JAKT. “Det går att motverka svenska jaktbrott på olika sätt, och de som gör det bidrar till att fördriva det mörker som vilar över svensk natur,” anser Emil Siekkinen.

Människan är ett socialt djur som tenderar att ignorera enstaka individers initiativ. Dåren står ofta ensam. Denna enkla regel hjälper till att filtrera bort vad som kan beskrivas som icke-konstruktiv information, och inställningen kan bidra till att ogynnsamma val undviks. Då ett initiativ väl får fäste hos tillräckligt många människor, får det emellertid allt fler följeslagare, och blir med tiden socialt accepterat. 

Detta gäller också de jaktbrott som förmörkar delar av Sverige. Att plåga vilda djur och illegalt ta livet av dem har på sina håll blivit socialt accepterat. Det dödas och grävs, medan det också tigs, så att ingen utomstående ska få nys om vad som sker. Den utböling som till slut accepteras av detta slags grupper, kan en dag få höra talas om den där kungsörnen som berövades livet.

När jaktbrott är socialt accepterade, och då risken att gripas och fällas för begångna brott är liten, breder en dödligt laglös nejd ut sig. Där går det för sig att genom åren döda fjorton av en björnhonas sexton björnungar, att hänga lodjur i stålvajer, och krossa skallen på en nio månader gammal vargtik – en hona som inte hotat förövaren på minsta sätt.

Den olagliga jakten visar att tjuvjägarens förhållande till naturens väsen är bristfällig. Han förstår inte, eller bryr sig inte om, att biologisk mångfald hör till livets mest grundläggande principer, och begriper ej att levande varelser inte existerar för att han ska kunna exploatera dem, utan för att fullfölja sina egna strävanden, och för att leva i enlighet med den integritet de utmärks av.

Hans förhållande till det vilda saknar såväl medkänsla som intimitet. Han styrs av sina egna begär, och i den mån det finns någon altruism i hans handlingar, är den ytterst begränsad och sammanlänkad med hans eget liv. Tjuvjägaren accepterar inte att leva i ett politiskt system som bygger på kompromisser, och är därför antidemokrat. Han vill att fauna och flora ska vara skapade till hans avbild, och hyser kolonisatörens inställning till naturen – då den inte samarbetar med honom, eller följer hans vilja, ska den utplånas.

Det skydd Sverige erbjuder dessa djur är uppenbart otillräckligt. Vad kan då göras?

Förutom att drabba enskilda djur har den olovliga jakten också kringeffekter. Rovdjuren hör till de nyckelarter som upprätthåller naturens balans. Då dessa kraftigt reducerats – som i Sverige – skadas livets väv då hela näringskedjan rubbas.

Denna naturens utarmning bidrar de kriminella jägarna till, för illegal jakt bedöms vara det enskilt största hotet mot rovdjuren i Sverige, och jaktbrotten förstör möjligheten till aktiv förvaltning.

Det skydd Sverige erbjuder dessa djur är uppenbart otillräckligt.

Vad kan då göras?

En legend om Franciskus av Assisi, rör en varg i Gubbio i Italien. Vargen hotade stadsborna, och Franciskus mötte därför rovdjuret utanför stadsmuren. Med en notarie som vittne, kom människan och vargen överens om att rovdjuret skulle lämna folk och fä i fred så länge stadsborna gav honom föda. 

Det finns gott om människor som bor intill stora rovdjur, men få skulle förespråka avledande utfodring av predatorer. Berättelsen rymmer dock en sanning: Om rovdjur ges en fristad där det finns föda, kan de leva sina liv utan att väcka ont blod hos människan. Med andra ord: Olika aktörer kan i samverkan återställa och utvidga sammanhängande och självreglerande habitat, där djur kan leva sina liv, långt från människors samhällen. Välmående livsmiljöer är inte enbart till fördel för rovdjur och bytesdjur. De gynnar livets djup och bredd och är till glädje för alla de människor som trivs i det vilda, samt de näringar som är beroende av en natur som frodas.

I Finland används frivilligpatruller för att förhindra jaktbrott. Huvuduppgifterna är att visa att lagen är närvarande i en nejd, samt att förmedla information till polis. Patruller av detta slag skulle kunna vara som mest aktiva då det finns en tendens att spåra och döda rovdjur. De skulle kunna lokalisera och förstöra dödliga rovdjursfällor. Hundar kan tränas att hitta giftsubstanser, och frivilliga med god naturkännedom kan leda undersökandet av platser där fällor kan tänkas vara utsatta.

Övervakningssystem används i brottsförebyggande syfte där människor bor. Liknande metoder kan användas i naturen. Nejder kan övervakas med kamerautrustade drönare, vilkas dokumentation kan analyseras av artificiell intelligens. System av detta slag används i andra länder för att förhindra jaktbrott, och en AI kan identifiera fordon, vapen, och människor. Om AI:n dessutom har tillgång till rovdjurs GPS, kan den hålla reda på var djur och fordon befinner sig i förhållande till varandra, och larma myndigheter om misstänkt verksamhet blottläggs. Brott skulle kunna avstyras innan de äger rum. Om inte annat skulle den dokumentation som produceras kunna användas vid brottsutredningar.

Jaktvapen kan också utrustas med GPS. Detta skulle göra det möjligt för myndigheter att ständigt spåra var vapen är. Det behövs inte skjutvapen för att döda djur, men GPS-spårade vapen skulle kunna försvåra för de som ämnar begå jaktbrott. Inte minst om såväl jägares vapen som ett ökat antal rovdjur bär på GPS.

Viltkameror kan dessutom brukas. För varje rovdjur som fotograferas i en trakt, utgår ekonomisk kompensation till lämpliga aktörer i nejden. Antalet fotograferade djur kan dessutom användas för marknadsföring av naturturism. Den kommun med det största antalet fotograferade individer kan utses till Sveriges rovdjursvänligaste kommun.

Vidare kan boskapshalskragar av olika slag användas. På sina håll används halskragar med två kräkmedelkapsyler vid djurets strupe. Då rovdjur sluter käftarna om strupen kräks de. Detta kan resultera i att rovdjur framledes undviker detta slags bytesdjur. En annan slags halskrage övervakar boskaps puls. Då den stiger och förblir ovanligt hög länge nog, skickar halskragen sms till djurägaren. En del fä blir stressade så snart de ser en predator, och bonden kan ingripa i tid. En halskrage som följer djurs puls skulle också kunna producera oljud som skrämmer bort rovdjur vilka närmar sig.

Det går alltså att motverka svenska jaktbrott på olika sätt, och de som gör det bidrar till att fördriva det mörker som vilar över svensk natur.

The post Olaglig jakt är ett allvarligt hot mot den svenska naturen first appeared on Opulens.

TV-SERIE. BBC kommer inte att sända det sjätte avsnittet av David Attenboroughs nya serie med naturfilmer Wild Isles. Detta för att undvika potentiell kritik från den politiska högern. Nu framförs kritik mot censurbeslutet.

Enligt en artikel publicerad i NME har BBC beslutat att inte sända det sjätte avsnittet av David Attenboroughs nya serie med naturfilmer, Wild Isles, på grund av rädsla för hur högergrupper skulle kunna tänkas reagera. Serien startade den 12 mars, med fem avsnitt som sänds på BBC One i en primetime-slot och det sjätte är endast tillgängligt på BBC iPlayer. Det sjätte avsnittet sägs innehålla en grundlig genomgång av klimatkrisens effekter på naturen över hela Storbritannien men även exempel på rewilding, återförvildande av naturområden, något som ogillas av många i högerkretsar.

Källor på BBC uppgav alltså att beslutet togs för att undvika potentiell kritik från den politiska högern. BBC hade nyligen fått kritik för att ha accepterat finansiering från två  ideella organisationer, WWF och RSPB, för att producera Attenborough-serien. Producenten Laura Howard försvarade avsnittet:

– Jag tycker att fakta talar för sig själva. Vi har arbetat väldigt nära med RSPB som kan faktagranska alla våra manus, säger Howard.

Green Partys parlamentsledamot Caroline Lucas kritiserade BBC:s beslut och uppmanade BBC att inte låta sig styras av ministrar. En talesperson för BBC förnekade dock påståendena och uppgav att Wild Isles från början bestod av fem avsnitt, och det sjätte avsnittet ska ses som en separat film inspirerad av serien,  och avsedd för iPlayer.

The post BBC viker sig för högern – censurerar naturprogram first appeared on Opulens.

MOTSTÅNDSKRAFT. “Världens vilda djur är redan svårt ansatta på grund av förlust av habitat, människotillverkade gifter, olovlig jakt, klimatkris, matbrist, skogsbränder, och torka. Nya, mycket smittsamma former av fågelinfluensa innebär ytterligare ett allvarligt hot mot livets mångfald.” Det skriver Emil Siekkinen som menar att när vi människor främjar fåglarnas hälsa stärker vi också vår egen.

Runt om i Sverige har åsynen av döda vildfåglar blivit allt vanligare. De många avlidna fåglarna har i huvudsak påträffats på Gotland och den svenska västkusten, och orsaken har vanligtvis stått att finna i ett långvarigt och svårartat fågelinfluensautbrott som drabbat de vilda fåglarna. Den förödande varianten av fågelinfluensa, av typen H5N1, klassas enligt smittskyddslagen som en allmänfarlig sjukdom, och misstänkta fall ska anmälas till smittskyddsläkare, och smittspåras. Viruset angriper hjärnan och orsakar en kraftig inflammation. Det centrala nervsystemet drabbas, och fågeln förlorar kontrollen över sin kropp, och dör.

Innan H5N1 upptäcktes, antogs det allmänt att fågelinfluensa var oförmöget att sprida sig utanför den högintensiva, industriella fågelindustrin. Utbrotten i fågelfabrikerna var smittosamma och katastrofala, men ändå tämligen enkla att hantera med hjälp av förebyggande åtgärder, isolering av utsatta flockar, och masslakt. Någon risk för spridning till vilda fåglar, däggdjur, och däggdjuret människan existerade inte, antogs det.

Detta kom att förändras år 1996. Det var bland gäss i den kinesiska fågelindustrin som H5N1 först identifierades. Viruset uppmärksammades internationellt året därpå, då det drabbade 18 människor i Hongkong, varav sex avled. Det fanns de som fruktade att en pandemi var på väg att bryta ut, men H5N1 blev aldrig en sjukdom som spreds mellan människor. Däremot nådde varianten djurfabriker i Afrika och Europa, och 2002 kunde det konstateras: Det högpatogena viruset H5N1 hade fått fäste också bland vilda fåglar.

Vilda djur drabbas värst

De senaste åren har läget gällande H5N1 förvärrats. På flera olika håll i världen är nu fågelinfluensan  – som tidigare dök upp om vintern, men inte varje vinter – ett närmast kroniskt, året runt-tillstånd., både bland tama och vilda fågelbestånd. Och sjukdomen är utbredd – från Svalbard i norr, där sjukdomen dödade tio procent av avelspopulationen av vitkindad gås, till Antarktis i söder, där fågelinfluensa spreds hos flera olika pingvinarter för några år sedan. Tusentals utbrott har resulterat i hundratusentals döda vildfåglar, och då bör det hållas i åtanke att endast en bråkdel av dödsfallen rapporteras.

I Nordamerika har viruset påträffats hos ett hundratal fågelarter, och ett flertal däggdjursarter, och forskare som studerat fågelinfluensa  länge, hävdar att kontinenten befinner sig mitt i ett sjukdomsutbrott som saknar historiskt motstycke.

Världens vilda djur är redan svårt ansatta på grund av förlust av habitat, människotillverkade gifter, olovlig jakt, klimatkris, matbrist, skogsbränder, och torka. Nya, mycket smittsamma former av fågelinfluensa innebär ytterligare ett allvarligt hot mot livets mångfald på denna planet – ett hot som har sitt ursprung i mänsklig hantering av de så kallade produktionsdjuren.

Att H5N1 uppstod i djurindustrin är enkelt att förklara. Den storskaliga djurindustrin – såsom den vanligtvis bedrivs – utgör den fulländade grogrunden för nya virus och sjukdomsutbrott. I djurfabrikerna vistas stora mängder djur på trånga utrymmen, och det rör sig gärna om en enda art, eller ett fåtal arter, med låg genetisk mångfald. Detta är av betydelse eftersom biologisk mångfald kan ha en skyddande effekt mot överföring av smittoämnen mellan värddjur. Ju rikare djursamhällen är, desto mindre är risken för patogenöverföring.

Eftersom djurfabrikerna tenderar att vara smittkällor, hålls antalet arbetare på låg nivå, och antibiotika används rutinmässigt för att komma till bukt med parasiter, infektioner, och sjukdomar. Detta gäller till viss del också svenska djurfabriker, och innebär att vissa svenska företag bidrar till att öka världens samlade antibiotikaresistens. Forskning visar också att de som arbetar på djurfabriker bär på fler sjukdomar än folk som inte arbetar i denna miljö, och djurfabriker har av denna anledning varit flera sjukdomsutbrotts ursprung.

Ytterst drabbar emellertid dessa utbrott vilda djur värre än de drabbar människan. För de vilda djuren lever i det fria, och får luft, mat, och vatten från ofiltrerade källor.

Allas hälsa

Genom att förstöra och utarma ekosystem utsätter människan allt liv på jorden för större faror, och ökar risken för allvarliga sjukdomsutbrott. Det bästa sättet att förhindra nästa pandemi är att behandla såväl vilda som tama djur bättre.

De djur som ingår i djurindustrin är kännande och sociala varelser som kommunicerar på meningsfulla sätt. Förslagsvis bör dessa produktionsdjur få mer utrymme där de är mindre stressade, och de bör vaccineras när det finns goda alternativ. Den miljö djuren lever i bör präglas av biologisk mångfald, vilket minskar risken för sjukdomsutbrott. Det är hög tid att – för allt livs skull – bidra till en högre djurvälfärd som leder till att antalet sjukdomsutbrott i djurfabrikerna och därmed världen minskar.

Världens vilda fauna kan också den ges en hjälpande hand. Det går att i större utsträckning verka för bevarande och restaurerande av världens våtmarker, så att de arter som använder dessa – inte minst hundratals miljoner flyttfåglar – kan sprida ut sig då de samlas, vilket bidrar till minskad smittspridning. Det går också att allmänt sett se till att de vilda djuren har tillgång till så intakta livsmiljöer som möjligt, med minsta möjliga mänskliga påverkan, vilket kan minska stress, och förstärka olika arters motståndskraft och allmänna hälsa.

Alla arter på jorden är på synliga och osynliga vägar sammanlänkade, och beroende av varandra. Människan bör därför verka för en välmående natur, vilket är detsamma som en natur präglad av samarbete och homeostas, det vill säga mekanismer som i samspel skapar balans.

När människan bidrar till att stärka naturens hälsa, värnar hon inte bara fåglarnas utan allas hälsa – också sin egen.

The post Helgessän: Fåglarnas hälsa är av vikt för alla first appeared on Opulens.

SKOG. Dansaren och koreografen Jannine Rivel presenterade förra året Koreografiska utflykter, där hon utforskar skogen genom dans och rörelse. Nu är föreställningen tillbaka.

Koreografiska utflykter är en skogsupplevelse, där dans blandas med ljudet från skogen och samspelar.

– Att dansa i föreställningen skapar en alldeles säregen kontakt, till skogen och till deltagarna. För mig är det som om skogen svarar på danserna, rörelserna och ljuden. Jag känner mig lugn och i relation till mig själv, till de andra och till skogen. Det är en väldigt specifik typ av kännande”, säger Jannine Rivel i ett pressmeddelande.

Jannine Rivel är koreograf och dansare och grundade 2019 Mer dans åt folket – ett initiativ för att producera, dela och stärka danser. Hennes föreställningar har satts upp i bland annat Berlin, New York och Stodckholm. 2021 tilldelades Rivel arbetsstuipendeim från Eskilstuna kommun.

Koreografiska utflykter sätts upp mellan maj och november.

Anna Brynhildsen

The post Skogen utforskas i Koreografiska utflykter first appeared on Opulens.

PRISAD. Artisten och författaren Stefan Sundström tilldelas årets Harry Martinson-pris för sitt engagemang i miljö- och hållbarhetsfrågor. Pristagaren verkar “för fred mellan människa och natur” och odlar enligt juryn eftertanken och poesin som centrala livskvaliteter.

Motiveringen lyder: “Sundströms uttryck kan sägas kliva rätt i Harry Martinsons fotspår, med en medveten eller omedveten pedagogisk komponent och uthållighet som visat sig vara lika långsiktigt hållbar som våra konsumtionsvanor skulle få lov att bli.”

Sundström har skrivit böcker om odling och hållbarhet, bland annat “Stefans lilla svarta: Bokashi, biokol och bakterier” och har också uppträtt med budskap om hållbarhet.

Olofströms kommun har delat ut Harry Martinson-priset med prissumman på 83 950 kronor jämna år sedan år 2008.

TT Nyhetsbyrån

The post Sundström tilldelas Harry Martinson-priset first appeared on Opulens.

DOKUMENTÄRFILM. Vincent Munier är en av världens mest hyllade naturfotografer. Snöleoparden är ett av världens skyggaste och mest hotade kattdjur. Nu har de båda mötts – resultatet är dokumentärfilmen ”Snöleoparden”.

– I mina bilder och i filmen vill jag berätta om hur viktig naturen är för oss, om hur viktigt det är att inte fortsätta förstöra planetens djurliv, säger Munier när han och filmens regissör Marie Amiguet möter TT via en zoom-länk från Paris.

Snöleoparden är ett mytomspunnet djur, som i det vilda lever högt uppe i bergstrakterna i Himalaya och Centralasien. Den är ett eftertraktat byte för tjuvjägare, och beräkningar säger att det numera finns runt 2 000 exemplar kvar av det rödlistade djuret. Det är inte många som har lyckats få se det i det vilda – för Vincent Munier tog det tio år.

– Han har rest fram och tillbaka mellan Frankrike och Tibet. 2017 kom han till mig och undrade om vi kunde göra någonting tillsammans. Året efter gjorde vi vår resa, och när vi kom hem klippte vi filmen under två och ett halvt år, säger Marie Amiguet.

Snöleopard och björnar

De gjorde resan tillsammans med författaren och äventyraren Sylvain Tesson, och filmen handlar inte bara om hur de försöker hitta snöleoparden utan också om möten med allt från misstänksamma vakter uppe i bergen till möten med björnar och andra djur. Det är en mycket tyst och kontemplativ film.

– Jag mår betydligt bättre när jag får vistas i naturen än när jag är i en stad. I det vilda finns det harmoni och lugn. Att vara i naturen göder min själ. Jag behöver det vilda, jag behöver naturen, säger Vincent Munier.

“Ser skadan vi åstadkommer”

Han tycker att människan dominerar planeten – och decimerar de andra levande varelserna.

– Jag växte upp nära naturen, och jag ser hela tiden vilken skada vi åstadkommer. Vi glömmer hur viktig naturen är för oss. För mig framkallar den känslor som är omöjliga att beskriva i ord, men jag hoppas att jag genom mitt jobb kan förmedla dessa känslor.

Vad hade de gjort om de inte hade kommit i kontakt med snöleoparden?

– Det skulle blivit en film, men den skulle ha sett annorlunda ut, svarar Marie Amiguet.
När vi åkte i väg var inget skrivet, jag tvivlade på att vi skulle lyckas, medan Vincent var övertygad. Varje dag kände jag mig osäker över vad vi skulle lyckas med. Hur som helst hade det varit en erfarenhet att berätta om.

Gunnar Rehlin/TT

The post “Jakten” på snöleoparden tog tio år first appeared on Opulens.

MAGISK REALISM. Manusförfattaren och regissören Nathalie Álvarez Meséns debutlångfilm har blivit utvald till Costa Ricas Oscarsbidrag och har Sverigepremiär i helgen. Clara Sola är en poetisk skildring av en kvinnas tillbakatagande av kontrollen över sin egen kropp.

Du är aktuell med Clara Sola, din långfilmsdebut som har biopremiär i Sverige den här helgen. Filmen har dessutom blivit utvald till Costa Ricas Oscarsbidrag, vilket erkännande för en första långfilm!

– Ja, det är jättefint. Det känns som att folk i Costa Rica är väldigt stolta över filmen, den har redan haft premiär där. Resan började i Cannes på filmfestivalen Directors Fortnight, och sedan har den visats på festivaler runt om i världen. En del har varit hybrider och även om den här filmen upplevs bäst på bio så har vi kunnat nå väldigt många på det sättet.

– Den har fått ett fint mottagande, både från publiken men också från kritikerna, vilket var väldigt överraskande. Speciellt i Cannes där vi var med i en sidosektion, att de ens kom och tittade och dessutom var så positiva. Jag blev så himla glad över att läsa hur poetiskt och respektfullt de skrev om den.

Kan du säga något om filmens handling och om hur den här berättelsen väcktes i dig?

– Jag är född i Sverige men uppvuxen i Costa Rica, från att jag var 7 till 18 år, så man kan säga att det var där jag blev person och kvinna. Det är ett religiöst land och väldigt många normer som reproduceras om hur man ska vara, oavsett kön. Just den här historien handlar om en kvinna, och jag är uppvuxen som kvinna, och är baserad på mina minnen från att ha vuxit upp med de normer kring hur man ska vara, se ut och bete sig. Det finns vissa renhetsnormer som reproduceras från kvinna till kvinna, även i hem där det inte finns män, och det var någonting som både jag och min medmanusförfattare Maria Camilla Arias märkte. Hon är från Colombia och jag från Costa Rica så det är något man kan se på många ställen, om inte i hela världen. Jag märker också själv att jag ibland reproducerar normer som jag inte vill reproducera, för att jag har lärt mig dem.

– Berättelsen utspelar sig i Costa Rica i en fiktiv bergsby, där en kvinna som är 40 år och heter Clara bor. Folket i byn tror att hon har en speciell kontakt med Jungfru Maria och Gud och kommer till henne för att be böner och förväntar sig ett mirakel på något sätt. Och att vara ett slags helgon i den här byn är inte kompatibelt med att ha en sexualitet så hon tillåts inte vara en hel människa. Under filmens gång följer vi hennes resa mot att frigöra sig från rollerna hon har påtvingats, man får vara med på hennes sexuella uppvaknande som sker parallellt då hon hittar diverse inre styrkor medan hon befriar sig själv. Det finns inslag av magisk realism.

Du sa att kritiker har skrivit poetiskt om Clara Sola, och det är ju en väldigt poetisk film, med många detaljer i foto och ljud. Hur viktiga har de inslagen varit för att gestalta just den här berättelsen?

– Jätteviktiga. Det finns två olika typer av magisk realism och poesi i filmen, dels det som är inom historien och manuset som karaktären går igenom. Men även andra inslag för publiken som karaktären inte är medveten om, som handlar om formen vi har bestämt ska vara poesi. Vilka bilder fotografen har valt att ha med och de inre bilder som inte har med magi att göra utan mer med Claras sätt att se på världen. Hur vi har valt att klippa ihop det med klipparen och vilken musik som är med, när den ska få ta mer eller mindre plats. Vissa partier är mer poetiska än andra, men det var alltid väldigt viktigt att vi skulle se allting från Claras perspektiv. Det betyder inte att hon ska vara där på varenda bild men när hon inte är där vill vi ändå berätta vad hon upplever.

Filmen handlar mycket om kontroll. När Clara inte vill ha den rosa klänningen utan en blå får jag känslan av att självbestämmandet är viktigare än färgen. Vad inspirerade dig till Claras person och hennes situation?

– Clara får ju inte bestämma själv över sin kropp och det kan man koppla till mycket i samhället idag, det blir som en spegel för andra saker i vår samtid. Men vad gäller karaktären i sig så är hon väldigt ärlig med vad hon vill och inte vill, hon bryr sig inte om att behaga andra, något som jag och kanske andra önskar att vi också kunde. Speciellt när man ser på kvinnorollen som historiskt sett har varit omhändertagande, en moder som ska bota andra tills man glömmer bort sig själv. Det är det filmen handlar om, om självhelande.

– Vi valde att spela in på landsbygden just för att Clara har den här nära kontakten och det starka bandet med naturen och ser sig själv som en del av den. Därför ifrågasätter hon inte sin kropp och vad den vill. Jag tror att man kan känna igen sig i det, att man inte behöver fundera på vem man är om man är ensam i naturen, där finns ingen roll att spela och ingen annan människa att kommunicera med. Därför kan det kännas så befriande att vara där och vi hoppas att filmen kan vara ett fönster för publiken att ta sig in i naturen genom Claras kontakt med den.

Vilken betydelse har naturen för dig och ditt skapande?

– Jag växte upp mitt i stan i Costa Rica så även om det är mycket träd omkring så hade jag inte så mycket kontakt med djup natur, ironiskt nog när det är ett sådant grönt land. Men när jag kom till Sverige var det så nära till skog och bad, jag känner att svenskar har en speciell kontakt med naturen så jag återupptäckte den här i vuxen ålder. Och när jag sedan kom tillbaka till Costa Rica kunde jag åter-återupptäcka naturen där, se den med både inre och yttre ögon som någon som kommer därifrån men inte tidigare har upptäckt hur fantastisk den är. Att vara här gjorde mig fascinerad av naturen och gav mig en vilja att förmedla den magin, för det känns verkligen som magisk realism bara att ensam stå och ta in allting, ljuden i skogen, fukten och alla mikroklimat som göra att biodiversiteten är helt otrolig.

Clara är en originell huvudkaraktär, fåordig men med starka uttryck. Hur har du jobbat med att få fram olika budskap utan ord?

– En av de största utmaningarna från manuset var just att hitta en skådespelare som kunde förmedla allting utan att prata så mycket och utan att röra sig så mycket heller. Det var väldigt beroende på vem vi skulle hitta och vi var noga med att välja någon med stor medvetenhet om sin kropp och hur den fungerar. En dansare var det mest självklara valet. Vi har jobbat väldigt fysiskt, jag är mimare i grunden och hon som spelar Clara är dansare så vi hade kroppsspråket som gemensamt språk. Om någonting är där så syns det i ögonen och i små rörelser, det blir som en mikrokoreografi. Som skådespelaren Wendy beskriver det, Clara dansar hela tiden men en väldigt intern dans. Mycket är sagt på ett annat språk än med ord och om vi bara lyssnar lite extra så kan vi förstå henne, den lilla skalbaggen och hästen. Det här är en film man måste se på det sättet och tillåta sig att kliva in i världen, inte titta på telefonen under tiden för då kan man missa så många detaljer.

Clara spelas av Wendy Chinchilla Araya och det här var hennes första skådespelarinsats, och de andra karaktärerna har inte heller skådespeleri som yrke i vanliga fall. Vad har det funnits för för- och nackdelar med det?

– Jag ser egentligen inga nackdelar, ur ett budgetperspektiv behövdes det workshopveckor innan men det tycker jag att man borde ha även med skådespelare. Jag har varit mimskådespelare och hade verkligen uppskattat den tiden för att utforska och tillåtas komma in i processen, det blir som en familj. Det har varit en jättefin erfarenhet att jobba med naturliga skådespelare, som vi säger på spanska om dem som aldrig har spelat tidigare. Vi letade överallt, gick runt med flyers, postade på Facebook och hittade en av männen på en aktivitetsdag för äldre. Och vi gjorde inga fem minuters casting utan tog oss tid att jobba med improvisation så att de som kom fick känna att de fick ut någonting och att vi verkligen gav dem chansen.

– Vi har också utvecklat ett gemensamt språk med samma verktyg för att kommunicera och utforska vad olika personer behöver. Vissa verktyg är gemensamma men andra individuella och då får man som regissör anpassa sig till skådespelarna. Det hade fungerat bra att jobba med skådespelare också, och alla var inbjudna till castingen men i slutändan fungerade det bättre med dem som inte hade skådespelarbakgrund för just de här rollerna. Alla runt omkring är grannar till dem som äger huset.

Du har tidigare gjort en rad kortfilmer som ofta behandlar patriarkala och koloniala strukturer, så även här. Hur kommer det sig att det är teman du gärna återkommer till?

– För att det behövs. Man hittar olika sätt att prata om det beroende på vad man är intresserad av. Men det är ett tema jag har jobbat med sedan mitt slutarbete på Mimskolan. Även vår nästa film handlar om det, om kolonisering av natur och kvinnokroppar och olika sätt att bli av med det patriarkala inom en livstid, vilket egentligen inte går. Så vi kämpar på och fortsätter med temana men utvecklar dem så att man inte säger samma sak hela tiden.

Hur har din utbildning på mimprogrammet påverkat hur du gestaltar en berättelse?

– Mimprogrammet är väldigt visuellt, de uppmuntrar mycket till självskapande och man skriver hela tiden. Det finns inte så mycket skrivet för fysisk teater, så man får skriva om eller skriva nytt, antingen på papper eller med kroppen. Det är väldigt audiovisuellt, mimare pratar också men det kanske inte är orden som driver fram berättelsen. Och det är lite så med Clara Sola, egentligen är det väldigt mycket dialog men det är inte den som ger den mesta informationen och det är inte därför folk känner med filmen. En blandning av att jag är mimskådespelare, att huvudkaraktären och filmaren båda har bakgrund som dansare, och hur vi jobbar med skådespelarna har med mimträning att göra. Det är bara ett litet steg mellan mim och film, tänker jag.

Hur tror du det kommer sig att just filmen blev ditt uttryck?

– Den har alla berättarformer, bild, ljud, kropp, språk, musik. Jag får inspiration från målningar, stillbilder, dansföreställningar, teater och allting samlas i ett filmmanus. Även om jag i framtiden också skulle vilja fortsätta göra fysisk teater och tv.

– Det som är härligt med teater, och som jag tycker reflekteras i resultatet, är processen. Man kanske kommer med en idé men kan skapa väldigt mycket tillsammans utifrån improvisation och börjar utveckla dramaturgin utifrån en grupp. Även om det inte är så jag jobbar med filmen så är det väldigt mycket från det arbetet som inspirerar mig i filmprocessen och mycket som händer på repet hamnar senare i manuset så skådespelarna bidrar också.

Du har ju som sagt erfarenheter från både Sverige och Costa Rica, hur har det påverkat ditt filmskapande?

– Det tror jag inte att jag är medveten om, jag lever mellan två helt olika kulturer. Jag har funderat på att göra väldigt till synes passiva karaktärer som vittnar om vad som sker mellan världar. Och jag kanske är så intresserad av kroppsspråk just för att jag var tvungen att lära om ett språk som vuxen. Spanskan slutade jag läsa när jag kom hit, svenskan har jag fått lära mig igen och engelskan är inte mitt språk, men kroppsspråket är det som aldrig har stagnerat, som alltid fortsätter att utvecklas och som ligger mig närmast.

2019 erhöll du WIld Card för att utveckla din kortfilm Vargen biter sönder dina rena händer till en långfilm, vart är du i den processen?

– Vi skriver manus och ska börja scouta snart, så vi håller på men det är ett större projekt. Vi är en del av TorinoFilmLab och ska presentera filmen nästa vecka i Italien. Vi började med den innan vi spelade in Clara, processerna är så himla långa så vi har alltid nästa grej redo. Det är en tropical gothic som utspelar sig på 1800-talet i koloniala Latinamerika och handlar om hur man bekämpar patriarkal och rasistiska strukturer med hjälp av det vilda. Det är också magisk realism men lite kusligare än Clara Sola.

Vilka är dina förväntningar inför biopremiären i helgen och vilka reaktioner hoppas du på?

– Jag hoppas att publiken connectar med Clara på någon nivå. Folk verkar connecta med olika saker beroende på vilka de är, för det finns så mycket plats för publiken att själva tolka och det tyckte vi var viktigt när vi gjorde filmen. Jag hoppas att de pratar om den och tillåter sig själva att komma in i den här världen. Sedan vad de får för upplevelse är ju upp till var och en, men jag hoppas att de gillar den och att sprider filmen vidare så att andra också får se den. Speciellt nu första helgen.

The post Helgporträttet: “Normer reproduceras från kvinna till kvinna” first appeared on Opulens.

UTSTÄLLNING. På Linn Fernströms enorma dukar samsas realism med surrealism – och skönhet med skräck. På Liljevalchs i Stockholm visas ett av den svenska konstscenens mest framgångsrika konstnärskap – där trollsländor, självporträtt och avhuggna huvuden är självklara ingredienser.

– Det makabra måste finnas där – annars känns det fattigt, säger Linn Fernström till TT.

Den 29 oktober slås portarna på Liljevalchs+ upp för Linn Fernström – som allt sedan debuten i början av 2000-talet har varit en av de mest uppmärksammade samtida konstnärerna på den svenska konstscenen.

På utställningen i konsthallens nya tillbyggnad samsas här de stora dukar som har blivit ett av konstnärens signum med ett antal mindre målningar – och för första gången under karriären – en samling lerfigurer.

Trots att leran utgör ett nytt uttryckssätt för den svenska konstnären bär figurerna som står utspridda på ett bord i en av salarna, tydliga spår av hennes klassiska motivvärld i form av djur, stympade människogestalter – och några avhuggna huvuden. Att arbeta med lera har också gett mersmak, berättar Linn Fernström.

– Det hela började med att en kompis frågade om jag var intresserad av rakubränning – jag hade inte hållit på med lera på det här sättet tidigare. Men jag kommer antagligen att fortsätta att arbeta med leran – det är ett väldigt taktilt material, säger hon.

Ger “fysisk upplevelse”

Linn Fernström fick sitt stora genombrott 2001 på Lars Bohman Gallery och har därefter etablerat sig som en av de stora svenska samtidskonstnärerna.

Djur, avbilder av konstnären själv, myllrande natur och avhuggna kroppsdelar är återkommande motiv på de stora dukar som följt henne under konstnärskapet – och just storleken på målningarna är tänkt att ge betraktaren en fysisk upplevelse, enligt Linn Fernström.

– Målningarna förhåller sig mer till kroppen än till huvudet, och det skapar en väldigt fysisk upplevelse, vilket jag gillar. På något sätt gör storleken att man får en känsla av att man själv kan gå in i världen på duken. Att man kan kliva in i den och vara där, säger hon.

Naturen viktig

Precis som i tidigare verk avlöser trollsländor, apor och fåglar varandra i målningarna på Liljevalchs – och naturen har också alltid haft en stor betydelse för Linn Fernström, som tillbringade mycket av barndomen utomhus.

– Min pappa är biolog och jag har starka minnen av att vi var inne i grottor, att vi såg sländor födas – och av att vi gick i skogen när det hade regnat och ljuset flödade genom grenarna. Att vi var så mycket utomhus tror jag har påverkat mig väldigt mycket, berättar hon.

Trots de många dekorativa och färgstarka blommorna är naturen i Linn Fernströms bildvärld på intet sätt en trygg plats – och djuren är långt ifrån ofarliga och gulliga. Snarare innehåller hennes målningar en känsla av fara och av det makabra – vilket också är en självklar del av livet, enligt konstnären själv.

– Det makabra finns i litteraturen, i sagorna, i mytologin och i filmens värld, och vill man berätta om livet, så måste det elementet också ingå. Det makabra måste finnas där – annars känns det fattigt, säger hon.

“Lever ut genom konsten”

Sitt bildspråk och sin motivvärld till trots – som barn lockades Linn Fernström aldrig av några farliga lekar när hon lekte tillsammans med sina yngre syskon. Men behovet av spänning och kanske till och med av fara har istället fått sitt utlopp genom konsten, berättar hon.

– Eftersom jag var äldst var jag motorn i lekarna när vi var små, men jag var aldrig fascinerad av spänning. Den lever jag kanske snarare ut genom konsten. Och i måleriet får man ju göra det – där är det ingen som skadas. Då kan man till och med stoppa gräs i näsan på någon och tända på utan att det händer något.

Anna Grönberg/TT

The post Linn Fernström : “Det makabra är nödvändigt” first appeared on Opulens.

NATUREN. I Kerstin Ekmans första skönlitterära berättelse på tio år skriver hon sig tillbaka till skogen. Genom en gammal jägmästare gestaltar “Löpa varg” ett förändrat förhållande till djuren och naturen.

Från kalhyggena i “Händelser vid vatten” till den botaniska mångfalden i “Se blomman”: genom hela sitt författarskap har Kerstin Ekman varit känslig för naturens villkor. När hon nu återkommer med den första skönlitterära boken sedan “Grand final i skojarbranschen” handlar det – emblematiskt nog för hennes författarskap – om en varg. Hon vill inte kalla den för roman, men berättelsen har “varit med henne länge”.

Boken är den 23:e i ordningen. Kerstin Ekman har hunnit fylla 88 år, och numera orkar hon inte längre ses för att ge intervjuer. Men via mejlen svarar hon på frågor.

Tvekan att skjuta

I boken får jägmästaren Ulf på ålderns höst se en ståtlig varg, och plötsligt ligger studsaren stilla framför honom. “De flesta vill skjuta så länge fingret kan pressa avtryckaren. /Så länge kuken reser sig lever man och dödar”, konstaterar han. Ulf ger i stället vargen ett namn, och behåller det omtumlande mötet för sig själv. Inte ens hans fru får veta.

Jakten har länge varit en del av Kerstin Ekmans liv och litteratur, även hennes make Börje Frelin har jagat. Mycket har skrivits om dödandet och grabbkulturen – det finns jägartyper som Kerstin Ekman kallar “utrotare”. Men hon ser också en ambivalens som behöver skildras.

– Jag har träffat gamla jägare som slutat precis som Ulf. Jag minns särskilt en som sa: djuren är ju så vackra att titta på. Det är inte ovanligt att den där tvekan att skjuta kommer när en del jägare åldras.

Är dödandet försvarbart, frågar Ulf sig. Kerstin Ekman har inte ändrat inställning, hon tycker att ansvarsfull jakt är bra, så länge man använder duktiga eftersökshundar och är noga med att inte skjuta när jakten är avblåst.

Irrationellt hat

Men att människan suger ut och förändrar naturen är ett tema som Kerstin Ekman alltid har återkommit till. När hon och maken bodde i Valsjöbyn, på gränsen till Norge, fick de ofta stanna bilen. Det bedrevs lösdrift där och fåren kunde ibland stå på vägen. När vargen jagade i skogen kunde han ta ett får men de andra skingrades då snabbt, poängterar Kerstin Ekman.

– Hos oss är naturligtvis biltrafiken viktigare så lösdrift är omöjlig. Stängslar man in fåren måste det vara starka stängsel, helst med eltråd överst. Kommer vargen in där stängslet är trasigt eller undermåligt dödar han av instinkt alla djur som rör sig. Det är hemskt och tragiskt.

Litteraturvetare har pekat på att vargen skulle kunna ses som symbol för människans övervåld mot djuren i flera av Kerstin Ekmans böcker, till exempel i Vargskinnet-trilogin. Vargen skulle också kunna tolkas som symbol för kvinnlig utsatthet inför ett patriarkalt förtryck.

Men Kerstin Ekman är inte intresserad av att prata om symboler, hon understryker att hon skriver om “människors upplevelser och livserfarenhet”. Och varghatet har hon själv mött – hon upplever det som irrationellt.

– Det liknar i det av avseendet främlingshatet. Björnen är det verkligt farliga djuret i våra marker. Vargen är inte farlig för människan. Men vargen jagar byte som alla rovdjur, säger hon.

“Förtvivla inte”

I Kerstin Ekmans prosa upplöses hierarkierna mellan djur och människa. Titeln på boken, “Löpa varg”, är ett gammalt uttryck som beskriver hur män förvandlades till vargar och ett tag levde vargens liv. Hon visar de som bjuder motstånd – men samtidigt har hon länge varnat för att människan är på väg att ödelägga planeten.

Ulf och hustrun Inga läser en bok som inleds med att grodor mystiskt börjar dö. Det är Elizabeth Kolberts “Det sjätte massutdöendet” som Kerstin Ekman väver in. Hon tycks också ge ett svar på hur hon förhåller sig till klimatförändringarna.

– När Ulf i boken har läst den säger Inga åt honom: Var ledsen. Men förtvivla inte.

Man frestas att i den ömsinta relationen mellan Inga och Ulf se en parallell till Kerstin Ekmans liv med maken. De har i många år bott vid skogar, i glesbygd, men nyligen flyttade de till ett villaområde, på ön Ingarö utanför Stockholm.

– Där vi bodde förut såg vi från fönstren många sorters djur på vår åker. Och naturligtvis när vi var ute i skogen. Jag saknar inte bara djuren utan också de vilda växterna. Blev så glad när det i somras kom upp gulsporrar i vår rufsiga gräsmatta.

Fortsätter skriva

I “Löpa varg” skriver Kerstin Ekman sig tillbaka till den älskade skogen. Hon har fortfarande både idéer och skrivlust, men hon är osäker på hur länge krafterna räcker.

TT: Skriver du ändå, mer planlöst för dig själv?

– Planlöst skriver jag aldrig. Men eftersom det blev mitt liv att skriva så är det naturligt för mig att göra det även om jag inte vet om jag kan fullborda något.

Elin Swedenmark/TT

The post Kerstin Ekman: “Varghatet är irrationellt” first appeared on Opulens.

HEMKOMST. Den uppstoppade björn som stals från Rättviks naturmuseum har lämnats tillbaka. Efter tio dagars sökande hade någon ställt den utanför museets entré på måndagsmorgonen, meddelar kommunens kulturchef Lena Krånglin i ett mejl.

The post Uppstoppad björn tillbaka – i presenning first appeared on Opulens.

The post Han gör konst utifrån lavar first appeared on Opulens.

ESSÄ. Ett tecken på ett levande författarskap är att det ständigt läses om på nytt, utifrån de frågor som varje ny tid är ställs inför. Under 50- och 60-talen var det vanligt att Sagan om ringen lästes i ljuset av det i tiden närliggande andra världskriget och de frågor om ondska och makt som denna tid väckte. I linje med vår egen tids allt högre medvetenhet om vår jords sköra tillstånd har Tolkien på senare år alltmer blivit läst i ljuset av miljöfrågor och ekologiska synsätt. Vilken syn på naturen framträder egentligen i Tolkiens verk?

Frågan om naturskildringar i Tolkiens värld och naturens roll i Midgårds skådespel är ett ofantligt område. I denna essä har vi bara kunna skymta någonting av denna jättevärld och mycket mer skulle kunna tas upp, andra frågor skulle kunna ställas, andra naturens marker skulle kunna beträdas och utforskas. Inte minst är skildringarna av Mörkmården i Bilbo och Gamla skogen i Sagan om ringen av besläktat intresse för denna essä. Därtill kommer skildringarna i Tolkiens verk av naturen när den vanställts och misskötts som mest, som i Döda träsken eller Mordors marker som Frodo och Sam arbetar sig fram över på sin väg mot Domedagsbergets käftar.

Vi har heller inte av utrymmesskäl kunnat beröra det stora ifrågasättande av en modern industriinriktad syn på naturen som präglar Tolkiens verk. Ytterligare en sak av betydelse skulle vara att undersöka hur Midgårds olika raser skiljer sig åt i fråga om estetisk känslighet eller sensibilitet inför naturen: hoberna och alverna är djupt bundna till det gröna, det blomstrande, till allting som växer, medan dvärgarna hyser stora känslor inför Midgårds underjordiska värld och dess tunnlar. Gimlis förundran över grottorna i Helms klyfta är ett exempel på dvärgarnas särskilda sensibilitet inför bergens och grottornas förunderliga värld.

Intrycket kvarstår emellertid, fastän vi har bara rört några få delar av naturen i Midgård, att det sätt på vilket läsaren förstår hur naturen fungerar i dessa berättelser är av yttersta väsentlighet för hur berättelserna förstås. Naturen är så full av liv och betydelse att hon framträder som en lika väsentlig skådespelare i dessa berättelser som någonsin en Frodo, Sam, Aragorn eller Gandalf (vilket bokstavligen är falllet när enterna marscherar i krig mot Orthanc). Det är ett faktum att vissa saker starkare än andra kan få oss att uppleva att vi har sinnen. För det mesta tar vi som inte har några handikapp av några slag våra sinnen för givna, att vi kan se, höra, smaka, dofta och så vidare. Att höra mullret från bilarna på vägen där nere eller känna doften av nyklippt gräs är bara ytterligare en vardagssak för vår sinnesförmågas verksamhet – för det mesta är vi liksom avtrubbade inför sinnesvärldens skarphet.

Men ibland kan vi vakna till liv igen, som om vi fick erfara det igen att för första gången ha blivit begåvade med sinnen, den erfarenhet som Adam och Eva måste ha gjort för första gången under tidens morgon när sinnesvärlden var någonting fullständigt nytt och de fick möjlighet att utforska tillvarons daggfriska färger, dofter och ljud som fanns inför dem. Tolkiens verk bidrar till just denna återupptäckt av sinnligheten, hur både vacker och skrämmande, nära och främmande naturen är och hur hon kräver att vi uppmärksammar henne.

Tolkiens verk uppmuntrar läsaren till att återigen förundras över naturens överväldigande mäktighet och gåtfullhet.

The post Tolkien och naturen, del 8 (av 8) first appeared on Opulens.