TEATER. Rikard Rehnbergh reflekterar över trenden dramatisering av befintlig text. Han har sett två aktuella exempel: ”Vernon Subutex” på Galeasen och ”Parzival” på Dramaten.

En tendens i Teatersverige på senare år – ja, årtionden – är att dramatisera redan befintliga texter, det vill säga romaner eller, mera sällan, noveller och dikter. Detta sker då på bekostnad av nyskriven dramatik och specialbeställda pjäser, på nya ”epos”. Och det är synd. De senare är ju egentligen så mycket intressantare och mer berikande intellektuellt sett. Med detta icke sagt att dramatiseringar, omskrivningar och tolkningar är ointressanta och ofruktbara. Bara ganska onödiga, när det kommer till kritan.

”Vernon Subutex” på Galeasen

Teater Galeasen på Skeppsholmen i Stockholm ger just nu ”Vernon Subutex”.

Lucas Svensson (född 1973) dramatisering baserar sig på den första delen av Subutextrilogin (2015-17) av en av Frankrikes otaliga enfant terribles, Virginie Despentes (f. 1969), som skapade hysteri kring först romanen (1993), sedan filmen ”Baisse-moi” (2000).

Det är en lyckad dramatisering, helt klart, och en konkretisering av en annars pratig och spretig och spattig roman (i Kristoffer Leandoers översättning). Den vinner avsevärt på att ”kokas ned” till en pjäs à två timmar (även om den vunnit på ännu ett avkok). För regin står Natalie Ringler (f 1973), som stått bakom några av Galeasens mest hyllade uppsättningar de senaste åren – ”Vår klass”, ”Irakisk Kristus”, ”En grav för två” –, som betonar det anarkiska, för att inte säga dekadenta och fin de siècle-artade elementet i romanen.

Det kastas saker, det tas droger, det dansas, det sups, det slåss och det älskas. Samt spelas, samplas, droppas musik, musik, musik. Det är, helt enkelt, en vildsint tid (se på Frankrike under pågående studentprotester, bränder och upplopp) och en närmast nihilistisk inställning till livet: Sex & Drugs & Rock & Roll & Die. Eller: Bismillah, c’est les ténèbres. Och här blir frågan om och samtidigt dilemmat med dramatiseringar och omskrivningar tydlig, alldeles. ”Vernon Subutex” är en lyckad uppsättning av en kass roman medan den förra pjäsen, som gavs på teatern, ”Eurotrash” av Christian Kracht (också den i Ringlers regi) var en rätt kass uppsättning av en rätt lyckad roman (omskriven i Opulens vid två tillfällen).

”Parzival”på Dramaten

En betydligt mer otippad och i tid avlägsen scenadaption av en skrift är”Parzival”, baserad på Wolfram von Eschenbachs – en av minnessångarna från det langue d’oïl-doftande och trouvèrer-sjungande nordfranska riket – hjälteepos från medeltiden; fast Chrétien de Troyes var först med sin saga Perceval (sent 1100-tal). Eller kanske det ska vara antihjälteepos, för Parzival är den ”helige dåren” närmast personifierad. Han lämnar sin mor i stugan i skogen och ger sig ut i vida världen för att finna klarhet och insikt. Samt anseende som riddare. Vi rör oss i en mytisk värld med springare och drottar, vasaller och valeter, Arthurs runda bord och den heliga Graal. Här är det en annan Lukas, schweizaren Lukas Bärfuss (f. 1971), som skrivit om en befintlig text till scenen.

Manuset skrevs redan 2010 fast sätts först nu upp på Dramatens lilla scen.

Återigen är det rena rama anarkin när Turteaterns norska och konstnärliga ledare, Marie Nikazm Bakken (f. 1988), gör en ny otyglad tolkning av ett epos, åldrigt som modernt: 2020 satte hon upp Richard Wagners ”Nibelungens ring” och 2025 Vilhelm Mobergs ”Utvandrarna” på Turscenen i Kärrtorp. Burleskerier. Groteskerier. Revyer. Det är ett ganska modigt regissörsval av Dramaten, dito gästspel av Turteatern, då ovan föreställningar hade en tendens att om inte gå överstyr så ”balla ur” – i positiv bemärkelse. Fast förmodligen känner sig Nikazm Bakken och ensemblen tryggare i Kärrtorp än på Nybroplan och föreställningen den 17 oktober tycktes ”följa manus” utan några rapporteringspliktiga incidenter.

Är den angelägen, scenadaptionen och tolkningen? Ja! Den talar om individens rätt till enfald och dårskap, rätt till ett individuellt sökande efter ett, om än mycket avlägset, svar. Såsom barnet, kort. Men är den nödvändig? Nej! Inte alls. Lika litet som att se Despentes på scenen. (En tv-serie av trilogin har redan gjorts, 2019, regisserad av Cathy Verney.)

För att svära i kyrkan: se och hör ”Parsifal” (med f) i stället, Wagners opera från 1882, som baserar sig på både Eschenbachs och Troyes texter och som fick Friedrich Nietzsche att lika brådstörtat som rasande lämna Bayreuth och nyligen invigda Bayreuther Festspielhaus år 1882, dit och då han särskilt inbjudits av mästaren och mentorn själv (se Joakim Stens operamonolog ”Nietzsche kontra Wagner”, på Folkoperan just nu). Kaos var bara förnamnet.

Satsa på svenska originalpjäser!

Det tjatas ständigt om att värna den svenska filmen, att statligt finansiera (och privatfinansiera, som somliga politiker drömmer om) och brett visa svenska originalfilmer över hela Sverige. Gäller ävenså scenen: finansiera manusförfattare/dramatiker och beställ svenska originalpjäser, Teatersverige! Vad har vi utbildningen till? Hade det inte varit så mycket angelägnare, rentav nödvändigare att få ta del av två nyskrivna dramer, specialskrivna för Lilla scenen/Turscenen respektive Galeasen, av nämnda Lucas Svensson och Lukas Bärfuss i stället? Alla har inte tid att vänta på Godot och alla kan inte vänta på att Sara Stridsberg får ur sig en ny pjäs. Förresten: var inte hennes genombrott (”Drömfakulteten”, 2006) en sorts adaption/adoption av Valerie Solanas SCUM-manifest? Jo.

The post Vernon Subutex och Parzival – från bok till scen first appeared on Opulens.

DANS. Lena Torquato Lidén har sett ”Cycles” med Boy Blue under Göteborgs dans och teaterfestival. En av festivalens höjdpunkter.

Boy Blue grundades i London 2001 och är kända som en av Storbritanniens mest stilbildande aktörer i genren hiphopinfluerad samtida dans. De är baserade i ett mångkulturellt community och har skapat en plattform där dansare ges möjlighet att utvecklas. De fick ett genombrott med prisbelönade ”Pied Piper: A Hip-Hop Dance Revolution”. Därefter har det följt internationella framgångar.

Den Sverigeaktuella föreställningen presenteras inom Göteborgs dans- och teaterfestival i samarbete med Stora Teatern och Next Move.

Innan huvudföreställningen börjar får vi se ett mycket lovande utdrag med tre dansare, den grupp som för närvarande har sitt residens på Stora teatern. De följer varandra och scenljuset leker över scenen så att de flyttar sig mellan ljus och mörker. Stora bylsiga kläder gör dansarna androgyna vilket känns som att det är meningen.

Sedan följer en konstpaus, innan den rad av stolar som ställts ut längst bak på scenen fylls. De är många, kvinnor och män som sätter sig på dem. Stretchar och pratar med varandra. Avslappnade och snabba är deras rörelser och sätt att vara. Här är det inte androgynt alls. Stiliserade streetdancekläder i gråa nyanser och de unga kvinnorna har bara magar till sina baggy byxor. Några bär nutidens korta bylsiga anorak.

Boy Blue börjar dansa och tonen i musiken, deras rörelser och unga, energifyllda sätt att röra sig griper tag i mig direkt. Det är samma busiga sätt att ta sig an dance battle som jag brukar se på en fullsatt utomhusscen på det stundande Kulturkalaset utanför, men med den skillnaden att de uppträder i en extremt noggrant koreograferad form.

Boy Blue rör sig som en enda massa

De rör sig som en enda massa, som en virvelvind omgivna av musik som är på samma gång hiphop, soul och moderna dansföreställningars brötiga höga toner. Ibland känns det lite som att det är två soundtrack samtidigt vilket är det enda som jag inte gillar med denna energiska ekvilibristiska tvåaktare.

Jag tar fram decibelmätaren men den ger mig fel, jag tror det är över nivåerna eftersom jag måste hålla för öronen. Då jag ofta är på större konserter och festivaler är det inte ofta jag känner att jag behöver skydda mig på det sättet. Det finns inga öronproppar i Kristallbaren heller tyvärr.

Jag tittar ändå till slutet, eftersom det inte går att missa denna lekande dansföreställning med extremt starka dansare både i uttrycket och i sina kroppar.

The post Boy Blue – en hiphopinfluerad höjdpunkt first appeared on Opulens.

FESTIVAL. Nyligen tog Göteborgs dans- och teaterfestival återigen plats i staden. Festivalen bjöd på scenkonst, möten och fördjupningar. Här följer Lena Torquato Lidéns rapport från den så kallade branschdagen.

Göteborgs dans- och teaterfestival

Branschdag – ”Kulturens mjuka makt”

”Hur påverkar samhällsutvecklingen scenkonsten – och vilka utmaningar och möjligheter skapar det för konstnärlig frihet, programläggning och kulturens roll?” Den frågeställningen är utgångspunkten när Göteborgs dans- och teaterfestival arrangerar konferens i form av en så kallad branschdag.

Stora Teaterns sorl tystnar och Phax Ahmada intar scenen, han är en erfaren mimare och dansare som på samma gång är 6 år och 60 år. Den lätthet med vilken han rör sin kropp är omisskännligen hans och precis som jag är en del av Göteborg är han också det, trots att han är född på Madagaskar och uppväxt i Paris och att låta honom inleda konferensen och kuratera utomhusshowerna är ett snilledrag.

Det märks tydligt att konferensen, som är en del av Göteborgs Dans- och Teaterfestival och hålls på engelska, är en del av upptakten till valet i vårt eget land. Lotta Lekvall från Folkteatern leder samtalen och introducerar den första talaren.

Elena Polivtseva är en ung oberoende forskare och medgrundare av Culture Policy Room baserad i Belgien. Elena arbetar internationellt med frågor som rör kulturpolitik, kulturella rättigheter och konstnärlig frihet och hennes föredrag fokuserar på kulturella näringars oberoende i förhållande till det omgivande samhället.

– För första gången på 20 år finns det fler autokratier än demokratier i världen.

I hennes forskning har 33 procent av respondenterna, som är professionella europeiska kulturutövare, svarat att de har blivit censurerade och ännu mer intressant är att 37 procent redan har censurerat sig själva när de insett att de ämnen och idéer de vill undersöka i föreställningar inte kommer att falla i god jord hos finansiärerna. Hon tror att trenden kommer att fortsätta, att fler kommer att självcensurera.

Men det finns också en annan aspekt av nutiden som gör att de ämnen som scenkonsten tar upp håller på att förändras och det kallar hon för ”deltagandeparadoxen”. När det blir allt vanligare att interagera med publik så ändras kursen på de konstnärliga budskapen eftersom människorna de möter inte alltid är redo för det som berättas. Detta tycker Elena också kan kopplas till ”uppmärksamhetsekonomin” och det digitala bruset, en tillvaro där enkelhet blir belönad.

Under det påföljande panelsamtalet intresserar jag mig mest för Kasper Holten, direktör för Danmarks nationalscen Det Kongelige Teater och verksam som regissör inom opera och scenkonst.

– Sluta gnälla! Har vi modet att omfamna förändringar?

Det är frågan som han tycker att de som lägger repertoar för scenkonst ska ställa sig. Logiken i att vända sig enbart till en pytteliten kulturell elit är främmande för hans sätt att tänka. I stället berättar han om ett projekt där de låtit bygga en lekplats där barn kan möta klassisk musik på ett nytt sätt. Det heter Hurlumhuset och öppnar i december 2026.

– Att ta del av kulturella upplevelser är en intellektuell och själslig nödvändighet för människor

Dritëro Kasapi är dramatiker, regissör, konstnärlig ledare och teaterchef vid Riksteatern. Han pratar om konstnärlig programläggning som ett sätt ”att skapa kollision” och att konstnärliga bedömningar inte kan räknas som bokföring, det finns inga garantier för resultatet. Just för att kultur har en förmåga att föreställa sig och gestalta framtiden är det viktigt. Sedan får han sällskap på scen av Birgit Berndt – konstnärlig ledare och vd för Coda Oslo International Dance Festival och Nils Haarmann – co‐curator för Find‐festivalen och dramaturg vid Schaubühne Berlin.

Haarmann erkänner att det finns många blinda fläckar i urvalsarbetet vilket ju beror på att man som curator för en konstinstitution ändå inte har sett allt och det man inte sett väljer man inte eftersom det är en viktig del att personligen vara en garanti för kvalitet. Birgit Bendt tänker att det ändå finns mer rörelsefrihet i att välja till en festival än till en scenkonstserie. En festival har en publik som är sugna på att ta in, att se mycket och olika saker på en kort tid så då har de också större förståelse för nya saker.

Jag håller med henne, vi som är publiken på denna Göteborgs dans- och teaterfestival har ett sug efter att omge oss med många olika upplevelser!

The post Festival öppnar upp för nya intryck first appeared on Opulens.

 PERFORMANCE. Lena Torquato Lidén skrev i tisdags om performancefestivalen Radix i Göteborg. Här följer hennes recension av Ibodies föreställning ”Democracy”.

Interaktiv föreställning för en liten publik

Democracy av och med Ibodies
Skapad av Josephine Gray & Anmar Taha.
Medverkande: Lena Dahlén, Josephine Gray & Anmar Taha.
Radix på Konstepidemin, Göteborg

Jag står ensam utanför dörren till den plats där föreställningen ska spelas och lyssnar på skallet från en stor hund därinifrån. I övrigt finns inga tecken på att det ska börja alldeles strax. Ingen annan i den fyrhövdade publiken är ännu där och jag är mest obekväm i min egen kropp i min väntan.

Till slut blir jag visad in av en kvinna i en prydlig röd dräkt. Så jag sätter mig och väntar på de andra medan hunden fortsätter att skälla ut mig. Den är kedjad vid ett element i det vita kala rummet. Sedan fortsätter obehaget, när jag som den första i publiken blir kallad till “intervju” med den rödklädda framför ett bord eftersom jag skickat en ansökan…

Efter intervjun går vi alla i tur och ordning upp för trappan i den öppna lokalen till tre höga pallar framför en glasruta som verkar vara vit, men det visar sig vara fullt av rök där bakom. Golvet knarrar när jag sätter mig, men det slutar inte knarra. Och jag upptäcker att det är en skepnad innanför glasrutan som rör sig så att golvet fortsätter att knarra.

En man i en lång klädnad och med täckt ansikte och en kvinna som är beslöjad turas om att träda fram genom röken och upprepa samma text om att något måste avslöjas, annars kommer “du” att bli bortförd.

Ibodies frambringar en krypande känsla

Oftast när jag ser en performance med Ibodies är det som en sorts stillsam meditation att vila i deras verk. Men den här gången känns det mer krypande, kanske för att den interaktiva delen kräver något av mig. Att jag inte bara kan sitta stilla. Kvinnan träder till slut fram genom röken till mig ännu en gång och ler gåtfullt så att den traditionella haktatueringen rör sig lite. Och jag tänker på känslan av att befinna sig i ett sammanhang där det är omöjligt att förstå de kulturella koder som råder och man ändå måste agera. Att stå upp för sig själv utan att egentligen veta vad det är man försvarar är svårt, om inte omöjligt och det inger en känsla av hopplöshet.

Jag kommer också att tänka på Ibodies egna ord om föreställningen jag just har sett: ”Det är ett verk som utforskar den oerhörda svårigheten i att skilja rätt från fel, gott från ont, samt hur långt mänskligheten är beredd att gå i sin kamp att försvara sig mot den Andra.”

The post Ibodies utforskar moraliska gränser first appeared on Opulens.

PERFORMANCE. Nyligen har performancefestivalen Radix ägt rum i Göteborg. Lena Torquato Lidén fick flera givande samtal med några av regissörerna.

Ibodies arrangerar Radix

Radix är en performancefestival som arrangeras av Ibodies i Göteborg. Den är ett forum för att studera hur medborgare, konstnärer och forskare kan ompröva teaterpraktiken. Jag bestämde mig för att intervjua några av de medverkande regissörerna. Jag är intresserad av känsligheten hos publiken som kommer att möta föreställningarna. Det är intressant hur den psykologiska responsen kommer att vara på en föreställning med endast en, fyra eller två åskådare.

Ibodies programförklaring angående det aktuella temat ”trias” (treenighet/triad) är värd att citera:

”Radikal måste i detta sammanhang ses som ett ursprung, eller en rot – från det latinska ordet radix. Teater måste i detta sammanhang förstås som den arena där föreställningen äger rum. Med detta i åtanke kommer vi att titta specifikt på det triadiska förhållandet mellan åskådaren, skådespelaren och rummet. Detta triadiska förhållande är vanligt i nästan alla teatertraditioner. Under de senaste århundradena har detta förhållande ändå cementerat sig, inom en västerländsk teaterkanon, som ett där åskådaren förblir passiv och det teatermässiga rummet homogent i kraft av teatersalongen. För att motverka denna dominerande tradition är vi intresserade av att undersöka teaterstycken som ifrågasätter åskådarens passivitet och gör uppror mot det homogena teaterrummet.”

Rivolti av Momec

Mario Previato möter mig i rummet på Gatenhielmska där hans stycke kommer att framföras av Fia Adler Sandblad.

Hur tror du att publiken kommer att ta emot dig, kommer det att bli någon skillnad mellan Italien och Sverige?

– Jag är inte säker eftersom jag inte har provat detta förut utanför Italien. Men jag har arbetat med detta i två dagar nu med en svensk skådespelerska, och för mig var det en underbar möjlighet att samarbeta, och det var precis som att arbeta i Italien, så jag tror att det inte kommer att bli någon större skillnad eftersom vi alla är människor! Vårt mål är att skapa en förutsättning där människor kan växa, det är en intim revolt vi vill skapa, och jag hoppas att det är likadant för svenskar, italienare eller tyskar.

Vad kommer de att tycka om att göra uppror mot?

– Det är utgångspunkten för revolutionen, kanske den mest intima revolten är först och främst mot något inuti vår själ. Det är inte något utanför. Kanske startar vi upproret mot något som begränsar oss själva, och ur den synvinkeln kan vi gå utanför oss själva och göra detta till ett offentligt uppror eftersom vi delar det med andra människor. Men vi måste börja från vår egen synvinkel. Om vi inte kan göra uppror mot oss själva, om vi inte kan göra en revolution av oss själva.

Så det är inte som att ta ställning och gå och säga nej i en offentlig protest.

– Nej, det är inte en protest, det är en ny början.

Utgår du från att skådespelaren har en ledande roll i interaktionen?

– Nej, det är som en guide, hon är en guide eftersom hon vet och delar det som hon vet med deltagarna. Men i en gemensam sfär, och det är inte en vertikal relation. De sitter vid samma bord. De är nära framtiden, så de går tillsammans.

Ja, men hur känner du dig om publiken känner sig osäker i sin roll?

– I början skulle jag vilja att de känner si, i vissa ögonblick och från detta tillstånd kan de gå ut från säkerheten och bli mer bekväma med relationen mellan deltagaren och skådespelaren.

Amore och Psiche av Teatro del Lemming

Kan du berätta lite om dig själv och hur ni arbetar?

– Jag heter Diana Ferrantini och jag arbetar med Teatro del Lemming, som är ett italienskt teaterkompani som grundades i Italien 1987, alltså för nästan 30 år sedan, och vårt kompani har en särskild poetik som kallas åskådarteater eftersom vi vanligtvis gör föreställningar som involverar åskådaren. Det är interaktiva föreställningar för ett begränsat antal deltagare.

En man och en kvinna.

Kan du säga något om den aktuella föreställningen?

– Den här föreställningen handlar om myten om Amor och Psyche och det är som om åskådaren blir en del av myten genom att involvera alla sinnen – så lukt, smak och känsel har stor betydelse.

Hur reagerar publiken när de är så få?

– Det finns olika typer av reaktioner. Eftersom föreställningen har en strikt dramaturgi befinner sig publiken inuti denna precisa dramaturgi. Skådespelarens roll är att vara en guide. Att vägleda åskådaren inuti händelsen och inuti myten, och även på något sätt inuti dennas känslor.

Så du tolkar också publikens reaktioner och reagerar på dem?

– Ja, så skådespelarna tränas att på något sätt känna empati genom att lyssna på varandras känslor. Anpassning av vad jag tror att den andra känner. Det är en dialog som inte bara är med ord, utan också med fysiskt språk.

Passage of the Morphobles — Living Picture Theatre

Zsófia Bérczi

I mötet med Zsófia Bérczi blir jag först av allt inbjuden att ta på mig en slags stor gosig strumpa över hela min kropp, den liknar kostymerna som de färgstarka karaktärerna bär och känns väldigt mjuk och skön att ta på sig. Jag känner att detta är ett sätt att bjuda in publiken att känna sig hemma i det de ska uppleva.

Jag introduceras till föreställningen genom att möta karaktärerna i repetitionsrummet medan Zsófia pratar om vad vi ser.

– Den här karaktären är polaritetskaraktären, en krigartyp, någon som är väldigt passionerad, ja, agerar passionerat fast också ganska strikt och kan slåss och döda. Men det finns också en annan typ, som handlar om lidande, men den här karaktären kan verkligen inte lida, så allt handlar om denna passion. Vad tycker du? Vilken karaktär är för dig?

Det blir närmast våldsamt men sedan lugnar det ner sig igen…

– Publiken går igenom en passage, så de möter dessa karaktärer en efter en. Och på något sätt, när de möter några karaktärer så kan de kanske identifiera sig med någon av dessa. Förhoppningsvis frågar sig publiken hur den känner igen sig i det här materialet. Och den kan alltså uppleva detta på ett konkret vis.

The post Radix – en omvälvande performancefestival first appeared on Opulens.

 OPERETT. ”I Caroline Genteles ”Läderlappen” blir festen inte en flykt från livet utan en spegling av det.” Det skriver Jonas Lindman efter att med stor behållning ha sett premiären på Confidencen i Solna.

Premiären för operetten ”Läderlappen” på Confidencen den 1 maj ägde rum i ett nästan övertydligt solsken, ett ljus som gjorde operettens nattliga lek med masker, begär och sociala hierarkier märkligt genomskinlig.

När publiken steg in i salongen var det som att gå från vårens öppna himmel rakt in i ett rum där människan får pröva sina roller på nytt. Johann Strauss berättelse om hämnd, förklädnader och ett balparty där alla identiteter upplöses i champagne och löften spelades här som en påminnelse om hur tunn ytan är mellan vardagens ordning och det liv vi fantiserar om att leva.

I denna version har figurerna fått biografier som fördjupar deras drivkrafter. Rosalinda är en före detta teaterstjärna som lämnat applåderna bakom sig och nu lever i äktenskapets borgerliga stillhet, en kvinna som en gång levde i ljuset men som nu måste spela en mer diskret roll i sitt eget liv.

Gabriel Eisenstein har ärvt sin pappas varuhus och rör sig i ett tryggt välstånd som tycks ha gjort honom rastlös, nästan barnsligt övertygad om att livet är en serie nöjen utan konsekvenser. När han ska till fängelset lockas han i stället till prins Orlofskys bal av Dr Falke, som iscensätter sin raffinerade hämnd. Rosalinda dyker upp maskerad, tjänstefolket gör detsamma, älskaren Alfred blandas in och till slut hamnar alla i fängelset – och i försoning. Skrattet fungerar som ventil men också som en fråga: vad återstår när masken blir ansiktet?

Regin av Caroline Gentele använder Confidencens historiska rum med en ovanlig självklarhet, som om byggnaden själv vore en medspelare i berättelsen. Hon låter scenrummet arbeta aktivt: fönster, dörrar, maskineri och publikens närhet blir en del av dramaturgin snarare än en bakgrund.

Den psykoanalytiska förskjutningen, där Dr Falke inte längre är notarie utan medicinsk doktor specialiserad på kvinnosjukdomar, för in tydliga blinkningar till Sigmund Freud och gör balen till ett slags psykologiskt laboratorium där figurerna tillåts leva ut det de annars döljer. Maskerna fungerar inte bara som skydd utan som tillstånd att tala sanning, och skrattet framstår som en strategi för att undvika allvar.

Regin präglas av en säker hand och en mycket träffsäker tajming; de komiska rytmerna får landa utan att tappa nerven och de mörkare undertonerna får den luft de behöver. Caroline Gentele har också skrivit om manuset och låtit justera flera av de partier som tidigare diskuterats, något som märks i hur berättelsen nu rör sig med större klarhet och självklarhet. Resultatet blir en scenisk helhet där varje entré, blick och paus tycks placerad med omsorg, och där operettens mekanik känns både stramare och mer levande än i traditionella tolkningar.

Julia Lindgren gör Rosalinda till föreställningens emotionella centrum, med en röst som bär både stolthet och sårbarhet. Förklädnaden blir här nästan en återkomst till scenen, som om hon genom masken återfår sin frihet.

Jonathan Koppel är en komisk motor med exakt timing och fysisk humor, och får publiken att skratta redan vid sin entré när Alfred först står utanför Confidencens fönster och sjunger innan han bokstavligen kliver in genom det och in i intrigen.

Minna Tägil ger Adele sprudlande energi och en tydlig social hunger som gör henne både komisk och rörande.

Marcus Pettersson tecknar Gabriel Eisenstein som en man som skrattar för att slippa tänka, medan Helgi Reynisson ger Dr Falke sval elegans och gör hämnden till ett experiment snarare än ett utbrott. Under Carl Vallins ledning har musiken arrangerats för sex musiker, vilket skapar en kammarmusikalisk klarhet där Strauss glans blir lätt och genomskinlig utan att förlora sin lyster.

Skratten i salongen är många och generösa, men de klingar ibland med en ton som dröjer kvar lite längre än skämtet. När ridån faller känns det som om festen inte bara handlat om förklädnader utan om människans behov av att fly sin egen vardag – och om den märkliga tröst som finns i att till slut återvända till den. I Caroline Genteles ”Läderlappen” blir festen inte en flykt från livet utan en spegling av det.

The post Läderlappen – lyckad uppdatering av operett first appeared on Opulens.

TEATER. ”Sammanfattningsvis är det här en mycket njutbar föreställning där dans, text och skådespeleri sömlöst flyter in i varandra,” skriver Lena Torquato Lidén som sett ”Sonetter” på Göteborgs stadsteater.

Sonetter
Studion Göteborgs stadsteater

På en scen bestående av en sorts stor matta som välver sig bakåt som en våg projiceras ord och bilder från ett England för 400 år sedan medan fem aktörer, i rörelse, delar på uppgiften att recitera dessa mästerverk på vers.

Det som föreställningen fångar in är den till synes helt tidlösa upplevelsen av att vara människa. Shakespeares texter handlar om kärlek, svartsjuka, otrohet och naturens och tidens växlingar. Skådespelarna är så olika varandra och i introduktionen, som nästan gränsar till en liten uppläxning om hur man bygger upp en sonett och var den kommer ifrån, poängteras att de inte tar hänsyn till könsidentiteten i originaltexterna.

Och att testa att skrika orden i en stor megafon längst upp på kanten av scenen ger ett intryck av arg ungdom även om texten kanske inte alls hade den intentionen i sin ursprungliga utformning. Men Shakespeares sonetter i sin helhet uttrycker stark passion på olika sätt och visst kan stark kärlek också i vissa fall gränsa till ilska.

I ett parti, som upprepas, säger “ynglingen” att han älskar den han vänder sig till lika starkt som den andre älskar andra och det finns en hopplöshet i det brustna hjärtat. Här visas allvaret i ett förlorat slag om någon annans kärlek. Det är något som griper tag i mig.

Men jag betraktar föreställningen också som en lek och vi i publiken skrattar och tycker att tiden flyger. Skådespelarna stiger över gränserna också genom att gå ut i publiken och spraya med rosenvatten medan de i otakt läser olika texter vilket resulterar i en kakafoni.

I en annan scen, som jag tycker om, blir den äldsta i ensemblen, Philip Zandén, en mycket skicklig skådespelare, ”retad” för att skönheten vittrar med åren. Det talas om de svarta lockarna som blir vita och den äldre delen av publiken hummar i medhåll.

Sammanfattningsvis är det här en mycket njutbar föreställning där dans, text och skådespeleri sömlöst flyter in i varandra. Det är i linje med mycket annat i regi av Kenneth Kvarnström som i applådtacket ställer sig upp med den mästerliga översättaren Lena R Nilsson vid sin sida.

The post ”Sonetter” är en mycket njutbar föreställning first appeared on Opulens.

TEATER.”’En berättelse om smärta’ är mer än en mörk komedi. Det är en meditation över existensen,” skriver Jonas Lindman som med stor behållning sett Malin Axelssons pjäs på Kulturhuset Stadsteatern.

En berättelse om smärta av Malin Axelsson
Lilla scenen, Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm

På Stadsteaterns lilla scen blir publiken vittne till en kvinna vid namn Dolores långsamma, obevekliga förfall. Bianca Cruzeiro i rollen som Dolores gestaltar inte bara smärtan i kroppen — specifikt den som sitter i hennes vänstra stortå — utan hela den existentiella kris som drabbar en människa när livet och tillvaron inte längre verkar ha någon mening.

Hennes spel i ”En berättelse om smärta” är precist, intensivt och djupt drabbande; varje blick, varje steg, varje rörelse tycks bära på frågan som plågar oss alla: Varför fortsätter jag? Finns det någon mening kvar när allt faller isär?

Från början försöker Dolores hålla ihop vardagen, hålla fast vid det som en gång varit stabilt och självklart. Men ju längre föreställningen fortskrider, desto tydligare blir hennes inre kaos. Hennes existentiella ångest blir påtaglig — en fråga om livet, om värdet av att fortsätta, om varför man över huvud taget lever när kroppen och världen rämnar. Publiken dras in i detta tillstånd av psykisk och fysisk upplösning, och det är både obehagligt och hypnotiskt.

Malin Axelssons regiarbete i denna föreställning förtjänar ett särskilt omnämnande. Regissören låter inte bara texten tala utan bygger ett helt universum där varje detalj tycks vibrera i takt med Dolores inre katastrof.

Scenografi och rörelse smälter samman till ett slags koreograferat sammanbrott; rummet andas, förändras, skaver. Regin vågar stanna kvar i tystnaderna, i de otydliga ögonblicken där publiken tvingas konfrontera sin egen existentiella oro.

Det finns en konsekvent och modig precision i hur publiken lotsas genom Dolores sönderfall — inte genom övertydlighet, utan genom att skapa en alltmer klaustrofobisk, drömlik och uppluckrad verklighet. Det är med andra ord ett regiarbete som både lyfter och fördjupar det psykologiska dramat.

Föreställningens ensemble lyfter ytterligare texturen i berättelsen. Victor Iván som läkare och terapeut drar till sig många skratt med sin torra och precisa timing; hans rationalitet mitt i Dolores spirande kaos blir både absurd och tragikomisk. Sandra Huldt som väninna skapar en mänsklig kontrast med sitt humoristiska och empatiska motspel. Robert Fux som Dolores man är subtilt närvarande; hans tysta kamp, frustration och försök att nå henne speglar hennes inre kaos och förstärker känslan av förlust och ångest.

När stormen kulminerar slår Dolores inte längre ut i små gester, utan i ett fullskaligt sammanbrott som drar med sig hela rummet. Hennes kropp blir ett manifest för ångesten, brutalt och okontrollerat. Scenen, redan i upplösning, är nu en mörk ruin, föremål ligger som spillror efter ett liv som gått sönder. I mitten står Dolores — inte längre i kamp, utan i ett tillstånd av ren, svart existens. Den sista bilden är obarmhärtig: en kropp som slutat söka mening, slutat be om tröst, och som bara står kvar i det nakna raset.

”En berättelse om smärta” är mer än en mörk komedi. Det är en meditation över existensen, över det mänskliga behovet att fortsätta trots att livet tycks sakna logik eller mening. Ensemblearbetet tillsammans med Bianca Cruzeiros intensiva gestaltning gör denna föreställning till en upplevelse som etsar sig fast i både kropp och sinne långt efter att ridån har gått ned.

The post ”En berättelse om smärta” etsar sig fast first appeared on Opulens.

TEATER. ”Det här är rent av en närmast magisk dockteaterföreställning, sevärd för alla,” skriver Ingela Brovik som sett en aktuell uppsättning med Malmö Dockteater.

Anette du är huvudrollen i din egen film med Malmö Dockteater
Manus, regi och scenografi: Erik Holmström På scen: Kajsa Ericsson och Erik Olsson. Dockmakare: Maja Döbung. Premiär på Bastionen i Malmö 27 september 2025.
Spelas på Bastionen i Malmö i t om 18 oktober och senare på Turteatern i Stockholm 11-20 december.

Malmö Dockteater har förändrat teaterrummet

Teaterrummet på Bastionen är förändrat sedan förra gången jag var här då det var scen och salong i vanlig ordning. Nu är en stor del av teaterrummet fullt av olika bord och stolar. Publiken är utplacerad på ett antal stolrader längre bak i Bastionens stora lokal.

På dessa olika bord äger dockteaterföreställningens skilda akter rum. Man byter bord som blir till olika platser. Detta är en berättelse med skiftande ljus, ljud, stämning i de scener som utspelas under den drygt två timmar långa och intensiva föreställningen ”Anette du är huvudrollen i din egen film”.

Det är både intressant och nyskapande när tid och rum förändras på oväntat sätt. De två skådespelarna Kajsa Ericsson och Erik Olsson gör med sina mångfacetterade röster en utmärkt gestaltning av dockornas roller. I synnerhet Erik Olssons röst närmast förkroppsligar närvaron av rollkaraktärerna.

Rollgestalten Anette

De hela börjar med att Anette, klädd i snygg blus och jeans, talar om för sina kollegor på jobbet att hon, drygt 60 år gammal, har lust att säga upp sig från jobbet. Varför? Jo, för att det är tråkigt eller vad hon nu vill använda för argument för att sluta. Hon vet inte. Kollegorna blir arga, anser att hon saknar bra argument för att sluta, bara så där plötsligt.

Anettes gestalt uttrycker hennes osäkerhet och dockans kropp rör sig livfullt som en stressad tonåring, hon vet inte vart hon skall ta vägen, mentalt eller fysiskt. Frågan lämnas öppen.

När Anette kommer hem till sin (sure) man och tänker berätta om vad som skett på jobbet, börjar hon tala om att hon kanske vill skiljas från maken – utan att ange speciella skäl. Samma känsla som på jobbet infinner sig. Hon vill börja på någonting nytt. Kort sagt gå vidare, som en lätt förvirrad, ambivalent Anette. Men varför? Det kan hon inte riktigt förklara för maken, som blir alltmer upprörd.

Malmö Dockteaters dokumentära underlag

Rollfigurerna är baserade på verkliga människor som Holmström intervjuat anonymt för länge sedan inför Dockteaterns första uppsättning, för tio år sedan, ”Funktionell dumhet” med intervjuer av folk på arbetsförmedlingen. Detta resulterade i ett värdefullt material angående ideologier, ekonomiska förutsättningar och annat som genomsyrar livet. Där hittade Holmström  tydliga riktlinjer för sitt skapande.

Ibland vill en individ kanske ta sig ut ur ett inrutat liv, gå sin egen väg – som pjäsens Anette. Hon vill det utan att verka veta vad hon vill göra med sitt liv. Det blir en både intressant och rolig dockteaterföreställning om den ambivalenta Anette. Hon är en kvinna som vill vara vän med kollegorna på jobbet och sina kompisar, kunna tala om sakernas tillstånd med sin man. Men hennes situation blir alltmer komplex ju mer hon vill spela huvudrollen i sitt eget liv.

Stark kommunikation med publiken

Rollfigurerna skapar sina relationer på ett dynamiskt sätt, med mycket undertext.

Detta är ett existentiellt drama i stark kommunikation med publiken. Det här är rent av en närmast magisk dockteaterföreställning, sevärd för alla.

The post Malmö Dockteaters nya pjäs är närmast magisk first appeared on Opulens.

SCENKONST. Skräck och komik kombineras i den gränsöverskridande föreställningen ”Bird” med skotska Hot Death Theatre. Lena Torquato Lidén blir både förvånad, road och oroad.

Jag kommer under Gothenburg Fringe Festival in i en kultursfär med en helt annan stämning än den gängse. Fringe-festivalen äger rum på många olika scener i Göteborg och när vi nu möts här på Kvarterscenen 2Lång pratar publiken mest av allt engelska, är runt 30 år och består övervägande av män. Vi är där för att se ”Bird” med Hot Death Theatre från Skottland. Som genre anges ”cosmic-body-horror-comedy-theatre”. På skärmen framför oss står det att vi är välkomna till en “bird sanctuary” och i hörnet av lokalen finns en bar som serverar vin och öl och smårätter. Det är hög ljudnivå och fullsatt.

Föreställningen sätter i gång med att Jennifer och Savannah, de två scenpersonligheterna börjar sin “guidning”. Den ena avmätt och stelt, den andra väldigt tjejigt och snabbt med karaktäristisk irländsk dialekt. Texten är som en ström av konstiga, snuskiga och ibland äckliga associationer kring fåglar. Det är som en korsning av Jurassic Park och en förfallen djurpark där föräldrarna ombeds hämta borttappade barn om dessa inte ska bli uppätna… Publiken skrattar från första stund, medan jag för min del sakta värms upp till den vridna och konstiga värld som är ”Bird”.

Efter ett mellanspel kommer en tredje person upp på scenen och spelar Gabriel, en pojke som vunnit en önsketävling, men tyvärr är hans önskningar omöjliga. Den första är att han vill hitta sin försvunna pappa och här är första tecknet på att publiken inte bara är här för att skratta. De tycker lite synd om pojken där han står i sin urvuxna t-shirt och visar sitt besvikna ansikte. Ett mumlande deltagande bryter ut. Men känslan stannar ändå kvar, att detta är en publik med en helt annan typ av humor än vad jag är van vid. Jag är förvånad, road och lite oroad i jämna mått.

LENA TORQUATO LIDÉN

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Skräck och komik med Hot Death Theatre first appeared on Opulens.

TEATERHISTORIA. Ingela Brovik har sett ”Fantasin mot makten”, en utställning om Skånska Teatern. En fri teatergrupp som när det begav sig hörde till de främsta i landet

”Fantasin mot makten” är titeln på en ny utställning om Skånska Teatern, på Teatermuseet i centrala Malmö. Skånska Teatern var en fri teatergrupp som startade i Malmö i början av 1970-talet, men flyttade till Landskrona där verksamheten utvecklades. Skånska teatern skapade under perioden 1974-1994 konstnärligt mycket starka föreställningar med fördjupade politiska perspektiv, som ”Maria från Borstahusen” och Shakespeareuppsättningar som ”En midsommarnattsdröm”. Den som var där glömmer aldrig Rolf Lassgårds Puck med rosa pyttesmå vingar. Ej heller slutet på denna föreställning där fokus förändrats, utan att texten ändrats, så att vinkeln blir annorlunda på ett betydelsebärande sätt. Skånska teatern blev på kort tid en av de ledande fria teatergrupperna.

”Fantasin mot makten” är en utställning där det visas ett omfattande och mångfasetterat urval teateraffischer från Skånska teaterns många föreställningar. Det är affischer med stor konstnärlig kraft och därtill utgör tidsdokument av rang. Kort sagt är det en mycket intressant utställning.

Här ett citat ur Teatermuseets program, formulerat av medlemmar av Skånska Teatern: ”Fantasin mot Makten! Här kommer Du in i en värld av drömmar och rop efter något nytt! Konstnärer har materialiserat sina drömmar om en bättre och rättvisare värld också i affischer. De drömmarna är tänkta att spridas på gator och torg! Teatrar uppmanar: Kom till oss och dröm!” Man kan även gå till Teatermuseet i Malmö och kanske börja drömma.

INGELA BROVIK

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: ”Fantasin mot makten” first appeared on Opulens.

TEATER. Lena Torquato Lidén har sett Lorcas ”Bernardas hus” på Göteborgs stadsteater i en engagerande uppsättning som regisserats av Nora Nilsson. ”Skådespelarna övertygar i sina roller och samspelar med varandra på ett fantastiskt sätt.”

Bernardas hus av Federico Garcia Lorca
Göteborgs stadsteater 
Spelas t o m den 31 maj

Dramat ”Bernardas hus”, från 1936, av Federico Garcia Lorca var en av de första vuxenföreställningar jag såg som åttaåring i Linköping med pappa. Den gången var det med Cullbergbaletten. Nu är det 2025 och Lorcas klassiker spelas på Göteborgs stadsteaters stora scen.

Ridån går upp och genom den konstgjorda dimman tågar en grupp kvinnor med svarta flor över ansiktena fram till kistan som legat framför scenen på en liten rund förscen och snurrat sakta medan vi satt oss till rätta i salongen. Det är familjens fader som ligger i kistan och de börjar bära den efter en kort ceremoni. De svajar på sina höga klackar och tappar den till slut med ett tjut. 

Denna mörkt humoristiska scen sätter tonen i denna i grunden djupt tragiska berättelse. Den har komiska inslag som onekligen roar. Den alltigenom kvinnliga ensemblen består av den tyranniska modern Bernarda (kraftfullt spelad av Marie Richardson) och hennes galna inlåsta gamla mor, hennes fem döttrar, två hembiträden och släktingar som då och då avlägger visit. Skådespelarna övertygar i sina roller och samspelar med varandra på ett fantastiskt sätt.

Mamman har bestämt att det är förbjudet för döttrarna att lämna huset under de åtta år som de förväntas sörja fadern. Men på något sätt är det också ett självklart val för henne att isolera dem. Detta eftersom hon inte tycker att det finns några män som är tillräckligt bra för dem att gifta sig med.

Bernarda lyssnar absolut inte på någon levande människa utom det äldre hembiträdet som varit med familjen länge. Eller snarare är det så att hon låter hembiträdet uttrycka avvikande åsikter utan tillrättavisningar. Men innebär däremot inte att Bernarda ändrar sig.

Scenografin, som skapats av Julia Przedmojska, är sparsmakad. Den består huvudsakligen av en rad med gammaldags stolar och flickornas brudkistor som de också kryper in i, tillsammans i en fnissande ungflicksvärld.

Den stora spegeln över scenen adderar en ytterligare dimension, som att tjuvkika in i en hemlig och sluten värld. Och det är just hemligheterna och längtan efter kärlek som driver denna grupp av kvinnor till ett sorts kollektivt vansinne som framstår som otroligt onödigt. Ja rent av resultatet av ett elakt spel, för Bernarda är i hög grad en elak rollfigur.

Som betraktare undrar man förstås varför de unga kvinnorna inte gör uppror och bryter sig loss från denna förtryckande moder. Kanske handlar det om tidsepoken som skildras eller möjligtvis om medberoende. Det är svårt att avgöra. Därtill är det känslomässigt krävande att bevittna detta förtryck. Detta kammarspel av Lorca engagerar verkligen i Nora Nilssons regi.

The post Fantastiskt samspel i ”Bernardas hus” på Göteborgs stadsteater first appeared on Opulens.