OPERETT. ”I Caroline Genteles ”Läderlappen” blir festen inte en flykt från livet utan en spegling av det.” Det skriver Jonas Lindman efter att med stor behållning ha sett premiären på Confidencen i Solna.

Premiären för operetten ”Läderlappen” på Confidencen den 1 maj ägde rum i ett nästan övertydligt solsken, ett ljus som gjorde operettens nattliga lek med masker, begär och sociala hierarkier märkligt genomskinlig.

När publiken steg in i salongen var det som att gå från vårens öppna himmel rakt in i ett rum där människan får pröva sina roller på nytt. Johann Strauss berättelse om hämnd, förklädnader och ett balparty där alla identiteter upplöses i champagne och löften spelades här som en påminnelse om hur tunn ytan är mellan vardagens ordning och det liv vi fantiserar om att leva.

I denna version har figurerna fått biografier som fördjupar deras drivkrafter. Rosalinda är en före detta teaterstjärna som lämnat applåderna bakom sig och nu lever i äktenskapets borgerliga stillhet, en kvinna som en gång levde i ljuset men som nu måste spela en mer diskret roll i sitt eget liv.

Gabriel Eisenstein har ärvt sin pappas varuhus och rör sig i ett tryggt välstånd som tycks ha gjort honom rastlös, nästan barnsligt övertygad om att livet är en serie nöjen utan konsekvenser. När han ska till fängelset lockas han i stället till prins Orlofskys bal av Dr Falke, som iscensätter sin raffinerade hämnd. Rosalinda dyker upp maskerad, tjänstefolket gör detsamma, älskaren Alfred blandas in och till slut hamnar alla i fängelset – och i försoning. Skrattet fungerar som ventil men också som en fråga: vad återstår när masken blir ansiktet?

Regin av Caroline Gentele använder Confidencens historiska rum med en ovanlig självklarhet, som om byggnaden själv vore en medspelare i berättelsen. Hon låter scenrummet arbeta aktivt: fönster, dörrar, maskineri och publikens närhet blir en del av dramaturgin snarare än en bakgrund.

Den psykoanalytiska förskjutningen, där Dr Falke inte längre är notarie utan medicinsk doktor specialiserad på kvinnosjukdomar, för in tydliga blinkningar till Sigmund Freud och gör balen till ett slags psykologiskt laboratorium där figurerna tillåts leva ut det de annars döljer. Maskerna fungerar inte bara som skydd utan som tillstånd att tala sanning, och skrattet framstår som en strategi för att undvika allvar.

Regin präglas av en säker hand och en mycket träffsäker tajming; de komiska rytmerna får landa utan att tappa nerven och de mörkare undertonerna får den luft de behöver. Caroline Gentele har också skrivit om manuset och låtit justera flera av de partier som tidigare diskuterats, något som märks i hur berättelsen nu rör sig med större klarhet och självklarhet. Resultatet blir en scenisk helhet där varje entré, blick och paus tycks placerad med omsorg, och där operettens mekanik känns både stramare och mer levande än i traditionella tolkningar.

Julia Lindgren gör Rosalinda till föreställningens emotionella centrum, med en röst som bär både stolthet och sårbarhet. Förklädnaden blir här nästan en återkomst till scenen, som om hon genom masken återfår sin frihet.

Jonathan Koppel är en komisk motor med exakt timing och fysisk humor, och får publiken att skratta redan vid sin entré när Alfred först står utanför Confidencens fönster och sjunger innan han bokstavligen kliver in genom det och in i intrigen.

Minna Tägil ger Adele sprudlande energi och en tydlig social hunger som gör henne både komisk och rörande.

Marcus Pettersson tecknar Gabriel Eisenstein som en man som skrattar för att slippa tänka, medan Helgi Reynisson ger Dr Falke sval elegans och gör hämnden till ett experiment snarare än ett utbrott. Under Carl Vallins ledning har musiken arrangerats för sex musiker, vilket skapar en kammarmusikalisk klarhet där Strauss glans blir lätt och genomskinlig utan att förlora sin lyster.

Skratten i salongen är många och generösa, men de klingar ibland med en ton som dröjer kvar lite längre än skämtet. När ridån faller känns det som om festen inte bara handlat om förklädnader utan om människans behov av att fly sin egen vardag – och om den märkliga tröst som finns i att till slut återvända till den. I Caroline Genteles ”Läderlappen” blir festen inte en flykt från livet utan en spegling av det.

The post Läderlappen – lyckad uppdatering av operett first appeared on Opulens.

TEATER. ”Sammanfattningsvis är det här en mycket njutbar föreställning där dans, text och skådespeleri sömlöst flyter in i varandra,” skriver Lena Torquato Lidén som sett ”Sonetter” på Göteborgs stadsteater.

Sonetter
Studion Göteborgs stadsteater

På en scen bestående av en sorts stor matta som välver sig bakåt som en våg projiceras ord och bilder från ett England för 400 år sedan medan fem aktörer, i rörelse, delar på uppgiften att recitera dessa mästerverk på vers.

Det som föreställningen fångar in är den till synes helt tidlösa upplevelsen av att vara människa. Shakespeares texter handlar om kärlek, svartsjuka, otrohet och naturens och tidens växlingar. Skådespelarna är så olika varandra och i introduktionen, som nästan gränsar till en liten uppläxning om hur man bygger upp en sonett och var den kommer ifrån, poängteras att de inte tar hänsyn till könsidentiteten i originaltexterna.

Och att testa att skrika orden i en stor megafon längst upp på kanten av scenen ger ett intryck av arg ungdom även om texten kanske inte alls hade den intentionen i sin ursprungliga utformning. Men Shakespeares sonetter i sin helhet uttrycker stark passion på olika sätt och visst kan stark kärlek också i vissa fall gränsa till ilska.

I ett parti, som upprepas, säger “ynglingen” att han älskar den han vänder sig till lika starkt som den andre älskar andra och det finns en hopplöshet i det brustna hjärtat. Här visas allvaret i ett förlorat slag om någon annans kärlek. Det är något som griper tag i mig.

Men jag betraktar föreställningen också som en lek och vi i publiken skrattar och tycker att tiden flyger. Skådespelarna stiger över gränserna också genom att gå ut i publiken och spraya med rosenvatten medan de i otakt läser olika texter vilket resulterar i en kakafoni.

I en annan scen, som jag tycker om, blir den äldsta i ensemblen, Philip Zandén, en mycket skicklig skådespelare, ”retad” för att skönheten vittrar med åren. Det talas om de svarta lockarna som blir vita och den äldre delen av publiken hummar i medhåll.

Sammanfattningsvis är det här en mycket njutbar föreställning där dans, text och skådespeleri sömlöst flyter in i varandra. Det är i linje med mycket annat i regi av Kenneth Kvarnström som i applådtacket ställer sig upp med den mästerliga översättaren Lena R Nilsson vid sin sida.

The post ”Sonetter” är en mycket njutbar föreställning first appeared on Opulens.

TEATER.”’En berättelse om smärta’ är mer än en mörk komedi. Det är en meditation över existensen,” skriver Jonas Lindman som med stor behållning sett Malin Axelssons pjäs på Kulturhuset Stadsteatern.

En berättelse om smärta av Malin Axelsson
Lilla scenen, Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm

På Stadsteaterns lilla scen blir publiken vittne till en kvinna vid namn Dolores långsamma, obevekliga förfall. Bianca Cruzeiro i rollen som Dolores gestaltar inte bara smärtan i kroppen — specifikt den som sitter i hennes vänstra stortå — utan hela den existentiella kris som drabbar en människa när livet och tillvaron inte längre verkar ha någon mening.

Hennes spel i ”En berättelse om smärta” är precist, intensivt och djupt drabbande; varje blick, varje steg, varje rörelse tycks bära på frågan som plågar oss alla: Varför fortsätter jag? Finns det någon mening kvar när allt faller isär?

Från början försöker Dolores hålla ihop vardagen, hålla fast vid det som en gång varit stabilt och självklart. Men ju längre föreställningen fortskrider, desto tydligare blir hennes inre kaos. Hennes existentiella ångest blir påtaglig — en fråga om livet, om värdet av att fortsätta, om varför man över huvud taget lever när kroppen och världen rämnar. Publiken dras in i detta tillstånd av psykisk och fysisk upplösning, och det är både obehagligt och hypnotiskt.

Malin Axelssons regiarbete i denna föreställning förtjänar ett särskilt omnämnande. Regissören låter inte bara texten tala utan bygger ett helt universum där varje detalj tycks vibrera i takt med Dolores inre katastrof.

Scenografi och rörelse smälter samman till ett slags koreograferat sammanbrott; rummet andas, förändras, skaver. Regin vågar stanna kvar i tystnaderna, i de otydliga ögonblicken där publiken tvingas konfrontera sin egen existentiella oro.

Det finns en konsekvent och modig precision i hur publiken lotsas genom Dolores sönderfall — inte genom övertydlighet, utan genom att skapa en alltmer klaustrofobisk, drömlik och uppluckrad verklighet. Det är med andra ord ett regiarbete som både lyfter och fördjupar det psykologiska dramat.

Föreställningens ensemble lyfter ytterligare texturen i berättelsen. Victor Iván som läkare och terapeut drar till sig många skratt med sin torra och precisa timing; hans rationalitet mitt i Dolores spirande kaos blir både absurd och tragikomisk. Sandra Huldt som väninna skapar en mänsklig kontrast med sitt humoristiska och empatiska motspel. Robert Fux som Dolores man är subtilt närvarande; hans tysta kamp, frustration och försök att nå henne speglar hennes inre kaos och förstärker känslan av förlust och ångest.

När stormen kulminerar slår Dolores inte längre ut i små gester, utan i ett fullskaligt sammanbrott som drar med sig hela rummet. Hennes kropp blir ett manifest för ångesten, brutalt och okontrollerat. Scenen, redan i upplösning, är nu en mörk ruin, föremål ligger som spillror efter ett liv som gått sönder. I mitten står Dolores — inte längre i kamp, utan i ett tillstånd av ren, svart existens. Den sista bilden är obarmhärtig: en kropp som slutat söka mening, slutat be om tröst, och som bara står kvar i det nakna raset.

”En berättelse om smärta” är mer än en mörk komedi. Det är en meditation över existensen, över det mänskliga behovet att fortsätta trots att livet tycks sakna logik eller mening. Ensemblearbetet tillsammans med Bianca Cruzeiros intensiva gestaltning gör denna föreställning till en upplevelse som etsar sig fast i både kropp och sinne långt efter att ridån har gått ned.

The post ”En berättelse om smärta” etsar sig fast first appeared on Opulens.

TEATER. ”Det här är rent av en närmast magisk dockteaterföreställning, sevärd för alla,” skriver Ingela Brovik som sett en aktuell uppsättning med Malmö Dockteater.

Anette du är huvudrollen i din egen film med Malmö Dockteater
Manus, regi och scenografi: Erik Holmström På scen: Kajsa Ericsson och Erik Olsson. Dockmakare: Maja Döbung. Premiär på Bastionen i Malmö 27 september 2025.
Spelas på Bastionen i Malmö i t om 18 oktober och senare på Turteatern i Stockholm 11-20 december.

Malmö Dockteater har förändrat teaterrummet

Teaterrummet på Bastionen är förändrat sedan förra gången jag var här då det var scen och salong i vanlig ordning. Nu är en stor del av teaterrummet fullt av olika bord och stolar. Publiken är utplacerad på ett antal stolrader längre bak i Bastionens stora lokal.

På dessa olika bord äger dockteaterföreställningens skilda akter rum. Man byter bord som blir till olika platser. Detta är en berättelse med skiftande ljus, ljud, stämning i de scener som utspelas under den drygt två timmar långa och intensiva föreställningen ”Anette du är huvudrollen i din egen film”.

Det är både intressant och nyskapande när tid och rum förändras på oväntat sätt. De två skådespelarna Kajsa Ericsson och Erik Olsson gör med sina mångfacetterade röster en utmärkt gestaltning av dockornas roller. I synnerhet Erik Olssons röst närmast förkroppsligar närvaron av rollkaraktärerna.

Rollgestalten Anette

De hela börjar med att Anette, klädd i snygg blus och jeans, talar om för sina kollegor på jobbet att hon, drygt 60 år gammal, har lust att säga upp sig från jobbet. Varför? Jo, för att det är tråkigt eller vad hon nu vill använda för argument för att sluta. Hon vet inte. Kollegorna blir arga, anser att hon saknar bra argument för att sluta, bara så där plötsligt.

Anettes gestalt uttrycker hennes osäkerhet och dockans kropp rör sig livfullt som en stressad tonåring, hon vet inte vart hon skall ta vägen, mentalt eller fysiskt. Frågan lämnas öppen.

När Anette kommer hem till sin (sure) man och tänker berätta om vad som skett på jobbet, börjar hon tala om att hon kanske vill skiljas från maken – utan att ange speciella skäl. Samma känsla som på jobbet infinner sig. Hon vill börja på någonting nytt. Kort sagt gå vidare, som en lätt förvirrad, ambivalent Anette. Men varför? Det kan hon inte riktigt förklara för maken, som blir alltmer upprörd.

Malmö Dockteaters dokumentära underlag

Rollfigurerna är baserade på verkliga människor som Holmström intervjuat anonymt för länge sedan inför Dockteaterns första uppsättning, för tio år sedan, ”Funktionell dumhet” med intervjuer av folk på arbetsförmedlingen. Detta resulterade i ett värdefullt material angående ideologier, ekonomiska förutsättningar och annat som genomsyrar livet. Där hittade Holmström  tydliga riktlinjer för sitt skapande.

Ibland vill en individ kanske ta sig ut ur ett inrutat liv, gå sin egen väg – som pjäsens Anette. Hon vill det utan att verka veta vad hon vill göra med sitt liv. Det blir en både intressant och rolig dockteaterföreställning om den ambivalenta Anette. Hon är en kvinna som vill vara vän med kollegorna på jobbet och sina kompisar, kunna tala om sakernas tillstånd med sin man. Men hennes situation blir alltmer komplex ju mer hon vill spela huvudrollen i sitt eget liv.

Stark kommunikation med publiken

Rollfigurerna skapar sina relationer på ett dynamiskt sätt, med mycket undertext.

Detta är ett existentiellt drama i stark kommunikation med publiken. Det här är rent av en närmast magisk dockteaterföreställning, sevärd för alla.

The post Malmö Dockteaters nya pjäs är närmast magisk first appeared on Opulens.

SCENKONST. Skräck och komik kombineras i den gränsöverskridande föreställningen ”Bird” med skotska Hot Death Theatre. Lena Torquato Lidén blir både förvånad, road och oroad.

Jag kommer under Gothenburg Fringe Festival in i en kultursfär med en helt annan stämning än den gängse. Fringe-festivalen äger rum på många olika scener i Göteborg och när vi nu möts här på Kvarterscenen 2Lång pratar publiken mest av allt engelska, är runt 30 år och består övervägande av män. Vi är där för att se ”Bird” med Hot Death Theatre från Skottland. Som genre anges ”cosmic-body-horror-comedy-theatre”. På skärmen framför oss står det att vi är välkomna till en “bird sanctuary” och i hörnet av lokalen finns en bar som serverar vin och öl och smårätter. Det är hög ljudnivå och fullsatt.

Föreställningen sätter i gång med att Jennifer och Savannah, de två scenpersonligheterna börjar sin “guidning”. Den ena avmätt och stelt, den andra väldigt tjejigt och snabbt med karaktäristisk irländsk dialekt. Texten är som en ström av konstiga, snuskiga och ibland äckliga associationer kring fåglar. Det är som en korsning av Jurassic Park och en förfallen djurpark där föräldrarna ombeds hämta borttappade barn om dessa inte ska bli uppätna… Publiken skrattar från första stund, medan jag för min del sakta värms upp till den vridna och konstiga värld som är ”Bird”.

Efter ett mellanspel kommer en tredje person upp på scenen och spelar Gabriel, en pojke som vunnit en önsketävling, men tyvärr är hans önskningar omöjliga. Den första är att han vill hitta sin försvunna pappa och här är första tecknet på att publiken inte bara är här för att skratta. De tycker lite synd om pojken där han står i sin urvuxna t-shirt och visar sitt besvikna ansikte. Ett mumlande deltagande bryter ut. Men känslan stannar ändå kvar, att detta är en publik med en helt annan typ av humor än vad jag är van vid. Jag är förvånad, road och lite oroad i jämna mått.

LENA TORQUATO LIDÉN

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Skräck och komik med Hot Death Theatre first appeared on Opulens.

TEATERHISTORIA. Ingela Brovik har sett ”Fantasin mot makten”, en utställning om Skånska Teatern. En fri teatergrupp som när det begav sig hörde till de främsta i landet

”Fantasin mot makten” är titeln på en ny utställning om Skånska Teatern, på Teatermuseet i centrala Malmö. Skånska Teatern var en fri teatergrupp som startade i Malmö i början av 1970-talet, men flyttade till Landskrona där verksamheten utvecklades. Skånska teatern skapade under perioden 1974-1994 konstnärligt mycket starka föreställningar med fördjupade politiska perspektiv, som ”Maria från Borstahusen” och Shakespeareuppsättningar som ”En midsommarnattsdröm”. Den som var där glömmer aldrig Rolf Lassgårds Puck med rosa pyttesmå vingar. Ej heller slutet på denna föreställning där fokus förändrats, utan att texten ändrats, så att vinkeln blir annorlunda på ett betydelsebärande sätt. Skånska teatern blev på kort tid en av de ledande fria teatergrupperna.

”Fantasin mot makten” är en utställning där det visas ett omfattande och mångfasetterat urval teateraffischer från Skånska teaterns många föreställningar. Det är affischer med stor konstnärlig kraft och därtill utgör tidsdokument av rang. Kort sagt är det en mycket intressant utställning.

Här ett citat ur Teatermuseets program, formulerat av medlemmar av Skånska Teatern: ”Fantasin mot Makten! Här kommer Du in i en värld av drömmar och rop efter något nytt! Konstnärer har materialiserat sina drömmar om en bättre och rättvisare värld också i affischer. De drömmarna är tänkta att spridas på gator och torg! Teatrar uppmanar: Kom till oss och dröm!” Man kan även gå till Teatermuseet i Malmö och kanske börja drömma.

INGELA BROVIK

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: ”Fantasin mot makten” first appeared on Opulens.

TEATER. Lena Torquato Lidén har sett Lorcas ”Bernardas hus” på Göteborgs stadsteater i en engagerande uppsättning som regisserats av Nora Nilsson. ”Skådespelarna övertygar i sina roller och samspelar med varandra på ett fantastiskt sätt.”

Bernardas hus av Federico Garcia Lorca
Göteborgs stadsteater 
Spelas t o m den 31 maj

Dramat ”Bernardas hus”, från 1936, av Federico Garcia Lorca var en av de första vuxenföreställningar jag såg som åttaåring i Linköping med pappa. Den gången var det med Cullbergbaletten. Nu är det 2025 och Lorcas klassiker spelas på Göteborgs stadsteaters stora scen.

Ridån går upp och genom den konstgjorda dimman tågar en grupp kvinnor med svarta flor över ansiktena fram till kistan som legat framför scenen på en liten rund förscen och snurrat sakta medan vi satt oss till rätta i salongen. Det är familjens fader som ligger i kistan och de börjar bära den efter en kort ceremoni. De svajar på sina höga klackar och tappar den till slut med ett tjut. 

Denna mörkt humoristiska scen sätter tonen i denna i grunden djupt tragiska berättelse. Den har komiska inslag som onekligen roar. Den alltigenom kvinnliga ensemblen består av den tyranniska modern Bernarda (kraftfullt spelad av Marie Richardson) och hennes galna inlåsta gamla mor, hennes fem döttrar, två hembiträden och släktingar som då och då avlägger visit. Skådespelarna övertygar i sina roller och samspelar med varandra på ett fantastiskt sätt.

Mamman har bestämt att det är förbjudet för döttrarna att lämna huset under de åtta år som de förväntas sörja fadern. Men på något sätt är det också ett självklart val för henne att isolera dem. Detta eftersom hon inte tycker att det finns några män som är tillräckligt bra för dem att gifta sig med.

Bernarda lyssnar absolut inte på någon levande människa utom det äldre hembiträdet som varit med familjen länge. Eller snarare är det så att hon låter hembiträdet uttrycka avvikande åsikter utan tillrättavisningar. Men innebär däremot inte att Bernarda ändrar sig.

Scenografin, som skapats av Julia Przedmojska, är sparsmakad. Den består huvudsakligen av en rad med gammaldags stolar och flickornas brudkistor som de också kryper in i, tillsammans i en fnissande ungflicksvärld.

Den stora spegeln över scenen adderar en ytterligare dimension, som att tjuvkika in i en hemlig och sluten värld. Och det är just hemligheterna och längtan efter kärlek som driver denna grupp av kvinnor till ett sorts kollektivt vansinne som framstår som otroligt onödigt. Ja rent av resultatet av ett elakt spel, för Bernarda är i hög grad en elak rollfigur.

Som betraktare undrar man förstås varför de unga kvinnorna inte gör uppror och bryter sig loss från denna förtryckande moder. Kanske handlar det om tidsepoken som skildras eller möjligtvis om medberoende. Det är svårt att avgöra. Därtill är det känslomässigt krävande att bevittna detta förtryck. Detta kammarspel av Lorca engagerar verkligen i Nora Nilssons regi.

The post Fantastiskt samspel i ”Bernardas hus” på Göteborgs stadsteater first appeared on Opulens.

SCENKONST. Rikard Rehnbergh har sett två sevärda barnföreställningar som spelas just nu i Stockholm: ”Julius Caesar” och ”Jefferson”.

Julius Caesar, Kungliga Operan, Rotundan, spelas till och med den 18 maj.

Jefferson, Dramaten, spelas till och med den 25 maj.

Utbudet av konst och kultur för barn boende eller på besök i Stockholm är i dag, lyckligtvis nog, så pass stort att en förälder eller farmor, lärare eller rektor kan välja och vraka i det. Tar vi exempelvis bokstaven J — J som i Jana, Jenny och Julia, som i Jaffy glass och J-dans på Jussis café i ”Fem myror är fler än fyra elefanter” — så får vi ”Jangal”, en interaktiv föreställning om miljö och klimat på Unga Klara, ”Jefferson” och ”Julius Caesar”.

”Julius Caesar” 

Den sistnämnda är en nedbantad och barnanpassad version av Georg Friedrich Händels opera seria ”Giulio Cesare in Egitto” (HWV 17) från 1724.

Maktspelet och ränkerna kring den diktatoriska kejsarens tronföljd (det var under Caesars egid och edikt Rom gick från en tämligen funktionell republik till en dynastisk monarki) under det egyptiska fälttåget är här förflyttade till skolmiljön, den som vi märkt de senaste åren alls inte skyddade och våldsbesparade utan numera utsatta och gängrelaterade skolan.

I stället för lägret utanför Alexandria en skolgård, i stället för Pompejus huvud en vit fotboll, i stället för rustningar och tunikor sportiga overaller och vida byxor.

Föreställningen ges i Rotundan, en intim sidoscen på Kungliga Operan och kanske den sista innan det är dags för den genomgripande renoveringen. Musiken (i arrangemang och med tonala tillägg av Jonas Dominique) framförs av en stråkkvartett samt en flöjtist vilket förlänar operan den nödvändiga nerv och livekänsla som ett bandat ”soundtrack” hade förtagit helt. Och speltiden på en timme är alldeles lagom. På just den här matinéföreställningen är det ett par sjundeklasser som sköter sig exemplariskt.

Magdalena Åbergs scenografi och kostymering är värd ett särskilt omnämnande: Scenlösningarna med tejp, draperier och band är smarta och symboliska; färgerna är bjärta, klara utan att vara skrikiga (läs: neon), formerna disharmoniska, aviga utan att vara fel och för tankarna till både popkonströrelsen och designkollektivet Memphis Milano.

”Jefferson”

En matinéföreställning uppe i ett ”tornrum” blir det också när Dramaten ger den mysiga men ändå smått otäcka (mord begås ju) pusseldeckaren ”Jefferson” efter bokserien av den franske författaren Jean-Claude Mourlevat (ALMA-prisad 2021). I den här fablernas värld blir igelkotten Jefferson (Peter Perski) oskyldigt anklagad för mord och måste finna den skyldige tillsammans med bästisen, grisen Gilbert (Maia Hansson).

Regissören Olle Törnqvist har lyckats få till den där mysiga fastän tidslösa känslan av en på samma gång utopisk och traditionell och, under ytan, sinister värld (hålan Twin Peaks möter Pelle Svanslös Uppsala). Även på den föreställningen är det flera skolklasser (årskurs fem) som bevistar samtidigt som en del påsklovslediga barn (från norra Sverige). Men här tryter koncentrationen en del hos barnen som är vana vid betydligt mer action, snabba klipp på TikTok och halsbrytande scener i dataspelen. Tempot är stundom makligt, för att inte säga sävligt och för tankarna till Per Åhlins och Hans Åke Gabrielssons tecknade deckarklassiker ”Hundhotellet” (2000).

Roligast är Hannes Meidal som med bravur agerar både en kontraktsmördande skinnskalle, en fryntlig busschaufför, en jazzig violinist och en snorkig kypare. Det märks hos vissa ur Dramatenensemblen, som Meidal, att de har det riktigt roligt under dessa matinéföreställningar. Fram för fler av dem: för kan konst och kultur verka som ett motgift mot våld, samhällelig förråing och gängkriminalitet?! På A svarar vi Ja, på B svarar vi Ja, på C vet vi inte…

The post Sevärd scenkonst i Stockholm – för barn first appeared on Opulens.

SCENKONST. Emma Adbåges barnbok ”Naturen”, som nu har dramatiserats av scenkonstföreningen Undantaget, speglar den kortsiktiga exploateringen av miljön. Rikard Rehnbergh skriver om en minnesvärd föreställning som knyter an till en aktuell debatt.

Naturen med Undantaget
Frösön, Östersund
Offentlig spelperiod till och med 17 april

Demonstration mot Aura Energy

Runt två tusen personer demonstrerade i Östersund mot det australiska prospekteringsbolaget Aura Energys planer på att bryta alunskiffer i Oviken invid Storsjön för att utvinna metallen vanadin, som ska användas för storskalig energilagring, och även uran om och när Tidöregeringen häver förbudet, vilket den aviserat, i sin tämligen ensidiga satsning på kärnkraft som ”fossilfritt energislag”. Inte heller har den avgörande frågan om lagring av uttjänt uran och annat kärnavfall fått en hållbar lösning.

Stora miljörisker

Om planerna blir verklighet skulle Oviken se blott den andra urangruvan någonsin i Sverige; den första var Ranstadsverket i Västergötland vid Sydbillingens platå, som i dag är ett naturreservat, men var bara verksam mellan 1965 och 1969 då 200 ton uran framställdes.

Flera experter, däribland professorer i kemi, menar tvärtemot Aura Energys vd Peter Reeve att det varken finns något miljösäkert eller beprövat sätt att bryta alunskiffer på, att det tvärtom är förenat med stora miljörisker för land och vatten, djur och människor. Cirka 55 000 boende får sitt dricksvatten från Storsjön i dag; 55 000 människor som riskerar att få sitt dricksvatten otjänligt.

Sveriges rättsliga utmaning

Till saken hör även att Sverige har en stämning från just Aura Energy hängande som ett damoklessvärd över huvudet: När den förra regeringen förbjöd uranprospektering och -brytning 2021 sände Aura Energy – som redan 2006 fick undersökningstillstånd och provborrade på sex olika områden kring Myrviken i Bergs kommun – in en stämningsansökan à 17 miljarder kronor för utebliven profit. Skulle Tidöregeringen häva förbudet, skulle stämningen samtidigt förfalla.

Dansteater på Frösön

Med dessa tankar snurrande i huvudet slår min son och jag efter demonstrationen oss ned i en källarlokal på Frösön, tvärsöver Storsjön (Surfbukten) från Östersund, för att se scenkonstföreningen Undantaget ge en scenversion av Emma Adbåges (Augustprisbelönad för Gropen 2018) barnbok Naturen (2020), som hon både skrivit och tecknat.

I den berättar ett kollektivt vi om Naturen (med stor bokstav). Hur härlig den är till en början men hur jobbig den blir efter ett tag. Snön som alla längtar efter men ingen vill skotta och som till slut tippas i sjön: ”Lite synd att man inte kan bada i sjön längre bara, för den blev så konstig av all snö som kastades där i vintras.” De röda löven som blir bruna och måst sopas upp: ”Till slut åker motorsågen fram och linden kapas med ett brak.” Vårregnet som gör att (o)gräset tar fart och måst rensas bland husen: ”Sådär! Lite asfalt blir fint. Nu ska vi inte behöva oroa oss för ogräs eller onda ryggar mer!”

Klargörande föreställning

Det illustrerar på ett klargörande sätt hur korttänkt människan kan agera: sjön är otjänlig och linden obönhörligen fälld och asfalten täcker effektivt över fotosyntes och växtlighet. En gruva kan alltså ha samma effekt på den jämtska bygden, på vattendragen och en vid omkrets däromkring. Det slår mig att både boken och teatern redogör för barnets blick på en tanklös och okunnig vuxenvärld.

Med små medel – en pausering på rätt ställe, ett ryck i benet, en snedvriden grimas, ett fnys i näsan – förmedlar de två skådespelarna/dansarna (Irma von Platen och Elin Hallgren) denna om inte korttänkthet så kluvenhet inför naturen som många så kallade vuxna människor ger prov på, som exempelvis urangruvor i annars orörd natur. Föreställningen har rubricerats ”en tragikomisk dansteater”: I slutänden känns det mera som en tragedi än komedi.

The post ”Naturen” – en klargörande föreställning first appeared on Opulens.

TEATER. Lena Torquato Lidén har sett ”Bränder” på Göteborgs stadsteater och anser att det är en mästerlig föreställning om krigets följder.

Bränder
Göteborgs Stadsteater Studion
28 feb – 2 april, barnpassning 22 mars!

Wajdi Mouawads pjäs ”Bränder”, i regi av Natalie Ringler, tar sin början i att en mor har dött och hennes vän notarien bett hennes vuxna tvillingbarn att bevittna det testamente hon formulerat. I det beskrivs uppdrag som barnen ska utföra. Den unge mannen får en anteckningsbok och kvinnan får en jacka med nummer 72 på ryggen och de får varsitt brev, ett till en bror, de inte haft kännedom om, och ett till en fader som de hört är död i hemlandet och som de, i vuxen ålder, aldrig har träffat.

Sonen reagerar med ilskan hos den som i hela sitt liv tyckt att hans mor varit en satmara. Båda går i väg utan att anta sina uppdrag. Sakta från denna punkt utvecklar sig historien om en mor som före sin död har varit helt tyst under en lång tid.

De åtta skådespelarna på scenen spelar var och en många olika små roller på ett ypperligt vis och föreställningen måste sägas vara ett mästerverk. Här gestaltas ett underliggande hotande våld och kaoset i ett krig som påverkat alla så starkt att det inte längre är möjligt att tala om vad som genomlevts.

Den till sist återfunna sonen spelas så starkt och övertygande av Ashkan Ghods att det är omöjligt att inte bli starkt berörd för att inte säga upprörd. Den återfunna sonen är nämligen en typisk sadistisk översittare.

Modern spelas av Maria Salomaa med otroligt tuff och hård mimik som avslöjar allt hon varit med om.

Aldrig kommer jag att glömma scenen, som är den enda riktigt grafiskt tunga precis före pausen, där en buss fullastad med flyktingar brinner och de som försöker fly skjuts.

Det vore önskvärt att alla de politiker, ”experter” och tyckare som slår på krigstrummorna just nu fick se den här föreställningen. Då skulle de bli påminda om vad människor tyvärr är kapabla till att göra mot varandra.

The post ”Bränder” är ett mästerverk om krigets trauman first appeared on Opulens.

TEATER. Rikard Rehnbergh har sett ”Den långa flykten”, i regi av Alexander Mørk Eidem, och konstaterar att ”föreställningen är som klippt och skuren för en spännande matinéupplevelse”. Men noterar också att det finns ett tydligt anarkistiskt budskap.

Den långa flykten av Richard Adams
Regi: Alexander Mørk Eidem
Lista över medverkande hittas här.
Kulturhuset Stadsteatern

Det finns en nyckelreplik i Richard Adams antropomorfiska epos ”Den långa flykten” om en skock vildkaniner som flyr en relativt trygg (fastän hierarkisk) tillvaro för en desto osäkrare fast samtidigt fortlevnadsbar framtid. Det är kapten Järnek som säger den: ”Människan nöjer sig inte förrän hon har fördärvat jorden och utrotat alla djuren!” Osäkert om det står så ordagrant i boken men det sägs så i Kulturhuset Stadsteaterns inscenering.

”Den långa flykten” är inte direkt en franchiseserie men romanen (som är allt annat än lättläst eller barnvänlig) kom ut 1972 och den tecknade filmen (mycket sevärd och i stycken kongenial med romanen) sex år senare, en lång tv-serie à 39 avsnitt av samma regissör, Martin Rosen, kom kring millennieskiftet samt en uppföljare, ”Flykten från Efrafa”, år 2003 (som inte alls håller samma höga klass och stringens som originalet). Nu är alltså turen kommen till teaterscenen och Kulturhuset Stadsteatern, i Sverige, och det är inte helt fel.

Föreställningen, i Alexander Mørk Eidems regi, är som klippt och skuren ge en spännande matinéupplevelse till både barnbarn (från 9 år) samt mor- och farföräldrar. Inte en utpräglad musikal men ändock med mycket musik och många musikaliska (som i musikal) inslag, vilket väl blivit något av Mørk-Eidems signum; han har gjort det förr på Kulturhuset Stadsteaterns scen med Kiplings ”Djungelboken”, Dahls ”Häxorna” och Dumas ”De tre musketörerna”.

Förutom en fond med en ömsom gyllengul och intensivt brinnande sol (ren kärnenergi), ömsom blodröd och illavarslande måne står en pylon i centrum på scenen. I toppen av pylon sitter en batterist (Anna Lund) som går loss på trummorna under hela föreställningen. Trummorna ledsagar skeendet och ger det en ytterligare nerv (som om det behövdes). Osökt kommer jag att tänka på Antonio Sánchez’ solobatteri i Alejandro González Iñárritus mästerverk ”Birdman” från 2014.

Två mobila ramper verkar som övrig rekvisita. Ramperna fungerar än som berg och kullar, än som båt och brygga, än som hål och hålor. Lika sinn- som uppslagsrikt.

Kaninerna försöker (som kanske tur är) inte ens likna kaniner utan ser mest ut som ett kamouflagemålat gäng ur ”Mad Max”, ”Robin Hood” eller ”Hunger Games”. Störst (publik)triumfer firar Jörgen Thorssons fiskmås Kehaar som från sitt fågelsperspektiv hjälper kaninerna. Med styrlinor i en sittsele sveper Kehaar gång efter annan över publiken, skriar och skrockar i högan sky och ger barnen high five och släpper en och annan slemmig fisk ur sitt grepp.

I boken har Adams skapat ett nyspråk, eller snarare kaninspråk, Lapine, som klingar något litet som Orwells Newspeak (”1984”) eller Burgess Nadsat (”A Clockwork Orange”) men kanske allra mest om den arabiskadoftande vokabulären, sufiflirten och mystiken i Frank Herberts Duneserie. ”Den långa flykten” är späckad av andlighet och översinnlighet och ligger, också där, således helt rätt i tiden: 52 år senare.

Boken, och filmen, har en tydlig politisk prägel. En klassisk allegori. De med illvilligt uppsåt och patriarkalt herravälde (läs: gubbvälde) tillskansar sig makt genom förtryck, hierarki, angiveri, lydnad och kuvning. Det har Mørk-Eidem spunnit vidare på genom att likna befälskaninerna vid rigida militärer och de utbrytande kaninerna vid frihetstörstande flyktingar. Militarismen förstärks av att militären bär militärgröna stridshjälmar, vinröda bombarjackor och stålhättade kängor. Mot det ställs separatisternas frihetlighet, affinitet, anarkism, direkt aktion och dito demokrati. Och vilka tror du vinner till slut?!

The post ”Den långa flykten” ‒ spännande allegori med anarkistiskt budskap first appeared on Opulens.

TEATER. ”Det hela är synnerligen skickligt genomfört. ’Fem scener Norén’ blir verkligen en minnesvärd upplevelse, en riktigt stark sådan.” Det skriver Jonas Lindman, som sett den aktuella föreställningen på Dramatens lilla scen.  

De realistiska scener som ofta utmärker Lars Norén-uppsättningar, där relationella spänningar ställs på sin spets, får en annan gestaltning i Markus Öhrns aktuella iscensättning på Dramaten. Den är hämtad från Norén-pjäserna ”Hebriana”, ”3.33.93”, ”Så enkel är kärleken” och ”Andante”. Med titeln ”Fem scener Norén” spelas den på Dramatens lilla scen.

Den här uppsättningen betonar det sorgliga i allas vår existens, men vi förmås nu att skratta åt tragiken. Markus Öhrn skapar nämligen något som känns både nytt och spännande.

Med masker, som försetts med stora ögon och stela munnar, samt peruker och förvrängda röster spelar sex av Dramatens skådespelare upp de fem scenerna. Det är på en och samma gång avskalat och intimt. Skådespelarna försöker inte att framhäva sitt agerande utan snarast minimera det men ändå lyckas de göra skådespeleriet stort, rent och naket.  

Det blir en annan version av verkligheten som gestaltas, mycket beroende på maskerna. Det tragikomiska lyfts fram. Och nog igenkänns det som norénskt ändå. Den mörka humorn hos Norén sätts i förgrunden. Jag tycker inte heller att upplevelsen av scenerna förlorar sitt djup även om de är insatta i en ny och väldigt annorlunda kontext.

Regissören Markus Öhrn verkar avgjort hysa en förkärlek för det absurda, men även för det komiska. Här skakar han om publiken.

I den sista av scenerna har en stor bebis nedsölat fötts fram och säger att världen är det enda fruktansvärda ställe där den kan existera. Det blir som en sammanfattning av vad hela föreställningen ytterst handlar om. ”Bebismänniskan” upprepar repliken flera gånger och det blir det sista som sägs innan hela ensemblen samfällt försvinner ut genom en av dörrarna.  

Alla har nog hört ordet ”Norénjul”. Ja, jag skulle tro att de flesta av oss känner igen begreppet. Det handlar om ångest och förgiftade relationer, för mycket alkohol och tragiska sexuella relationer. Scenerna som spelas upp knyter starkt an till detta tema.

Mellan varje scen är det en liten paus, ridån dras för som på en liten marionetteater, samtidigt som det spelas upp en entonig melodi, och publiken får pusta ut och återhämta sig mentalt efter känslan av att ha varit med om ett riktigt oväder. Man har gått igenom en Norénscen och kan pusta ut.

Scenerna är ungefär en halvtimme långa och jag tycker speciellt mycket om den tolkning som Markus Öhrn gör av den sista scenen ur ”Andante” som handlar om livet på ålderns höst.  

Det hela är synnerligen skickligt genomfört. ”Fem scener Norén” blir verkligen en minnesvärd upplevelse, en riktigt stark sådan.

The post Omskakande och minnesvärt när Öhrn tolkar Norén first appeared on Opulens.