AI. Nyligen publicerade vi en text om AI i arbetslivet. Mathias Jansson reflekterar här över riskerna med att låta algoritmerna styra och maskinerna ta över tänkandet.

Algoritmsamhället – när maskinerna tänker åt oss

Minns du hur internet började med den utopiska tanken “Information wants to be free”? Och hur den idéen kom att revolutionera tillgången till information i världen? Eller hur sociala medier under en annan utopisk fras ”connecting the world” skapade förutsättningar att nätverka och umgås globalt? 

Jag tror att det fanns ett genuint intresse bakom de utopiska klichéerna att med ny teknik skapa en bättre värld, men sedan tilläts algoritmerna ta över för att skapa vinster åt aktieägarna och vi vet alla hur det gick. Desinformation, fake news, hat, propaganda, påverkanskampanjer, ja, mänsklighetens alla dystopiska sidor främjades av algoritmerna i stället för de utopiska idéerna.

Algoritmerna triggade våra irrationella hjärnor att reagera och interagera, tonläget skruvades upp på nätet, spridning av felaktig och känslomässig information prioriterades och i sann medeltida häxjaktsanda började vi förfölja de som tänkte olika. Resultatet blev en alltmer polariserad värld, där extrema åsikter fritt fick växa och frodas oemotsagda, och osunda och ouppnåeliga förebilder fick oss att må allt sämre psykiskt.

Fördelar och faror med AI

Nu har vi fått en annan utopisk slogan för framtiden som handlar om att AI ”benefits all of humanity” som Open AI skriver på sin sida. Det ska sägas att jag varken är emot internet, sociala medier, AI eller annan teknikutveckling, utan tvärtom så ser jag att det finns många fördelar med den nya tekniken, men när vi låter maskiner och deras algoritmer ta över vårt tänkande och våra beslut då kan det bara gå illa. Det har redan historien visat genom hur sociala medier utvecklats.

Vi människor är känslomässiga varelser och på många sätt irrationella i vårt beteende, men till skillnad från en algoritm, kan vi göra och säga något dumt, och sedan reflektera över och inse konsekvenserna av vår handling och rätta till och ändra det. Vi kan till och med vara så smarta att vi kan få en riktigt dålig idé, som ”jag ska slå den där idioten på käften”, men bara genom ta ett djupt andetag inse att det är just en riktigt dålig idé och besluta att det får för stora konsekvenser om den idén genomförs.

AI utan konsekvenstänkande

En AI tar däremot snabba beslut, den har inget konsekvenstänkande, och framför allt inser den inte att den har gjort fel och kan heller inte rätta till felet i efterhand. Så då är frågan om vi verkligen vill leva i ett algoritmsamhälle där algoritmerna bestämmer vad vi ska tänka, känna och göra?

Kan marknaden regleras? 

Lösningen är förstås att man reglerar marknaden så att informationen i fortsättningen kan vara fri, sociala medier användas för att knyta människor samman och att AI används för att förbättra villkor för hela mänskligheten. Samt att den nya tekniken inte låses in av några enstaka företag vars enda syfte är att tjäna pengar genom att manipulera våra känslor och beslut med hjälp av algoritmer. Jag tror nämligen att världen skulle bli bättre om vi människor får fatta våra beslut själva och inte överlåter till maskiner att göra det åt oss.

The post Ska vi låta oss styras av AI? first appeared on Opulens.

POLITIK. Stellan Lindqvist reflekterar över demokratins bräcklighet med utgångspunkt i hur lögner och sanningar, i en omfattning som aldrig tidigare skådats, blandas i sociala medier.

Och Gud tryckte på algoritmknappen BabelTorn och stor förvirring uppstod.

I serverhallarna blinkade miljarder små eldflugor. Färden mot en språklig entropi hade inletts.

Om en handbollsspelare i en match plötsligt börjar driva bollen med fötterna så säger vi hörrudu detta är handboll!

Utan handbollens regler är det inte handboll. Det är något annat. Oklart vad.

Alla beständiga sociala processer upprätthålles av regler, uttalade eller underförstådda. Negligeras dessa uppstår först oreda, sen ebbar aktiviteten ut, dör. Detta är förstås naturligt och händer hela tiden. Det är utvecklingens gång. Drabbar det mer grundläggande processer är förstås läget ett annat och allvarligare. Språket till exempel, den mänskliga kommunikationen.

Säger en främmande man till mig att ett stort sträck grågäss igår flög över hans hus så tror jag honom eftersom jag tar för givet att han inte medvetet försöker ljuga eller vilseleda. Vi utgår från att människor är vederhäftiga, säger eller försöker säga vad som är sant. Vi säger inte, ah du ljuger – om vi inte har goda skäl, eller av erfarenhet vet att personen alltsomoftast diktar och hittar på. Men detta ändrar inte utgångspunkten: vi tror på personen tills motsatsen blivit uppenbar. Vi kan kalla detta vederhäftighetsprincipen. Utan denna utgångspunkt havererar all kommunikation.

Ett vackrare sätt att formulera saken är: vi är troskyldiga, vilket innebär en risk – vi är utsatta, principen kan utnyttjas.

Säger en person att hans fru lämnat honom tänker vi: stackars honom, han behöver nog tröst, någon som lyssnar. Kanske tänker vi också: vad om det händer mig? Säger han däremot, apropå ingenting, att hustrun köpt gröna sandaler, börjar vi undra. Vi förstår inte, innebörden förloras, vi deletar utsagan. Vi utgår från att det människor säger (eller skriver) till oss är relevant, det vill säga tar vårt intresse i beaktande (inter esse – ”vara mellan”). Vi kan kalla detta relevansprincipen.

Utan dessa båda principer, en sorts språkets DNA, rämnar bygget, kommunikationen blir meningslös.

Det ovan sagda är naturligtvis en förenkling. Men den gången, i människosläktets barndom, när språket var nytt, när det utvecklades mellan människa och människa, mellan subjekt och subjekt var denna förenkling livsnödvändig. Utan vederhäftighet och relevans ingen chans till överlevnad, man dog. Felaktig eller irrelevant information – misslyckad jakt. Orden måste hanteras med samma allvar som du hanterade ditt vapen.

Få kan ha undgått att höra ord som ekokammare, fake news, alternativa fakta, styrda algoritmer. Få kan ha undgått att bevittna hur lögner och sanningar, i en omfattning som aldrig tidigare skådats, blandas i sociala medier. För att senare, inte sällan, torgföras av ledande politiker. Men kanske inte lika många har förstått att detta också är ett hot mot demokratin, det vill säga möjligheten att meningsfullt kommunicera och därmed fredligt lösa konflikter. Vilket faktiskt, det senare, är demokratins viktigaste funktion.

Alla vet att det är farligt att säga att det var bättre förr, men jag gör ett försök. Under sent artonhundratal och tidigt nittonhundratal, samtidigt med industrialismens framväxt, startades hundratals tidningar i vårt land. Varje stad skulle ha sin. Högern hade sina, vänstern sina, liberalerna sina, folkrörelserna sina. I deras spalter, huvudsakligen, utspelade sig offentligheten. Eller rättare sagt en silad offentlighet. Tillgången för gemene man var begränsad, på varje tidning fanns grindvakter, med tiden hyfsat skolade i pressetik och textanalys, som godkände och förkastade. Auktoritärt kan tyckas, men det skapade ett regelverk för debatt och tankeutbyte. Och faktiskt, ett värn mot den värsta dumheten. Den offentliga debatten hade fått en hyfsat ordnad spelplan.

Så vad händer då om locket lyfts av, om grindvakterna friställs? Som nu. Om folks ressentiment får fritt utlopp? Om bitterhet, avund, rädsla, hat inte behöver gå ett självrannsakande och innehållskritiskt omtag i hjärnan utan omedelbart kan materialisera sig? Sådana processer vandrar förstås vidare, och det är nästan omöjligt att de inte kommer att utnyttjas politiskt av makthungriga och skrupelfria grupperingar. Ingenting är ju så lättfångat som en affektiv opinion. Man behöver inte ha något elaborerat politiskt program, man behöver bara smeka ressentimenten medhårs. Man kan ljuga eftersom både lögnen och sanningen är meningslös. Man behöver bara säga att vi, partiet, jag, Trump är deras enda vän.

Om denna process förstärks av att vi blivit mer kunder än medborgare, att vi blir mer jag jag än vi vi, blir brygden lätt toxisk.

Det första stora angreppet, söndervittringen, kom med reklamen, när nya behov behövde skapas. Intimitet var ett måste. Vi tilltalades som ett du, ett subjekt, en nära vän (”Because your worth it”), men var egentligen ett objekt: vi vill ner i din plånbok. Naturligtvis förstod vi detta, men det fungerade eftersom det är så språket fungerar, vare sig vi vill det eller ej. Ett skydd blev cynismen. Vi är inte dumma, det är så dom gör. Likväl fortsatte det eftersom vi är dumma, eftersom det inte är möjligt att inte fortsätta tro på människor. Cynismens pris: avstånd, ökat misstroende.

I internets barndom talade man om ett demokratiskt genombrott, alla skulle få komma till tals, mångfald, barfotajournalister!

Vi vet vad som hänt. Kapitalismen missade inte den enorma marknadspotentialen – Facebook, Instagram, Tiktok, WhatsApp, X, alla laddade med vinstmaximerande algoritmer, unga kvinnor med svallande hår och plutande munnar som kränger smink och kläder till unga tjejer.

Längst ner i pyramidens bas ensamma och bekräftelsehungriga män som tror de skriver ledarsidor. Det vill säga tror att de skriver något både sant och relevant.

Och Gud tryckte på algoritmknappen BabelTorn…

The post Stellan Lindqvist: Mot en språkets entropi first appeared on Opulens.

BILDVERKTYG. Mathias Jansson undersöker vad den nya generationen bildverktyg kan åstadkomma. Han reflekterar över hur bruket av artificiell intelligens kan komma att påverka konsten.

Jag erkänner. Jag är ganska duktig på att skriva texter, men teckna, där inser jag mina begränsningar. Jag kan avundsjuk titta på en femåring som ritar en häst mer realistiskt än vad jag kan åstadkomma som femtioåring. Men jag tänker visuellt och önskar att det hade funnits ett verktyg som tog min text och gjorde om den till en bild.

Tänk om jag kunde skriva: En zombie som målar en van Gogh i en simbassäng och fått en bild som den här.

Det är precis vad den nya generationens bildverktyg som använder artificiell intelligens kan åstadkomma. Bilden ovanför är nämligen skapad efter min text med hjälp av Midjourney ett av de nya spännande AI text-till-bild verktygen som nu finns tillgängliga på nätet och som kommer att revolutionera hur vi tänker kring kreativitet och bildskapande. Men först en kort bakgrund. Internet var från början ett textmedium, men så började vi att ladda upp bilder, mycket bilder blev det och frågan som då uppkom var: Hur ska man kunna söka bland alla dessa bilder? Ett sätt var att skriva en kort beskrivning till varje bild och berätta vad den föreställde, men det var ju både tidsödande och opraktiskt i längden, så det andra steget var att automatisera hela processen och lära en dator känna igen olika former och föremål på bilderna. Till slut blev bildigenkänningsalgoritmerna väldigt bra på att förstå vad som fanns på bilderna. Då fick någon idéen om nu en dator kan göra en textbeskrivning utifrån en bild, kan man då inte göra tvärtom, en bild utifrån en text, och så föddes idén om att skapa en AI som kunde göra bilder utifrån en text som användaren matar in.

Under de senaste åren har utvecklingen gått väldigt snabbt när det gäller text-till-bildverktyg. 2021 lanserades verktyget DALL E som skapade bilder med hjälp av text och under sommaren 2022 släpptes en ny förbättrad version. Ett annat verktyg är som sagt Midjourney som än så länge bara finns i en beta-version. Det enda som du behöver göra för att kunna skapa fantastiska bilder är att beskriva vad du vill skapa och i vilken stil(ar) den ska skapas i. Ska det vara ett hyperrealistiskt foto av en gurka som åker skateboard eller en häst målad av Monet som barn? Ett par sekunder senare presenteras din bild på skärmen. Bilden kan du sedan använda för att skapa nya variationer av samma tema eller skala upp den för att få mer detaljrikedom.

Samtidigt som AI tekniken har tagit stora kliv framåt när det gäller att vara kreativ, har en livlig diskussion uppstått på nätet om dessa bilder ska betraktas som konst och om dessa AI-verktyg med tiden kommer att ersätta olika kreativa yrken som illustratörer, serietecknare, grafiker och konstnärer. För bilderna är ofta så bra att de skulle kunna användas direkt i olika sammanhang och det är svårt att avgöra om de gjorda av en maskin eller en människa.  Bilderna skulle till exempel kunna användas till affischer, omslag till skivor och tidningar, illustrerar artiklar, eller skrivas ut och hängas på väggarna. Den brittiska tidningen The Economist använde till exempel Midjourney för att skapa omslaget till sitt juninummer i år.

Diskussionen om det är konst eller inte påminner lite om när fotografiet uppfanns i mitten av 1800-talet. En kamera kunde ju på ett ögonblick skapa en mekanisk avbild av verkligheten och ansågs i förra sekelskiftet som ett hot mot konsten och konstnären. Fotografen ställde ju bara upp kameran framför motivet och tryckte på utlösaren. Man behövde inte längre gå till en konstnär och sitta flera timmar för att få en bild av sig själv. Man kan ju hävda att det är människan som fortfarande väljer motivet och bestämmer när utlösaren ska tryckas ner och därför är delaktig i processen, men det är ju ändå kameran som skapar själva fotografiet. Midjourney fungerar på liknande sätt, du väljer vilka ord som AI:n ska skapa bilden utifrån, men du är själv inte delaktig i hur själva bilden skapas.

Fotokonsten är idag erkänd som en konstform och det kommer troligen AI-konsten också att bli i framtiden

Att du kan mata in en text och få en bra bild, betyder inte automatiskt att bilden återspeglar vad du tänkte på eller vill förmedla till betraktaren. Du kan visserligen få en bra grund att arbeta vidare med och ny inspiration, men jag tror de flesta kreativa människor själva vill vara med och bestämma det slutgiltiga resultatet. Man ville inte överlåta all sin kreativitet åt en AI utan själv vara med att justera och forma bilden. Därför ser många AI:n som ett verktyg, ett mycket bra och kreativt verktyg, men man tar sedan bilderna som den skapar vidare till ett bildbehandlingsprogram för att forma dem så att blir precis som man vill ha dem, eller placera in dem i ett större sammanhang och koncept.  För även om man blir väldigt imponerad av bilderna som skapas av AI-verktygen blir man snart också medveten om att det finns en viss enhetlig stil i flödet. Det kan bero på algoritmens utformning, vilka bilder AI:n har tränats på, eller helt enkelt de texter som användarna matar in.

Midjourney och andra AI-verktyg kommer knappast att ta död på konsten eller konstnärens roll. Dagens samtidskonst handlar för det första inte så mycket om att måla tavlor och skapa bilder, utan mer om koncept, relationer och idéer, som gestaltats i många olika medier och så långt har AI:n ännu inte utvecklats att den kan göra den typen av konst. Däremot kommer AI:n att precis som kameran och andra tekniska uppfinningar att användas av konstnärer för att utforska, experimentera och tänja på mediet.

Fotokonsten är idag erkänd som en konstform och det kommer troligen AI-konsten också att bli i framtiden. Midjourney och DALL E kommer att bli värdefulla nya verktyg för att skapa nya bilder och inspirera människor att skapa nya intressanta koncept inom konsten eller bara prova sig fram att vara kreativ med bilder.

The post Konstnärens död – eller hur AI tar över kreativiteten first appeared on Opulens.

TINDERFILOSOFI. En av de märkligaste branscherna är nätdejting eftersom de behåller sina kunder genom att inte leverera. Så länge du är singel är du kund. Blir du sambo, särbo, gift upphör du ta del av tjänsterna och är därmed heller ingen källa längre att ösa big data ur och sälja vidare till reklamalgoritmernas jonglerare.

Strategierna för att behålla dig äro subtila och tvenne: Pro primo: de har en intern kärlekscoach d.v.s. självutnämnd skrattpajas som sår tvivel hos dig genom samma psykologi som “good cop, bad cop” och alltid får dig att ifrågasätta om hen du fikade med i lördags är något att ha. Pro secundo: de odlar modernitetens värsta baksida; att göra rörelsen och hastigheten till självändamål.

Bläddrandet är målet mer än kommunikationen. Vidare, vidare, vidare. Liksom cigaretten i flykten eller hamburgaren på språng är det som ett melankoliskt hål, en känsla av otillfredsställelse som är själva njutningen;  masochismen i ännu en Marlboro, ännu en cheeseburger i sin dekadenta sjaskighet. Den ständiga rörelsen leder tankarna till teveserien där Ann Petrén – såklart – gestaltar den självuppoffrande beskäftiga mamman som bara ger och ger och ger och i någon slags särartsfeministisk frenesi går in i hushållsarbetet så mycket att det aldrig finns sprickor, smuts och vila där ömhetens rötter kan slå rot.

Befinner du dig i ständig aktivitet kan du inte falla. Den som inte kan falla kan inte blotta sig, och det är väl kärlekens prerekvisit? Så får denna bransch oss att jaga vidare i falsk effektivitet liksom skolvärldens new public management sen länge förhindrat verklig bildning och kunskap under kvantifierbarhetens trasiga fana.

Jesper Nordström

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Den som inte kan falla kan inte blotta sig first appeared on Opulens.

FACEBOOK. Iodine Jupiter skriver idag om Facebook och hur yttrandefriheten inskränks på den sociala plattformen.

Företagets representant står framåtlutad över skrivbordet. Genom en megafon riktad en meter från författarens huvud gallskriker han åt honom att hålla käften.

Plattformen agenten jobbar för börjar skämtsamt kallas för det nya Sovjet.

Facebook har plockat bort ännu ett av författarens inlägg. Censur. Av oklara skäl.
Nån egentlig motivering av vad som stört de robotiserade fluortanterna på Facebook har han inte fått. 1984 kom i en annan form än han väntat sig.

I sexton minuter hann hans senaste inlägg upplevas till allmän förtjusning innan det bryskt undanröjdes. Med en varningstext om avstängning, dödsstraff och regler ska de rätta värdena upprätthållas.

Att Facebook eliminerar uttrycksfullt material är ingenting nytt men måste fortsätta diskuteras. Redan när konstnären Anders Zorns verk lyftes ut (som han var nån slags Anders Porn) började man ana ugglor i mossen.

Naken hud och minsta antydan till fantasi om sexuell utlevelse, utöver standard, måste hållas i schack. Community-deltagaren ska skyddas. Från sig själv, från andra. Och samtidigt visa upp sig själv så konsumenten blir tydlig för annonsörerna.

Skribenten håller dock god ton i det han publicerar. Han premierar stil, enkelhet och taktfullhet före det plumpa, grova och opoetiska som så lätt chockerar.

På Facebook är många ord förbjudna oavsett i vilket sammanhang de nämns. Ord och händelser ur historien kan inte belysas. Ett ord nämns och robotarna slår till och stänger av. Implicit betyder det att historien skrivs om, förfalskas, för att passa in i en ny standard.

Jag minns hur författaren en gång beskrev det då ”Nya arbetarpartiet” med ”Arbete skapar frihet”, fast på originalets tyska. Syftet vara att spegla fas tre, stupstocken, i moderaternas arbetsstrategi. Censuren slog till blixtsnabbt med motiveringen hatiskt innehåll. Que?

Du får aldrig veta vad som stör PK-idyllen. Jag skulle gärna se listan på de förbjuda orden. Man kan bara gissa.

Hur långt ska yttrandefriheten inskränkas? Vilka förseelser kan räknas som grova? Vem bestraffar utövaren av censur?

Den förföljde skribenten vinnlägger sig om att skriva texter där läsaren får plats med egna tankar och slutsatser. Hans ambition är en satirisk – och civilisationskritik skärpa.

Men Facebook vill inte ha fria tänkande människor på sin plattform. Av hans 1000 följare regleras antalet nådda följare kraftigt av Facebooks algoritmer. De vill att du betalar för att nå ut. Så ser deras affärsidé ut. Så masochistiskt att betala nån som censurerar dig. Det kommer den här författaren aldrig att göra.

I framtiden ska nya djärva plattformar för ordens gladiatorer ta över det fria ocensurerade samtalet.

Så gott folk, håll tillgodo med gulliga katter på Facebook.

The post Håll käften! first appeared on Opulens.

FILM. Lena Torquato Lidén har sett en oroande dokumentärfilm, norska iHuman, om den digitala utvecklingen och hotet mot den individuella integriteten.

Den norska dokumentären iHuman har kallats för en politisk thriller. Filmen är en djupdykning i hur digitala tekniker som artificiell intelligens (AI) och självlärande artificiell intelligens (AGI) har börjat forma vår värld. Genom filmens intervjuer med personer som haft inflytande över denna utveckling och genom fantasifulla illustrationer av människor, tecknade med digitala effekter, formas berättelsen om en möjlig framtid. Elektronisk musik förstärker stämningarna.

Vi får träffa en rad män, vilket kanske inte är någon slump. Michal Kosinski, en polsk psykologiprofessor,  pratar om hur algoritmer styr våra tankar när de läser av vad vi söker på och skapar nya förslag på vad vi kanske gillar.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Den som lämnar störst avtryck är schweizaren Jürgen Schmidhuber som kallats för “the father of AI”. Han är helt igenom positiv till en värld där allt kommer att gå snabbare och bli bättre till följd av AI. Som svar på de kritiska frågorna om att utvecklingen kanske inte är helt optimal (på grund av att vi också kommer att få en begränsad frihet när allt övervakas) säger han bara att han inte har ansvar för det.

Schmidhuber liknar det vid att som föräldrar uppfostra ett barn och ge det frihet att gå ut i världen. Att man inte kan vara ansvarig för utvecklingen är kanske sant, men det är också djupt oroande eftersom det betyder att ingen kan stoppa utvecklingen om något går fel. iHuman är en djupt oroande film, som sätter tankar i rullning om att något borde göras. Men jag vet inte alls vad. Kanske är filmen ett frö som bidrar till en ny kunskap om allt som vi lägger i händerna på andra, när vi rör oss i den digitala sfären.

The post Oroande dokumentär om AI first appeared on Opulens.

ANALYS. Det ligger prestige i att på sociala medier visa upp hur mycket oönskat raggande man utsätts för. Att ikläda sig offerrollen kan ge många lätta likes. Myra Åhbeck Öhrman efterlyser lite grundläggande analys och sund källkritik.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Då och då kollar jag mina bortfiltrerade meddelanden i sociala medier. Ni vet, sådana som göms under en annan flik för att algoritmerna finner meddelandet suspekt eller för att du inte följer avsändaren. Mest är det spam. Ibland något anonymt raggkonto som skriver “hej”, oftast på engelska. Mer sällan blir jag skickad bilder, som automatiskt döljs och måste klickas fram av nyfikenhet. Det fåtal gånger en kukbild gömmer sig bakom maskeringen blir jag nästan upprymd. Inte för att jag känner mig bekräftad eller tänd, utan snarare för att det är så roligt att driva med det.

Jag och några bekanta har till och med en chatt dedikerad till precis sånt. Trots trettiotalet medlemmar är den ganska tyst. De som bidrar mest är en kompis som satt i system att lura ur snubbar bilder genom att posera som kvinna i internationella dejtinggrupper, och en bög som trålar Grindr.

Med sitt fokus på att hitta snusk har Grindr en lite annan ton än straighta motsvarigheter, där matchningar är mindre benägna att slänga fram varudeklarationen omedelbart. Det är då själva fan att bögar alltid ska ha allt det roliga. Själv får jag nöja mig med spam. Lyckligtvis blandas det upp med en smal men stadig ström av hjärtevärmande hyllningar, samt klumpar av påståenden om att jag är en idiot när jag skrivit något som upprör svärjishögern. Att göra karriär på att exponera klantiga raggningsförsök, kukbilder och sexuella trakasserier vore således ganska svårt för mig.

När jag ser den typen av inlägg, snuskiga kontaktförsök, brukar jag roa mig med att analysera dem. Försöka hitta avsändaren, eller förstå kontexten. För mig är det intressant att veta vad som får någon att göra sig själv till åtlöje på det sättet.

På sätt och vis är det synd. Den typen av inlägg, de få gånger jag gjort dem, drar alltid hem bra reaktioner. Folk älskar att gotta sig i andras tafflighet. Kanske är det därför vi ser så mycket av det. Har du inte barn eller särdeles gulliga djurungar hemma är den typen av content bland det bästa du kan posta för likes. Det slår till och med snygga halvnakna selfies (tro mig, jag har gjort matten). När jag ser den typen av inlägg, snuskiga kontaktförsök, brukar jag roa mig med att analysera dem. Försöka hitta avsändaren, eller förstå kontexten. För mig är det intressant att veta vad som får någon att göra sig själv till åtlöje på det sättet.

Här kommer därför min ovetenskapliga analys av fenomenets mest vanliga grupper.

En del är personer som kontaktar någon som på olika sätt gett uttryck för en sexuell preferens (dejtingprofil, pratat om kinky grejer de gillar på ett forum, sexiga selfies med flirtiga bildtexter). De inleder ofta med en referens till vad som skrivits. Det här kan vara okej eller inte, det beror egentligen helt på mottagarens reaktion.

En del är personer med någon typ av utvecklingsstörning. Kommer meddelandet från en svensk snubbe utanför en sexuell kontext men är omedelbart och klumpigt explicit är det här nästan alltid fallet.

En del är tidigare nämnda spam. Oklart om det är äkta personer eller någon sorts bottar, men de följer samma mall. Oftast väldigt korta av typen “hey (beautiful/sexy/kärleksemojis). De är väldigt sällan på svenska eller med svenska namn.

En rätt liten del är personer som verkar få en exhibitionistisk kick av att främmande människor ska se hens kink/kuk. Kanske till och med är ute efter att hånas eller bli utskälld. Dessa personer är egentligen den äckligaste gruppen. Om din kink är beroende av att du blandar in okända människor som inte samtyckt, behöver du jobba med dig själv. Eller flytta verksamheten till Reddit där det finns subforum med samtyckande voyeurer.

Däremot har jag märkt att det ligger prestige i att visa hur mycket oönskat raggande man utsätts för. Därav alla lätta likes.

Jag är så klart intresserad av huruvida andra kvinnor har en annorlunda upplevelse, men min vidare ovetenskapliga undersökning i ämnet har hittills inte visat några större avvikelser. Däremot har jag märkt att det ligger prestige i att visa hur mycket oönskat raggande man utsätts för. Därav alla lätta likes.

Det här gör att inläggen sällan ifrågasätts. Att visa att man själv inte får den här veritabla invasionen av främmande kukar och snusk, är att säga att man inte är lika åtråvärd. Ser postaren dessutom till att måla sin humblebrag, oavsett vilken grupp avsändaren tillhör, med samma övergreppspensel? Då blir det omöjligt för andra att ifrågasätta dina motiv eller meddelandets kontext. Vi har nämligen nästan alla lärt oss, efter många jävla år, att det är ofint att ifrågasätta offer.

Nu behöver vi bara lära oss att applicera lite grundläggande analys och sund källkritik också.

The post Dickpics ger likes first appeared on Opulens.

SOCIALA MEDIER. “Det återstår att se hur vi i framtiden handskas med den potentiella digitala otryggheten”, skriver Karolina Bergström.

När undertecknad var tonåring var det mest skrämmande man kunde tänka sig ett ödehus, gärna befolkat av demoner eller massmördare. Skräckfilmsdebuten begicks i sällskap med en kompis storebrors VHS-kopia av Lucio Fulcis Zombi 2, en rätt så bisarr historia som inkluderade taffliga effekter, voodoo och närkamp mellan en zombie och en haj, dock inte desto mindre otäckt för en dåtida femtonåring. På bio skrämde Anthony Hopkins rollfigur, kannibalen Hannibal Lecter, i När lammen tystnar upp de två bredvidsittande vännerna till den grad att de under hela filmen kramade mina respektive armar närapå blå, och på den lokala filmstudion gjorde Adrian Lynes psykedeliska skräckthriller Jacobs inferno ett outplånligt intryck.

Det har väl i princip aldrig saknats skrämmande saker i filmens värld. Men vad man på 1980-talet nog inte hade kunnat föreställa sig, var och hur datorer och internet (varav det sistnämnda  knappt var påtänkt då) skulle komma att bli den moderna skräckens främsta arena, inklusive sociala medier som Facebook. De senaste åren har den nätbaserade skräcken blommat ut på allvar i filmer som Unfriended (2014) och decemberpremiären Friend request (2016), där en borttagen Facebookvän efter sitt självmord tar huvudkaraktärens Facebook-konto i besittning med demonisk intensitet.

För visst är det så att det som skrämmer oss mest ofta är det som lurar mitt framför näsan på oss, snarare än något ödehus vi ändå aldrig skulle hamna i själva? Och om vi inte ens kan lita på de sociala medier som i dag upptar i genomsnitt en tolftedel av våra dygn, vad ska vi då kunna lita på? Faktum är givetvis att vi inte kan det, med smarta sökmotorer som blixtsnabbt ringar in alla våra steg på nätet och omsätter dem i profithungriga annonskampanjer, eller för den delen förment välmenande sociala nätverk som i hemlighet tar allt större del av våra liv. Att filmindustrin nu tagit fasta på den inneboende skräck som lurar i att inte ha kontroll över det allvetande internet vi ständigt är beroende av, är helt naturligt.

”Hämnden kommer online” är devisen för den högteknologiska skräckfilmen Unfriended, där i princip hela handlingen utspelar sig på en datorskärm. När en grupp vänner samlas online i en Skype-chat på ettårsdagen efter sin mobbade skolkamrats självmord, får de snart sällskap av en okänd deltagare som snart både spammar deras sociala medier och utför betydligt värre handlingar än så. För unga som ser nätet som den sista trygga utposten, kanske på grund av social utsatthet i verkliga livet, blir förstås tanken på en från början vänlig nätvän som visar sig ha onda avsikter desto mer skrämmande. Och dessa finns förstås redan i verkliga livet, som exempelvis de individer som hetsade den brittiske tonårspojken Daniel Perry till att begå självmord efter att ha fått honom att utföra sexuella handlingar inför webbkameran och sedan hota med att lägga upp filmerna på nätet. Eller den okände näthatare som genom en rad anonyma textmeddelanden och fejkade dejtingsidor drev den artonåriga High school-studenten Brandy Vela till att skjuta sig själv rätt framför sin familj.

Dessa ungdomars nakna utsatthet på nätet, kombinerat med det faktum att gränsen mellan det ”verkliga” livet och våra digitala liv snart är tunnare än silkespapper, är i sig mer skrämmande än Fulcis stapplande zombier och Hannibals kannibalorgier tillsammans. Återstår att se hur vi i framtiden handskas med den potentiella digitala otryggheten – samt hur filmindustrin kan dra nytta av densamma förstås.

Alla artiklar av Karolina Bergström

The post Hämnden kommer online first appeared on Opulens.

ALGORITMER. Facebooks nya algoritmer ska ge företräde åt personligt innehåll. Även om det multinationella företaget inte har något redaktionellt ansvar, bör man påta sig ansvar för den information som sprids, menar Kevin Shakir.

Först nekade Mark Zuckerberg till att Facebook använts som verktyg för att påverka det amerikanska presidentvalet. Därefter backade han från sitt uttalande och nu har Zuckerberg börjat handla. Facebook-grundaren har inte bara erkänt att mediet har använts för demokratiskadlig verksamhet som spridning av falska nyheter. Nu gör han det också svårare för traditionella medier att sprida nyheter på plattformen utan vidare förklaring. Nu ska mer personligt innehåll ges företräde. Jag är oroad för vad som kommer att hända med tillgången till nyhetsinformation när ingen märker att det plötsligt sprids färre nyheter i Facebook-flödet.

Jag är uppvuxen på internet. I min familj var det ingen självklarhet med en morgontidning liggande på köksbordet till frukosten. Som tur var investerade min mamma i en dator, som gjorde det möjligt för mig att veta vad som försiggick runt om i världen och få tillgång till all möjlig information. Jag skaffade Facebook när mediet var ganska ungt och minns flödet av information, baserat på en tidslinje snarare än mina intressen, gilla-markeringar, politiska sympatier och all annan information som Facebook hade om mig.

Det var på Facebook som jag lärde mig att navigera genom nyhetsmedierna, deras artiklar och vad de stod för. Någon delade en artikel, jag klickade mig in, läste och klickade vidare till nästa intressanta artikel. Mitt sätt att läsa nyheter förändrades och med tiden förändrade nyhetsmedierna sättet att sprida sina nyhetsartiklar. Facebook har med sina två miljarder användare i världen och fem miljoner i Sverige alltså lyckats förändra både människornas mediebeteende och mediernas beteende och gjort sig till en av världens viktigaste informations- och nyhetsspridare.

För bara några år sedan startade Bonnier mediet KIT, som till skillnad från många andra svenska medier har publicerat sitt innehåll på Facebook med en tanke om att nå läsare och tittare där de redan är: på Facebook. Efter Facebooks förändringar har KIT nu förlorat hälften av sin publik. Rasande läsarsiffror har också drabbat äldre medier såsom Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter.

Tidigare har det visat sig att omkring varannan svensk får sina nyheter genom Facebook. Även om det multinationella företaget inte har något redaktionellt ansvar, bör man påta sig ansvar för den information som sprids av hänsyn till både användarna och de olika aktörer på mediemarknaden som blivit beroende av sidans funktioner.

Mitt Facebook-flöde blir ju inte kortare nu bara för att nyhetsinformationen inte framhävs lika mycket. Den ersätts ju bara av annat innehåll som håller mig och alla andra användare sysselsatta. För mig i dag och troligen för de allra flesta som valt att läsa denna krönika påverkar Facebooks algoritmändring troligen inte alls vårt läsande av nyheter. Men frågan är hur företagets nya strategi kan påverka människors mediebeteende framöver och kanske främst dem som inte har morgontidningen liggande på köksbordet till frukosten.

Alla artiklar av Kevin Shakir

The post Facebooks nya algoritmer ett demokratiproblem first appeared on Opulens.

NY MEDIESTRATEGI. Facebook har ändrat sina algoritmer som styr flödet. Tanken är att minska synligheten för så kallade fake news men detta drabbar även seriösa medier. Opulens väljer nu därför att sluta publicera på plattformen.

– Vi märkte redan i höstas att det inte spelade någon roll att vi lade ned allt mer marknadsföring på Facebook, vi fick ändå inte ökad synlighet. Efter årsskiftet har det även blivit offentligt att Facebook satsar på ökad interaktion mellan privatpersoner för att på så vis minska spridandet av så kallade fake news, men det drabbar även den professionella journalistiken, säger Opulens chefredaktör Stefan Bergmark.

Opulens ser nu ingen poäng med att fortsätta publicera på sin Facebooksida, som i dag inte är en lika viktig plattform för kultur- och samhällsmagasinet som tidigare.

– Opulens är en liten tidning och vi kan givetvis inte på egen hand påverka Facebook. Vårt beslut är inte så mycket en protest, utan handlar snarare rent krasst om att vi måste använda våra pengar på ett klokare sätt än att kasta dem i sjön.

Opulens provar detta en tid för att sedan utvärdera. Sedan tidigare finns magasinet på Twitter och i dagarna startades också ett Instagramkonto. Men för dem som vill följa tidningens publiceringar är Dagens Opulens det bästa alternativet. Dagens Opulens kommer via mail fem morgnar i veckan, vanligtvis med fem artiklar, och det är gratis att prenumerera. Det går nu också att få aviseringar från Opulens.se om du klickar “Tillåt” när du får en förfrågan.

The post Opulens slutar publicera på Facebook first appeared on Opulens.

UTVECKLING. “Nyhetens behag har helt försvunnit och det blir ur konstnärlig synvinkel bara fråga om ett slags effektsökeri”, skriver Clemens Altgård. 

För cirka två år sedan väckte Google Deep Mind-projektet Deep Dream uppmärksamhet. Vem som helst kunde ladda upp sina foton för Deep Dream-behandling och effekterna överträffade vida vad något Instagramfilter hade kunnat åstadkomma. Plötsligt dök det upp psykedeliska och minst sagt bisarra Deep Dream-behandlade foton i mitt Facebook- och Twitterflöde. Jag kunde förstås inte låta bli att testa själv och fick tillbaka mina foton förvandlade till något som liknade surrealistiska målningar. När jag upprepade proceduren genom att ladda upp den redan behandlade bilden igen blev motivet allt märkligare för varje gång.

Till slut liknade mina högst vardagliga snapshots surrealistiska målningar. Men till slut uppstår ändå en viss mättnad när det gäller hallucinatoriska effekter. Det blev till slut lite förutsägbart vad som skulle dyka upp i bilden. Djuransikten, ögon, något slags insektsliknande former och arkitektur i form av torn och kupoler.

Det är likväl lätt att glömma att det egentligen är det fråga om en självlärande algoritm för bildanalys och mönsterigenkänning. Den artificiella intelligensen försöker tolka bildytorna och fyller i med visuell information som den tidigare matats med. Till exempel ögon, bilder av djur och byggnader. Nu finns det också appar för att applicera olika Deep Dream-effekter och styra resultatet i viss riktning. Nyhetens behag har helt försvunnit och det blir ur konstnärlig synvinkel bara fråga om ett slags effektsökeri. Det går fort att bli blasé nuförtiden, tänker jag.

Ändå hajade jag till när jag läste en artikel av den kanadensiske teknik- och vetenskapsjournalisten Graham Templeton, på Utne Reader, om en film, Deeply Artificial Trees, som skapats med hjälp av verktyget Deep Dream. Eller rättare sagt så var det den länkade filmen som fick mig att trots allt häpna en smula. Visserligen är effekterna de samma som jag sett tidigare men nu går det att få en tydligare bild av den artificiella intelligensen i arbete. Grundmaterialet utgörs av en film där den amerikanske tv-kändisen Bob Ross, som 1983 fram till sin död 1995 var programledare för The Joy of Painting, lär ut figurativt oljemåleri. I och med att det är fråga om rörlig bild så blir det psykedeliska draget verkligt anslående. Det är som om någon lyckats filma en riktigt tung lsd-tripp. Ljudet är också märkligt eftersom det neurala systemet även försöker komma underfund med Bob Ross röst.  (Du kan se filmen här.)

Graham Templeton gör reflektionen att algoritmer som inte också får information om kontexten spårar ur på det vis som filmen visar. Men han ser också ett slags parallell till hur en mänsklig hjärna kan fungera under inflytande av en hallucinogen drog. I båda fallen rör det sig om kaotisk mönsterigenkänning. Men om det nu skulle följa fler filmer av det här slaget så skulle vi sannolikt tröttna rätt fort också på dessa rörliga bilder.

Den artificiella intelligensen ska emellertid inte underskattas. Det finns något skrämmande över hur snabbt utvecklingen sker på det området.

Samma år som Deep Dream slog igenom i det allmänna medvetandet mötte det likaså Google DeepMind-utvecklade programmet AlphaGo den sydkoreanska go-mästaren Lee Se-dol och då segrade den artificiella intelligensen med 4-1. Att maskinen kan vara överlägsen människan i strategispel är dock inget nytt. Redan 1997 vann den IBM-utvecklade superdatorn Deep Blue över den dåvarande världsmästaren i schack, Garry Kasparov. Go är emellertid ett än mer komplicerat och intuitivt spel än schack, men när kontexten är given så har den artificiella intelligensen lärt sig att känna igen det bästa go-draget. I slutet av maj i år tillkännagavs att världsmästaren i go, Ke Ji, besegrats av AlphaGo, då datorn lyckades vinna samtliga av tre matcher. Från och med nu ska AlphaGo användas på helt andra områden, bland annat inom sjukvården för att hantera patientdata.

Vid årets upplaga av Hay festival i Wales höll Stephen Fry ett föredrag med titeln “The Way Ahead”, en text han nu har lagt ut på sin hemsida. Fry gör en intressant och personligt hållen genomgång av den digitala utvecklingen och skriver humoristiskt om den betydelse som artificiell intelligens kommit att få i våra dagliga liv i form av så kallat smarta tjänster och apparater. Men han ser också hur maskinerna börjar ta människornas jobb. Bland annat nämner Fry att ett försäkringsbolag i Japan har installerat att AI-system som ska ersätta 60 medarbetare och att företaget endast kommer att behöva en anställd som blir teknikansvarig.  Därifrån är inte steget långt, för Fry, till att tänka på Ludd och ludditerna som försökte stoppa utvecklingen genom att förstöra vävmaskinerna, som ju egentligen var ett slags primitiva datorer. Men som Fry konstaterar har ingen teknisk utveckling någonsin gått att stoppa. Hans föredrag avrundas med ett något tvetydigt och varnande ord: ”Prepare.” Hans avslutande ord handlar om att vi ännu har möjlighet att avgöra om det är en vinter eller ny vår för mänskligheten som ska komma.

Brrr… det känns som om det drar lite kallt trots att det är högsommar när jag begrundar hans ord. Men det kanske bara är den stundande metaforiska våren som verkar lite kylig.

Alla artiklar av Clemens Altgård

The post AI – hot eller möjlighet? first appeared on Opulens.