ESSÄ.  Gunnlaugur  Magnusson har skrivit en elegi över vår samtid som präglas av ständiga katastrofer och krig.

Det är 27 gradig högsommarvärme denna dag, sent i maj. Jag går genom Uppsalas Botaniska trädgård på min väg tillbaka till jobbet från en demonstration mot kriget i Gaza. Försöker hämta mig lite innan jag måste påklä mig min professionella roll och kliva ”på scen” igen och examinera uppsatser vid universitetet. Om inget annat kan få en att vackla i sin illusion om livets skönhet borde en flera minuters uppräkning av oskyldiga dödsoffer i Palestina och deras fruktansvärt unga ålder kunna skaka om en.

Min syster som bor på Island skickade ett meddelande till mig igår: ”jag packar som om jag ska till Teneriffa”. Hon ska besöka oss och som släktens representant närvara vid min tonåriga dotters slutkonsert i grundskolan. Skillnaden i väderleken mellan Sverige och Island är skarp. Där har träden inte ens hunnit börja få löv och gräset lyser gult i bakgrunden på foton jag får skickade av mina syskonbarn där de leker i den nästan arktiska våren, klädda i tjocka, varma och vattentäta kläder, mössor och vantar.

Här är våren varm, växtligheten tävlar i praktfullhet och när jag drar av mig kavajen i skuggan av Botaniska trädgårdens alléer blir mina sinnen nästan överväldigade. Syrenernas doft i luften, färgerna på trädens alla blomstrande grenar så mångfaldiga att jag inte har ord att beskriva dem. De gröna löven står i kontrast mot den blåa, molnfria himlen, skuggorna smyger mellan löven när en liten vindpust prasslar i grenar och blad och fåglarna kvittrar högljutt om gränserna för sina revir.
Gula gräsdrivor och kala grenar har varit färgerna på Islands maj – där omvandlar yrvakna vädergudar senvinter till i sommar på några korta veckor och inleder hösten tidigt för säkerhets skull, redan i augusti.

”Ännu en dag med 9 grader och regn”. ”Har inte sett sol på flera veckor”. Deprimerade söker islänningarna resor till solen, till och med Sverige kan locka när det är Teneriffa-väder här, men i kontrast med överflödet majregn på Island har det inte regnat ordentligt på länge här. Som min pensionärsgranne Leif sa när jag nämnde torsdagmorgonens lilla regnskur: ”javisst, 2 millimeter fick vi, mer än så blev det inte”.

Dammar och diken torkar upp, sjöarna blir grundare. Grodynglen försöker ta sig fram i alltmer gyttjelika pölar och inte ens hägern är hungrig i hettan utan står där svartvit och smal, saknar bara en cigg i näbben för att se ut som en värmeslagen gothare.

Vädret påminner alltmer om sommaren 2018, när det blev så varmt och så torrt att det blev bevattningsförbud och uppmaning till vattenransonering i stora delar av landet. På kvällarna kunde himlen ingjuta hopp i oss med sin mullrande åska men blixtarna slog bara brand i den torra marken; inte en droppe föll ned. Hela existensen viskade tungt ”men regna då” och fick bara åska till svar. Inte ens ett litet himmelsmorr får vi i Mälardalen nu, och kommunens gräsmattor som klipps enligt schema snarare än behov har börjat gulna. Sveriges kokheta sommar drar på sig Islands vårpalett när grönskan ger vika för torkan.

Jag försöker undvika insikten att det är för varmt för den här årstiden så här långt norrut; för varmt räcker förresten, inga geografiska kvalificeringar behövs. Samtidigt låtsas vi som om att det här är normalt. Kollegor och grannar talar om att ”njuta medan det varar” för att ”man vet aldrig om det blir bra på semestern sen” men bakom kaffeautomatsnacket döljer sig den fruktansvärda insikten att kvällstidningarnas jubelrubriker om att ”högsommarvärmen stannar kvar!” bör läsas som varning eller skräckfilmstitlar. Det är ju inte högsommar. Det är inte ens midsommar än.

Klimatkatastrofen härjar överallt men med olika resultat och som vanligt får vi i norr de lindrigare varianterna. Det är varmt här, men det är närmare 50 grader i flera länder söderut. Olidlig värme som sprider sig, livsfarlig, dödlig hetta. Obehaget vi upplever verkar obetydligt i jämförelse. I Sverige blir det för varmt och torrt i maj, för myggigt i juni och skidsäsongen allt kortare under vintern. På Island blir vår- och höststormarna fler och kraftigare, somrarna blötare och vintrarna gråare. I Mellanöstern, Asien och Sydamerika kokar folk däremot ihjäl i hettan. Här överlever vi vädret trots allt. Än så länge, i alla fall. Och vi bidrar till hettan med våra flygresor och bilresor och vansinniga konsumtion.

Vi? Jag.

Jag ska inte dölja min skuld i ett pluralt ”vi”. Även individer har ett ansvar för katastroferna och kanske just därför kan det verka närmast omöjligt att ändra något. Att sakta ned utvecklingen. Att faktiskt hitta en grund för framtidstro. Illusionen att man ska kunna konsumtionsmönstra sig från klimatet krackelerar som den torra jordfläcken i min gulnande gräsmatta. Kan jag freda mitt miljösamvete med vegetarisk kost, en elhybrid och kavajer köpta på loppis Att stryka dit en bot på hålet i mina jeans, att äta upp hemmets alla brödkanter snarare än slänga dem och att använda tygpåsar till veckohandlingen räcker inte långt för att kompensera för mina resor till släkten på Island.

Självbedrägeriet illustreras bäst av att det är alldeles för varmt att bära min loppiskavaj idag.

I Palestina är vädret för tillfället inte så hemskt varmt, bara lite varmare än här, så folk dör i alla fall inte av värmen där. Åtminstone inte de som inte råkar bli föremål för missiler och ”taktiska anfall” och brinner upp i sina tält eller krossas under husens rasmassor. Där är det politiska klimatet som dödar, en internationell politisk impotens och kravlöshet dold i falska jämförelser om kålsuparnas kvaliteter.

”Brand uppstod eftersom Hamas hade ställt bränslecontainrar nära lägret” skriver israeliska politiker, men om israeliska militären ska kunna prickskjuta individuella Hamasledare med taktiska missiler genom nyckelhål på antika dörrar måste de väl ändå kunna lista ut var bränslecontainrarna ligger i förväg. De måste kunna låta bli att dumpa sina bomber precis där tältlägren är placerade, fyllda med flyktingar från detta vidriga krig och sovande barn. Hur kan politikerna inte protestera mot den katastrof som pågår? Hur kan de undvika att se det som händer?

Många av dem står nog lika stumma som jag inför det fasansfulla. Jag retweetar upprördheten och uppgivenheten på Twitter, lägger Palestinas flagga i min reel på Instagram och delar artiklar på Facebook. Jag besöker studenternas demonstration och tältlägret Gazas fria universitetet – upprättat vid universitetsbiblioteket för att påminna om att det inte finns några palestinska universitet kvar i Gaza: de har jämnats med marken och biblioteken eldats upp. Återigen individuella men fullständigt impotenta försök att göra skillnad, för vilka individuella handlingar eller delningar på sociala medier kan rå på världens starkaste arméer med deras galningar skällandes sina order om död och brand och ännu mer död? Inga alls, men de kollektiva har åtminstone en teoretisk chans. Därför är demonstrationerna så viktiga.

*

Jag går in under skuggan av en av Botaniska trädgårdens kastanjer och tar en bild på dess blommor. Jag andas in vårens alla dofter och försöker knöla bort medvetenheten om de pågående katastroferna. Ett litet försök att fånga in tankarna och leda dem från det vedervärdiga till det vardagliga.

Jag har kvar de rytmiska ropen från demonstrationen i mina händer, ömma av att klappa takten:

”Uni, uni, you can’t hide! You’re supporting genocide!”

Dörrarna på universitetets administrationsbyggnad är låsta sedan en demonstration ägde rum där förra veckan. Ytterligare ett impotent försök att stänga ute det förskräckliga för det hemska är ju inte demonstrationerna utan det de försöker uppmärksamma.

“You’re supporting genocide”

Genom att inte ta aktiv ställning emot tas en passiv ställning för. Försöket att stänga ute det svåra friar inte från det institutionella ansvaret men försöket kan vara begripligt på individnivå – här finns en massa människor som vill gå till arbetet och göra sitt jobb och känna sig trygga på sin arbetsplats under tiden. Jag är en av dem, en sån som håller föreläsningar, forskar, skriver kapitel och artiklar, som om det vore ett vettigt sätt att agera i en katastrofhärjad värld utan tillflykt. Men det kravet riktas mot oss alla, att fortsätta som om ingenting hänt trots förödelsens skoningslöshet. Vi måste leva i den kognitiva dissonansen och låtsas som ingenting.

*

Jag promenerar genom parken mot min arbetsplats som råkar stå alldeles bredvid den Botaniska trädgården. Studenterna därinne väntar på att få ventilera sina uppsatser och min uppgift är att examinera dem idag.
Som om ingenting har hänt.

Jag får skaka av mig olusten, trotsa värmen och ta på mig kavajen igen trots värmen; iklä mig min profession, min yrkesroll. Jag tittar igen mot de blomstrande träden. Med Uppsalas rosa slott i bakgrunden verkar denna plats helt plötsligt orimligt vacker, som en plats bortom tid och rum…

Och där i ett hörn, vid muren närmast slottet, står kastanjen och blommar. Som om ingenting har hänt.

The post Essä: Och kastanjen blommar i katastrofernas epok… first appeared on Opulens.

BETRAKTELSE. “April kommer ur det latinska ordet för öppning. Något öppnas och uppenbaras för oss”, skriver Erik Cardelús.

April är den grymmaste månaden. De välkända orden kommer från den amerikanske poeten T S Eliot, han som lämnade USA och valde England. Där blev han mer engelsk än en kopp Earl Grey, a witty understatement eller en tidningspappersstrut med Fish ’n’ Chips.

Han var poeten som skrev om det Öde landet, en plats präglad av en själlös modernisering och nedmonterad humanism, en plats där det mänskliga satts på undantag. En plats där den kortsiktiga teknokratiska framstegskulten och konkurrensen ersatt det långsiktiga mänskliga förnuftet och solidariteten.

Eliots kända diktrader citerades flitigt för två år sedan, då dödstalen i covid-19 sköt i höjden och det blev plågsamt uppenbart att beslutsfattarna och samhällsplanerarna hade stirrat sig blinda på smittkurvor, dödstal och expertrapporter, samtidigt som de glömde bort det enkla faktum att vid varje kris som drabbar oss måste de svagaste grupperna säkras först.

Aprildagen då skräcken och solidariteten gick i armkrok.

Går man tillbaka till 2020, blir det smärtsamt tydligt hur våra medier fylldes av experter som ritade kurvor och tuggade teorier, men som på bred front glömde att smittsäkra landets äldreboenden. April 2020 fylldes därför av några av de mest dödsdigra datumen i svensk nutidshistoria. Det talades om massdöd på äldreboenden, om fatala svek och försummelser, om cynisk misskötsel och kallhamrad besparingsivern. Men det talades också om människor som solidariskt hjälpte varandra: handlade och uträttade ärenden, bar kassar och köpte mediciner, ofta till grannar de aldrig hade växlat ett ord med tidigare.

Grym var också april då Rakhmet Akilov stal en skåpbil och vansinneskörde ner för Drottningsgatan, en aningslös och avspänd fredagseftermiddag full av strosande människor som nu har så svårt att glömma det som hände. Eftermiddagen då den internationella terrorismen kom på ovälkommet besök till vårt land, då Stockholms gator tömdes och lamslogs. Aprildagen då skräcken och solidariteten gick i armkrok, dagen då tidigare okända människor erbjöd varandra skjuts och sängplats, stöd och samvaro. En grym aprildag, som följdes av andra aprildagar då vi sörjde tillsammans, allt medan körsbärsträden slog ut och stod i full blom i huvudstaden.

För några hemska dagar sedan kom Butja och massakern där, som fått april att bli grymmare än någonsin. Aldrig har april varit så tragisk och tröstlös. I Europa rasar ett skoningslöst angreppskrig, med förstörelser och förgörelser, med ekon av den vanvettiga ondska som släpptes lös under 1900-talet.

Att Putins regim har passerat alla tänkbara gränser för mänsklig anständighet är uppenbart. Lika uppenbart är att det politiska fältet underskattat och underutnyttjat den historiska erfarenhet som säger oss att aggressiva och autokratiska imperier, med en sen och svajig demokratisk utveckling, sällan beter sig som vi önskar. Att bygga en stabil demokrati rimmar illa med snabbspår och önsketänkande; det är en krävande och långdragen process, med en ständig närvaro av bakslag och bakhåll.

Att flertalet västliga storföretag nu skyndsamt dragit sig ur olje- och oligarkstaten Ryssland är fullt rimligt. Lika rimligt är att fråga sig om de senaste årens sportwashing, ekonomiska klipp och andra glättiga samarbeten med Ryssland har varit rätt väg att gå. På något sätt har ju landets regim och de många oligarkerna byggt upp sina enorma förmögenheter i samspel med dessa aktiviteter och händelser, ekonomiska flöden som bekräftat den romerska sentensen pekunia non olet, pengar stinker inte. Och kanske upphovsmannen, kejsare Vespanianus, hade rätt, åtminstone delvis. För pengar luktar sällan illa; inte så länge de gynnar oss själva och inte så länge de slipper utmålas som en faktor i en icke-demokratisk utveckling som bygger på förtryck, förföljelser och slutligen leder till ett vidrigt krig.

April är den grymmaste månaden. I skuggan av kriget i Ukraina publicerades ännu en klimatrapport från IPCC, denna gång mörkare än någonsin. Titeln är ”Klimat i förändring” och nu handlar det om att begränsa klimatförändringarna, att dämpa och hantera, inte hejda eller lösa situationen. Skademinimering. Och FN:s generalsekreterare António Guterres skrädde inte med orden och meddelade att ”the jury has reached a verdict and it’s damning.” Vidare kallade han denna rapport för en klagosång över brutna klimatlöften, ”a litany of broken promises” och ”a File of Shame.” Ändå finns nu i alla fall skarpare förslag än tidigare. Trist är att det svåra uppdraget och de svåra konsekvenserna mest skjuts över på kommande generationer. Bättre sent än aldrig. Hoppet är det sista som lämnar oss. Ljus brinner i mörkret.

April kommer ur det latinska ordet för öppning. Något öppnas och uppenbaras för oss. Ett skarpt och avslöjande vårljus smeker och sveper fram, knoppar brister, fåglar sjunger och barmarken blir återigen synlig. April är en hisnande vacker månad, hänförande och händelserik, ljus och löftesrik, med en skiftande väderlek och med biologiska processer som visar att allt fortfarande är möjligt.

The post Den grymmaste månaden first appeared on Opulens.

HÅLLBARHET. Konservatism och miljöengagemang går hand i hand och har gemensamma rötter. Miljöfrågorna är för viktiga för att reduceras till slagträn för generell politisk radikalism.

Det vilar något ironiskt över att begreppet konservatism tycks vara ett skällsord i samma kretsar som håller begreppet hållbarhet som högsta goda och ledstjärna. Hållbarhet är nämligen målet i det som konservatismens gudfader Edmund Burke kallade för “böjelsen att bevara”.

The post Kärleken till naturen och böjelsen att bevara first appeared on Opulens.

RELATIVISERING. Som så många andra var jag som barn fascinerad av dinosaurier, jag kände naturligtvis till att deras stamträd var uppdelat i två väldiga grenar, saurischia och ornithopoda, och jag drömde om att få klättra runt i de syldaviska bergen och leta efter den felande länken mellan Tyrannosaurus Rex och mina klasskompisar.

Dinosaurierna existerade under en ofattbart lång tid: 175 miljoner år. Det tycker jag att vi ska jämföra med den tid som människor (i form av homo sapiens) existerat: Några fjuttiga hundra tusen år.

Sen kan man ju inte riktigt jämföra på det sättet, eftersom människan är ett däggdjur, och dinosaurierna var… dinosaurier. Med en massa arter, varav Brontosaurus var en, precis som människan är ett av alla däggdjur, och däggdjur har funnits väldigt länge, det måste man nog erkänna trots allt.

Ja, nu blev allt sådär rörigt igen. Men vad jag vill säga är att människan inte var först på planeten, andra har funnits här före oss.

Nu var det ju troligen inte så att en genomsnittlig Diplodocus gick runt och frossade i självgoda tankar om världsdominans på samma sätt som vi människor gör, eftersom det krävs en hel del hjärnkapacitet för att göra hybris till livsluft.

Diplodocus var trettio meter lång, lika lång som två bussar alltså, och vägde trettio ton. Hjärnan vägde 115 gram, så den var ganska precis tio gånger lättare än vår egen.

Det är svårt att veta exakt vad som försiggick i huvudet på en idisslande jättedinosaurie, men vetenskapsmännen säger sig vara relativt säkra på att de till exempel inte hade Facebook. Det innebär att de inte pysslade med att ta selfies som de sedan efterbearbetade med färdiga filter för att ge härliga retroeffekter, eller att de desperat försökte bygga sitt varumärke genom gilla-vänliga inlägg på sin tidslinje.

Dessutom tror man att de varken använde Twitter eller Instagram, och att de som en följd därav förmodligen inte ägnade sig åt att demonisera alla som hade en annan politisk åsikt än de själva.

Mycket tyder också på att de inte byggde väldiga fabriker som spydde ut hälsofarlig och klimatförstörande rök ur sina höga skorstenar, och de verkar heller inte ha uppfunnit vare sig hjulet eller sugrör av plast.

När man tänker lite närmare på det så var det en hel del nödvändigheter som dinosaurierna struntade i att ägna sig åt, de var nog mera inne på att leva det enkla livet: käka mat, sova, ha lite mys med partnern, slåss med grannarna, fly från rovdinosaurier, umgås med flocken, värpa ägg och fostra den nya generationen med mera.

Lite hippieliv kan man nästan säga – flower power, make love not war och så vidare. Men trots alla goda intentioner, precis som det var för hippierna, så var det svårt att undvika vissa interna stridigheter. Det fanns säkert en anledning till att Tyrannosaurus hade 30 cm långa tänder.

Men så dog de ut helt plötsligt. En stor sten föll ned från himlen. Ett ogenomträngligt damm fyllde atmosfären, solstrålarna orkade inte fram till ytan längre, temperaturen sjönk, växterna dog, dinosaurierna frös ihjäl, och sen skulle de vara bortglömda i 65 miljoner år, tills William Buckland hittade resterna av en Megalosaurus 1819.

Så kan det gå, det är lätt att skratta åt dinosauriernas misslyckande med att anpassa sig efter nya förutsättningar, deras oförmåga att tänka positivt och därigenom överkomma alla problem, att de inte var flexibla nog, och att de var dåliga på att hålla många bollar i luften, men det var i alla fall inte de själva som såg till att de dog ut, och det tycker jag att de ska ha en eloge för.

Där är det en tydlig skillnad mot hur vi människor fungerar. Vi har utplånat alla hot. Det finns bara fyra vargar kvar i hela riket, och de lullar runt lite vilset och letar efter dyrbara får att riva. Då ger de jägarna ytterligare en anledning att mörda dem, och så får vargarna äntligen lämna denna jämmerdal och springa fria och lyckliga i de sälla jaktmarkerna.

De sibiriska tigrarna är snart ett minne blott, och nästan alla krokodiler har blivit handväskor och skor, de få kvarvarande gorillorna gömmer sig under de tio träd som ännu inte är nedhuggna i Rwanda, och det är endast de riktiga småkrypen, likt Coronavirus och Malariamyggor, som människan fortfarande har lite problem med.

Vi sitter med mobiltelefoner i händerna och googlar efter brister hos våra medmänniskor, och vi skriver arga saker när tåget kommer försent, och vi har vattenklosetter där vi spolar ner all skit så vi slipper se den och känna lukten av den, och vi sover så sött i varma sovrum och vrider oss i ångest i sextiotusenkronorssängar från Hästens.

Och vi håller inte bara på att utrota alla djur som vi tycker är onödiga eller otrevliga, utan också oss själva. Genom krig, bomber, miljöförstöring och klimatkrossning ser vi till att allting går åt helvete, förstörelse och död bor i våra hjärtan, och vi kan inte göra nånting åt det.

Men kanske om jag flyger lite mindre, eller köper en jättelik elbil kanske? Då kanske allt blir bra igen?

Så för att sammanfatta: dinosaurierna hade stora kroppar och små hjärnor, och dog ut efter 175 miljoner års världsherravälde när ett mindre berg föll ned från himlen. Människorna däremot har små kroppar och stora hjärnor, och de är så intelligenta och logiska och rationella att de klarar av att utrota sig själva på bara en bråkdel av tiden!

The post Tankespeglar: Dinosauriernas uppgång och fall first appeared on Opulens.

LITTERATURKLIMATET. “Trots den dubbelhet och ängslan som många av oss känner inför vädret i vardagslivet, framkommer det inte riktigt när vi skriver. När allt fler områden avkrävs ansvar är frågan om den samtida fiktionen kan undvika en etisk skyldighet att engagera sig i klimatkrisen?”, skriver Elina Sahlin.

Vi lever i en geologisk period som kännetecknas av kollapsande ekosystem, stigande havsnivåer, klimatflykt, lynniga årstider och fyndiga varianter av skam och ångest. Något som sällan återspeglas i romanen utanför sci-fi-världen. Hur behandlar den samtida litteraturen vårt eskalerande väder?

Det är oundvikligt att ha en konversation om vädret utan att tankar om klimatet dyker upp. Trots att den jag talar med inte nämner den globala uppvärmningen i sig finns tanken ändå där, som en lång utsträckt skugga. Som idag när en vän skickade en bild på en man som låg och solade i en park. Det hade varit en fin bild, om det inte varit slutet av november. På samma sätt har väder gått från att vara trivialt småprat till att bli ett upphöjt och laddat fenomen.

Vädret har förvisso alltid lämnat utrymme för undertexter, i verkliga livet såväl som i skönlitteraturen. Det är aldrig vädret du talar om, när du talar om vädret. Men i den artiga konversationen om hur soligt det är just den här novemberdagen är det svårt att kisa mot strålarna och bara njuta. Tankarna övergår i oro, det är nog för varmt för att vara vinter? Hur var det förra året? Metatankarna utmanövrerar undertexterna. Det har skett en förskjutning här som inte gestaltas i fiktionen. Vädret i litteraturen fungerar antingen som en stämningsskapande kuliss, eller också utgör den hela handlingen som i katastrofgenren climate fiction, cli-fi – litteratur som utforskar en värld av klimatförändringar och global uppvärmning.

Människans utsatthet i relation till en föränderlig natur har varit en grogrund för god litteratur i århundraden. Sedan fysikern Svante Arrhenius år 1896 tog fram en modell som förklarade istiderna, växthusgasernas uppvärmningseffekt och därmed också att människan själv var ansvarig för de stigande temperaturerna, har författare haft belägg för sina fiktionaliserade funderingar över hur ett varmare klimat påverkar oss. Går vi ännu längre tillbaka i tiden var det Egyptens tio plågor (med svärmar av gräshoppor, grodor, massdöd och hagelstormar) och inte minst den franske författaren Jules Vernes spekulationer om att klimatförändringar orsakades av jordens tiltade axel i Kapten Hatteras resa till Nordpolen (1866). Då var det endast gissningar. Nu har vi mer belägg för funderingarna. Och kanske var det därför cli-fi blev en egen genre utanför sci-fi år 2013. För att katastrofscenarierna blivit till verklighet.

Ett av nordens mest omtalade exempel på cli-fi är norska Maja Lundes roman Binas historia (2017), en skildring av vad som händer i klimatkatastrofens fotspår. I en fiktiv släktkrönika som utspelar sig under tre generationer undersöker Lunde vad som händer när bina försvinner; dör de, dör också vi. Men inte omedelbart. I boken låter Lunde en romanfigur klättra ut på en gren i ett aprikosträd i Kina och pollinera fruktblommor med en pensel.

Exempel på väderskiftningar och konsekvenser finns alltså främst i genrelitteraturen. Det jag saknar är skildringen av den långa skuggan som tar över vårt vardagliga samtal om, eller våra tankar på, vädret, utanför genren. Trots den dubbelhet och ängslan som många av oss känner inför vädret i vardagslivet, framkommer det inte riktigt när vi skriver. När allt fler områden avkrävs ansvar är frågan om den samtida fiktionen kan undvika en etisk skyldighet att engagera sig i klimatkrisen?

Man kanske kan tycka att det är vetenskapens uppgift. Men det är inte vetenskapens fel att vi som människor inte kan föreställa oss vår stundande framtid och därmed agera som att huset brinner. Vetenskapen kan ta fram rapporter men rapporterna duger inte enkom till att skapa omvälvande insikter. Vi behöver berättelser att enas kring bortom diagram och rubriker. Berättelser har alltid samlat människor. Genom att kommunicera till vårt djupaste plan kan historier bli symboler, de kan förflytta oss på sätt som vetenskapligt material och nyheter misslyckas med. Förutom att koppla ihop människor och kommunicera med känslor, tjänar berättelser ofta syftet att ha en underliggande moralisk kommentar. Eller åtminstone kan de ställa en fråga.

Det behövs fler författare som engagerar sig i att skriva fram ekologiskt ekonomiska berättelser. Berättelser som visar att den hand som föder oss också är den som har ihjäl oss. Det finns ett behov att den befintliga klimatfiktionen föreslår hur en klimatförändrad värld kommer se ut i framtiden. Men det behövs lika mycket en spegling av att vi lever i en klimatkris redan nu. Vad har vi för relation till den vetskapen? Om en komet stod i kollisionskurs med jorden, skulle vi knappast kunnat skriva fram en värld med romanfigurer som inte vid något tillfälle, i alla fall i bakgrunden, reflekterar över detta faktum. Det här klimatengagemanget behöver inte vara lika påtaglig som i klimatfiktionens magnus opus, Cormac McCarthys postakopolyptiska Vägen (2006), utan kan utgöras av något så sublimt som en fundering, en tanke som bråkar med en till synes så vänlig novemberdag.

Vi behöver en ny berättelse som skiljer sig från det nötta narrativet om att människan ska lära sig leva “ett med naturen”, eftersom den meningen i sig själv innehåller en dikotomi. Berättelsen borde snarare vara en där hon förstår att hon är naturen. En där hon inte närmar sig naturen som en canvas genom att besjäla den, eftersom att besjäla den med mänskliga attribut kan vara att sätta sig över den. Löven sjunger till exempel inte. De prasslar. I alla fall för någon som har förstått sin sanna plats i världsordningen.

Visst får den författaren själv fundera på om dennes karaktärer ska förhålla sig neutralt till det lynniga vädret, eller om de ska få tänka någon av alla de tankar som alla vi som kommer att dö i antropocen motvilligt tänker.

Kanske vill man som skrivande självförverkliga sig genom att skapa en roman utan att ta något ansvar för klimatet. Men med tanken i bakhuvudet kanske vi kan lyckas med både och.

The post Klimatförändringarna behöver nya berättelser first appeared on Opulens.

NÖDLÄGE. Medan partierna förhandlar om hur Sverige ska styras kan de inte blunda för att vi står inför ett nödläge när det gäller klimatet. Det som nu behövs är en kraftsamling motsvarande det som sker i en krigssituation, skriver Kilmatriksdagens vice ordförande Torbjörn Vennström.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Jaha, klimatutsläppen fortsätter att öka i Sverige. Under april-juni 2018 har utsläppen ökat med över 5 procent från industrin, på grund av högkonjunktur och hög tillväxt. Utsläppen ökade även första kvartalet i år. Under förra året minskade utsläppen med blygsamma 1,4 procent. Enligt Naturvårdsverket måste utsläppen ner med 7 procent per år ifall vi ska klara Sveriges klimatmål. Enligt klimatforskning vid CEMUS Uppsala universitet, behöver utsläppsminskningarna vara ännu större, 10-15 procent per, år ifall Sverige ska uppfylla sin globalt rättvisa del av målsättningen i klimatavtalet från Paris om att hejda den globala uppvärmningen till väl under +2 grader jämfört med före industrialismen.

Och den senaste rapporten från FN:S klimatpanel IPCC säger att vi nog bör hejda uppvärmningen vid 1,5 grader därför att en halv grad till ställer till med stora problem för matförsörjningen, isen i Arktis, den biologiska mångfalden och våra hav.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Förlåt alla siffror, men vi behöver förstå hur mycket mer som behöver göras för att överlämna en värld som går att leva i för våra barn och barnbarn. Enligt Klimatrapporten så behöver de globala utsläppen börja minska kraftigt inom 2-3 år och komma ner till noll på 30 år för att vi ska ha någon som helst chans att undvika de farligaste klimatförändringarna.

Nu saknar Sverige en regering som kan ta tag i saken, men vi har ett klimatpolitiskt ramverk som sju partier är överens om. Med det som grund kan Löfvens övergångsregering lägga in ett klimatnödpaket i årets budget med till exempel:

—  återinförd och höjd koldioxidskatt för hela ekonomin, även den del av industrin som ingår i EU:s handelssystem med utsläppsrätter. Intäkterna kan användas för att sänka löneskatter för låginkomsttagare och företag och kompensera landsbygden.
—  Investeringspaket för kollektivtrafik, förnybar energi och energieffektivisering på minst 100 miljarder under nästa mandatperiod. Det är lätt och billigt för Sverige att låna pengar nu, t ex genom gröna obligationer.
—  ett stopp för alla pensionsfonder att ha våra pengar placerade i fossilindustrin. Istället kan de placeras i hållbara verksamheter och i alla investeringar som behöver göras för framtiden.
— ett datum, inom 10 år, då det blir förbjudet att sälja fossildrivna bilar.

Medan partierna förhandlar om hur Sverige ska styras kan de inte blunda för att vi står inför ett nödläge när det gäller klimatet. Det som nu behövs är en kraftsamling motsvarande det som sker i en krigssituation. Vi kan vänta på en ny regering men vi kan inte vänta på klimatpolitiken.

The post Klimatpolitiken kan inte vänta first appeared on Opulens.

SOMMARTORKAN. “Vi har kunskapen och tekniken, vi har pengarna, vi har arbetskraften – så vad väntar vi på?” Anika Agebjörn menar att subventionerade elcyklar och elbilar visar på en otroligt låg ambitionsnivån i klimatpolitiken.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Jag önskar jag vore klimatskeptiker.  Efter denna extremt heta och torra sommar, när bränder rasar och temperaturrekord slås, skulle det vara så otroligt skönt att kunna vifta bort alltihop med att detta är en tillfällighet, en ren engångsföreteelse. Att det här vädret inget har med de påstådda klimatförändringarna att göra och det inget finns som säger att det ska behöva bli så här kommande somrar.

Nu är jag tyvärr inte klimatskeptiker. Jag tillhör den stora majoritet av mänskligheten som fäster tilltro till vetenskapssamhället, som tror att forskare i regel vet vad de talar om. Undantag finns givetvis, men när de allra flesta forskare efter många års studier kommer fram till en allt mer underbyggd slutsats, då är det svårt att slå dövörat till.

Så jag tror tyvärr att denna sommar bara är början, och det ger mig en förfärlig ångest, som gör det svårt, ja omöjligt att njuta av värmen.

Men, ångesten kommer inte bara av klimatförändringarna i sig utan kanske ännu mer av vår uppenbara oförmåga att bemöta dem. De åtgärder som presenteras av våra politiska partier är helt otillräckliga. Att subventionera köp av elbilar och elcyklar när hela trafiksystemet behöver struktureras om är bara ett par exempel på den orimligt låga ambitionsnivån.

Vi behöver åtgärder av helt annan dignitet: Begränsa bilismen, storsatsa på järnvägen och på vindkraften, lägg ner inrikesflyget i södra Sverige. Sätt upp solceller på alla tak! Vi har kunskapen och tekniken, vi har pengarna, vi har arbetskraften – så vad väntar vi på?

Men visst vore det enklare att göra som klimatskeptikerna, stoppa huvudet i sanden, förneka forskningen och fortsätta njuta av sommarvärmen.

The post Jag önskar jag vore klimatskeptiker first appeared on Opulens.

KLIMATKOSTNADER. “Vad gäller om vi som enskilda personer, företagare eller fastighetsägare drabbas? Vem är ansvarig, vad täcker försäkringar osv. Kommunen vi bor i ska ha en klimatanpassningsplan som tar upp dessa frågor. Så ta kontakt med kommunen men vänta inte tills du drabbas”, skriver Roger Bydler. 

Väderkatastroferna har avlöst varandra under det år som har gått. Enorma nederbördsmängder, värmeböljor, torka, orkaner och skogsbränder har lett till många människors död, liksom omfattande skador på hus, egendom och natur. Den globala uppvärmningens påverkan på dessa väderhändelser är forskarna idag ense om.

I de nyligen avslutade klimatförhandlingarna i Bonn, COP23, har det som benämns ”Loss and Damage” varit en viktig fråga. Den handlar om vem som ska stå för kostnaderna och andra insatser då effekterna av klimatrelaterade väderhändelser är så stora att anpassningsåtgärder inte har räckt till. Det är då i första hand de fattigaste länderna som ska få hjälp då stora klimatrelaterade väderkatastrofer inträffar. De enorma översvämningar som inträffade i Bangladesh och Indien tidigare i år är exempel då hjälp behöver sättas in.

För att få en uppfattning om vilka belopp det kan vara fråga kan vi se konsekvenserna av orkanen Harvey som drabbade bland annat Houstonområdet i Texas med rekordstora nederbördsmängder. Det är en av de största väderkatastroferna som USA har råkat ut för i modern tid och beräknas ha orsakat skador för över 150 miljarder dollar.

Även om vi förhoppningsvis inte riskerar att råka ut för väderkatastrofer av en sådan omfattning finns det all anledning även för oss här i Sverige att vara förberedda på allt häftigare väderhändelser. Vi får ett varmare och blötare klimat, vindstyrkor på stormnivå, havsnivån höjs och ovanligt stora nederbördsmängder blir allt vanligare i delar av vårt land, medan andra områden drabbas av torka.

SMHI har tagit fram en Klimatanpassningsportal som svarar på många av de frågor vi ställs inför. Men vad gäller om vi som enskilda personer, företagare eller fastighetsägare drabbas? Vem är ansvarig, vad täcker försäkringar, vilket ansvar har kommunen, är frågor som vi bör ha svar på innan vi drabbas. Enligt statistik från branschorganisationen Svensk Försäkring anmäldes under 2015 mer än 27 000 skador till en kostnad av 995 miljoner. Tar vi dessutom hänsyn till samhällets kostnader för räddningstjänst och sjukhusvård blir kostnaderna betydligt högre.

På sikt kan enskilda fastighetsägare få svårt att försäkra hela eller delar av sina fastigheter, säger företrädare för försäkringsbranschen. Om ett försäkringsbolag vet att en fastighet drabbas av översvämningar vartannat år kan det bli så att skadan inte längre klassas som en så kallad oförutsedd skada. Det innebär att premien kan sättas till 100 000 kronor eller mer, vilket kanske i praktiken innebär att det blir omöjligt att försäkra fastigheten.

Kommunen vi bor i ska ha en klimatanpassningsplan som tar upp dessa frågor. Så ta kontakt med kommunen men vänta inte tills du drabbas. Vi vet att hus ligger i farozonen för stranderosion, vi vet att översvämningar kommer att orsaka stora skador, vi vet att torka kommer att orsaka problem och vi vet att stormar kommer att orsaka skador på skog och störningar i samhällsfunktioner. Genom att vara förberedda kan vi både förebygga konsekvenserna och skydda oss om vi drabbas.

The post Är vi förberedda på konsekvenserna av klimatförändringen? first appeared on Opulens.

KOLDIOXIDSKATT. “Många ekonomer och klimatforskare menar att en stegvis stigande avgift eller skatt på fossila bränslen är det allra effektivaste styrmedlet för att snabbt få ner förbrukningen”, skriver Ingela Bollgren Hjertqvist.

Vem kan blunda för klimatförändringarna? Vem kan strunta i att den redan nu plågar miljontals människor? Vårt välstånd och vårt bekväma liv vilar på att vi de senaste tvåhundra åren har plundrat naturen på fossila bränslen, alltså kol, olja och gas. Koldioxidnivåerna i atmosfären har de senaste 800 000 åren aldrig förr varit så höga.

Nu kommer räkningen. Vem ska betala? Vi eller våra barnbarn? Vi i västvärlden, som historiskt sett står för huvudparten av utsläppen, eller ska notan delas lika?

Framtiden ser minst sagt mörk ut om vi inte ställer om till ett fossilfritt samhälle och det är bråttom. Redan nu tvingas varje år mer än 20 miljoner människor lämna hus och hem för att rädda sig undan extremväder. Kostnaderna för det gångna årets naturkatastrofer beräknas till över 100 miljarder dollar. Lika mycket som Sveriges hela statsbudget.

I Parisavtalet ställer man delvis sitt hopp till framtida tekniska lösningar som man räknar med kan absorbera en del av de klimatskadliga växthusgaserna ur atmosfären. Framstående klimatforskare har nu synat denna förhoppning i sömmarna. Slutsatsen blir att om man ska kunna rädda klimatet och den mänskliga civilisationen, så som den utvecklats de senaste tiotusen åren, så kommer denna framtidsteknik vara en liten men nödvändig del i räddningspaketet. Men kostnaderna kommer att bli gigantiska och allt högre ju längre vi dröjer med att fasa ut fossilanvändningen.

Så vem ska betala? Vi eller våra barnbarn?

Tekniska lösningar (än så länge inte uppfunna) i all ära men ska klimatet bli uthärdligt för våra efterkommande måste vi alla ”minska våra fotavtryck”. Det betyder att ändra den livsstil som nu kommit till vägs ände och se till att snabbt minska vårt fossilberoende. Hur ska kostnaderna för detta fördelas på oss enskilda människor? En sund princip är att förorenaren betalar. Det borde gälla alltifrån stora kolkraftverk ända ner på individnivå.

Många ekonomer och klimatforskare menar att en stegvis stigande avgift eller skatt på fossila bränslen är det allra effektivaste styrmedlet för att snabbt få ner förbrukningen. Ju dyrare dessa blir, dess intressantare är en övergång till alternativa drivmedel som el och biogas. De flesta kan nog acceptera en måttlig prisstegring på bensinen för klimatets skull.

Men riktigt dyr bensin, är det politiskt möjligt att genomdriva? Ja, förhoppningsvis med följande förslag: Betala ut intäkterna från CO2-avgiften i lika delar till varje vuxen medborgare. Det innebär att de som kör stora bensintörstiga bilar får betala mer än de får tillbaka. Men alla som kör bensinsnålt eller rentav åker kollektivt vinner på upplägget. Rättvist och enkelt. Eftersom förslaget inte har någon höger- eller vänsterprofil, borde det kunna genomföras i politiskt samförstånd.

Den här idén kommer från USA där en gräsrotsrörelse, Citizens´ Climate Lobby, framgångsrikt driver frågan. I Sverige jobbar Klimatsvaret för genomförandet av ”Avgift med Utdelning”. I alltfler länder diskuteras nu koldioxidskatter som en väg att komma ur fossilberoendet och rädda klimatet för framtida generationer. En direkt återbetalning kan ses som ett omställningsbidrag och gör oss alla delaktiga i vår tids största utmaning, nämligen klimatförändringen.

The post Stigande avgifter på fossila bränslen mest effektivt first appeared on Opulens.

EFTERVÄRLDEN. “Det är nu lika varmt som för 115 000 år sedan och det är mycket illa. Den slutade nämligen kaotiskt, med snabbt stigande havsnivå och fruktansvärda stormar” skriver Lars Almström, översättare av Lester Browns bokserie Plan B och intiativtagare till organisationen Klimatsvaret. 

Jag vet exakt när jag insåg faran i klimatförändringen. Det är nu 12 år sedan, en dag på sommaren 2005, när jag läste i en bok att om all is på jorden skulle smälta så skulle haven stiga med 75 meter. Det var då polletten trillade ner. 75 meter och ingen verkade bry sig! Den dagen förändrades min syn på världen. Att försöka bidra till att rädda ett hanterligt klimat åt alla barn blev min viktigaste uppgift.

Det följde en tid då jag letade efter mer information. Jag läste Lester Brown och James Hansen. Brown var den oöverträffade ekologiska analytikern och Hansen den stora auktoriteten bland klimatforskarna, som har forskat om människans påverkan på jordens atmosfär i mer än 40 år. Under 30 år var han chef på NASA:s Goddard Institute for Space Studies. Hansen blev känd på 1980-talet när han vittnade inför USA:s kongress och varnade för klimatförändringen. 2009 fick han det amerikanska meteorologiska sällskapets stora pris för ”enastående bidrag till klimatmodellering, förståelse av klimatförändringens drivkrafter och klimatets känslighet – och för tydlig förmedling av klimatvetenskapen till allmänheten.”

Hansen är också den modigaste. Han har inte hukat sig när FN:s klimatpanel IPCC underlåtit att tala klarspråk om riskerna. Tvärtom har han länge hävdat att 2 graders uppvärmning skulle leda till katastrof, och han är kritisk till Paris-avtalet: 1,5 grader är också för mycket.

Den senaste vetenskapligt granskade rapporten från Hansens forskargrupp publicerades i somras, ett stort arbete av 15 forskare, med över 200 referenser. Den heter Young Peoples Burden.

Det nya i rapporten kan sammanfattas kort:
– Riskerna med klimatförändringen är större än man hittills trott.
– Det är mer bråttom än vad de flesta har kunnat känna till.
– Det blir barnen som kommer att få sota för vår generations utsläpp.

I den nya rapporten har forskarna blivit säkrare på gångna tiders globala medeltemperaturer. Så varmt som det är nu har det aldrig varit under de senaste 12 000 åren. Faktiskt är det nu lika varmt som under den förra värmeperioden för 115 000 år sedan och det är mycket illa. Den slutade nämligen kaotiskt, med snabbt stigande havsnivå och fruktansvärda stormar. Det är sådana förhållanden som vi håller på att överlämna till alla barn.

Ifall vi sätter målet att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 grader – som Paris-avtalet gör – så sätter vi ju ett mål som ligger högre än den förra värmeperiodens, ett mål som kommer att ge mellan 6 och 9 meters havshöjning. Det är inte klok politik.

Ett klokare mål, enligt forskargruppen, vore att sänka atmosfärens koldioxidhalt från dagens 400 ppm till högst 350 ppm, och att göra det före år 2100. I så fall skulle nämligen den globala medeltemperaturen sjunka till nivåer som ligger nära dem som funnits tidigare under vår civilisations framväxt – och alltför skadliga följder skulle kunna undvikas. Men är det målet möjligt?

Ja, det vet ju ingen med säkerhet, för det beror på hur snabbt dagens koldioxidutsläpp kommer att minskas. Det hade varit lättare att nå målet 350 ppm om man hade startat för 10 år sedan. Och det blir svårare för varje år som går.

I en tidigare rapport visade Hansen att ifall CO2-utsläppen från fossila bränslen hade stoppats helt år 2015 så hade naturen själv återfört koldioxidhalten i atmosfären till 350 ppm kring år 2100. Men utsläppen stoppades ju inte. De fortsätter. Det betyder att alla utsläpp som skett och sker efter 2015 måste bindas, alltså rensas bort från atmosfären igen av någon, annars kan man inte komma ner till 350 ppm i tid.

Men denna någon är ju inte vår generation, som orsakar utsläppen, utan våra barn och barnbarn. Det är kampen mot denna orättvisa som driver James Hansen.

Den nya rapporten beräknar också hur mycket koldioxid som måste bindas av barnen. Mängden beror alltså helt på hur mycket deras föräldrar kommer att släppa ut. Till och med en så pass kraftig global utsläppsminskning som 6 % per år från 2021 skulle tvinga barnen att binda betydligt mer koldioxid ur atmosfären än vad all tänkbar skogsplantering och bästa möjliga jord- och skogsbruk kan åstadkomma. Kommande generationer skulle därför tvingas att dessutom ta till konstgjorda, tekniska och högst osäkra lösningar, till stora kostnader.

Är det rätt att lägga denna börda på barnen? Är det rätt att våra barn ska städa atmosfären efter oss? Naturligtvis inte!

Det som vår generation gör idag kan inte göras ogjort av vår generation. Vi pratar om att försöka stoppa den globala uppvärmningen vid 2, helst 1,5 grader, men vi lever på ett sätt som ger 4 grader. Trots att redan 1,5 grader är för mycket.

Hur kan vi göra så mot dem som vi älskar mest?
Vilken är min roll när det gäller att stoppa detta vansinne?
Och vilken är din?

Detta är frågor som vi alla behöver fundera på. Det finns nya fakta och alla barns framtid hänger på om tillräckligt många av oss kan ta dem till sig.

The post Barnens framtid hänger på om vi tar till oss klimatfakta first appeared on Opulens.

KLIMATPOLITIK. “Det är ungefär lika mycket som de mest optimistiska beräkningarna av hur mycket flygskatten kommer kunna minska utsläppen.” Isobel Hadley-Kamptz är kritisk till planerna på en ny flygplats i Sälen där staten är den största finansiären och bidrar med en kvarts miljard kronor.

Sälenfjällen är Sveriges fjärde största turistdestination, med mer än två miljoner besökare per år. Nu hoppas man kunna öka det antalet genom en storsatsning på infrastruktur, närmare bestämt på den storslaget döpta Scandinavian Mountains Airport. På tisdag den 10 oktober kommer näringsminister Mikael Damberg ta första spadtaget på bygget av den nya flygplatsen, förhoppningsvis iförd en fin gul bygghjälm för fina fotomöjligheter.

Staten är nämligen största finansiär till bygget, med den kvarts miljard kronor som regeringen skjuter till. Huvudägarna till projektet bidrar med i sammanhanget blygsamma 130 miljoner.

Det var alliansregeringen som först avsatte 250 miljoner i statligt investeringsstöd till landningsbanan i Sälen, men den rödgröna regeringen går alltså vidare med projektet och ser till att pengarna verkligen sätts i arbete.

Det här vore kanske inte så märkligt om inte regeringen också så sent som i förra veckan lade ut planerna för hur man ska få igenom den nya flygskatten i en motsträvig riksdag. Rödgröna opinionsbildare och politiker lägger just nu stor energi på att förklara varför vi måste motverka det ökande flygandet för klimatets skull.

I kalkylen för flygplatsprojektet utgår ägarna från 110 000 resenärer om fem år, och 310 000 resenärer om 20 år. En del av dem kommer sannolikt vara personer som i dag åker bil till dalafjällen, låt oss räkna på att de kommer från Stockholm. Men förhoppningen är att kunna öka turismen, inte minst från Europa. Låt oss tänka att förhoppningarna slår in och hälften av flygturisterna i stället kommer från centraleuropa, låt oss räkna från Hamburg, en stad som ändå ligger ganska nära.

I såfall kommer den nya flygplatsen öka de årliga koldioxidutsläppen med 51 000 ton koldioxid om fem år och 165 000 ton om 20 år. Det är ungefär lika mycket som de mest optimistiska beräkningarna av hur mycket flygskatten kommer kunna minska utsläppen.

Vintervädret är ett av de områden där klimatförändringarna i Sverige hittills synts tydligast. Snömängderna minskar i fjällen år för år, och beräkningarna tyder på allt kortare snösäsong. Det påverkar djurlivet förstås, men också just fjällturismen. Vi som älskar fjällen vill ju i allmänhet ha de vita vidderna omkring oss, snarare än glesa snöfläckar i skogen och backar med klistrig konstsnö. Även ekonomiskt är det därför en märklig kalkyl att aktivt medverka till sina egna försämrade grundförutsättningar som man nu gör i Sälen. De inblandade företagen har rimligen enbart räknat kortsiktigt, men även då är det omöjligt att få ihop utan statens pengar.

”Trots att svenskarnas flygresor totalt står för lika stora utsläpp som alla bilresor så är flyget fortfarande helt obeskattat”, skriver Miljöpartiet till försvar för den nya flygskatten. De har helt rätt och det är ännu värre. Inte bara är flygbränsle skattebefriat, flyget är till och med direkt subventionerat av skattepengar genom framförallt stöd till olika flygplatser. Däribland alltså den kvarts miljard som regeringen nu satsar på flyget i Sälen.

Alla artiklar av Isobel Hadley-Kamptz

The post Regeringen tar och regeringen ger till flyget first appeared on Opulens.

KLIMATFÖRÄNDRINGARNA. “Haven har blivit allt varmare, orkanerna får sin energi därifrån, vilket gör att de ökar i styrka”, skriver Roger Bydler från Miljöpartiets Klimatnätverk.

Sommaren här i Sverige har ju inte direkt visat att vi är inne i en pågående uppvärmning av vårt jordklot. Men ser vi oss om i världen har det varit ett år fyllt av extrema väderhändelser. Södra Europa, Mellanöstern och andra delar av världen har haft långvariga värmeböljor med temperaturer över 40 och på vissa ställen över 50 grader. När vi vet att vi människor inte klarar temperaturer längre tid över 35 grader, så leder dessa höga temperaturer till att det inte går att vara utomhus längre tider och att äldre och små barn får det speciellt svårt. Detta leder också till att många måste söka sjukhusvård, vilket kommer att leda till en allt större belastning på sjukvården.

Australien är ett av de länder som redan idag drabbas av värmeböljor med temperaturer på över 40 grader. Fortsätter utsläppen av växthusgaser i dagens takt, förutsäger forskare att redan 2040 kommer de större städerna att få uppleva temperaturer på över 50 grader. Och ändå tillhör Australien de länder där de politiska ledarna i regeringen mer eller mindre förnekar att vi människor orsakar klimatförändringen. Nyligen gavs tillstånd att öppna en av världens största kolgruvor i nordöstra delen av landet. Där kolet dessutom kommer att skeppas ut över Stora barriärrevet.

I tidningarna har vi läst om de tre orkaner som har härjat i Karibien, i Texas och Florida i USA. Orkaner förekommer ju mer eller mindre regelbundet, dock orsakar klimatförändringen att deras styrka blir kraftigare och konsekvenserna värre. Hur påverkar då högre temperaturer orkanerna? Som en världsledande forskare skrev, ”det är ren grundkurs i fysik”. Haven har blivit allt varmare, orkanerna får sin energi därifrån, vilket gör att de ökar i styrka så snabbt som vi har sett nu i sommar. Varmare hav leder också till att mer fukt avdunstar som kan tas upp i större mängder då även atmosfären blir varmare. För varje grad som havsytetemperaturen ökar så ökar mängden fukt i atmosfären med omkring 7 procent. Det leder till enorma nederbördsmängder under mycket kort tid. Orkanen Irma drabbade Kuba speciellt och på en timme föll 27 centimeter regn när det regnade som mest. Dock är det när vattnet strömmar ner till mer låglänta områden som de stora översvämningarna kommer. Orkanen Marias ”öga” passerade i stort sett mitt över Puerto Rico med förödande kraft. I stort sett hela el- och telefonnäten slogs ut och beräknas inte vara helt återuppbyggda förrän om några månader. Här föll som mest 16 centimeter regn på en timme.

Och om en orkan, som i fallet Harvey i Texas, står stilla en tid blir översvämningarna enorma. Här föll 154 centimeter regn som mest på en plats under de dagar Harvey drabbade södra Texas. Det är alltså regnmängder som är overkligt stora.

Slutsatsen är att klimatförändringen i allra högsta grad gör sig påmind redan idag. Vi kan inte vänta med att se till att utsläppen av växthusgaser minskar, det måste ske nu. Dessutom måste vi vara bättre förberedda på den här typen av extrema väderhändelser.

The post Den globala uppvärmningen förstärker oväder first appeared on Opulens.