HISTORIEREVISIONISM. ”Glädjande nog kan jag nu slippa alla dessa tråkiga nekande besked och istället hänvisa till en myndighet”, skriver Opulens chefredaktör Stefan Bergmark om de fall där skribenter önskar att artiklar de tidigare skrivit till magasinet ska avpubliceras.

Inte alls sällan hör skribenter av sig och vill att vi avpublicerar artiklar de skrivit åt oss. Senast nu i veckan då det kom en begäran från en lärare vilken länge varit orolig för att hans text skulle läsas av hans elever. Att ändra i ett tidnings arkiv är dock en form av historierevisionism, så huvudregeln är att vi inte gör det med mindre än att liv och lem hotas av publiceringen. Det har hittills inte hänt.

Om du inte är en kändisskribent så hamnar länkar till dina skriverier i Opulens förmodligen i de flesta fall högt upp när någon googlar ditt namn. Och det är förstås där skon klämmer hos de personer som hör av sig till oss för att de ska söka ett nytt jobb eller på något annat sätt vill sopa igen spåren inför en ny fas i livet. Glädjande nog kan jag som ansvarig utgivare nu slippa alla dessa tråkiga nekande besked och istället hänvisa till en myndighet.

Integritetsmyndigheten IMY, tidigare Datainspektionen, har i år ändrat inriktning och ska satsa mer på den personliga integriteten. Efter ett avgörande i EU-domstolen kan nu privatpersoner få sin sak prövad och i dagarna har en SD-politiker fått hjälp av myndigheten. Han hade gjort upprepade men misslyckade försök att få bort sitt namn från två webbadresser som beskrev hur han hotat meningsmotståndare och åtalats för det. Med IMY:s hjälp, som inte ens behövde pröva ärendet, har nu Google valt att ta bort sökträffarna.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Om man får rätt mot Google innebär det alltså inte att den länk man anmält försvinner, utan bara att den inte dyker upp när någon googlar ens namn. Om exempelvis du, liksom jag och tusentals andra i Sverige, förtalas i någon tråd på Flashback så är det i första hand Google du vänder dig till. Vill de inte ta bort sökresultatet som leder till den anmälda Flashbacktråden så vänder du dig till IMY med ett klagomål.

Nu vet jag inte om läraren som hörde av sig i veckan fortfarande är missnöjd och därför kommer gå igenom den processen. Den i mina ögon helt okontroversiella texten lade jag nämligen bakom vår betalvägg. Jag vill ju inte framstå som helt fyrkantig och misstänker att ingen mellanstadieunges nyfikenhet på sin lärare är så stor att hen är beredd betala 500 spänn i prenumeration på Opulens.

The post Så kan du slippa få ditt namn förknippat med Opulens first appeared on Opulens.

NÄTJÄTTAR. “Samtidigt som lagstiftare skissar på sätt att begränsa inflytandet för bland annat Facebook, Twitter och Google, har mediehusen börjat slå tillbaka”, skriver Myra Åhbeck Öhrman.

I helgen skrev Anna-Klara Bratt, chefredaktör för Feministiskt Perspektiv, i Expressen om hur Facebook tystar feministiska röster genom att nya riktlinjer för vad som tillåts på plattformen försvårar verksamheten för hennes nättidning. Hon är inte ensam i sin frustration. Relationen mellan traditionella medier och de sociala har varit stormig länge, även om den började oerhört kärleksfullt.

2014 sa grundaren Mark Zuckerberg under en Q&A att målet var att Facebook med sin nya “news feed” skulle bli en perfekt anpassad personlig tidning för alla människor i hela världen. Det var ett helt nytt sätt för tidningar att sprida sina artiklar, rakt in i det dagliga flödet hos de personer som hade störst intresse av dem.

Det var en spännande guldålder. Nya publikationer, som Feministiskt Perspektiv, växte fram på ett sätt som aldrig hade varit möjligt utan det billiga sättet att nå ut till rätt publik. Annonsfinansierade viralsajter som Buzzfeed fyllde allas flöden, och gav bland annat upphov till den svenska kvällspressens avknoppningar Lajkat och Omtalat.

Sedan började det gnissla.

Kontinuerliga förändringar i algoritmerna avsedda att bestämma vilken sorts innehåll användare fick se gjorde det svårt att hitta rätt strategi. Särskilt som man många gånger var tvungen att gissa sig till exakt vad som ändrats och vilken effekt det hade, efter att man noterat att ens räckvidd försämrats radikalt från en vecka till en annan.

Förutom att väga upp för trender folk tröttnat på att se, som spam och clickbait, fanns också ett vinstintresse i att tvinga bolag att sponsra sina inlägg för att nå ens en bråkdel av den spridning man tidigare fått helt gratis. Med ett förändrat landskap där majoriteten av läsare fick sina nyheter via sociala medier, måste det ha varit enormt frustrerande för många tidningar att ha så lite inflytande och kontroll över plattformen.

Facebooks dåliga karma drabbade dem med full kraft efter presidentvalet 2016, då traditionella medier fick gott om anledningar att ifrågasätta hur de förvaltade sitt inflytande over det offentliga samtalet. Cambridge analytica-skandalen följdes av en ännu inte avslutad debatt om hur algoritmer kan skada demokratin eller leda till politisk radikalisering.

I början av 2018 kom den första riktiga dödsstöten, då Facebook tillkännagav större förändringar på sajten för att prioritera personligt innehåll över företag. Tidigare nämnda Lajkat lade ner samma år, och Omtalat degraderades till en videokategori hos Expressen. Ju närmare nästa presidentval kom, desto mer stressade blev nätjättarna över sin roll i att skapa extremism. Att göra sig ovän med både media och politiker har lätt den effekten.

Många turer senare, efter stor mängd kontroversiella bans av politiska frontfigurer kopplade till extremhögern, verkar Facebook i alla fall ha valt väg för stunden. Politik är helt enkelt för jobbigt för dem att förhålla sig till. Sedan stormningen av Kapitolium har rapporterna börjat komma in om att politiska kommentatorer som knappast kan anklagas för att vara extrema, blivit av med sina konton på olika plattformar. Nya rutiner och algoritmer som ska förhindra de problem de förra skapade har börjat implementeras och testas. Vad exakt de innebär blir vi nog inte varse på ett tag, och vilka konsekvenser de får är ännu svårare att förutse.

Samtidigt som lagstiftare skissar på sätt att begränsa inflytandet för bland annat Facebook, Twitter och Google, har mediehusen börjat slå tillbaka. Google betalade nyligen ett franskt mediehus 76 miljoner dollar i ersättning för en utdragen copyright-fejd, och för ett par veckor sedan stämde en mindre amerikansk tidningskedja Facebook och Google för oetisk manipulation av den annonsmarknad många tidningar är beroende av för att överleva. Branschorganisationen News Media Alliances företrädare tror att fler liknande åtal är att vänta.

Vad som en gång var en ömsesidig kärlekshistoria har gått över i en bitter skilsmässa. Gissningsvis ligger det i nätjättarnas intresse att, för en gångs skull, förekomma problemet innan de själva blir utlämnade till andras nycker.

The post Facebook i blåsväder first appeared on Opulens.

MEDIAPOLITIK. “På samma sätt som du idag kan posta något på Instagram och omedelbart dela det även med Facebook, borde du på ett smidigt sätt kunna kombinera eller separera även plattformar som inte ägs av samma bolag.” Ett av Myra Åhbeck Öhrmans förslag om hur vi kan motverka sociala medier-monopolen.

Om jag behöver läsa en till onyanserad text som högljutt beklagar sig över att vissa utestängs från sociala medier eller snusförnuftigt påminner om att monopol är dåliga kommer jag att skrika. Jag kommer också att skrika, men inte lika högt, om jag behöver se ännu fler okritiskt försvara sociala medier-jättarnas rätt att moderera innehåll och användare som de vill.

The post Facebook, Twitter och Google går att reglera first appeared on Opulens.

VALPÅVERKAN. Sociala medier kan demokratisera det offentliga samtalet, men de senaste åren har också visat oss att de kan vara ett potent politiskt vapen.

Politiska partier lägger enligt undersökningsföretaget eMarketer miljarder på kampanjer inför det amerikanska presidentvalet, och det gäller bara de påverkansoperationer som sker i ljuset.

Både efter presidentvalet 2016 och EU-parlamentsvalet 2019 larmade experter om försök till valpåverkan från antidemokratiska krafter från Ryssland och extremhögern. Det har ökat kraven på de stora plattformarna som Facebook och Twitter att hitta sätt att reglera spridningen av desinformation.

Vi är, vad det verkar, en bra bit ifrån att hitta sådana lösningar.

I dagarna har en artikel från New York Post belyst hur komplicerad frågan om valpåverkan faktiskt är. Storyn bygger på påståendet från republikaner kopplade till Trump-kampanjen om att presidentkandidaten Joe Biden haft möten med en högre tjänsteman från ett ukrainskt naturgasbolag. Samma bolag som Bidens son, Hunter, varit styrelsemedlem för.

Strax efter att artikeln publicerades sa Facebook att de valde att begränsa spridningen av den för att kunna faktakolla påståendet. Twitter blockerade den helt, då den innehöll personlig information som bröt mot deras policy mot hacking och sekretessregler. De blockerade dessutom det officiella kampanjkontot @TeamTrump från plattformen, då det delade nyheten.

Det här fick mycket uppmärksamhet i konservativa kretsar, då det spelar in i ett större narrativ som påstår att högern oproportionerligt censureras i de stora sociala medierna.

“Silicon Valley leftists are now openly bragging about interfering with the election to help Joe Biden and undermine President Trump by purposefully censoring journalism in a clear effort to rig the election,” skrev en talesman för Trump-kampanjen till supportrar i ett mejl.

Det här tystade så klart inte ner påståendet från New York Post över huvud taget, utan säkerställde snarare att det skulle få uppmärksamhet i konservativa kretsar enligt streisand-effekten. Frågan är hur plattformarna ska arbeta för att säkerställa en balanserad politisk debatt, eller om det ens är möjligt att göra.

Sedan 2016 har de stora techjättarna, som förutom de tidigare nämnda också inkluderar till exempel Google, Microsoft, LinkedIn, Reddit, Pinterest och Wikimedia Foundation, fört samtal med varandra och myndigheter för att undersöka hur de kan garantera säkerhet runt politiska val och minimera yttre påverkan.

I takt med att deras maktkapital växer ökar risken för utfallet att sagda myndigheter kräver att få reglera techbolagens verksamhet om de inte själva löser problemen. Det är sannolikt det sista de vill. Idag skyddas de av sektion 230 i den amerikanska Communications Decency Act. Enligt den kan plattformar på nätet inte hållas juridiskt ansvariga för vad användare postar, och de tillåts dessutom moderera bort innehåll som bryter mot vad de ser som passande utan att det ses som ett angrepp på yttrandefriheten.

Bägge presidentkandidaterna har uttryckt att de vill se över avsnitt 230 i Communications Decency Act. Medan Justitiedepartementet vill omformulera, har Trump personligen uttryckt att han vill göra sig av med den helt. Får han som han vill skulle det sätta nätjättarna i en ohållbar sits. Därför ligger det i deras intresse att snabbt lösa vad som känns som en otacksam kompromiss.

En inte så vågad gissning är att vi kommer att se någon sorts branschspecifikt råd för riktlinjer i stil med våra svenska pressetiska. Hur de kommer att se ut och fungera är svårt att säga, men den utvecklingen är något alla som regelbundet använder sig av sociala medier bör hålla ett öga på.

The post Kan sociala medier skydda demokratin? first appeared on Opulens.

ANSVARSFRÅGAN. Konflikten mellan Donald Trump och Twitter trappades upp idag fredag när en tweet från presidenten blockerades på grund av ”förhärligande av våld”. Många menar nu att Twitter serverat Trump ett effektivt vapen inför kommande presidentkampanj. Att han åter igen kan framställa sig som en underdog i heroisk kamp mot etablissemanget. Men vad är alternativet till att teknikjättarna börjar ta publicistiskt ansvar? undrar Opulens chefredaktör Stefan Bergmark.

”Information wants to be free” var en devis som många av oss unga på 90-talet slängde oss med. I början av decenniet var jag aktiv i den nu nedlagda anarkistiska kulturtidskriften Kaos. En dag skickade Flashbacks grundare Jan Axelsson oss ett brev som uttryckte önskan om samarbete. De hade dock redan solkat ned devisen genom tvivelaktiga publiceringar och av att acceptera andras yttrandefrihet följer förstås inget publicistiskt krav att själv erbjuda offentlighet åt vad som helst. Så efter lite funderande tackade vi nej.

Till saken hör att detta var tiden före det stora genombrottet för internet och Flashback var liksom vår publikation en papperstidning. Med tanke på vad Axelssons skapelse skulle bli måste man så här i backspegeln konstatera att vår skepsis mot samarbete var välgrundad.

1994, samma år som Aftonbladet.se, startades den frihetliga nättidningen Yelah som jag sedan skulle engagera mig i. ”Information wants to be free” var alltjämt en fräsig paroll men när både seklet och millenniet var nytt började det globala nätverket för fritt informationsutbyte sakta förvandlas till att bli lika mycket en kommersiell marknadsplats. Att några, enligt ens egna subjektiva uppfattningar förstås, spred skit blev snart inte längre bara ett debattproblem. Den klickvänliga skiten hade blivit ett kapitalistiskt intresse och idag vadar vi i digitala hot, hat och rena lögner.

Twitter har nu försett Trumps inlägg med en varningsmarkör.

Konflikten mellan USA:s president och den sociala medier-plattformen Twitter började med att de senare faktagranskade två inlägg av Trump vilka försågs med korrigeringar. Igår torsdag svarade Trump med en presidentorder om sociala medier som ska göra att de inte längre har något skydd mot rättsliga påföljder.

Konflikten trappas nu alltså upp. När Trump idag kommenterar de pågående protesterna mot polisvåld i Minneapolis så hotar han med att militären kan komma att ingripa. ”Blir det plundring, blir det skott. Tack!”, twittrar presidenten. Twitter har nu försett inlägget med en varningsmarkör som gör att man måste klicka på den för att kunna läsa tweeten. Inlägget kan heller inte gillas eller twittras vidare. Ifall man vill dela det är man tvungen att göra det med en kommentar.

Trump och den amerikanska radikalhögern har teknikjättarna Google, Facebook och Twitter att tacka för sina framgångar senaste åren. Presidentordern med anledning av missnöje med den minsta av dessa aktörer, Twitter, är med stor sannolikhet bara ett skrämselskott. Trump önskar knappast en trängre åsiktskorridor utan tvärtom vill han bibehålla rätten att få hota, hata och framföra lögner. Det vill säga, han månar om den radikala högerns främsta vapen i den politiska kampen. För skulle presidentordern om att göra teknikjättarna ansvariga för användarnas lögner, påhopp, och så vidare, skulle många av hans egna tweets raderas.

Så väl stora ekonomiska och politiska intressen som viktiga frågor för demokratin står på spel. Men det senare är inte lätta frågor. Å ena sidan ”information wants to be free” och å den andra – ska inte de stora teknikjättarna, idag viktigare för informationsspridningen än de traditionella medierna, inte ta något som helst publicistiskt ansvar? Är det rimligt att Facebook översvämmas av felaktig information om coronapandemin? Ska en twittrare kunna hota en annan användare till tystnad? Världens samlade rättsväsende har inte resurser att lagföra alla lögner, konspirationsteorier, hot- och hatbrott. Företeelser som vi för bara några decennier sedan inte utsattes för i de seriösa medierna.

Frågorna som nu blivit tydligare än någonsin kommer vi förmodligen att få brottas med under många år framöver. Vi som fortfarande önskar ett för demokratin konstruktivt samtal kan dock redan idag försöka skapa andra vägar ”bort från trumpismen och trollen”, som det hette i Opulens första pressmeddelande när vi startade för tre år sedan.

The post Trump vill inte censurera first appeared on Opulens.

KRYPHÅL. Det är därför inte så konstigt att konstnärer ger sig på de stora sociala nätverken. Det är ju som kampen mellan David och Goliat. Att hitta kryphål och lura avancerade system är något som alltid har lockat kreativa personer, skriver Mathias Jansson.

Bilden av en ensam man som går mitt i vägen på en tom gata i Berlin spreds i nyheterna för ett tag sedan. Det var konstnären Simon Weckert som genom att dra en liten röd vagn efter sig med 99 mobiltelefoner hade lyckats lura Googles karttjänst och fått den att tro att det var trafikstockning på gatan, och därför rekommenderat alla bilister att ta en annan väg. Därför kunde Simon Weckert ensam strosa omkring på en bilfri gata i centrala Berlin.

Weckert är nu inte först med att ge sig på att hacka de stora nätjättarna. På våren 2008 avslutade den Österrikiska konstnärsduon Ubermorgen.com sin trilogi EKMRZ där de gav sig på de tre jättarna Google, Amazon och eBay. GWEI – Google Will Eat Itself använde sig av Googles egen annonstjänst för att placera annonser på dolda hemsidor där en robot klickade sig igenom reklamen och skapade inkomster till konstnärerna. Pengar som sedan användes för att köpa aktier i Google.  I realiteten var inkomsterna minimala, men i teorin skulle Google kunna betala ut tillräckligt mycket pengar genom sitt annonsprogram så att Ubermorgen.com skulle kunna ta över aktiemajoriteten i Google.

De två andra projekten var Amazon Noir – The Big Book Crime där de använde Amazons funktion för att förhandsgranska böckerna innan man köpte dem. Ubermorgen.com gjorde ett program som kunde hämta hem alla sidorna digitalt ur databasen och sedan skapa en fullständig ny digital kopia av boken som vem som helst gratis kunde ladda ner från nätet. I The Sound of eBay samlade en robot in information om användaren från eBays databas och översatte informationen till en låt som man kunde ladda ner och lyssna på.

Konstnären Paolo Cirio som stod bakom mycket av tekniken till EKMRZ skapade 2011 projektet Face to Facebook. Han laddade ner 1 miljon profilbilder från Facebook och med hjälp av teknik för ansiktsigenkänning sorterades bilderna efter deras ansiktsuttryck och publicerades sedan på en påhittad datingsida. Gemensamt för alla de här konstprojekten är att de använder sig av de stora datamängder som nätjättarna samlar på sig om sina användare.

Skandalerna kring de stora nätjättarna har varit många den senaste tiden och allt handlar om data. Hur den samlas in, till vilka den sprids och hur den sedan används. Läser man böcker som Internet är trasigt : Silicon Valley och demokratins kris av Martin Gelin och Karin Pettersson eller Tio skäl att genast radera dina sociala medier av Jaron Lanier så blir man mörkrädd. De sociala plattformarna har med sina monopol och sina hänsynslösa affärsmodeller blivit ett hot både mot demokratin, yttrandefriheten och folkhälsan.

Men det är egentligen inte tekniken det är fel på utan affärsmodellen. Syftet är att tjäna så mycket pengar som möjligt åt aktieägarna och det gör man genom att sälja annonser. Man erbjuder en gratis tjänst, där grundidén från början var att skapa dialog, knyta ihop människor och skapa mer tolerans i världen, men jag tror det är få som tycker att den visionen har infriats. De som utnyttjar tjänsterna kallas användare, men de skulle likaväl kunna kallas anställda, då vi användare i praktiken används som gratis arbetskraft med syfte att producera användardata som de sociala jättarna sedan kan använda för att sälja annonser till specifika grupper. Allt styrs av företagens superhemliga algoritmer som är gjorda för att skapa så stort engagemang som möjligt och därmed så stor avkastning som möjligt.

Om din granne missköter sig och inte klipper sin häck blir du betydligt mer engagerad under en längre period än om han skötsam och klipper den. Därför premieras människans dåliga sidor i sociala medier och utnyttjas också skrupellöst av främmande makter, radikala grupper och enskilda rättshaverister för att sprida hot, hat och desinformation för att påverka och skada demokratin. Att de sociala jättarna anser sig vara teknikneutrala, och inte publicister, gör att de länge har ignorerat att ta ansvar för vad som publiceras på deras plattformar. Men å andra sidan varför skulle de göra det? De tjänar ju bra på nuvarande affärsmodell. Facebook redovisade en vinst på 16,9 miljarder dollar i en kvartalsrapport från 2019.

Det är därför inte så konstigt att konstnärer ger sig på de stora sociala nätverken. Det är ju som kampen mellan David och Goliat. Att hitta kryphål och lura avancerade system är något som alltid har lockat kreativa personer och ibland är det kriminella som vill tjäna pengar och ibland är det konstnärer som vill påtala brister i vårt samhälle.

The post Konstnärer som hackar de stora nätjättarna first appeared on Opulens.

SPRÅKFRÅGA. Hej! Fick en fråga av mina elever varför man säger googla om att söka info på nätet? Vi hade gått igenom ordklasser och såklart fattar jag att det är Google som avses, men det finns väl andra sökmotorer, till exempel Bing och Yahoo? Blev lite ställd av frågan. / Med vänlig hälsning, Mikael

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Hej Mikael!

Vad du råkat på för fenomen är ju detta att ett företag blivit så dominerande att det kommit att stå för hela begreppet och tyvärr kan jag inte ge dig någon fancy grammatisk term för detta. I stället får jag hämta ett liknande exempel från engelska språket för att förtydliga vad det handlar om.

I USA grundades Hoover 1908, som det första dammsugarfabrikatet, och de fick sådan dominans på marknaden att man nästan inte tänkte på att det fanns andra tillverkare av dammsugare.

I Storbritannien – som var största exportmarknad – blev då språkbruket till exempel: ”I’m going to Hoover my carpet today”. Något som överfört till svenska förhållanden skulle bli något i stil med ”Idag ska jag electroluxa min matta”. Man kan ju leka med tanken att ”jag ska handla kläder billigt” skulle kunna uttryckas med orden ”jag ska ullareda”.

Att Hoover kom just från USA är lämpligt rent pedagogiskt, då mycket terminologi och många juridiska begrepp kring marknadsföring kommer därifrån. I detta fall handlar det om ”generic trademark” vilket just är ett företagsnamn som sedan används generellt. Till exempel när en kund i min pappas bokhandel sa att han ville köpa en fin “Parkerpenna”, men efter ett tag verkade mena vilket märke som helst.

Fast nu glider jag iväg lite från din fråga. Här är det substantivet som fått en bredare betydelse, men att ett företagsnamn blir ett verb är en ovanligare företeelse som verkar kräva att det råder ett närmast de facto monopol, som vi nog får erkänna att Google har som sökmotor.

Som en lite mustig avslutande detalj kan det nämnas att om man vill gräva upp skit om en politisk motståndare eller fiende säger man på amerikansk slang: ”I’m gonna google his arse off”.

The post Språklådan: Varför heter det googla? first appeared on Opulens.

SAMARBETEN. Företag som Google och Amazon har ett nära samarbete med amerikanska underrättelseorgan. Nyligen protesterade anställda vid Google mot att företaget hjälpte till med utvecklingen av ett projekt vid Pentagon, skriver Lars Borghem.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

I en tidigare artikel skrev jag att alla som använder Facebook, Google, Instagram och andra sociala medier omedvetet bidrar till dessa företags utveckling och vinster. Borde vi få betalt för vårt strävsamma slit vid dataskärmarna?

Kanske vi också underminerar själva tillgången till arbete genom att bidra till en datorisering eller robotisering av arbetet. Men måste vi inte bejaka den teknologiska utvecklingen om vi samtidigt kräver att få del i dess vinster? Maskinerna är väl våra vänner? Jovisst!

Här ska jag ta upp en annan underrapporterad aspekt på vår tid vid dataskärmarna. Företag som Google och Amazon har ett nära samarbete med amerikanska underrättelseorgan. Nyligen protesterade anställda vid Google mot att företaget hjälpte till med utvecklingen av ett projekt vid Pentagon, det amerikanska försvarsdepartementet (DoD). Projektet heter Maven och går i marknadsföringen ut på att använda artificiell intelligens (AI) i krigföringen mot IS och mot alla mål där drönare används. Varje dag samlar amerikanska spionplan och satelliter in mer data än vad alla anställda på DoD skulle hinna analysera under hela sina liv. Här måste datorerna och AI ta över!

Ryssland och Kina har naturligtvis sina egna projekt för att använda AI för spioneri och för krigföring. Eric Schmidt som lett utvecklingen på Google under många år menar att för att behålla sin militära och ekonomiska överlägsenhet i världen, måste USA också behålla försprånget inom AI.

Nyligen har både New York Times och The Guardian rapporterat om att fler civila nu dödas i Afghanistan av regeringsstyrkor samt amerikanska bombplan och drönare än som dödas i attacker från talibaner och IS.

Maven har redan använts några år i Mellersta östern och i Afrika som den här rapporten visar. Men antingen det gäller att välja ut personer att döda med hjälp av drönare eller att känna igen tidigare kunder som kommer in i en butik, är systemen på intet sätt felfria som den här artikeln visar.

Sedan president Nixon avskaffade systemet där vem som helst i USA kunde väljas ut för krigstjänst (George W Bush och Donald Trump kunde genom kontakter och läkarintyg klara sig från att skickas till Vietnam) har krigen kommit på längre avstånd från berörda familjer och från media. Tidningar som Washington Post och företag som Amazon har alla nära samarbeten med amerikanska säkerhetsorgan men de intressekonflikter som uppstår, när det gäller att informera allmänheten om utvecklingen av AI eller om krigen, saknas i rapporteringen.

Watson Institute vid Brown University har sedan länge ett projekt där man dokumenterar de amerikanska krigens kostnader. Här en karta som visar var det pågår bombningar med drönare och flygplan (Jemen, Somalia, Libyen, Afghanistan, Pakistan, Irak och Syrien). Länder där det pågår annan mer eller mindre hemlig militär aktivitet är naturligtvis ännu fler.

Så här sitter vi vid våra datorskärmar, tv-apparater eller smarta telefoner samtidigt som vi bidrar till utvecklingen av AI, som i sin tur är pådrivande när det gäller att göra krigen mer opersonliga och dödandet av civila mer anonymt.

Medan krigen pågår och flyktingströmmarna ökar tar många tacksamt emot tips på någon riktigt bra tv-serie att grotta ner sig i. Visst, det måste vi väl kunna unna oss?

The post Medan krigen pågår first appeared on Opulens.

ERKÄNNANDE. Vi måste kräva erkännande för vårt arbete antingen det gäller vårt användande av Wikipedia, Facebook och andra sociala medier eller för vårt arbete som oavlönade skribenter, skriver Lars Borghem.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

I en ledare i Dagens Arena den 29 april argumenteras för att försöken att påverka balansen mellan arbetstagare och arbetsköpare till arbetstagarnas fördel är arbetarrörelsens viktigaste strid.

Låt oss följa några ledtrådar in i kapitalets labyrint och ut igen! Får vi åtminstone syn på tjuren?

Ny lagstiftning i USA gör det möjligt att ta reda på hur vinsterna i stora företag fördelas mellan arbete och kapital. En artikel i New York Times från maj 2018 visar följande för några företag:

Marx ratio eller Marx index visar relationen mellan ett företags vinst per anställd och hur mycket en genomsnittlig arbetare kompenseras för sitt arbete. I Home Depot, en detaljhandelskedja som specialiserar sig på att sälja produkter rörande inredning och byggnadsmaterial till slutkunder, var indexet 1.01. Det betyder att vinsten per anställd var ungefär lika stor som medianlönen i företaget.

Du kan gå in på sidan hos New York Times och söka på andra företag. För Facebook ser det ut så här:

Alla vi som använder Facebook, Google eller Instagram är kanske inte medvetna om att vi därigenom bidrar till företagens vinster. Nu växer argumenten för att vi borde ha betalt för den tid vi spenderar på detta.

I en aktuell artikel av Livia Gershon i Longreads redogör hon för några forskningsresultat men också hur några aktionsgrupper har bildats. Särskilt när det gäller artificiell intelligens är utvecklingen mycket snabb och de flesta av oss har ingen aning om på vilket sätt vi bidrar till att utveckla självkörande bilar, ansiktsigenkänning eller datorernas förmåga att tolka text.

Arbetar vi alla på att göra det mera lönsamt att ersätta arbetskraft med datorer och robotar, när vi googlar, laddar upp bilder på Instagram eller använder Facebook?

Livia Gershon anknyter till en klassisk essä från 1975 om synen på hushållsarbete, av feministen Silvia Federici (essän hittas här), och hittar likheter mellan många hemmafruars situation på 1970-talet och hur vi omedvetet arbetar åt de stora sociala medierna i dag.

Även mycket av det ideella arbete som driver Wikipedia, bloggar, poddar eller tidningar och tidskrifter på nätet som inte betalar för artiklar som de får sig tillsända, bidrar till vinsten hos företag som Google, Amazon, Facebook och andra.

Samtidigt pågår försök att organisera grupper som kan förhandla med företag, men utgången är beroende av hur lagstiftningen kan påverkas på nationell och internationell nivå.

Dorothy Howard som arbetat på Wikipedia och som doktorerar på digitalt arbete vid University of California San Diego menar att vi får inte tro att vetenskapen och den tekniska utvecklingen alltid måste ligga före vår förmåga att reglera den. Vi måste kräva erkännande för vårt arbete antingen det gäller vårt användande av Wikipedia, Facebook och andra sociala medier eller för vårt arbete som oavlönade skribenter.

The post 1 maj: Arbete, kapital och Facebook first appeared on Opulens.

PODD. Tidningarna Journalisten och Författarens chefredaktörer Helena Giertta och  Lisa Bjurwald pratar om Hanif Bali-gate som ledde till att den profilerade moderatpolitikern avgick från partistyrelsen och slutar twittra. Det diskuteras även publiceringarna kring den avlidne före detta chefen för Stadsteatern Benny Fredriksson, om hat på Google och om Författarförbundets påtryckningar mot den egna tidningen.

Om podcasten Bjurwald med Giertta och tidigare avsnitt >>

The post Hanif Balis hatsvans bet honom själv i svansen first appeared on Opulens.

DESINFORMATIONSKRIGET. “De har också en betydande indirekt påverkan på nyhetsflödet eftersom de uppviglar till konflikter och haussar genomslaget för sina meningsfränder och uppdragsgivare i sociala medier”, skriver Sofia Nerbrand apropå att Facebook och Google idag, tisdag, lämnar ut nya uppgifter om hur ryska aktörer utnyttjat deras plattformar.

Ingen kan längre tro att inte Kreml bidrog till att sätta den osäkra revolvern Donald Trump i Vita huset. Ryssland hade också bevisligen ett finger med i spelet i valet på Taiwan 2016. Det står också klart att ryssarna stödjer nationalistiska partier i Europa med pengar och mycket talar för att även separatiströrelsen i Katalonien får näring från president Putins Ryssland. Hans mål är att destabilisera EU och Nato för att själv vinna relativ makt på den globala scenen.

Putins krig ser inte ut som det traditionella med bomber och militärer. Istället är det ett desinformationskrig som utkämpas med hjälp av nättroll och bots (personer respektive datorprogram). Dessa ljusskygga aktörer spinner falska nyheter och för det otränade ögat är dessa soldater mycket svåra att upptäcka. De har också en betydande indirekt påverkan på nyhetsflödet eftersom de uppviglar till konflikter och haussar genomslaget för sina meningsfränder och uppdragsgivare i sociala medier. På så sätt letar sig deras agenda och perspektiv in i den offentliga debatten i traditionella medier. Mycket försåtligt med andra ord.

Nu står lärande maskiner som kan agera självständigt och ”mänskligt” på tröskeln att omforma världen som vi känner den. Mycket till det bättre, men den nya tekniken gör det också möjligt att tillverka ljud och bild för att luras och smutskasta. Forskare på University of Washington har låtit göra en video med Barack Obama där han talar in i kameran – det är bara det att det aldrig har ägt rum. Hela videon är fejk, tillverkad av datorer med artificiell intelligens.

Propaganda och felaktig information har alltid funnits som en viktig del av krigföring. Men internet, smarta maskiner och animation tar genren till en helt ny nivå. Föreställ er en verklighet där ni aldrig kan veta om det ni ser och hör andra säga över nätet verkligen är sant. Ljud och bild är inte längre ”bevis”, utan kan användas för att visa motsatsen. Att dessa videos och andra sinnrika falska meddelanden dessutom kan spridas för vinden och bli virala förskräcker. Framtidsforskaren Amy Webb som studerar de nya teknologiernas samhällspåverkan menar att utvecklingen är ett existentiellt hot mot journalistik och tillit (Dagens Nyheter 28/10).

Nyheter går inte längre att lita på. Sanningen är utrotningshotad. Världen kommer att bli mer Kafkalik. Demokratin försvagas. För hur ska vi komma överens om prioriteringar och gemensamma regler när fakta inte längre är fakta? Och tro inte för ett ögonblick att den svenska valrörelsen kommer att bli lämnad ifred. Många med skumma intressen är redan här.

Men misströsta inte helt. Framtiden är inte förutbestämd. Vi äger alla en liten del av den, inte minst eftersom vi alla är en del av informationsekosystemet. Vi väljer själva vad vi tror på och vad vi delar. Den nya tekniken ger också möjligheter att hitta marodörerna. Underrättelseverksamhet och kontraspionage – och avslöja bluffarna publikt – har fortfarande en avgörande betydelse, men kan inte bara skötas av staten. Även de företag som hanterar data och utvecklar den nya tekniken har ett ansvar att ge människor verktyg att navigera i en ny, inte bara skön värld.

En positiv pusselbit är att Facebook och Google idag, tisdag, kommer lämna ut nya uppgifter om hur ryska aktörer utnyttjat deras plattformar. De ryska trollen spred högerextrem propaganda riktad mot Hillary Clinton till 126 miljoner amerikanska Facebookanvändare – mycket mer än vad som tidigare varit känt – och lyckades också sprida över tusen videoklipp på YouTube under valrörelsen 2016.

Börjar ni förstå vidden?

Alla artiklar av Sofia Nerbrand

The post Du nya inte bara sköna värld first appeared on Opulens.