PSYKOLOGI.  Boken “Det lyckliga geniet” vänder sig främst till dig som fastnat i ditt skapande, menar Mathias Jansson.

Det lyckliga geniet: Psykologi för kreativa av Pär Säthil
Volante förlag

Det olyckliga geniet har vi alla hört talas om. Dagens forskning har statistiskt visat att det finns ett starkt samband mellan psykisk ohälsa och kreativt skapande, så myten om den olyckliga konstnären stämmer alltså. Men behöver man verkligen vara olycklig bara för att man är ett “geni” eller för den delen allmänt kreativ? Musikern och psykologen Pär Säthil menar att det finns modern forskning och psykologiska metoder som fungerar och som kan få oss att må bättre och utveckla vår kreativa ådra.

Vi har väl alla drabbats av tvivlet på att det vi skapat inte duger och att det är lika bra att lägga ner allting för vi kommer aldrig att lyckas. Fantasin är vår främsta vän, men den är också vår främsta fiende. Vår hjärna tolkar verkligheten omkring oss med ett enda syfte att få oss att överleva i en farlig värld, men det är inte alltid dessa strategier och tolkningar avspeglar verkligheten och fungerar i vår samtid.

Vår hjärna skapar scenarier och strategier för framtida hot som ännu inte har inträffat, och det kan ju vara bra om man ser ett lejon på savannen och man kan föreställa sig vad som kan hända om det anfaller, men inte lika effektivt om man ska gå upp på en scen och sjunga. Om man då börjar föreställa sig framtida misslyckanden där publiken inte gillar uppträdandet då kan det gå illa. Det sägs ju att det är bara fantasin som sätter gränser för vad du kan göra, det är tyvärr inte riktigt sant för du sätter också gränserna för din fantasi genom ditt eget tvivel.

Säthil skriver att han inte är speciellt förtjust i självhjälpsböcker. Samtidigt kan jag inte låta bli att känna att det här är just en självhjälpsbok jag läser. Från bokens layout, med olika listor och stegvisa metoder där du ska konfrontera dina största rädslor för att kunna frigöra din kreativitet, till de lite väl klämchecka rubrikerna som “Självmedkänsla säg hejdå till din ryska konståkningslärarinna” och “Omfamna  känslor för kreativ frihet” får i alla fall mig att tänka på självhjälpsbokgenren med sin peppiga positiva stil.

Säthil är nu utbildad psykolog och lutar sina teorier och metoder på samtida forskning som är beprövade och används inom KBT. Det finns en hel del intressanta partier om hur vår hjärna fungerar och hur den kan lägga krokben för vår egen lycka, men också hur vi kan agera och tänka för att uppmärksamma oss själva på alla dessa fallgropar. Det ska väl sägas att lider du av psykisk ohälsa så bör du i första hand söka professionell hjälp och inte läsa en bok för att bota dig.

Boken “Det lyckliga geniet” vänder sig snarare till dig som fastnat i ditt skapande och vill komma vidare i din kreativa process och som vill hitta nya vägar för att fördjupa och utveckla dina kreativa sidor. Boken innehåller konkreta och tydliga övningar som steg för steg ska leda till att du bättre kan utnyttja din kreativitet utan att drabbas av allt för mycket tvivel på din förmåga.

The post Har du fastnat i skapandet så finns det hjälp att få first appeared on Opulens.

MUSIKKOLLO. Den 9 oktober inleder Musikkollo Online en av tre helger med musikskapande för kvinnor och ickebinära. Bakom kollot står musikerna Erika Lindholm och Emelie Sjöström, som vill skapa ett tryggt rum för musikintresserade personer.

Under tre lördagar i oktober, med start den 9e, pågår Musikkollo Online för musikintresserade kvinnor och icke binära. Musikkollo Online är precis som det låter, en kolloverksamhet över nätet, där deltagarna umgås, delar och skapar musik tillsammans i ett tryggt rum.

– Gruppdynamiken är viktig, att uppnå den och att skapa en känsla av tillhörighet i gruppen, det är själva grundkonceptet, säger Erika Lindholm, initiativtagare tillsammans med Emelie Sjöström.

Lindholms och Sjöströms tanke är att skapa ett forum dit musikintresserade kan vända sig för att samla inspiration, avsätta tid till sina projekt eller få idéer till nya. Varje lördag bjuder på olika workshops, som kan handla om allt ifrån låtskrivning till en guide i musikproduktionsprogrammet Soundtrap, och följs av egen skapartid.

– Uppgifterna görs individuellt och man skapar sin egen musik, men får feedback från oss ledare och andra deltagare och kan prata om sitt konstnärskap eller vägen dit, säger Lindholm.

Uppläggen är anpassade efter deltagarnas nivå med olika digitala rum för olika ändamål. Den sista lördagen avslutas med en intern konsert, en delning, där det finns möjlighet för deltagarna att visa upp vad de skapat under kollot eller gjort tidigare i livet.

– Det ska inte vara avancerat, utan kom precis som du är, utan några förkunskaper och vi tar det därifrån. Det enda som behövs är något slags musikintresse.

Konceptet Musikkollo Online startades av Lindholm och Sjöström förra hösten och varför det blev ett online-event berodde huvudsakligen då på pandemin. När de fortsatte att utveckla projektet hittade de dock fler fördelar med att fortsätta hålla det via nätet.

– Dels blir det en större spridning på deltagarna och vad de har för socioekonomisk bakgrund, och dels integrerar människor som bor i städer och på landsbygd.

Musikkollo Online har sin grund i Popkollos verksamhet, en organisation för kvinnor och transpersoner som vill skapa musik under trygga förutsättningar, där Lindholm var med och tog fram konceptet för ett online-kollo under pandemin.

– Det var häftigt att separationsångest och hejdå-tårar kunde skapas även efter ett event online, så jag frågade om jag fick jobba vidare med det här konceptet och gjorde en egen variant tillsammans med Emelie.

Förutom att skapa ett musikkollo för kvinnor och icke-binära har Lindholm och Sjöström även hållit i kollo för ungdomar och seniorer. De upplever responsen som mycket positiv och ser fram emot att få ta emot nya deltagare om ett par veckor.

– Det är alltid jättekul att träffa och lära känna deltagarna, det blir en väldigt fin, intim stämning. Jag ser fram emot att bara få vara där och inspireras, skapa och umgås tillsammans, avslutar Lindholm.

The post Ett skapande rum för kvinnor och icke-binära first appeared on Opulens.

KONSTNÄRLIG FRIHET. “Mångfald, jämlikhet, rasism och diskriminering är teman som har ett självklart berättigande i litteratur och konst. Men när detta formuleras som en obligatorisk värdegrund inskränker det på ett allvarligt sätt den kreativa friheten”, skriver Patrik Stigsson.

I en grupp på Facebook för skrivande människor dök följande fråga upp: ”Hur tänker ni kring ett manus där ett barn har en mamma och pappa och en vanlig mormor och morfar? Och där ingen i historien är uttalat gay eller trans?” Jag svarade i tråden med att citera Ray Bradbury: “Jag har haft en lapp över min skrivmaskin i över 25 år nu, där det står ‘Tänk inte!’ Du ska aldrig tänka vid skrivmaskinen – du ska känna. Ditt intellekt är ändå alltid invävt i dina känslor.”

Men för övrigt är mitt problem det motsatta: Hur åstadkommer jag något äkta och genuint, som inte är styrt av eller påverkat av tidsanda, modetyckande och rådande konsensus. Hur bevarar, renodlar och förädlar jag min unika författarröst.

Under de tio år som förflutit sedan jag publicerade min första bok Cirkoli har den hållning Facebook-frågan exemplifierar blivit allt mer utbredd. I de samtal som förs och beslut som tas om litteratur och annan konst har ord som mångfald, inkludering och värdegrund tagit allt större plats.

Under skrivandet av Cirkoli brottades jag inte alls med sådana frågor. Jag skrev boken organiskt, så som den växte fram spontant ur tankar, fantasier, drömmar och impulser.

Det förvånade mig en smula att många recensenter särskilt uppmärksammade att en av huvudkaraktärerna i boken, Sofia, är en stark tjej. Barnboksprat skrev: “Jämte de vanligen förekommande manliga hjältarna är boken full av starka kvinnliga karaktärer och Sofia måste vara en av de tuffaste hjältinnor litteraturen skådat.”

Detta var inte något jag reflekterade över när jag skrev. Min startpunkt var inte “nu ska jag skildra en stark tjej för det är vad läsarna vill ha och behöver”. (Och jag tänkte definitivt inte: jag ska förse Sofia med två mammor.)

Sedan dess kämpar jag med att försöka att stå fri. Fri från självcensur.

Jag skrev Sofia helt enkelt, på det sätt hon kom till mig. På det sättet hon ville bli beskriven.

Under arbetet med nästa bok, första delen i barnboksserien Grybbingdalen påbörjade jag ett samarbete med en illustratör. I boken finns figuren Zingus Fingus. En mästertjuv med korpsvart axellångt hår, guldring i örat, storblommig skjorta och läderstövlar.

Illustratören var rädd för hur denne figur skulle uppfattas. Liknade han inte allt för mycket en zigenar-stereotyp? Kunde jag byta namn på honom till ett mer svenskklingande, och låta honom ha blont och lockigt hår? När jag inte ville genomföra förändringen drog sig illustratören ur samarbetet, av rädsla för få sitt rykte skadat och gå miste om jobb.

Det var i och med denna händelse som jag började förstå ett och annat om sakernas tillstånd. Sedan dess kämpar jag med att försöka att stå fri. Fri från självcensur. Fri både från att anpassa skrivandet till påbjuden värdegrund, och att agera i protest mot den.

Hur jag än gör blir det fel. Jag är i båda fallen styrd av något annat än min inre daimon, som hittills alltid väglett mitt skapande. Jag sitter fast som en räv i en saxfälla. Och fällan ger inte med sig, hur jag än försöker överlista den.

Mångfald, jämlikhet, rasism och diskriminering är teman som har ett självklart berättigande i litteratur och konst. Men när detta formuleras som en obligatorisk värdegrund inskränker det på ett allvarligt sätt den kreativa friheten. Grupptryck är en mycket stark bevekelsegrund. Internaliserade krav på likformighet och anpassning leder ofta till självcensur, som i värsta fall kan vara omedveten. Blotta faktum att konstnären upplever sig vara tvungen förhålla sig till en stipulerad tankemodell innebär en tvångströja.

En diskussion för eller emot värdegrunden och dess innehåll förvärrar således endast situationen. Den som hävdar konstnärens förbehållslösa frihet tvingas redan från början att gå med på oacceptabla premisser. I en sådan debatt, där kombattanterna på sedvanligt manér fjättrar varandra i oförsonlighet och låsta positioner, (“Sverige är strukturellt och systematiskt rasistiskt”/”Sverige är det minst rasistiska landet i världen”), kan en vinnare kanske koras. Men kreativitet, fantasi, verkligt gränsöverskridande (alltså inte påbjudet) och upptäckarglädje kommer att vara förlorare.

Vad jag försöker hitta är kraft och strategier för att försvara och skydda den ömtåliga process som stavas inspiration, autenticitet, villkorslöst utforskande och personlig vision. I en tid när sådant anses representera en förlegad gammaldags och unken inställning, som vi en gång för alla lagt bakom oss.

Hur skärper jag min förmåga att lyssna inåt, när daimonens viskande röst dränks i ljudet från aktivisternas vuvuzelor?

Joyce Carol Oates sa: ”Konsten är till sin natur en överträdelse, och konstnärerna måste acceptera att bli bestraffade för det. Ju mer nyskapande och oroande deras konst är, desto mer tillintetgörande blir bestraffningen.”

Kan konst försedd med godkänd-stämpel av myndigheter och allmän konsensus någonsin vara nyskapande och oroande? Är det inte just den bestraffning Oates talar om, som författaren vill undvika när hon anpassar det hon åstadkommer till en i förväg fastlagd värdegrund?

Det fanns en tid när de kompromisslösa rebellernas och provokatörernas bidrag hyllades.

Det fanns en tid, det var inte så länge sedan, när det inte var de som rättade in sig i ledet som applåderades, utan de som vågade gå sin egen väg. När oberoende, mod och originalitet, snarare än anpassning, hölls fram som något eftersträvansvärt. När underkastelse och inställsamhet inför konsensus och maktdekret betraktades som feghet och förflackning.

Det fanns en tid när de kompromisslösa rebellernas och provokatörernas bidrag hyllades som de mest värdefulla. Om sådana röster idag alls står att finna, verkar ingen varken kunna eller vilja förstå vad de säger. Man tycks ha glömt att individer med förmåga att stå fria från grupptryck, vilken form denna än tar sig, är oumbärliga för en levande och livskraftig kultur.

Listan på författare som levt denna insikt och uttryckt den i märgfulla citat skulle kunna bli lång. Jag ska nöja mig med att citera nobelpristagaren André Gide: “Gör inte vad någon annan kan göra lika bra som du. Säg inte, skriv inte vad någon annan kunde säga, kunde skriva lika bra som du. Bry dig inte om någonting i dig själv utom det du känner existerar bara där. Och skapa ur dig själv, otåligt eller tålmodigt, den mest oersättliga gestalt.”

Det sägs att en räv som fastnat i en saxfälla ibland gnager av sitt eget ben för att återfå liv och frihet. Jag misstänker att det krävs en liknande kraftansträngning av de konstnärer och författare som i dag på allvar vill värna sin integritet.

The post Finns det orädda konstnärer idag? first appeared on Opulens.

AFORISMER. I slutet av 00-talet inleddes en brevväxling mellan Gunnar Lundin och Bengt Nerman. Den fortsatte under 10-talet fram till Nermans död den 14 augusti 2016. Nyligen publicerade vi artikelserien Brev från Österäng. Här följer ett post scriptum utformat som ett flöde av aforismer som Gunnar Lundin satt på pränt, som ersättning för de brev han en gång skrev till Nerman, som gått förlorade.

Journalister skriver in sig i en tidnings form: Expressenjournalister lär sig Expressenjournalistik. Bengt Nerman var kritisk och ville att journalister istället skulle lära sig reflektera och söka sanningen. Det betydde inte att de skulle ”gå efter känslan”. De skulle använda sin yrkeskunskap tillsammans med sin erfarenhet för att återge fakta. Det sant är. Genom den personliga rösten uppstår ett tilltal.

Konst och litteratur är gestaltning av sätt att se och tänka. Den söker svar på den fråga livet har ställt till individen.

Det är lättare att för sin inre syn se sparven än Lesbia. Men lesbiorna i mitt liv? Det är Catullus dikt som får dem att framträda, sedda av en annan, i en annan stämning och belysning.

Först när mitt temperament och min erfarenhet möter konstverket uppstår dialog. Vi beträder det allmängiltigas domän.

Konst är inte åsikter; det är mötet mellan ett temperament och verkligheten; i detta möte uppstår ett sätt, en ton. Med tiden ser sättet och tonen ut att förändras; men vad som förändras är erfarenhet och per­spektiv.

Konstnären är alltid naiv i förhållande till sitt material. Han är fortfarande fyraåringen som fått färgkritor och papper.

När dikten är färdig tillhör den inte längre poeten. Den får klara sig på egen hand. De som gillar barnet kan bli vänner för livet.

Konstnären som förhandsvittne till sitt verk må kunna svära med två fingrar på Bibeln på dess sanning, även om den klätts i lögn.

Konst med avsikt att uttrycka en idé eller en föreställning börjar i fel ände. Det är i konstens obevakade zon – hos barnet med kritorna – idén blir verklig, alltifrån huvudfotingar till Michelangelo och Rafael.

Den skapande processen går genom härmning via eklutar och gamman till originalitet. Först då är vi allmängiltiga och lika alla andra.

Det är genom hunger konsten får mening; ofta en hunger vi inte visste om. Ett steg åt sidan och även detta läge – öde, som man sade förut – gick att uthärda och vända till frihet.

En vis typ. En som tänkt djupt och har ett system. Om han inte rodnar inför bilden av Venus födelse ur havet? Pennan vet mer än diktaren. Också för det krävs kunskap och medvetenhet.

Vi är vårt minnes vittnen. Men så olika vittnesmålen låter när vi är arton och när vi är sjuttio! Kanske först på dödsbädden blir vi vittnesgilla? I den skapande processen – utifrån förnuft och omprövningar – ingår vi en oavslutad dialog.

The post Ett PS till Brev från Österäng first appeared on Opulens.

PODD Richard Dinter träffar författaren Sara Villius för att bland annat diskutera skrivande och tid.

Richard Dinter gjorde en långfilm. Det tog 6 år fast de bara hade 20 inspelningsdagar. Ibland tar det tid. Ibland måste man ta reda på vad man gör medan man gör det. Ibland tar det bara stopp. Processer ser väldigt olika ut för olika personer. För en del öppnas slussportarna och orden väller ut. För andra är det annorlunda. Om skrivande och tid, och en hel del annat, med hyllade författaren Sara Villius.

Dinter utan filter produceras av Ekström & Garay förlag. Om podcasten och tidigare avsnitt >>

The post Om skrivande och tid first appeared on Opulens.

MUSIK. Thomas Wihlman har funderat över kreativitetens mysterium och då speciellt med tanke på musikskapandet. Kanske handlar det om “att kunna beröra med musik. Att inte blåsa upp sig till ett stort ego utan att låta musiken tala till oss. Och att våga gå in i sitt inre.”

Max Martins era som musikskapare är på väg att ta slut, skriver Sara Martinsson i DN. Beviset för detta är att på flera år har han inte skapat några nya storhits, med undantaget som bekräftar regeln, en mindre hit 2020. Kanske är det någon form av skrivkramp, vad vet jag. Vi som skapar texter som vi tänker en publik ska ta till sig, som denne skribent, vi kan också drabbas av skrivkramp, eller som det numera heter på svenska, writer´s block.

The post En skapelseberättelse first appeared on Opulens.

KREATIVITET. Möjligen skulle man kunna tala om en andra födelse, skriver Melker Garay i en text som fokuserar på förmågan att kunna frambringa något nytt.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Privilegierade är de som har förmågan att skapa musik, konst och litteratur. Framför allt består denna förmån i möjligheten att få skapa om på nytt. Att det finns en ny början inför varje verk som ska frambringas. Skapandets tabula rasa. Att man ges ännu en chans. Att därjämte få uppleva känslan av att vara fri från det som varit; lösgjord från ett förflutet som inte sällan bakbinder en. Det vill säga att känna att man inte längre är bunden av vad man tidigare åstadkommit, i såväl framgångar och misslyckanden. Att beredas möjligheten att få vara del av något nytt som ska komma. Något som ligger bortom upprepningen, det invanda och det tröttsamt repetitiva.

Författaren Franz Kafka lär ha sagt ”att mitt liv är en ångestfylld väntan inför födseln”. I den väntan finns en kraft som kan få en människa att skapa nytt; att själv få sätta villkoren för det som ska förverkligas. På sätt och vis övergår allt till att bli ett slags avståndstagande och en efterlängtad brytning med det som varit. Sant är att det finns något frigörande i att få överge allt det som skaver och tynger. Måhända är det delvis fråga om en illusion. Likväl finns det något löftesrikt i tanken att man har förmånen att kunna frambringa något nytt; något som kommer att visa på att man med hjälp av sin vilja och fantasi och därtill sitt mod tagit ett steg framåt i det man vill gestalta.

Möjligen skulle man kunna tala om en andra födelse, för att låna en term av Hannah Arendt. Att varje försök till skapande ytterst syftar till att träda ut ur sitt eget tidigare och bristfälliga jag. Att man påbörjar ett äventyr som ska visa att man verkligen är förmögen att förnya sig och att man har tagit sig ur de tidigare ständigt återkommande och förment kreativa tankebanor som inte ledde framåt. Att skapa blir här att iklä sig hoppets roll. I grund botten finner vi förmodligen här den existentiella frågeställningen om varför människan över huvud taget skapar. Kanhända är den omöjlig att ge ett slutgiltigt svar på. Det blir nästan en trosfråga som öppnar upp för den djärva tanken att människan söker det fulländade, det vill säga, en djup längtan efter att bli förlöst från eller åtminstone komma bortom — om än för ett ögonblick — sin egen ofullkomlighet.

Det blir en fråga om kamp, så som det oftast gör när man har med människan att göra. Ett begär efter att få skapa det som man aldrig tidigare varit kapabel att skapa. Att få bevisa för sig själv att man i positiv bemärkelse är mer än vad man är. Eller för att tala med Arthur Rimbaud: Je suis un autre — att man är någon annan. Att man som person innefattar inte bara vad man tror sig vara utan även vad man skulle kunna vara. Att man bär på en fortsättning; en strävan att realisera det som väntar på att bli förverkligat; att få — för att uttrycka sig lite storvulet — föra in något nytt i världen. I det avseendet blir morgondagen öppen, gränsöverskridande och tillräcklig rik på löften för att man ska kunna bäras upp av dem i sitt skapande.

Nämnas bör dock att man alltid är utelämnad åt sig själv som kreativ människa. Allt hänger på ens egen vilja och ens egna förmågor. Privilegiet att skapa är med andra ord ingen självklarhet eller oproblematiskt. Snarare vittnar många kreatörer om ett inre tvång, som om man var oförmögen att göra något annat, som om man var ämnad att obönhörligt vara ett verktyg för sin inre skaparkraft. Men det är inte alltid med nedböjt huvud man tar sig an uppgiften. Utan med höjt huvud, såsom det anstår en som vill mycket. Och i det som ännu inte existerar men som kan komma att existera finns en lockelse som gör anspråk på hela ens skapande nyfikenhet. I det som ännu inte är gestaltat finns en dragningskraft och inte sällan något lustfyllt. Det är förmodligen i spänningen mellan det som är och det som icke är som man finner skapandets befriande dynamik. Den motor som driver det oförvägna danandet framåt. Privilegiet att få börja om på nytt är sannerligen ett privilegium.

The post Att få börja om på nytt first appeared on Opulens.

VALÅR. I valtider får ett helt samhällsmisslyckande stå tillbaka för de enklare satsningarna som förstärker myndighetskontroll och maktutövning, skriver Samira Ariadad.

Det är valår. Vi är många som har bävat för denna tid av debatter, valaffischer och floskler. För oss som är politiskt intresserade eller kanske rent av engagerade är det inte ointresset för det politiska som är problemet. Vi är bara så trötta på valårens växelverkan mellan felaktig problemformulering och ineffektiv problemlösning. För att inte tala om hur polerat och kodat allting är, språket, vad man egentligen kommer att göra när man säger sig stå för x eller y. Inte konstigt att förtroendet för politiken är lågt.

Politiken skiljer sig inte så mycket från vilken produkt som helst nuförtiden. Det gäller att sälja sig, att använda säljretorik, att locka och spela på drömmar och irritationsmoment. När väl produkten är köpt gör det inget om den vittrar sönder i ens händer, vi har ändå betalt med vår röst och våra skattepengar för hela fyra års användning.

Valår är extra mycket förenklingarnas tid. Det är en tid då ett helt samhällsmisslyckande i fråga om att inge förtroende ställs åt sidan, då diskriminering och bostadssegregation får stå tillbaka för de lite enklare satsningarna som förstärker myndighetskontroll och maktutövning. Jag vet inte hur annars vi ska tolka en motion om att sätta in militär i vissa Stockholmsförorter i stället för att prata om att folk ska ha råd att bo, gå i en skola med goda resurser, ha råd att åka kollektivtrafik. Rädsla, ressentiment och utifrånperspektiv på problemen leder ofta till lösningar som inte bara missar målet, utan också skapar ett par nya problem på köpet.

Alla vill sälja in sig i förorten, vare sig det gäller bostadsrätter i Rinkeby med fin utsikt i brist på löften om bostadskarriär eller politiker som fiskar röster. Vi bor bland högupplösta kameror och andra tekniska lösningar på sociala problem. Det glädjer mig med upprustningar av förorten, att vi är flera som ställer krav på fungerande hissar, städade gator och möjligheter till ickekommersiella platser att umgås i. Samtidigt ser jag hur Seved i Malmö, mitt hem under förra valåret, och Rinkeby, där jag bor nu under detta valår, är experimentverkstäder för nya övervaknings- och kontrollmetoder. Det går ingen klar linje mellan våldsverkande kriminella innanför och utanför myndigheternas institutioner.

Vad är egentligen problemets kärna? Tyvärr rör det sig om en invecklad väv där jag knappt vet var jag ska börja. Men till att börja med kan många inskränkningar av både våra och andras fri- och rättigheter ske under förevändning att förhindra eller straffa terrorister eller kriminella. Att terrorklassa grovt dataintrång och att sätta in militär i förorten är två exempel. Vi behöver en bättre analys för att kunna förstå och förhindra faktiska hot både i vardagen och i mer extraordinära situationer. Lärdomar av Ådalen 1931, av socialt arbete och av bra skola och vård med mycket resurser, personal och bra ledning är en del i allt detta.

Vi måste gemensamt bestämma oss för vart vi vill gå och hitta metoderna för att nå dit. I våra förorter, arbetsplatser och bostadsområden finns också det gemensamma, alla de band och sociala händelser som inte kan kommersialiseras eller exploateras. Omsorg och skapande, frihet utan destruktivitet, finns i form av smala stigar runt omkring oss, som leder till allt det som gör livet värt att leva. I det gemensamma, i det praktiska kollektiva engagemanget, finns rörelse och förändring.

Alla artiklar av Samira Ariadad

The post Den politiska produkten mot livet first appeared on Opulens.

ESSÄ. “Litteraturvetarna är nämligen sällan intresserade av den kreativitet som är litteraturens själva källa”, skriver Erik J. Rudvall vars essä vi valt att publicera i en följetong om tre delar.

I hela mitt liv har litteraturvetarna haft patent på litteraturen. På grundskolor, gymnasier, folkhögskolor och universitet; överallt har litteraturvetare tagit sig rätten att validera inte bara vad som är litteratur utan också att definiera hur den skapas.

Det är att gapa över mycket.

Att bedöma vad som är bra litteratur behärskar litteraturvetarna möjligen, på samma sätt som patologer och obducenter i någon mening är experter på hur människor är ihopsatta. Hur litteraturen skapas har de däremot ingen aning om.

Litteraturvetarna är nämligen sällan intresserade av den kreativitet som är litteraturens själva källa. För att inte tala om konstruktiv och användbar kunskap för själva skrivarhantverket. De har utvecklat stilistiken men begriper bara undantagsvis hur användbar den kan vara som ett skapande instrument.

Verkligt problematiskt blir detta när litteraturvetarna hamnar i katedern, där de gärna fullföljer den akademiska tradition där begreppsapparaten är viktigare än innehållet, och där verkets själ upplöses i samma takt som litteraturvetarna skruvar upp ljuset. Och i takt med den pågående stilanalysen slocknar ljusen i de kreativa studenternas ögon.

Ett verktyg för intellektuell misshandel och alienation

I bästa fall är en begreppsapparat en samling definitioner av det som behöver avgränsas, förklaras och möjligen också enas kring, så att den fortsatta diskussionen kan bli meningsfull. Inom litteraturvetenskapen, och för den delen akademin i övrigt, tenderar begreppsbildandet dock snarare bli ett verktyg för intellektuell misshandel av motståndarna och för alienation av alla andra.

Problemet är ändå inte begreppsapparaten i sig. Som aspirerande skönlitterär författare har jag själv haft stor glädje och nytta exempelvis av insikten om innebörden av begreppet fokalisator. I det skönlitterära arbetet kan fokalisatorn beskrivas som den genom vars ögon vi betraktar skeendet, och det är någonting mer och annorlunda än vem som är berättaren.

För oss som författar är valet av fokalisator alltså extremt viktigt. Det är ett av de där oändligt många konstnärliga val som vi hela tiden tvingas till, ofta så tidigt i processen att vi fortfarande inte riktigt vet vad vi egentligen håller på med, och som om de blir fel kräver den sorts nystart som för med sig behov också av en omförhandling med pappersåtervinningen. Begreppsapparaten som sådan är sällan en huvudsak för oss, men den som inte har koll på fokalisatorn i sitt verk kommer snart att få nedslående svarsbrev från förlagen.

För att slippa detta är det alltså värdefullt att känna till vad en fokalisator är för något. Det man har ord för är ju också enklare att få syn på.

Berättarrösten har två olika aspekter

Det lustiga är att fokalisationsbegreppet kommer just ur den förhatliga litteraturvetenskapen, närmare bestämt från den så kallade narratologiska analysen på 1970-talet. Upphovsmannen heter Gerard Gennet och i Discours du récit utvecklade han begreppen modus och röst och förhållandet mellan dessa två. Det vi i dagligt tal kallar för berättarröst har enligt Gennet två olika aspekter: vem som berättar och vem som ser, det vill säga berättaren och fokalisatorn.

Det här kan tyckas vara hårklyverier, och det är det kanske också för den som ska vända ut och in på befintliga verk, och möjligen är det just därför som litteraturvetenskapen så småningom mer eller mindre har släppt hela narratologidiskussionen. Vi som faktiskt skriver den där skönlitteraturen förlorade dock en viktig diskussion om hur det kan göras.

Alla artiklar av Erik J Rudvall

The post Andarna blir inte mer synliga om man gör upp eld first appeared on Opulens.