FJÄRRKONTROLL. “Hur SD kunnat nå så långt att de styr Sverige med fjärrkontroll, kommer att utredas i otaliga avhandlingar,”  skriver Lars Thulin, som är starkt kritisk mot regeringens undfallenhet.

”Problemet är inte de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad.”

Detta ordspråk har tillskrivits den svarte medborgarrättskämpen Martin Luther King. Det gällde under hans tid i 60-talets USA och var brännande aktuellt och självklart då. Men kunde varit skrivet med tanke på vår nuvarande regering. I valet röstade åtta av tio svenskar INTE på Sverigedemokraterna. Men detta parti, samt de som sitter i regeringen, tycks tro det omvända, alltså att 80 procent av väljarna står bakom SD.

KD, L och M har alla grundläggande principer och en människosyn som i sina grundvalar totalt skiljer sig från SD:s. Ändå har de snabbt till stor del gett upp dem. DN:s Amanda Sokolnickis krönika nyligen visar detta på ett utmärkt sätt. Att se partiernas undfallenhet och brist på ryggrad är vämjeligt. Tvingas att uppleva de goda krafternas tystnad.

Hur SD kunnat nå så långt att de styr Sverige med fjärrkontroll, kommer utredas i otaliga avhandlingar. Klart är att SD själva är överraskade av sina framgångar. Det framgår tydligt i den utmärkta dokumentären på SVT: Maktspelet SVT

Framgången har berusat och förblindat SD. Nu dånar partiet fram med en arrogans enligt devisen: går det så går det. Partiets problem är dock att man dels ska vara ett seriöst parti som tar ansvar, dels en utmanare som hatar etablissemanget och därför tar sig rätt att säga och göra vad som helst. En svår ekvation.

Ett exempel är Jimmie Åkessons utspel i Aftonbladet om att Sverige ska utvärdera medlemskapet i EU. I förlängningen av resonemanget ligger givetvis att det kan avslutas. Fast undersökningar visar att bara tio procent av svenskarna idag är emot ett medlemskap i unionen. Även om alla dessa röstar på SD så betyder siffran att lika många SD:are är för EU.

Utspelet är ren och skär populism för att trösta de SD-anhängare som är förbannade för att inte Sverige, som enda nation, helt kan stoppa den överenskommelse om migration som en majoritet av EU är för. Dessa väljare trodde lika blint på Jimmies förmåga där, som de trodde att han över en natt skulle sänka bränslepriset med tio kronor litern. Nu måste han hitta en väg ur det nya löftesbrottet. Då drar han till med att Sverige bör överväga att lämna EU. 

För att komma ur en intern svekdebatt ifrågasätter han EU. Samtidigt som Brexit visade sig bli en katastrof för Storbritannien. Alla de ledande i SD förstår att kravet att lämna EU skulle falla platt. Och om det drevs för hårt även skada SD. Men partiet är så självsäkert, arrogant och berusat av sin framgång att man använder vilka metoder som helst. Det är allt annat än seriöst och moget. Men statsministern och näringsministern vågar inte säga ett knyst. Den här gången heller. Trots att Ulf Kristersson hävdar att han är den vuxne i rummet. Snarare är han den stumme i rummet.

Jag uppmanar de tre borgerliga partierna att en enda gång stå upp för sina egna värderingar och höja rösten.

Åkessons utspel visar att försöken att få det nyssnazistiska partiet att framstå som moget, seriöst och regeringsdugligt är tunn fernissa. Med debattartikeln tvättades den bort på ett ögonblick. I grunden har inget förändrats i SD sedan födseln 1988. Det fortsätter att vara ett populistiskt, högerextremt och främlingsfientligt enfrågeparti.

Självbilden som underdog och utstötta av etablissemanget märks då partiet uppträder som de jobbiga typerna gjorde på lågstadiets skolgård: får inte jag bestämma allt i matchen är jag inte med! Då tar jag med mig bollen hem! För när partiet inte får precis allt de vill hotar de med regeringskris. I både små och stora frågor. Och KD, L och M gör som de alltid gör mot SD: opponerar sig inte. Böjer på nacken och vågar inte öppna munnen. Man säger inte emot sin husse.

Jag uppmanar de tre borgerliga partierna att en enda gång stå upp för sina egna värderingar och höja rösten. Visa skuggan av det civilkurage som Martin Luther King efterlyste. Syna SD:s bluff och uppmana partiet att göra verklighet av hotet och utlösa krisen. Sanningen är att en sådan skulle göra partiet till förlorare. För det finns bara två utfall.

Det ena är att borgarna gör upp med S. Då minskas SD:s inflytande ner till deras verkliga andel av rösterna, en femtedel, och ger dem en plats på läktaren långt från spelplanen.

Det andra är att SD gör upp med S. Men i SD:s rötter ligger att in i döden hata allt som kan kallas vänster. Affärsidén är att krossa ”sosseriet” till varje pris. Kärnväljarna skulle avsky en uppgörelse med S.

Så skrävlet om att skapa regeringskris är samma typ av tomma hot som från mobbarna på skolgården. De uttalas enbart för att skyla egna svagheter.

Men att Ebba, Johan och Ulf skulle våga utmana SD är lika otroligt som att solen skulle gå upp i väster en morgon. För när husse Jimmie rycker i kopplet då vågar ingen i regeringen annat än att gå i takt. Ingen vågar ens morra. Så ser den parlamentariska verkligheten ut i konungariket 2023. Hur tre i grunden seriösa, stolta och sansade partier tillåtit sig själva att hamna i den situationen är obegripligt. Men den verkar bli deras undergång. Två av tre är under riksdagsspärren.

The post Regeringen borde lära av Martin Luther King first appeared on Opulens.

FÖRBUD. Sveriges Författarförbund uppmanar regeringen att tydligt och bestämt stå upp för principen om armlängds avstånd och att ta avstånd från samarbetspartnern Sverigedemokraternas försök att stoppa “opassande” kultur.

I ett öppet brev till Sveriges kulturdepartement uttrycker Sveriges Författarförbund oro över kränkningar av den demokratiska principen om armlängds avstånd mellan politiker och kulturutbudets innehåll. Flera kulturinstitutioner har drabbats av politiska försök att förbjuda läsfrämjande programpunkter för barn på bibliotek.

Författarförbundet betonar att det fria ordet är en grundbult i vår demokrati och att det är nödvändigt att vi motsätter oss alla former av inskränkningar vad gäller författares och översättares möjligheter att utföra sitt professionella värv. De uppmanar regeringen att tydligt och bestämt stå upp för principen om armlängds avstånd.

The post Kulturinstitutioner offer för politiska förbudsförsök first appeared on Opulens.

BILDNING. Den nya borgerliga regeringen har utlovat en kulturkanon. Den största faran är att urvalet utgår från samtidens frågeställningar och konfliktlinjer, vilket snabbt skulle göra den irrelevant. Den nya kulturministern har en diger uppgift framför sig.

Så ser det ut att kunna bli en svensk kulturkanon trots allt. Det är nämligen ett av förslagen i det så kallade Tidöavtalet, som reglerar samarbetet mellan de borgerliga regeringspartierna och Sverigedemokraterna. Med kulturkanon avses en förteckning över särskilt viktiga verk, som alla svenskar förväntas känna till och ta del av.

Redan innan den nya regeringen hunnit tillträda har debatten brutit ut. Den följer de gamla inkörda hjulspåren: kulturredaktörer med mindervärdeskomplex listar verk som ”måste” vara med i en sådan kanon, men som i själva verket enbart syftar till att påvisa deras egen beläsenhet. Vi vet vad som kommer härnäst: Bildningselitister på vänsterkanten som förkastar hela tanken på en kanon, för att kunna upprätthålla det bildningsförsprång som de själva fick med sig hemifrån. Liberaler som protesterar mot att staten överhuvudtaget har åsikter om vad folk ska läsa. Konservativa som oroar sig för politisering av listan, men inte själva kommer på några förslag om vad som ska ingå. Tidningen Dagen kommer att skriva om betydelsen av det kristna kulturarvet.

Det verkar finnas en närmast magisk övertro på vad som en statlig lista över kulturella verk kan åstadkomma, både bland förespråkarna och bland kritikerna. Ser man till effekten i de länder där liknande listor har blivit verklighet tycks den vara marginell. Det är fortfarande eldsjälar bland lärare och bibliotekarier som gör den avgörande skillnaden för huruvida unga som inte får med sig den kulturella bildningen med modersmjölken skall inspireras till att ta de första stapplande stegen på sina egna bildningsresor.

Det minsta av den svenska skolans problem är att eleverna läser för många klassiker.

Men även om statliga kulturkanoner i länder som Danmark tycks ha fått ett begränsat genomslag i verkligheten betyder det inte nödvändigtvis att förslaget är dåligt. I bästa fall kan det bidra till att höja kulturarvets status och att få människor att börja läsa klassiker igen. Att centrala verk ur kulturhistorien framhålls som en slags miniminivå för vad skolelever förväntas ta del av kan knappast vara någonting negativt. Det minsta av den svenska skolans problem är att eleverna läser för många klassiker.

Kritiken mot förslaget om en statlig kulturkanon missar dessutom huvudsakligen målet. En statlig lista över särskilt viktiga verk ur kulturhistorien innebär inte att staten försöker hindra oss från att ta del av annan kultur. Listan kommer inte att göra oss ofriare, mer nationalistiska eller vad nu kritikerna oroar sig för. I värsta fall blir listan ännu ett dokument som när debattvågorna lagt sig samlar damm på någon myndighets hemsida. Vilka böcker som faktiskt läses i skolorna kommer fortsatt att vara upp till lärarna.

Det finns naturligtvis en överhängande risk att resultatet blir slätstruket, politiserat, samtidsorienterat och menlöst. När Tidöpartierna ska försöka komma överens om hur expertgrupperna ska utses, under ständigt bombardemang från en allt annat än konstruktiv opposition och kultursidor som vill att det hela ska misslyckas, finns en uppenbar fara att det hela slutar med en tummetott. Den nya kulturministern Parisa Liljestrand (M) har en diger uppgift framför sig. Förhoppningsvis kan hennes erfarenheter från läraryrket i kombination med utbildning inom litteraturvetenskap och teologi komma väl till pass.

Den största faran med framtagandet av en statlig kulturkanon är att den riskerar att fastna i samtidens frågeställningar och konfliktlinjer och därför snabbt bli irrelevant och ointressant. De expertgrupper som får i uppdrag att ta fram listan bör sträva efter att den statliga litteraturkanon i så hög grad som möjligt förhåller sig till den verkliga kanon, det vill säga den mängd verk som vaskats fram genom kulturhistorien för att de av olika anledningar haft en relevans som bestått över tid. Det är verk som läses, kommenteras, refereras och debatteras av ständigt nya generationer. Att känna till och förstå dessa verk är att äga nycklarna till vår kultur.

Om en statlig kulturkanon ska göra skillnad och jämna ut bildningsglappet mellan dem som kommer från bildade hem och dem som inte gör det, är det detta som bör vara utgångspunkten.

The post Kritiken mot en kulturkanon missar målet first appeared on Opulens.

KLIMATORO. “En Sifoundersökning som Naturskyddsföreningen lät genomföra inför valet visar att det finns ett mycket stort stöd för en tuffare klimat- och miljöpolitik bland väljarna. Det gäller även bland de väljare som uppger att de sympatiserar med L, M, KD eller SD.” Det skriver Naturskyddsföreningens ordförande Johanna Sandahl och deras  generalsekreterare Karin Lexén.

Det finns ett mycket stort stöd för en tuffare klimat- och miljöpolitik bland väljare i alla läger. Men många väljare riskerar att bli besvikna av en regering ledd av Ulf Kristersson, då tre partier i det regeringsunderlaget har oroväckande låga klimat- och miljöambitioner.

Naturskyddsföreningen förväntar sig därför ett omtag och att kommande regering tar klimat- och naturkrisen på allvar, oavsett vilka partier som ingår i den. Det går inte att förhandla med klimatet och de planetära
gränserna.

De pågående regeringsförhandlingarna skapar oro hos många. Hur väl Sverige lyckas sänka utsläppen under kommande mandatperiod har avgörande betydelse för om vi kommer kunna leva upp till Parisavtalet, men Naturskyddsföreningens valgranskningar visar att tre partier i nuvarande regeringsunderlag har låga klimat- och miljöambitioner.

Av Naturskyddsföreningens 22 förslag för att möta klimat- och naturkrisen säger M ja till fem förslag, SD ett och KD inget. Sedan valet 2018 har M, KD och SD dessutom verkat för att försvaga miljöpolitiken på en rad områden, till exempel genom att motverka utfasningen av fossila subventioner. L utgör dock ett undantag. De driver en hårdare klimat- och miljöpolitisk agenda än sina samarbetspartier, men är samtidigt det minsta partiet. Även om Naturskyddsföreningen hoppas att L tar en hård fajt för miljön, finns det risk för att dessa frågor får stryka på foten i uppgörelserna.

En Sifoundersökning som Naturskyddsföreningen lät genomföra inför valet visar att det finns ett mycket stort stöd för en tuffare klimat- och miljöpolitik bland väljarna. Det gäller även bland de väljare som uppger att de sympatiserar med L, M, KD eller SD, där en överväldigande majoritet till exempel tycker att det är viktigt att regeringen för en politik som bevarar naturen och den biologiska mångfalden. Att bidrag,
stöd och skattelättnader inte ska ges till verksamhet som har stor påverkan på klimat och miljö anses också viktigt.

Det bör alla partier ha i åtanke, i synnerhet de som bildar regering. Framför allt M, KD och SD riskerar att göra många väljare besvikna, inklusive deras egna sympatisörer. Även näringslivet vill att Sverige ökar takten i omställningen.

Naturskyddsföreningen kräver att kommande regering tar väljarnas oro på allvar och inte sviker de – högst rimliga – förväntningar som finns på en politik som möter kriserna på allvar. Det går att förhandla om natur- och klimatpolitiken, men det går inte att förhandla med klimatet och de planetära gränserna.

Johanna Sandahl, ordförande Naturskyddsföreningen

Karin Lexén, generalsekreterare Naturskyddsföreningen

The post Nästa regering riskerar att göra väljarna besvikna med ökade utsläpp first appeared on Opulens.

HEILANDE. Ida Karkiainen från Nedertorneå som är nyutnämnd civilminister attackeras just nu för att hon för drygt femton år sedan som tonåring sträckte upp sin arm, något som råkade fastna på bild. Den lite löjliga stormunge som medierna blåst upp kring detta skulle hon kunna stillna lika snabbt som effektivt genom att upprepa en replik från en teater i Köpenhamn under kriget som mina danska släktingar berättade för mig för många år sedan (kanske är den sann, kanske en vandringssägen).

Inför en festföreställning någon gång under de onda fem åren av tysk ockupation var salongen full av prominenser, på första raderna förstås nazisterna och deras medlöpare. Just innan ridån gick upp vandrade en yngling över scenen, stannade i mitten och höjde sin arm i vädret, i den vinkel som var den obligatoriska underdåniga och fäaktiga hälsningen till diktatorn i söder. Alla stelnade till – tills han högt och tydligt sade, innan han snabbt försvann ut i kulisserna: ”Så här högt hoppade min hund i morse!”

Ivo Holmqvist

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Om att sträcka armen i vädret first appeared on Opulens.

YTTRANDEFRIHET. Flera partier ger avslag på delar av regeringens proposition om ändringar i lagen om tryck- och yttrandefrihet. Branschorganisationen TU kallar det en delseger för yttrandefriheten.

Regeringens proposition Ett ändamålsenligt skydd för tryck- och yttrandefriheten (2021/22:59) med förslag till ändringar av grundlagen innehåller punkter som bland andra Branschorganisationen TU – Medier i Sverige har ställt sig kritiska mot.

Dels föreslår propositionen att informationsdatabaser och söktjänster med personuppgifter om brottslighet ska begränsas och inte längre skyddas av grundlagen. En sådan lagändring menar TU skulle försvåra för journalister att bedriva sitt bevakningsarbete och även gå ut över medborgare, myndigheter, kommuner och företag.

– Vi har ett antal professionella aktörer som använder de här tjänsterna för att skapa journalistik och väldigt många tidningar är kunder till de här nyhetsbolagen. I förlängningen skulle det innebära att journalistiken försämras och allmänhetens rätt till information skulle begränsas, säger Johan Taubert, VD för TU.

Det andra förslaget TU opponerar sig mot avser ett avbildningsförbud på vissa skyddsobjekt, ett förbud som skulle begränsa möjligheten att insamla information från sådana platser i publiceringssyfte.

– Så som skyddslagen är formulerad är det ganska många områden som definieras som skyddsobjekt, det kan vara statsministerns bostad men även Länsstyrelseresidenset, en lokal flygplats eller tingsrätten.

Flera politiska partier, Moderaterna, Centerpartiet och Sverigedemokraterna, yrkar avslag mot förslaget om att begränsa informationsdatabaser och söktjänster med personuppgifter om brottslighet, vilket betyder att riksdagen saknar majoritet för grundlagsändring.

– Det är viktigt att förslaget uppmärksammades och utifrån vår bedömning blir det svårt för regeringen att gå vidare med det nu, säger Taubert.

Han framhåller att han förstår problemen som föreligger förslagen sedda ur ett integritetsperspektiv, men menar att Sverige har ett pressetiskt system som ska se till att känslig information inte leder vidare till publicering.

– Det är där grindvakten ska stå, inte redan vid ett förbud mot sådana här informationsdatabaser, avslutar han.

The post Proposition om grundlagsändring får kritik first appeared on Opulens.

KULTUREN. I väntan på att välfärden och regeringen är på plats kan vi andra ta tag i att ordna kulturen. Kultur — det vi odlar — kan alla ingå i, även om det görs en enorm sak av att det är det som skiljer oss åt, skriver Nathan Hamelberg.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Situationen med ett land utan regering (nåja, en expeditionsministär är väl vad man kallar regeringen Löfven till dess att den ersätts) har fått larmet om vilka som är svenskar och vilka som inte är det att bedarra en stund. Men när en ny regering väl finns är det ingen högoddsare att antingen regeringen eller oppositionen gör utspel om ”vi och dom” — antingen för att motivera begränsningar för regeringens ambitioner vad gäller välfärdens omfattning, eller för att attackera regeringens politik och utdöma den som ohållbar. Frågan är om inte Sverige kan sägas vara ett av de länder i Europa där idéer om medborgarskap är minst utvecklade , och om så är fallet — stärker inte ett sådant faktum det eviga dravlet om svenska värderingar.

Var är det tänkt att människor ska lära sig dessa värderingar? Eller snarare: är inte ”värderingar” ett klent substitut för medborgarskap? Mytiska svenska värderingar är omöjliga att bocka av, men rättigheter, friheter och skyldigheter som medborgarskapet innebär är möjliga att besluta politiskt. Medborgarskap är långt mer pedagogiskt än värderingar — det här är vad vi anser att alla medborgare har rätt till och allt vi förväntar och kräver av de som är medborgare i landet. Ingen gummiartad dressyr där vem som helst som anses svensk på volley får föreläsa om vad de som inte anses som svenska ska omfamna för värderingar. Annorlunda uttryckt: säg vad som förväntas av alla, inte av några.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Vilket leder till välfärd — generell välfärd, det som alla förväntas ha rätt till — är materialisering av gemensamma värderingar. Vilket kostar desto mer än att prata värderingar. Put your money where your mouth is, som de säger i USA.

I väntan på att välfärden och regeringen är på plats kan vi andra ta tag i att ordna kulturen. Kultur — det vi odlar — kan alla ingå i, även om det görs en enorm sak av att det är det som skiljer oss åt. ”Det” som gör en stor sak av kultur som skillnad är samtidens nationalistiska bakgrundsbrus som sveper in alla samtal. Ta ”ensamkommande” och ”nyanlända” till exempel: den ”kultur” de anses vara marinerade i är någon muslimsk, arabisk eller utrikiskt nationell essens, oavsett om de inte levt med sina föräldrar på flera år eller om de levt i flera olika länder innan Sverige. Ett annat sätt är att se det som att de sannolikt är marinerade i flyktingförvarens kultur, exilens kultur, kulturen av att slaviskt följa eller skita i Champions league, mobilspelens kultur, kulturen att bry sig om eller ignorera “Mello”, kompiskretsens kultur, skolgårdens kultur och förhoppningsvis föreningslivets och fritidens kultur. Om vi ser det så blir kultur det vi delar, inte det som delar upp oss.

Alla artiklar av Nathan Hamelberg

The post Låt kulturen inkludera first appeared on Opulens.

KLIMATUTSLÄPP. Socialdemokraterna framstår nu som en stark kandidat för årets Greenwashingpris. Det menar Ulf Flodin och Eva Gustavsson från Jordens vänner som är kritiska till den rödgröna regeringens påståenden om att höstbudgeten är en historisk klimatsatsning.

Det är glädjande att klimathänsyn och miljö blivit honnörsord i svensk politik. Vår regering är heller inte sena att utnyttja de politiska vindarna och innan höstbudgeten nyligen presenterades i skrift framställdes den i TV av finansministern som en historiskt stor satsning på miljön. Men när så budgeten blev offentlig kunde man se att det är gröna luftballonger man släppt mot skyn.

Miljösatsningarna innebär att anslaget till miljöpolitiken ökat med 2,3 miljarder kr till 9,8 miljarder kr för 2018. Det låter ju storartat. En del av pengarna ska gå till supermiljöbilspremier, det vill säga till elbilar. Det är en tveksam satsning. Elen skulle göra lika mycket klimatnytta om den exporterades till Tyskland för att ersätta kolkondensalstrad elektricitet. Elbusspremie och elcykelpremie ingår också i satsningen.

Dessa i sammanhanget små belopp kan jämföras med vad man föreslår för kommunikationerna. Där ser man hur regeringen ökar satsningen på nya vägar med 2,2 miljarder kr till sammanlagt 12 miljarder kronor för 2018. Nya vägar ger mer biltrafik, det är flertalet trafikforskare överens om. Denna budget ger alltså mer pengar till ökade klimatutsläpp än till åtgärder för minskade utsläpp.

Anslaget för att förbättra våra järnvägar är däremot för lågt för att komma i kapp ett eftersläpat järnvägsunderhåll. Det saknas 8 miljarder kronor för att vi ska slippa tågförseningar pga signalfel och andra tekniska brister. Det stimulerar inte till resande på den miljövänligare järnvägen.

Så trots eller snarare på grund av den ”historiskt stora klimatsatsningen” i budgeten kommer vi att få uppleva hur klimatutvecklingen går åt fel håll. Att falskeligen framställa något i en bättre miljödagar brukar kallas greenwashing. Förra årets Greenwashingpris från Jordens Vänner gick till miljöpartiets partistyrelse. För 2018  framstår socialdemokraterna som en stark kandidat.

The post Rödgröna luftballonger mot skyn first appeared on Opulens.

KLIMATPOLITIK. “Det är ungefär lika mycket som de mest optimistiska beräkningarna av hur mycket flygskatten kommer kunna minska utsläppen.” Isobel Hadley-Kamptz är kritisk till planerna på en ny flygplats i Sälen där staten är den största finansiären och bidrar med en kvarts miljard kronor.

Sälenfjällen är Sveriges fjärde största turistdestination, med mer än två miljoner besökare per år. Nu hoppas man kunna öka det antalet genom en storsatsning på infrastruktur, närmare bestämt på den storslaget döpta Scandinavian Mountains Airport. På tisdag den 10 oktober kommer näringsminister Mikael Damberg ta första spadtaget på bygget av den nya flygplatsen, förhoppningsvis iförd en fin gul bygghjälm för fina fotomöjligheter.

Staten är nämligen största finansiär till bygget, med den kvarts miljard kronor som regeringen skjuter till. Huvudägarna till projektet bidrar med i sammanhanget blygsamma 130 miljoner.

Det var alliansregeringen som först avsatte 250 miljoner i statligt investeringsstöd till landningsbanan i Sälen, men den rödgröna regeringen går alltså vidare med projektet och ser till att pengarna verkligen sätts i arbete.

Det här vore kanske inte så märkligt om inte regeringen också så sent som i förra veckan lade ut planerna för hur man ska få igenom den nya flygskatten i en motsträvig riksdag. Rödgröna opinionsbildare och politiker lägger just nu stor energi på att förklara varför vi måste motverka det ökande flygandet för klimatets skull.

I kalkylen för flygplatsprojektet utgår ägarna från 110 000 resenärer om fem år, och 310 000 resenärer om 20 år. En del av dem kommer sannolikt vara personer som i dag åker bil till dalafjällen, låt oss räkna på att de kommer från Stockholm. Men förhoppningen är att kunna öka turismen, inte minst från Europa. Låt oss tänka att förhoppningarna slår in och hälften av flygturisterna i stället kommer från centraleuropa, låt oss räkna från Hamburg, en stad som ändå ligger ganska nära.

I såfall kommer den nya flygplatsen öka de årliga koldioxidutsläppen med 51 000 ton koldioxid om fem år och 165 000 ton om 20 år. Det är ungefär lika mycket som de mest optimistiska beräkningarna av hur mycket flygskatten kommer kunna minska utsläppen.

Vintervädret är ett av de områden där klimatförändringarna i Sverige hittills synts tydligast. Snömängderna minskar i fjällen år för år, och beräkningarna tyder på allt kortare snösäsong. Det påverkar djurlivet förstås, men också just fjällturismen. Vi som älskar fjällen vill ju i allmänhet ha de vita vidderna omkring oss, snarare än glesa snöfläckar i skogen och backar med klistrig konstsnö. Även ekonomiskt är det därför en märklig kalkyl att aktivt medverka till sina egna försämrade grundförutsättningar som man nu gör i Sälen. De inblandade företagen har rimligen enbart räknat kortsiktigt, men även då är det omöjligt att få ihop utan statens pengar.

”Trots att svenskarnas flygresor totalt står för lika stora utsläpp som alla bilresor så är flyget fortfarande helt obeskattat”, skriver Miljöpartiet till försvar för den nya flygskatten. De har helt rätt och det är ännu värre. Inte bara är flygbränsle skattebefriat, flyget är till och med direkt subventionerat av skattepengar genom framförallt stöd till olika flygplatser. Däribland alltså den kvarts miljard som regeringen nu satsar på flyget i Sälen.

Alla artiklar av Isobel Hadley-Kamptz

The post Regeringen tar och regeringen ger till flyget first appeared on Opulens.

CIVILISATIONSKRITIK. Allt börjar likna en fars. En världsomspännande fars. En kollektiv lögn därtill. 

Vi lever som om vi hade integritet. Som om vi hade lagar som gör oss okränkbara. Som om allt det vi skriver endast kan läsas av de mottagare som vi själv har valt ut. Detta är inget annat än ett självbedrägeri.

Idag kan vi nästan dagligen läsa och höra om avlyssningar. Att regeringar och internationella företag tar sig in i databaser, datorer och mobiltelefoner. För att hämta information. Om oss. Om våra tankar. Om våra idéer som vi drivs framåt av. Det har alltid varit lätt att referera till George Orwell, men jag tror inte att man tidigare fullt ut har tagit hans dystopiska profetia på allvar.

I och med WikiLeaks förändrades dock allt. För alltid. Man avslöjade hit och dit. Alla tycktes vara avlyssnade, till och med regeringsorgan och ambassader. Jag minns när tyska Die Welt 2013 skrev om att visselblåsaren Edward Snowden upptäckte förbundskansler Angela Merkels telefonnummer i sina dokument. Och att övervakningen skulle ha skett från den amerikanska ambassaden i Berlin.

Man upprördes. Man debatterade sida upp och sida ner. För det var ju vidrigt det som hänt. Men här måste man göra en distinktion. Att avslöja vidrigheter som stater, banker och storföretag begår är en sak; vidrigheter som antagligen alltid har förkommit i olika grader. Men att övervaka den enskilda individen – den som man så ängsligt beskyddar genom rigorös lagstiftning – är en annan sak.

Information är makt. Det vet alla som har inflytande. Men de vet också att detta informationskrig är oundvikligt. Därmed ser de mellan fingrarna. De upprörs men sedan sänker de blicken. Ett hyckleri som i det tysta välsignats i maktens korridorer. Det hör till som en del av farsen. Så allt återgår till det vanliga. Eller som man så hurtigt uttrycker det: Business as usual. Ett uttryck som lär betyda: An ongoing and unchanging state of affairs despite difficulties or disturbances. Jo, jag tackar.

Det borde rimligtvis finnas en hel del moraliska implikationer av detta dubbelspel. Och vem tjänar på det spionage som ingen tycks låtsas om. Alla fördömer allt avlyssnande. Men alla fortsätter med den kriminella verksamheten. För visst är det kriminellt?

Det har förmodligen gått så långt att det står utom allt tvivel att man har resignerat. Underkastat sig det oundvikliga. Maktens skenhelighet kan här inte bli tydligare. Och än värre är att man tycks skydda sig genom att producera lögner – Fake news.

Vart är vi på väg? Jorden lär inte gå under av hyckleriet. Inte heller kommer människor att engagera sig och ta strid. Den förment moderna människan är en del av systemet. Fullt upp att producera och konsumera. Man accepterar det som inte borde accepteras. På samma sätt som man i vissa länder accepterar korruption.

Anser ni att jag är desillusionerad? Det stämmer. Jag tänker nu på Balzacs roman Förlorade illusioner. Protagonisten Lucien Chardon vill bli poet, men lyckas bara bli journalist vilket han tycker är bland det lägsta man kan vara. Journalisten som dagligen genomskådar hyckleriet, men som inte har mod att skriva om det.

Alla artiklar av Melker Garay

The post Det stora spektaklet first appeared on Opulens.