VIRTUELL VERKLIGHET. Mats Barrdunge ger sig i kast med VR-tekniken. Men är då Virtual Reality en “reality”, alltså en verklighet? Här följer en reflektion kring frågan, ett svar och en framtidsprognos. 

Jag hade för höga förväntningar när jag första gången prövade VR-tekniken. Jag blev faktiskt… lite besviken. Jag hade väntat mig en mer omtumlande upplevelse och inte någon grumlig, suddig låtsasupplevelse. Men efter en stunds utforskning av den medföljande gratisskivan hittade jag en del godbitar.

När en muskulös och aggressiv person hotade mig med en brinnande svetslåga framför näsan tänkte jag ”det här är inte på allvar”. Intressant, som om jag inte visste det i förväg. När jag sedan förflyttades till en motorväg utanför London, skjutandes på beväpnade motorcyklister i en skåpbil med ett handeldvapen i ena handen, vidgades omedelbart rumsupplevelsen. Jag blev tvungen att ändra uppfattning.

VR-tekniken har framtiden för sig genom att den på ett nästan skrämmande realistiskt sätt kan simulera det verkliga rummet vi upplever genom våra sinnen. 

Men verkligheten är ett halt ord. Vetenskapen pratar om parallella världar på ett sätt som ingen vanlig människa kan begripa men där vi noviser ändå fattar poängen, att det vi tror vara verkligheten kanske bara är ett specialfall av den.

Problemet med vår uppfattning om verkligheten sammanhänger med att vi tror på det vi ser och upplever genom våra sinnen. Visst, spegelreflexen av pinnen som vi sänker ned i vattnet är inte själva pinnen. Vilket alla kan förstå med sitt förnuft eller reflektiva tänkande. Men verkligheten är en term som har en djupare innebörd och inrymmer allt det som vi upplever som verkligt. I vardagsspråket använder vi oss av uttrycket ”inre verklighet” för att säga att det finns en annan verklighet inom oss som består av tankar, känslor, minnen och viljeyttringar, och skiljer sig från den vi upplever med våra yttre sinnen. Men är Virtual Reality en reality, alltså en verklighet?

Facebook eller Meta står i startgroparna för att ta ett stort steg framåt i den digitala teknikutvecklingen och har köpt upp företaget Oculus som ligger i framkanten av VR-teknologin. Många spekulerar i om vi i framtiden kommer att vara uppkopplade mot virtuella 3D-världar i något som påminner om den sociala 3D-plattformen Second Life.

Det låter inte särskilt spännande eller ens nytt om deras vision av ett Metaverse ska revolutionera vår syn på internet. Men antag att vi i framtiden kan utveckla en ny typ av datorglasögon, som inte nödvändigtvis är uppkopplade mot ett närverk, men som har så stor processorkraft att den kan måla om allt det vi ser. En form av Augmented Reality (AR) eller förstärkt verklighet som integreras med stereoskopisk 3D. Det är ett faktum att vi inte kan göra något åt färgen på betongens gråhet eller den svarta asfalten. Men tänk om vi kunde färglägga dessa i gladare och skimrande färger, enligt samma principer som man med ett bildbehandlingsprogram ändrar färgerna i en bild. Då skulle vår närmiljö ges ett mer tilltalande utseende. Om vi antar att glasögonen är så avancerade att de utan glitchar eller störningar kan följa rörliga föremål då skulle vi kunna måla om hela vårt upplevelsefönster mot världen efter våra subjektiva preferenser. Då blir det bara fantasin som sätter gränser för hur vi vill att våra nära och kära skall se ut.

Om Facebooks vision av ett Metaverse kommer att innebära en revolution inom digital kommunikationsteknologi måste det innebära något mer än en förbättrad version av Second Life. Det måste också innebära att vi lämnar skärmtittandet och använder oss av en annan teknisk apparat eller device.

Det behövs kanske en ny typ av datorglasögon eller visir som kan måla om vår upplevda yttervärld efter våra subjektiva ideal, och som kombineras med en nätverksuppkoppling med information om intressanta platser eller pilar som pekar mot till exempel riktningar där dina vänner befinner sig. Om tillräckligt många människor dagligen kommer att använda sig av sådana glasögon för att orientera sig i en stadsmiljö, träffa vänner, göra sina inköp, gå på restaurang eller besöka muséer, kommer alla att uppleva verkligheten på sitt eget personliga och subjektiva sätt. Då är frågan om vi kommer att kunna tala om verkligheten som något gemensamt och kunskapen som något objektivt. Det vi kallar för empirisk kunskap som är den gemensamma grund alla naturvetenskapliga discipliner står på skulle då kunna uppfattas som ett äldre synsätt. Men då är vi utelämnade åt vår egen och andras fantasi och träder in i en hallucinatorisk framtid som inte kräver sinnesutvidgande droger. 

På Globen invid Avicii-arena ligger Sthlm VR Center där man kan spela olika VR-spel i enspelar- eller flerspelarläge med Oculus-tekniken. Det är allt ifrån enkla spel där man skjuter eldskastande grodor eller anfallande pirayor, till det mer avancerade spelet Half-Life: Alyx (Valve Corporation), som fått mycket beröm för sin grafik och interaktivitet. På plats får man instruktioner av personalen och Adelin ger mig god hjälp i hur man skall använda handkontrollerna och i valet av spel. Innan min speltid tar slut frågar hon om jag vill gå ut på plankan.

Javisst, svarar jag men tillägger att jag faktiskt är lite höjdrädd. När jag försiktigt går ut på plankan i en höghusmiljö på mer än hundra meters höjd frågar hon om jag inte skall ta ett steg till vänster. Nej absolut inte, svarar jag bestämt, jag vill inte lära mig att göra något i VR som man inte kan göra i verkligheten. KBT (kognitiv beteendeterapi), replikerar hon, vilket också är ett godtagbart svar på en av alla möjliga praktiska tillämpningar av VR. Dess främsta syfte är kanske inte att överträffa spelupplevelsen hos datorspel utan här öppnas helt nya möjligheter som ett verktyg till fjärrstyrning, forskning, utbildning och psykologisk terapi, men vad som göms i framtiden vet ingen.

Kanske vår verklighet övergår till ren fantasi, då vi blir det vi tänker och styrs av idéer från vårt inre. Då träder vi in i en ny tidsålder där vi skapar och utformar vår egen upplevelse av verkligheten och lämnar det okunniga tillstånd då vi tror på allt vi ser.

The post Verkligheten är ett halt ord first appeared on Opulens.

DATASPEL. Svenska spelutvecklarna Dice firar 30 år med ett samarbete med Kungliga Operan. Fyra konserter planeras till hösten.

Spelföretaget Dice tillhör pionjärerna bland de stora svenska bolagen. I år firar studion bakom serier som “Battlefield” och “Mirror’s edge” 30 år med pompa och ståt. En del av firandet består i fyra konserter på Kungliga Operan.

“Att fånga publiken via ljud och musik har alltid varit viktigt för Dice under våra 30 år och fortsätter vara så även i dag och beyond. Att kunna gå ihop med Kungliga Operan och Kungliga Hovkapellet och verkligen göra denna musik rättvisa har verkligen varit en highlight for oss”, skriver Lars Gustavsson på Dice i en kommentar till TT.

Konserterna, som spelas med dubbla uppsättningar den 9 oktober följt av enskilda föreställningar den 28 och 29 samma månad, kommer enligt ett pressmeddelande att erbjuda “elektroniska ljudkaskader som möter det maffiga orkestersoundet från Kungliga Hovkapellet”.

“Musiken spelar en oerhört viktig roll i dator- och tv-spel och når ut till många som sällan besöker ett operahus. Genom vårt samarbete med Dice vill vi uppmärksamma den musikaliska kvaliteten i verken genom att Kungliga Hovkapellet framför ett flertal stycken från välkända spel. Samtidigt hoppas vi att locka fler besökare som kommer till Kungliga Operan för första gången”, skriver Birgitta Svendén, vd på Kungliga Operan i ett uttalande till TT.

Videokonstnären Andreas Nilsson har tillsammans med Dice gjort visuella projektioner som ackompanjerar musiken.

Dirigerar gör Christian Schumann.

Marcus Alexandersson/TT

The post Jubilerande spelmusik till Kungliga Operan first appeared on Opulens.

PUSSELSPEL. “Unpacking” handlar om att hitta sakers rätta plats, men det är också en berättelse om livet. Indietiteln har blivit en succé.

– Vi insåg inte att det skulle fånga folk så intensivt, säger Jeff van Dyck, en av skaparna.

Första egna rummet, studentlägenheten och att våga steget att bli sambo – att flytta är inte sällan kopplat till stora livshändelser. Indiespelet “Unpacking” tar fasta på det. Spelet går helt enkelt ut på att packa upp föremål ur flyttkartonger, och att hitta dess platser i olika rum och bostäder.

När spelet visades upp på en mässa överraskades skaparna Witch Beam av hur lång kön var, och hur starka åsikterna var om var saker och ting ska ligga.

– Var du lägger dina grejer är så personligt, och folk har väldigt starka åsikter om var du borde ha dina gafflar, säger Jeff van Dyck, kompositör och ljudansvarig vid den Brisbanebaserade studion, med ett skratt.

Vems bohag som packas upp sägs aldrig med ord. I stället berättas livshistorier via en persons föremål.

Idén kom från spelets skapare Wren Brier och Tim Dawson, som blev kära och flyttade ihop. Tims flytt var inte särskilt organiserad. Varje flyttkartong som öppnades var en överraskning.

– Man visste aldrig vad som skulle komma upp. Wren sade att det kändes som ett spel, nästan som “Tetris”.

Svenska Stugan hjälpte

Duon kom i kontakt med svenska Stugan, ett program där branschveteraner hjälper aspirerande spelskapare med deras projekt, och tillbringade två månader i Sverige 2018.

– Där insåg Wren och Tim att det fanns en möjlighet att berätta en intressant historia genom föremålen, säger van Dyck.

Jeff van Dyck berättar att han med musiken kunde förstärka berättelsen.

– Bakgrundsmusiken utvecklas långsamt genom banorna. Nya instrument adderas för att markera att nya personer träder in i hennes liv, förklarar han.
Ljuden när föremål ställs ner är också olika, beroende på var det ställs.

– Det slutade med att vi skapade 14 000 olika ljud för att flytta runt föremål, vilket är löjligt (många), säger van Dyck.

Varje föremål är till följd av pixelgrafikens begränsningar inte överdrivet detaljrika.

– Så jag tyckte att det vore coolt om det tillhörande ljudet istället var hyperdetaljerat.

Familjeprojekt

Rent praktiskt blev det ett familjeprojekt där van Dycks fru och barn engagerades i att spela in ljudet av olika föremål som placeras på olika ytor i hemmet.

– Det var en lång och tradig process, säger van Dyck med ett skratt.

Men arbetet har gett resultat. 100 000 sålda exemplar nåddes på mindre än två veckor, mer än dubbelt så många som det totala säljmålet. “Unpacking” har också vunnit en lång rad priser under året.

– Vi insåg inte att det skulle fånga folk så intensivt, säger van Dyck.

Nu arbetar Witch Beam på sitt nästa spel, det än så länge hemliga “Team Popo”.

– Många indiespel säljer inte många exemplar, och det är en oändlig kamp för att bygga något som folk gillar. Men med framgången kommer ett visst lugn, att vara avslappnade in i nästa projekt, säger Jeff van Dyck.

Gustav Sjöholm/TT

The post Över 14 000 ljud i succén “Unpacking” first appeared on Opulens.

FILMISKT. Mats Barrdunge ger en introduktion till RPG-genren i datorspelens värld. Det handlar om rollspel som ligger nära filmens berättarteknik.

Japanska dataspel har en stark ställning inom genren RPG (role-playing game/rollspel), vilket är berättelsestyrda spel med karaktärer som utvecklar färdigheter och uppgraderar sin utrustning efter avklarade uppgifter. Oftast följer man sin karaktär i tredje person, i helfigur bakifrån, till skillnad från ett förstapersons skjutspel där man bara ser en gevärspipa eller något dylikt, men inte sig själv.

Av egna sonderingar bland bekanta som är helt oinvigda i dataspelsvärlden, verkar deras bild av vara just förstapersons skjutspel som spelas online. Men detta är något av en missuppfattning.

Själv karakteriserar jag mig som en offlinegubbe som gillar RPG-spel eftersom dessa spel är de som mest efterliknar filmens berättande och dramaturgi. Visst finns det svåra moment i RPG-spel men om man tar sig förbi alla sådana hinder blir spelet mer som att följa ett dramatiskt förlopp i en actionfilm där du själv spelar huvudrollen. Jag skulle vilja påstå att det är RPG-spelen som driver spelutvecklingen framåt. Miljöerna, karaktärerna och föremålen utmärks av en allt större detaljskärpa. Ljussättningen, bilddjupet och animationerna blir alltmer realistiska.

RPG-spelen är de konstnärligt mest utvecklade spelen och integrerar flera olika konstformer som film, musik, litteratur, men berör även ämnen som filosofi, historia, mytologi, moral och politik. Men termen RPG-spel kan vara på upphällning och förkortas allt oftare med ”action rollspel” som en motsats till ”first person shooter”-spel, även om dessa gränser inte är alldeles klara.

Final Fantasy (Square/ Square Enix) är en lång serie av RPG-spel som utvecklats i över trettio år på olika plattformar och 2020 kom en remake av Final Fantasy 7 som blev en stor succé och fick många utmärkelser. Det är ett färgsprakande, fartfyllt och explosivt RPG-spel, där du ska rädda planeten som medlem av den ekoterroristiska gruppen Avalanche. Du strider mot energiföretaget Shinra i den fiktiva staden Midgar och deras utvinning av det flytande ämnet Mako som driver stadens reaktorer.

Mako består av livsenergi från döda själars minnen och Avalanches mål är att frigöra denna livsenergi genom att förstöra Shinras reaktorer. Grafiken är förhållandevis enkel men spelet är genomarbetat ner till minsta detalj vilket skapar en helhetsupplevelse av berättelse, karaktärer, repliker och utmanande fighter. Spelet riktar sig främst till ungdomar men här får alla generationer utrymme till exempel i form av barnens lekar och de äldres visdomar.

Spelet gestaltar ett starkt övervakat och inhägnat samhälle på randen till undergång men samtidigt finns det mycket livsglädje, samhällelig samarbetsvilja och ett starkt hopp om överlevnad. Dock är det fighterna som gör detta spel så speciellt. Som i så många andra japanska datorspel utförs fighterna i en närstrid, med pareringar, blockeringar och snabba attacker, men i Final Fantasy 7 remake måste man också kvickt växla mellan olika karaktärer i slagsituationerna.

Du kämpar nästan aldrig ensam utan i en grupp med två, tre och ibland fyra personer. För att lyckas bemästra dina ibland mycket svåra fiender måste du under striden växla mellan de karaktärer du har att tillgå för att använda deras särskilda egenskaper.

Protagonisten heter Cloud Strife, som är en ung, stilig och karg f.d. soldat. Men den starkast lysande stjärnan är den mycket överdimensionerade, dynamiske och impulsive Barret, som förutom att aldrig väja för någon fajt mest ömmar för sin lilla dotter Merlene.

Bredvid dessa kämpar den snygga och blixtsnabba Tifa och den sköna och magiska Aerith, vilket sammantaget skapar en grupp, där medlemmarnas egenskaper kompletterar varandra och där man måste lära sig bemästra samarbetets stridsteknik.

Som i så många RPG-spel har man också att strida mot särskilt starka fiender, så kallade bossar eller monster, vilket är något som japanska datorspel utvecklat till fulländning.

När vi i västerlandet skapar de mest fruktansvärda monster vi kan tänka oss blir det ofta någon avbildning av djävulen. Men japaner som inte har den kristna föreställningsvärlden i bagaget kan hitta på lite vad som helst. En av de svåraste bossarna i spelet är den mobila och flygande stugan, Hell House, som bemästrar flera magiska krafter och titt som tätt öppnar upp en dörr och drar in och dränerar kämparna på deras kraft. En annan är Fat Chocobo, en kycklinggul överviktig fågel, som sitter på sin bak och ibland hoppar upp och sätter sig på en om man inte passar sig. I andra japanska RPG-spel, som i Metal Gear-serien (Konami) och Nier: Automata (Square Enix), finns det också en del märkliga bossar, för att inte tala om det fruktansvärt svåra spelet Bloodborne (From Software), som med Dark Souls-serien anses ha spelvärldens kanske absolut svåraste bossar. Den 25:e denna månad släpper From Software sitt nya spel Elden Ring och veckan innan släpps Horizon Forbidden West (Guerilla Games). Ett annat RPG-spel som spelvärlden har höga förväntningar på i år är God of War Ragnarök (Santa Monica Studio).

Den japanska stridskonsten passar perfekt för dessa spel som utmärker sig genom precision, intensiva dueller och en hög svårhetsgrad.

Bloodborne är uppbyggt kring flera olika miljöer men i centrum tronar den fiktiva stad, Yharnam, där odjur och monster stryker omkring på gatorna i en kyrkogårdsliknande miljö på jakt efter blod. Hela spelet kretsar kring blodet och man anar att konstruktörerna har hämtat sin inspiration från den kristna blodmystiken. Blodet, eller blodekon, är också spelets valuta och dina samlade poäng som bygger upp karaktärens styrka och färdighet, men är också det som dränerar allt liv.

Bloodborne är totalt humorfritt och har på ett skickligt sätt byggt upp en skrämmande och obehaglig miljö där farliga fiender lurar bakom varje hörn, fyllt med obehagliga ljudeffekter och många nyanser av svart. Spelet blir inte lättare av det inte finns några kartor att följa, inga klart uttalade uppgifter utan endast dunkla meddelanden utspridda lite varstans. Det går helt enkelt inte att ta sig igenom detta spel utan att använda sig av andra spelares erfarenheter och en video game walkthrough. Det finns inte en enda lätt motståndare och varje boss är sin egen nervslitande utmaning. Det som attraherar spelare till Bloodborne är att det bygger på mycket precisa rörelser i exakt rätt ögonblick. Det finns inga genvägar utan varje boss måste nedkämpas med precision till sista blodsdroppen, även om de är behäftade med vissa svagheter. Bloodborne är en mardröm men belöningen för att du tar dig igenom detta spel är att du kommer att sova gott.

I detta spel, liksom i flera andra japanska RPG-spel, som exempelvis NieR: Automata (Square Enix), går det fruktansvärt snabbt. Många motståndare besegras endast genom att man intar den rätta positionen, utdelar ett eller flera slag och sedan parerar.

Ett framträdande drag är närkampen och duellerna som hämtat stor inspiration från den japanska stridskonsten med svärdskämpande samurajer. Man måste invänta det rätta ögonblicket för att utdela sina fatala attacker eller göra undanmanövrar när fienden attackerar och sedan kontra med snabba motattacker. Den japanska stridskonsten passar perfekt för dessa spel som utmärker sig genom precision, intensiva dueller och en hög svårhetsgrad.

Final Fantasy VII remake och Bloodborne är på många sätt sina raka motsatser. I Final Fantasy VII kämpar du för ditt samhälles överlevnad mot ett energiföretag som exploaterar mänsklig livsenergi i en sammansvetsad grupp präglad av ett kamratskap och en familjär stämning. Det innehåller så mycket av glädje, mänsklig omtanke och framtidshopp att det är ett spel som får dig att bara må bra.

De snabba förflyttningarna mellan gruppens medlemmar och ett intensivt attackerande med användande av alla deras fysiska och magiska krafter gör fighterna till ett fantastiskt visuellt fyrverkeri. I Bloodborne vandrar du ensam omkring i din egen mardröm i ett ständigt skymningsljus omgiven av endast odjur och fiender. Final Fantasy VII är på inget sätt något lätt spel, men Bloodborne är så otroligt svårt, infernaliskt utformat, kräver en sådan hög precision och en rätt timing att jag tror att det kommer att spelas i minst femtio år till.

The post Japanska datorspel där du själv har huvudrollen first appeared on Opulens.

DATASPEL. Josef Fares prisbelönta spel “It takes two” ska filmatiseras, skriver Variety.

Den tidigare filmregissören, känd för bland annat genombrottsfilmen “Jalla, jalla” och “Kopps”, har tagit klivet över till spelbranschen och grundat företaget Hazelight Studios.

“It takes two” handlar om ett par som förvandlas till dockor och ska försöka lappa ihop sitt förhållande med hjälp av en psykolog.

Bolaget Dj2 Entertainment ska utveckla spelets premiss till en film och manusförfattarna till “Sonic the hedgehog”, Pat Casey och Josh Miller, är knutna till projektet.

– Det var så roligt att skapa världen och berättelsen i “It takes two”. Det är en stark intrig med många galna spelfigurer och har stor potential att bli en bra film eller tv-serie, säger Josef Fares i ett uttalande till Variety.

TT Nyhetsbyrån

The post Josef Fares spel “It takes two” blir film first appeared on Opulens.

I FOKUS. Fem korta, aktuella kulturtips från Opulens kritiker. Under titlarna hittas länkar till recensionerna i sin helhet. 

1. TEATER

Cyrano de Bergerac i regi av Alexander Mørk-Eidem
Recension av Lena S Karlsson
Stockholms stadsteater

En klassiker, här förlagd till modern tid. Dramats huvudperson är Cyrano, känd för den enorma näsan. Poeten och soldaten, spelad av Alexander Lycke, älskar sin kusin Roxane. Cyrano utan sitt groteska luktorgan ställer stora krav på den skådespelare som har den bärande rollen.

Alexander Lycke arbetar hårt på att göra Cyrano till en begriplig figur i våra ögon. Han drabbas på grund av sitt lyte av bristande självförtroende och vågar sig inte på att uppvakta damer, allra minst den vackra Roxane, här spelad av Josefin Asplund. Hon är en modern och självständig kvinna som enbart låter sig förföras av poesi och hon väljer Cyranos vän Christian, gestaltad av Lancelot Ncube. Han är den vackre men när det gäller litteratur totalt obegåvade soldaten som också älskar Roxane.

En arbetsseger, för regissör och ensemble, som tål att ses.

2. DOKUMENTÄR

Lena i regi av Isabel Andersson
Recension av Karolina Bergström

Lena Nyman efterlämnade hela sjutton kassar med gamla dagböcker efter sig, frenetiskt fulltecknade skrivhäften som hon innan sin bortgång 2011 bestämt sig för att låta efterlämna till omvärlden. Regissören Isabel Andersson fungerade som redaktör för utgivningen, och har i denna film kokat samman dagböckerna med minnen från kollegor och ett ofantligt frikostigt arkivmaterial.

Här får vi följa den unga Lenas väg in i teatern, dit hon blev skickad av sin tillbakadragna arbetarklassmamma som önskade dottern mer mod än hon själv haft, och den första filmrollen i Vilgot Sjömans censurbelagda ungdomsdrama 491.

Som Isabel Anderssons imponerande debutfilm Lena visar var skådespelerskan Lena Nyman så mycket mer än såväl sitt frispråkiga alter ego i Jag är nyfiken gul som den varma rövarmodern Lovis i Ronja rövardotter – och framförallt var hon för mycket för sin samtid.

3. BIOGRAFI

Världen väntar mig. Birgitta Stenberg, lusten och litteraturen av Paul Tenngart
Recension av Elisabeth Brännström

Världen väntar mig, den biografi som Paul Tenngart, författare och docent i litteraturvetenskap vid Lunds universitet – nu många år efter mötet på Ålstol – skrivit om Birgitta Stenberg tar sitt avstamp år 1950, då Birgitta som stjärnögd artonåring sitter på bistron la Reine Blanche, mitt i centrum av Paris vänstra strand. I handväskan ligger de små amfetmintabletterna Maxiton, som hon just har fått av sin nye vän, den begåvade unge poeten Paul Andersson.

I Världen väntar mig guidas vi nu med hjälp av hennes texter och privata dagboksanteckningar genom de upplevelser som lade grunden till hennes position som normbrytande författare och samhällsdebattör. Tenngart placerar Birgitta i ett historiskt skede, där berättelsen om hennes rastlösa liv och spänningssökande personlighet får avteckna sig mot en tidstypisk fond, fylld av politiska debatter, intriger inom kulturvärlden och de diskussioner om normbrytande sexualitet, ungdomskultur, droger och moral i största allmänhet, som vi fortfarande hör ekon av idag.

4. DRAMA

The Mad Women’s Ball
Recension av Sara Haldert

Överklassflickan Eugénie (Lou de Laâge) lever ett privilegierat liv i det sena 1800-talets Paris. Hon är vacker, kvicktänkt och hungrig på livet, men också instängd av samhällets och familjens normer för hur en kvinna ska leva – eller snarare inte leva. Familjen beslutar så småningom att hon ska spärras in på det ökända mentalsjukhuset Salpêtrière.

Men ”The mad women’s ball” är inte bara en beskrivning av kvinnors mardrömslika öden, utan även en bredare och smärtsam påminnelse om vad patriarkatet gjort med kvinnors kroppar och psykiska hälsa genom historien. En stor del av behållningen ligger även i Melanie Laurents och Laâges skådespeleri.

Laurents porträtt av sjuksköterskan Geneviève är känsligt och och intagande och Laâge ingjuter en imponerande bredd i den plågade men starka Eugénie. Tillsammans med vackert foto blir ”The mad women’s ball” en mycket sevärd film om baksidan av vad som ansågs vara den moderna vetenskapens födelse och vilka som föll offer för den.

5. SPEL

Days Gone
Essä av Mats Barrdunge

Days Gone är ett postapokalyptiskt spel från 2019 och påminner mycket om det kritikerrosade The last of Us (Naughty Dog), men fick ett blandat mottagande av kritikerna. Mats Barrdunge tyckte om spelets tekniska kvaliteter, de tjusiga miljöerna och att åka omkring på motorcykel genom det ödelagda Oregon, och utvecklar sina tankar till en essä om artificiell intelligens.

“Dataspel kan vara till stor hjälp och ses som simulerade övningar inför framtida möten med människoliknande androider. De blir som dynamiska speglar för våra tankar och känslor där vi kan studera oss själva i olika tänkbara och komplicerade situationer. Att vara diakonen S:t Johannes är inte bara utmanande dataspel med hög standard, utan kan också ses som självtest av vår egen moraliska standard.”

The post Kulturtips: Från sevärd Cyrano till postapokalyptiskt spel first appeared on Opulens.

SPELKULTUR. Dataspel kan vara till stor hjälp och ses som simulerade övningar inför framtida möten med människoliknande androider, skriver Mats Barrdunge, efter att ha spelat Days Gone.

Jag känner mig något kluven efter att ha spelat Days Gone (Bend Studio) och varit den snygge och välbyggde, men hårde och osympatiske Deacon St John (Sam Withwer), vars enda mål är att hitta sin försvunna hustru Sarah (Courtnee Draper). ”Deek” är en stereotyp karaktär med ett förflutet i ett laglöst mc-gäng och bär på krigserfarenheter från Afghanistan. Han tar uppdrag från olika överlevnadsläger i ett postapokalyptiskt Oregon dominerat av freakers, som av oklara skäl blivit infekterade av ett virus och förvandlats till stinkande galna zombies. ”Deek” är en orolig själ som aldrig vilar, aldrig nöjd, utan hela tiden stressar sig fram på sin motorcykel genom ett vackert och ödelagt landskapsområde. Hela tiden utsätts han för små grupper av överlevare som försörjer sig på överfall och rån, förutom en bisarr kult av renrakade individer som kallas för rippers och skär sig själva i ansiktet. De torterar alla i sin väg och anser freakers vara de mest högtstående varelserna av alla.

Days Gone är ett postapokalyptiskt spel från 2019 och påminner mycket om det kritikerrosade The last of Us (Naughty Dog), men fick ett blandat mottagande av kritikerna. Man ogillade protagonisten Deacon St John som var för endimensionell och variationen på uppdragen var för liten. Till dess fördelar och något som framförallt skiljer detta spel från andra postapokalyptiska spel är de utmanande situationerna som när horder av freakers rusar emot en.

Jag tyckte om spelets tekniska kvaliteter, de tjusiga miljöerna och att åka omkring på motorcykel genom det ödelagda Oregon istället för att som vanligt hoppa mellan olika platser, men fick moraliska betänkligheter av att mörda alla till synes hyggliga och vanliga civilpersoner i välordnade läger. De sköt förvisso mot förbipasserande, stal förnödenheter, kidnappade och mördade ibland personer från andra läger, men verkade inte bete sig värre än andra i denna extremt utsatta miljö. Deacon mobiliserar allt sitt adrenalin och hat mot dessa survivalists med resultatet att han blir en värre förbrytare och större massmördare, när han återkommande eliminerar alla i dessa läger. Däremot kan man utan några som helst betänkligheter skjuta ihjäl och döda hur många zombies som helst. Man tycker till och med att man gör dessa vansinniga existenser en välgärning om man tar livet av dom. Det intressanta med de kluvna känslorna man får inför att mörda människor som är som du och jag, är att det bara handlar om virtuella existenser i ett dataspel. Även om man vet att dessa individer inte existerar som levande mänskliga varelser fylls man ändå av en viss motvilja och får moraliska dubier över om man beter sig rätt.

Om mina reaktioner är uttryck för något allmängiltigt, som de flesta andra skulle känna i liknande situationer i virtuella verkligheter, skulle det kunna förstås som att vi människor upplever starka känslor och vill bete oss moraliskt även mot robotar som liknar oss själva. Att vi har känslor för maskiner, som en bil, dator eller mobil, har nog alla erfarenheter av. Ibland kan vi bli ursinniga på en bil som vägrar att gå igång eller om mobilen slutar att fungera, men känner oss nöjda om bilen spinner som en katt och mobilen reagerar blixtsnabbt. Prylar som tillfredsställer våra behov tenderar vi att behandla ömt, som om de vore levande varelser. Så hur kommer vi då att fungera i en miljö omgiven av människoliknande robotar? Vilka risker finns det med att tillverka robotar som liknar oss själva? Inom AI-teknologin är detta en fråga som redan debatteras flitigt. Man talar om ”uncanny walley” (kuslighetens dal), och att människoliknande robotar i rörelse kan ge upphov till obehagliga eller kusliga känslor så att vissa tillverkare föredrar att inte göra robotarna alltför lika oss. Men kommer det att stoppa oss? Hypotesen antar också att om roboten ser och beter sig exakt som en människa vänds dessa känslor till att bli positiva.

Med känslorna söker vi närhet och med tankarna söker vi distans

Inom science fiction-litteraturen och dataspelsvärlden dyker dessa människoliknande robotar eller androider ständigt upp. Men det är alltid något som fattas, som för androiden ”Data” i tv-serien Star Trek – The Next Generation, och hans återkommande problem med avsaknaden av ett känsloliv. Däremot är det inte något fel på hans tankeförmåga, som är mer utvecklad än vår, och han verkar även ha ett ego och förmågan att reflektera över sig själv och sin omgivning. Men här är det något som inte stämmer. Vare sig inom populärkulturen eller bland AI-experter verkar man ha förstått att robotar inte kan tänka om de inte också kan känna känslor eftersom där det finns tankar finns det också känslor. Även om robotar kan tala och formulera begripliga språkliga satser skulle jag vilja påstå att robotar inte kan ha någon mänsklig tankeförmåga om de inte också har ett mänskligt känsloliv.

För att kunna säga något generellt om detta oerhört komplexa sammanhang skulle man kunna jämföra känslor och tankar med storheterna tid och rum. Enligt den tyske filosofen Immanuel Kant (1724–1804) är tid och rum inbyggda i våra åskådningsformer, i vårt sätt att förstå och tolka yttervärlden. Men om tid och rum är åskådningsformer för att orientera oss i den yttre världen, skulle jag vilja påstå att tankar och känslor är åskådningsformer för att orientera oss i vår inre värld. Jämförelsen skulle kunna utvidgas så att känslor kan jämföras med rummet och tankar med tiden, så att tankarna upplevs som en rörlig händelse i vårt inre känslorum. Liksom vi alltid har en plats i rummet och tiden i yttervärlden, kan vi även säga att vi alltid befinner oss i en viss känsla centrerad kring ett tänkande jag.

Våra tankar och känslor är också viktiga instrument för att förstå och tolka den yttre världen och andra människor. För att förstå något i den yttre världen med våra tankar betraktar vi något på distans genom att observera, analysera och reflektera, men med våra känslor gör vi tvärtom och försöker komma så nära som möjligt och helst även beröra något. Med känslorna söker vi närhet och med tankarna söker vi distans. Tänkaren är därför en person som söker distans till andra människor eftersom den vill hålla ett avstånd för att kunna förstå andra, världen och kanske sig själv. Den vill vara i fred med sina tankar och tenderar till att bli en enstöring. På samma sätt, fast motsatt, finns det andra människor som vill vara i andras närhet, som vill komma nära, omfamna, ta på och stryka andra för att känslomässigt förstå andra och kanske sig själv.

Med känslornas närhet och tankarnas distans interagerar vi med varandra på ett sätt som vi aldrig kommer att kunna uppnå med människoliknande robotar, utan känslorna kommer att vara obesvarade och tankarna kommer att stanna inom oss själva. Det kommer däremot inte att avskräcka oss från att tillverka människoliknande robotar trots de risker det kan medföra för vårt känsloliv.

Dataspel kan vara till stor hjälp och ses som simulerade övningar inför framtida möten med människoliknande androider

Vi kan och kommer att tillverka människoliknande robotar, men dessa kommer aldrig att bli levande varelser med ett inre liv av känslor och tankar, därför att människan inte kan skapa liv, den kan bara reproducera liv. Androider har inte det meningssökande behovet som människan har att utforska sitt eget inre, utan de är endimensionella. De kommer inte att ställa några frågor kring sin egen existens utan bara utföra det arbete som de är programmerade för. Visst kan de lära sig och bygga upp en kunskapsbas, men detta kommer de aldrig att rikta mot sig själva. De har inte denna tvekan, detta frågande, detta sökande efter mening som gör att människan är ett väsen som går både framåt och bakåt, både in i sig själv och ut ur sig själv.

Det är möjligt att det finns en djupare liggande mening för oss människor med dessa människoliknande robotar, som inte bara ligger i de funktioner och det arbete de kan utföra utan att de kan lära oss människor något om oss själva. Men faran ligger i att en koloni av androider, som kan kommunicera med varandra, skulle kunna bli ett hot mot vår rörelsefrihet i den yttre verkligheten eftersom de inte har några inre behov. Så vi måste tänka igenom riskerna och fördelarna med att tillverka androider som väcker upp känslor och tankar som inför levande människor.

Dataspel kan vara till stor hjälp och ses som simulerade övningar inför framtida möten med människoliknande androider. De blir som dynamiska speglar för våra tankar och känslor där vi kan studera oss själva i olika tänkbara och komplicerade situationer. Att vara diakonen S:t Johannes är inte bara utmanande dataspel med hög standard, utan kan också ses som självtest av vår egen moraliska standard.

The post Dataspel: Självtest av vår egen moraliska standard first appeared on Opulens.

DATORSPEL. “Allt är dundervackert. Yggdrasil lyser upp himmelen och soluppgångarna och solnedgångarna är fantastiska”, skriver Robert Myhreld. Har vår medarbetare just tagit LSD? Nej, idag tipsar han om ett aktuellt datorspel.

Ibland blir det som så att valkyrior tar hand om din ömkliga själ och kastar in den i en värld där du är utelämnad åt elementen och annat otyg. Allt för att du ska kunna visa att du duger för den eviga fyllan i Valhall. Du vaknar upp i underkläder av vikingasnitt, solen skiner, det kvittrar fåglar i både buskar och snår, små pixlar av damm svävar omkring och i bakgrunden spelas musik så skön att den inte hörts sedan Lúthiens dagar. Du hör vildsvin böka runt, ser hallon växa och längre bort en hjort som betar. Vattnet skvalpar mot stranden, skogsdungar omger dig och allt känns trevligt. Alltför trevligt. Du ser två ögon lysa inifrån träden. Ögon på en varelse som du inte kunnat föreställa dig ens under det vildaste av toppslätskivlingsrus. Knytnävsförsvara dig? Fly? Hur använder man ens musen? Går det att pausa? Satan.

Valheim släpptes som early access i februari. Early access innebär att spelet inte är färdigt. Sanningen är emellertid den att det är mer polerat än många spel som släppts stämplade som färdiga. Bakom spelet ligger den Skövdebaserade spelstudion Iron Gate Studio. Den består av fem till tio personer såvitt jag förstått det. Givet hur omfattande Valheim är har jag svårt att se att de haft någon fritid de senaste åren.

Världen du befinner dig i är enorm och genereras allt efter som du vidgar dina vyer. I nuläget består världen av åtta områden och det finns något för alla smaker. Du startar i Meadows. Meadows är gemytligt och jävligt och du finner både björkar och ett trädslag jag inte kan identifiera. Jag är väl ingen dendrofil heller!? Här minglar övervägande fåglar och olika betesdjur. Den gulögda varelsen jag nämnde ovan är egentligen inte så farlig. Den lystrar (antagligen inte) till benämningen Greyling. Greylings främsta egenskap är att talk the talk men inte riktigt walk the walk. Värre blir det inte.

I Black Forest finns vad vi kan anta är en släkting till Greylings: Greydwarves, som vid sidan av namnet också till utseendet har mycket Astrid-saga över sig. De kastar äckliga små stenar mot en. Man skadas inte nämnvärt om de träffar, men det är förnedrande. De små asen förtjänar inte mycket gott i livet. Tyvärr är de både flockvarelser och mer stryktåliga samt farligare i närstrid än sina släktingar. Och till detta sinnessjukt envetna. Där lurar även större kräk.

Swamp är en miljö du kommer stifta bekantskap med. Här hänger de mest perverterade sakerna du kan tänka dig. Orimliga mängder av varelsen blub har fördärvat min hälsa. Dessa ser ut som gigantiska högar av slemmiga snorkråkor och hoppar runt och sprider dålig stämning och ger ifrån sig giftig gas. Draugen är hämtad direkt ur den nordiska mytologin och ser ut att dofta rätt illa. De har något konstigt graawwwrr-ljud för sig vilket är irriterande och stöter du på en elit-variant av dessa är det dags att släppa kaffekoppen och komma in i matchen. Där finns också brinnande galningar som kastar eldklot och skelett som vill festa på det som de inte har – kött.

Och så vidare.

Vad som binder ihop landmassorna är naturligtvis en äkta vikings rätta element: vatten. Övermod belönas inte i Valheim och försöker du ge dig ut på en tur med någon halvdant byggd flotte blir du snart föda för det enda havsdjuret som kan göra dig skada: någon sorts havsdaggmask iförd en drakes skrud. Denna kommer mumsa på dig och använda någon del av flotten som tandpetare om du inte har en snabbare farkost. Om du inte drunknar, det vill säga. Då hör du någon tönt-Tjorven retfullt fråga: –Farbror Robert, varför badar du alltid med kläderna på? Sen drunknar man och ungjäveln fnittrar och Båtsman dreglar och och och…du återuppstår i din säng, men återigen är du som gud skapade oss – iförd endast underkläder. Nu återstår att försöka hämta den utrustning du förlorat… Ha så kul!

Allt är dundervackert. Yggdrasil lyser upp himmelen och soluppgångarna och solnedgångarna är fantastiska. Ljussättningen är mästerlig. Det finns inga försök till fotorealism, men tiden då man bedömde spel utifrån hur realistiska de såg ut är förhoppningsvis sedan länge borta. Det går att spela med vänner, men som ni vet är vänner bara onödigt och löjligt och till syvende och sist så borde vi leva enligt devisen “Bra karl tillreder sig själv”. Apropå att tillreda så får du laga din egen mat. Nu behöver ingen någonsin flytta hemifrån. Du får även hugga ved, bygga hus, hugga fram ädelmetall och supa till på hemmabryggt mjöd för att motstå kylan i bergen. Tusen är gångerna du kommer vilja beställa cyanid på recept (bunkerdosen rekommenderas) och när du får segla en timme på vatten för att hämta dina vapen, verktyg och annat eftersom du klantade dig, funderar du på meningen med allting. Ändå gör du det. Inte med glädje, men du gör det. Och i slutänden är allt som det ska vara.

The post Myhrelds marginalanteckningar: Ett dundervackert spel first appeared on Opulens.

LOGIK. Släpp lös dina destruktiva krafter och vässa ditt logiska tänkande i detta oerhört snygga spel! skriver Mats Barrdunge som spelat sig igenom det aktuella spelet Control från Remedy Entertainment.

Det finska spelutvecklingsföretaget Remedy Entertainment som funnits sedan mitten av 1990-talet och lanserat spelen om Max Payne och Alan Wake, släppte 2019 sitt senaste spel Control. Mottagandet från recensenterna var överväldigande och det fick en drös av utmärkelser och nomineringar på prestigefyllda events som Game Awards 2019 och BAFTA Game Awards 2020. Control är ett tredje persons action-äventyrsspel där huvudrollen spelas av Courtney Hope i rollen som Jesse. Handlingen utspelar sig inomhus och i Federal Bureau of Controls huvudbyggnad i New York, som har tappat kontrollen över sin verksamhet efter att ha invaderats av fientliga paranormala väsen. Jesse anländer till byggnaden för att leta efter sin försvunna broder Dylan (Sean Durrie) som troligtvis kidnappats av byrån. Redan vid ankomsten utses Jesse överraskande till byråns chef och får i uppdrag att rensa byggnaden från dessa väsen fastän hennes egentliga syfte är att hitta sin bror, vilket efter hand visar sig hänga ihop – och resten får ni utforska själva.

Det viktigaste verktyget, förutom ett handeldvapen som kan uppgraderas och anta olika former, är hennes telekinetiska förmåga att kunna dra till sig näraliggande föremål och bryta upp vägg-, golv- och takmaterial och slunga iväg det mot fiender i närheten. Spelet kräver snabbhet och rörlighet mot fiender som dyker upp från till synes ingenstans och attackerar Jesse med kulor, granater och projektiler. Det skapar total förödelse och ger en känsla av kaos i den för övrigt perfekt inredda kontorsmiljön.

Vetenskapen teoretiserar idag kring möjligheten av existerande parallella världar, men vad betyder det i praktiken om vi skulle överskrida dessa gränser och kliva in i en annan värld?

En central roll i spelet har den finske städaren Ahti (Martti Suosalo) som ger Jesse vissa ledtrådar under spelets gång och verkar bära på vissa hemligheter. Ibland säger han något på finska, ibland sjunger han finsk tango och tillför spelet något oväntat.

Spelet hämtar inspiration från den litterära genren New Weird som uppstod på 1990-talet och bygger vidare på Weird-litteraturen och traditionen från H.P. Lovecraft (1890–1937), men blandar in element från science fiction- och fantasylitteratur. I en central replik reflekterar Jesse för sig själv: ”Everything here is crazy, but it feels…right, like how the world should be. I am in an infinite building leading to different dimensions, and I never wanna leave. Even with all the horror, I’m happy.”

Jesse har kontroll men på FBC:s forskningsavdelning  har man tappat kontrollen till okända krafter från andra dimensioner som styr över helt vanliga objekt och byråns personal. Fläktar, diaprojektorer men även badankor blir till kraftfulla objekt som den andra dimensionen använder för att skapa kaos i vår fysiska dimension.

En höjdpunkt i spelet är personen som tvingas till att intensivt koncentrera sin blick på ett kylskåp för att inte den paranormala dimensionen skall ta kontroll över kylskåpet och förgöra honom.

Datorspel fungerar utmärkt som en berättande form för att illustrera hur något helt plötsligt materialiserar sig i denna värld. Allt surrealistiskt och övernaturligt kan göras väldigt realistiskt i en virtuell miljö. Lika lätt som den kan illustrera förflyttningar genom dimensionella portar kan den återge våra värsta mardrömmar. Men är det möjligt att vi med våra fysiska kroppar kan göra sådana förflyttningar? Control och många andra spel väcker sådana frågor. Är VR en förförisk teknik som förleder oss till att tro att detta kan vara möjligt eller är VR ett kraftfullt verktyg för att överskrida gränserna för vår upplevda verklighet, precis som mikroskopet och teleskopet en gång blev när vi kunde se in i mikro- och makrokosmos?

Vetenskapen teoretiserar idag kring möjligheten av existerande parallella världar, men vad betyder det i praktiken om vi skulle överskrida dessa gränser och kliva in i en annan värld? Tappar vi kontrollen över både oss själva och den verklighet vi lever i? Det är vad Control handlar om och din uppgift är att återta kontrollen över FBC. Men vad kan stoppa människan, vad kan hindra hennes nyfikenhet att fortsätta att utforska det okända? Control  är också en berättelse om den aningslöshet och naivitet som ligger i vetenskapens tro på att under kontrollerade former kunna utforska det okända och hur förfärligt fel det kan gå om man låter sig styras av självsäkra vetenskapsmän som inte ställer dom kritiska frågorna.

Spelet är inte helt lätt utan man måste hela tiden vara på sin vakt. Det tar på krafterna att skjuta och slunga iväg objekt mot de intensivt anfallande motståndarna. Det är inte heller lätt att orientera sig i byggnaden och mellan dess olika avdelningar. Orienteringskartan är ibland mer förvirrande än klargörande och man är ofta tvungen att utforska varje dörr och varje rum för sig för att hitta ingångar och utgångar. Ibland tappar man kontrollen över var i byggnaden man befinner sig, kanske är det ett medvetet grepp från spelutvecklarna. Men Control är ett mycket välgjort spel. Karaktärerna, replikerna, miljöerna, speldynamiken, fighterna, berättelsen håller genomgående så hög kvalitet att det internationella erkännandet spelet fått är välförtjänt. En annan höjdpunkt i spelet är de finurligt utformade och inte helt lätta logiska problemsituationerna man ställs inför. Så släpp lös dina destruktiva krafter och vässa ditt logiska tänkande i detta oerhört snygga spel!

The post Control – ett datorspel för vuxna first appeared on Opulens.

SVAR DIREKT. Jag kan då inte för mitt liv se att det skulle vara Författarförbundets sak att värna dataspelens “berättelser”, skriver Crister Enander i en replik till Mattias Beijmos svar i den pågående debatten om bokens eventuella död.

Mattias Beijmo hotar med att vi alla riskerar hamna i en “gigantisk Carl Larsson-tavla” om vi inte med hull och hår låter oss slukas av de interaktiva dataspelen. Det måste vara väggmålningen inne på Nationalmuseum han tänker på, där Gustav Vasa rider in i Stockholm. Den är, tveklöst, av det mer gigantiska omfånget.

Vad jag inte fattar är hur Beijmo med myndig stämma kan uttala sig om saker han inte vet ett dyft om. Mitt eventuella dataspelande till exempel. Och att jag inte skulle ha läst vad han skrev i Aftonbladet. Det leder automatiskt till att man måste ta hans ord med en rejäl skopa salt. Han frihjular så det spritter om påhitten.

På en punkt kan jag dock lugna den entusiastiske datanörden: jag är sannerligen inte rädd, inte ens för “det nya”, även om jag måste påpeka att dataspel långtifrån är något nytt. Men kanske har Beijmo upptäckt dessa interaktiva världar sent i livet nu när han hör tonåringen sitta därhemma och spela inne på sitt rum. Något nyfrälst och salvelsefullt vilar det otvivelaktigt över hans svada. Även om det är svårt att fullt ut förstå vad tusan det är han egentligen vill. Men det är knappast mitt problem.

Men jag kan då inte för mitt liv se att det skulle vara Författarförbundets sak att värna dataspelens “berättelser”. Det är en rent befängd tanke som nog inte ens Beijmo kan stå för. “Nej”, skriver Beijmo i sin ovanligt virriga debattartikel, “alla författare ska inte plötsligt tvingas in på ABF-kurser i spelutveckling.”

Nej. Det kan han ge sig tusan på att vi inte ska! Vi har sannerligen annat för oss.

The post Beijmo frihjular så det spritter om påhitten first appeared on Opulens.

REVITALISERING. “På många sätt är det interaktiva berättandet motsvarigheten till när filmen etablerades på slutet av 1800-talet. Även i Paris spottade och fräste dåtidens Enanders åt detta.” Mattias Beijmo svarar Crister Enander som i Opulens igår anklagade honom för att dödförklara litteraturen.

Crister Enander brusar på Opulens debattsida upp mot mig och kritiserar mer hovsamt bugande den kulturtrötte författaren Agnes Lidbeck i ett slags svar på min artikel som publicerades på Aftonbladet Kultur häromdagen.

När jag läser det Enander skriver, blir det uppenbart att Enander aldrig spelat dataspel; jag är övertygad om att han skulle göra alla motsvarigheter till hålla-boken-upp-och-ner om han satte sig vid någon form av spelkonsol. Han har helt enkelt ingen koll. Enander borde ha tänkt på att det är både respektlöst och korkat att försöka argumentera om två saker, men uppenbarligen helt sakna kunskap om den ena. Det är i och för sig inget ovanligt för skribenter som Enander; rädslan för ”AI”, ”data” och ”internet” tar ofta överhanden med konsekvenser som får Ines Uusmann att framstå som ett orakel. I scenarier med premisser av det här slaget är det svårt att se hur ett konstruktivt samtal ska kunna äga rum. Men låt oss göra ett försök.

Kulturuttryckens relevans och förmåga att nå fram är likställt med det absoluta pre-rekvisitet att någon måste överhuvudtaget BEFINNA SIG på den plats där vi kan ”överblicka våra liv”. För att någon ska få de upplevelser och insikter Enander menar endast kan fås av viktiga romaner (som den där Beijmo ju naturligtvis aldrig läst), krävs att de når fram till såväl ögon som hjärta. Annars är de träd som faller i skogen.

Och så är det detta med läskunnigheten; vi får här bevis för att larmrapporterna verkar stämma. Enander orkade inte läsa mer än rubriken över min text, man kan bara hoppas det inte är kännetecknande för skribentens läsning generellt. Men låt mig sammanfatta för de som uppenbarligen hade bråttom tillbaka till Diktonius när de läste min text i Aftonbladet:

Allt färre läser allt färre författare. De som läser minst är de som står längst ifrån vårt elfenbenstorn. Det är direkt samhällsfarligt. Vi måste försöka se till att kulturen når människorna, tar tag i dem, skakar om dem. Romanen gör det i allt mindre utsträckning, det är omvittnat på såväl kultursidor som i ovedersäglig statistik. Det finns många sätt att revitalisera berättandet, och på många sätt är det interaktiva berättandet motsvarigheten till när filmen etablerades på slutet av 1800-talet. Även i Paris spottade och fräste dåtidens Enanders åt detta. Inget nytt där.

Vi har två val: Sluta vara rädda för allt det nya och organisera oss och begära av de som organiserar oss (jag tittar på er, Författarförbundet) att hitta sätt att stärka berättandets kärna och räckvidd.

Alternativt fortsätter vi blunda och drunkna i en gigantisk Carl Larsson-tavla allihop.

The post Vi måste hitta sätt att stärka berättandets kärna och räckvidd first appeared on Opulens.

KULTURDEBATT. “Dataspel kommer att ta död på litteraturen, tv-serier ersätta böcker. Det är verkligen som om de inte vill läsa böcker”, skriver Crister Enander kritiskt om skribenter på landets kultursidor.

Regnet piskar rutorna, höstvindar viner och det går nästan att nå upp till de tunga grå-svarta molnen, i sanning ingen hög himmel. Jag antar att tv-skärmar och dataapparater står och flimrar och fladdrar i snudd på varje hem dessa bistra höstveckor.

Åtminstone är det så om man ska tro vad som skrivs på landets kultursidor, tänker jag smått blasfemiskt. Agnes Lidbeck​​ skrev igår tisdag en lång drapa till debattartikel i Dagens Nyheter – på den stolta kultursidan, gudbevars. Den har rubriken ”Jag har börjat vantrivas i kulturen”. Se där, en gullig liten blinkning till Sigmund Freud.

Hon skriver om mättnad. Om en form av kulturell proppmättnad som tycks mig märklig: Övergödd på kulturella upplevelser? Hon skriver om att inte orka låta sig… ja, hänföras. Det måste vara rätt ord eftersom hon drar paralleller till förälskelse och kärlekens tidiga turer.

Inlägget utger sig, så tolkar jag det eftersom hon själv både länkar och hänvisar till en debattartikel i Göteborgs-Posten, för att handla om kultur, ja att det är ett inlägg i den pågående litteraturdebatten. Men – och här kommer det aparta i sammanhanget – där finns ingen hänvisning till något litterärt verk över huvud taget. Inte ett enda. Det är Netflix hit och Netflix dit, det är HBO och svenska serier, och ärligt talat: Numera tycks Netflix dominera varenda artikel på landets kultursidor.

Jaha! Men litteraturen då, viskar en stark röst inom mig?

Agnes Lidbeck är långtifrån ensam. För att uttrycka det milt och sansat. Vi, en redan hårt hemsökt allmänhet, får veta att hon, uttråkad och liksom tom inombords, somnar framför en tv-serie. Tuppar av.  Jaha! Men litteraturen då, viskar en stark röst inom mig?

Ni vet böcker. Bokstäver. Mossiga papperssidor, inga bilder, åtminstone inga rörliga bilder. Ord och sammanhang, berättelser som väcker fantasi och den egna föreställningsförmågan. Ska vi inte bry oss om den längre?

Varför, tänker jag stillsamt för mig själv, lämnar inte alla dessa skribenter som uppenbarligen helst ligger och glor på tv timme efter timme över till dem som ännu faktiskt är intresserade av litteratur? De finns. Det vet jag. De dyker upp här och var, om man bar letar och är intresserad. Så. Det hela är enkelt gjort: Sluta skriv!

Eller skriv gärna långa och mumsiga analyser på nöjessidorna om tv-serierna som verkar fånga ert intresse, så helt och fullt och fast – ja, förutom Agnes Lidbeck, förstås som är uttråkad. Även jag finner att den nu ett par decennier gamla förnyelsen av tv-serierna är av intresse på många plan. Men det hör liksom inte hit.

Om de nu är blasé och lider av leda vid litteraturen… ja, men sluta då plåga er själva! Lägg av. Enkelt och smidigt. Mitt råd är dessutom gratis. Inte tycker jag synd om er heller, förutom att jag beklagar den rikedom som går er förbi. Men jag är innerligt trött på dessa evinnerliga haranger och tanketomma utläggningar, dessa nog så ofta ihåliga och, ja – håll i er! – obildade jämförelser med och paralleller till tv-serier och filmer som brett ut sig inom litteraturkritiken.

Ibland är det självfallet intressant med jämförelser mellan olika konstformer. Men inte stup i kvarten, inte i nästan varenda bokrecension, och inte på grund av vad jag uppfattar som ren lathet – nu syftar jag sannerligen inte på Lidbeck.

”Vi börjar bli alltför kompetenta konsumenter av konstupplevelser”, skriver Lidbeck i sitt inlägg, ”det är svårt att överraska oss och därför får vi inte längre de kickar som det oväntade fyndet en gång gav.”

Litteraturens uppgift är knappast att ge oss ”kickar”, då vore väl kokain att föredra, antar jag. Litteraturen ska i bästa fall ge oss insikter och förmåga till inlevelse i vad som nyss framstod som främmande och obekant och därtill vidga våra vyer. (Detta gäller förresten även tv-serier, tycker jag personligen.)

Agnes Lidbecks resonemang för tankarna till Elmer Diktonius klassiska citat rörande konstens uppgift: ”Om konstens uppgift vore att bedöva, att få oss att glömma livet, så vore ett hammarslag i skallen den enklaste och bästa konsten.” Att kittla sinnena, detta att den ska ge oss ”kickar”, eller bedöva oss, tja det går väl i stort på ett ut. Korkat är det hur som helst.

Och varje gång har de haft fel i sina utspel och bombastiska utgjutelser.

Det är orättvist av mig att angripa Agnes Lidbeck, som oftast är ytterst kompetent. Men jag tänker ungefär som så: om även hon… ja, ni förstår. Igår bredde också Mattias Beijmo ut sig på Aftonbladets kultursida. Under rubriken ”Det är game over för bokläsandet” dödförklarar han litteraturen. Jo, det är faktiskt sant. Om jag säger att det är tröttsamt så tar jag åtminstone inte i. Hur många gånger har boken dödförklarats genom seklerna? Det blir Mattias Beijmos lilla läxa. Han kommer att ha en hel del att göra. Och varje gång har de som dödförklarat boken haft fel i sina utspel och bombastiska utgjutelser.

Och att tro att dataspel är det stora hotet mot litteraturen, det tyder nog enbart på att han ännu inte upptäckt läsandets kraft och väldiga djup. ”Romanen är den plats där vi överblickar våra liv”, brukade P O Enquist envist hävda. Och jag undrar i mitt stilla sinne denna regnstinna dag om Mattias Beijmo erfar samma upplevelser och får samma insikter vid sitt flitiga dataspelande? Jag tvivlar. Jag tvivlar djupt på det.

Samtidigt är denna typ av löjliga och minst sagt pretentiösa utspel en form av självuppfyllande profetior. Dataspel kommer att ta död på litteraturen, tv-serier ersätta böcker. Det är verkligen som om de inte vill läsa böcker. De tycker kanske att det är krävande.

Så jag säger det igen; Slipp, för tusan! Ingen i hela vida världen tvingar er. Skriv om något annat. Och gör det helst någon annan stans än på kultursidorna, de behövs till väsentligare ämnen.

The post Tröttsamt med alla dödförklaringar av boken first appeared on Opulens.