FILMFESTIVAL. Malmö blir åter centrum för nordisk arbetarfilm när Arbetarfilmfestivalen arrangeras i helgen. Under tre dagar samlas filmer, samtal och workshops om arbete, rättvisa och förändring på Glokala folkhögskolan.

Åttonde upplagan av filmfestivalen

Malmö står åter i centrum för nordisk arbetarfilm när den åttonde upplagan av Nordiska arbetarfilmfestivalen går av stapeln i helgen, den 14–16 november 2025.

Under tre dagar fylls Glokala folkhögskolan i Malmö av filmer, samtal och workshops som tar sig an några av samtidens mest brännande frågor om arbete, rättvisa och förändring. En bred festival med fokus.

– Festivalen riktar sig till alla som är intresserade av solidaritet och arbetarrörelsen, särskilt arbetare, aktivister och studenter, säger Talat Bhat, en av arrangörerna.

Festivalen, som sedan 2017 har etablerat sig som Nordens enda filmfestival med fokus på arbetarfilm, samlar filmskapare, fackföreningar och engagerade samhällsmedborgare i ett möte mellan kultur och politik. Målet är att skapa en arena där film blir ett verktyg för reflektion, organisering och samhällsförändring.

– Vi hoppas att besökarna lämnar festivalen inspirerade, med nya perspektiv på kollektiv organisering och en starkare känsla av gemenskap.

Klimat, digitalisering och global rörlighet

Årets tema kretsar kring arbetarrörelsens roll i en snabbt föränderlig värld. Bland de ämnen som står i fokus finns klimaträttvisa, digitaliseringens påverkan på arbetslivet och den växande globala rörligheten av arbetskraft. Genom filmvisningar, panelsamtal och interaktiva workshops vill festivalen väcka samtal om hur en modern arbetarrörelse kan se ut – och vilka utmaningar som väntar i framtiden.

Efter de digitala upplagorna under pandemin fortsätter festivalen att kombinera lokalt och digitalt deltagande. Förutom visningarna i Malmö planeras digitala programinslag som gör det möjligt för publik över hela Norden och världen att ta del av evenemanget.

Dessutom arrangeras lokala visningar i samarbete med fackföreningar och kulturorganisationer runtom i regionen.

En mötesplats för fler röster

Arbetarfilmfestivalen vill utmana bilden av vem som räknas som arbetare och vad arbete egentligen betyder i dag. Genom att öppna upp för olika perspektiv hoppas arrangörerna skapa en mötesplats för både veteraner inom arbetarrörelsen och nya generationer som söker social rättvisa i en globaliserad värld.

Festivalen arrangeras av filmkollektivet RåFILM i samarbete med ABF, Byggnads Skåne, Elektrikerförbundet och Folkets Bio Panora. Den stöds av Arbetarrörelsens Kulturfond och flera fackliga organisationer.

Med sitt fokus på både historia och framtid vill Arbetarfilmfestivalen i Malmö visa att arbetarfilmen fortfarande har mycket att säga – kanske mer än någonsin.

– Missa inte filmvisningarna, debatterna och möjligheten att nätverka med likasinnade under festivalens tre dagar, säger Talat Bhat.

REDAKTIONEN

The post Filmfestival lyfter framtidens arbetsliv och klimaträttvisa first appeared on Opulens.

POLITIK. ”Oenighet är något vi måste leva med. Demokratins främsta egenskap är att den fredligt kan hantera denna oenighet. Och på grund av det blomstra.” Stellan Lindqvist reflekterar över vårt behov av oenighet och en intellektuell infrastruktur.

Skulle man vara enig med närstående människor om allt så visste man säkert att man var i helvetet. Om ett sådant helvete skrev Joakim Pirinen en gång en pjäs: ”Familjen Bra”.

I familjen Bra sa man ”Va’ bra” om allting. Om utsagornas inneboende logik var man obekymrade. Allt var bra. När någon sa att han haft ihjäl personen X sa man Va’ bra. Sådana familjer är förstås ovanliga, finns kanske inte. Än mindre samhällen.

Vad i så fall då med Kim Jong-uns Nordkorea? Där räcker det inte att man är tyst oenig, där måste man vara aktivt enig. Tystnad väcker misstankar. 1984, storebror ser dig, Tankepolisen. Otänkbart? Inte helt.

Det finns två sätt att hantera oenighet. Man drar sig undan, tänker kanske att oenigheten är lite farlig, att trevnaden äventyras, att de egna ståndpunkterna vid en närmre granskning kanske inte håller. Eller så kommunicerar man: man samtalar, man diskuterar, man debatterar. Tre sätt. Tre modus.

Samtalen. Man sitter med en god vän framför brasan med ett glas rött i handen. Idéer, tankar och infall flyter lättjefullt fram. Motstridiga åsikter, om de skaver något, lämnas bekymmersfritt för ett annat ämne, ett annat infall. Något centrum finns inte. Kanske har vännerna efter kvällen lärt sig ett och annat, egentligen oviktigt vad. Kanske upptäcks ett guldkorn i flödet. Att ”vinna” är oviktigt, rent av undviker man det. ”Det finns ju alltid två sidor av saken”.

Andra samtal har ett centrum, runt detta centrum rör sig samtalet. Idéer, tankar och infall kretsar till att börja med ganska fritt. Utvecklingssamtalet, parsamtalet med psykologen. Det är en balansgång på en slak lina. Mycket står på spel, mycket kan stå på spel. Självaktningen kanske, en av de tyngre beståndsdelarna i våra liv. Även professionellt lett kan samtalet sluta med skrik och smällande dörrar. Kanske slutar det med viktiga insikter.

Det ser autentiskt ut, men är en illusion.

Debatten har andra arenor. Tv-rutan, nätet, tidningarnas opinionssidor. När vi ser partiledarna i rutan så ser de ut att lyssna, de nickar, de ler, skakar på huvudet och det hela ser ut som en diskussion. Det ser autentiskt ut, men är en illusion.

Det de söker är det obevakade stället där de kan slå in en boll och få en poäng, ibland som forward, ibland som back. Det är ett spel och vi vet det, men går på det. Vilket är poängen. Samma gäller de miljarder debattliknande inlägg som finns på nätet. Det är vi, åskådarna, läsarna, konsumenterna av informationen och idéerna som är målet. Det är där bollen skall in. Jo, ett spel är det. Är det oviktigt? Nej. Är det intressant? Oftast inte.

Diskussionen är annorlunda. Den utspelar sig mellan ett fåtal människor, två eller flera. Det finns ett ämne, det finns teser och det finns argument för teserna.

Om diskussionen gäller sommargyllingens häckningsbeteenden mellan ett gäng ornitologer lär diskussionen flyta smärtfritt fram.

Mindre smärtfria och notoriskt svårnavigerade är diskussioner om religion och politik. Särskilt politik, eftersom religionen blivit dimmigare och därmed mer opratbar och politiken antagit något av religionens subjektiva väsen.

En statsvetenskaplig seminariediskussion ser förstås annorlunda ut. Renare. Här är värdeomdömen bannlysta, centrala begrepp och teorier är hyfsat väldefinierade, ämnet tydligt. Man beskriver, diskuterar samband. Inget är bra eller dåligt. Det är eller är inte.

För den engagerade medborgaren räcker naturligtvis inte detta – en anemisk diskussion tömd på liv och allvar. Politiken är ju ett helt, en del av livet, vill uträtta något, den är mina önskningar och min ideologi (det vill säga bilden av samhällets ”verkliga” och önskade funktionssätt) – men också mina många och väl införlivade och därför dolda fördomar och attityder. Det är en trög materia. Det är främst i de tidiga vuxenåren när identiteten är i vardande som perspektiv kan förändras och grundläggande argument förkastas. Socialt kostar det inte mycket och euforin är påtaglig.

Tydliga empiriska argument är förstås lättare, principiellt är det ju då möjligt att visa vad som är sant och osant. Om inte annat kan man ju googla. ”Vad kostar ett kärnkraftverk att bygga?” Värre är det när argumenten är ideologiskt infärgade. När till exempel ord som rättvisa, frihet, egenansvar dyker upp.

Då utmanas inte bara argumenten utan också argumentens humusskikt, det icke synliga, det känsliga, ingrodda böjelser, en livshistoria, en identitet.

För några försvaret för privilegier och status. För andra upplevda orättvisor, en drivande empati, behovet att bara göra ”gott”.

Man landar i ändlösa diskussioner om mål och medel.

Utbudet av argument är gränslöst. Och för varje huvudargument finns dessutom möjliga pro- och contraargument. Och för dessa, i sin tur, nya pro- och contrargument. Så håller det på.

När ett argument är förbrukat kan man fly till ett annat. Med åren och efter otaliga repetitioner och justeringar tenderar den politiska hållningen flyta samman och härda.

”Saklig” blir sällan en diskussion om politik eftersom dess fundament inte är saklig, inte ens om de grundläggande värderingarna lyfts fram och tydliggörs blir den saklig. ”Vem vill inte allas fred och frihet, vem vill inte allas välfärd?” Man landar i ändlösa diskussioner om mål och medel.

Tydligast var den politiska diskussionen när den löpte längs en höger-vänsterskala, när den liknade ett nollsummespel (vi får mer, ni får mindre), när den var överblickbar. När, som nu, den blir alltmer affektiv liknar den alltmer ett krig, stringensen kastas på sophögen och argumenten förvandlas till höga tillrop: ”det är min åsikt!”.

Man kan tycka att detta låter dystert, men det dystra är inte att vi tycker olika, det dystra är hur vi tycker olika. Med respekt, tolerans eller utan?

I Ronny Ambjörnssons klassiska verk ”Den skötsamme arbetaren” beskrivs, decennierna efter den allmänna rösträtten, arbetarens väg mot medborgerligt ansvarstagande. Och inte bara arbetarrörelsen spelade här en roll, det gjorde även nykterhetsrörelsen och frikyrkorörelsen.

Man anordnade bildningsaftnar, bokcirklar, föreläsningsaftnar, diskussionsaftnar. Man ville erövra någonting, även det borgerliga kulturarvet. Man skrev protokoll, man röstade, man voterade. Man lärde sig det demokratiska hantverket.

En annan sak, märkligt bortglömd, är vikten av en stark intellektuell infrastruktur.

Poängen är, och var: utan ett kunnigt folk med ett hyfsat bildningsbagage (utblick!) kommer framtiden bli svajig. Få saker kan därför i dag vara viktigare än att rusta upp en hårt förslummad skola. Där börjar det och där går saker och ting att förändra. Framtiden inte minst.

En annan sak, märkligt bortglömd, är vikten av en stark intellektuell infrastruktur. Det vill säga en stor grupp av självständiga intellektuella med stor bredd som kan ge vägledande referenser till filosofi, humaniora, idéhistoria, samhällsvetenskap och naturvetenskap. Som är mer inriktade på att skapa insikter än torgföra åsikter, som kan skapa sammanhang i en fragmenterad värld.

En sådan grupp av intellektuella finns förvisso, men har blivit tunn. Landets kultursidor (ett exempel) domineras oftast av formuleringsglada krönikor där den specifika vikten är försumbar. Läst, sen glömd.

Lätt att glömma är att stora civilisationer som försummar de intellektuella inte förblir stora.

Oenighet är något vi måste leva med. Demokratins främsta egenskap är att den fredligt kan hantera denna oenighet. Och på grund av det blomstra.

The post Stellan Lindqvist: ”(O)eniga vägar” first appeared on Opulens.

SAMSPEL. “I det reella samtalet växer mina idéer ur andras. I det reella samtalet håller ord och tankar jämna steg,” skriver Carsten Palmer Schale i denna tänkvärda essä om språkligt samspel.

Montaigne skapade essän. Essän är en nära släkting till samtalet. Därför skriver gärna essäförfattare också om samtal. I sin egen stilbildande essä, Om konsten att samtala, skrev Montaigne, att ”den nyttigaste och naturligaste övningen för vårt intellekt är enligt min mening samtal”.

Situationen i vilken vi samtalar – talar oss samman – är en av mänsklighetens själva grundsituationer.

I varje reellt samtal tvinnas vårt behov av gemenskap samman med vårt behov att uttrycka oss. Men också våra behov av känslor och kunskap. I det goda samtalet blir människan med andra ord som mänskligast. Eller som Artur Lundkvist konstaterade: ”I begynnelsen var uttrycksbehovet”.

Om vi inte får fatt i språkets ursprungliga uppgift att föra över en tanke och få ett gensvar blir inget samspel av; inget utbyte, ingen responsivitet, inget självstyre, ingen stimulans. Bara ödsliga monologer och strömmar av ord. Brådskan och ytligheten är svurna fiender till samtalet. Ingenting, antydde Kierkegaard, är löjligare här i världen än att ha bråttom. Det löjliga och det tragiska har dessutom en lång och gemensam gräns. Hetsen och hastighetsfixeringen gör att vi missar väsentligheternas vägskyltar.

Allt kollektivt buller är inte samtal. Samtal är utbyte. Samtal är redskap för gemenskap och medvetenhet. Utbyte har att göra med förmågan att ge och att ta emot. Att lyssna inåt och att fråga utåt. Den som, allvarligt sinnad, frågar om mycket brukar också lära sig mycket. Illusionsfritt menar La Rochefoucauld: ”Orsaken till att så få människor kan föra en angenäm konversation är att alla tänker mera på vad de själva säger än vad de övriga i sällskapet säger.” I det reella samtalet växer mina idéer ur andras. I det reella samtalet håller ord och tankar jämna steg.

Vi tenderar att bli fångar i bruset.

Den skapande ensamheten ger näring åt gemenskapen, som förtvinar i det mekaniska rutinpratets allt håglösare turer. Det är tyvärr dessutom så, att trängtan till sällskap ofta är fruktan för sällskap – eget. Ensamheten – den valda – och gemenskapen förutsätter således varandra som myntets båda sidor. Förberedelse för samtal fordrar ett stort mått av ensamhet. Samtidigt finns ett starkt band mellan allvarligt tänkande och seriös läsning. Eller som Lichtenberg skrev: ”En bok är en spegel; när en apa tittar in, kan en apostel se ut.”

Men ens förmåga att tala tydligt är också beroende av mottagarens tal- och förståelsevanor (Läs Gadamer). Inför många människor känner man måhända att språket inte bär. Med andra kan man samtala utan ord. ”Men det förutsätter vanligen”, skriver Arne Andersson, ”att man har ett hav av förståelsefulla samtal bakom sig.” Emerson har fint beskrivit den skapande tystnad som uppstod när han och Carlyle träffades just för att tiga tillsammans.

Men på den moderna människans rädsla för sig själv följer ofta en rädsla för tystnaden. Vi tenderar att bli fångar i bruset. Den som vill övertyga får inte heller slå för hårt i övertalningens dörrar. Den gode samtalaren är en nyansernas mästare. Samtalets etik får inte förglömmas. Grundläggande är förmågan att vara oense utan att bli osams. Att argumentera utan att insinuera och att i det djupas personliga odla ett slags opersonlighet.

Goethe samtalade knappast med sin Eckermann, även om Eckermanns verk kallas ”Gespräche mit Goethe”. Goethe var helt enkelt för överlägsen – och för medveten om sin överlägsenhet. Och Eckermann är alldeles för underdånig och tacksam för den gamle mästarens frikostiga beröm.

Riktiga samtal är den äkta radikalismens stöd och grund.

En liknande relation förelåg mellan Boswell och Dr Samuel Johnson. Även om Boswell var långt mindre lättimponerad än Eckermann. Likafullt var Johnson briljant på ett sätt som Boswell inte riktigt var. Johnson behärskade för övrigt – till fulländning – något som är gemensamt för det reella samtalet och den goda essän: konsten att handskas med banaliteter. Både så, att de stora frågorna speglas i det banala och så, att det banala får en bestämd funktion i ett medvetet mönster.

Tanke och känsla trivs väl ihop. Men man måste acceptera ett slags arbetsfördelning: ”Jag vägleds av förnuftet, men inspireras av känslan”, sa exempelvis Russel. Ofta lyser tankarna upp vägar dit känslan själv aldrig skulle hitta. Lika ofta leder känslan tanken mot viktiga sanningar. Känslan öppnar så att säga dörren för den tanke som stiger in. Men viljan till sanning och objektivitet är ofta undervärderade – men ofta även övervärderade – dygder. Att det ljugs för mycket och det alldeles i onödan blev hur som helst en slutsats i Sissela Books ”On lying”.

Riktiga samtal är den äkta radikalismens stöd och grund. Att vara radikal är att vilja och kunna tänka till punkt (det är innebörden i ordet radikal, från latinets radix = rot). Att vara radikal är att vilja se åtminstone de hundra första aspekterna. Maximal objektivitet – och subjektivitet! – är maximalt aspektseende. Ju ytligare ens idéer är, ju lättare är det att finna dem. Ju färre idéer man har, desto lättare bör det rimligen vara att kombinera dem. Om den svenska debatten brukar det ju heta, att den bara rymmer en idé i taget. Det kunde möjligen gå an, om den var vettig. Men som vår Dr Johnson uttalade en gång i en förkrossande dom: ”Karlen har bara en idé, och den är felaktig.”

Radikalism i denna anda är naturligtvis den opportuna radikalismens raka motsats; precis som medvetenhet värd namnet måste vara negationen till vad som alltför länge och ofta omhuldats: ”att vara medveten om och att rätta sig efter vilka föreställningar med vidklibbande jargong som noteras högst på opportunismens börs.” Denna tanke, som är filosofen och filosofilärarens Arne Anderssons skrevs ner 1980, dvs. för snart 50 år sedan. Idag är situationen, enligt min mening, långt värre.

Det totalitära tänkandets folk är släktingar med ytlighetsivrarna. De känner bara till diktat och underkastelse, knappast samtal. Det går bra att till exempel tänka sig Per Albin och Kallio samtala, men inte Hitler eller Stalin. Milovan Djilas Samtal med Stalin är inga samtal – än mindre är Hitlers ”bordssamtal” det. För övrigt är det inte heller så upplyftande att läsa Luthers Bordssamtal. Men gör gärna det, som övning.

Den fungerande gemenskapen liksom det goda och reella samtalet kräver respekt för individens frihetszoner. Användningen av frihetszonen är rentav den utvecklade individens förutsättning. Och därmed också gemenskapens och samtalets. Den politiske teknokraten är blind för de existentiella frågorna och därför farlig – inte minst i politiken.

Alla riktigt onda människor saknar humor. Men det gör kanske helgonen också?

Humor och samtal hör också samman. Kvickhet kan förstöra samtal. Programmatisk rolighet och ambitiös lustighet gör det alltid. Men människor utan humor är en slags invalider. Ett organ att uppleva världen med saknas. Som hos den blinde eller döve. Och då kan en del otrevliga egenskaper utvecklas desto mer och kompensatoriskt. Envishet, självupptagenhet, förvänd idealism, maktvilja, känslostopp. Kommunister och nazister tycks alltid sakna humor. En del litteratur- och kulturkritiker också! Alla riktigt onda människor saknar humor. Men det gör kanske helgonen också?

Att a priori betrakta åsiktsmotståndare som idioter är ingen bra utgångspunkt för det offentliga samtalet.

Saklighet odlar tvivel och tveksamheter. I det reella samtalet är den klokes villrådighet inte något svaghetstecken, vilket kanske i förstone förefaller besynnerligt. Swift noterade med sympati hur de kunskapsrika ”blir förvirrade av överflödet av åsikter och har svårt att välja.” Och det är den kloke Russel som hävdat att ”felet med vår värld är att de dumma är så säkra på sin sak – och de kloka så fulla av tvivel.” Vördnad för det som är större än en själv kännetecknar för övrigt religionen – precis som den utmärker sakligheten. Detta är något som exempelvis pastor Sturmark missat. Det hela har naturligtvis med mognad att göra.

Samtalets språk är i viss mening amatörens, autodidaktens.

Martin Heidegger, som väl bland vanliga dödliga mest är känd för sin dunkelhet, talar ovanligt tydligt när han gisslar dem som slavar under det anonyma ”man”:

”Vi roar oss och har trevligt som man roar sig, vi ser, läser och dömer om konst och litteratur som man läser och dömer, vi drar oss tillbaka från mängdens vimmel som man drar sig tillbaka, och vi uppröres över det som man finner upprörande.”

I de reella samtalen skärps känslan för det väsentliga. Att söka svaren, men också frågor som vi har ”överblivna” svar på. Willy Kyrklund inleder sin ”Mästaren Ma” med de undersköna orden; ”Jag söker den fråga på vilket människolivet är ett svar.”

I sitt gröna Walden konkretiserar Thoreau problematiken: ”Jag hade tre stolar i mitt hus – en för ensamhet, två för vänskap (samtal, min anm.) tre för sällskap.”. Det är viktigt att genomskåda konventioner och genomleva traditioner. Att bli sig själv är också att avlägsna jagfixeringar och nå ner till det gemensamma. ”Det som är botten i dig är också botten i andra”, heter det ju förresten hos Ekelöf.

Hos de stora essäförfattarna återkommer en sak ofta: varningen för kvickhuvuden (det är därför jag ogillar de vanligaste göteborsskämten, trots att jag är urgöteborgare; eller kanske just därför). Tråkigare än folk som aldrig skämtar är ju endast folk som bara skämtar. Också skämtet är en alldeles för allvarlig sak för att överlämnas åt professionella. ”Kvickheten är förståndets apa”, konstaterade Thorild.

Avslutningsvis. Samtalets språk är i viss mening amatörens, autodidaktens. Amatörens språk är sökande, trevande, avlyssnande, försiktigt erövrande, ständigt omprövande.

The post Helgessän: Anteckningar om samtal first appeared on Opulens.

FESTIVAL. Den 17-19 mars är det dags för Umeås internationella litteraturfestival Littfest. Även om möjligheterna för en publikfylld festival ännu är oklara, väntas ett brett program.

Ännu är på det grund av coronapandemin oklart om salongerna kan fyllas. Arrangörerna har tidigare gått ut med att festivalen blir av – om än i anpassat format, och att det värsta som kan hända är att hela festivalen blir digital.

Kvar från förra året finns konceptet Littfest-TV, där två programledare guidar publiken mellan scensamtalen, och där publiken ges möjlighet att chatta och ställa frågor. I år innehas programledarrollerna av kulturprofilerna Viktor Asbaghi Sandström och Denise Bergström.

Programpunkter fortsätter att presenteras löpande: bland annat blir det samtal om exofiktion med Ida Therén, Helena Fagertun och Augustvinnaren Elin Cullhed, samtal om släktband och familjeknutar med norska succéförfattaren Vidgis Hjort, och ett samtal om tystnad i kolonialismens spår mellan författarna Ann-Helén Laestadius, Elin Anna Labba och Mats Jonsson.

Littfest är Sveriges störa litteraturfestival och har arrangerats i Umeå sedan 2007, och har lockat 20 000-25 000 besökare till 70-100 programpunkter under de senaste åren innan pandemin.

Besked om årets festivals slutgiltiga utformning väntas i mitten av februari.

Anna Brynhildsen

The post Littfest presenterar nya programpunkter first appeared on Opulens.

FACKLIG KAMP. Den 12-14 november arrangerar filmkollektivet RåFilm Arbetar Filmfestivalen i Malmö. Ett internationellt samarbete som lyfter facklig kamp genom filmvisning, workshops och samtal. 

Arbetar Filmfestivalen (Nordic Labour Film Festival – NLFF) arrangeras årligen sedan 2017 i Malmö av filmkollektivet RåFilm och den 12-14 november är det dags igen. Under helgen visas filmer som på något sätt belyser facklig kamp eller en arbetsplatskamp. Det primära syftet är att mötas, organisera och inspireras av varandra för att tillsammans kunna skapa en bättre framtida värld.

– Vi vill skapa en plats där personer som har olika konflikter på sin arbetsplats, som är aktiva i olika fackförbund eller nyfikna på organisering kan komma samman och lära av varandra, säger Alex Veitch, del av RåFilm och en av grundarna till Arbetar Filmfestivalen.

RåFilm är ett filmkollektiv som kombinerar film med aktivism genom att jobba med filmproduktion som berör samhällsfrågor och ifrågasätter normer. Arbetar Filmfestivalen är den största i Norden i sitt slag och del av ett större nätverk av arbetarfilmfestivaler runtom i världen. Det började när Talat Bhat, del av RåFilm och medgrundare till Arbetar Filmfestivalen, träffade Anna Burton från London Labour Film Festival i England.

– Nu har vi funnits i 20 år och har en lång historia bakom oss. Det vi gör är någonting helt nytt, säger Talat Bhat.

Helgens program består av filmvisningar, samtal och workshops. Festivalen öppnar med filmen Flickorna i Dagenhem om Rita O’Grady som drog igång strejken i Fords bilfabrik 1968, som blev starten på lagen om lika lön för lika arbete. Filmen Extremvåld bryter tystnaden om polismord på svarta i Storbritannien och i dokumentären Italiens affärer skildras Italiens ekonomiska politik under den första oljekrisen 1977.

– Vi tänker att film gör det möjligt att hamna på andra platser och att ta del av andras erfarenheter på olika ställen på jorden, berättar Veitch.

Många av årets programpunkter berör organisering i olika former och ett annat fokus ligger på klimatet och fackföreningens roll i att stoppa klimatförändringarna. Det blir workshop i social permakultur och Afrikagruppernas medlemmar kommer och pratar om matsuveränitet och bygger vidare på sin fotoutställning The Future is Female Farming. Ett tredje aktuellt ämne under Arbetar Filmfestivalen är vården.

– Vi har ju sett de brister som fackföreningsrörelsen länge har vetat om men som i och med pandemin har kommit till offentlighetens kännedom, säger Veitch.

Till temat kommer människor som deltog i den trettio dagar långa sjukhusstrejken i Berlin 2020-2021. Panelsamtalet Knegarpension handlar om hur pensionssystemet drabbar de lågavlönade, kopplat till rapporten Knegarpension: fyra förslag för ett nytt pensionssystem. Det och mycket mer står på programmet inför helgen.

Arbetar Filmfestivalen vill vara en del i att överbrygga hur fackföreningsrörelsernas verksamhet ser ut i förhållande till migranters situation på arbetsmarknaden.

– Vi ser situationer som liknar feodala system där man är helt utsatt till sin arbetsgivare utifrån sin arbetsplats och sin migrationsstatus.

Förhoppningen med filmfestivalen är även att öka det fackliga engagemanget, både i de befintliga fackförbunden och på arbetsplatsen.

– Och självklart att Malmö ska vara en plats för arbetarfilm och filmskapare som jobbar med radikal film, avslutar Veitch.

The post Arbetar Filmfestivalen i Malmö lyfter facklig kamp first appeared on Opulens.

POLITIKVECKA. Järvaveckan återuppstår i fysisk form 2022 – och inleder ett samarbete med Dramaten i Stockholm.

Syftet är att främja riktiga samtal, inkludering och mångfald, och Dramaten blir också ytterligare en spelplats under politikerveckan 1–5 juni.

“Det känns viktigt och otroligt inspirerande att inleda samarbete med Järvaveckan. Sveriges nationalscen skall vara tillgänglig för alla och vi är övertygade om att detta samarbete är ett steg i den riktningen, att vi kan välkomna fler till teatern, men att vi också tar steget ut och möter publiken i Järva, säger Mattias Andersson, konstnärlig ledare och teaterchef för Dramaten, i ett pressmeddelande.

Järvaveckan gör också en digital storsatsning för förstagångsväljare i höstens riksdagsval, och sänder 100 timmar direkt “för 100 procents valdeltagande”, från studion i Rinkeby under september månad nästa år.

“Visionen och vägen framåt är utstakad, nu behöver vi stöd av aktörer som vågar och vill bidra till att skapa ett arrangemang som är viktigare än någonsin, säger Ahmed Abdirahman, grundare och vd för Stiftelsen The Global Village.

The post Dramaten och Järvaveckan inleder samarbete first appeared on Opulens.

PODD. Som konstnär, vare sig man arbetar med film eller litteratur, behöver man ibland gå vidare, testa nya riktningar. Gäst i detta avsnitt av Dinter utan filter är författaren och poeten Tom Malmquist.

Poeten skriver plötsligt en roman, romanförfattaren ett filmmanus. Vad händer i det där processerna? I dagens Dinter utan filter träffar vi en författare som skrivit dikter och så kallad autofiktion, men som nu tagit steget och skrivit vad han själv kallar en saga, romanen Döda löv.

Gäst i detta avsnitt är författaren och poeten Tom Malmquist. Tom Malmquist debuterade som poet med diktsamlingen Sudden Death. Han slog igenom litterärt med den auofiktiva romanen I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv. Han andra prosabok var All den luft som omger oss.

Om podcasten och tidigare avsnitt >>

The post “Jag kallar det en saga” first appeared on Opulens.

HÖGEREXTREMISM. Under helgens Supermarket 2021 – Stockholm Independent Art Fair, en årlig internationell konstmässa, anordnar Konstfrämjandet ett aktuellt samtal om högerextremismens hot mot konsten.

Slå tillbaka! – Så kan konsten försvaras i tider av högerextremism är rubriken på en av programpunkterna under konstmässan Supermarket 2021 i Stockholm i helgen. Mattias Irving, politisk sekreterare i Socialdemokrater för tro och solidaritet, och My Malmeström Sobelius, redaktör för tidskriften Kurage, möts i ett samtal om hur konsten kan försvaras i tider av hot och drev. Moderator är Paulina Sokolow, verksamhetsutvecklare för Folkrörelsernas Konstfrämjande.

– Det här är en jätteviktig fråga just nu, säger Mattias Irving.

Han refererar till rapporten Hotad kultur?, en undersökning från Myndigheten för kulturanalys om hot, trakasserier och våld mot konstnärer och författare, som visar att en av sex konstnärer har blivit hotade eller trakasserade inom ramen för sitt arbete under det senaste året.

– Det är väldigt skrämmande att se den brutalisering som har inträtt gentemot kulturvärlden och företrädesvis så har de här hoten kommit från människor som konstnärerna i fråga har definierat som tillhörande högern, konservativa eller auktoritära.

Irving konstaterar att dagens konstnärer och samtidskonsten är särskilt utsatta med tanke på kulturkriget, som han menar att många i högerrörelsen använder som strategi för att väcka opinion mot samhällsutvecklingen.

– Många konstnärer och kulturutövare känner att de måste lägga väldigt mycket tid och resurser på att försvara sig, så vi kommer att ge lite tips på hur man kan tänka där och göra en analys av de här rörelserna, varför de finns och vad de vill uppnå, säger Irving och fortsätter:

– Sällan handlar det om drev i sig, utan om en större politisk ambition om att bland annat bryta samtalet i samhället och att få enskilda röster att tystna.

Samtalet Slå tillbaka! syftar framförallt till att förklara hur och varför det är viktigt att inte låta sig tystas gentemot högerextrema krafter. De kommer att prata om olika strategier man som konstskapare, kulturutövare och kulturbyråkrat i Sverige kan använda för att bemöta populistiska kampanjer, som Irving påpekar ofta även snappas upp av mer etablerade borgerliga tyckare.

Irving har studerat och bevakat högerrörelser som journalist och opinionsbildare under många år och tycker att det är viktigt att visa att de finns och är en del av samhället. Han vill hjälpa till att sprida kunskap där han kan, men hade helst sett att rikspolitiken hade visat större ambition i dessa frågor och tagit dem till sitt bord.

– Och att man hade låtit den här nya analysen genomsyra mer av arbetet för att skydda konstnärer, men regeringen har inte haft en särskilt utvecklad syn på konsten och kulturen under den här mandatperioden, avslutar Irving.

The post Högerextremismens hot mot konsten first appeared on Opulens.

PODD. Höstens första avsnitt av Dinter utan filter. Om en bok där Richard Dinter strök under på nästan varje sida, gjorde hundöron och läste om stycken flera gånger, inte för att de var obegripliga utan för att de på något satte ord på något obegripligt för honom.

Meningarna av författaren Johanna Ekström handlar om att vårda en sjuk mamma. Det är en bok om sorg, identitet, vanmakt och mycket mer. Framförallt är det en bok med ett eget språk. Den känns ibland mer som dikt än som prosa.

Om podcasten och tidigare avsnitt >>

The post Om sorg, identitet och vanmakt first appeared on Opulens.

BOKMÄSSA. Imorgon är det en viktig dag för litteraturen när Bokmässan i Göteborg drar igång. I år blir det en hyrbidmässa, med såväl digitala som fysiska programpunkter. Några utställare presenterar sina medverkande författare och punkter från helgens program.

Även om pandemin stoppar Bokmässan i Göteborg från att öppna dörrarna på vid gavel till Svenska mässan, blir helgen likväl fylld med bokförsäljning och studiosamtal. I år är temana Demokrati, Nordisk litteratur och en fortsättning på förra årets tema Läs! Läs! Läs!

– Vi har slagit på stort, hybridform som det är och utan att veta hur det kommer att falla ut, men det känns viktigt att vara med, säger Jenny Bjarnar på Ordfront förlag.

Hon menar att Ordfront vill fortsätta att stötta mässan och ser den som en chans till att lyfta förlagets författare som haft begränsade möjligheter att prata om sina böcker i år. Bland annat kommer förlagets författare och regissören Suzanne Osten för att prata om sin självbiografi Vem tror hon att hon är, Suzanne Osten? som kommer ut i november. Kent Werne är aktuell med boken Konspirationsfeber, där han undersöker anledningarna till att vissa människor rycks med i konspirationsteorier, och kommer till bokmässan för att samtala om just detta.

På plats är också Göran Greider som ska prata om sin hyllade bok Barnboksbrunnen, där han undersöker vad som händer med psyket när en människa blir sjuk. Minnena letar sig från sjukhussängen tillbaka till hans arbetarklassuppväxt.

Galago förlag har även dem en hel del punkter planerade för helgen. Bland annat kommer Mats Jonsson, som är förlagets största författare på mässan, för att samtala om sin bok När vi var samer, som handlar om samisk identitet. Elias Ericson och Olivia Skoglund deltar i ett samtal som kallas Transpersoner i huvudrollen och Ulrika Linder kommer för att prata om arbetarlitteratur.

– Ulrika Linder är konstnär och författare, men hon har jobbat på återvinningscentral tidigare och skrivit boken Återvinningscentralen, berättar Sofia Olsson, från Galago.

Leopard Förlag satsar i mindre skala och har valt att endast skicka en av förlagets författare, Ali Esbati, som på bokmässans egen scen kommer att samtala om högerextremismens framfart, kopplat till hans nysläppta bok om Utøya, Man kan fly en galning men inte gömma sig för ett samhälle.

Fri Tankes författare Åsa Wikforss kom i somras ut med boken Därför demokrati – om kunskapen och folkstyret som hon skrivit tillsammans med Mårten Wikforss. På bokmässan deltar hon i samtalet Oenighet – den enes dröm, den andres mardröm, där deltagarna frågar sig om en konstruktiv oenighet har präglat diskussionerna om och inom demokratin?

Fri Tanke arrangerar också ett samtal med doktorer och docenter från Lunds universitet för att diskutera alternativa vägar mot en framtid med eller utan antibiotika, när infektionerna har slutat svara mot medicinen. Medverkar gör Henrik Loodin, doktor i sociologi, Cecilia Lenander, doktor i medicinsk vetenskap och Kristofer Hansson, docent i etnologi.

Det kommer även att ordnas en bokmarknad under helgen utanför Litteraturhuset i Göteborg och istället för en egen monter inne på mässan kommer varje utställare kunna sälja böcker via det digitala rummet Bokmässan Deals. Flera av förlagen ser fram emot helgen, även om längtan efter en fylld mässhall är stor.

– Jag ser fram emot att det tar ett steg i rätt riktning och blir en hybrid istället för bara digitalt. Men jag tror att det är många som saknar den vanliga versionen av bokmässan, det betyder så mycket för oss som förlag att vara där, säger Madeleine Persson från Galago förlag.

The post Ett urval från helgens bokmässa i Göteborg first appeared on Opulens.

FESTIVAL. Musikframträdanden av Zikai och Busu, konstfilm av Salad Hilowle och diskussioner om Black lives matter-rörelsen – det är några av programpunkterna på Black space kulturfestival.

Den arrangeras för andra året i rad, med flera afroskandinaviska artister och konstnärer. Programmet släpps nu på www.blackspacefestival.com.

Black space-festivalen startade år 2020, för att hylla den panafrikanska diasporan, i spåren av att Black lives matter-rörelsen växte sig stark. Dess syfte är att öka medvetenheten kring den panafrikanska rörelsen och att motstå förtryck genom firandet av “svart musik, svart konst och svart kultur”.

Festivalen pågår den 23–25 september.

TT NYHETSBYRÅN

The post Programmet för festivalen Black space släpps first appeared on Opulens.

PODD. Linda Skugges recension av Kristina Sandbergs nya bok, En ensam plats, har väckt het debatt i flera tidningar och i sociala medier. Dinter utan filter tycker det är dags för författaren att själv få prata.

Säsongens sista Dinter utan filter. Idag får podden återbesök av Kristina Sandberg som gästade ett avsnitt i december förra året. Då pratade Richard Dinter och Sandberg om Majtrilogin, om skam och skrivande, författarröst och inte minst om den bok hon höll på att skriva. Och nu har boken, En ensam plats, kommit ut,  vilket de flesta säkert har lagt märke till, inte minst på grund av den debatt som en av recensionerna gav upphov till. Dinter utan filter tyckte också  det var dags för Kristina  Sandberg att själv få prata.

Om podcasten och tidigare avsnitt >>

The post Kristina Sandberg talar ut first appeared on Opulens.