KOMMENTAR. ”Är ett par partypussar en polissak?” Det undrade Lars Thulin i slutet av maj i år med utgångspunkt i ett åtal mot SVT-profilen Micke Leijnegard för sexuellt ofredande. Nu kommenterar Thulin den fällande domen och dess konsekvenser.

När det olämpliga blir olagligt

Det finns olagliga beteenden. Och det finns olämpliga beteenden. Samt förstås beteenden som varken är olagliga eller olämpliga.

Ett olagligt beteende är kriminellt och ska påtalas och hanteras av rättsvårdande myndigheter. Ett olämpligt beteende är inte kriminellt och ska därför behandlas och lösas av de berörda personerna genom mellanmänskliga kontakter.

I ett samhälle som till viss del bygger på frihet under personligt ansvar och som tillåter öppna och fria umgängen medborgare emellan, kan inte samtliga olämpliga beteenden bli olagliga. För om det sker kan i princip alla kontaktytor vara potentiella brottsplatser.

Dessutom finns risken att rättsapparaten havererar under trycket av oräkneligt antal anmälningar. Misstänkta brott som dessutom är ganska svåra att utreda, då det mesta bygger på ord mot ord och hur saker uppfattats. Det är inte som åka in i en fartkamera som skriker 20 kilometer för fort.

Var går gränsen?

Därför måste samhället dra en gräns mellan olagligt och olämpligt, vilket är lättare sagt än gjort. Domen i fallet om pussandet under SVT:s fyllefest innebär att Stockholms tingsrätt i veckan påtagligt ökat antalet olagliga beteenden och lika påtagligt minskat antalet olämpliga. En större del av det som sker mellan människor är numera olagligt och ska inte längre behandlas av oss själva utan av staten.

Det handlar om programledaren Micke Leijnegards agerande. För en utförd puss mitt på munnen och en som inte riktigt lyckades, döms han till dagsböter för sexuellt ofredande och 10 000 kronor i skadestånd.

Fakta i fallet hittar du här, här och här. Allt detta bygger på förundersökningen som åberopades i tingsrätten. Något väsentligt nytt tycks inte ha presenterats under rättegången.)

Intressant är hur domstolen motiverar avgörandet. Nämligen det här har haft ”en så tydlig sexuell inriktning eller prägel att det faller inom det straffbara området”.

Puss eller kyss?

Låt oss titta på hur detta område numera ser ut. Handlingen var en och en halv puss, vilket innebär att någon berör en annan person med sina läppar: jag anser att det finns tre grader av denna handling.

1. Farmor-pussen. Den som äldre ger ett barn som varit duktig eller fyllt år. Den utdelas torr och snabb, oftast på pannan eller kanske på kinden.

2. Gud-vad-kul-att se-dig-pussen. Eller tack-för-att-ditt underbara fotbollsmål-pussen. Den ges ofta mitt på någons mun, ibland ganska hårt men är oftast torr och kortvarig.

3. Erotiska kyssen. Läppar möts, med öppna munnar, spelande tungor. Den är blöt och kan pågå under lång tid.

Att den erotiska kyssen kan upplevas som sexuell och skrämmande om den ges av fel person vid fel tillfälle är självklart. Därmed är den erotiska kyssen i oönskade sammanhang det som kallas sexuellt ofredande. För kravet för detta är enligt brottsbalken att offrets ”sexuella integritet” har kränkts”.

Hur är det då med farmor-pussen och med gud-vad-kul-att se dig-pussen? Kan de räknas som sexuella? Jag anser inte det.

Så vilken var pussen på festen? Var den sexuell? Kvinnan själv ger svaret under rättegången. Hon beskriver det som en puss på munnen, inget som den erotiska kyssen förmedlar.

Olagligt partypussande

Viktigt är också att partypussen inte utdelades i form av övergrepp av en okänd person. Utan av en vän och kollega på en fest. Stockholms tingsrätt ändå fastslagit att gud-vad-kul att se dig pussen vänner emellan på ett alkoholmarinerat party är sexuellt ofredande.

Den andra saken som tingsrätten bestämt är att den aktiva handlingen att acceptera en ursäkt för något man utsatts för, är av noll och inte värde. Den som accepterar ursäkten behöver inte ta ansvar för detta. Det går bra att ändra sig. Kvinnan ångrade sig i detta fall efter en dryg månad. Men hon kunde ha väntat i fyra år och tio månader till. Så lång är preskriptionstiden.

Varför ändrade sig kvinnan?

Det tredje är det mest upprörande. Och det är kvinnans skäl till att hon ändrade sig efter lång tid och gjorde anmälan. Hon blev förbannad på SVT:s ledning. För i princip sade cheferna där att Leijnegard är som han är och att han inte kommer förstå vad han gjort.

Kvinnan är alltså i första hand arg på sin arbetsgivares syn på Leijnegard.

Hon anser att SVT som arbetsgivare inte kan hantera sin personal. Kvinnan har förlåtit Leijnegard. Men hon blir förbannad på sin arbetsgivare bedömning av honom och förlåter inte dem. Hon går till domstol på grund av SVT:s beteende, men sätter Leijnegard på de åtalades bänk.

Olagligt kontra olämpligt beteende

Trots detta – i slutänden kokar allt ner till olagligt beteende kontra olämpligt beteende. Leijnegards beteende på festen var helt klart olämpligt. Vilket parterna var överens om och det som inträffade avslutades med en ursäkt som accepterades. Men var handlingen då straffbar? I så fall är mycket mer nu olagligt och mycket mindre är olämpligt.

I Aftonbladet har Åsa Linderborg kommenterat den aktuella domen i starka ordalag. Den talande rubriken lyder ”Det här är sorgens och skräckens dag”. Hon drar bland annat följande slutsats: ”Nu har vi svart på vitt att det är statens uppgift att reglera alla mellanmänskliga relationer som går snett.”

Sedan kan jag inte låta bli att ge en genusvinkel på ärendet. Åtskilliga män har blivit utsatta för samma sak som kvinnan. Men om en man gått in på en polisstation och sagt: för flera veckor sedan pussade en kvinna mig på munnen på en personalfest. Jag tyckte hon var jobbig och knuffade bort henne. Jag accepterade hennes ursäkt efteråt. Nu har jag ändrat mig. Jag anmäler henne för sexuellt ofredande.

Hur många tror att en åklagare skulle väcka åtal i det läget?

The post Domen som gör det olämpliga olagligt first appeared on Opulens.

SEXUALBROTT. I veckans krönika skriver Lars Thulin om ett uppmärksammat fall. En SVT-profil har åtalats för sexuellt ofredande efter ett par partypussar. Men är det verkligen ett fall för polisen? Här följer ett svar på den frågan.

Nu finns ett nytt ”sexbråk” i kändisvärlden. En så kallad profil på SVT anklagas av en kollega för sexuellt ofredande och det har vandrat genom rättsapparaten. I tingsrätten ska man lägga sin panna i djupa veck beträffande två pussar på munnen under en fyllefest. Och då angående ett fall där parterna efteråt var överens om att agerandet var fel, mannen har bett om förlåtelse och fått det.

Två månader senare ångrar kvinnan detta och går till polisen. Juridiken dras igång och mannen åtalas för sexuellt ofredande. Oavsett utgång av målet kan mannens karriär vara över. Kanske också kvinnans.

Ärendet har beskrivits i Aftonbladet och i Expressen. Artiklarna bygger på förundersökningen, inte på att någon part fått gråta ut. Båda sidors bild av händelsen, som de uppgett i förhör, är ganska samstämmiga. Om ingen ändrar sig i domstolen vet vi vad tingsrätten ska ta ställning till. Utifrån detta har jag resonerat och skrivit den här texten.

Orimliga proportioner

Sexuella övergrepp är vidriga och traumatiserande. De kan ge livslånga psykiska men. Det händer att män i kraft av fysisk styrka, och på grund samhällets syn på könsroller, begår avskyvärda handlingar. Den sanningen har gällt sedan tidernas begynnelse. Men varje fall är unikt.

Det som hänt i tv-profilens fall säger mycket om vårt samhälle av i dag där saker får orimliga proportioner och förmåga till sans och eftertanke alltför ofta sätts på undantag.

Mellanmänskliga relationer som impulshandlingar, obetänksamhet och misslyckade försök att visa uppskattning, toppat med berusning.

Är det något som ska avgöras i en rättssal? För ekonomiska brott finns en bagatellgräns. Att någon har blivit lurad på en tia eller två eller inte fått betalt för ett glas öl, avskrivs av polis eller åklagare enligt principen att det är en sak mellan parterna. Pappa staten kan inte ta hand om allt. Men för sexuellt ofredande tycks någon gräns knappast existera.

Några personliga erfarenheter

Följande är djupt personligt, men behöver berättas i detta sammanhang.

Jag är 100 procent heterosexuell. Men i mina tonår, då jag var oskuld, hamnade jag i en situation då jag var nära att utsättas för en homosexuell våldtäkt.

En gnutta tur, lite smarthet från mig och i sista stund kanske medkänsla från den potentielle förövaren hindrade fullbordan. Därför förstår jag mer än väl den isande skräck, och nästan förlamning, som hot om ett sexuellt övergrepp kan inge.

I tidig vuxenålder hade jag ett ordinärt sexliv i en tid som på sätt och vis var mer frisläppt och tillåtande än i dag. Fast jag var på intet sätt gränslös. Ändå råkade jag illa ut igen. Några år och tjugo blev jag utsatt för det som i dag skulle räknas som våldtäkt. Det av en kvinna, som agerade just gränslöst.

Händelsen lärde mig förstå den skam och det äckel som drabbar vid ett fullbordat övergrepp.

Utan att gå in på detaljer kan jag säga att händelsen efteråt fyllde mig med stor olust för att ha blivit förnedrad och utnyttjad. Men mest drabbades jag av förvirring. För på den tiden var uppfattningen att en man inte kunde våldtas av en kvinna. Därför var jag väl inget offer. Och jag ville inte prata om det.

Händelsen lärde mig förstå den skam och det äckel som drabbar vid ett fullbordat övergrepp. När jag till sist berättade för en kompis med insyn i juridik, avrådde han mig från anmälan. För ingen skulle bry sig.

Han sa: – Om du inte blev fysiskt skadad, smittad eller hon blev gravid – var är problemet? Släpp det.

I dag hade jag kanske vunnit i rättssalen och kvinnan fått böter eller fängelse.

Detta är fortfarande starka minnen. Jag har betydligt svagare hågkomster av andra oönskade närmanden.

Under åren har jag fått en del jobbiga kyssar och kvinnliga händer på ställen där jag inte ville ha dem. Och därför bestämt avvisat. Så jag kan skilja på stort och smått.

Därför har jag svårt att förstå att kvinnan som mötte tv-profilen uppger att hon fått sådana psykiska men av partypussarna att terapi för posttraumatisk stress övervägts. I så fall skulle samhället vara i behov ett par hundratusen terapeuter.

Sexbrott och partypussar

Varför berättar jag om detta dystra som hänt mig? Jo, för att visa att jag inte är ytterligare en man som ”inte fattar ett dugg”, som bagatelliserar och accepterar sexövergrepp. Och för att påminna om att förövaren inte alltid är en man.

Mina erfarenheter borde ge tyngd när jag säger att det är en oerhörd skillnad mellan riktiga sexbrott och pussar på munnen från någon man känner.

Pussar som pussaren sedan ber om ursäkt för.

Begreppet sexbrott blir helt urvattnat om det inte finns någon undre gräns för det som är åtalbart. Om nuvarande trend fortsätter kommer polispiketer behöva radas upp utanför snart sagt varje nöjesetablissemang en lördagsnatt. Jag vet för jag har jobbat på en danskrog. Och polisrazzior måste genomföras på otaliga firmafester. Jag vet – jag har besökt många.

Varje snedsteg ska inte bli polissak

Jag försvarar på intet vis fenomenet oönskat tafsande. Men om vi med skenande grov kriminalitet ska lägga rättsapparatens kraft på dumheter som sker mellan vänner som druckit för mycket men där ingen lidit fysisk skada, då är vårt samhälle illa ute.

Att vara vuxen och leva med egna och andras känslor, drifter och impulser innebär att navigera på ett minfält. Inte bara när det gäller intimitet utan i allt umgänge.

Varje gång något inte går som man vill måste tid ges till ilska, utskällningar, reflektion och någon gång förlåtelse. Och kanske också förståelse.

Varje snedsteg i det sociala umgänget ska inte bli polissak och belasta domstolar.

The post Är ett par partypussar en polissak? first appeared on Opulens.

RÄTTSPOLITIK. Regeringen vill ge ordningsvakter ökade befogenheter, något som människorättsorganisationen Civil rights defenders motsätter sig. De menar att rättssäkerheten äventyras. 

Högerregeringen stöper om ordningsvaktslagen. Lagen som föreslås träda i kraft 1 januari 2024 var nyligen på en remissrunda under vilken den kritiserades av instansen Civil right defenders.  

Det rör sig om förslaget att ge ordningsvakter tillåtelse att visitera omhändertagna människor i syfte att fastställa deras identitet, samt transportera dem bort från platsen, något Civil rights defenders anser kan leda till rättsosäkerhet och flera fall av rasprofilering. De menar att de mänskliga fri- och rättigheterna inte får inskränkas utöver vad som är tillåtet när tvång och våld utövas. 

The post Kritik mot ny ordningsvaktslag first appeared on Opulens.

HÅRDA TAG. Vi vet att arbete för att minska kriminalitet tar tid. De blåbruna låtsas bara inte veta det, för att de intalat sig att deras väljarbas svarar bättre på straffrättsliga kontroverser, skriver Myra Åhbeck Öhrman.

Det senaste i dokusåpan “Moderaterna krigar mot rättsprincipen” är rubriker om att partiet vill se en form av omvänd bevisbörda för gängkriminella. Dyra ägodelar ska kunna beslagtas tills du bevisar att du köpt dem på laglig väg.

Jag kan inte låta bli att fascineras av M:s kriminalpolitiska utspel. Hemsöks av mentala bilder på en stadig bur på riksdagskansliet, där en fradgatuggande Johan Forsell förvaras mellan presskonferenserna. En Ulf Kristersson som viftar med utskrivna opinionsundersökningar och skriker på sina medarbetare att “Vi behöver hårdare tag mot kriminella! Hårdare, sa jag! SLÄPP UT FORSELL!”.

Vi vet att arbete för att minska kriminalitet tar tid. Det är ett långsiktigt jobb, till stor del beroende av sociala insatser. De blåbruna låtsas bara inte veta det, för att de intalat sig att deras väljarbas svarar bättre på straffrättsliga kontroverser.

Tydligare exempel på det behövs inte än när Forsell avfärdar en direkt fråga om varför de förespråkar lösningar som enligt forskare saknar positiva effekter med att “det är ju politiker som stiftar lagar, och för oss är det här en principiell fråga”, i Agenda.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Jag menar inte att de nödvändigtvis har fel om att den här strategin funkar på deras väljare – gudarna ska veta att jag har svårt att förstå deras bevekelsegrunder många gånger. Troligen vet de mycket väl att deras nya block är mer villiga än genomsnittet att tro på konspirationsteorier och andra tomma påhitt.

En ny rapport från Vetenskap och Folkbildning om svenskarnas inställning till vidskepelse och pseudovetenskap visar tydligt att tro på allehanda politiska och rasbiologiska konspirationsteorier har en slagsida åt höger. Framför allt återfinns foliehattarna i Sverigedemokraterna, till absolut ingens förvåning.

Tror betydande delar av ens tilltänkta blocks kärnväljare på att spridningen av covid är iscensatt, att det finns människoraser med olika personlighet eller att elallergi faktiskt existerar – ptja, då spelar det kanske inte så stor roll vad den samlade forskningen säger om brott.

Särskilt inte när man vet att de sätter likhetstecken mellan gängkriminella och invandrargrupperna vilket många av dem – hälften av SD-väljarna, om ni lyckats missa det – verkar tro tillhör en annan ras.

Forsell är tydlig, nämligen, med vilka de vill undergräva rättssystemet för. Gängkriminella. Inte vanliga människor som deras väljare. Inte människor som du och jag. De där andra.

Ytterst få har några principiella invändningar mot den inskränkningen.

Klyschan om “allas lika värde”, ett koncept ytterhögern med vett och vilja missförstår minst lika ofta som 1984, betyder inte att en dömd barnvåldtäktsmördare ska få exakt samma rättigheter som alla andra. Att fråntas sin fysiska frihet, som i fängelsestraff, är ett exempel på när grundläggande rättigheter tas ifrån någon. Ytterst få har några principiella invändningar mot den inskränkningen. Men hela den invecklade och segdragna rättsprocessen finns där för att säkerställa att vi inte gör det godtyckligt.

Hur ska vi då avgöra vilka som är andra klassens medborgare i det här fallet? Tydligen inte enbart genom att de genomgår en rättegång. Det ska räcka, enligt Forsells svar till TT, med att enskilda poliser har en uppfattning om att du är gängkriminell. Påträffas pengar eller dyra föremål under en husrannsakan får staten lägga vantarna på dem tills du bevisar att du äger dem.

Morgan Johansson är för övrigt inne på samma linje, om ni nu missat den ständigt pågående kapprustningen om vem som egentligen tar mest ansvar för kriminaliteten. Vad jag finner komiskt är tanken på att förslaget troligen fallit i lite annan högerjord om det lyfts upp av S, och inte varit så tydligt flaggat med “det här kommer bara att drabba invandrarkillar från orten”.

Att staten ska få ta ifrån dig dina fysiska ägodelar utan rättegång, är inte det märkbart värre än den där skatten ni alltid klagar på? Vad säger ni när Morgan Johansson dyker upp hemma på gårdsplanen och kör iväg med er bil för att han tycker att ni ser lite skumma ut med ert konsultbolag och SD-pin, och ni har förlagt era papper?

Vill ni ha det som i Sovjet, eller?

The post Vill ni ha det som i Sovjet eller? first appeared on Opulens.

COVID-19. “Debatten om den svenska coronastrategin lär inte mattas av, knappast heller utvecklingen i Ungern. I synnerhet inte sedan Ungern och Polen framgångsrikt blockerat kraven på villkor om rättssäkerhet i EU:s räddningspaket”, skriver Peter Pagin.

Corona-pandemin har fört med sig både infodemier och demokratikriser. Delvis har dessa rört vetenskaplig legitimitet och den akademiska friheten. Vi har sett hur Donald Trump först visat upp och sedan avfärdat Anthony Fauci, chefen för avdelningen för allergi och infektionssjukdomar vid NIH, National Institutes of Health. I Sverige har regeringen i hög grad lyssnat på sina expertmyndigheter, men dessa, framför allt Folkhälsomyndigheten, har i sin tur blivit kraftigt ifrågasatta, inte minst av vissa forskare inom olika områden, och debatten har tidvis varit hätsk. Den 3 augusti publicerade DN en artikel baserad på intervjuer med rektorerna för Karolinska institutet, Umeå universitet och Uppsala universitet. Temat var tonläget och den akademiska friheten. KI:s rektor Ole Petter Ottersen varnar där för att den akademiska friheten hotas av det höga tonläget.

Ungefär samtidigt som dessa intervjuer ägde rum, i slutet av juli, i centrala Budapest, packade lärare och forskare flyttlådorna och städade ur sina tjänsterum.  CEU, Centraleuropeiska universitetet, slog igen sitt campus på Nadorgatan. Därmed fullbordades ännu ett kapitel av Viktor Orbáns och Fidesz-regimens framgångsrika kamp mot Centraleuropeiska universitetet och mot akademisk frihet i Ungern.

CEU grundades på initiativ av östeuropeiska forskare och intellektuella efter östblockets kollaps 1989. Ett fritt universitet skulle verka för en demokratisk utveckling i Östeuropa. Projektet stöddes ekonomiskt av George Soros. Centraleuropeiska universitetet startade sin verksamhet 1991, med campus i bland annat Budapest och med juridisk hemvist i USA.

När jag själv med kollegor från Stockholms universitet första gången besökte CEU i september 2013, för en filosofikonferens, var Fidesz tid vid makten fortfarande relativt kort. Nedmonteringen av liberala fri- och rättigheter var ännu i sin linda. Våra ungerska kollegor var oroliga men beklagade sig mest över kulturlivet. Året innan hade regimen bland annat tagit kontroll över Nationalteatern och styrt över repertoaren i nationalistisk anda.

Men trycket mot akademisk frihet, liksom mot pressfrihet och rättssäkerhet skulle komma att öka. Den “illiberala demokratins” ideologi skulle komma att formuleras närmare av Orbán själv: i praktiken en avveckling av fri- och rättigheter, i teorin ett försvar av nationen, familjen och kristendomen. Under 2018 framförde regimen ett förslag om ett nytt domstols-system med starkt utvidgade befogenheter för regeringen att utse och avskeda domare. Detta ledde till initieringen i EU-parlamentet av ett artikel-7-förfarande mot Ungern. Också under 2018 tog en ny Fidesz-lojal stiftelse, KESMA, över inte mindre än 500 nyhetsmedier i landet. Efter detta återstod inte mycket av oberoende nyhetsrapportering. Konstitutionsdomstolen, vars ledamöter till största delen är tillsatta av Fidesz-regeringen, avgav i juni i år ett utlåtande om detta. Slutsatsen var att övertagandet ligger i nationens intresse, eftersom regeringen anser att så är fallet och regeringen är den främsta uttolkaren av nationens intresse.

Angreppen på Centraleuropeiska universitetet inleddes i mars 2017 med ett förslag om tillägg till lagen om högre utbildning. Enligt detta tillägg måste varje utlandsbaserat organ för högre utbildning i Ungern dels ha utbildningsverksamhet i sitt eget land, dels ha sin ungerska verksamhet baserad på ett avtal mellan Ungern och hemlandet. Detta var precis vad Centraleuropeiska universitetet, ensamt, inte uppfyllde. Trots en internationell protestvåg antogs lagen i april 2017.

Centraleuropeiska universitetet försökte uppfylla de nya villkoren och tecknade ett avtal med New York-baserade Bard College om samarbete. Ett avtal mellan delstaten New York och Ungern utarbetades och undertecknades av guvernör Cuomo. Avtalsförslaget låg på Orbáns bord hösten 2017 men undertecknades aldrig av denne. Inget officiellt skäl gavs.

Som en konsekvens fråntogs Centraleuropeiska universitetet från 1 januari 2019 rätten att anta nya studenter. CEU började därför upprätta ett nytt campus i Wien och gradvis flytta sin verksamhet dit. Från hösten 2020 bedriver Centraleuropeiska universitetet all akademisk verksamhet i Wien. Utdrivningen är fullbordad.

Parallellt med denna process angreps också den ungerska vetenskapsakademin, MTA. MTA hade enligt en särskild akademilag full autonomi och drev med statligt stöd men i egen regi ett nätverk av 15 forskningsinstitut, inom både samhällsvetenskap och naturvetenskap. I juni 2018 föreslog regeringen Orbán att staten skulle ta över finansieringen av forskningsnätverket, och i senare i september att dess institut skulle ställas under direkt statlig styrning. Enligt förslaget skulle finansieringen ske helt genom sökta projektanslag, utan grundstöd.

Efter en period av fruktlösa förhandlingar föreslog regeringen i juni 2019
en ny akademilag enligt vilken nätverket skulle skiljas från MTA och underställas en ny statlig myndighet. Lagen antogs i juli 2019. MTA behöll sin formella autonomi men förlorade nätverket och inflytandet över forskningen i Ungern.

Tillsammans med en grupp ledamöter från humaniora-klassen vid Kungliga Vetenskapsakademien, (KVA), besökte jag i oktober 2019 Budapest. Syftet var att informera oss närmare om situation för högre utbildning och forskning i Ungern. En rapport om detta, av Arne Jarrick och mig själv, finns att läsa på Kungliga Vetenskapsakademiens hemsida. En sak vi slogs av under besöket var den stora skillnaden i attityd mellan företrädare för de icke-statliga CEU och MTA och företrädare för det statliga universitet vi besökte. Där var man ytterst försiktig i sina yttranden, ovillig att komma med kritik mot regeringen. Man väntade med oro på nya planer från regimen. En bakgrund till oron kan vara att regeringen 2018 beslöt att lägga ner landets samtliga statliga utbildningsprogram i genusvetenskap (Centraleuropeiska universitetets program hade man förstås inte befogenhet att lägga ner).

Utvecklingen efter vårt besök har dessvärre varit fortsatt dyster. Webbtidningen index.hu, fram till nyligen en av mycket få oberoende källor till nyheter om utvecklingen i Ungern, har bytt ägare och den nya regim-lojala ledningen avskedade i juni tidningens chefredaktör. Den akademiska friheten fortsätter att nedmonteras. Regeringen har inlett en omfattande förändring av huvudmannaskapet för de nu statliga universiteten. Dessa har börjat föras över till förvaltningsstiftelser, naturligtvis ledda av Fidesz-lojalister. De nya huvudmännen kommer säkerligen ha större befogenheter, som privata ägare, att styra forskning och undervisning och att anställa och avskeda personal. De kommer också att kunna behålla ägandet även vid en eventuell framtida valförlust för Fidesz.

Ifråga om demokratiska bakslag står emellertid den nya undantagslagen från i mars i år i särklass.

Forskarna på instituten i det gamla MTA-nätverket kommer att förlora sin tjänstemannastatus och därför framöver också lättare kunna avskedas. Denna förändring förväntas medföra en ansenlig nedskärning av antalet forskare på instituten. Forskarna själva hålls emellertid ovetande om hur urvalet ska göras och osäkerheten är stor.

Ifråga om demokratiska bakslag står emellertid den nya undantagslagen från i mars i år i särklass. Tack vare sin supermajoritet kunde Fidesz-KDNP-koalitionen trumfa igenom lagen i parlamentet. Denna lag, officiellt motiverad av corona-pandemin, ger regeringen omfattande befogenheter att styra genom dekret. Den innefattar en skärpning av brottsbalken som kan ge upp till fem års fängelse för den som sprider uppgifter vilka kan anses försvåra för staten att bekämpa pandemin. Den värsta aspekten är emellertid att lagen är obegränsad i tid: den gäller så länge regeringen anser att en krissituation råder. Under dessa omständigheter kan Ungern inte längre ens anses vara en demokrati. V-dem-institutet i Göteborg (www.v-dem.net) klassar också i sin rapport från 2020 Ungern som en elektoral autokrati, inte en demokrati.

Inför hösten bävar många länder, inklusive Sverige, inför en andra våg av pandemin. Många bävar också inför den fortsatta utvecklingen av de demokratiska fri- och rättigheterna. Debatten om den svenska coronastrategin lär inte mattas av, knappast heller utvecklingen i Ungern. I synnerhet inte sedan Ungern och Polen framgångsrikt blockerat kraven på villkor om rättssäkerhet i EU:s räddningspaket. Men kontrasten mellan länderna nu, i augusti 2020, är svår att överdriva. I ljuset av situationen i Ungern är det som här framställs som ett hot mot den akademiska friheten helt enkelt ett bevis för att den existerar.

The post Pandemin får inte äventyra rättssäkerheten first appeared on Opulens.

DUBBLA MÅTTSTOCKAR. Att försvara yttrandefriheten hos den man håller med är enkelt, men ska vi ha någon yttrandefrihet att tala om måste den också gälla den man inte alls håller med, skriver Mattias Svensson apropå ett aktuellt brittiskt fall.

I min förra krönika försvarade jag det begränsade tillstånd till böneutrop som beviljats en moské i Växjö några minuter varje fredag , trots att jag varken är troende eller särskilt sympatiskt inställd till islam. Församlingar bör ha samma rätt att störa som alla andra, varken mer eller mindre.

I den här krönikan är det dags att försvara Stephen Christopher Yaxley-Lennon, som under artistnamnet Tommy Robinson dragit i gång en mängd islamkritiska och nationalistiska brittiska rörelser. Med honom har jag som liberal internationalist inte heller någon åsiktsgemenskap att tala om.

Robinson har ett brokigt förflutet med domar för fotbollshuliganism, bedrägerier och återkommande våld. Han har samtidigt blivit attackerad och misshandlad vid flera tillfällen och försvarar senare våldsdomar med att han konfronterat nazister, och har i perioder sökt dialog med framträdande brittiska muslimer. Framför allt har dock Robinson återkommande försökt förknippa muslimer med de mest extrema förgripligheter som några i denna grupp utfört, som terrorrekrytering, eller som i det aktuella fallet en rättegång mot misstänkta organisatörer av påtvingad prostitution som också involverat minderåriga. Det var när han utanför domstolen i Leeds liverapporterade om detta fall som han i fredags greps av polis.

Anhängare till Robinson har larmat högljutt i sociala medier om att detta gripande innebär att Storbritannien blivit en polisstat där det är förbjudet att yppa ”sanningen”, åtminstone om den berör pedofiler eller utlänningar. Överdrifter och konspirationsteorier har varit många. Nyheter Idag rapporterade exempelvis: ”En blixtinkallad domstol dömde Robinson till 13 månaders fängelse för störande av allmän ordning.”

Att någon samma dag och utan advokats närvaro skulle ha dömts till 13 månaders fängelse för en ordningsstörning som inte ens har fängelse i straffskalan vore onekligen en rättsskandal som går utanpå det mesta. Så har det nu inte gått till. Robinson togs om hand av polis för ordningsstörning när han utanför domstolen ställde aggressiva frågor till några av de åtalade på väg in. Eftersom detta filmades och lades ut uppgraderade domstolen därefter anklagelsen till domstolstrots. I Storbritannien finns nämligen lagar som kan ålägga medier ett förbud mot att rapportera från känsliga rättegångar innan dom fallit, detta för att hindra att de åtalade i juryns ögon blir dömda på förhand av medierapporteringen. Robinson har dessutom en villkorlig dom för domstolstrots sedan tidigare. Detta då han filmat i en rättssal, vilket är uttryckligen förbjudet. Det är sannolikt denna villkorliga dom som trätt i kraft. En bra redogörelse finns här.

Andra brittiska medier har respekterat domstolens förbud att rapportera från fallet, vilket också gjort rapporteringen kring Robinsons gripande och domen mot honom knapphändig. Detta illustrerar det första problemet med den brittiska lagstiftningen. Robinsons anhängare i sociala medier och i internationella alternativmedier har ensamma kunnat pumpa ut sin version av händelserna, och i denna ekokammare sprids tvärsäkra spekulationer om i vilkas intressen Robinson tystas och farhågor om att han kommer att mördas under sin fängelsevistelse. Traditionella medier är samtidigt rädda att beröra det ursprungliga rättsfallet och har därför bara skrivit kortfattat om att Robinson gripits. Lagen har alltså primärt tystat seriösa medier och lämnat fältet fritt för andras spekulationer och halvsanningar.

Det andra problemet är lagarna som använts mot Robinson. Han greps för att ha ofredat personer utanför domstolen genom att ställa aggressiva frågor. Frågan är varför, han kan knappast vara den förste som har rusat mot inblandade för att ställa frågor inför kamera, det är ett standardförfarande bland journalister. Lagen om ordningsstörning är notoriskt subjektiv, vilket kommer i ljuset när den används mot någon polisen på grund av tidigare historier har ögonen på (och när polisen inte kan ge sin version via andra medier). Även förbud för medier att rapportera från rättegångar medan de pågår har i många demokratier ansetts som alltför långtgående. USA har yppandeförbud men ett rapporteringsförbud har ansetts strida mot konstitutionens första tillägg om yttrandefriheten, och för en svensk med vårt urgamla skydd för pressfriheten verkar det vara ett märkligt upplägg. Robinson har alltså gripits och riskerar att dömas enligt lagar som kan och bör ifrågasättas därför att de äventyrar rättssäkerheten och yttrandefriheten. Det är både fel och kontraproduktivt, oavsett vad man tycker om Robinsons agerande och agenda.

Ironiskt är det dock att se vindflöjlarna i Robinsons svenska supporterläger som förfasar sig över att muslimer i Växjö fått lov att störa ordningen med några minuters böneutrop samma fredag som de förklarar Storbritannien vara en diktatorisk polisstat sedan Robinson gripits för att störa ordningen. Bland dem som indignerat skriker Orwell tycks en del budskap och en del avsändare vara mer jämlika än andra. Detta bör inte hindra vänner av riktig yttrandefrihet från att medge att bortom larmet, överdrifterna och konspirationsteorierna så har de en del poänger. Även den som har galet fel har rätt att yttra sig.

Alla artiklar av Mattias Svensson

The post Yttrandefriheten måste gälla alla first appeared on Opulens.

SAMHÄLLE. “Dömandet efter lag kan inte äga känslo- eller intressestyrda sidoblickar varken på person, dennes ställning eller intressen, i relation till sakfrågan”, skriver Benny Holmberg.

Vad får Leif GW Perssons överprövningar av brott i media för konsekvenser för rättssäkerheten och den allmänna rättsuppfattningen? Ska inte en domstols utslag ligga fast? Ska den rättvise Leif GW Persson ta sig an godtyckligt utvalda rättsärenden för att ställa allting till rätta? Är denna överprövningsexklusivitet i media en akt vi bör vänja oss vid?

Rättssamhällets tillvägagångssätt och utslag måste alltid nagelfaras och ifrågasättas. Dock måste någon form av officiell varaktighet och gedigen substans i domens värde och påföljdens exekutiva kraft garanteras och respekteras i dessa processer. Den enskilde medborgaren måste kunna lita på att så sker. Rättssäkerheten är viktig för oss alla oavsett om vi är brottsoffer, anhöriga, misstänka, dömda, frikända, eller bara oskyldiga samhällsmedborgare. Vår uppfattning och tro på att rättssäkerheten garanteras är viktig.

Att i media offentligt peka ut en redan frikänd människa som skyldig bidrar till att undergräva medborgarnas förtroende för de rättsvårdande myndigheternas förmåga att upprätthålla rättssäkerheten. Därtill är det ödesdigert för den frikände och dennes anhöriga och kan få oerhörda följder beroende på brottets art.

Vi kan devisen om att “den åtalade är oskyldig tills motsatsen bevisas”.

Här gäller också att “den frikände är oskyldigt dömd enligt domstolen och skall så behandlas och respekteras”.

Visst kan och bör domar ifrågasättas. Men detta ska ske i ordinarie juridisk ordning i en för ändamålet inrättad domstol. Rättssäkerheten kräver det. Annars uppstår kaos i rättssamhället.

Ett aktuellt exempel är rättsfallet där kriminologen och polisprofessorn Leif GW Persson går ut i TV 4 och ”dömer” en redan frikänd man som skyldig till mord. Professionen har redan rest invändningar mot Perssons agerande. Den frikändes advokat Peter Althin har reagerat starkt. I en debattartikel i Aftonbladet, 20 april 2017, kritiserar han Leif GW:s hantering av den frikände personen: ”Leif GW Persson kan man säga mycket gott om. Han har som få andra lyckats förmedla kriminologins grunder till en bred allmänhet. Men när han leker polis och därtill gör sig själv till medium, åklagare och domare, som i tisdagens program i TV4, blir det både fel, kränkande och osmakligt.

Det var ett uppenbart rättsövergrepp mot en av domstol frikänd medborgare. /…/ Jag är ordentligt insatt i fallet eftersom jag var den utpekade mannens försvarare. Därför vet jag varför åklagaren inte tog målet vidare till hovrätten efter att en enig tingsrätt hade frikänt min klient för mord. /…/ Men Leif GW Persson gör sig under en timme i TV4 till polis, medium, åklagare och domare. Och kommer fram till att den utpekade mannen tveklöst har mördat sin sambo.”

Till att början med kan man konstatera att lag gäller i vårt land enligt legalitetsprincipen. Nulla poena sine lege (inget straff utan lag) och nullum crimen sine lege (inget brott utan lag). Det betyder att det för att någon skall kunna dömas för ett brott krävs ett lagstadgande om detta. Om det finns en lag kan en person dömas. Med andra ord inget brott utan lag.

Rättssäkerheten vilar på lagarna. Att de gäller. Att de följs. Och lagarna är inte känslosamma.

Lagarna är nyktra och definitiva. Uttömmande och sakliga. Där finns inga poetiska promenadstråk, eller blombeströdda ängar insprängda mellan lagarna, inga oasers prunkande växtlighet spirande bland paragrafer och förordningar. Lagen är formulerad och utformad efter hård rättspraktik. Där finns endast karg, juridisk mark, obevuxen och torr, död på annat liv än stryktålig juridisk materia. Där kan ingen känslosam förbuskning ske, inget mentalt sly gro. Där finns inget frodigt tankefoder eller syresättande liv att tillhandahålla. Mellan lagarna rinner inga små bäckar av känslosörja, och där finns inte heller någon lyrisk skönhet eller imposant poesi av absolut sanning, inte heller kan påföljderna äga ett ödmjukt tillmötesgående i någon sorts servil eftermiddagsstämning av inställsam beredvillighet.

Istället härskar den paragrafiska exekutivitetens obevekliga ohörsamhet, isad av dess kyliga norm. Här faller bilan obevekligt ned av sin egen juridiska domslutstyngd allt eftersom lagarna överträds. Den juridiska eggens fiskala skärpa är slipad och grann och lyser blåvass mot det bleka eftermiddagsljuset. Det härdade individualpreventiva stålet är i bruk, och lagens allmänpreventiva överblick omsluter allt och alla.

Det gäller bara att i görligaste mån följa lagen.

Dömandet efter lag kan inte äga känslo- eller intressestyrda sidoblickar varken på person, dennes ställning eller intressen, i relation till sakfrågan. När en dom väl har fallit bör samhället enligt gängse rättssäkerhetsprinciper respektera det rättsliga utfallet.

Denna respekt för lag och domslut gäller även den enskilde medborgaren.

Om ett bestridande av domen skall ske bör det hanteras i ordinarie juridisk väg i domstol genom överklaganden. Till detta förfarade finns lagbestämda ordningar i lagbokens rättegångsbalk. Man går till högre instans, från tingsrätt till hovrätt, från hovrätt till Högsta Domstol. Den frikände måste efter domen garanteras sin frihet, trygghet och ro även i socialt och mentalt perspektiv. Här kan man inte dagtinga med rättssäkerheten.

Därför är det offentliga förkastandet av frikännande domar en mycket vansklig verksamhet, även om den utförs av en kriminolog eller polisprofessor med erkänt kunnande inom professionen. I den allmänhetens ögon och öron blir det inte bara ett underkännande av den enskilda domen, vilket för med sig konsekvenser för den utpekade socialt och mentalt och även för dennes anhöriga. Det blir också ett underkännande av rättssamhället, vilket ger ringar på vattnet eftersom Persson enligt egen utsago bara tar upp rättsvidriga domar. Detta ger en negativ bild av rättsväsendet. Balansen mellan det felaktiga och det rättmätiga blir missvisande.

Här kan man konstatera att lagstiftningens form och uttryck, i såväl utredningshänseende som straffskalor och dom, bygger på lång empirisk erfarenhet och praktisk rättskipning. Det finns alltså all anledning att erinra om och påpeka varför man inte dömer på hörsägen, i grym godtycklighet i offentligheten på ett torg eller en fotbollsstadion, två arenor på vilka vi sett alltför skrämmande straffexcesser hos brutala diktaturer.

Utan att dra direkta paralleller kan vi i linje med detta inte heller låta domarna flyga på lätta mediavingar i en TV-studio där det angripna domslutet luckras upp och ifrågasätts på den juridiska grund som en TV-programmakare utropat till “brottsligt ärende” eller liknande. Detta oavsett om man i programmet kan känna igen oerhört väl bevandrade, ytterst skickliga, styva juridikuttolkare som ligger nära domstolarna i professionen, till exempel kriminologer, polisprofessorer eller andra akademiskt bevandrade rättskunniga.

Medborgaren ska kunna sova lugnt i relativ rättstrygghet.

Föreställ dig följande. Du blir på grund av olyckliga omständigheter oförklarligt gripen och åtalad för något du inte känner någon som helst beröring med vare sig i skuld eller närhet. Du har bara råkat befinna dig på fel plats vid fel tillfälle. Du frikänns dock eftersom rätten anser att du utom varje rimligt tvivel är oskyldig som ett lamm. Men. Om då en Leif GW Persson läser igenom din dom och tycker sig se svagheter, går i genom fallet och dömer dig i direktsänd TV, trots den friande domen! Då blir du dömd i det offentliga. Kedjad vid den mediala kyrkbacken. Slagen i offentlighetens bastanta järn. Stenad i det sociala eftermälet.

Detta öppnar för än mer obehagliga sociala processer ute i samhället för den utpekade, eftersom risken finns att folk hetsas att ta till ståndrätt, att folk tar lagen i egna händer.

Motsatsen kan också ske. Leif GW Persson undersöker huruvida domen mot rättsläkarna och obducenten i det så kallade da Costa-målet var ett justitiemord. Här leder Persson undersökning till att han helt frikänner de två läkarna. Samma sak gäller den dömde seriemördaren Thomas Quick vars erkännanden snart ansågs vara helt gripna i luften och etablerade med beredvillig hjälp och sekondering av flera rättsvårdande personer.

Är det inte bra att de tvivelaktiga domarna rivs upp? Att den rättvise Leif GW Persson hjälper oskyldiga till upprättelse? Jo visst. Men det finns ju till exempel journalister som Gub-Jan Stigson på Dala-Demokraten som är helt övertygad om Quicks skuld i alla de uppräknade mordfallen! Och det finns jurister och andra sakkuniga som inte delar GW Persson andra analyser. Som till exempel ovan nämnde Peter Althin.

Vem kan man då lita på?

Det är den centrala frågan.

Vi kan inte ha en extra överprövande domstol i TV. Och om vi ska ha det måste vi lagstifta och auktorisera och upphöja den rättvise Leif GW Perssons TV-domstol till en överprövningsdomstol med högre dignitet än Högsta Domstolen.

Nu är det inte så. Leif GW:s överprövningar äger ingen jurisdiktion. Därför bör han inte peka ut frikända som skyldiga eller tvärtom, utan låta domstolarna hantera ärendet enligt vedertagna ordningar. Detta gäller oberoende om “han har rätt”. Det är därför vi har ett rättssamhälle med rättsliga institutioner, domstolar och en rättslig krets av polis, åklagare, domare och advokater som ser till att processen får dignitet. Det viktiga för rättssamhället är att det sker i former som är fastställda och ordnade i lagen och beskrivna i rättegångsbalken och brottsbalken.

Vi kan ju inte lita på att det alltid finns en Leif GW Persson till hands. Vi kan inte låta varje dom ligga publikt öppen och möjlig att överklaga utanför domstolar, eller att en allmänhet bestående av till exempel journalister, rättsbevandrade kriminologer eller rent av ivriga privatspanare och andra ges rätt att offentligt överpröva domarnas halt och personers skuld/oskuld.

Rättssäkerheten är här den blodiga bölden. Det öppna såret. Där måste det finnas en sanning som varar, som tycks vara omutbar. Inte i sitt innehåll då detta innehåll alltid är absolut i sin relativitet men aldrig kan garanteras vara “sant”, utom i sitt stipulerande förfarande. Domen måste äga högsta kvalitet i sitt utförande, i sin rättsliga konsekvens och i sin bestående fiskalitet, i den bemärkelsen att den ligger fast. Att den dömde får fängelse och den frikände går fri, även från misstanke.

Att Leif G W Persson inte får misstänkliggöra en frikänd människa offentligt genom att påstå att vederbörande är skyldig, bara för att han “tror” det. Detta oberoende av om Leif GW har rätt eller ej. I tanken blir annars detta överprövande av skuld i Leif GW Perssons regi till ett orättsäkerhetens mentala och sociala blodbad för den utpekade, särskilt om om det brott han eller hon står åtalad för är ett ohyggligt och i allmänhetens ögon och hjärta motbjudande brott.

Konsekvensen av Leif GW Persons överprövningsprocesser i media blir att idén om den offentliga ståndrätten sprider sig, att GW:s överprövningar i kvällspress och offentliga brottsouvertyrer i TV blir var mans egendom, att ärenden går ner i minsta grannskapsnivå i sin orättsäkerhet, att tvivel på domstolars rätt blir allmän rätt, att oskyldiga blir skyldiga i känslostyrda processer ute i det allmänna, oberoende av domstolars domar.

Att GW Persson i förlängningen undergräver rättssamhällets auktoritet i allmänhetens ögon och domstolarnas trovärdighet i synnerhet.

Den absoluta sanningen i domsluten måste vara oberörbar. I sin rättvisa är den en illusion, så till vida att dess absoluta sanning inte går att garantera. Men den är en illusion vi måste tro på.

Vi önskar en ren dom, en fin sanning. En sanning utan solk och smolk. En sanning lätt för oss att bära. Utan anknytningar eller apostroferingar. Utan obalans men med substans. En sanning av detta slag kan dock aldrig äga mer än sin relativa relevans och substans i bevisföringen trots sin obevekliga konsekvens i straffutmätningen. Domstolsutslagen kan vara oklanderliga utan att för den skull vara absolut rättvisa till sitt innehåll. Vår rättvisa är nämligen – återigen – relativ. Därutöver är lagen vad avser fiskaliteten oomkullrunkelig, genuint definitiv, avgörande och exekutiv, men, alltså, generellt i sin sanning relativ.

Rättssäkerhetens vara är en abstraktion vilande på vår tillit till domstolars handlande. Låt domstolarna döma!

The post Låt den rättvise komma in – Leif GW Persson, media och rättssäkerhetskulturen first appeared on Opulens.