SKIVNYTT. Kangas klanger kopplar in sig på Radiohead-mannen Ed O’Briens meditativa frekvens och tar trapporna ner till Lowertowns källarinspelade avigpop.

Meditativt med Ed O’Brien

Ed O’Brien: ”Blue Morpho” (Transgressive, LP/CD/CASS/DL)

I slutet av förra året gjorde Radiohead en bejublad comebackturné. På skiva får vi emellertid hålla till godo med medlemmarnas andra projekt. Thom Yorke och Jonny Greenwood är upptagna med trion The Smile samt Greenwoods världsmusikaliska äventyr, medan storebror Colin Greenwood har vikarierat som basist i Nick Cave and the Bad Seeds. För att inte tala som alla soundtracks signerade Radiohead-medlemmar…

Då passar Radioheadgitarristen Ed O’Brien på att släppa sitt andra soloalbum. Sex år efter den Brasilien-inspirerade ”Earth”, som kom när covid var ett nytt ord på allas läppar, återvänder Radioheadmannen Ed O’Brien – och han gör det med besked, om än en aning beskedligt.

Låtarna har kommit till efter en depression då tidigare trauman pockade på uppmärksamhet och det låter lätt psykedeliskt, filmiskt och ambient-anstruket. För det här är ingen primalterapi. Ed O’Brien må ha brottas med sina demoner, men musiken svävar omkring och smyger sig på i tysthet och i låga tempon. Med det sagt finns här något lättare elgitarrutbrott, och inslag av pulserande kraut, postrock och triphop.

Allra mest känns ”Blue Morpho” präglad av Londonbaserade O’Briens andra hem på den natursköna och skogiga landsbygden i Wales. Stället ligger inte många hobbithopp från Bron-Yr-Aur, där herrar Page och Plant en gång i tiden lekte fram Led Zeppelins allra mest Tolkien-trolska trudelutter.

Titelspåret förses med höstvinande stråkar värdiga en Nick Drake och skulle med lätthet platsa på en Radioheadskiva. Ljuva ”Sweet Spot” låter nästan som när Ebbot tar ned tempot med The Soundtrack Of Our Lives. I ”Obrigado” tillåts det där brasilianska ta plats igen, innan låten obemärkt glider över i pseudo-Pink Floyd-stämningar.

Albumet är producerat i samarbete med Paul Epworth, mer känd för hits med såna som Adele och Rihanna, men också farsa på samma skola där O’Briens barn gått. Det familjära finns i Radioheadtrummisen Philip Selway, som även han hjälper till. Omtalade jazzpersonligheten Shabaka Hutchings — tidigare i Sons of Kemet ihop med The Smiles trummis Tom Skinner — bidrar med flöjter i 432 Hz. Det sägs vara en stämningsfrekvens som ligger närmare naturens gyllene snitt och som därtill lär sänka hjärtfrekvensen och minska stress. Just denna frekvens används ofta inom meditationsmusik. (Den internationella standarden ligger annars på 440 Hz.)

Och meditativ, det är ”Blue Morpho”. Blå känslor och naturgröna stämningar i vacker musik som tillåts sträcka ut sig. Ett slags musikalisk metamorfos för Ed O’Brien.

Kangas blir glatt överraskad av Lowertown

Lowertown: ”Ugly Duckling Union” (Summer Shade, LP/CD/CASS/DL)

Alla som saknar independentrocken så som den lät i USA under 1990-talets inledande år kan göra betydligt sämre val än att lyssna på Lowertowns nya album. Ett återhörande av det skeva men melodiska hos Pavement, Juliana Hatfield, Liz Phair och deras gelikar. Duon härstammar från samma bördiga indiemylla i Atlanta, Georgia som tidigare givit oss R.E.M., The B-52s och Neutral Milk Hotel. I dag är Lowertown dock baserade i New York.

Bakom gruppnamnet står Olivia O. (Olivia Osby) och Avsha the Awesome (Avshalom Weinberg). Skivan är inspelad i den senares källarvåning. Där har duon skapat ett slags konceptalbum om ankungen Dale och hans kompisar som bildar ett band som ett verktyg i kampen mot det gigantiska och tyranniskt omnipotenta mediakonglomeratet LBH. Detta bolagsmonster försöker tygla medborgarna och isolera dem så mycket dess makttentakler bara förmår.

Tendenser som Lowertown eftersträvar att motverka även i verkliga livet, där deras omsorgsfullt utmejslade webbnärvaro syftar till att skapa samhörighet mellan bandets fans. ”I found a friend…”, som Olivia O. sjunger i ”Found A”, en av skivans finaste stunder med akustisk självplocksgitarr och allt. Lowertown har också skapat en Minecraft-miljö, gosedjur, en handbok och tecknade serier av Doctor Nowhere (verkligt namn: Silas Orion). Om serierna matchar det stiliga skivomslaget vill jag gärna läsa.

En viss melankoli genomsyrar musiken och texterna. En låt som ”Cover You” klingar pastoralt med flöjter som minner om svenska Second Hand Orchestra, innan duon sjunger i dubblerade harmonier för att sedan flytta ut i den där gläntan igen. När vi kommer en bra bit in i skivan blir det DIY-skramligt av gammal Rough Trade-sort i närmast amatörmässigt ljudande antilåten ”DIPSH*T”. Det finns också vissa elektroniska inslag i musiken, men de tar aldrig överhand över de där klart klingande elgitarrerna eller Olivia O:s slackersläpande sångstil.

”Ugly Duckling Union” är en oväntat glad överraskning!

The post Kangas klanger: Meditativ frekvens och avigpop first appeared on Opulens.

INDIEPOP. ”Förundransvärd är den låtskatt som detta band på kort tid hunnit samla på sig.” Det skriver Erik Bovin som lyssnat på det nya albumet med indiepopbandet Division 7.

Division 7 tillbaka med besked

Långbro feelin’ med Division 7
Skivbolag: Septembernatt

Division 7 är tillbaka med besked. ”Långbro feelin’” är titeln på deras tredje album och anspelar på bandets replokal som tidigare var en del av ett mentalsjukhus. Men inget totalt jävla mörker (blott grubblerier) eller ens kreativt kaos är att vänta. Öppningen sker, trots texten, med ett ljusare anslag. Om debuten ”Paradis Garage” (2023) bar på en charmig spretighet var uppföljaren ”Hundhuvudet” (2024) desto mer sammanhållen. I och med det renodlade bandet sitt sound och fick till en riktig fullträff.

En sådan kan egentligen bara följas upp på två sätt. Antingen genom att återvända till samma recept för att servera lyssnarna ens egen standardrätt, eller gå vidare. De har varit smarta nog att välja det senare. Kanske är detta det nya albumets verkliga andemening – att steget från replokal till studio var kortare denna gång.

Resultatet är i vilket fall rakare och rockigare än tidigare. Det senare är inte minst märkbart på spåret med titeln ”Poppel & ginkgo”.

Albumet genomsyras av ett sound som utmärks av bastanta trummor, distade gitarrer, 80-talssynth frontat av Dara Hoels stämma, som stundvis leder tankarna till en ung Thåström.

Hög ambitionsnivå

Men även om albumet är rakare än tidigare alster är bandet fortfarande för unga och hungriga för att bli riktigt lediga i sitt uttryck. Ambitionsnivån är fortfarande högt ställd. Tempot och energin går på högvarv, andrum saknas och visst är det så att bandet stundvis vill för mycket. Det är dock en randanmärkning. På ”Långbro feelin’” finns inte en död minut.

Låttexterna är vassare och mer välskrivna än dem man hittar hos många andra popband. Välkommet då landets ledande poplyriker varit verksamma så länge att man kan anta att de har sina mest betydande alster bakom sig.

Förutom den för genren närmast obligatoriska hjärta och smärta-tematiken pendlar texterna – för att parafrasera Håkan Hellström – ’mellan tro och tvivel’.

Vissa rader är genuint rannsakande som på ”Vi var barn” när Hoel sjunger: ”Jag försöker minnas vem jag var / iallafall inte nån bra / synd att förlåtelsen behöver komma snart”.

Andra gånger handlar det om identitet, om modet och den omutliga viljan att gå sin egen väg. På albumets verkliga banger ”Himlen i handen” medverkar Thomas Stenström. Det är en låt som snabbt sätter sig, i synnerhet rader som dessa etsar sig fast: ”När man bugar sig och ler / tar man udden av den man e’”.

Men Division 7 lyckas också med konststycket att blåsa liv i irriterande enkla rader. Som när Hoel sjunger: ”Du är min min / för alltid är du min min / och jag är din din / har alltid varit din din / och jag vill tro att det ska räcka till” i den lätt The Verve-doftande ”En ny bomb”, utan att det blir banalt.

För bara några år sedan hade ett liknande indierockband fått höra att deras musik för all del var bra och värd sin fanskara men att ett större genombrott var dömt att utebli.

Indierocken blomstrar åter

Med ”Långbro Feelin’” spår jag dock ett genombrott. Det landar vältajmat nog i en tid när indierocken åter blomstrar. I decennier har den elektroniska musiken dominerat. Först nu utmanas den.

Det går att skönja en våg med band som Terra, Svart Ridå och Nektar som spelar för en stadigt växande publik. ”Långbro feelin’” släpptes symboliskt nog samma dag som Robyns nya album ”Sexistential”. Den elektroniska musiken har fortfarande hög status men för första gången på länge verkar den utmanas.

Med tanke på alla lyssningar bandets senaste singlar fått är det uppenbart att något håller på att hända. Det är på ingalunda vis konstigt att det nu, i en värld som på kort tid blivit alltmer artificiell, uppstår ett sug efter det råa och äkta. Det ska höras att musiken är skapad av människor och inte med AI-promptar. Plötsligt är det viktigare än på länge att artisterna verkligen kan spela instrument.

Förutom singlarna utgör ”Blåskärm” en favorit som tillåts bre ut sig i lyssningslängd. En lika delar ångestladdad som poppunkig atmosfär alstras. Tankarna förs till Imperiet.

Förundransvärd är den låtskatt som detta band på kort tid hunnit samla på sig. Låtar att spegla sig i och återvända till för att bearbeta livskriser och brustna relationer; pärlor som skänker tröst och hopp. Trender kommer och går. Division 7, däremot, tycks ha kommit för att stanna.

The post Division 7 övertygar med rak och rockig indiepop first appeared on Opulens.

INDIEPOP. ”Det är svårt att inte smittas av hennes positiva anda, och visst förförs man av hennes själfulla röst,” skriver Erik Bovin som lyssnat på Mae Powells nya album.

Making room for the light med Mae Powell
Karma Chief

2014 flyttade energiknippet Mae Powell från San Diego till San Francisco där hon snabbt tog intryck av den lokala indiescen hon i dag är en del av. Powell, det märks, har varit klok nog att omge sig med rätt människor som påmint henne om att kärleken till musiken är en bättre drivkraft än karriärslystnad.

I musikvideon till bossanova-flirtande ”Weird dreams” från 2021 ser vi Powell dricka ur ett gigantiskt vinglas och tända en joint.

Sedan dess har hennes artisteri utvecklats i en allvarligare riktning. Med det sagt är andra albumet ”Making room for the light”, som titeln antyder, allt annat än tungsint.

Musikaliskt rör sig Powell hemtamt i 60- och 70-talets ljudlandskap. Lyssnaren bjuds på jazzig pop med inslag av psykedelisk musik och americana. Musiken är stöpt i en tappning som matchar hennes flower power-estetik.

Albumet öppnar starkt med Bob Dylan-inspirerade ”Tangerine”. Som mest medryckande är “Where will love go?” med klar hitpotential samt dansanta “Contact high”.

Mae Powell har en själfull röst

Det är svårt att inte smittas av hennes positiva anda, och visst förförs man av hennes själfulla röst; som klippt och skuren för den genre hon verkar inom. Stundtals påminner hon om Astrud Gilberto.

Musiken på ”Making room for the light” är relativt sorglös. Men hennes röst skulle lika gärna kunna ge ton åt vemod och saknad så att det blir starkt berörande. Till nästa album hoppas jag att hon tar till vara på hela sitt register som artist.

Kärleksbudskap

Med detta album lär Mae Powell varken revolutionera popmusiken eller bryta ny mark inom sin genre. Hennes upplyftande musik lyser dock upp i höstmörkret. Och upplyftande musik med ett fredligt och universellt kärleksbudskap är det inte vad jag, du och resten av världen, behöver just nu?

The post Mae Powell gör jazzig och upplyftande indiepop first appeared on Opulens.

INDIEPOP. ”Jag är omåttligt förtjust i Miynts sound. Det råder ingen tvekan om att hon har sin hemvist i 70-talets musikaliska landskap.” Det skriver Erik Bovin som lyssnat på nya albumet ”Rain Money Dogs”.

Rain Money Dogs med Miynt
B3SCI Records,

Miynt har rönt stora framgångar på kort tid och är nu framme vid det ”svåra” tredje albumet. En utmaning hon tog sig an förra året genom att isolera sig på en skärgårdsö för att hitta inspiration och fokus. Resultatet ”Rain Money Dogs” är uppenbart präglat av den alienation hon tidigare upplevt.

I en intervju med Kult magasin delade hon med sig av sina tankar kring albumtiteln: ”Det pågick någon slags hundexplosion efter corona och ingen av mina kompisar blev kära längre, världen var bara pengar och regn.”

En retroartist som Miynt behöver dock inte göra sig relevant. Hennes drömska musik går helt klart i eskapismens anda. Det återhållna vemod som präglade förra albumet ”Lonely Beach” (2022) går igen utan att det tynger ned lyssnaren.

Nya alstret är mer sammanhållet och på en gång mindre uppstyrt än föregående album. Hur går det ihop? Musiken spretar inte lika mycket denna gång samtidigt som Miynt, a k a Fredrika Ribbing, vågar ta ut svängarna. Flera låtar bjuder nämligen på instrumentala partier som ger sken av att vara improviserade.

Med små men verkningsfulla medel utmanar hon popmusikens ramar och förväntningar. Det är dock fortfarande psykedelisk indiepop det är frågan om. En inriktning som gett henne en större fanskara utomlands än på hemmaplan. Sedan debuten ”Stay on Your Mind”(2019) har musiken blivit alltmer gitarrbaserad.

Jag är omåttligt förtjust i Miynts sound. Det råder ingen tvekan om att hon har sin hemvist i 70-talets musikaliska landskap.

Pärlor i nivå med ”Lucy in Disguise” eller 2022 års banger ”A bite of papaya” saknas. Själv är jag svag för ”Stranglers” som påminner om The Soundtrack of Our Lives. Albumet får en fin och bitterljuv avslutning med ”Data Life”.

The post Miynt gör underbart drömsk indiepop first appeared on Opulens.

INDIEPOP. KAJ är inte det enda musikfenomenet från Österbotten. Månskensbonden briljerar med välskrivna låttexter, genomtänkt ljudbild och finlandssvensk charm. Det konstaterar Erik Bovin som lyssnat på det nya albumet ”Svindel och lågtryck”.

Svindel och lågtryck med Månskensbonden
Septembernatt

Det är som modern österbottenskildrare Markus Bergfors, a k a Månskensbonden, gjort sig ett namn. ”Svindel & lågtryck” utgör finalen på den albumtrilogi som inleddes 2018 med ”Vårat ödeland”. Han har rosats för sina musikaliska betraktelser över uppväxten, glesbygden och vad det innebär att återvända hem.

På nya skivan möter vi en artist som ständigt befinner sig på resande fot. Som lyssnare tilldelas du rollen som medresenär. Det är bara att följa med, särskilt svårt är det inte då musiken skickligt fångar känslan ombord på en båt eller ett tåg ”som reser genom natten”.

Spåren på det nya albumet är inte lika omedelbara som på de förgående alstren. De växer dock för varje genomlyssning, och den som lyssnar noggrant belönas.

”Riktiga” instrument möter elektroniskt i sömlös förening. Med Skelleftebördige Henrik Oja som producent är det i sin ordning att musiken påminner en aning om Säkert!. Att tankarna leds till Vasas flora och fauna är inte heller konstigt då bandmedlemmarna Tina Kärkinen och Daniel Ventus medverkar.

Det finns ett stråk av nordiskt vemod i ”Svindel & lågtryck”. Rotlösheten botas inte utan befästs snarare av resorna till Paris och Chicago. Riktigt hemma är Månskensbonden kanske bara i musiken. Briljerar gör han hur som helst – med välskrivna låttexter, en genomtänkt ljudbild kryddat med en stor dos finlandssvensk charm.

The post Månskensbonden ‒ briljant indiepop från Österbotten first appeared on Opulens.

MUSIK. När Kent meddelade att de skulle lägga ner 2016 sa alla att det var på riktigt. Kent skulle aldrig göra som andra kommersiella band, sälja ut sig och återvända eftersom de stått för någonting annat: Själ, allvar och äkthet. Nu, åtta år senare kan vi, hör och häpna, betala tusen spänn för att se dem igen. Kent och en del andra äkta band verkar vara på god väg att skapa sig sin egen version av det outhärdliga ”Vi som älskar 90-talet”-festivalen, där människor som frossar i nostalgi går loss till E-type och Dr Bombay. Hela syftet är stagnation, trygghet och förutsägbarhet.

Till skillnad från E-type har dock Kent lyckats att bygga en stark identitet där de skapat förtroende och tillit. Vi har läst deras texter om och om igen och känt igen oss eller försökt att förstå. Ingen kan identifiera sig med Dr Bombay på samma sätt som man har kunnat identifiera sig med Joakim Berg. Men lite mindre så nu. Jag tänker att Kent sålde ut sina känslor utan att blöda.

Nedläggning, avskedsturné och comeback är i dag en väl beprövad metod för att dra in pengar. Det är inte längre Oasis-bråk, och att sedan inte prata på femton år, som gäller. Tyvärr ser jag bara ett marknadsmässigt tänkande och själlöshet. Det är också nu jag förstår varför Ulf Kristersson och hans partikamrater vurmar så starkt för Eskilstunabandet med vänsteråsikter och poetiskt djup. Kent har egentligen varit Moderater hela tiden.

SVEN HOLMBERG

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Kent har lurat oss allihop first appeared on Opulens.

SKIVNYTT. Kangas klanger firar jubilarerna Rolf Wikström och Stockholm Jazz Orchestra, och hälsar på Eric Palmqvist i hans naturliga habitat.

Stockholm Jazz Orchestra jubilerar

Ett 40-årsjubileum firas i detta nu av Stockholm Jazz Orchestra. Dels med en omfattande höstturné och dels med storbandets 20:e fullängdare. Albumet ”Utsira” (TengTones, CD/DL) presenterar nyskriven musik av Göran Strandberg, även arrangör och pianist på skivan.

Stockholm Jazz Orchestras grundare, trumpetaren Fredrik Norén, låter här Göran Strandberg få fritt spelrum. Det är fjärde gången Stockholmssonen Strandberg komponerar ett helt album för den orkester han varit medlem av i 25 år. Men det är faktiskt det första dylika sedan 2009 års ”Ikaros”. Då får man ha i åtanke att Strandberg också släppt strax över dussinet album under egen flagg.

Flagg, skriver jag, och det passar ju bra i samband med nya ”Utsira”, där radions sjörapport agerat inspirationskälla till låtar med titlar som ”Finska Viken”, ”Måseskär” och ”Fiskebankarna”. Starka nummer, framförda ett storband med vind i seglen och fullt blås därtill. För detta är ett rejält storband.

Johan Hörlén, Sebastian Mattebo, Robert Nordmark, Krister Andersson och Fredrik Lindborg utgör en exceptionell besättning på saxofoner och träblås. Karl Olandersson, Magnus Broo och Nils Jansson trakterar trumpeter och flygelhorn, medan trombonerna sköts av Bertil Strandberg, Lisa Bodelius, Hannes Junestav och Anders Wiborg. Trumslagaren Adam Ross och kontrabasisten Martin Sjöstedt finns därunder och möjliggör för de andra att navigera i den musikaliska sjörapporteringen. 

Personligt och politiskt med Eric Palmqvist

En annan flitig svensk musiker och låtskrivare är Eric Palmqvist, tidigare tongivande och namngivande i bandet EP’s Trailer Park. Den i huvudstaden bosatta gotlänningen släpper ett nytt album efter en triad temaalbum i form av ”En halv gris kan inte gå” (2019), ”Hej då” (2020) och ”Värmen” (2021) – ett poetiskt knorrande om missbruk, ett förhållande som når vägs ände, samt psykisk ohälsa. ”Människornas planet” (LP/DL) riktar i stället blicken utåt, och kommenterar läget i vårt land och i världen i stort.

I texterna blir det personliga politiskt och det politiska personligt. ”För hajarna kommer nog till den som blöder/och gamarna känner stanken utav döden”, som Palmqvist sjunger i ett av nyckelspåren, den molltonat poppiga ”Sverige! Sverige!” Musiken drar den här gången mer åt ett indierockigt håll, med strömförande elgitarrer och ett uttryck som hamnar någonstans mittemellan Ulf Stureson och Olle Ljungström. ”Tvålen” är en hal duett med Kajsa Grytt, och vi kan även höra höjdare som Martin Hederos och Lina Langendorf på skivan.

Rolf Wikström sammanfattar karriären

Veteranen Rolf Wikström firar sin 75:e födelsedag med att sammanfatta sin karriär på ”Skåpmat 71-05” (Black Light/Comedia, CD/DL). Den svenske bluesmästaren har fått sitt livsverk samlat tidigare på ett par samlings-CD, och somliga spår går i repris här. Annat är tidigare ohört. De tidigare samlingarna är dock utgångna och knepiga att hitta, och i och med detta finns äntligen en vettig låtkoppling tillgänglig även på streamingtjänsterna.

På senare tid har det dröjt allt längre mellan Rolf Wikströms nya album. När ”Ballader och bröl” (LP/CD/DL, Black Light/COMEDIA/Border) kom 2021 hade det hunnit gå tio år sedan sist. ”Skåpmat 71-05” fyller sin funktion, både som sammanfattning och som introduktion.

Vi hör den ruffiga Roffe-rariteten ”I’m So Tired Of It”, hans debutsingel från 1972 under artistnamnet Cool Hambone. Vi hör en tidigare osläppt elektrisk soloversion av Nils Ferlins ”En valsmelodi”, Daniel Lemma-duetten ”En ökenblomma” och Stefan Sundström-kompositionen ”Jag gör allt som man inte får”.  ”Jag har hört om en stad ovan molnen” är hämtad från den nu 25 år gamla Frälsningsarmén-skivan ”En salig samling”. Akustiska versioner, Wikströms visvarianter på Cornelis Vreeswijk och Bellman – ”Skåpmat 71-05” visar sig matnyttig.

The post Kangas klanger: Bland jubilarer och Sverigebilder first appeared on Opulens.

INDIEPOP. ”Redan nu kan Klara Kellers fullängdsalbum utkoras till ett av årets mest intressanta skivsläpp,” skriver Erik Bovin.

Ögats läppar sluter sig med Klara Keller
Skivbolag: The Satchi Six

Musiksverige har världens blickar på sig. Starka melodier, gott självförtroende och kompositioner som ger sken av att vara enkla utgör en del av framgångsreceptet. Ett recept 26-åriga stjärnskottet Klara Keller håller sig till utan att ge minsta avkall på sin integritet.

Ögats läppar sluter sig är hennes första och efterlängtade fullängdsalbum efter två rosade EP-skivor (ett på svenska respektive engelska). Att hon återvänt till modersmålet gläder mig då hon är en synnerligen skicklig textförfattare. Samtliga spår rymmer enkelt formulerade rader, mångbottnade likafullt, inte sällan med en poetisk lyskraft.

Förutom det (för en popartist) obligatoriska temat: hjärta och smärta återfinns texter med existentiell klangbotten: ”säg mig fjäril, hur blir man fri?”.

Det starka och euforiska öppningsspåret, ”Ung igen”, kan nog skänka en smula en tröst och hopp till alla oss som lider av en ålderskris.

Inte blir det sämre av den atmosfär som här byggs upp. Om det stämmer att musiken tar en till en annan plats för spåret denna lyssnare till en plats av romantisk art. Ett tak där man sitter och blickar ut över utsikten och in i sig själv.

Jag håller för sannolikt att Keller tagit intryck av Håkan Hellström. Som 22-åring medverkade hon på hans album Rampljus (2020) genom gästspelet på ”Vita små moln”. Sannolikt har hon präglats av hans tidiga produktion, tiden före de stora arenorna. Jag medger att det är en tråkig jämförelse. Samtidigt: svårigheten att finna andra musikaliska anförvanter – säger inte det något om Kellers särart?

En lite för polerad ljudbild vägs upp av Kellers oförställda stämma.

Ögats läppar sluter sig drabbar mig inte med samma kraft som första EP:n Hjärtansfröjd (2020). Men vad gör det? Redan nu kan Klara Kellers fullängdsalbum utkoras till ett av årets mest intressanta skivsläpp.

The post Klara Kellers fullängdare är ett av årets mest intressanta skivsläpp first appeared on Opulens.

INDIEPOP. ”Traditionell vispop i all ära. Men denna gång tolkas en anarkist av en annan anarkist. Lärka gör Dagerman rättvisa genom att göra honom till sin,” skriver Erik Bovin som lyssnat på Mårten Lärkas aktuella album med egensinniga Stig Dagerman-tolkningar.

Två dagar om året – Mårten Lärka spelar Stig Dagerman
Comedia/M.OTION SONGS. Distribution: The Orchard.

Kort efter Stig Dagermans hundraårsjubileum släpptes hyllningsalbumet Två dagar om året – Mårten Lärka spelar Stig Dagerman. Att denna undergroundartist förr eller senare skulle låta sin musik hämta kraft ur litteraturen förvånar inte.

Lärka som själv beskrivit sin musik som biblioteksrock har alltså förläst sig på Dagerman och låtit texter ur ett kort men mångfasetterat författarskap kokas ned till 12 medryckande indiedängor.

Med Dagermans bläck – och ett mörkt Europa som fond – fick människans ondska, svek och förtvivlade längtan efter frihet en rejäl genomlysning. I dag råder onekligen andra stilideal än under Dagermans 40-tal. Ändå är det uppenbart på vilket sätt han talar till oss i dag.

I mitt tycke fångar Mårten Lärkas musik – som både skevar och svänger – en viktig motsägelse hos Dagerman: hur han tog avstånd från mörkret samtidigt som han inte kunde låta bli att såväl erkänna som betona dess dragningskraft.

Ta de idag närmast bevingade orden ur Bränt barn (1948), som Lärka sjunger i låten med samma titel: ”Det är inte sant att ett bränt barn skyr elden. Det dras till elden som en mal till ljuset. Det vet att när det kommer nära skall det åter bränna sig. Ändå kommer det för nära.”

Mörkret bjuder gärna upp till dans; alla som varit där vet hur lätt det är att gå upp i mörkrets egen tarantelladans. Det gäller att gripa efter det lilla handlingsutrymme som står till buds för att ta sig ur detta ormgrepp. Men som denna nyansernas mästare till författare visade är även detta val förenat med ångest. Som bekant lyckades inte Dagerman bekämpa sina demoner och dog ung. 1954 begick han självmord, blott 31 år gammal.

Syndikalist och anarkist

Dagerman var mycket: syndikalist, existentialist men också anarkist. I dag innehar han ställningen som en något mer rumsren nationalskald än Strindberg. Men ”nationalskald” är nog ett epitet som får en anarkist att vända sig i graven. Dagerman var nämligen en stark kritiker inte bara av diktaturer utan, i viss mån, även av välfärdsstaten, han identifierade till exempel tidigt folkhemmets auktoritära drag.

1946 beklagade han sig över ”individens oförmåga att i det väsentliga förfoga över sitt eget öde” även i ett demokratiskt land som Sverige. ”Man födes, man lyder, man dör / det sista en människa lyder är en ålderdomshemsdirektör” som Lärka sjunger i ”Den sista skolan”.

Prosabaserade Dagerman-tolkningar  

Det självklara hade varit att låta Dagermans dikter tjäna som låttexter, i stället tas ofta passager ur Dagermans prosa i bruk. Texten till inledningsspåret ”Den vackra systern” utgör också inledningen i romanen Bränt barn medan ”Den tomma rustningen” (där Mårten Lärka påminner en aning om Franska trion) är hämtad ur den, även med dagermanska mått, ovanligt febriga romanen De dömdas ö (1946).

Men att Lärka skulle göra det enkelt för sig var knappast väntat. Sedan 2015 har denna särling huvudsakligen släppt låtar med franska texter, uppförda på små scener inför en, får man förmoda, till majoriteten icke-fransktalande publik.

Punkig indiepopkostym

Ingen hade nog väntat sig att Dagermans texter skulle passa i en punkig indiepopkostym – men det gör dem! Men, tänker kanske några, borde inte ett hyllningsalbum åtminstone försöka göra hyllningsobjektet rättvisa? Vad hände med respekten? Borde inte nationalhelgonets textskatt förlänats ett mer finstämt arrangemang? Och det stämmer. Mårten Lärka gör Dagerman främmande för oss – så att vi kan upptäcka honom på nytt! Traditionell vispop i all ära. Men denna gång tolkas en anarkist av en annan anarkist. Lärka gör Dagerman rättvisa genom att göra honom till sin.

The post Anarkistiska Stig Dagerman-tolkningar first appeared on Opulens.

POP/ROCK. B-sidan av Bob hunds senaste musikprojekt är som utlovat här nu. Erik Bovin har lyssnat och tycker att andra delen är avgjort tunnare. Men anser ändå att Bob hund har en hög lägstanivå.

Verkligheten är en raffinerad produkt med Bob hund
Adrian Recordings

Nu är den äntligen här – andra delen av Bob hunds nya musikprojekt. A-delen Drömmen är en råvara släpptes i januari och recenserades av undertecknad. När B-delen nyligen damp ned var det dock långt ifrån en smocka. Omslagskillen ser dock ut att ha fått på nosen. Låt oss kalla honom Martin efter bandets eminente formgivare Martin Kann. Killen blödde även på förra skivan. På Verkligheten är en raffinerad produkt rinner det dock från båda näsborrarna. Ska vi tolka det som att verkligheten överträffar drömmen? Av allt att döma gör den ondare. Jag vet inte. Kanns omslag är lika svårtolkade som Thomas Öbergs texter – och samtidigt lika briljanta.

I fråga om kvalitet är andra delen avgjort tunnare. I drygt trettio år har Bob hund skämt bort fansen med en diskografi utan bottennapp. Det dubbelalbum som sedan den 9 juni funnits tillgänglig i sin helhet är förvisso inte dåligt. Inte alls. Ett och annat ålderstecken är dock hörbart. Här trampar bandet på i invanda hjulspår, melodierna är alltför bekanta och den polerade ljudbilden får mig att längta efter Bob hunds punkiga sida.

Verkligt intressant blir det endast stundvis, som när de flirtar med cirkusmusik och klassisk musik.

Även som helhet, Drömmen är en råvara, verkligheten är en raffinerad produkt, betraktad står albumet ut som bandets hittills svagaste alster men utgör samtidigt ett bevis på bandets höga lägsta nivå.

Inte bara bandets estetik utan även musiken är i högsta grad teatral. Vissa av låtarna lär blomma upp när de framförs live. Somliga av dem hade redan mött publiken innan de spelades in.

Sedan är det ju detta, som det tjatats om i decennier nu men som likväl inte går att förbise: vad vore Bob hund utan Thomas Öberg? Denna karismatiska frontman och ordkonstnär som även denna gång levererar vassa texter på grov skånska med existentiell och absurdistisk udd, som alltid, tycks det, med ett skevt leende på läpparna.

I höst släpps boken om Bob hund på förlaget Bokfabriken. Rätt tajming om du frågar mig. Efter mer än trettio år som rebeller och upptågsmakare får man anta att de har det bästa bakom sig. Boktiteln andas dock oförtruten energi och optimism: ”NYBÖRJARTUR LIVET UT!”. Obligatorisk läsning för alla indiefantaster? Tveklöst! Vi talar ju trots allt om berättelsen om ett av Sveriges största och i särklass mest egensinniga indieband.

The post Bob hund har en hög lägstanivå first appeared on Opulens.

INDIEPOP. Svenskspråkiga skådespelaren Henrik Heselius från Finland gör musik som Nuuksio. Nu kommer debutvideon till hans låt Mer. 

Finska indiepoparen Henrik Heselius började enligt egen utsago spela i band vid åtta års ålder men solodebuterade först 2021 med singlarna Inlindad och Cirklar, på modersmålet svenska. Nu är han tillbaka under namnet Nuuksio med låten Mer som trots titeln görs i ett minimalistiskt, avskalat arrangemang. Livevideon premiärvisas 17 februari. 

I videon, inspelad under en festival i Helsingfors, syns en overheadapparat dränka sångaren i cerisa och gula orber. Låten framförs tillsammans med musikerna Mirei Kato och Theo af Enehielm. 

Att Henrik Heselius är en liveartist vittnar om hans bakgrund som skådespelare. Han har bland annat spelat mot Sven Wollter i tv-filmen Georg & Lydia från 2011. På scen har han också medverkat i den pilsnerosande uppsättningen av Ebberöds bank samt i serietecknarna Nina Hemmingssons och Liv Strömquist föreställning Jag är din flickvän nu. Artisten låter via sitt skivbolag meddela att en EP och ett fullängdsalbum inte är långt borta.

The post Nuuksio vill mer first appeared on Opulens.

POP/ROCK. Erik Bovin har lyssnat på Bob hunds senaste skivsläpp “Drömmen är en råvara” och är på det hela taget positiv. “Näst sista spåret, riviga ”Din hund”, en tolkning av the Stooges berömda låt, är i mitt tycke en pärla som dryper av törst efter närhet,” skriver Bovin.

Drömmen är en råvara med Bob hund 
Adrian Recordings

Att skapa ett eget sound är en sak. Arbetet med att förvalta det, platta efter platta, utan att stagnera, är det dock få band som mäktar med.

Bob hund är en av dessa fridlysta veteraner som i sanning lyckats behålla sitt särpräglade sound. Nya EP:n Drömmen är en råvara är ett bevis på det. Med sina sex spår utgör den första delen i ett projekt som fullbordas med Verkligheten är en raffinerad produkt, som släpps senare i år.

Självbilden är inte bara intakt, poprävarna lever även upp till den – de är (fortfarande) den inhemska indiescenens främsta avantgardeorkester. ”Vi ger inte folket vad de vill ha, vi ger folk vad de behöver”, som frontmannen Thomas Öberg uttryckte det i ett pressmeddelande inför släppet av Dödliga klassiker (2016).

Vitaliteten och upptäckarlusten har de fortfarande i sig. ”Nu har du gått för långt”, ska några i bandet utbrustit när Öberg presenterade en låtidé med ett omständligt riff. Denna reaktion fick betitla låten ”Nu har du gått för långt!”.

När det kommer till musiken är alltså mycket sig likt. Det är yvigt, upptågsrikt, knäppt och oemotståndligt – om än inte utfärdat med riktigt samma skärpa och finess som präglade 90-talsplattorna, och då i synnerhet mästerverket Jag rear ut min själ! Allt ska bort!!!(1998).

Det lekfulla och skojfriska som alltid genomsyrat Bob hunds musik och Öbergs låttexter har nog gjort det lätt för somliga att avfärda dem som ett plojjband. Men Bob hund tonsätter ideligen den ambivalens samtidsmänniskan tvingas utstå som uppvaktad konsument och obotlig tjänare under senkapitalismen. En ambivalens som gestaltas med motsägelsefulla texter, ett skevt sound eller trallvänliga och sorglösa melodier som möter illusionslösa textrader.

Mot slutet av EP:n sjunger Öberg: ”jag döljer alltid mina känslor / med hela kroppen / jag ska alltid säga som det är / om jag bara lär mig hur”

EP:n sprudlar av energi. Men den samhällskritik som alltjämt gått att skönja är inte lika vass denna gång. Åtminstone inte i denna, projektets, första del.

”Rätten att ropa högst” träffar dock helt rätt och hade lätt kunnat fungera som vinjett åt senaste årens partiledardebatter med textrader som ”slagord, smekord, icke ord, ord, ord”.

Näst sista spåret, riviga ”Din hund”,  en tolkning av the Stooges berömda låt, är i mitt tycke en pärla som dryper av törst efter närhet.

B-sidan kommer som sagt senare i år. Ni vet vad jag längtar efter.

The post Bob hund – upptågsrikt, knäppt och oemotståndligt first appeared on Opulens.