RESEMINNEN. Den här gången går Jesper Nordström igenom ett antal reseminnen i Veckans DDR.

Tidigare avsnitt av Veckans DDR hittas här.

Ibland får jag lust att skriva lite löst och associativt ledigt. En bild här. Ett intryck där. Inte försöka driva en specifik linje utan låta läsaren rita den större bilden själv. Så här följer lite osorterade reseminnen och det handlar den här gången inte uteslutande om DDR.

Året är 1997. Det känns som neolitisk tid med tanke på hur första resan till Berlin tedde sig.

Tågresa genom forna DDR

Ett mintgrönt-benvitt tåg från 1960-talet. Så retrohippt nu att jag tycker det är synd att jag fotograferade med svartvit film i sommarkvällen på Malmö centralstation.

Tågtoaletten fick inte användas på stationen. Om det ens kunde kallas en toalett; en pedal som öppnade en lucka i golvet så allt bara rann ut på spåret. Det gamla kommunisteuropas teknik levde fortfarande kvar i den legendariska och tågromantiska Czardasexpressen.

Vi rullade genom det forna DDR där fortfarande en pipeline kunde följa oss några kilometer och när det kom en grusväg bilda en båge under vilken, närmast parodiskt, man kunde se en gubbe med häst och vagn.

Mycket av tågresan bjöd på vyer med bergmassiv till höger och ett slags kittlande bild av det generiska Centraleuropa till vänster. Ljummen starköl ur myntautomat. Någon farbror med skägg och manchesterkavaj. Den där blandade känslan av lite för syntetiskt rent samtidigt som klistrigt repigt.

Som den Dresdenfödde poeten Dürs Grünbein skrev i diktsamlingen ”Biologisk vals”: flugor parar sig spastiskt på vägsylta längs Autobahn.

Den gången var målet Prag, vi passerade Berlin som framstod som en stor svartgrön raggig skrämmande best med rivningstomter och neon.

Dresden Neustadt rasslade vi också förbi. Rödvin rakt ut flaskan fick oss att kunna sova i det eviga skramlandet av skenor som nog inte hade passerat en kvalitetskontroll i Folkshemssverige. På tillbakavägen var det fem timmars uppehåll i Berlin. Just en sådan där irriterande tidsrymd då inget vettigt går att göra, men det tidsfördrivande kafésittandet blir för långt.

Tornet som DDR byggde

Så vi åkte upp i tv-tornet, DDR:s kaxiga space age-långfinger mot Väst.

Springerkoncernen byggde såklart som svar på det en vräkig kontorsskrapa vid muren. I Berlin var arkitektur lika med ideologisk kapplöpning mellan öst och väst.

Jag minns servitrisen som så där ampert bister som en kvinna som kanske både sett muren falla och jobbet på fabriken försvinna. Så här i efterhand kan jag tänka det, i alla fall. Det reflekterade jag inte över där och då.

2001 återvänder jag ensam till Berlin, nu med fast jobb, lite mindre inriktad på bara billigt öl. Lite mer så där som en påläst kulturresenär.

Det går ju inte sammanfatta Berlin men den rostiga skrangliga slitenheten på S-Bahn fick mig nicka bifall till turismreklamklyschan ”Europas Manhattan”.

Speciellt Schönhauser Allee hade den där tunnelbaneromantiskta skavankigheten och har väl det än i dag i någon mån. David Bowie har gjort det. Iggy Pop har gjort det. Det vill säga inspirerats av Berlins tunnelbana och känslan av att bara åka, åka, åka. ”I am the passenger, and I ride and I ride.”

Den där kalla krautrockiga stämningen av mer olja och dieselsmog. Jag vet ju inte, men kan tänka mig att de östberlinska spökstationerna där västtyska tåg bara passerade bidrog till den kalla och laddade stämningen.

Det närmaste jag kom en sådan lite ruinromantisk känsla var den nu rivna kuggstångsbanan i Lichtenberg, ett slags högbana med drivmekanik i mitten. Ja, tåget kändes som det dansade jänka, det liksom kuggade över i uppförsbacken.

Kollektivtrafiken i DDR ett minne blott

Det där lite coola skrangliga Post-DDR-slitna i kollektivtrafiken är borta sedan länge. Även 2001 känns nu 25 år senare som en avlägsen tid, mycket beroende på att det var före digitaliseringens vansinniga acceleration.

Men de analoga fotona finns där fortfarande. De fysiska mediernas fördel är att man kan rota och botanisera i sina gömmor, låta sig överraskas av att ”jaså, jag var faktiskt där”.

Just den känslan av att ”wow, jag var ju faktiskt med om det här” väcks när jag ser bilder från ifa-Gallery på Linienstraße. Galleriet finns fortfarande och drivs av ifa (Institut für Auslandsbeziehungen, en organisation för interkulturellt utbyte).

När jag besökte galleriet visades verk av Moskvakonceptualisten och barnboksillustratören Viktor Pivovarov.

Det var allvarligt talat befriande att se rysk barnbokskonst för i backspegeln kan jag tycka att det berlinska konstlivet framstod som lite för strömlinjeformat hippt.

Utanför galleriet stod den verkliga kattmyntan för DDR-nörden, nämligen en Simson Schwalbe Duo.

Någonstans i gränslandet mellan ekonomifordon i efterkrigstiden och handikappfordon för krigsinvalider utgör den östtyska mopeden crème de la crème i kategorin charmiga antistatusfordon.

Färgen var också så helt rätt, den som får en tänka på kaffe som stått för länge på värmeplattan och man försökt rädda med mjölk.

Sedan begav jag mig vidare till Haus Schwarzenberg, på Rosenthaler Straße, ett kulturcenter som drivs av ideella krafter och som fortfarande finns kvar i ett alltmer gentrifierat och polerat Berlin. Det var för övrigt i dessa kvarter Alfred Döblin lät huvudpersonen i romanen ”Berlin Alexanderplatz” Franz Biberkopf gå runt och drivas längre och längre in i nazismens revanschistiska lockelse.

Döblins förhållande till östtyska myndigheter och censur var snårigt. Som kommunist och medlem i SED drabbades han ändå av samma anklagelse som drabbade Bertolt Brecht, nämligen ”formalism”. Detta tröttsamma våta täcke för de författare som ville skriva mer experimentellt och inte bara producera platt plakatlitteratur.

Berlinresor under senare år

Det har blivit fler resor till Berlin, för varje gång lite mer bekvämt och med ålderns rätt inte så äventyrligt längre.

Ett slags glidning till de burgna och mäktiga gatorna i Charlottenburg där den tyska huvudstaden är som mest parisisk.

På Fasanenstraße ligger dock något av det rödaste som nog tänkas kan, Käthe Kollwitz-museet.

Hon var den mästerliga skildraren av Weimarrepublikens mörker och tragik, fattigdomen och svälten i mellankrigstidens och börskraschernas Tyskland. Få konstnärskap har drabbat mig så. Få konstnärer uppvisar samma förmåga som hon när det handlar om att verkligen träffa hjärtat.

Till skillnad från Alfred Döblin blev hon utan reservationer upphöjd till närmast nationalkonstnär i DDR.

The post Veckans DDR: Reseminnen first appeared on Opulens.

STASI. Jesper Nordström har tidigare skrivit om den ökända östtyska säkerhets- och underrättelsetjänsten. I Veckans DDR återkommer han nu till Stasi och belyser dess roll som maktfaktor.

Tidigare avsnitt av Veckans DDR hittas här.

Hittills har jag försökt hålla en relativt nyanserad ton när vi närmat oss DDR och ibland också fascinerats av de där massiva betongklumparna som trots allt hade sin egen charm, den knarriga Trabanten som nästan kändes som en gammal bekant, eller kaffekopparna så tunga att frukosten blev en sorts styrketräning. Det fanns i somliga avseenden något smått komiskt i detta fängslande land, något som kunde få oss att le åt vissa av dess absurditeter. Det sorglustigt charmiga i en av Europas märkligaste nationer.

Men när vi nu återkommer till Stasi så finns det inte längre utrymme för någon nostalgisk eller ironisk distans. Stasi, Ministerium für Staatssicherheit, är DDR-tårtans arseniklager.

Stasi var långt ifrån en vanlig säkerhetstjänst. Under Erich Mielkes långa och hårdföra ledarskap utvecklades den till en byråkratisk koloss som levde efter sina egna lagar, med en egen kultur och egna hemliga regler. Deras lojalitet låg ofta mer hos organisationen själv än hos det socialistiska partiet SED, som de egentligen skulle tjäna.

Distriktskontoren agerade som små maktcentra, där man i praktiken bestämde mål, metoder och intensitet utan ständig kontroll från Berlin. Man kan likna det vid romarrikets provinser, där småpåvar agerade självständigt medan kejsaren trodde sig ha full kontroll.

Men det mest skrämmande var Stasis informationsinhämtning. De ville veta allt – verkligen allt. Inte bara om politiska motståndare, utan även detaljer som vilken färg älskarinnans behå hade, vilken korv hon föredrog till lunch och hur många steg hon tog till jobbet. Om man hade radat upp deras arkivpärmar i en lång rad, skulle de sträcka sig cirka 11,1 mil.

Det får en att tänka på Francis Bacons induktivism, där man söker sanningar genom att samla oändlig mängd rådata, utan någon tydlig hypotes – bara ackumulering av fakta.

Stasi använde terrormetoder

Zersetzung, Stasis psykologiska terrorvapen, var en metod för att systematiskt smula sönder en människas självkänsla och sociala liv. Genom att plantera falska rykten, sabotera post, skapa ”olyckor” knäckte man sina offer långsamt men säkert. Under 1980-talet drabbades tusentals människor av detta. Ett känt exempel är en kritisk journalist som slutligen blev arbetslös, socialt isolerad och tvingad till offentlig självkritik.

Ibland agerade Stasi så oberoende att inte ens SED:s ledning hade full insyn. Efter luftballongsflykten 1979, när ett par familjer flydde DDR med en hemgjord ballong, grep Stasi deras släktingar – trots att dessa inte hade något med flykten att göra. Flera satt fängslade i månader, utsatta för psykisk press tills de gick sönder och samarbetade. Det finns dessutom rykten om att en person ”råkade” falla från en balkong – en iscensatt ”olycka” för att skrämma andra. Sådant hände, ofta helt utan partiets politbyrås vetskap. Guilt by association var vanligt.

Det rapporteras också om västtyska journalister som förhördes så hårt vid gränsen att de avled i hjärtattack. Här bleknar bilden av det charmigt kitschiga DDR och i stället ser vi den verkligt mörka sidan hos en av efterkrigstidens mest genomgripande diktaturer.

Stasi var alltså inte bara ett redskap för partiet, utan en självständig maktfaktor i DDR.

När jag talar om ”djupa staten” syftar jag inte på någon konspirationsteoretisk företeelse som QAnon eller Illuminati, utan en vedertagen term inom statsvetenskapen. Wilhelm Agrell använder begreppet för att beskriva en permanent, självständig maktstruktur inom staten, som kan styra och påverka i det tysta – likt J Edgar Hoovers FBI i USA. Med den förståelsen blir det uppenbart hur Stasi fungerade: som en egen maktfaktor, vars autonomi kanske inte ens Honecker hade accepterat om han känt till den.

The post Veckans DDR: Stasi ‒ en autonom maktfaktor first appeared on Opulens.

EFTERKRIGSTIDEN. I Veckans DDR tar Jesper Nordström upp de skilda utvecklingslinjerna i Väst- och Östtyskland under efterkrigstiden.

Tidigare avsnitt av Veckans DDR hittas här.

Skall man läsa om tysk efterkrigstid rekommenderar jag framför allt tre verk. Först och främst Harald Jähners välskrivna, lagom torra ”Vargatid”, där den verkliga ökenvandringen från nolläge till Wirtschaftswunder skisseras. Det sega, obändiga harvandet för att försöka få det hela att gå runt. Västeuropa hade inte några svältkatastrofer under 1900-talet, men i Tyskland 1945 stod det nära nog. Det var kålsoppa, egenodlat och hjälpsändningar.

Samtidigt är det rörande att se hur man i Berlin 1945 försökte få vardagen att just vara vardag – ett kafé med grammofonunderhållning här, ett godisstånd där, mitt i all fullständig svart misär.

Synen på att hela det tyska folket bar en kollektiv skuld har förändrats, inte minst genom filosofen Karl Jaspers, som efter 1945 mer iklädde sig rollen som idéhistoriker och empiriker än spekulerande filosof.

Sedan kommer såklart Stig Dagermans väldigt nakna, nästan expressionistiskt kalla ”Tysk höst”, där ändå gemenskapen och solidariteten är det mest iögonfallande. Hemlösa på härbärgen försöker göra det bästa av dagen.

Som tredje verk vill jag slå ett slag för Heinrich Bölls ”Ungdomens bröd”, helst med Synnöve Claessons täta och väldigt träffsäkra förord om den tyska efterkrigstiden. Där ges en bild av trångboddhet, traumatiserade krigssöner som låg på bäddsoffan hela dagarna, skruttiga lägenheter med kulhål kvar i väggarna och utedass med sparade tidningar som enda toalettpapper. En sliten, fattig värld där man krampaktigt klamrade sig fast vid den minsta guldkant.

Men så kommer då 1958, året som Jähner och andra historiker menar är det då hoppet äntligen börjar få fäste. Gruset som ger lite grepp i det eviga, tröstlösa slirandet från dag till dag. Kanske inte alltid så spektakulära händelser, men sedda i sitt sammanhang nog så betydelsefulla som tecken på ett land som nu börjar resa sig ur den humanitetens nollpunkt som andra världskriget innebar.

1958 återöppnas Café Kranzler, nu på Kurfürstendamm. Det var en Berlininstitution väl i paritet med de parisiska samlingspunkter som Jean-Paul Sartre och andra drogs till. Kaféet hade funnits sedan 1840-talet, sönderbombades 1945 och kunde sedan inte öppnas igen på sin gamla plats, eftersom kalla krigets tydligaste symbol, Checkpoint Charlie, kom att resa sig där.

1958 erbjuder Volkswagen en kaffekokare som lyxtillbehör på instrumentpanelen i Bubblan. Banalt, kanske, men hade det inte legat något i tiden – att människor faktiskt både hade lust och råd med detta – hade produkten knappast lanserats.

1958 projekteras Hansaviertel i Berlin, ett fortfarande makalöst fint modernistiskt kvarter. Modern arkitektur hade ännu inte fallit ned i dystra betongförorter. Här grupperar sig byggnaderna i en parkanläggning som ett arkitektoniskt utomhusmuseum, och namn som Le Corbusier, Walter Gropius och Oscar Niemeyer borgar för att området fortfarande är en klassisk sevärdhet i Berlin.

Runt decennieskiftet 1950–60 uppstår också ett nytt fenomen inom musikvärlden. Banker ger ut sjutumssinglar med peppande, glad schlager som handlar om parbildning och idylliska villaträdgårdar. Eller så är det avfolkningsbygder som försöker övertyga folk om att det minsann inte är så långt till större städer.

Kort sagt: Västtyskland var på gång nu. De hade fått råg i ryggen och skulle gå en närmast otrolig ekonomisk framtid till mötes.

Östtyskland stod i busken och spionerade på sin coola storebror från stan. Efter det första formativa decenniet, med heroiskt slit i fabrikerna och stundtals omöjliga produktionskvoter från partiet, ville de också vara med och leka. Dina fördomar om landet stämmer. Det skedde inte spontant eller organiskt. Nej, det diskuterades, klubbades och pekades med hela handen.

Det börjar med kemikongressen i Bitterfeld 1958. Här stöts och blöts kemikalier på ett sätt som skulle platsa i en parodi på ett hippiekollektiv där verkligen allt skall genomlysas. Bara det faktum att en socialistisk idealstat skulle använda plast avhandlades. Bomull, trä och vadmal – uttryckte inte de en folklighet och en hyllning till arbetarklassen?

Denna konferens refereras av Eli Rubin i boken Synthetic Socialism, och bland alla tabeller och den knastertorra framställningen bryter en fullständigt absurd, omedveten humor igenom. Det diskuterades på fullt allvar om plast var borgerligt och ett tecken på att man stannat kvar i den freudianska anala fasen.

Men, lite torrare och mer jordnära uttryckt: DDR var det land som fick högst kvot råolja från Sovjetunionen. Östtyskland skulle vara skyltfönstret och nageln i ögat på väst, och den större oljetilldelningen gav också bättre möjligheter att producera trendiga konsumtionsvaror.

Arbetarupproret den 17 juni 1953 hade varit en ögonöppnare för ledningen. Det gick inte bara att piska på med retorik om den svettige, självuppoffrande fabriksarbetaren.

Sötman, i form av varor och livsmedel, var tvungen att komma någon gång. När Chrusjtjov i Kreml i ett tal erkände Stalinerans brott och talade om ett behov av att i viss mån närma sig väst, när det gällde ekonomisk modell och konsumtionskultur, var det som om Östtyskland fick carte blanche att göra detsamma.

Det var denna prioritering av DDR som gjorde landet till det mest moderna bakom järnridån. Polens ekonomiska kollaps på 1980-talet var delvis en följd av att DDR prioriterades som sovjetisk satellitstat och fick det bästa ekonomiska stödet.

Liksom i Västtyskland kan man göra några nedslag i det populärkulturella flödet i DDR för att se att även de nu kände sig redo att komma in i matchen.

Samreklamen för tvättmedel och en polyesternegligé från VEB Waschmittelwerk Genthin, exempelvis. Borta är det manhaftiga kvinnoidealet. Här finns föga kvar av det robusta arbetaridealet.

Godisburken i min samling från 1958, med tillhörande sked att mäta upp innehållet med. Det nya och det gamla möts. Den modernare varuhuskulturen gör sitt intåg.

Lipsi-Tanz från 1959. Ja, Lipsi-Tanz – denna statligt lanserade ungdomsdans som fick begränsad popularitet. Ungdomen skulle ju inte förföras av Elvis, utan minsann få en egen, lite mer moralisk pardans. Det är här jag känner att DDR var lite som fröken Prysselius i Pippi Långstrump. Man ville så gärna, men skulle samtidigt vara lite beskäftigt präktig. Det var Elvis sexiga höftrörelser man reagerade mot, och därför skapades i Leipzig en godkänd ungdomsdans. Töntstämplad då. Svårt hipp i dag. Du kan fortfarande gå på tesalong i Berlin och lära dig den.

Den stora skillnaden mot Västtyskland var att detta aldrig riktigt nådde de breda folklagren. Det blev fyrverkerier och symbolhandlingar som få egentligen tog till sig. När det modernaste snabbtåget lanserades gick det bara på ett fåtal sträckor. I andra änden av historiespektrat var landet samtidigt det som in i det sista i Europa använde ånglok i persontrafik. Den sista provinslinjen, bort mot polska gränsen, lades ned så sent som 1987.

Men det är just denna dubbelhet som gör DDR till ett så historiskt intressant land. Just när man tror sig ha fått grepp om det dyker det upp något nytt som motsäger den slutsats man just dragit.

The post Veckans DDR: Östblockets modernaste land first appeared on Opulens.

SAKPROSA. Jesper Nordström skriver i Veckans DDR om Christoph Anderssons aktuella bok ”Stasis svenska agenter.

En närmast parodiskt grå Östermalmsänkeman går för att handla en sådan där takeaway-husmanslunch på Fältöversten. En säkert lika klichémässig ”haffa-folk-på-stan”-journalist från DN ställer några frågor och är väl kanske mest ute efter att få bekräftat fördomen om en gubbe i rock som handlar halvfabrikat på ett köpcentrum på Östermalm. Han får några torra fraser om ”dagens jädra samhälle”.

En annan åldring, boende på ett äldreboende på Kungsholmen, väser om sina värktabletter och säger vid ett besök av en journalist att ”jag var mer mot det jävla USA”.

En anonym gubbe är körledare på ett församlingshem i Småland. Ynglingar från Södertörns folkhögskögskola ringer och intervjuar honom om mötena i Dresden 1973. Han visar då prov på de gamla takter som var hela östblockets strategi; att konsekvent köra whataboutism. Varje kritisk fråga om Stasi möts av ett påhopp på Säpo eller CIA.

En småskolefröken – ursäkta det lite nedvärderande språkbruket – sade sig vilja ha ett större sammanhang och mer mening, och jag säger just småskolefröken eftersom hon framstod som en lite ängslig och missnöjd Filifjonka.

De förenades alla av att de var Stasiagenter. Christoph Andersson skriver torrt, matigt och faktatungt om vad som nystades upp efter murens fall i ”Stasis svenska agenter: Om DDR spionage under kalla kriget” (Lind & Co).

De som rekryterades präglades av vad man skulle kunna kalla funktionell medelmåttighet. Det ligger i linje med vad Katja Hoyer – stjärnskottet inom historieskrivning om Östtyskland – noterar: att man så att säga trodde på Dunning–Kruger-effekten, fast tvärtom. De som verkade inom Stasi skulle vara lagom smarta, så att det inte riskerade att uppstå en slags självreflexionens kollaps inifrån.

Det är värt att citera en DDR-vits: ”Varför kom alltid Stasi tre och tre? Jo en kunde läsa, en kunde skriva och den tredje var internutredningen om misstänkta intellektuella.”

Christoph Andersson skriver torrt, så där nästan typiskt public service-aktigt à la Mats Knutson och K G Bergström. Det är en språklig stil som är väldigt svår att sätta fingret på, hur den fungerar och vad själva koden i språket är.

Ett slags gråblå stil, om en abstrakt liknelse tillåts. Det gör att det indirekt faktiskt blir lite spionromantiskt.

Det är lätt att se mörka korridorer och flimrande lysrör framför sig och känna stämningen vid ett rekryteringsmöte på en hamnbodega i Rostock. Torrheten gör det lätt att lägga in mycket själv: svarta blanka bilar, trenchcoat och hatt. När Christoph Andersson tar ett steg tillbaka till andra världskrigets Stockholm och resonerar kring hur Sverige blev en knutpunkt för spioneri förstärks den känslan.

Möjligen skulle jag vilja se lite mer psykologiserande och kontext kring dem som lät sig lockas till att bli informanter. Å andra sidan knyter Christoph Andersson an till den arkivforskningstunga traditionen där man inte gärna spekulerar. Gott så i en framställning som annars lätt hade kunnat bli väl tendentiös och ideologiskt färgad.

Avrundningsvis en liten fundering om kulturjournalistik. Det kan irritera mig när recensenter inte kan stiga ur sitt alltför stora subjekt utan i stället klagar på vad som inte finns i en bok och negligerar vad som faktiskt tas upp. Med detta sagt väcks en fråga dock – vad just i Sverige fick Östtyskland att ägna sig åt spionage? Var det fråga om geopolitik? Var det som under andra världskriget att Sverige var ett neutralt land och fungerade som ett slags arena för stormakters intressen?

Tyvärr misstänker jag också att Olof Palmes Sverige var naivt kring hur cyniskt och stundtals imperialistiskt DDR egentligen var.

The post Veckans DDR: Stasis svenska agenter first appeared on Opulens.

HISTORIA. På dagens datum, det vill säga den 7 oktober, grundades DDR. Året var 1949. Nationen existerade sedan i 40 år. Jesper Nordström skriver om hur en socialistisk samhällsordning skulle skapas i Östtyskland.

Tidigare avsnitt av Veckans DDR hittas här.

DDR existerade i 40 år

Det är något med datumen kring Östtyskland som blåser på fördomsglöden och förstärker bilden av DDR som ett närmast parodiskt fyrkantigt land där kartan var viktigare än terrängen. DDR föll i oktober. DDR grundades i oktober. Nationen existerade i 40 år. Få länders kollaps kan också spåras så exakt; en partifunktionär som under presskonferensen tolkar det här med murens öppning och utresetillstånd lite väl fritt; klockan 18.57 i prime time-tv den 7 november 1989.

På dagens datum, det vill säga den 7 oktober, grundades DDR. Året var 1949.

Det var, om man ska vara noga, mindre fråga om en födelse i egentlig mening än om en bekräftelse på en utveckling som redan under flera år hade pågått med betydande kraft i den sovjetiska ockupationszonen, där de politiska, ekonomiska och sociala strukturer som skulle komma att prägla den östtyska staten successivt hade vuxit fram sedan krigsslutet 1945.

Redan under de första efterkrigsåren hade omfattande jord- och industrireformer genomförts. Stora jordegendomar styckades upp, privata förmögenheter konfiskerades och en betydande del av industrin fördes över i offentlig ägo, ofta med hänvisning till behovet av avnazifiering men också, vilket var minst lika viktigt, som ett led i skapandet av en socialistisk samhällsordning.

När DDR till sist utropades hade därför mycket av det som senare skulle uppfattas som den östtyska modellens kärna redan hunnit bli verklighet. Ironin är att just där socialismen faktiskt minst behövdes i Tyskland blev den nu genomförd på ett synnerligen dogmatiskt vis. I Västtyskland exploaterades arbetare borta i Ruhrområdet medan det i östra delarna av Tyskland fanns redan fungerande ekonomiska strukturer utan exploatering.

”Ursäkta men vårt släktföretag består av pappa, min bror och kusin, så vi behöver väl inte socialisera produktionsmedlen?” Men nu var det så att en kader av partifunktionärer, som utgjorde fröet till Stasi, påbörjade en nötande påverkans- för att inte säga trakasserikampanj för förmå små företag att ansluta sig till större företagskonglomerat.

Fabriker konfiskerades

Biltillverkaren Horch i Zwickau, ett av de mer prestigefyllda namnen inom den tyska bilindustrin före kriget, förlorade sina privata ägare när fabrikerna konfiskerades och socialiserades, varefter verksamheten inordnades i den framväxande planekonomin.

Man kan möjligen också ana en viss symbolik i just detta. Horch hade varit ett märke för de välbärgade, för direktörer, högt uppsatta tjänstemän och andra som befann sig nära samhällets toppskikt, och även om expropriationerna framför allt följde den bredare logiken att den tunga industrin skulle tas över av staten, är det svårt att helt bortse från att ett företag som så tydligt representerade den gamla ordningen på sätt och vis också revs ned från sin sockel.

Horch producerade vrålåk med rak åttacylindrig motor. En bil för cigarrbolmande företagspampar. Kontrasten mellan Horchs stora lyxbilar och den socialistiska framtid som DDR ville gestalta är svår att inte lägga märke till. Av dessa omstöpta industrikomplex växte så småningom VEB Sachsenring fram, vilket i sin tur ledde fram till produktionen av Trabant. Kommentar om ironin i detta faktum torde vara överflödig

Den 7 oktober 1949 bör därför kanske inte främst förstås som dagen då ett nytt samhälle skapades ur tomma intet, utan snarare som det ögonblick då de förändringar som redan hade satts i rörelse genom Sovjetunionens militära närvaro, genom expropriationerna, genom socialiseringen av industrin och genom den gradvisa omformningen av det politiska livet, gavs en statlig och konstitutionell form. Att Tyskland därmed i praktiken hade delats i två skilda utvecklingsvägar stod redan ganska klart, men just denna dag blev det också formellt fastslaget.

Och om man nu vill avsluta med en liten historisk lustifikation, vilket man ibland bör tillåta sig, så är det svårt att inte stanna upp inför att Horch samma år som DDR grundades också stod bakom brandbilen Horch H3.

En röd brandbil i dubbel bemärkelse.

I Berlin hade det för en tid handlats med Bavariaporslin märkt ”US Zone”, det vill säga de stadsdelar där nya handelsrestriktioner pålagts. Detta upphörde nu. Berlin blev den märkliga brännpunkt som mest av allt inkarnerade kalla kriget och två supermakters konflikt.

The post Veckans DDR: Nationen grundas 7/10 1949 first appeared on Opulens.

FILM. Jesper Nordström skriver den här veckan om hur och varför Charlie Chaplin slank igenom censuren i DDR.

Tidigare avsnitt av Veckans DDR hittas här.

DDR och Weimartidens humor

Weimartidens kabaréstil kunde leva vidare i DDR och accepterades oftast av den östtyska kulturcensuren. Det restes en del klagomål om att genren inte var heroisk men i mångt och mycket hade vi här dock en tradition som skildrade den lilla människans predikament. Nålstick mot procentare och gulaschbaroner var förstås speciellt välkomna.

Bland tyska komiker från 1900-talets första hälft framstår Karl Valentin som en av de främsta med sin ganska enkla, dråpliga slapstickhumor, som kunde övertolkas som skörhet och utsatthet. Han hade mycket till skänks genom sitt utseende, och en del av hans nummer påminner om vår Nils Poppe med sin rollfigur Fabian Bom.

Karl Valentins paradnummer med mannen som i alla fall försöker göra sig en fin söndag men får sitt pianospel förstört av hundskall, grannars klagan, tjat och gnat har en irriterad och trött underklang; i Berlins ruskiga och trångbodda miljöer finns ingen tystnad och ro någonstans.

Jämte Otto Reutter utgjorde Karl Valentin något av det bästa den tyska mellankrigstiden kunde uppvisa i komikerväg. Båda spelade också på en slags fumlig klumpighet i samma anda som Papphammar.

Charlie Chaplin uppskattades

Detta utgjorde alltså en jordmån där Charlie Chaplin vann acceptans i DDR, som ett av de få kulturfenomen från USA som slank igenom censuren. Såklart var det inte bara de gamla spattiga stumfilmerna utan även den antinazistiska ”Diktatorn” som gjorde honom närmast till stapelvara på bio och senare även i storhelgernas tv-utbud.

Jul var nu visserligen ett känsligt kapitel i ett land som påstod sig vara ateistiskt och historiematerialistiskt. Det vill säga att DDR inte hade den film och matinébonanza som vi förknippar med slutet av december, men i likväl fungerade ”Diktatorn” som en sådan där klassiker som återkommer med jämna mellanrum.

Det faktum att Chaplin under 1950-talets McCarthy-ledda häxjakt i USA på kommunister anklagades för kommunistsympatier och tvingades i landsflykt till Schweiz ökade hans status i DDR. Han betraktades närmast som ett offer för amerikansk imperialism.

Chaplin som låtmotiv i hitlåt

Så berikades DDR med ännu ett one-hit-wonder i detta förlovade land för lättsamma novelty songs: Ingrid Pollow med ”Oh Charly Chaplin”. Jo, ursprungligen stavat just så med ”y”. Hon blev främst känd för just den låten i internationella sammanhang efter att ha fått sitt efterlängtade utresetillstånd. Därmed blev hon närmast som konståkaren Katarina Witt, en utvald representant för landet.

Få i Väst minns henne för någon annan sång. Kanske lite som att vi främst associerar Björn Skifs med ”Hooked on a feeling”.

Man kan ju spekulera i om det var just Chaplin som låtmotiv som förlänade låten ett slags allmängiltighet, om än en rätt uddlös sådan.

Censurpolicyn var för övrigt rätt svår att se några tydliga mönster i, och det var väl det som gjorde att man som artist aldrig riktigt kunde veta vad som gällde. I ena andetaget kunde Beatles totalförbjudas, medan Pink Floyds hela katalog fanns utgiven på landets enda statliga skivbolag.

När det gäller rock och pop kan man roa sig med att vara lite privatforskare. Det är bara att gå in på alla skivnördars favoritsajt Discogs – söka på sin favoritartist och ser om den finns på Östtysklands enda statliga skivbolag. Ja eller nej. Godkänd eller ej. VEB Deutsche Schallplatten hade monopol och gav under olika varumärken ut musik i DDR fram till 1990. Amiga var det största och mest kända märket för genrer som populärmusik, schlager, jazz, rock och pop

Nå, jag tappar nästan tråden. Av Amerikas stora och brokiga kulturskatt var det alltså ytterst lite som kom in över muren, men med Charlie Chaplin som ett milt ideologiserat undantag.

Mönstret var nämligen att amerikanska kulturyttringar som kunde visa prov på antikapitalistiska och antifascistiska inslag gärna sögs upp och införlivades i den socialistiska kontexten.

The post Veckans DDR: Så blev Chaplin populär i Östtyskland first appeared on Opulens.

LITTERATUR. Jesper Nordström skriver den här veckan om en mörkt humoristisk novell av Wolfgang Kohlhaase. Den uppvisar ett koncentrat av särarten i DDR.

Tidigare avsnitt av Veckans DDR hittas här.

Med åldern kommer problemet att vissa av ens referenser och allusioner inte uppfattas av alla. Inte heller referenshumorn. Så om jag säger Tommy Cooper och kortfilmen ”Plankan” säger det er något då? Är svaret nej, så klicka här.

De eviga problemen som staplas på varandra, så att det till slut bara slår bakut i en stor trött suck och åtföljande skratt. De där dagarna som svårigheterna bara eskalerar så att man till slut bara vill sätta sig ner på trottoaren och be någon skjuta en.

Tänk er då en likkista med en förnäm grevinna som skall transporteras mellan slottet där hon drog sin sista suck till den pampiga men sedan länge förberedda familjegraven. Med det något allvarligare kruxet att graven ligger i Öst- och slottet i Västtyskland.

Rent historiskt faktamässigt utspelar detta sig innan den så kallade inre tyska gränsen blev välbevakad med schäferhundar, vakttorn och kulsprutor. Man får känslan i texten att det bara helt omärkligt vips har passerats en nationsgräns.

Koncentrat av särarten i DDR

Ja, filmmannen och författaren Wolfgang Kohlhaases novell ”En grevinnas begravning” utspelar sig under landets unga formativa år.

Berättelsen ”Begräbnis einer Gräfin” gavs ursprungligen ut i novellsamlingen ”Silvester mit Balzac und andere Erzählungen” (1977) och publicerades på svenska i antologin ”I detta land lever vi: ny prosa och lyrik från DDR” (1979).

I novellen finns ett koncentrat av DDR:s hela särart som nytt och förment heroiskt socialistiskt land. Jämte Bayern var ju denna region närmast parodiskt tysk; alla de där lustiga dräkterna, gamla traditionerna och rätt roande corny företeelserna som kan få en att undra vilken planet det rör sig om.

Ett paradis för nördiga grå eminenser

De första formativa tio åren i DDR har genomlysts av Oxfordprofessorn Jan Palmowski i boken ”Inventing a Socialist Nation: Heimat and the Politics of Everyday Life in the GDR, 1945-90”, (Cambridge University Press, 2009).

1950-talets Östtyskland blir i Palmovskis framställning närmast de nördiga grå eminensernas paradis; ornitologer, filatelister, numismatiker ställer sitt kunnande i tjänst för kommunistpartiet och det blir de framkrystade traditionernas era, ja nästan som i Lars Molins film ”Kunglig toalett” skall verkligen alla små traditioner framhävas och lyftas tills de spricker i patetik.

Han belyser de mer krassa cyniska motiven bakom; om någon på ideell basis gjorde en utställning om sina torkade blommor i en byhåla var chansen större att partiet gav regionstöd.

Ännu mer mörkt pragmatiskt var att småskalighet alltid var en bättre förutsättning för kontroll. Kort sagt föredrog Stasi ett litet gäng folkdansare i en bygdegård då det underlättade ”ideologiskt husförhör”.

Om jag får tänja Palmowskis teori om Heimat en smula så bestod DDR:s specifika ”path dependence” just i denna grund i exempelvis Sachens småskaliga industri och hantverkartradition samtidigt som det till skillnad från exempelvis Nordkorea och Kambodja fanns en västerländsk liberal bakgrund som pockade på, riskerade att blöda igenom och komma tillbaka som minne, kanske i form av nostalgi.

Det är ju högst troligt att det fanns äldre människor i Östtyskland som kunde minnas Weimarrtidens vilda dekadens eller för den delen det mer vardagliga i att det fanns varor i butiker och inte brist på allt ständigt.

Wolfgang Kohlhaases tidigare nämnda novell utgör en komisk kontrast till Palmowskis massiva sociologiska avhandling. Det mörkare stråket i novellen är ju klassfrågan; en gammal överklasskvinna – som enligt de mest radikala stalinistiska kretsarna kanske mest förtjänade ett skott i pannan – är trots allt en människa värdig en begravning.

Det slår mig hur en misslyckad eller kärvande jordsättning har blivit en trop inom svart humor. Det händer något speciellt när det mest mörkt sorgliga krockar med vardagens små förtretligheter.

Men om det i vår moderna värld kanske mest handlar om någon avlägsen släkting som blir lite för full under minnesstunden på församlingshemmet eller att det spöregnar på kyrkogården så går Kohlhaase ”all in” när det gäller problem.

Nästan som i en hysterisk Fellinifilm; först stövlar en Stasikontorist in med ytterligare en blankett, sedan blir det världsfrånvänt teologiskt hårklyveri om att öppna den plomberade kistan si eller så, och så vilken lastbil som ska användas och …ja, eskalerar är verkligen ordet. Det gjordes för övrigt en filmatisering 1992.

Det är ett stycke mycket tät och handlingsdriven litteratur som visar på att Kohlhaase var ansedd som den främsta manusförfattaren för film i DDR.

I snart sagt all kultur från Östtyskland finns ju också metaperspektivet; hur klarade detta sig igenom censuren? I Kohlhaases fall kanske det berodde på att novellen innehåller ett slags antihjältar som trots alla motgångar kämpar på och mot alla odds klarar biffen. Ett scenario så gott som något att vinna bifall hos ledningen.

The post Veckans DDR: ”En grevinnas begravning” first appeared on Opulens.

POLITIK. I det svenska valet backade SD men i delstatsvalet i forna DDR-provinsen Sachsen-Anhalt blåser det högervindar. Där blev det en stor framgång för högerextrema AFD.

Jesper Nordström tecknar en bakgrund till vad som sker i Sachsen-Anhalt.

Tidigare avsnitt av Veckans DDR hittas här.

Regeringsbildningen i delstaten Sachsen-Anhalt i östra Tyskland är i ett osäkert läge efter delstatsvalet den 6 september 2026. I valet segrade det högerextrema partiet Alternative für Deutschland, som blev störst med cirka 44 procent av rösterna. Det är en fördubbling jämfört med förra valet 2021 men partiet saknar likväl egen majoritet.

Att AFD i årets delstatsval tog närmare 44 procent av rösterna, är ett resultat som får folk i Berlin att rynka pannan och folk i Bryssel att öppna nya dokument med ord som utmaning och oroande utveckling i rubriceringen.

Den annars så högröstade vänsterpolitikern Sahra Wagenknecht verkar för övrigt ha dragit in hakan något och talar nu om att vara öppen för samarbete i vissa sakfrågor som till exempel energipriserna.

Hennes parti Bündnis Sahra Wagenknecht tog sig med knapp marginal över röstspärren, 5 procent. Det innebär att partiet BSW får en vågmästarroll.

Sahra Wagenknechts politik har alltid haft något bekant över sig, som om någon tagit dansk socialdemokrati, översatt den till tyska och sedan tillsatt en större portion misstro mot styret i huvudstaden. Kort sagt bygger konceptet på generös välfärdspolitik och restriktiv invandring. I framtoningen framstår Wagenknecht lite som en uppdaterad Angela Merkel, också hon från forna Östtyskland. Om Merkel framstod som robust med sina lågskor så är Sahra Wageknecht rapp, retorisk och påminner i framtoningen om en svensk politiker som Ebba Busch.

Men det här handlar egentligen inte om Wagenknecht. Inte heller om AFD, åtminstone inte i första hand. För det finns en tendens när man talar om östra Tyskland att man börjar 1989 och sedan tror att man förklarat något. Muren faller, fabriker stänger, människor blir arga. Punkt.

Men historia fungerar sällan så. Någon beskrev en gång historien som en gammal matta där tidigare generationer sopat in allt skräp under kanten. Förr eller senare snubblar man över bulan som har uppstått. Sachsen-Anhalt påminner starkt om en sådan bula, om metaforen tillåts.

För att förstå regionen måste man således gå bakåt i historien och förbi och bortom DDR. Inte för att det är oviktigt, tvärtom, utan därför att det fanns någonting här redan före DDR:s tillblivelse.

Weimarrepublikens framstående statsman Gustav Stresemann förstod sådant. Hans stora talang var kanske inte diplomatin, även om historieböckerna gärna framställer honom så. Det var att han begrep att Tyskland egentligen bestod av flera ekonomier samtidigt.

Det är också en av anledningarna till att han blev så viktig för Weimarrepubliken. Medan ytterkantspartierna skrek om nationell pånyttfödelse eller revolution försökte Stresemann göra något betydligt tråkigare men ofta mer användbart: hålla ihop landet.

Hyperinflationen hade slagit sönder människors besparingar, franska trupper stod i Ruhr och republiken såg stundtals ut att kunna falla sönder under sin egen tyngd. Stresemann löste inte allt, men han lyckades få ekonomin på fötter igen, normalisera relationerna med omvärlden och ge den unga republiken några år av andrum. Han förstod att Hamburg, Ruhr, Sachsen och Ostpreussen inte alltid ville samma sak. Därtill begrep han att politik ibland handlar mindre om att vinna strider och mer om att få tillräckligt många människor att fortsätta dela samma bord.

I Ruhr reste sig skorstenarna. Kol. Stål. Gruvor. Där fanns rika familjer som nästan framstår som romankaraktärer när man läser om dem i dag. Material till en tegelsten i stil med Thomas Manns ”Buddenbrooks”.

Längre österut såg världen annorlunda ut. Här fanns fler små fabriker, fler familjeföretag, fler jordbruk. Fler människor som inte såg sig själva som kuggar i ett enormt maskineri utan som del av något lokalt. En verkstad, ett gods, ett företag. Ett namn på en skylt som hängt där längre än någon kunde minnas.

Det är här ironin tar sin början.

Marxismen föddes i skuggan av den moderna storindustrin. Karl Marx studerade slamret och smutsen i London. Men det framtida DDR kom också att omfatta miljöer där många människor snarare levde i något som påminde om en sentida preussisk småskalighet.

”Socialisera produktionsmedlen?”

Man kan nästan höra invändningen.

”Varför då? Farfar startade företaget. Pappa driver det. Min bror ska ta över.”

Ja, jag karikerar. Men bara lite.

När jag läser Theodor Fontanes ”Der Stechlin” (i svensk översättning av Anders Björnsson med titeln Stechlin, 2017) tänker jag ibland på just sådana miljöer. Romanen utspelar sig egentligen i Brandenburg och inte Sachsen-Anhalt, men vissa böcker har en giltighet som sträcker sig över lands- och landskapsgränser. Samma sak med en pjäs som Tjechovs ”Körsbärsträdgården”. Det är inte revolutionen som fascinerar. Det är känslan av att en hel värld står kvar i rummet trots att alla vet att flyttlasset snart kommer.

DDR försökte bygga något nytt i socialistisk anda. Men gamla familjer och deras värderingar försvinner inte bara för att staten beslutar om nya idéer. Inte försvinner gamla minnen. De blir tystare, men det är något annat.

Sedan kom 1990. Och här blir berättelsen annorlunda beroende på vem som berättar den.

I väst handlar den om frihet, i öst kan den ibland handla om uppköp. Fabriken där man arbetat hela sitt liv monteras ned. Någon konsult från Frankfurt förklarar att det är nödvändigt. Kanske har han rätt. Det är fullt möjligt. Men människor röstar sällan på grund av nationalekonomiska fotnoter. De röstar utifrån hur livet blev. Och för många blev livet inte riktigt som utlovat. Det är bördig mark för bitterhet. Det har det alltid varit.

AFD-grenen i Sachsen-Anhalt hör dessutom till partiets hårdare falanger. Ulrich Siegmund odlar bilden av den folklige grannen. Schwalbe-moped. Rejäla middagar. Inga krusiduller. Pikétröja, detta plagg som närmast blivit den manliga alt-högerns uniform.

Ulrich Siegmunds förmenta folklighet kan påminna om Jimmie Åkessons. Fast terrängen ser annorlunda ut östra Tyskland. Betydligt mer kuperad. Konspirationsteorier, antivaccinrörelser och allehanda märkliga profeter har ofta funnit en publik i de högerorienterade miljöerna. Det var här förespråkare för Qanon och snömos om Covid 19 fann en intresserad publik som också var stor.

För liksom i USA verkar politisk ilska allt oftare blandas med alternativmedicin och misstänksamhet mot experter och vetenskap. Ofta åberopas personer som känner någon som känner någon som minsann vet sanningen.

Man har sett det förr. Inte exakt så här kanske. Men det är tillräckligt likt Reichsführer-SS Heinrich Himmlers fascination för kvasivetenskap och ockultism om vi nu riktigt ska måla fan på väggen.

Det samtida Tyskland har annars varit ett ovanligt sansat land. Adenauers ljumma borgerlighet ligger fortfarande över nationen som en gammal yllefilt.

Men under filten rör det sig.

Sachsen-Anhalt är därför inte bara en berättelse om AFD. Det är en berättelse om Preussen. Om DDR. Om återföreningen. Om människor som levt i flera olika nationer utan att någonsin flytta.

Kanske är det därför regionen fortsätter att förbrylla så många.

De tittar på valresultaten och ser ett politiskt problem. Men mycket av det de ser är egentligen historia. Eller minnen. Fast det är möjligtvis så att skillnaden mellan de två inte är särskilt stor.

The post Veckans DDR: Vad sker i Sachsen-Anhalt? first appeared on Opulens.

LITTERATUR. ”Vill man sjunka in i en komplex, glittrande och djupt fascinerande skildring av Dresden så är Helga Schütz roman närmast obligatorisk läsning.” Det skriver Jesper Nordström.

Tidigare avsnitt av Veckans DDR hittas här.

En av de stora författarna i DDR

Helga Schütz är en av de stora centrala författarna från DDR-tiden. Därtill lever hon fortfarande och som vithårig kruttant dyker hon ibland upp i Youtubeklipp. Likt ett vittne från det förgångna berättar hon gärna om ”hur det minsann var”.

Ofta som ett korrektiv till den alltmer lättköpta ostalgin, där man mest verkar minnas mormors surkål och odla något slags lättköpt fattigdomsromantik à la ”vi hade mindre pengar men vi hade varandra”. Ja, när man hör de ofta AFD-sympatiserande före detta DDR-medborgarna uttala sig om sitt forna land går inte sällan tankarna till Monty Python sketchen ”Four Yorkshire men”. Ni vet, sketchen där fyra cigarrbolmande affärsmän skryter om hur jävlig barndom de hade, hur mycket slit det var, men samtidigt lyckas få ihop det med ett slags lättköpt nostalgi om hur genuint och fint och äkta allt var.

Tidigare i serien ”Veckans DDR” har jag avhandlat Thomas Brussigs tonårsskildring och där framstår samhällsystemet närmast som ett tv-spel att navigera, en speltillvaro där man vet att man är född i ett märkligt samhällssystem men rullar fram så bra man kan.

I Post-DDR har Dresden blivit ett slags politiskt brännpunkt. De mest stolliga tyska nationalisterna betraktar de allierades bombningar som ett krigsbrott i nivå med Förintelsen. Sådana åsikter går man inte ens i klinch med. I den nykonservativa ofta högerinriktade arkitekturdebatten har Dresden blivit ett slagträ: ”Se så fint allt har renoverats”.

”Jette i Dresden”

”Jette i Dresden” är en roman av Helga Schütz, som utkom på svenska 1984 i översättning av Ulrika Wallenström på förlaget Arbetarkultur. Boken är en fortsättning på den självbiografiskt inspirerade romanen ”Förhistorier” (Vorgeschichten oder Schöne Gegend Probstein). I ”Jette i Dresden” (utkom i DDR 1977, ”Jette in Dresden”, i Västtyskland utgiven med titeln Mädchenrätsel) gestaltas något intressant, nämligen barnets tydliga kunskap om att det råder ett undantagstillstånd. Men i ett sönderbombat Dresden blir det här som en sorts spännande postapokalyptiskt tillstånd med intressanta möjligheter.

Ödetomter med ogräs, mörka vindsvåningar, dystra kyrkor, skrangliga spårvagnar som tar dig ut i grönskan blir sammantaget som ett stort äventyrsland. Under läsningen uppstår viss igenkänning när jag som född på 70-talet jämför min uppväxt med Jettes och med hur majoriteten av dagens barn har det. Jag tänker på den där friheten vår generation hade att som barn kunna cykla runt vind för våg och veta att man ungefär förväntades vara hemma när det blev mörkt.

I Jettes Dresden blir den trasiga staden således som något lockande: en mystisk, magisk men mörk plats.

Jette är det typiskt lillgamla barnet som i ena stunden excellerar i skolan, för att i nästa drömma sig i väg i de mest tokiga tankeslingor. Men så kommer en robust scen som jordar det hela, som när hon och mormor hjälps åt en hel kväll att rulla cigarretter för att sälja på svarta börsen.

Just att det bara sker så där okommenterat bär i sig på en viss humor. Från dagdrömmeri om vad hon hört om Marx till ”vi måste släta ut de här tobaksbladen”. En viss dråplighet.

På sätt och viss liknar den här romanen många av de där proggiga svenska barnprogrammen på 70-talet där någon gammal morfar eller gubbe i huset utgjorde något annat som ändå barnen hade respekt för, lärde sig något av. Var jag tvungen att likna romanen vid någon annan bok så ligger Bruno Schulz ”Kanelbutikerna” nära till hands. Åtminstone rent stämningsmässigt även om de psykologiska mellanmänskliga frågorna är andra.

I Helga Schütz litterära värld är det mycket spindelväv, torkade blomsterstänglar, förfallets lite kusliga skönhet, det där mörka mystiska och dammiga rummet med en massa gamla saker som nog alla barn dras till. Ja Helga Schütz bakgrund som trädgårdsmästare lyser igenom, det är inte rent förfall, det är snarare så där…medvetet vilt.

Romanen är också fylld med bifigurer som gör milt motstånd både mot situationens allvar och det nya samhällssystemet. Som den charmigt vimsige lektorn som närmast i hemlighet undervisar i latinsk grammatik för allt kan ju inte bara vara samhällsinriktad ingenjörskonst och komma proletariatet till nytta.

Det storögt sanningssägande barnet som vandrar omkring har ju använts ofta som berättartekniskt knep, men här kommer också det där friska konstaterandet: ”kejsaren är ju naken”. Jette punkterar nämligen hela tiden så kallade sanningar.

Om man någonsin kan tala om mys och puttrighet i en roman som utspelar sig i efterkrigstidens Dresden så är det nog här. Det är mysigt utan att det för en sekund blir sockrigt.

Vill man sjunka in i en komplex, glittrande och djupt fascinerande skildring av Dresden så är Helga Schütz roman närmast obligatorisk läsning. Boken kan vara svår att få ta på men finns på ett antal svenska bibliotek.

The post Veckans DDR: Helga Schütz roman ”Jette i Dresden” first appeared on Opulens.

MUSIK. I början av veckan publicerade vi ett minnesord över Dolly Parton. I den här krönikan reflekterar Jesper Nordström över countrystjärnans karriär och symbolvärde i ett polariserat USA.

Första mötet med min svåger var såklart pirrigt. Inte på nivå med att träffa sin svärmor, men det handlar ju i alla fall ändå om att kunna trivas tillsammans under kommande julfiranden och släktmiddagar.

Det tog mig 20 minuter att sjunka in i en diskussion om sovjetiska dieseltraktorer och sedan yttra en replik som ”hur coolt är det väl inte att du har byggt en egen dator som duckar allt insamlande av big data”.

Svågern är socialdemokrat och bodde tidigare i det Skåne som är raka motsatsen till de nejder där man finner krukdrejande tanter i linnedräkt och det arrangeras vittvinsvernissager.

Nej, mitt i detta SD-land med pilsnerbilar, bilbingo och tomter med skräpiga, rostiga järnsängar och eternitvillor med pangade rutor bodde denna vandrande anomali, den vänsterintellektuelle hillbillyn, för att nu citera min karaktäristik av honom efter två öl på ett Malmösjapp.

Dolly Parton var också en sådan anomali. Hon tillhörde den alltmer utdöende livsformen ”woke hillbilly”, som någon kallade Willie Nelson, i syfte att förolämpa men en fras som countrysångaren genast tog till sitt hjärta.

Hennes död i år 2026 framstår närmast som symbolisk. Föreställningen om det småskaligt inkluderande, varma USA hade sin inkarnation i henne. Och – nu säger jag det – hon spelade smart, slugt på white trash-klyschan.

Det finns Dylanmän, men färre Dollymän. Ändå är det som om Dolly Parton är mer lämpad att lite torrt teoretisera kring. Det kan konstateras att Bob Dylan är en sur, vresig kulturman, och så är vi färdiga med det. Dolly Parton däremot var en komplex gränsgångare som hade att hantera frågor som ”vilket fack hör jag till, vem är jag att berätta om mina erfarenheter?”

Det är klassresans främsta signum, ängsligheten i båda lägren, som man också kan låta slå gnistor kring. Dolly hade mörkret och problemen men sjöng om det varmt allmängiltiga.

Det finns ett tyskt ord som ringar in denna känsla: ”Zackarinromans”. Det syftar på det lite för klistrigt sentimentala, syntetiska. Men Dolly tog Harlequin-romanernas sockrighet och adderade den kärva amerikanska landsbygden och blev därigenom ett fenomen som möjligtvis har ett slags svensk motsvarighet i Kicki Danielsson.

Ja, den där lite ”trots allt”-hjärtligheten. Det avväpnande allmängiltiga. Som grilltavernan i Mittskåne hos svågern, med riktigt mos med smör, fast flagnad fasad och någon slags längtan bort också.

Trump påbjöd flaggning på halv stång vid dödsbeskedet och jag kämpar för att inte bara se detta som ren opportunism, ett sätt att rida på en ikons frånfälle.

Dolly Parton själv stod emot all trumpism. Samtidigt leker jag med tanken på att om man spelat hennes musik helt utan hennes persona, närmast som ett blindtest, hade det också slagit an en sträng hos den bittraste MAGA-man.

Den sista förenande länken i det splittrade USA har nu gått ur tiden. Är det för mörkt tänkt?

Sedan en sista sak. De män som var Dollys vänner var också ofta ”vän med Dorothy”, för att nu använda det gamla fina risqué-uttrycket. Susan Sontag skrev om det där, hur det campa, kitschiga, ”too much” slår an en sträng hos många homosexuella. Dolly var förvisso inte ”Öknens drottning”, men kan ses som den heteronormativa Söderns förunderliga ros.

The post Dolly Parton – en förenande länk i ett splittrat USA first appeared on Opulens.

DDR. Jesper Nordström skriver om hur DDR lyckades briljera i kanotslalom under OS i München 1972. Ett OS som annars förknippas med terrorism och mord.

Tidigare avsnitt av Veckans DDR hittas här.

OS i München 1972 kommer för alltid att förknippas med terrorism och mord. Men också med östtyska idrottsframgångar.

Det var en orolig tid i Västtyskland. Baader-Meinhof-ligan härjade som mest, och när det verkligen small var maggropskänslan att det var ännu ett dåd till från deras hand. Senare tiders forskning har visat att ligan hade stöd av Stasi och Östtyskland. Inte direkt ekonomiskt, men genom att RAF hade en tillflyktsort i DDR. Ett våldsdåd i väst kunde följas av ett ”nu ligger vi lågt” i någon lägenhet i Dresden.

Men under OS 1972 var det alltså fråga om Svarta september-rörelsens, palestinska terroristers attack mot israeliska idrottsmän. Forskare har efter Berlinmurens fall och öppnandet av arkiven i DDR letat efter men inte kunnat hitta några belägg för att Stasi hade med de palestinska terroristernas illdåd att göra.

Spelen avbröts tillfälligt samma dag som terroristattacken inleddes men fortsatte 24 timmar senare efter en sorgehögtid på Olympiastadion.

Det finns ett mindre spektakulärt faktum som hänger samman med 1972 års OS. Inte våldsamt, men ändå lite creepy, då det visar på hur långsamt nötande, nästan kusligt ”autistiskt tunnelseende” de styrande i DDR kunde vara.

DDR briljerade under OS 1972

Östtyskland hade stora idrottsframgångar och excellerade dessutom i… kanotslalom!

När jag fick reda på att denna sport ens existerade gick tankarna genast till cricket, hästpolo och andra typiska, lite krystade engelska överklassporter.

Det känns inte lika jordnära och robust att paddla kanot i slalom som att hoppa, springa och kasta, som man ju i hög grad kan reducera friidrott till. En sport inte så kopplad till basal överlevnad, kort sagt.

Fast det östra Tyskland har sina kargare bergsregioner, sin mer jordbruksinriktade kultur, så vid närmare eftertanke kanske just kanotslalom ändå har mer med överlevnad än överklassnöjen att göra.

Sporten introducerades i OS-sammanhang just 1972, och det är svårt att inte se det som att DDR, som ständigt revanschsugen underdog, nu fick den där blodsmaken i munnen i form av ett ”vi skall minsann visa dem”.

Och nog gjorde de det. Total utklassning. De tog guld i samtliga tävlingar. Ett Tyskland tyskare än tyskt. Alla våra fördomar om den teutoniska andan i koncentrat. Det ligger något i att mastodontboken om landet heter ”Rote Preussen”. För visst var det så att DDR lånade drag från det gamla preussiska arvet – såsom drill och disciplin samt fokus på ordning i kombination med auktoritär styrning.

Stasi kopierade kanotslalombanan

När det gäller kanotslalom ges det syn för sägen. OS-byn och anläggningarna visade sig ha varit utsatta för omfattande spionage och kartläggning av Stasi, som även rekryterade västtyskar som stödde den socialistiska saken. Kanotslalombanan avritades, uppmättes och fotograferades i smyg. Men det slutar såklart inte där. Efter 1990 avslöjades en anläggning i Zwickau. En exakt kopia av vattenbanan i Augsburg, där just denna gren var förlagd under OS 1972. Här tränade östtyska landslaget närmast dygnet runt i treskift ett år före olympiaden.

DDR tog totalt i München 20 guld-, 23- silver och 23 bronsmedaljer och imponerade därmed på omvärlden. Jag känner en motvillig rysning av fascination. Det är som när jag ser svartvita samurajfilmer av Kurosawa. Ett slags skrämmande disciplin.

Under det följande 1970-talet förbättrades relationerna mellan Öst- och Västtyskland. I slutet av 1972 skrevs och undertecknades ett grundfördrag som gjorde att båda nationerna kunde vara medlemmar av FN. Regler kring gränspassager förenklades och DDR började med sina internationella kultur- och ungdomsevenemang som Världsfestivalen för ungdomar och studenter (Weltfestspiele der Jugend und Studenten). Man sände även frågesport om landet över kortvågen, och du kunde vinna en helt klarerad och byråkratifri bussresa dit. En sådan tipskupong finns för övrigt i mina samlingar.

Det är en annan historia, men samtidigt en del i det större pusslet. 1973 blev alltså Östtyskland medlem i FN. Överlägsna segrar i kanotslalom är kanske i sig mest kuriosa, men visar på att DDR nu började bli en internationell spelare på världsarenan.

Moçambique fick sin självständighet 1975, och i det något tumultartade nolläget, som ju också är en del av det postkoloniala tillståndet, blev Östtyskland en bundsförvant, och en lång tradition som Europas främsta vänland med afrikanska nationer påbörjades.

Den förändrade synen på DDR sammanföll med triumfen i vattenrännan 1972. DDR blev helt enkelt både mer accepterat och lite mer skrämmande på 1970-talet.

The post Veckans DDR: Östtyska framgångar i OS 1972 first appeared on Opulens.

FILM. I Veckans DDR handlar det den här gången om hur olika kulturyttringar omformulerades i socialismens namn. Inte minst gjordes det unika västernfilmer i Östtyskland.

Tidigare avsnitt av Veckans DDR hittas här.

Ideologiska approprieringar och omformuleringar

En kulturell gren som DDR excellerade i var att göra ideologiska omformuleringar av andra länders kulturyttringar. DDR var i grunden ett land med en ängslig och sökande identitet. Till skillnad från så många andra vänsterdiktaturer var landet inte sprunget ur ett underifrånperspektiv. Här hade inget vinterpalats stormats eller något gerillakrig ägt rum för att nationen skulle kunna grundas.

DDR var ett land som uppvisade en socialistisk överlagring i en region med ganska småborgerliga och agrara traditioner och så fanns den delade staden Berlin som en ideologisk anomali.

Det gällde alltså att kunna suga upp och appropriera tendenser från utlandet och klä det hela i en övertygande socialistisk dräkt. Det största tricket när det gällde ompakteringar över huvud taget var nog att klämma in Lepizigmässan i Comecon-dräkten. I Leipzig hade det handlats med slavar och stöldgods från korstågen redan 1165. Men 1965 gjorde DDR detta till ”sitt” 800-års jubileum.

Något av det mest råkapitalistiska som västvärlden fött fram fick nu socialisterna paketera om. Det blev en tummelplats för Warszawapaktens tekniska innovationer. Såklart begick Trabant debut här.

Västernfilmerna i DDR

Men allt detta bleknar egentligen inför en film som ”Severino”. Jo, det är en östtysk och därmed socialistisk spaghettivästern där handlingen förlagts till Sydamerika. Den regisserades av Claus Dobberke, producerades av DEFA och hade premiär 1978.

Deutsche Film AG, eller förkortat DEFA, var det största filmbolaget i Östtyskland (vid sidan av Deutscher Fernsehfunk). Företaget existerade från 1946 till 1992 i Potsdam-Babelsberg med filialkontor i Berlin.

DEFA producerade en lång rad filmer med västerntema. Filmerna kallades i Östtyskland för Indianerfilme (indianfilmer) och har internationellt räknats till subgenren ”Red Westerns”. Det gjordes också en hel del västtyska västernfilmer. Dessa kallas ofta för Sauerkraut-westerns och utgör en motsvarighet till de amerikanska och italienska filmerna.

Till skillnad från amerikanska eller västtyska vilda västern-filmer står ursprungsbefolkningen i centrum som hjältar i DEFA-filmerna från DDR. Detta samtidigt som de vita kolonisatörerna och den amerikanska imperialismen skildras synnerligen kritiskt.

Tänk förresten på vad Teal Swan sa. ”Dont fight what is”. Lev med världens mångfald och det faktum att det finns östtyska spaghettiwesternfilmer, varav en, i ett samarbete med Rumänien, alltså hade handlingen förlagd till Sydamerika. De sydamerikanska scenerna spelades följaktligen in i just Rumänien.

Den serbiske skådespelaren och stuntmannen Gojko Mitić blev genrens verkligt stora stjärna och spelade ursprungsbefolkningens hjälte i tolv av dessa filmer och så även i ”Severino”.

När våra egna svepande fördomar om DDR gäckas känns det förstås lite konstigt. Det kan kännas just som Olle Ljungström sa, lika fel ”som en tysk indian / en befjädrad german”.

The post Veckans DDR: De röda västernfilmernas hemland first appeared on Opulens.