POESI. Carsten Palmer Schale gör en återblick på den danska poesins utveckling under senare decennier och en djupdykning i antologin ”Nervsystem” som utkom för tio år sedan. Han försöker också besvara frågan om vad som gör den danska poesiscenen så vital i jämförelse med den svenska.

Samtida dansk poesi  i urval

1987

1987 – för 38 år sedan – utkom Ragnar Strömberg, på förlaget Legenda, med antologin ”Beväpnad med vingar”, där svenska läsare fick möta unga, danska poeter som Michael Strunge, Pia Tafdrup och Søren Ulrik Thomsen. Upproret bestod då i en reaktion mot den prosaiska och torra politiska dikt som dominerade danskt 70-tal långt hårdare än här i Sverige.

2002

”Och ditt hjärta slår och slår – 12 unga danska poeter”, som av Ellerströms gavs ut 2002, var en brett upplagd presentation av den unga, ja faktiskt den yngsta danska poesin 15 år senare. Boken växte fram ur en nyfikenhet på vad som hände i ung dansk poesi just då. För urval, översättning och förord svarade Marie Pettersson och Annika Rydén. Boken finns förresten fortfarande i lager hos förlaget.

Samtliga tolv deltagare hade också debuterat efter 1995, flera av dem så sent som på 2000-talet. Här fann översättarna något man saknade i den unga svenska poesin. En direkthet, ett mod, yvigare gester och större anspråk. Anspråk på att säga något om världen utanför språket, mod att vara storvulen, mod att vara barnslig.

2015

Ellerströms förlag har beskrivit ”Nervsystem – ung dansk poesi” (2015) som en uppföljare. I denna antologi sammanställd av Jonas Rasmussen medverkar: Søren Petersen & Christian Bretton-Meyer, Sternberg, Rasmus Halling Nielsen, Maja Lee Langvad, Anders Abildgaard, Palle Sigsgaard, Theis Ørntoft, Amalie Smith, Julie Sten-Knudsen, Mia Degner, Louise Juhl Dalsgaard, Asta Olivia Nordenhof, Olga Ravn, Morten Chemnitz och Yahya Hassan.

Nya generationer unga danska poeter har under de senaste decennierna gett ut diktsamlingar som hamnat på danska bästsäljarlistor, kammat hem priser och väckt livliga diskussioner på de inhemska kultursidorna. 

”Nervsystem” är en mycket variationsrik samling texter som rör sig mellan stramt tillbakahållen naturlyrik, intima kroppsskildringar och vital samhällskritik.

Många unga danska poeter har ett tydligt politiskt och socialt engagemang i dag, något som alltså åtminstone delvis skiljer dem från en ungefär två decennier äldre generation diktare. Poeten Søren Ulrik Thomsens rader från 1982 var under lång tid emblematiska för förhållandet mellan dikt och samhällskritik: ”Inte hälla verkligheten på dikter / Inte hälla dikter på verkligheten / Bara skriva dikter / Verkliga dikter”.

Att stycka upp 40-50 år i 10-15-årsperioder tycker jag dock vittnar om en konstruerad vurm för indelning och kategorisering. Jonas Rasmussen tycks mig också, både explicit och implicit, motsäga sig själv på denna punkt i sitt i övrigt intressanta förord. Sålunda har i Danmark Poul Borum varit en modern Brandes i mer än ett halvt sekel – med inflytande även efter sin död. Det finns en färdiglagd stengång, påpekar Rasmussen själv, direkt från Borums skrivarverkstad till det stora förlaget Gyldendal. Vidare bör det vara mer än självklart, även för den som inte för tillfället tycks vilja erkänna det, att poeter som Inger Christensen och Pia Tafdrup, varit inflytelserika under nästan lika lång tid. Brottet är med andra ord inte så abrupt som många skribenter tycks hävda. För övrigt är ju även existensen politisk.

Dansk poesi i kontrast till den svenska

Vad som däremot är intressant, är att se är hur det trots allt över tid tycks ha skett en viss förändring beträffande ton, stil och tema. Ännu viktigare är det att ställa den yngre danska poesin i kontrast mot den unga (och medelålders) svenska poesin. Viktigast är dock att få ett välbehövligt svar på vad som skett på området. Vad utmärker sig? Och särskilt så visavi ”oss”? Låt oss gå till (den numera på förlaget slutsålda) antologin och se efter!

“Nervsystem”

De förföriska, fjärilslätta och humoristiska metaforerna i dubbelpoeterna Petersens & Bretton-Meyers texter bör inte förleda oss att tro, att här inte finns utrymme för allvar. Likafullt är det den syrerika och stilistiskt viga samtalstonen som får mitt sinne att fyllas av glädje. Det är lite Alexander Weiss över det hela. Hur definierar man egentligen vissa ord och begrepp – djupast sett? Iakttagelser och frågor virvlar runt det till synes banala. Märkliga kollisioner mellan verklighetens sidor!

Artistnamnet ”Sternberg” hänvisar till poeten Jesper Sternberg Nielsen. Sternbergs poesi framstår som språktekniska övningar parade med samhällskritiska giftpilar. Cyborgen, det patriarkala våldet och en sorts förundran över det absurda i tillvaron lyser i eldskrift. Orden flödar i rännilar, konstruerar mekaniska världar och murar sten på sten i vårt moderna panoptikonfängelse. Ett depressivt stråk flyter likt Styx under den konceptuella bebyggelsen. Sternberg är språkvirtuos och semiotiskt prövande. Han är ironisk. Omkastningar av begrepp formulerar viktiga frågor.

Rasmus Halling Nielsen skriver en mångbottnad lyrik, vari friktioner mellan disparata element alstrar energi som alstrar mening. Nielsen är en poet som framstår som både lekfull och pretentiös, svårgenomtränglig och öppen, ojämn och högintressant. Särskilt det säregna bildspråket kräver sin läsare. Nielsen är såväl sensuell som surrealistisk och en aning magisk. Han är också metapoet.

Texten brinner.

Relationen mellan utanförskap och innanförskap, identitet och kultur, yttre och inre rörelser och ”danskheten” utgör golvet i den etiskt laddade dikt som den adopterade dansk-koreanskan Maja Lee Langvad skriver. Formellt bygger hon i detta urval upp sin observationsplats med hjälp av en serie djupt oroande frågeformulär. Texten brinner.

Ingenstans i modern nordisk poesi har jag stött på ett så smidigt filosofiskt sätt att ringa in och sätta fingret på den nordiska rasismen och främlingsfientligheten. I Maja Lee Langvads långa konceptdikt ”Hun er vred – Et vidnesbyrd om transnational adoption” hamras vreden in som ett maniskt mantra. På det följer en lång personlig redogörelse av erfarenheten av att vara adopterad, liksom en systematisk avklädning av den adoptionsindustri som bara i Sydkorea inbringar femton miljoner dollar varje år. Identitet, moral, svärta, och en sorts smärtsam humor står i centrum. Och ”Danskheten”. Och – öppet och mer dolt – Pia Kjærsgaard!

Vem är jag, vem är du, vilka är vi?

Den som är förtjust i poetiska sentenser eller aforistisk dikt bör läsa Anders Abildgaard. Utsagorna formerar sig likt existentiella remsor uppklistrade i det offentliga rummet – och det privata. Paradoxer, motsägelser, humor och rebusar mejslas ut och ställer läsaren framför de ömsom konvexa och ömsom konkava speglarna. Vem är jag, vem är du, vilka är vi? Marginalanteckningar och iakttagelser av konkreta detaljer suggererar närmast omärkligt fram en värld som är besynnerligt undflyende och fenomenologiskt minerad.

Tvivlets komplexa anatomi

Palle Sigsgaard väcker oro med sina milt ironiska och stilistiskt experimentella förmedlingar av vardagsvärlden. Vi ser oss och livet genom varandras glasögon och språkliga filter. Det nödvändiga är alltid bara ett komma i en ofullbordad mening om ontologin. I en lång dikt om en kvinna som hyser tvivel erinras vi inte bara om den danska scenpoesin, utan också och fastmer om det programmatiskt dubbeltydiga å ena sidan och det eventuellt möjliga å den andra. Det är ingen tillfällighet att Herakleitos och Parmenides får formulera den filosofiska utgångspunkten – den vi kanske måste återvända till för att på nytt kunna sterilisera våra kirurgiska begrepp. Ifrågasättandet av det nödvändiga. Det nödvändigt onödiga och det onödigt nödvändiga? Tvivlets komplexa – och ironiska – anatomi. Ordens brist på förankring i en giltig grammatik – som livets brist på fäste i stabila strukturer. Panta rei – men också hotet från motsatsen?

Illusion och science fiction

Det finns ett både metapoetiskt och ultrakonkret anslag i Theis Ørntofts relationistiskt djuplodande och socialantropologiska undersökningar. Språk, juridik, tidslighet och existens bollas fram och tillbaka över nätet som om Sharapovas tredje matchboll utgör tillvarons själva poäng. Den återhållsamma, anspända, digert tystlåtna. Det möte – den punkt – som kommer att avgöra alla beslut i det kommande livet. Livet kan förstås både som illusion och science fiction. Bilder växer och krymper och försvinner. Tsunamin är ett existentiellt tillstånd.

Analyser av det danska samhället

Samlingen. Den ekologiska helheten. Konvergensen och systemet. Se där ytterst viktiga kodord för Amelie Smiths poesi. Smith är ett språkgeni – och en filosof besläktad med ekosofiska storheter som Jane Bennet och Arne Naess. Hennes tekniskt-naturvetenskapliga utbildning ingår här även förening med hennes skrivarutbildning. Jag skall inte göra någon hemlighet av att detta är min personliga favorit i den här antologin.

Texten kretsar kring dualismen eller möjligen dialektiken mellan samling och upplösning – och också – i en numera (på gott och ont) etablerad poetisk tradition – begreppen ordning och entropi. Inte minst är Smiths bidrag dock laddat med moraliska implikationer. ”En död kropp är i spridning”. Både rent konkret och i en mer överförd bemärkelse utgör dikterna kemiska analyser av det danska samhällslivet. Celldelningens hastighet är naturlig och onaturlig och en förutsättning för barnets utveckling, samhällets uppluckring och den cancerogena populismens nej. Upprepningarna och systemtänkandet kan på en och samma gång framkalla trygghet och klaustrofobi.

Våldet smyger sig på

Etik är det i många avseenden också frågan om hos Julie Sten-Knudsen. I relationerna mellan män och kvinnor, danskar och invandrare, religion och sekularitet. Dikterna flammar upp som trädkronor eller antar ytans och sotflagans svartvita flagg. Förtrycket och den existentiella ångesten har invaderat språket som sådant. Sten-Knudsens dikt är grafiskt stark på ett betydelsebärande sätt: vi lever i eller på ett kors? Våldet smyger sig på. Livet naglas fast med sylvassa ordstift.

Relationsvåldet, närvarande hos flera av poeterna, är kanske särskilt framträdande hos Mia Degner. Men det handlar här inte alls bara om en tvåsamhets implosion, utan än mer om – som jag uppfattar det – mänsklighetens. ”Koncentrationsläger är det första ordet”. Det som får dikterna att höra ihop är upprepningarna, den rytm som skapas av varierad upprepning. I farföräldrarnas värld tar sig de hårda omständigheterna in. Ett förlopp styrs av beslut.

Asta Olivia Nordenhof lyfter fram våldet i allmänhet och våldet mot kvinnor i synnerhet. Det meningslösa som ambition. Äcklet och grymheten. Tomaten som hotar att brista – en symbol för både liv och död, möjlighet och hot. Knull, råhet, hot. Det rika pisset. ”Danskhet och all annan skit” versus handgreppets sensulla närhet och värdighet. Taktila minnen från förortsrum. Överdoser. Klassklyftor. Det finns kärlek! Nordenhof svävar språkligt runt i sin kakelbeklädda värld som en ilsken bålgeting.

Erotik och språkexperiment

Louise Juhl Dalsgaard är taleskvinna för bland annat emellanheten; ett socialt tillstånd som kan växla innebörd och tyngd som ebb och flod. Men även för den prekära balansgången mellan rätt och plikt. Likafullt, och också ställd axel vid axel med de andra, framstår hon för mig som samlingsvolymens främsta företrädare för det erotiska. En långsam dansk form av flamenco eller tango. I detta: existensens eld.

Språkexperiment kan vi beakta hos Olga Ravn. Samtidigt finns här håligheter i tillvaron som smärtar och sticker. Om än temperamentsfull och intensiv så det räcker, förefaller mig verkshöjden och textens modus operandi mindre tilltalande.

Säregen naturlyrik

Morten Chemnitz skriver en säregen form av naturlyrik, som däremot omedelbart tilltalar mig. Den handlar lika mycket om livet som natur som om naturens ekologi. Vi inbjuds att iaktta en iscensättning av vårvintriga korsvägar, och den kultur som samtidigt är natur. Vi är det vita. Vi är också och snart det gröna och vinden som vänder tillbaka från innergårdens vajande växtstänglar. Men Chemnitz dubbelexponerar också dagen i dagen och livet i livet och lövet och oss. Och varandras är vi i allt. Just denna form av naturlyrik är helt ny för mig, men inbjuder till vidareläsning. Det är som vore vi, som för övrigt hos Sternberg, inblandade i en kulturens och naturens ömsesidiga befruktning.

Yahya Hassans poesi

Antologin ”Nervsystem” inleddes med metaforiska krumbukter och humoristiska allusioner. Den avslutas med ett rasande utdrag från den numera berömde, och i förtid döde, Yahya Hassans egennamnsbetecknade debutsamling. Det är klart att Hassans dikt är stark, och starkt oroande, men ur rent poetisk synpunkt finner jag den relativt alldaglig. Däremot kan man knappast överskatta Hassans signalvärde i den litterära tiotalismkontexten i Danmark. Detta faktum sluter för övrigt den cirkel som Jonas Rasmussen påbörjade i sitt förord.

Politisk poesi

Danmark har även fortsättningsvis upplevt en spännande utveckling på poesiscenen. Poeterna har åtminstone blivit mer politiska – och politiska poeter, märk väl, inte plakatmålare, Därmed har de också fått tillträde till det offentliga rummet på ett helt annat vis än vad som tidigare varit fallet.

Det jag upplever vara kännetecknande för lyriken i ”Nervsystem” är att det ironiska inte längre utesluter det allvarliga – eller tvärtom. Postmodernismen, i renodlad bemärkelse, har varit haft betydelse, men kan inte upprätthållas längre. Det utesluter inte att man kan använda ironi, humor och sarkasm i sina verk. Tvärtom kan samma verk – det tycker jag att man kan se hos till exempel Theis Ørntoft – både inta den postmodernistiska positionen och en allvarlig, akut position samtidigt.

Många av de poeter vi talar om nu har vuxit upp i en tid då välfärdsstaten håller på att avvecklas. Man börjar se människor falla ut ur trygghetssystemen, och det är väldigt våldsamt. Solidariteten har varit dalande generellt i Danmark. Speciellt i det offentliga samtalet, och särskilt för dem som är ekonomiskt utsatta eller inte tillhör den homogena gruppen. Allt detta får det etiska att framträda tydligare – och mycket tydligare än i Sverige, även om viss politik smugit sig in även här. Att skriva politisk poesi kan emellertid vara riskfyllt. Om gestaltningskraften försvagas utöver en viss gräns töms politiken på poetisk vigör och poesin kan falla in i ett svart hål.

Varför har poesin kunnat blomstra?

En viktig grund till att den unga litteraturen kunnat blomstra i Danmark är för övrigt den starka och levande litterära uppläsningstraditionen. En annan är förlagspolitiken. Gyldendal ger ut väldigt många fler debutanter än Bonniers, och rätt många fler diktsamlingar.

Redan 1987 slog Ragnar Strömberg fast att hans urval ”har det gemensamt att de är sinsemellan mycket olika.” Skillnaden nu är väl att poeterna är ännu mer olika.  Och att de danska poeterna utmärker sig mot sina svenska kolleger främst genom att vara mer konkreta än abstrakta. Metaforerna som används är djärva, hisnande, uppkäftiga. Den chockerande direktheten fanns redan på 80-talet, bland annat i Strunges rapporter från psykoser. Här skrivs det uttryckligen och explicit om det privata, om sex, svett, blod, toalettbesök, sjukdomar, gränslösa erfarenheter – kort sagt: om liv. I sammanhanget kan också nämnas en ung och arg poet som Amina Elmi som slog igenom 2023 med ”Barbar [Tavshedens objekt]”.

2000-talets digitala genombrott

Under det tidiga 2000-talet föddes onlineplattformar som förändrade hur dikter publicerades och delades. Digtsamleren blev en samlingsplats där både etablerade och nya röster kunde nå en publik direkt på nätet. Initiativet, drivet av David A Jensen och Michael Juhl Svendsen, har sedan starten främjat och utvecklat dansk poesi genom att presentera tio fasta skribenter samt en rad gästpoeter som kontinuerligt publicerar nytt material.

Nyckelpoeter och stora genombrott

Pia Tafdrup och ”Sansekvintetten” (2012–2022)

Pia Tafdrup, en av sin generations mest inflytelserika poeter, avslutade 2022 sitt storverk ”De fem sanser” med samlingen ”Beröringen av hud”. Varje band i kvintetten undersöker en mänsklig känsel – från ”Smagen af stål” till ”Lyden af skyer” – och demonstrerar hur kroppen blir diktens centrala lins mot omvärlden. Jag har tidigare skrivit utförligt om den här i Opulens.

Yahya Hassan: självbiografisk upproriskhet

När Yahya Hassan debuterade 2013, skakade hans råa, självbiografiska stil den danska litteraturen. Hans dikter om uppväxt, utanförskap och identitet blev en omedelbar snackis och förde in stark sociopolitisk kritik i lyriken. Den ofiltrerade tonen har inspirerat en hel generation att se poesin som ett forum för uppriktigt politiskt engagemang. Yahya Hassan dog för övrigt 2020.

Haidar Ansari och institutionsblicken (2022)

Med ”Institutionaliseret” (2022) tecknar Haidar Ansari en berättelse om att växa upp i det danska institutionslandskapet. Hans dikter skildrar knivskarpt hur fängelsemiljöer, sociala strukturer och gängkoder sammanvävs med en ungdoms sökande efter identitet. Ansaris debut har hyllats för sin ärlighet och samhällskritik. I år (2025) kom så en uppföljning i form av boken ”Normaliseret” som är en långdikt om kontrasterna mellan miljön han växt upp i och de finkulturella rum han nu fått tillgång till.

The post Den ständigt vitala danska poesin first appeared on Opulens.

POESI. ”Nicko Smith och Tomas Mikael Bäck har lagt ner ett jättejobb och fått ihop en väldigt fin antologi med ny österbottnisk poesi,” skriver Thomas Almqvist.

Österbottnisk poesi på 2000-talet
Nicko Smith & Tomas Mikael Bäck (red.)
Medverkande poeter: Sven-Erik Klinkmann, Tomas Mikael Bäck, Jan-Christer Wahlbäck, Curt West, Håkan Streng, Kurt Levlin, Matilda Södergran, Bror Rönnholm, Ulrika Nielsen, Kaj Hedman, Harri O. Niskanen, Ralf Andtbacka, Rickard Eklund, Johanna Boholm, Jens Sandberg, Erica Håkans, Nicko Smith, Heidi von Wright och Göran Ekström
Scriptum

Att det österbottniska landskapet framalstrar poesi, det visste vi förut. Så har det alltid varit och så är det än i dag. Har det med den meditativa slätten att göra eller den friska skärgårdsmiljön? Det är frågor som Tomas Mikael Bäck ställer i bokens förord.

För ett år sedan kläckte Nicko Smith idén om att ge ut en bok vars syfte skulle vara att presentera den österbottniska poesi som skrivs i dag. 19 österbottniska poeter presenteras i alfabetisk ordning och sedan följer ett ganska rikligt urval av dikter av var och en.

Nicko Smiths efterord

Nicko Smith, antologins andre redaktör, har skrivit ett efterord, där han berättar att han ville ha med så många österbottniska poeter som möjligt, men att de skulle ha gett ut en diktsamling från tidigast år 2000 och fram till 2024. Och det var dessa 19 poeter som svarade på hans förfrågan.

”Det brukar växa poesi i Österbotten”, skrev redan Johan Ludvig Runeberg på sin tid. När den tidigare rotlöse Nicko Smith själv flyttade till Österbotten för sju år sedan, kände han att han äntligen hade kommit hem. Skogen, havet, luften och människorna gjorde sitt till för att han skulle trivas.

Mångfasetterad poesi

Den österbottniska poesin är i dag väldigt mångfasetterad. Den är modern, individuell och experimenterande. Den är en blandning av skuggor från den forna landsbygden och en ultramodern experimenterande lyrik. Den av de nitton poeterna som jag känner bäst till är Matilda Södergran, som jag till och med har träffat och som jag fått lyssna till, när hon läst sina dikter. Hon är släkt med Edith Södergran och bor sedan några år tillbaka på landet i Söderköpings kommun i Östergötland.

”Hela dagen har varit mörk. Förbjuden.

Böckerna har fallit sönder som fruktkött under tummen.

Det är som om det är återskapat.

Som om det egentligen redan har försiggått.

Valet av ord. Som om det var en bristsjukdom.”

(ur Maror (ett sätt åt dig) 2012)

För Johanna Boholm gör poesin det obegripliga, det trasiga, spretiga och kaotiska meningsfullt och hanterbart. För henne är poesin ett stilla betraktande av miljön och skeendet. Hon utgår alltid från den geografiska platsen, när hon skriver dikter. Tomas Mikael Bäck skriver mycket om nostalgi, som aldrig får bli sentimentalitet.

”Jag kommer fjärranifrån.

Här borde jag känna mig hemmastadd.

Jag minns ju varje liten enskildhet:

Det ostädade köket och ett paket smultet smör

på bordet.

Mitt eget kalla domestikrum,

utgångspunkt för vilsna drömmerier.

Ändå är allt helt främmande.

När jag klappar på porten

är det ingen som öppnar.

Nya människor sysslar med sitt.

Inga vakna bilder stämmer överens med det flydda.”

(ur Alls ingenting, 2023)

Poesin lever i Österbotten

Viktiga litterära frändskaper inom den österbottniska poesin har Gösta Ågren och Kurt Högnäs varit. ”Poesin lever och mår gott i Österbotten”, hävdar Tomas Mikael Bäck bestämt.

Göran Ekström menar att poesin får sitt värde i den mån människan via den lyckas uttrycka tankar och känslor om livets och tillvarons outgrundlighet. Även for honom är kärleken till hemorten viktig för hans poesi.

”Alltid längtan hem, alltid längtan bort

aldrig riktigt hemma, aldrig riktigt borta.

Tillfälligt upphängd i tillvaron

för att evigt längta ihjäl sig.”

Bror Rönnholm försöker gestalta upplevelser av den utomspråkliga verkligheten, då han sätter ord på det som man normalt sett saknar ord för.

”vattnet rinner tiden står still

tiden rinner vattnet

löv singlar ned

en fågel glidande

tiden är nu och ljuset

kroppen tryggt mot marken

vilande/…/”

Nicko Smith och Tomas Mikael Bäck har lagt ner ett jättejobb och fått ihop en väldigt fin antologi med ny österbottnisk poesi. Jag ska absolut fördjupa mig i en del av de för mig nya författarskapen, som väckt min nyfikenhet.

The post Stark antologi med ny poesi från Österbotten first appeared on Opulens.

POLITISERING. “Antologin är ibland inspirerande och ibland irriterande. Många av bidragen kritiserar med rätta politisering av vetenskap. Dock undgår de inte att själva ibland politisera.” Det menar Göran Dahl som läst Ideologier i vår tid.

Ideologier i vår tid
Red: Kurt Almqvist och PJ Anders Linder 
Axel och Margaret Ax:son Johnsons Stiftelse för allmännyttiga ändamål

I en nyutkommen antologi –  Ideologier i vår tid, redigerad av Kurt Almqvist och PJ Anders Linder, utgiven av ”Axel och Margaret Ax:son Johnsons Stiftelse för allmännyttiga ändamål”. En stiftelse som gör mycket och allmännyttan är i praktiken en strävan efter att vrida kultur, samhälle och vetenskap högerut. Som man frågar får man svar, jag vet delvis, och antar att texterna i boken är frukten av penningresurser från denna stiftelse.

Antologin rymmer essäer bestående av både vin och vatten och en blandning av dem. Den inleds av opinionsanalytikern  Per Rosencrantz som är klargörande och rymmer en briljant analys. Dock har han tagit med tre obegripliga figurer vilka syftar till att illustrera ideologier och partier, hur rörelser sker och dylikt.

Doktoranden Sameh Egyptson från Lunds Universitet skriver om radikal islamism, här i form av Muslimska brödraskapets aktivitet och närvaro i Sverige. Det är den bästa och viktigaste texten i boken. Egyptson har tidigare varit aktiv i debatter med folk från både höger och vänster som hävdat att han har helt fel, han har till och med kallats för ”islamofob”. Men fel har han definitivt inte, det finns klara belägg som han redogör för och hans kompetens kan knappast ifrågasättas.

Mattias Svensson, numera ledarskribent i Svenska Dagbladet, skriver både poängfullt och tendentiöst om miljö- och klimatfrågan. Det tendentiösa består i det genomgående tjatet om att frihet betyder en näst intill oreglerad marknadsekonomi, en ”fri” form av ekonomi.

Svensson ger oss en blandad kompott. Ibland träffsäkert, ibland nyliberalt ideologiskt så det skvätter. Här finns inte ett ord om nyliberalismens problem, speciellt inte att dess tankegods smugit in även hos socialdemokratin (som Kjell Olof Feldt och den kallade kanslihushögern) vilket resulterat i New Public Management i politik, myndigheter och skola. Därmed har företagstänkande tagit över – chefer rekryteras oftast från näringslivet där produktivitet och lönsamhet blir de överordnade målen.

Visst har vi haft en socialdemokratisk hegemoni länge i Sverige. ”Rörelsen” (SAP, LO, HSB, Fonus, Folksam, etcetera). Svensson ser detta som det stora problemet, den så kallade djupa staten. Han nämner heller inte ekofascismen (Pentti Linkola med flera) som är det mest otäcka inom miljörörelserna. Och inte heller nämner Svensson ett ord om Jürgen Habermas eleganta beskrivning av utvecklandet och förhållandet mellan civilsamhälle, offentlighet och stat. Det är han tyvärr inte ensam om.

Av speciellt intresse för en germanist som undertecknad är essän om Tyskland av Lina Lund. Essän tar sin början i Kiev 2014, och Lund går kortfattat men koncist igenom Tysklands övervägande positiva relation till Sovjetunionen och Ryssland, från Västtyskland under Brandt-tiden till Merkels och nu Scholz vilja till att importera rysk gas.

I flera av bidragen finns en anda av antiliberalism när man är skeptisk till anspråk på universella sanningar. Men man kan finna andra former av universalism. Författaren Ian Buruma förespråkar en svag, reflexiv universalism som dialektiskt ser sina egna icke-universella rötter. Snarare en rationell, i Habermas mening, ambition.  Tillåt mig att citera mig själv:

Gemenskap är nödvändig som grund för universalism om det inte bara ska vara tomma ord. Och nog är det en rimlig slutsats som Buruma antyder: att demokratin mår bäst om den kastar ut universalismen: demokratin är inte en naturlag, en naturrätt, den är ett resultat av folks kamp för självbestämmande. Låt oss hoppas att de flesta av oss är förnuftiga nog att inse detta.

Antologin är ibland inspirerande och ibland irriterande. Många av bidragen kritiserar med rätta politisering av vetenskap. Dock undgår de inte att själva politisera, ibland mellan raderna.

Boken avslutas med en originell text av kulturgeografen Christian Abrahamsson som är både biografisk och reflekterande. Dock lämpar den sig bättre som ett inlägg i ett pågående samtal än som text mellan hårda pärmar.

The post Ideologiskt och vetenskapligt om ideologi och vetenskap first appeared on Opulens.

FREDSVÄNNER. Svenska och utländska poeter skriver dikter i solidaritet med Ukraina. Efter “Poeter mot krig” kommer även “Dikter för Ukraina” med nyskriven poesi av ett åttiotal poeter.

I “Poeter mot krig” medverkar bland andra Lina Hagelbäck, Johan Nordbeck och Bruno K Öijer tillsammans med ett fyrtiotal andra svenska poeter – vissa dikter är nyskrivna medan andra är hämtade ur tidigare diktsamlingar.

Antologin beskrivs som “ett blixtprojekt” och ett slags uppföljning till den bok med samma titel som togs fram i samband med USA:s krig i Irak 2003. Intäkterna, plus en extra donation från förlaget Ekström & Garay och, går till Röda Korset. Även kulturmagasinet Opulens står bakom utgivningen.

Göteborgsförlaget Korpen i sin tur hörsammade den ukrainsk-amerikanske poeten Ilya Kaminskys upprop på Facebook om vad en poet kan göra i en krigssituation. Kaminsky, som introducerades på svenska i fjol då Rámus gav ut hans hyllade diktsamling “De dövas republik”, har skrivit om kollektivets tystnad inför våld och grymheter. BBC korade honom 2019 till en av tolv konstnärer som förändrat världen.

Efter den 24 februari uppmanade han poeter att agera med språket, berättar David Karlsson, förläggare på Korpen där två redaktörer skickade ut en förfrågan till svenska poeter.

– Det blev ett fantastiskt genomslag. Det här är väldigt dynamiskt och rörligt, men sist jag kollade hade vi bidrag från 81 poeter.

“Dikter för Ukraina” heter Korpens antologi som ska ges ut den 15 juni och som även den ges ut i solidaritet med Ukraina. Bland de svenska poeter som medverkar finns Ann Jäderlund, Göran Greider, Gunnar D Hansson, Lina Ekdahl och Jila Mossaed. Även utländska poeter, exempelvis ryske Lev Rubinstein, bidrar till antologin. Allt är nyskrivet.

Erika Josefsson/TT

The post Poeter visar stark solidaritet med Ukraina first appeared on Opulens.

SOLIDARITET. På torsdag är det släppfest för antologin Poeter mot krig. 44 poeter har ställt upp med dikter i protest mot kriget i Ukraina.

– Det är verkligen ett kvitto på insatsen att så många poeter med så kort varsel tackat ja och skickat in sina dikter, säger Paul Nilsson, förlagschef på bokförlaget Ekström & Garay som tillsammans med Opulens ger ut boken Poeter mot krig.

En gång tidigare har en diktsamling med titeln Poeter mot krig getts ut. Det skedde i samband med USA:s invasion av Irak. Då var resurserna knappa och det tog ett par månader men ändå lyckades man ge ut boken via Yelah Förlag. Den här gången tog det mindre än fyra veckor innan Paul Nilsson och alla andra involverade kunde bläddra i den nya boken.

– Den här gången har vi varit ännu snabbare, vilket bäst förklaras av att vi nu har ett stort förlag och ett stort dagligt nätmagasin i ryggen. Vi satte snabbt samman ett redaktionsråd lett av bokens redaktör Clemens Altgård, som gjorde ett fantastiskt arbete med urvalet. De medverkande poeterna hade bara ett par dagar på sig att tacka ja till inbjudan och att skicka in material, säger Nilsson.

Bland listan av poeter finns det en rad nya ansikten för honom men också många välkända namn som Göran Sonnevi, Bruno K Öijer och Mikael Wiehe. Den breda sammansättningen är något han är mycket nöjd med.

– Boken innehåller som sagt dikter av 44 poeter och jag är övertygad om att var och en kan hitta sina guldklimpar. Vi är mycket nöjda med denna sammanställning av mer och mindre namnkunniga poeter som tillsammans, på sina egna vis, höjer sina röster mot krig i diktform. En del dikter är äldre och andra nyskrivna. Några har till och med skrivits i syfte att presenteras i denna antologi.

– Jag skulle säga att det är ett ganska unikt avtryck av samtida svensk poesi även frånsett temat, men det lämnar jag åt läsaren att avgöra.

Pengarna går till Röda Korset

Arbetet med boken består av ideella insatser från företag och enskilda individer. Nilsson är stolt över det engagemanget från medarbetarna på Ekström & Garay och Opulens, samt samarbetspartnerna ABF Malmö, ABF Göteborg och Exakta Print visat.

– Vi har ett av Sveriges snabbast växande bokförlag i ryggen. Redaktörer, formgivare, säljkanaler, distributionskedjor, marknadsföringsplaner och inte minst 25 medarbetare som brinner för denna utgivning. Liksom förra gången för 20 år sedan, tog jag kontakt med Lotta Holmberg på ABF Malmö som genast var intresserad av att samarbeta om boken. Även ABF Göteborg har varit en viktig samarbetspartner, liksom Exakta print som både prioriterat och sponsrat en del av tryckkostnaden.

Boken sålde slut på Pocketshop i Malmö efter fem dagar. En släppfest kommer nu hållas på torsdag, den 12 Maj kl 18.00 på ABF i Malmö. Helena Fehrman, Emma Eriksson Olsson, Petra Mölstad och fler som medverkat i antologin kommer då läsa  sina bidrag i boken. Evenemanget är gratis men diktsamlingen kommer gå att köpa för 65 kronor.

– Allt överskott går till Röda Korsets insats för humanitära insatser i Ukraina. Ekström & Garay har också utöver detta valt att också skänka 50 000 kr till samma insamling.

Alexander Olsson

The post Släppfest för “Poeter mot krig” first appeared on Opulens.

“I många av sina texter intar hon ett metaperspektiv på den pågående debatten, och anstränger sig för att bringa tankereda i samtalet.” Vincent Flink Amble-Naess har läst Lena Anderssons nyutkomna bok Resten av verkligheten.

Resten av verkligheten: Utkast till en världsbild
Av Lena Andersson
Polaris förlag

I sin bok Jämförande levnadsteckningar berättar den grekiske filosofen Plutarchos om en bandit vid namn Prokrustes, som härjar längs med Attikas kust. När han fångar sitt offer har han för vana att tortera det till döds. Först skär han av armarna och benen. Sedan drar han ut kroppen i en sträckbänk. Slutligen placerar han kadavret i en järnsäng. Idag är det just för sitt redskap han är ihågkommen. En prokrustessäng är något som intvingar allting i samma form.

I sin nyutkomna bok Resten av verkligheten: Utkast till en världsbild, jämför Lena Andersson vårt språk med det attiska tortyrredskapet. De slitna fraserna tvingar oss att uttrycka oss banalt, och det vi vill få sagt förblir omöjligt att formulera. Istället tvingas vi nöja oss med ett stympat samtal, där ingenting någonsin blir sagt. I slutändan förkastar författaren uppfattningen för en mera optimistisk språksyn, men jag vill mena att bilden av språket som en fälla är viktig för att förstå drivkraften i Anderssons opinionsjournalistiska arbete.

Lena Andersson är författare till romaner som Egenmäktigt förfarande, Duck city, och – nu senast – Dottern. Resten av verkligheten är en samling opinionstexter som skrivits 2018–2021. Boken är en uppföljare till Verkligheten och resten, som utkom år 2018. Samtliga texter är tidigare publicerade, de flesta som ledarkrönikor i Dagens Nyheter eller Svenska Dagbladet. De är skrivna som fristående alster, men i föreliggande samling ordnas de efter ämnesval under gemensamma rubriker. Det rör sig om alltifrån skidåkning till statskonst.

Under rubriken Samvaro mellan könen avhandlas frågan om våldtäkt. Flera av texterna beskriver åtalet och processen mot Jean Claude-Arnault, som under metoo anklagades för att ha förgripit sig på ett stort antal kvinnor. Våldtäktsdomen mot honom var, menar Andersson, ett rättsövergrepp. Offret hade på flera sätt visat att det hon utsattes för inte bör kallas en våldtäkt, bland annat genom att frivilligt gå till sängs med sin förövare flera månader efteråt. Detta, menar Andersson, gör att man bör beskriva det som hänt på ett annat sätt. Ordet våldtäkt framställs alltså som en prokrustessäng. Det kan syfta både på överfallsvåldtäkter i en mörk park och på oönskad intimitet mellan sängkamrater.

Den kontroversiella analysen illustrerar ett utmärkande drag i Anderssons skrivande. I många av sina texter intar hon ett metaperspektiv på den pågående debatten, och anstränger sig för att bringa tankereda i samtalet. Man kan se det som ett försök att undfly vad hon uppfattar som språkets fallgropar – att hitta rätt ord för att beskriva verkligheten, istället för att nöja sig med dem som är i bruk. Denna strävan är motorn i hennes texter.

Under rubriken Folkhemmet ser vi Andersson i toppform. Där samlas texter om folkhemstanken som idé. I en särskilt intressant krönika görs en nytolkning av Ingmar Bergmans succéfilm Fanny & Alexander. I Anderssons tappning blir biskopen en symbol för det socialdemokratiska och materialistiskt karga folkhemsprojektet, som ville bryta med arvet från 1800-talet, vilket representeras av det högborgerliga gemytet hos familjen Ekdahl.

Likaledes intressant är det när Andersson analyserar Sverigedemokraternas tendens att göra anspråk på folkhemstanken. Den är ironisk, menar Andersson, eftersom de lokala gemenskaper som Sverigedemokraterna tenderar att vilja uppvärdera, är just vad folkhemsprojektet syftade till att utplåna. Folkhemmet var framför allt ett statsindividualistiskt projekt. Den som är bekant med Andersson skönlitterära produktion känner igen temat, inte minst från romanen Sveas son (2018).

Under rubriken Polemik samlas texter som ingått i debatter författaren varit inblandad i. Ofta rör det sig om svar på anklagelser som riktats mot henne. Här hade det varit nyttigt att även inkludera de texter Andersson väljer att svara på. Till förlagets försvar kan sägas att detta torde ha krävt ett stort mått av trixande med upphovsrätten, men kanske hade det varit mödan värt. Som det ser ut nu blir det ibland svårt att avgöra varför Andersson skriver som hon gör. Klart är i varje fall att hon deltar i en debatt.

Andra gånger är detta mindre uppenbart. Under titeln Samtycket i prostitutionen gör Andersson ett försök att begreppsliggöra den etiska frågan om sexköp. Hon menar att det inte krävs att vi betraktar sex som vilken annan verksamhet som helst för att vi ska vilja avkriminalisera prostitution. Man kan vara emot något utan att vilja förbjuda det. Diskussionen är mycket abstrakt, och man har svårt att förstå varför hon väljer att skriva om ett så kontroversiellt ämne just då. Sedan läser man dateringen: 23 maj 2020, en dryg vecka efter att Paolo Roberto hade suttit i en tv-soffa och bekänt att han köpt sex. Hela den svenska offentligheten torde alltså ha varit upptagen med att diskutera prostitution.

Denna omständighet illustrerar ett annat utmärkande faktum. Även om Anderssons texter kan tyckas allmänna och abstrakta, är de ofta inlägg i en pågående – och mycket aggressiv – debatt.

Den som läser Resten av verkligheten utan att hålla detta i minnet, riskerar att finna författaren onaturligt stridslysten, eller på ett sjukligt sätt dragen till provokationer.

Eller, för att parafrasera Olof Lagercrantz:

Det är som när man ser ett fotografi av någon och har svårt att förstå varför hon står framåtlutad. Det beror på att man inte minns hur det blåste.

The post Språket som en fälla first appeared on Opulens.

SOLIDARITET. ”Nu ger vi ut en ny Poeter mot krig. Överskottet från försäljningen av boken kommer gå till Ukrainas folk. Utöver det donerar vårt förlag 50 000 kr till insamlingen”, skriver Opulens chefredaktör Stefan Bergmark.

Vad förmår väl en snigel
mot en pansarvagn.
Ingen glödgas till mjöl inne i den.
Den rostar inte omgiven av lik.
Den mosar inte in någon i asfalten.
Knappt gör den en blomma förnär.

Men snigeln är snabbare.
Den når fram
Den rör sig bland sådant som växer.
Den tar en omväg runt den brinnande staden.
Den har tiden på sin sida.
Den, liksom vänskapen mellan mänskorna.

(Claes Andersson)

Poeterna Paul Nilsson och Tomas Ekström är idag förlagschef respektive delägare i Ekström & Garay förlag. Efter USA:s och Storbritanniens invasion av Irak 2003 gav de ut antologin Poeter mot krig med ett femtiotal författare där Tomas Tranströmer, Aino Trosell, Göran Greider, Liv Strömqvist, Bob Hansson och Mikael Wiehe, liksom Claes Andersson vars dikt om snigeln ingick i samlingen, var några av de kändare namnen. Själv var jag med på ett hörn som förläggare för Yelah förlag som gav ut boken och liknande protester hördes det året från poeter i Spanien, Portugal, Frankrike, Argentina, Tyskland och andra länder.

Nu ger vi ut en ny Poeter mot krig. Överskottet från försäljningen av boken kommer gå till Röda Korsets insamling till humanitära insatser i Ukraina. Vilka de medverkande poeterna blir är i skrivande stund inte klart. Det hela är beslutat i dagarna och vi räknar med en blixtutgivning med en tryckt bok från Ekström & Garay och Opulens, med stöd av ABF,  innan månadens slut.

En övermäktig diktatur invaderar en demokrati och världen är i gungning. Mediebilderna från tragedin lämnar ingen oberörd. Men liksom diktens snigel är i alla fall tiden på Ukrainas sida, som Emil Siekkinen konstaterade i Opulens för en tid sedan. För varje dag som går lär nog stridsviljan hos Putins utkommenderade soldater att sjunka och den inhemska ryska opinionen mot den orättfärdiga aggressionen att öka.

En diktsamling stoppar inget krig men alla solidariska insatser runt om i världen just nu kan ge det ukrainska folket den frist de behöver för seger, frihet och fred.

The post Nu ger vi ut en bok till stöd för Ukraina first appeared on Opulens.

STÖD. Ekström & Garay förlag donerar 50 000 kronor till Röda korset med anledning av kriget i Ukraina.

Förlaget ger även, tillsammans med Opulens magasin och i samarbete med ABF Malmö, ABF Göteborg och tryckeriet Exakta print, ut en antologi med titeln ”Poeter mot krig”, där allt överskott tillfaller Röda Korset.

–  Barn blir traumatiserade, par splittras och vet inte om de kommer att få se varandra igen. Det är en mänsklig tragedi som inte lämnar någon oberörd, säger förlagschef Paul Nilsson.

–  Liksom många andra går våra tankar går till de oskyldiga offren i Ukraina, ett meningslöst krig där civila blir utsatta utan förvarning. Livet omkullkastas och blir till en mardröm där överlevnad står i fokus.

Boken beräknas komma från tryck innan mars månads slut.

Anna Brynhildsen

The post Ekström & Garay donerar till Ukraina first appeared on Opulens.

SOLIDARITET. ”Nu ger vi ut en ny Poeter mot krig. Överskottet från försäljningen av boken kommer gå till Ukrainas folk”, skriver Opulens chefredaktör Stefan Bergmark.

Vad förmår väl en snigel
mot en pansarvagn.
Ingen glödgas till mjöl inne i den.
Den rostar inte omgiven av lik.
Den mosar inte in någon i asfalten.
Knappt gör den en blomma förnär.

Men snigeln är snabbare.
Den når fram
Den rör sig bland sådant som växer.
Den tar en omväg runt den brinnande staden.
Den har tiden på sin sida.
Den, liksom vänskapen mellan mänskorna.

(Claes Andersson)

Poeterna Paul Nilsson och Tomas Ekström är idag förlagschef respektive delägare i Ekström & Garay förlag. Efter USA:s och Storbritanniens invasion av Irak 2003 gav de ut antologin Poeter mot krig med ett femtiotal författare där Tomas Tranströmer, Aino Trosell, Göran Greider, Liv Strömqvist, Bob Hansson och Mikael Wiehe, liksom Claes Andersson vars dikt om snigeln ingick i samlingen, var några av de kändare namnen. Själv var jag med på ett hörn som förläggare för Yelah förlag som gav ut boken och liknande protester hördes det året från poeter i Spanien, Portugal, Frankrike, Argentina, Tyskland och andra länder.

Nu ger vi ut en ny Poeter mot krig. Överskottet från försäljningen av boken kommer gå till Ukrainas folk. Vilken insamlingskampanj vi kommer stötta är liksom medverkande poeter i skrivande stund inte klart. Det hela är beslutat i dagarna och vi räknar med en blixtutgivning med en tryckt bok från Ekström & Garay och Opulens innan månadens slut.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

En övermäktig diktatur invaderar en demokrati och världen är i gungning. Mediebilderna från tragedin lämnar ingen oberörd. Men liksom diktens snigel är i alla fall tiden på Ukrainas sida, som Emil Siekkinen konstaterade i Opulens i måndags. För varje dag som går lär nog stridsviljan hos Putins utkommenderade soldater att sjunka och den inhemska ryska opinionen mot den orättfärdiga aggressionen att öka.

En diktsamling stoppar inget krig men alla solidariska insatser runt om i världen just nu kan ge det ukrainska folket den frist de behöver för seger, frihet och fred.

The post Nu ger vi ut bok till stöd för Ukraina first appeared on Opulens.

DEBATTBOK. “Sammantaget en omistlig, oerhört värdefull dokumentation. Ett vittnesmål som inte rätt och slätt kan avvisas.” Det skriver Lasse Ekstrand om Grundskola på grund II, en antologi av Knut Lindelöf om den svenska grundskolans förändring till segregerad marknadsskola.

Grundskola på grund II av Knut Lindelöf
Books on Demand

Under trettiofem år var Knut Lindelöf verksam inom den svenska grundskolan och därmed ett ögonvittne till händelseutvecklingen. Några år tjänstgörande som tillförordnad rektor innan han köptes ut. Alltför kritisk och högljudd för att han skulle kunna vara kvar. Utköpt – men inte tystad. Tvärtom en mycket flitig debattör, tillika välargumenterande.

I den mycket digra samlingen texter (boken rymmer en bra bit över 600 sidor), tidigare publicerade i FiB/Kulturfront men även i Upsala Nya Tidning, på hans blogg och i en tidigare bok, som sträcker sig över tjugotvå år upprepar han ihärdigt och oförtröttligt sin skarpa kritik av förfallet inom grundskolan. Och av socialdemokratins svek. Den socialdemokrati som han både hoppats på och förtvivlats över. Vänt sig en smula blåögt direkt till, vädjande om förnuft och sans. Bortkastad möda och energi.

Det krävs ju en drivande politisk kraft. Skolan är förstås inte bara lärarnas, elevernas (och föräldrarnas) interna problem. Tilläggas kan att en bildad borgerlighet med intresse av en högkvalitativ skola inte längre finns.

Flera gånger under årens lopp kommenterar Knut Lindelöf, inte så lite uppgivet och desillusionerat, att han skall sluta skriva om skolan. Han nästan lovar sig själv det men kan inte. Vi börjar om, vi ger oss inte som Lars Gustafsson uppfordrande skrev. Och Lindelöf kan inte släppa skolan, något av ett livsverk. Han är den siste entusiasten, nära att jag kallade honom. Halsstarrig kanske någon skulle säga. En envist ropande röst i öknen.

Bakom hans kritik av den dystra utvecklingen inom grundskolan, från dess start 1962 fram till idag, finns hans stolta ideal om hur det borde och kunde vara. Försvaret av hur grundskolan en gång byggdes upp, dess ideologiska fundament. Tråden kan dras ända tillbaka till 1842. En likvärdig skola för alla, kunskapsfömedlande och syftande till utjämnandet av sociala skillnader. En eleverna bemyndigande skola för ett demokratiskt samhälle.

Fortlöpande bröts den goda grundskolan ned. Skolan kommunaliserades med Göran Persson som anförare. Det ”fria skolvalet” infördes, bara för medelklassen att ta för sig medan ”underprivilegierade grupper” blev förlorarna. Det skulle målstyras enligt New Public Management. Inte sättas betyg. Privatiseras genom tillåtandet av friskolor med vinstjagande riskkapitalister. Lärarkåren detroniseras, dess auktoritet undergrävas.

Uppräkningen kan så här i efterhand fylla en med förtvivlan. Och samtidigt undra: var fanns motståndet, alla insiktsfulla som borde protesterat?

Den goda grundskolan förvandlades till en segregerande institution, förstärkande klassamhället. Något helt annat än det ideal Lindelöf med hetta och engagemang försvarar och förfäktar. När vi via sensationslystna medier hör om dagens grundskola är det signaler om bråk och stök och bristande disciplin. Fysiska angrepp på lärare som ingen rektor försvarar. Inte ens dödsskjutningar har salar och korridorer förskonats från.

Inte handlar det om att kunskap skall förmedlas och anammas av eleverna. Det är som om skolan helt spårat ur. Vem är den att vrida den rätt igen? Från politiskt håll inget att vänta förutom plattityder och floskler. Jag läser Lindelöf som att han kastat in handduken.

Lindelöf skriver in sig i en tradition av skolkritiker med namnkunniga som Nils Christie (med den perspektivomkastande boken ”Om skolan inte fanns”), Ivan Illch (förespråkande ”deschooling society”), Gunnar Adler-Karlsson (bilden av skolan som ”parkeringsplats”, förvarande ungdomarna) och Dr Gormander (försvarare av den traditionella kunskapsskolan), pseudonym för Gunnar Ohrlander.

Lindelöf engagerade sig i 80-talet i den visselblåsande Kunskapsrörelsen, som ifrågasatte flumpedagogik och förflackning. Men det stora flertalet inom lärarkåren har tigit och anpassat sig. Splittrade genom individuell lönesättning, förstelärarepåfund och andra dumheter. Skrået, kollektivet, är sönderslaget och utan samlad motståndskraft.

Jag ser paralleller till utvecklingen inom högskolan som jag är förtrogen med efter ett långt yrkesliv inom denna. Frestande bli det som nedsättande rubriceras ”konspirationsteoretiker”. Istället för fostrandet av kritiskt tänkande medborgare med ordentligt på fötterna fördummande undersåtesproduktion. Bakom floskler som ”värdegrund” och ”allas lika värde”.

Kanske kunde Lindelöf ha sovrat. Det sker upprepningar vilket är förstås ofrånkomligt i en samling texter som denna. Läsarens tålamod prövas när man läser dem i ett enda svep. Men sammantaget en omistlig, oerhört värdefull dokumentation. Ett vittnesmål som inte rätt och slätt kan avvisas.

Ett stigande vemod växer hos läsaren över att de samhällsengagerade och kunniga fyrtiotalisterna, dit Lindelöf med sitt brandtal hör, är en generation under uttågande.

The post Den likvärdiga grundskolans förvandling first appeared on Opulens.

RELIGION. “Detta är ingen halleluja-teologi utan snarare en världsuppfattning präglad av dostojevskijanskt mörker, ondska och tristess. Livet är kort och mestadels en tråkig affär”, skriver Niklas Anderberg som läst David Bentley Harts Theological Territories.

Theological Territories – A David Bentley Hart Digest
Av David Bentley Hart
Notre Dame Press

I en insändare i The Times Literary Supplement 17 juli ifjol beskrev David Bentley Hart den kände liberale tänkaren Isaiah Berlin som en lättviktare. Dennes alster är intressanta och välsmakande men enligt Hart är de lika delikata som mintchoklad efter middagen – och lika flyktiga. De lämnar ingen eftersmak. Äntligen en kritiker som vågar säga någonting spydigt om en av högerliberalismens stora ikoner. Om han har rätt eller inte är en annan sak.

Själv kände jag ganska dåligt till Hart. Av och till en artikel och flera boktitlar har genom åren passerat revy. Han är Amerikan och en specialist på östortodox kristendom men titlar som That All Shall Be Saved väckte inte direkt mitt intresse. Föreliggande bok är ett intellektuellt testamente i komprimerad form, bestående av föreläsningar och diverse artiklar från de senaste åren. Alltså precis som de där chokladbitarna han avfärdade hos sin äldre kollega …

David Bentley Hart är något så ovanligt som en ortodox fritänkare. Han var tidigare anglikansk men är numera anhängare av östortodox teologi. Han har studerat filosofi och är även medlem av Democratic Socialists of America. Hand i hand med hans progressiva disposition går en kompromisslös fundamentalism. I hans radikala kristna budskap finns det inte plats för något velande. Även om oddsen är emot oss måste vi kristna tro på alltings godhet, säger han. Annars skulle hela budskapet och halva Bibeln bara vara fabulöst nonsens.

Detta är ingen halleluja-teologi utan snarare en världsuppfattning präglad av dostojevskijanskt mörker, ondska och tristess. Livet är kort och mestadels en tråkig affär, så varför göra en dygd av att vara artig och tillmötesgående? Hans temperament driver honom att kapsejsa med bredsidan flammande av kanoner.

David Bentley Hart kan på ett par sidor avfärda stora sjok av västvärldens filosofiska tradition: Kant och Heidegger (vilken han förebrår en undermålig kännedom av både antik och medeltida filosofi och kristet tänkande), Wittgenstein och Roland Barthes “tungrodda och fadda dialektik”.

Reformationen är i sin helhet oduglig liksom även stora delar av katolicismens osammanhängande och “gräsliga” tankevärld, samt allt som går under den flummiga benämningen postmodernism. Den första uppercuten delar han ut till Descartes som han anser vara grovkornig, bisarr och banal.

Dansa som en fjäril, sticka som ett bi. David Bentley Hart är en slugger i kärlek.

Theological Territories är indelad i fem sektioner varav de första tre är reflektioner över mer eller mindre kända kolleger och meningsmotståndare. Sistnämnda kan förvänta sig en hårdför behandling, särskilt om de är materialistiskt lagda eller rent av ogudaktiga. Det är ett under att han tar sig tid att ägna en enda mening åt att avfärda de Nya Ateisterna. Hart tar längre tid på sig att vederlägga två konservativa amerikanska katoliker som i en bok försvarar möjligheten att utfärda dödsstraff för svåra förbrytare. Enligt Hart är detta oförenligt med ett kristligt budskap. De som påstår annat har inte förstått sig på Bibelns kärleksbudskap; det finns ingen möjlighet i världen att försvara dödsstraff.

I sitt förord skriver Hart att han för säkerhets skull ringde upp en av författarna och ganska snart insåg att denne inte var det blodtörstiga monster han hade förställt sig. Han erkänner att han inte borde ha dragit så snabba slutsatser men tycker inte om att ändra något han publicerat tidigare. Hans benägenhet att varva sina idéer med temperamentsfull polemik är ett genomgående problem i boken. Dansa som en fjäril, sticka som ett bi. David Bentley Hart är en slugger i kärlek.

Det är lika svårt för en rik person att komma till himlen som det är för en kamel att komma igenom ett nålsöga är en parabel som det inte går att köpslå om. De amerikanska evangelisterna saluför en travesti av det ursprungliga budskapet. Protestantismen har naturligtvis för länge sedan spårat ur och Hart proklamerar i vanlig stil att varje normalbegåvad person förstår att kalvinism bara är nonsens. Undrar om han i detta fall tänker på vinnaren av Pulitzerpriset 2005, Marilynne Robinson?

Hur det än må vara med detta levde Jesus i kommun med sina enkla apostlar och predikade oupphörligen de fattigas och undertrycktas evangelium. Att hänge sig åt pengar och makt är ett svek mot det kristna budskapet. Även om Hart anser att det går för långt att kalla de tidiga kristna för tvättäkta kommunister, snuddar han här anatema nummer ett i Amerika.

Fjärde delen av boken består av bokrecensioner. Här dämpas de teologiska övertonerna något. Den för mig okände författaren William Empson (1906-84) verkar närmast vara en fullständig nihilist, vore det inte för att han skrivit en bok om Buddhas ansikte. Hart konstaterar i lugn och ro att Empson i sina unga dagar vida översteg Wittgenstein i intellektuell briljans. Hans lovande karriär grusades dock av att prefekten hittade ett paket kondomer på hans studiekammare i Cambridge. År 1929 var detta i England något oerhört och Empson fick ge sig därifrån och begav sig till Fjärran Östen. Hans namn rensades från annalerna i det stolta universitetet och en lysande akademisk framtid kom på avvägar.

Under en resa i Japan utvecklade han en teori om ansiktets tu-delning som en gradmätare på vår personlighet. En vindlande och långsökt konstruktion vilken han inte desto mindre under många år utvecklade och dokumenterade med källor och fotomaterial. När boken äntligen blev färdig 1949 lämnade han över det enda exemplaret till sin vän och suput John Davenport. Denne vacklade pliktskyldigt till utgivaren, den excentriske Tamildiktaren med det förtroendeingivande namnet M.J.T. Tambimuttu, mest känd för sitt kaotiska bibliotek som dessutom vimlade av ohyra.

Det hela slutade med att manuskriptet försvann i röran och Davenport hittade på en historia om att han förlagt det i en taxi i London. Under tiden hade det i själva verket övertagits av en viss Richard March som hade oskicket att i all hast dö, varpå manuskriptet sjönk ännu djupare i dennes enorma personliga arkiv. Slutligen övertogs detta år 2003 av British Museum och två år senare flöt manuskriptet upp till ytan igen. Av okänd anledning tog det ytterligare elva år innan det äntligen kunde publiceras i en lyxig utgåva med fotografier och allt – endast sextiofem år försenat.

En fantastisk historia och en fantasifull bok, vilken Hart när det kommer till kritan inte anser vara ett mästerverk. Det går för långt att här redogöra för finesserna i denna Dickensliknande fabel som mycket väl hade kunnat utvecklas till en egen bok.

Historien om Victor Segalen (1878-1919) är lika hallucinatorisk; efter att ha hamnat på Tahiti några månader efter Paul Gauguins död blev han kurator till dödsboet. Segalen köpte själv en målning av den exotiske konstnären för hela sju francs. Motivet var en by i Bretagne men tyvärr hade försäljaren vänt målningen uppochner och försett den med en passande och mer exotisk titel, nämligen Niagarafallen (något jag inte riktigt kan urskilja) …

Efter detta äventyr hamnade Segalen 1905 i Djibouti där det unga geniet Rimbaud också han nyligen hade avlidit. En liknande historia upprepade sig här innan han ett par år senare anlände i Paris där han gifte sig och fick en son. Inom kort bar det igen iväg österut för den orolige själen. Hur han under dessa omständigheter kunde producera något som helst är ett under. Trots första världskriget, sjukdomar (bland annat tyfus) och ett enträget opiummissbruk lyckades han vid sidan om böcker om Gauguin och Rimbaud också publicera ett verk över kinesisk konst innan han under dunkla omständigheter hittades död under ett träd i Brest, endast fyrtioett år gammal. Legenden säger att han hade Shakespeares Hamlet uppslagen vid sina fötter. Segalens efterlämnade verk är omfattande och innehåller både romaner, poesi och essäer om konst – samt ett libretto skrivet för hans vän Claude Debussy.

Del fem går närmare in på Harts översättning av det Nya Testamentet. Ända sedan den kände teologen, och tidigare ärkebiskopen av Durham, N.T. Wright gjort sin egen översättning (2011) har de båda stridstupparna legat i luven på varandra. Utomstående kan knappast hänga med i de exegetiska svängarna, vilka allt som oftast ter sig som att sila myggor och svälja kameler.

Hart och Wright företräder två olika skolor när det gäller översättande; den dynamiska och den formalistiska. Hart förespråkar ett mer eller mindre bokstavstroget tillvägagångssätt, enligt honom själv inspirerat av Nabokovs beryktade översättning av Eugen Onegin. Wright tillåter sig att tolka och fylla i mer för att komma åt själva andemeningen.

Dessa och liknande populariseringar är inte bara anakronistiska utan även opoetiska.

Hur man än vrider och vänder på saken finns det för- och nackdelar med båda metoderna. Rent intuitivt känner jag för Harts rigorösa variant men som han själv är den förste att erkänna är alla översättningar till viss del en tolkning. Vad han förebrår Wright är att denne sysslar med motsatsen av exegesis, nämligen eisegesis. Detta betyder att översättaren läser in alldeles för mycket av sina egna idéer i ursprungstexten. Om man till exempel översätter “full of years” med “very old” eller “apple of your eye” med “eyeball” gör man texten orättvisa, påpekar Hart. Dessa och liknande populariseringar är inte bara anakronistiska utan även opoetiska.

Mitt eget favoritexempel förekommer i Första Kungaboken 14:10 där det står manfolk om dem JHWH vill utrota. Det låter förstås inte konstigt men i ursprungstexten (som jag känner till genom Robert Alters förnämliga nya översättning av den hebreiska bibeln till engelska och som även förekommer i en fotnot i Bibel 2000; 1 Sam 25:22), står det att Gud ville utrota kung Jerobeams familj och alla väggpinkare, eller pissers-on-the-wall som Alter i god biblisk anda utrycker saken. Manfolk saknar kraft och saft, om vi säger så, och dessutom är det inte korrekt översatt utan snarare sopat under mattan. På samma vis som herr Bowdler en gång i tiden producerade en familjevänlig version av Shakespeare genom att ta bort alla fula bitarna. Det kallas även censur men har som collateral damage gett upphov till ett alldeles eget verb; bowdlerize, ett av det engelska språkets mest suggestiva ord.

På baksidan av Theological Territories saluförs boken som fri från akademisk fernissa och jargong. Även om detta är delvis sant, finns det tungkörda stråk av hegeliansk åkerjord där Heidegger sitter på traktorn och långa passager på grekiska som den oinvigde lämnas ensam att tampas med. Finesserna och det brännande allvaret i dessa resonemang hotar allt som oftast att gå förlorade i rotvälskan.

Inte desto mindre är Theological Territories en essäsamling som tvingar läsaren att sitta upprätt i stolen. Sällan har jag gjort så många anteckningar i en volym på knappt fyrahundra sidor. Otvivelaktigt beror detta på att flera av dess territorier ligger bortom mitt synfält. Bara Harts introduktion till den kontroversielle franske tänkaren Léon Bloy (1846-1917) är värt inträdet. Bortsett från att han var en genial författare verkar Bloy knappast förfoga över några andra positiva egenskaper.

Men sida vid sida med hans råbarkade och morbida skönlitteratur kunde han skriva ett manifest mot antisemitism. Härmed påverkade han det Andra Vatikankonciliet att anta en förklaring vilken erkände både judar och muslimer som delägande i den sanna tron (Nostra Aetate, 1965). Den katolska kyrkan förlänade härmed i elfte timmen likvärdighet mellan de abrahamitiska religionernas tre företrädare (eller trätobröder om man så vill).

Men Bloy var ingen sockerfarbror: hans beryktade taktlöshet passar som hand och handske i Houellebecqs Soumission. Bloy välkomnade Titanics undergång och gnuggade i händerna när en brand på Opera Comic i Paris reducerade fyrahundra “borgarbrackor” till pyrande kolhögar. Hade inte Jesus sagt att egendom är stöld och att han kommit till världen, inte för att stifta fred utan med ett svärd i handen? Från Harts perspektiv hjälper det säkerligen att Bloy var en troende katolik när han beskriver honom som ett änglalikt monster.

Den sista diskussionen i boken handlar om vad Judas i sitt brev menar med “deras av kroppen nersölade kläder” (Judasbrevet v .23). Kroppen är så besudlad att den smittar av sig på de kläder man bär. Men är det verkligen vanliga kläder han talar om eller skall det kanske tolkas som en “inre beklädnad” (inner tunic) som döljer vår syndiga natur, eller kanske syftar Judas på de “klädesplagg” – de gamla vanor – man förväntas lägga ifrån sig vid dopet? Kanske är det något ännu mer gåtfullt, något som aldrig med säkerhet kommer att kunna dechiffreras?

I ett sällsynt ögonblick av ödmjukhet erkänner David Bentley Hart att inte vet vad han ska tro. Att tränga in till hjärtat i den bibliska världen och dess profeter kan framstå som ett hopplöst företag. Vi står perplexa inför dessa avlägsna författares “vilda och visionära syn på verkligheten”.

The post En korsriddare i själ och hjärta first appeared on Opulens.

NOVELLTÄVLING. Det har blivit dags för den andra upplagan av Sveriges största novelltävling av magasinet Opulens och förlaget Ekström & Garay, med 50 000 kronor i prispotten. Tävlingen ska uppmuntra till skrivande och väcka liv i sovande författardrömmar.

Idag öppnar Opulens och Ekström & Garay förlag årets novelltävling, i samarbete med Göteborgs-Tidningen, Kvällsposten och Sparbanken Syd. Till och med den 28 februari 2022 kan man lämna in sitt bidrag på valfritt tema, och tävla om 50 000 kronor som delas mellan de tre vinnarna, 35 000 kr i förstapris, 10 000 kr i andrapris och 5000 kr i tredje. Syftet med tävlingen är att främja skrivande och inspirera skrivintresserade att blåsa liv i sina författardrömmar.

– Det är många som skriver noveller i Sverige och intresset är stort för ett sådant här projekt. Det finns ett stort antal bra författare i landet, och massor av författardrömmar. En del texter stannar vid just drömmar för att de blir liggande i byrålådan. Vi hoppas att novelltävlingen kan uppmana till att färdigställa den där texten som man jobbat på, men inte riktigt avslutat. Och vem vet, kanske blir detta steget mot ett nytt stort författarskap?, säger Tomas Ekström, förlagschef på Ekström & Garay.

Under våren 2022 ger Ekström & Garay förlag ut en antologi med de tio vinnande bidragen, som även kommer att publiceras på Opulens.se, i Göteborgs-tidningen och i Kvällsposten under sommaren. Stefan Bergmark, chefredaktör för Opulens, ser en trend på uppåtgående, där noveller får alltmer utrymme i dagspress och bland bokförlagens utgivningar.

– Det är också tydligt att kortformatet blir allt mer populärt. Intresset för att både skriva och läsa noveller verkar vara på väg mot en ny boom av förlagens utgivningar och satsningar att döma. Noveller publiceras allt oftare i dagspressen och på sociala medier har intressegrupper för novellskrivande lockat till sig många medlemmar. Det finns ett tomrum att fylla och ett sug efter en stor nationell pristävling som helt och hållet fokuserar på korta berättelser, vilket förra årets succe är ett bevis på, säger han.

Antologin lanseras på Ekström & Garays vårsalong i Lund i maj och på Bokmässan i Göteborg i september nästa år, och vinnarna tilldelas tio exemplar var av utgåvan. De vinnande bidragen kommer även att synas i andra sammanhang tillsammans med sponsorerna. Huvudsponsor för tävlingen är Sparbanken Syd, även i år, som ser sponsringen som en del av sitt uppdrag som folkbildare. Såhär säger Johanna Stridh, affärschef på Sparbanken Syd, i ett pressmeddelande:

“Vi vill bidra till samhällets bästa genom vår sponsring och vårt samhällsengagemang och på olika sätt berika individers livskvalitet – att läsa och skriva tillhör definitivt det här och ingår i vårt uppdrag som folkbildare. Därför fortsätter vi som huvudpartner till Sveriges största novelltävling och vi ser fram emot att läsa alla nya bidrag”.

The post Idag öppnar Sveriges största novelltävling first appeared on Opulens.