun Marie Condo och han varnar för överdriven ordning.

När du blir femtio blir du med vitrinskåp. Bildligt talat, men kanske också bokstavligt. Du vill sortera tingen för att spinna en stämning runt dem. I mitt inre lyser fars kycklinggula lammullströja julaftonen 1987 som starkast i en annars ganska brunmurrig barndom. Vi vill förmodligen hitta några punkter, nav där vi kan hänga upp en hel epok.

”Så var det typiska 50-talet” tänker vi, bara genom att titta på en emaljskylt för Persiltvättmedel.

Minnesfunktionernas personliga batyskaf ger sig ner på betydligt djupare personligare vatten och riskerar riva ruvan av mörka minnens sår.

Själv blev jag således med bokstavligt vitrinskåp som utslag av min grundpersonlighet som är skör, duttande, grönsåpande och ständigt fixande och omstuvande. En av de vänner som jag tillåter vara rå i sin humor gentemot mig sa att mitt hem numera ser ut som det forna östtyska skatteverket.

Med allt för mycket krimskrams och personligt sentimentalt i fönsternischar och hörn så väcktes tanken på att organisera det hela i ett skåp från Älmhults globala möbelmaffia.

Det var dessa ting som inte gnistrar av glädje för att citera den hurtiga städ- och organisationscoachen Marie Condo.

Ingen vuxen, mogen och komplex varelse har den attityden till objekt. Det är bara barnets, sockerchockens, det snabbas attityd. Om ting skall gnistra av glädje blir det sannerligen inte många trögt framväxande långsamma symfonier av Mahler på småknastrig tjeckisk vinyl.

När Marie Condo var som mest populär beskylldes hon för att vara fascist i den där överförda slappa vardagsmeningen. Hennes besatthet av att rensa ut förhåller sig dock venndiagrammatiskt, övelappande till fascism.

Minnet ska organiseras och vara enkelt och positivt. Några få prydnasvaser. Kanske några få heroiska kungar och ett nationalistiskt narrativ. Högerideologierna vill ta över din rätt att tolka ditt minne och samla dina egna milstolpar.

Det kollektiva vitrinskåpet ska inte rymma någon muggig tvetydig friktion eller något krimskrams. Fascismens historiesyn är unikt paradoxal då den inte vill vårda historien i all dess komplikation utan sortera bort det som tynger och drar ner nationens heroiska äppelkindade ideal och framtidsfantasier. Historieförstörande historiebesatthet, kan det kallas.

I mitt vitrinskåp står ”Dödsbjörnen”. Det är en lågkvalitativ leksak som verkligen var ”Made in Hongkong” och, när den fortfarande fungerade, var en björn som åkte på luftkuddar framåt och med roterande honunsburk och bi.

Den visar så tydligt att tolkning och attityd ändras genom åren och går emot totalitarismens snömos om att historien är statiskt evigt existerande.

”Dödsbjörnen” är numera snarare som dockan Chuckie eller The Joker i Batman för mig, lite skrämmande smygelak under glättiga ytan.

Här finns också ett filmstjärnekort på Esther Williams, denna långbenta pingla som var galjonsfigur i aquamusikaler, ett av de märkligaste kulturella 1900-tals-fenomenen.

Precis som alla andra lättsmälta underhållningsrelaterade och populärkulturella ting i mitt vitrinskåp säger hon mycket om sin samtid.

Det är populärkulturen som är nyckeln till tidsandan. Hon simmade och simmade och simmade i vacker symmetri och med schysta spiror i ett sexualneurotiskt tidevarv. Det var fråga om mördande formalistiska och banala filmer som bara var ögongodis. Ja hon medverkade i närmast en hel nations vitrinskåp med allt vackert, fräscht och ordnat. Technicolorfilmer med ett slags syntetisk fräschör.

Ja, jag går förmodligen lite för långt i mina spaningar nu, men epoker besatta av ordning är farligare än de som bejakar och tillåter kaos. Aquamusikalen var förströelse under andra världkrigets era, och sträckte sig sedan in i 50-talets förljugna och överdrivet glättiga tid. En vitrinskåpstid så att säga.

The post Varning för överdriven ordning first appeared on Opulens.

POPULÄRKULTUR. Ida Thunström reflekterar, med utgångspunkt i Eurovision Song Contest, över hur populärkulturella uttryck kan slå en bro till konstens värld. Hon ser därför föraktet för populärkultur som problematiskt.

Av alla de Malmöbor som flydde ut på landet under Eurovision-veckan, var det inte bara de som gjorde det för sin fysiska säkerhets skull, utan, som någon uttryckte det, av rädsla för att råka ut för ”schlager”. Själv bor jag granne med Eurovision Village (Folkets Park), och satt följaktligen mitt i riskzonen.

Eurovision-musik ligger väldigt långt ifrån det som är min favoritmusik, men jag får ibland intrycket att det för många, med liknande utgångspunkt, resulterar i ett slags förakt. Ett förakt inte bara för den enkla lättsmälta musiken, utan för fenomenet som sådant.

Det tycks i vissa fall expandera till att innefatta värderingar som inte bara är kulturella, utan livsåskådningar, värdegrunder, rentav ideologier.

Det finns kanske inga stora fiskar i grunda vatten, och visst ligger det något i att ”största gemensamma nämnare” kan ha en avtrubbande effekt på det estetiska uttrycket, men måste saker alltid vara edgy för att vara bra?

Är man av naturen en lägre stående kulturkonsument för att man kan uppskatta en tonartshöjning då och då? Visst kan anti-intellektualism vara skadlig i åtskilliga fall. Men när det gäller Eurovision-musiken är resultatet av anti-intellektualismen så långt bortom vår dagliga tillvaro att det borde vara ofarligt.

För konstens utveckling behövs ständigt nya inslag, och många idag högt värderade former av kultur har sitt ursprung i alternativa subkulturer (graffiti och seriekonst är bra exempel). Känslan av nödvändighet, en grupps existentiella behov av att skapa något nytt och eget, är förvisso centralt i en skapandeprocess, men det betyder inte att det är den enda vägen.

Konst söker ständigt efter en slags autenticitet. Det icke-banala är viktigt, bristen på alldaglighet kan nästan vara ett syfte i sig, men det ger oss ingen rätt att förkasta andra gruppers val av underhållning.

Besattheten av Melodifestivalen och Eurovision Song Contest kan förvisso te sig lite som galenskap, men vi ska inte underskatta just denna galenskap. Få poplåtar blir så ofta öronmaskar som schlagerlåtar. Ingredienserna utgörs till stor del av repetitiva element och enkla, välbekanta symboler. En enkel formel, alls inte exklusivt använd av Christer Björkman.

Yayoi Kusama är bombastisk och populär 

När den stora soloutställningen med Yayoi Kusama som för många år sedan hade sin avslutningshelg på Moderna Museet i Stockholm, gick det knappt att få plats i lokalerna. Museet var fullt av en massa barn. Kusamas konst drog alltså inte bara en bred publik, utan dessutom den minst intellektuellt förkovrade delen.

Men så följer hon också på pricken den denna oemotståndliga formel: enkel symbol (prick) och upprepning (i all oändlighet). Är Yayoi Kusamas konst därför banal? Vad är skillnaden mellan lättåtkomlig och lättköpt?

Det som kanske mest lyfter hennes verk är det bombastiska, det som inte ber om ursäkt för sig själv, ett slags ren glädje. Beståndsdelar som definitivt slår an som en schlager. Kusamas liv har dock varit allt annat än banalt, utan präglat av psykisk sjukdom. Och hennes karriär är äkta och konsekvent. Ändå är hennes konst älskad av nästan alla, barn inkluderat, så varför föraktas hon inte av finsmakarna?

Det talas ibland om en ökande brist på autenticitet, om faran i att ”inte utmana” betraktaren (eller publiken). Men vem är det då som ska utmanas? Carolina Falkholts stora bilder av vaginor utmanar inte många kulturskribenter men blir attackerade, rentav bannlysta, av andra grupper i samhället. Och nu flyr vissa kulturmänniskor Malmö i rädsla för ”schlager”. Folköl och dunkadunka utmanar alltså åt andra hållet, spegelvänt, så vad är då problemet?

Det våras för drag

Allt behöver utvecklas, och även den bredare delen av kulturutbudet kräver injektioner.  Och de kommer då och då. Hbtqi+ rörelsen är inte direkt subkultur längre i Sverige. Eller, för att säga det enkelt: Det våras för drag. Att en drag queen som Conchita Wurst vann Eurovision 2014 var kanske inte ett jättekliv för mänskligheten, men en viktig milstolpe på vägen mot en positiv normalisering.

Nu är det inte bara queerkretsar som älskar Eurovision, utan Eurovision som älskar queer. Och kanske har vi här ett exempel på hur den magiska bryggan mellan subkultur och allmänhet kan uppstå. Mellan vänster-hbtqi+:are och SD-vurmare, hög-och lågkultur, multikulturella och nationalister. Kanske mellan ”vi” och ”dom”.

Man skulle kunna sura över att subkulturer urvattnas när de kommer upp i ljuset och domesticeras, och att de därmed förlorar sin alternativa glans. Eller också kan man se det som att dessa inslag av något mer autentiskt, alternativt, kan locka ut den större allmänheten på djupare vatten.

Vaginal Davis

Det är föraktet i sig som är problemet. Genom att hålla mitt fönster öppet och rentav spetsa öronen lite när en artist som Conchita Wurst sjunger ”Rise like a Phoenix”, känner jag att jag går något till mötes. Kanske i mig själv. Och kanske händer samma sak för någon nu i Eurovisionpubliken, som bestämmer sig för att gå och se homocore och ”drag-terroristen” Vaginal Davis soloutställning ”Magnificent Product” som öppnar på Moderna Museet i Stockholm nästa vecka. Då är det i alla fall någon som har vunnit något.

The post Föraktet för det populära är problematiskt first appeared on Opulens.

RUBBNINGAR. Förändringar i tidsandan kommer ofta först till uttryck i forskning som ännu inte blivit etablerad men vars resultat kan dyka upp i populärkulturen. Det menar Lars Borghem som i denna veckas helgessä ger en rad exempel.

När Robinson Crusoe på sin ö upptäckte fotspår i sanden blev han rädd. Han trodde att han var illa ute om han påträffades av ”vildar”. Han var ensam men annars har det varit ”vildarna” som haft anledning att vara rädda. Peps Persson sjunger plötsligt i minnesprogrammet som nyss gick på SVT om den vite mannen i låten Spår från 1978: ”Men vem har lämnat de konstiga fotspåren i sanden? Det ser varken ut som människa eller djur. Jo, det är den vite mannen. Se upp, min son! Du har allt att frukta!”.

I Povel Ramels oskuldsfulla Naturbarn från 1956 var det turisterna som skulle fruktas.

TV-serien The White Lotus från 2021 förenar båda perspektiven men det har gått de flesta förbi. De som kommenterat serien har fokuserat på konflikten mellan rika turister från den amerikanska kontinenten och de från ursprungsfolkenpå Hawaii som arbetar på lyxhotellet där. De har sett det som en satir som avslöjar hur medelklassturister uppför sig när de har råd att spela överklass någon vecka. Men i avsnitt fem finns en dialog mellan en av de gästande tonåringarna, som tyckt att det varit obehagligt att se personalen klä ut sig och dansa exotiskt för besökarna. Mannen i familjen svarar: ”Look, obviously, imperialism was bad. Shouldn’t kill people, steal their land, and then make them dance. Everybody knows that. But it’s humanity. Welcome to history. Welcome to America.”

Efter att Christofer Columbus 1492 hade nått öarna utanför den nordamerikanska kontinenten som varit befolkad i tusentals år, dukade majoriteten de följande 400 åren under av sjukdomar spridda av de vita kolonisatörerna och av krigen och massakrerna som följde. Många vita trodde också att sjukdomarna som decimerade ursprungsfolken och banade väg för den vita expansionen västerut var ett uttryck för Guds vrede. Gud var på de vitas sida och Christofer Columbus hade sänts ut av den spanska hovet med ett uppdrag också från Gud.

De tillhörde en underlägsen ras.

Lagen Doctrine of Discovery som finns i några olika versioner från mitten av 1400-talet och framåt kom att tillämpas av portugiser, spanjorer, fransmän, engelsmän och så småningom amerikaner (senast i ett utslag i Supreme Court från 2005) innebar att nya områden som ”upptäcktes” tillföll de vita upptäckarna eftersom de som levde där innan inte var kristna. De tillhörde en underlägsen ras.

Filmen The Power of the Dog regisserad av Jane Campion har redan fått flera priser och mycket beröm av kritiker och publik. Den har två rika ranchägare i Montana 1925, bröderna Phil (Benedict Cumberbatch) och George Burbank (Jesse Plemmons) i ledande roller. Här vill jag fästa uppmärksamheten på något som varken recensenter eller publik har lagt märke till vad jag har sett. Jag blev nyfiken när jag läste att Benedict Cumberbatch hade förberett sig för filmen genom att följa expeditionen Lewis och Clark från 1803-1806 i spåren. Den hade sänts ut av president Thomas Jefferson för att etablera en amerikansk närvaro på den västra halvan av kontinenten så att inte kolonialmakter som Spanien, England eller Frankrike skulle hinna före.

Man ville också undersöka förutsättningarna för handel med de lokala stammarna i området. Som jag tidigare har nämnt hade alla de stora kolonialmakterna inklusive den nya amerikanska staten alla tillämpat Doctrine of Discovery som helt fråntog icke kristna ursprungsfolk alla rättigheter till ”nyupptäckta” landområden. Den av Jefferson utsända expeditionen kallades också Corps of Discovery. I filmen har Phil Burbank följande replik:

– There`s a cliff, way out back at the ranch with the initials in 1805 carved into it. It must have been some fella from Lewis and Clark expedition. They were real men in those days.

I filmen ser vi en ”Native American trader” och hans son som av barmhärtighet av Georges fru får några kohudar som annars skulle bränts om Phil som vanligt hade fått bestämma. Han, och säkert också Benedict Cumberbatch, vet att brödernas rikedom i filmen har ackumulerats på mark som stulits från ursprungsfolken genom Doctrine of Discovery. Men hur många som ser filmen inser detta?
För säkerhets skull hade de amerikanska myndigheterna också efter frigörelsen från England skrivit nya lagar som stödde de vitas expansion västerut. Mellan 1778 och 1868 undertecknades dessutom 368 fördrag med olika indianstammar. År 1900 hade alla dessa fördrag brutits.

Många hyllar nu Joan Didion. Någon av alla dem som skriver om hennes artiklar och böcker om den amerikanska demokratin, kunde kanske ta upp ämnet Doctrine of Discovery och stölden av land från ursprungsfolken på den nordamerikanska kontinenten. Didion skriver på några ställen om sin familjs relationer till indianer och hon verkar helt ha identifierat sig med familjens perspektiv, som utgick från att det var indianerna som var aggressiva. När hon skriver om den amerikanska demokratin går hon inte tillräckligt långt tillbaka. Hon och många andra, även forskare, har därför lättare att försvara också senare aggressioner eller försöka urskulda dem med att de var ”misstag som gjordes av anständiga människor med de bästa avsikter” som det heter i en den hyllade dokumentären The Vietnam war om krigen i Indokina.

Trots allt finns det i dag 574 federalt erkända Indian Nations i USA. Även ursprungsfolken på Hawaii har fått ett visst lagligt erkännande av sina rättigheter. Flera Indian Nations i USA har tillerkänts skadestånd för den mark som ytterst den amerikanska regeringen stal från dem, men marken har nu blivit helig för såväl privata som statliga förvaltare och den lämnar man inte tillbaka. Den tillhör nu Marknaden. I The White Lotus finns ett komiskt missförstånd. En av gästerna, spelad av den suveräna Jennifer Coolodge, får ihop det med mannen i rummet mittemot, som presenterar sig med att han jobbar för BLM. ”Black Lives Matter” berättar hon stolt vidare. Men senare får vi veta att han jobbar för Bureau of Land Management som i dag lyder under det amerikanska inrikesdepartementet.

Skadestånd som kompensation för mark och som dömts ut av domstolar i USA har förresten aldrig begärts ut.

Häromveckan tog man ner en ryttarstaty från 1939 av Theodore Roosevelt omgiven av en ursprungsamerikan på ena sidan och en afroamerikan på den andra. Den hade stått utanför ett museum i New York nära Central Park. Roosevelt själv trodde att det var naturligt att den vita rasen dominerade andra raser som han betraktade som underlägsna. Som president var det Roosevelt som fick fart på det amerikanska imperiebygget med tortyr och omfattande övervakning. Mark Twain och andra skrev om saken. Nu har statyn tagits ner efter årslånga diskussioner. Tidsandan håller på att ändras.

En ryttarstaty som har gett uttryck för vit överhöghet.

Den traditionella forskningen om USA lägger nästan alltid nationens födelse till tiden för frihetskriget mot England och den amerikanska konstitutionen. Det perspektivet är på väg att förändras och de senaste åren har vi sett flera viktiga bidrag till forskningen om USA som tar sin början med att Columbus nådde öarna utanför kontinenten. De ser en kontinuitet och betraktar USA som en en nation jämförbar med alla de andra kolonialstaterna och imperiebyggarna: Portugal, Spanien, Holland, Tyskland, England och Frankrike. Allt fler ser byggandet av forten i det nya expanderande USA som en förutsättning för fördrivningen av indianerna och som en början på ett basbygge som fortsätter än i dag och som varit nödvändigt för krigen i Bortre Asien och Mellanöstern.

I min artikel har jag velat peka på att förändringar i tidsandan ofta först kommer till uttryck i forskning som ännu inte blivit etablerad men vars resultat kan dyka upp i populärkulturen. Där finns den för alla att se men recensenter och de som har makt över opinioner pekar hellre i andra riktningar. Plötsligt kan något hända i det offentliga. En ryttarstaty som har gett uttryck för vit överhöghet och för amerikansk imperialism i 80 år tas ner.

Christofer Columbus kom inte fram till fastlandet men det gjorde en ström av kolonister från Spanien, Frankrike, England, Irland, Tyskland, Sverige, Norge och andra europeiska stater. Stammarna som fördrevs och marken man tog finns kvar. Frågan om vad för slags nationsbygge USA är egentligen, kommer att ställas av allt fler.

The post Essä: Synen på ursprungsfolken är i förändring first appeared on Opulens.

REAKTIONER. Rapparen Nils “Einár” Grönberg blev bara 19 år. Nu reagerar vänner, artistkollegor och fans med bestörtning på dödsskjutningen.

I sitt senaste inlägg på Instagram berättade Einár förra veckan att hans nya låt finns ute. I kommentarer till inlägget strömmar nu reaktioner in. En av kommentarerna kommer från producenten och vännen Trobi.

“Einar var en riktig bror för mig och jag kommer att sakna honom så mycket. Vi släppte precis vår första skiva förra veckan och det känns så konstigt sedan jag pratade med honom för en dag sedan”, skriver han.

Rapparen VC Barre, som gästar den nya låten, berättar på Instagram att han var med Einár tidigare på torsdagen.

“Älskade bror, jag gick i bitar när jag hörde”, skriver han.

“Meningslösa skiten”

Artisten och kompisen Victor Leksell, som även han har gjort musik tillsammans med Einár, skriver på Instagram:

“Den Nisse som jag fick äran att lära känna var en varm och kärleksfull kille och det är så jag kommer minnas dig för alltid. Fan att det skulle bli så här. Min älskade vän, vila i frid. Vi ses på andra sidan”.

Rapparen Stor kommenterar också dödsskjutningen.

“Ingen ska behöva gå igenom det som dina föräldrar går igenom nu. Hoppas att din död kan bli ett extra högt skrik för ALLA föräldrar som förlorar sina barn i den här meningslösa skiten folk håller på med. Det räcker”, skriver han.

Även popstjärnan och samarbetspartnern Danny Saucedo tar till Instagram.

“Helt jävla obeskrivligt! Musikbranschen MÅSTE ta avstånd från gängkriminaliteten! Tankarna går till din familj och nära. Vila i frid, Nisse”, skriver han.

Petter Hallén, musikjournalist och programledare för “P3 Din Gata” håller fram Einár som en av Sveriges mest betydelsefulla artister.

– Han var en av de centrala artisterna i att ta svensk rap till toppen av populärkulturen. Einár var med och gjorde rap till den objektivt mest populära musikstilen i Sverige, framför allt bland unga lyssnare från alla samhällsklasser.

“En otrolig rapglädje”

Einárs främsta drag som artist var hans stora kärlek till rapmusik, tycker Petter Hallén.

– Det finns massor av faktorer som var med och gjorde honom till superstjärna, allt från samarbeten till vem han var som person, men kärnan var en otrolig rapglädje. De första gångerna som jag kom i kontakt med Einár var när han var väldigt ung och rappade i Redline-studion. Då var han ett underbarn och så fortsatte det tills han började göra musik på riktigt. I hans musik hör man en person som tycker att det är genuint kul att rappa.

Samtidigt som Hallén reagerar med bestörtning och sorg på nyheten tycker han att det är viktigt att inte se Einárs död som en unik händelse.

– Han är tyvärr ännu en i en alltför lång rad av unga personer som har dött av våld, säger han.

“Första gången i Sverige”

Musikjournalisten Johannes Cakar blev chockad av dödsbudet, berättar han.

– Vi är vana vid att se döda rappare, men det är första gången vi får se det i Sverige. Så det är tyvärr en bekant känsla, men samtidigt någonting helt nytt.

Vilka konsekvenser som dådet kan få är för tidigt att spekulera om, tycker Cakar, men han nämner att det har det funnits rörelser inom hiphopen om att stoppa våldet.

– Man kan bara hoppas att det här blir en vändpunkt för svensk rap och för vad som har hänt de senaste åren. Gangsterrapen är viktig och det är viktigt att gatulivet skildras, men sättet det har skildrats på har liksom varit ganska svårt att bearbeta – det är inte alltid man förstår vad som är fiktivt och vad som är äkta, säger han.

“Kändes självklar väldigt snabbt”

Musikjournalisten Tina Mehrafzoon på Sveriges Radio beskriver Einár som en artist som slog igenom snabbt och omedelbart hittade sin plats.

– Han kändes självklar väldigt snabbt. När “Katten i trakten” kom blev den ju en jättestor hit, bland annat på grund av hans frasering som gjorde att man verkligen stannade upp när man hörde den. Rent musikaliskt hade han ett sinne för melodi, som också lyftes upp av de producenter han jobbade med.

Hon beskriver honom också som en tekniskt skicklig rappare.

– Han kunde vara väldigt snabb. Snabb var han också under sina aktiva år – han släppte fyra album och bara i år har han släppt flera samarbeten. Det fanns uppenbarligen mycket i honom, säger hon.

Björn Berglund/TT
Sara Haldert/TT

The post Sorgen efter Einár – “min älskade vän” first appeared on Opulens.

POPULÄRKULTUR. Karolina Bergström har läst en aktuell antologi om filmkvinnor som inte drar sig för att döda. Hon konstaterar att hotet om antingen hypersexualisering eller hypermaskulinisering vilar tungt över populärkulturens kvinnliga mördare.

Manliga mördare på film, de som kan döda med samma lätthet som de borstar tänderna, finns det tretton på dussinet av. Men när det gäller kvinnor och mord är det en annan femma. Under de senaste decennierna har vi sett populärkulturens kvinnliga mördare smidigt gå från lättklädda rape and revenge-karaktärer till feministiska statements. Men är då samtida kvinnor som dödar på film alltid någon form av offer, eller handlar mördandet snarare om en annan form av motiv?

The post Filmkvinnor som dödar first appeared on Opulens.

The post Kalle Lind startar förlag first appeared on Opulens.

HISTORIESKILDRINGAR. “När populärkulturen försöker lägga det förflutna till rätta för politiska eller ideologiska syften bör vi lyssna på de historiekunnigas invändningar”, skriver Lars Anders Johansson.

Den norska dramaserien “The Atlantic Crossing” har blåst nytt liv i debatten om hur filmmakare begår våld på historieskrivningen. Hur historiskt korrekt måste en spelfilm eller en tv-serie på ett historiskt tema egentligen vara? Det finns inget givet svar. För den historiskt bevandrade, som läst historia på universitet eller bildat sig genom omfattande självstudier, kan det vara plågsamt att ta del av populärkulturella skildringar av historiska skeenden. Åtminstone om man har svårt att hålla isär fakta och fiktion.

The post Tillbaka till historien first appeared on Opulens.

MUSIK OCH RELIGION. Christopher Thorén, doktorand i sociologi/utbildningsvetenskap med inriktning på muslimska ungdomar, har läst Anders Ackfeldts avhandling Islamic Semiotic Resourses in US Hip-hop Culture. Den utgår från USA men är intressant då den även väcker frågor om den svenska hiphopscenen.

Islamic Semiotic Resources in US Hip-hop Culture av Anders Ackfeldt

Lund Studies in History of Religions

Lusten att debattera vilken plats islam ska ha i Sverige tycks aldrig avta. För den som ger sig in i diskussionen är det svårt att komma bortom den polarisering vi nu har hamnat i. Men kanske att hiphopen kan ställa sig utanför detta. Vara ett utrymme där vi kan få en skymt av den plats islam och muslimer skulle kunna ha i Sverige.

Det är i alla fall en tanke jag får när jag läser Anders Ackfeldts avhandling Islamic Semiotic Resources in US Hip-hop. Titeln avslöjar att det är genrens hemland som står i fokus. Men avhandlingens mest intressanta poäng, den att inte bara muslimer är medskapare till det vi uppfattar som islam, är giltig även här i Sverige.

De ”semiotiska resurser” Ackfeldt har undersökt är de islamiska symboler (i bred betydelse) som är möjliga att använda som inspiration: kläder, språk, musik, referenser till ledare eller skrifter.

Ett aktuellt svenskt exempel är rapparen Ant Wans låt Ya Rab (Min herre) som kom i höstas. Videon är fylld med ett kristet symbolspråk och Ant Wan som själv ber i kyrkan. Men i en sekvens ser vi hans vän be den muslimska bönen. Viss förvirring uppstår i kommentarsfältet på Youtube. Både frågor kring rapparens egen tro men också diskussioner om Ant Wans religiösa tolerans är välkommet eller inte.

Islam tar så klart plats på många andra ställen. Men om vi ska tro de som menar att populärkulturen kan ses som en seismograf för samhällsutvecklingen, bör islams plats i till exempel musik tas på allvar och analyseras. För som populärkulturellt fenomen har hiphopen en särställning som utrymme för muslimer. Inte minst på grund av genrens dominans i de förorter där många av Sveriges muslimer bor.

I USA är förhållandena så klart annorlunda och för att förstå dessa ger Ackfeldt en engagerad historisk översikt. Med början hos de västafrikaner som förslavades och togs över Atlanten, av vilka 15% kan ha varit muslimer. De hade visserligen svårigheter med att hålla sin kultur vid liv. Men samtidigt kan en karismatisk musiker ha spridit kulturen vidare till hundratals andra. Så att bluesens ”blå” toner skulle kunna ha sina rötter i den muslimske böneutroparens utsmyckningar är inte helt taget ur luften.

Kamp och religion har genom hela den afrikan-amerikanska historien kanaliserats på olika sätt genom kulturen. Radikaler som poeten (och i vissa sammanhang tveksamma) Amiri Baraka är ett exempel. Jazzen är heller inget undantag. Musiker som Art Blakey och Yusef Lateef har vänt sig till islam för andlig vägledning och låtit religionen färga musiken. Nation of Islam, där Malcolm X fostrades, spelar så klart också en central roll.

De flesta exempel som analyseras rör dock personer som inte själva definierar sig som muslimer. Och de som har gjort det har inte haft speciellt mycket att göra med traditionell islam i resten av världen. Men det är politiska, sociala och religiösa rörelser som på olika sätt använt islams symbolspråk.

En sådan är rörelse Nation of Gods and Earths (NGE, även kallade Five percenters). De har en framträdande plats i avhandlingen för sin starka kopplingar till just hiphop, inte minst genom den inflytelserika duon Eric B och Rakim. Den sistnämnde, som aldrig kallat sig muslim, har ironiskt nog utnämnts till den mest inflytelserika muslimska rapparen. Men tar man sig efternamnet Allah och använder sig att muslimska symboler kanske det inte är så konstigt att andra tar honom för muslim.

Duons hit ”Paid in Full” var den första låt och video med dessa ”islamiska semiotiska resurser” med stor spridning. Tillkomsten är en komplicerad historia med en remix de inte godkänt och en videoregissör som gjort sin egen tolkning. Slutprodukten är ett videokollage där arabisk dans, korantext och bedjande muslimer blandas med en mängd andra uttryck.

Få artister i Sverige marknadsförs som muslimsk hiphop. Men religionen gör sig ändå påmind. En artist som Imenella med en rad klubbhits bakom sig har inga problem att döpa en låt till Iman (arabiska för tro) eller rappa om upplevelsen att vara svart muslimsk kvinna.

Den tydligaste symbolen för islam inom hiphop är nog ändå Malcolm X, som inte kanoniserats på samma sätt någon annanstans. Kanske tydligast förknippat med Public Enemy. Men listan med de som använt hans röst verkar aldrig ta slut: Run DMC, Wu-Tang Clan och svenska Infinite Mass är bara några av de mest kända. Malcolm X är helt enkelt en tacksam symbol för såväl muslimska och icke-muslimska musiker när han med sin vassa retorik kritiserade det rasistiska USA.

Det sista fallet i avhandlingen är hur terrorattentaten mot World Trade Center satt sina spår i kulturen. En händelse som på ett så genomgripande sätt påverkat relationen mellan muslimer och USA hade inte gått att utelämna. Men till skillnad från exemplet med Malcolm X är det ett fenomen som inte är unikt för just hiphop.

Framför allt är det inom countrymusiken som den 11 september har blivit ett tema. Intressant nog har samma patriotism, något oväntat, tagit plats inom hiphopen. Förväntat är dock de som påpekat USA:s egna illdåd och tyvärr även de sorgliga konspirationsteorierna om Central Intelligence Agency:s (CIA) och Israels inblandning i flygkapningarna.

Ackfeldt har på andra håll närmat sig den svenska scenen, men förvånansvärt lite är ändå skrivet om islam och hiphop i Sverige. Muslimer inom svensk hiphop är ju inte direkt ett nytt fenomen. Legenderna ADL och Ayo, Mohammed Ali som slog igenom för flera år sen samt nya stjärnskotten Ozzy och Imenella är bara några exempel. De lyfter fram sin muslimska identitet i olika grad, men gör heller ingen hemlighet av den. Samtidigt som nämnda Ant Wan låter muslimska symboler få plats i en video.

Detsamma gäller den poesivåg som ingen längre kan ignorera. Med sina kopplingar till hiphop och hur islams symboler används borde de vara en naturlig fortsättning för akademisk analys.

Få artister i Sverige marknadsförs som muslimsk hiphop. Men religionen gör sig ändå påmind. En artist som Imenella med en rad klubbhits bakom sig har inga problem att döpa en låt till Iman (arabiska för tro) eller rappa om upplevelsen att vara en svart muslimsk kvinna.

Ackfeldts avhandling ger oss redskap att förstå denna utveckling. Något som är i högsta grad relevant även för de som inte är intresserade av musiken. För det är här, när vi ser att islam blivit en naturlig del av en musikkultur, som vi kan skönja konturerna av den plats islam kan ha i Sverige.

The post Intressant avhandling om islam och hiphop first appeared on Opulens.

ALTERNATIV. “Berlin har och har haft sina alternativscener. Det intressanta är hur dessa – pop eller konst – kan sugas upp och bli till i det närmaste institutioner men samtidigt behålla sin alternativa prägel och attraktionskraft”, skriver Andreas Engström.

Det var någon gång i slutet av förra decenniet. En bar i ett industriområde i södra Neukölln. Senhöst och råruskigt ute, rökigt och svettigt inne. I de små prången vrålade högtalarna ut någonting som uppenbarligen gick att pogodansa till. Distade gitarrer skar genom rökridåerna, slamrande slagverk studsade mellan vägarna, skrikiga röster, brötig elektronik. Jag kunde urskilja Wolf Eyes, Merzbow, Hijokaidan och annat som brukar klassificeras som noise. Tidigare under kvällen hade den länge i Sverige verksamme noisepionjären Zbigniew Karkowski spelat fullständigt öronbedövande elektronik i en kvart; längre brukar det inte bli, det är vad publiken klarar. Innan framförde sicilianaren Valerio Tricoli ett audiovisuellt stycke med analogsynt och glödlampor.

Vad är detta? Hur kategoriserar vi kulturella uttryck? Måste vi göra det? Frågan här gäller, naturligtvis, populärkultur vs. konst. Rör det sig om populärmusik? Nej. Populärkultur? Ja.

För att belägga det senare, det populärkulturella, skulle man kunna börja i den ”sociologiska” ändan – publiken. Hur ”konsumerades” kulturen, efter vilka mönster (lyssnande, dansande, drickande, rökande… )? Vad var det för några som hittat hit – vilka är deras egentliga kulturpreferenser? På sätt och vis befängda frågeställningar. Skiftar vi fokus och lyssnar, så hörde jag inte annat än konstmusik och avantgardism. Men helheten, som sagt, påminde mest om Trinkteufel i Kreuzberg på småtimmarna. Också för punkklientelet. Men nu var musiken som sagt konstmusikalisk noise, som i det allmänna stöket visserligen lät som punk. Som det gick att pogodansa till.

Berlin har och har haft sina alternativscener. Det intressanta är hur dessa – pop eller konst – kan sugas upp och bli till i det närmaste institutioner men samtidigt behålla sin alternativa prägel och attraktionskraft. Just denna kväll gjorde ett visst avtryck på mig. Men inte för att den var så ovanlig utan framför allt för att den på något sätt var väldigt typisk i sin otypiskhet.

Ett närmast institutionaliserat alternativmusikställe är baren Madame Claude. Så gott som varje måndag är ”Experimentmontag”. I ett av rummen nere i den källare som är själva stället ges då konserter med alternativmusik av både etablerade och helt okända musiker.

Madame Claude har genom åren figurerat en hel del i turistguider. Det är således en internationell och nyfiken publik som måndagar och andra dagar i veckan strömmar iväg mot de Kreuzbergska punkkvarteren längst bort i den östra delen av gamla Västberlin. Oavsett om man kommer dit bara för att hänga i baren och dricka öl eller om det är en viss musiker som drar betalar man inträde, mellan 1 och 6 euro beroende på vad man känner för. Det fantastiska är hur många som väljer att tränga in sig i det lilla konsertrummet. Där kan man höra alternativpop, experimentell singer-songwriter, drone, live-elektronik, audiovisuals, noise, kammarmusik, impro, nypsykedelia … Mycket av detta skulle jag kalla konstmusik.

Om en får generalisera gäller på Madame Claude precis som på den där baren i Neukölln kombinationen konst och populärkultur. En konstmusik som konsumeras under ett slags vardagligt (nåja…) umgänge. Det handlar om ”både och”, eller varför inte ”varken eller”. I alla fall funkar det inte att applicera det ytterst svenska tänket i ”högt” och ”lågt”, ”fint” och ”fult”.

Berlin och dess kulturliv är väldigt mycket. Kanske är det detta, det gräns- och kategorilösa, som är essensen och den drivande kraft som gör Berlin till en kulturstad olik alla andra. Det handlar om kontaktytor. Konstmusik kan vara populärkultur. Men det spelar ju ingen roll vad någonting är så länge det funkar.

Alla artiklar av Andreas Engström

The post Populärmusik? Nej. Populärkultur? Ja. first appeared on Opulens.

DEBUTANT. “Det typografiska stilgreppet att blanda gemener, versaler, fetad text, dialoger och språkväxlingar är övertygande. Dikterna skiftar i tonlägen och iscensätter ett suggestivt röstspel. Det vrider till ordentligt i hjärtat och sätter fart på tankarna”. Cecilia Persson recenserar Shadi Angelina Bazeghis Vingslag.

Vingslag av Shadi Angelina Bazeghi
Modernista (2017)

Nyår. Raketer smäller, fulla raglar runt på gatorna, hummer, champagne, nagellack, festklädsel, krossade glas, året summeras och löften utfärdas som för det mesta bryts dagen därpå. Bakfylla. Nyår. Krig, flyktingdeportationer, förföljelser, granatsmällar, minfält, tortyr, kränkningar av mänskliga rättigheter och kvinnoförtryck. Nyår. Posttraumatisk stress, mardrömmar, flashbacks, isolering, vanmakt, okontrollerbara affekter, doft och platsminnen som utlöser ett inre inferno. Nyår. Förtärande passioner, hopplösa kärleksrelationer, kraschad kommunikation, kärleken räcker inte till men vill inte ge upp. Det gör för ont.

Den iranska poeten Shadi Angelina Bazeghis vilt flaxande vingslagspoesi ─ är ett himlavalvsfyrverkeri som lyser upp den svarta skyn, i den ensamma nyårsnatten. Världen är nära och långt borta. Rörelserna, de synliga och osynliga. Det pågående. Hennes livstrotsiga poesi som tröst och vän. Kedjebrevet av ordströmmar och flämtande mening. Den ordfödande språkkroppen.

Diktsamlingen Vingslag är både genomlevd, genomlyst, genomskådande, genomtänkt och genomarbetad. Med detta beröm avses, att den är väl sammanhållen i alla sina delar, i harmoni mellan form och innehåll. Det typografiska stilgreppet att blanda gemener, versaler, fetad text, dialoger och språkväxlingar är övertygande. Dikterna skiftar i tonlägen och iscensätter ett suggestivt röstspel. Det vrider till ordentligt i hjärtat och sätter fart på tankarna.

Shadi Angelina Bazeghi blandar frejdigt och humoristiskt med en självironisk grimas mellan populärkulturella symboler och finkulturella bildningsmarkörer. Hon gillar fotboll lika mycket som avancerad naturvetenskap och språkfilosofi. Ironin som den kvinnliga poetens överlevnadsstrategi. Det är ytterst tilltalande.  Shadi Angelina Bazeghi skriver dubbelhetens känsloladdade språk, om poetens tvetydiga mörka och ljusa sammanflätade erfarenheter:

─ Vingslag, vi ses. Jag är usel på att ta avsked
jag drar ut på tiden
och drar långsamt orden ut ur den
─ Jag vänder och vrider på maskingevären
och vår natt under pilträdet, i min fältsäng
Oss två som i intervallerna
mellan två händelser, kärlek och krig
Oss två som i åskådarantalet 20.822
─ Oss två som den grundläggande symmetrin
mellan motsättningar
mellan makten och vanmakten, åh, vem skälver inte i vårbrisen?

Vingslag är förbluffande nog Shadi Angelina Bazeghis – som föddes i Iran 1974 men nu är bosatt i Danmark ─ debut, eftersom detta är en stilsäker och självsäker poesi som verkligen imponerar. Den svenska poeten Helena Boberg har gjort ett lysande översättningsarbete och bidragit till att göra Vingslag till en ovanligt stark läsuppevelse.

Alla artiklar av Cecilia Persson

The post Vilt flaxande vingslagspoesi first appeared on Opulens.