ESSÄISTIK. ”Litteraturprofessorn Holms lärdom både vad gäller litteraturen och litteraturvetenskapen framträder tydligt, men på det där behagliga sättet som utmärker god essäkonst,” skriver Anna Remmets, som läst ”Mnemosyne: Nio essäer om skapande” av Birgitta Holm.

The post Birgitta Holm ger prov på god essäkonst first appeared on Opulens.

INTRODUKTION. Thomas Wihlman ger här en introduktion till fransk chanson och dess mångfald av artister och uttryck.

The post Fransk chanson lever first appeared on Opulens.

MINNESAKT. Marcel Prousts minnesakt är inte nostalgi (alltså att det på ett bitterljuvt sätt ”gör ont i själen”). Först har vi den ursprungliga händelsen. Så minnet av den genom Madeleinekakan, en lös gatsten och tusen andra företeelser. Så har vi den vuxne som upplever minnet – livet när det inte är gömt i vanor och rutiner, verkligheten, ”vårt sanna liv”, inte heller demoniskt utan daggfriskt. Tredelningen är Walter Benjamins. Detta kan förmedlas genom poesin och konsten (och då handlar det inte bara om minnet).

Det är som upplevd känsla inget som har varaktighet. Det måste åter gestaltas och vi måste åter bli mottagliga. Men att det händer – som på gården i furstinnan de Guermantes palats – gjorde livet som också visade sig vara en livskonst värt att leva.

Hur förbundna liv och konst är visas i att Proust då beslutar skriva sin roman. ”På spaning efter den tid som flytt” rör sig kring detta centrum, och hinner på vägen undersöka tillvaron socialt och psykologiskt. Det finns som en grundton i texten, som hos aforistiker som Montaigne, Schopenhauer och Vilhelm Ekelund.

Gunnar Lundin

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Att minnas kan vara ett sätt att se first appeared on Opulens.

FRANSKA REVOLUTIONEN. Med anledning av att det idag är Frankrikes nationaldag, till minne av initierandet av den franska revolutionen, publicerar vi i dag en text av Jesper Nordström om en bok som förmodligen få nutida läsare har läst: ”Marie-Antoinettes Halsband. En skandal vid Ludvig XVI:s hov”.

Källtillit. Detta härliga begrepp som blev nyord 2022.Tyvärr väl idealistiskt i mina luttrade ögon i en tid då källor och vetenskap är noll och intet värt. Hur många avhandlingar krävs det för skruva i en glödlampa i en antivaxxares mörka hjärna? ”Talrika som himlens stjärnor” som det står i skriften.

Men när det gäller att lita på källor är detta det viktigaste inom historieskrivning, som fortfarande bygger på källor och empiri i en poststrukturalistisk akademisk värld som alltmer framstår som ett slags forum för inomteoretisk produktion.

Ni får just ha källtillit när jag säger att jag inte minns var och när men att Peter Englund och Herman Lindqvist rök ihop i en tv-soffa om det här med källor, tillförlitlighet och seriös historieskrivning. Ni förstår förstås vem som utmålades som oseriös och hamnade i en rätt trängd försvarsposition.

”Solen glittrade i spjuten” skrev Englund i ”Poltava” och såklart högg Lindqvist på det; ”hur kan vi veta det?”

Men för all del, det är i de hårklyvande stingsliga frågorna som det akademiskt intressanta vilar och en historiker till skillnad från en matematiker eller kemist måste också vara en författare, en gestaltare av ett skede.

När det gäller källtillit kan vi hysa en sådan när det gäller Frantz Funck-Brentanos verk ”Marie-Antoinettes Halsband. En skandal vid Ludvig XVI:s hov”, som skrevs 1901. Frantz Funck-Brentano var nämligen bibliotekarie av guds nåde och hade tillgång till dokument som ingen annan.

Han ger oss en inblick i denna skandal på ett sådant sätt att det nästan blir som en pusseldeckare. Möten stäms, det smusslas i parker, det dras upp planer och smids ränker.

Fast visst är det problematiskt att han mycket von oben-svepande ger psykologiska karaktäristiker åt kvinnorna i det hela, de flesta behäftas med rätt nedlåtande omdömen. Det hela ger en inte direkt smickrande inblick i den adel som kretsade kring Versailles och dess titelsjuka, dess inbilskhet och hela det totalt världsfrånvända som ger en andnöd.

Här har vi en samhällsklass så ur tiden att man undrar om de någonsin tänkt på lite ”vanligt hederligt arbete” som väg ut ur sina ekonomiska trångmål. Men allvarligt talat, kunde de ens ta ett vanligt jobb? Det slår mig att det kanske handlade om att bakvänt vara fångad i sin överklass? Frånåkta av sin samtid var de en löjeväckande anomali och vem skulle anställa en grevinna?

Så får vi en blick in i en värld där man lever på hitta bra hemgifter, sälja av gods och gårdar i ständig jakt på medel för att lösa de skulder ens vidlyftiga leverne resulterat i, ibland flyr man till Schweiz när skulderna blir för stora. Och så finns då denna ständiga livslögn.

Funck-Brentano är psykologiskt skarp när han påvisar att lyxen och flärden, nästan till äcklets gräns, är som störst när den ekonomiska kollapsen står för dörren och det vete gudarna om det är inte lite av samma skadeglädje vi får i boken som när vi ser på dokusåpan ”Lyxfällan”. Vi ges inblick i en helt förvriden värld där den annalkande kollapsen bara ljugs bort, lindas in i rosa moln.

”Halsbandsskandalen” var en av de affärer som nådde längst ner till vanligt folk på gatan, och ”Halsbandsaffären” kan mycket väl varit en av gnistorna i krutdurken.

Lite vanvördigt sagt bjuder Funck-Bretano oss på en light-Proust; det är samma inblick i en närmast funktionsoduglig överklass och stundtals samma skarpa humor. Som länk mellan honom och Proust skulle ”Bröderna Goncourts dagbok” fungera utmärkt, som en inblick i vad som kom efter denna period; den postrevolutionära moderna eran, det Haussmannska Paris. En hård värld där det sannerligen inte längre fanns rum för en anemisk skör adel som Frantz Funck-Brentano ger oss en både roande och irriterande bild av.

The post Den anemiska, sköra adelns undergång first appeared on Opulens.

ESSÄ. Gunnar Lundin prövar en universalistisk poetik som innehåller en rörelse, ett oavslutat uttryck för en människas väg.

Böcker

Av en studiekamrats flickvän (förresten mer än det, de har en son tillsammans) fick jag höra att han ”äter böcker”. Jag saknar en sådan ordsmältningsapparat. Missade även tonåringens bokslukarålder. Vid den tiden var jag inriktad på att bli proffs i Italien.

Tidigt älskade jag språket och kärleken var omedelbart besvarad. I småskolan var det jag som fick hoppa över svensklektionerna för att istället sitta i ett annat rum och läsa med någon elev som kommit på efterkälken.
Ändå tog det många år innan jag upptäckte litteraturen. En nattsvart dag i puberteten kände jag att det fanns något i tillvaron som gick mig förbi. Något jag borde fatta.

Sedan dess – alltifrån ”Gäst verkligheten” – har en bok varit ett sätt att komma sanningen och skönheten på spåret.
Koppla av med deckare har sällan gått. När jag idag öppnar en bok är det fortfarande i en – smått högtidlig – förväntan att finna nya synsätt, nya sanningar.

De gustibus

Den estetisk-etiska känslan – ”smak” – måste för var och en vara vägledande. Det går inte att operera in en apparat i hjärnan som får individen att tycka om god konst? Vi måste utgå från en relativism, och att liv och erfarenhet förändrar oss och vår smak.

Proust tillspetsar: den första miljön spelar liten roll jämfört med den intellektuella miljön; ”Alla män (hommes) som omfattar samma idé blir lika varann.” Men Proust motsäger sig på annat håll, som en god författare ska göra..
Olav Hauge: ”det kan ikkje vera moral heller som gjer at ein likar ein forfattar eller ikkje” Vad är det då? Smak? Omfattandet av samma idé? Hur som helst, så snart man skapat en relation till en författare kommer det att påverka ens beteende.

Finlandssvenskar-svenskar

Rabbe Enckell såg en skillnad mellan finlandssvenska författare och svenska. För de förra gällde uppriktighet, personlighet, medan de senare framträdde i grupper eller var mer intellektuella. Hos Björling förenades det personliga med universalism, som mot slutet dominerade, då han strök första pronominet singularis, medan Enckell och Saarikoski (finskspråkig med den finlandssvenska släkten Snellman på mödernet) som är mer dialogisla fortsatte skriva jag.

För Enckell var Björling den intelligentaste person han lärt känna. Det finns intelligenta med en smal blick. Så finns det andra, som Björling, med stor blick. Poetens blick för med sig ett särskilt språk, han är en forskare/vetenskapare med ordet och bilden som medium.

Jag minns den oändligt långa kön till van Goghutställningen på Skeppsholmen. Själen svälter. Därför ringlade kön lång.

Till den den ”svåre” författaren står inte folk i kö. Han är före sin tid. Men tiden ska hinna ifatt. Någon gång har han funnit tröst i att ha läsare bland den politiska eliten (Tage Erlander, Palme, Kekkonen var sådana läsare) och att så även med små upplagor ha haft ett samhälleligt inflytande.

En väg

Universalism är samtida – födelse, åldrande, sömn, vaka, liv, död.

Jag prövar en universalistisk poetik som innehåller en rörelse, ett oavslutat uttryck för en människas väg.

En dikt kan få oss att se med poetens blick vid något tillfälle. Men det ska också finnas utrymme att vrida och vända på frågor och samtida problem.

En dialektik som väcker. Inte Hegels dialektik paff-piff-poff utan en dialektik paff – piff – ?, en som öppnar mot tingen och frågorna.

Glöm poetiken. Glöm om världen är god eller ond.

“Tre stenar på stranden och dikten är färdig.”

The post Närvaro och vetenskap – om dikt first appeared on Opulens.

DUELLEN. Länge var duellen ett reellt inslag i Västerlandets kultur. Den som blev förolämpad förolämpade inte tillbaka, ty det var “bara ord”. Istället “kastade han handsken”. Idag kostar det intet (eller obetydligt) att tala illa om en motståndare; man lär inte bli utmanad på duell. Marcel Proust visar i À la recherche du temps perdu (På spaning efter den tid som flytt) att Marcel vid en tillräcklig förolämpning inte skulle tvekat ett ögonblick. Författarens begrundan leder till att det inte var av hjältemod utan av fåfänga. Den unge Marcel, som trodde sig vara en fri ande, var i själva verket så beroende av andras tyckanden att han hellre löpte risk att bli dödad i duell än att folk såg ner på honom. På annat ställe hävdar Proust att Marcel vid fara, av samma “fåfänga”, inte skulle tveka att ställa sig i eldlinjen för att skydda en kamrat.

I sjunde delen av romanen ses saken ur en annan vinkel. Marcel kommer efter flera års vistelse på olika sjukhem till Paris då kriget (första världskriget) pågått en tid. Fienden står en mil från stadsgränsen. Soldaterna dör i tusental i det skyttegravskrig där tekniken tagit över och motståndaren är ansiktslös. Marcel möter soldater på sexdagarspermission. Det är som att på ett sjukhus möta en obotligt sjuk och låtsas att han har ett långt liv framför sig. Det finns en vördnad här hos Proust för unga människors offerberedskap. Fåfängan, vad gäller motiven, är som bortblåst.

På aftonen släcks Paris till skydd mot luftangreppen (flygplan och Zeppelinare). Det är mörkt som på landet före elektriciteten. Vilse i Paris ser den nu medelålders mannen hur ljus sipprar ut genom springorna i de stängda fönsterluckorna; han upptäcker en stad där festandet fått en större intensitet än före kriget. En permitterad soldat förundrar sig över att allt “är som vanligt”.

Gunnar Lundin

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Apropå valduellerna first appeared on Opulens.

KRITIK. Gunnar Lundin har umgåtts länge med Marcel Prousts författarskap. När han nu genomfört en omläsning infinner sig kritiska perspektiv på denna omhuldade klassiker. Till exempel insikten om att det finns något isande kallt i Prousts betraktande av andra människor. Likväl finner Lundin också försonande drag.

Hos Marcel Proust är det överallt och alltid flaggade motivet minnet perifert och ointressant jämfört med tankarna konst-liv och framför allt de psykologiska – eller socialpsykologiska – iakttagelserna, vilka ofta är knivskarpa och rakbladsvassa; inte med avsikt att skada utan genom ett steg bortom sadism och cynism få oss att fatta och förstå det mest närliggande och för alla lika – oavsett i de Guermantes adliga salong eller i utmanaren Mme Verdurins borgerliga. Den snobbism som råder här, och som framskapar den skimmer som låg över denna tid, kan också vi upptäcka hos oss själva, vi som inte umgås i mondäna salonger och inte slåss om platserna i någon akademi,

Proust har sen min första bekantskap blandat erfarenhet med mig som man förr blandade blod med en vän. Någon gång har han varit mig kär, och fabulöst roande i sin elaka porträttkonst, andra gånger har han tyckts mig motbjudande och försedd med en ny av högre snobbism präglad nevärderande monokel.

När Olof Lagercrantz efter flera års umgänge avslutat sin biografi kände han sig vilsen och utan väg. Så behöver det nu inte bli. Det är viktigt att vi har centrum i vårt eget personliga liv, i  vår ”karma”.

Någon gång på sjuttiotalet läste jag för första gången På spaning efter den tid som flytt. I början av åttiotalet läste jag alla sju banden i ett sträck plus Maurois biografi som Bonniers utgav samtidigt i likfärgat gröna pärmar. Sedan har jag då och då omläst band 1 – 3.

Det vetenskapliga ögat – märker jag nu – kan lätt bli det onda ögat.

Igår gjorde jag paus i ett Shakespearestudium och gick från den engelske barden till där jag slutat i band 4.  I kontrast mot den med ett regn av lustigheter på gott och ont publikfriande Trettondagsafton framgick på varje sida Prousts kvaliteter: konstfilosofin (ja, konst­religionen) och den fenomenalt exakta psykologin. Jag tyckte mig av en livslång bekantskap tillägnat mig något av Prousts lyssnande öga. (Och därtill rentvättar Gunnel Vallqvists översättning som uthålligt och i varje mening visar alltifrån slang till pompös retorik det svenska språkets nyanser och möjligheter.) Detta är något ganz anders än Shakespeare och Joyce.

Men vid omläsningen nu blir jag mer kritisk. Jag hör en ton som skymtat förbi tidigare men nu hörs skarpare. Kanske för att jag tidigare gärna identifierat mig med den högre snobbismen. Proust liknar de människor han undersöker vid varelser i ett menageri eller i ett akvarium. Det vetenskapliga ögat – märker jag nu – kan lätt bli det onda ögat. Att så snart magin som förvandlar en obetydlig person till en halvgud, den som oss är bekant i form av tv-kändisar och kungligheter, avslöja bigotteriet och dumheterna i salongerna kan vara bra. Och att genomlysa snobbighet in på knotorna kan tjäna till att vända blicken mot oss själva; även hos oss kan snobbismens frön i splendid isolation gro och växa.

Men – den sociala rollen är inte allt.  Genom att i de franska moralisternas anda (mindre Montaigne än La Rochefocauld) ha siktet inställt på den mänskliga egoismen som förklaring också till det som ser ut som godhet och storsinthet blir personerna liksom dömda och förutbestämda. Kan det vara sant att baron Charlus tillvaro bara kretsar kring en snabbt elektrifierad masochistisk erotik och en snarast sadistiskt manipulativ adlig högfärd?

Att åldras: det värsta som kan hända. Vetskapen att man inte längre är ung och förälskelsebar utestänger och vi får nöja oss med att betala den andra för tjänsten. Kosmetologer anlitas flitigt. Baron Charlus tål inte att ses i dagsljus. Någon inre skönhet finns inte.

Här finns komiska scener. Men när man har slutat skratta känns den ”vassa” psykologin isande kall. Temana förälskelse, sex, svartsjuka – dissekerade på flera sidor – stannar vid något omoget. Till vem adresserar han detta? Om det är så man ser på sina medmänniskor, ja då är På spaning…  räddningen. Det finns ingen värme hos Proust; den lilla han har slösar han på mormor, föräldrarna, hushållerskan Francoise, Swann, och känsliga men i salongerna bortkomna individer som Saniette. Kanske är en bättre formulering: det finns ingen grundvärme – så att man i svåra och farliga livsskeden ändå inte behöver frysa!

Motivet minnet och madeleinkakan är som sagt var perifert; det finns i andra former på ett par, tre ställen. Men känslan det väcker av närvaro i stunden och tacksamhet att finnas till återkommer ofta. Det är det försonande inslaget i På spaning…

The post Det finns ingen grundvärme hos Proust first appeared on Opulens.

ROMAN. När Tusquets kom ut med sin bok var det sexuell revolution på gång och man gjorde upp med gamla unkna värderingar. I det ljuset får vi läsa hennes roman, menar Carolina Thelin.

Samma hav som alla andra somrar av Esther Tusquets
Bokförlaget Komet
Översättning: Siri Hultén

Den spansk-katalanska författaren Esther Tusquets föddes 1936 i en högborgerlig familj i Barcelona och dog 2012 i samma stad. Hennes debutroman Samma hav som alla andra somrar kom nyligen ut på bokförlaget Komet och är det enda av hennes verk som är översatt till svenska.

The post Djärv kärlekshistoria mellan två kvinnor first appeared on Opulens.

ESSÄ. Idag, den 10 november återutges Marcels Prousts På spaning efter den tid som flytt av Albert Bonniers Förlag. Nu är det är dags för en rättvis läsning av den sju band långa romansviten, anser Torsten Rönnerstrand. “Vad författaren egentligen ville säga blir nämligen inte klart förrän i seriens senare delar,” skriver han bland annat.

Marcel Proust är en av världslitteraturens mest omtalade författare, men han är också en av de mest förtalade. Det är viktigt att hålla i minnet, när hans sju band långa romanserie På spaning efter den tid som flytt nu återutgivits efter att ha varit osynlig i bokhandeln under en längre tid. Det gäller också att hålla huvudet kallt inför den missriktade mytologisering av Proust som kan förväntas, när man 18 november 2022 högtidlighåller hundraårsminnet av hans död.

På spaning efter den tid som flytt utkom under åren 1913-1927, men böckerna väntar alltså ännu på en rättvis bedömning. Skälen till det är flera. Ett av dem är att seriens första del innehåller så många avsiktliga villospår att läsarna ofta dragit förhastade slutsatser om Prousts politiska hemvist och därför inte velat fortsätta läsningen. Vad författaren egentligen ville säga blir nämligen inte klart förrän i seriens senare delar, framför allt i den avslutande boken Den återfunna tiden.

De mest negativa reaktionerna kom efter Prousts död 1922. Då blev På spaning efter den tid som flytt ett hatobjekt för de avantgardistiska rörelser som dominerade den litterära debatten vid denna tid. Men kritiken skulle inte bara komma från litterära avantgardister utan också från delar av den intellektuella vänstern. Så var det med en inflytelserik artikel av Jean-Paul Sartre som 1947 trycktes i Les Temps Modernes. Där avfärdades Proust som reaktionär och därmed också som en medbrottsling till de mörka krafterna i tiden.

Detta hårda men samtidigt omotiverade omdöme förblev länge normerande för det intellektuella etablissemangets syn på Proust. Spåren av det kunde man ännu se hos några av de tongivande akademiker som på 60-talet såg sig kallade att föra världsproletariatets talan, men som lite senare slöt upp bakom postmodernismen. En av dem – en avsutten professor i litteraturvetenskap – förklarade helt nyligen för mig att hon inte ville offra sin tid på en så suspekt författare.

Efter hand visar det sig dock att det bakom de glansfulla fasaderna döljer sig en samling pretentiösa och talanglösa posörer

Kritiken mot På spaning efter den tid som flytt utgår vanligen från den förhastade uppfattningen att Proust skulle ha velat förhärliga det skikt av narcissistiska aristokrater och sysslolösa oligarker som står i bokens centrum. Kanske beror denna feltolkning på att författaren med viss lätthet rörde sig i sådana kretsar. Men det kan kanske också bero på att läsarna ryggat tillbaka inför de ca 3 000 sidor som återstår, när man kommit igenom första delen.

För det senare talar den gängse tolkningen av romanseriens manlige huvudperson, den rike konstsamlaren och världsmannen Charles Swann. Många kritiker har velat se honom som prototypen för Prousts mansideal, men det är en helt orimlig läsning. Visserligen får vi i berättelsens början höra att hans vänner inom aristokratin uppfattar honom som en spirituell och begåvad tänkare, men författarens avsikt måste ha varit att vi ska genomskåda detta som en illusion. Sålunda konstateras längre fram i boken att Swann är ”en smula tankelat och fantasilös”, och att han till följd av dessa egenskaper inte har tillräckligt med kraft eller vilja för att gå på djupet med någonting.

I romanseriens början blir Swann visserligen omtalad som spirituell konversatör, men berättaren gör aldrig något försök att övertyga oss om hans talanger på det området. Proust själv var enligt samstämmiga vittnesmål en briljant och underhållande sällskapsmänniska, men han delar inte med sig av sina kvickheter till Swann som tvärtom framstår som en obetydlig nolla. I romanseriens andra del – I skuggan av unga flickor i blom – beskrivs han till och med som ”en vulgär bluffmakare”.

Mindre strängt är Prousts domslut över en annan av romanens centrala grupperingar, ”le demi-monde” eller ”halvvärlden”

Denna demaskering av Swann drabbar också hans rykte som insiktsfull konstskribent. Han poserar som subtil estet och påstår sig arbeta med en studie över konstnären Vermeer van Delft, men i realiteten får han inte mycket gjort. I romanseriens andra del framgår det också att hans obetydiga skriverier inte alls lever upp till hans rykte som en intelligent och spirituell världsman.

Men det är inte bara Swann som efter hand visar sig vara mindre glansfull än vad ryktet inledningsvis förmäler. Detsamma gäller med få undantag om hela den parasitära grupp av oligarker och aristokrater som han rör sig i. Inledningsvis – och på avstånd – framstår de visserligen som underverk av förfining och intelligens, och så uppfattas de till en början också av den i detta skede mycket naive berättaren, den unge Marcel. Efter hand visar det sig dock att det bakom de glansfulla fasaderna döljer sig en samling pretentiösa och talanglösa posörer, låt vara att de liksom Swann med viss framgång lyckats upprätthålla en grandios självbild.

Mindre strängt är Prousts domslut över en annan av romanens centrala grupperingar, ”le demi-monde” eller ”halvvärlden”. Denna grupp representeras i På spaning efter den tid som flytt av Swanns trolösa älskarinna och sedermera hustru, Odette de Crécy, men också av flera av berättelsens intressantaste bipersoner.

Begreppet demi-monde syftade på det lättrörliga och ofta ganska fördomsfria samhällsskikt som i modernitetens kölvatten växte fram i Frankrike under 1800-talet. Genom sin fria moral och hedonistiska livsstil stod denna grupp i tydlig kontrast till de mera konventionella delarna av den etablerade överklassen, som ju befolkades av män och kvinnor ”av värld”. Inte sällan utmärkte sig medlemmarna i ”le demi-monde” genom mer eller minde exklusiva njutningar i form av flärd, lyx, droger, hasardspel, promiskuitet och extravagant kulturkonsumtion. Många av kvinnorna i denna grupp försörjde sig som ”kokotter” eller ”kurtisaner”. Det innebar att de finansierade sin hedonistiska livsstil genom mer eller mindre väl maskerad prostitution, en ofta mycket inbringande verksamhet som vid denna tid inte ansågs alltför vanhedrande.

Det är alltså denna grupp av fördomsfria hedonister som i Swann och kärleken representeras av den lättfotade Odette de Crécy. Redan på den första sidan poängteras att hon tillhör ”le demi-monde” och att hon därmed står i kontrast till den mer etablerade överklassen med dess anspråk på förfining, konventionell moral och gott anseende.

I början av Swann och kärleken får vi veta att Odette av sin pretentiöse älskare Swann ses som en ytlig medelmåtta. Det hindrar inte att hon uppfattas som ”alldeles bedårande” av sina vänner i den mer bohemiska del av den nyrika överklassen där de ofta umgås. Hennes bakgrund i ”le demi-monde” innebär dock att hon i princip befinner sig på en betydligt lägre social nivå än den snobbige Swann.

Men det är inte bara i socialt avseende som Odette till en början ser ut att befinna sig i underläge. I berättelsens inledning låter berättaren oss tro att hon är Swann underlägsen också med avseende på intelligens och god smak. Av sin rike och ansedde älskare uppfattas hon sålunda som en dum, smaklös och vulgär ignorant, i total avsaknad av den bildning och finess han själv gör anspråk på.

Att Odette skulle vara underlägsen Swann är för övrigt också en vanlig uppfattning bland många av de kritiker och forskare som ägnat sig åt Proust. Ett exempel är den vanligtvis välunderrättade Olof Lagercrantz. Han skriver i boken Att läsa Proust:

“Charles Swann är romanens manliga idol. […] Odette är den minst lämpade partner den förfinade och högt bildade Swann kunde finna. Men då ingen man i Prousts roman finner annat än orimliga och omöjliga föremål för sin kärlek, varför skulle Swann vara ett undantag. […] Odette är tarvlig, beräknande, kall.”

Denna bild av relationen mellan Swann och Odette blir kraftfullt dementerad i romanseriens fortsättning. Om oligarkerna och aristokraterna visar sig vara långt mindre glansfulla än sitt rykte, gäller det motsatta om Odette. Hon omtalas visserligen i det längsta som en ytlig partypingla, men efter hand står det alltmer klart att hon har sociala och estetiska kvaliteter som hennes prentetiöse älskare inte vill erkänna. Det gör däremot berättaren Marcel. När han som liten pojke träffar henne hos sin onkel Adolphe, tänker han:

“Min onkels väninna var elegantare klädd, men hon hade samma livliga, goda blick och samma rättframma och vänliga ansiktsuttryck. Jag återfann hos henne ingenting av det teatraliska utseende jag brukade begrunda på fotografier av skådespelerskor, och inte heller det diaboliska uttryck som bort höra samman med det liv som jag förmodade att hon förde. Jag hade svårt att tro att hon var en kokott, och framför allt skulle jag aldrig ha kunnat tänka mig att hon var en elegant sådan, om jag inte hade sett vagnen med två hästar, den rosafärgade klänningen och pärlcolliern, och om jag inte vetat att min onkel umgicks endast med den allra högsta demimonden. […] Senare har jag kommit underfund med att det är en av de mest rörande sidorna hos dessa på en gång sysslolösa och flitiga kvinnor, att de ägnar sin frikostighet, sin talang, den dröm om känslans förfining som alltid står till deras förfogande – ty liksom konstnärerna förverkligar de inte denna dröm, lyckas inte draga den inom det vanliga livets ram – och ett guld som kostar dem föga, åt att skänka en dyrbar och finspunnen infattning åt männens sträva och primitiva liv.”

Och den positiva bilden av Odette blir allt tydligare i romanseriens fortsättning. Om man bortser från att hon rutinmässigt bedrar sina män framstår hon i romanseriens senare del som en empatisk och varmhjärtad välgörerska, dessutom försedd med så stora resurser av charm och klokhet att hon i bokens slut tonar fram som en jordisk kombination av Afrodite och Pallas Athena. I motsats till alla de övriga gestalterna i romanserien lyckas hon ända upp i hög ålder bevara sin ungdoms fräschör, låt vara att hon på sin ålders höst blir en smula senil.

I försvaret av fosterlandet är det arbetarna och socialisterna som – vid sidan av enstaka officerare – visar sig vara de sanna patrioterna.

Likväl är det inte Odette och ”le demi-monde” som utgör det mest respektabla samhällsskiktet i På spaning efter den tid som flytt. Det framgår av den sista delens skildring av de sociala förhållandena i Frankrike under första världskriget. Med några signifikativa undantag – däribland den homosexuelle greven Robert de Saint-Loup – framstår överklassen och deras allierade i ”le demi-monde” som egoistiska svikare. Liksom i Tolstoys Krig och fred är det i stället de folkliga samhällsskikten som får ta på sig ansvaret för fosterlandets försvar.

Detta pespektiv på det franska klassamhället förbereds redan i romanseriens andra del, I skuggan av unga flickor i blom. Ett exempel är ett parti av denna bok som utspelar sig vid ett lyxhotell i den fashionabla badorten Balbec. Medan de rika gästerna aningslöst roar sig inne i det upplysta hotellet, betraktas de uppmärksamt av en anonym folkmassa som församlat sig i mörkret utanför panoramafönstren.

“[—] de elektriska ljuskällorna sände ut strömmar av ljus i den stora matsalen så att denna tedde sig som ett kolossalt och underbart akvarium, framför vars glasvägg Balbecs arbetarbefolkning, fiskare och småborgarfamiljer trängdes osynliga i mörkret för att genom rutan få se något av detta lyxliv, som, sakta gungande i gyllene virvlar, för de fattiga tedde sig lika obegripligt som besynnerliga fiskars eller molluskers levnadssätt. (Ett socialt problem är om glasväggen alltid kommer att beskydda underdjurens gästabud eller om de fattiga som där ute i mörkret med giriga blickar betraktar härligheten inte en dag skall komma och fiska upp underdjuren ur akvariet för att äta upp dem.)”

Denna scen återkommer i den sista delens skildring av första världskriget, men här har de folkliga samhällskikten fått en mycket mer framträdande roll. I försvaret av fosterlandet är det arbetarna och socialisterna som – vid sidan av enstaka officerare – visar sig vara de sanna patrioterna. Fast de hånats av överklassen för sin föregivna brist på fosterlandskänsla, står de nu i första ledet i kampen mot de invaderande tyskarna.

Därtill kommer att arbetarnas intelligens och bildning i många fall visa sig överträffa aristokraternas. I bokens slut säger berättaren Marcel: ”så hade jag umgåtts tillräckligt mycket i societeten för att veta att de verkligt obildade finns där och inte bland elektricitetsarbetarna”. En liknande tanke formuleras också i skildringen av en av bokseriens oftast återkommande bipersoner, skräddaren Jupin. Om honom sägs det:

“Å andra sidan kände jag få människor, jag kan rentav säga att jag inte kände någon, som var mer begåvad än Jupin på huvudets och känslans vägnar, ty den förfinade insikt som bildade stoffet i hans utsökt spirituella konversation hade han inte hämtat ur någon skolundervisning eller någon universitetsutbildning, som så många unga män ur överklassen inte dar minsta nytta av men som hade kunnat göra honom till en frejdad man. Nej, det var hans medfödda språkkänsla, hans naturliga smak, som jämte en och annnan bok han läst på måfå och utan vägledning, på lediga stunder, hade skapat detta fulländade tal, där alla språkliga harmonier framträdde och visade sin skönhet.”

Detta sociala perspektiv lyser dock med sin frånvaro i den populärkultur som följt i spåren av På spaning efter den tid som flytt. Särskilt tydligt är det i de fem tecknade seriealbum som utgivits av Stéphane Heuet, men vi ser det också i Volker Schlöndorffs stjärnspäckade film Un Amour de Swann (Swann och kärleken) från 1984.

Schlöndorffs film är välspelad och mycket vacker – italienskan Ornella Muti gör en oförglömlig tolkning av Odette – men det hindrar inte att den ger en klart missvisande bild av Prousts intentioner. I den läckert insmickrande bildberättelsen finns ingenting av den samhällskritik och sociala problematik som enligt min mening utgör det tyngst vägande inslaget i På spaning efter den tid som flytt. På så sätt bidrar filmen till att upprätthålla den fördomsfulla bild av Prousts författarskap som alltjämt dominerar i kritik och litteraturforskning.

Kanske kan bilden korrigeras i en aviserad bok med den lockande titeln Lyckans gåta. Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt. Den är skriven av den skarpsynte essäisten Carl-Johan Malmberg – känd för den fina vinboken Anden i flaskan (2002) – och lär komma från trycket kring nyår. I väntan på den kan man glädja sig åt den nyutgåva av Prousts mästerverk som efter en längre tids frånvaro nu återintagit sin rättmätiga plats på bokhandlarnas klassikerhyllor.

The post Marcel Proust och politiken first appeared on Opulens.

MINIESSÄ. I tre korta avdelningar gör Gunnar Lundin en djupgående jämförelse av två litterära mästare, André Gide och Marcel Proust.

1.

André Gide är jämfört med Marcel Proust mer närvarande, i livet, i nuet, som i en grekisk dikt: ”alltid öppna, alltid vakna mins själs ögon”. Det gäller livet, finna levnadssätt. Konsten står i samspel med, är sidoordnad, livet. Praktiken. Hos Proust är det livets illusioner å ena sidan, konstens sanning och skönhet å den andra. Sanning och autenticitet är möjligt endast i konsten. På den mänskliga scenen finns bara sociala spel och roller som deformerar oss.

Gide söker på ett närvarande, prövande, oavslutat sätt praktisk kunskap om vardagen, kärleken, konsten. Reflektion och praktik hör tätt samman. Om Édouard i Falskmyntarna håller ögonen öppna och hjärtat vaket så är han också (till skillnad från ungdomarna Olivier och Bernard) vän med Montaignes ”mol et doux oreiller” (mjuka och ljuva kudde). Men om drömmen enligt Freud säger mer om den drömmande än om sanningen är drömmen för Gide spår till något som kan bli sant.

2.

André Gides Falskmyntarna är ofullbordad. Prousts verk är fullbordat, enhetligt, färdigt. Det gestaltar ett nej till ett liv omöjligt att leva etiskt och autentiskt. Gide: förstå för att leva bättre. Proust: förstå för att förkasta. Gide: leva, skriva, se – fort­sätta i ett, oavslutat. Proust: leva, skriva, se – gå in i konsten.

Konstnärligt är Prousts sjubandsroman rikare orkestrerad än Gides. Gunnel Vallquists översättning är mästerlig. Den rör sig skarpt och exakt i livets våningar och är ändå mjuk och doftande som en blomma. Den är skriven på det sorts språk, ett ”gammalt” språk, där orden fortfarande motsvarar tingen och är samtidigt den modernaste svenska. Jag minns när jag trodde att jag skulle få dålig syn. Vad som då mest oroade mig: att inte kunna läsa de små bokstäverna i Bonniersutgåvan. Att Gide som lektör på Gallimard en gång refuserade romanens första delar går inte att förbise.

3.

Världen i På spaning efter den tid som flytt är färdig och avslutad. Proust liknar arkeologen som sedan många år samlat fakta och uppgifter om inka­folket och nu ordnar dem och ser mönster. Ett föremål kan ses från flera vinklar och uppta hundra tättskrivna sidor. Världen i Falskmyntar­na är oavslutad. Édouard, vars dagbok interfolierar texten, är både känslig människa och betraktande konstnär. Ibland är han ett ideal; ”en av de varelser vars sinnen, som i rutinernas slentrian förslöas, omedelbart spritter till och spänns inför det oförutsedda.” (”un de ces êtres dont les facultés, que dans le tran-tran coutumier s’engourdissent, sursautent et se bandent aussitôt devant l’imprévu.”) Och sedan: ”Varje varelse handlar enligt sin lag, och Édouards leder till att han ständigt experimenterar.”

Senare, mycket senare, skriver Gide i sin dagbok att Proust och han själv har försökt ge något mer bestående än de hastigt förbivirvlande modena i fransk kultur. De söker i det partikulära något universellt, både idéer och människans storhet och tillkortakommanden.

The post Litterära klassiker: Gide och Proust first appeared on Opulens.

KRIG & KLASS. Jesper Nordström recenserar Joseph Roths klassiker Radetzkymarschen, som nyligen kommit i svensk nyutgåva.

Radetzkymarschen av Joseph Roth
Övers. Hugo Hultenberg
Lind & Co (2018)

Mellankrigstidens roman var det verkliga kvantumsprånget för modernismen. En splittrad orolig tid gestaltades i splittrad fragmenterad text. En numera klassisk sågning är formuleringen om James Joyce att han var ”schizofren och ilitterat”. Vi vet hur historien sedan dömde hans författarskap.

Inom den tyskspråkiga litteraturen bar denna nya fragmenterade form upp en allvarligare berättelse om desperation, hyperinflation och prekariatets situation. Form som betydelse, inte bara just formexperiment. Bland dessa raggiga gatukatter är nyutgivna Joseph Roths Radetzkymarschen något av en adlig anakronistisk hermelin, elegant och något queer i överförd bemärkelse. Den tecknar bilden av en adel på fallrepet inom den österrikisk-ungerska monarkin, och temat får väl sägas vara hur en klass känner sig sitta alltmer löst i sadeln och därmed klamrar sig alltmer krampaktigt fast vid formen och protokollet.

Skulle detta vara queer? Tja, i sitt alltmer fixerade duttande med just det cigarettetuiet och just det likörglaset visar den österrikiska adeln alltmer traditionellt feminina egenskaper, och i den höstmelankoliska dager som råder i texten finns det stor ömsint humor, hur de mest barska mustaschprydda officerare tappar färgen och koncepterna, och när det gäller åldrandets och den begynnande demensens psykologi är det bland det bästa jag läst.

Som historisk skildring av denna lågadel är det träffande och intressant. Roth låter hela tiden personernas släktpåbrå som forna storlantbrukare skina igenom. Här har vi en kader militärer som bara några generationer tillbaka brukade jorden, och det ger texten en märkligt fascinerande balans mellan det robusta och eleganta. Likören och överklassvanorna blandas med lukten av jord och gödsel, och som överklasskildring har den mer friktion och must än Prousts På spaning efter den tid som flytt. Till och med kejsaren själv känner ett styng av vemod och längtan att själv få hålla på med hästar och komma ut i fält, trött på det alltför ceremoniella.

Nu är detta ju en vacker svanesång över en epok på väg att vittra bort, men skriven 1930–1932 kan den också ses som en förklaring till första världskrigets utbrott. Roth gestaltar ett slags understimulans och frustration hos officerare och soldater som bara får göra manövrer och sitta och bli försupna på marketenteriet, och det är väl beforskat att många såg kriget då det utbröt 1914 som ett slags förlösande renande kraft.

Det här är långt ifrån en politiskt roman, snarare en litteraturhistorisk anakronism som mitt i 1930-talet blickar tillbaka och vill visa på något som gått förlorat, ett slags kontinentens svar på Evelyn Vaughs Brideshead Revisited, på svenska En förlorad värld.

Roth var från början socialdemokrat, men blev med tiden alltmer politiskt desillusionerad. Detta var hans försök att ge en flytande bild av klasser, ett å ena sidan, å andra sidan. Vid närmare eftertanke är det kanske därför han inte blev kommunist, utan höll sig i den politiska mittfåran. Litterärt är han däremot mycket särpräglad, med en närmast unik förmåga att genom detaljer skapa psykologiskt trovärdiga gestalter.

The post En anakronistisk hermelin first appeared on Opulens.