ESSENTIALISM. ”När essentialistiskt, platonskt tänkande gör sig gällande på samhällsarenan vittnar det inte om stabilitet och styrka utan om motsatsen.” Jesper Nordström ser ett USA i sönderfall.

Platons tänkande handlade i slutändan om att bygga ett evigt urverk eller slipa fram en evig diamant, om ni föredrar den bilden. En idealistisk värld helt utan förändring. I hans statslära har alla sin givna plats likt ett kugghjul. Ja, ”Republica” har slagit an en sträng hos både höger och vänster i 1900-talet. Det ligger såklart i linje med hans idélära, allt har sin abstrakta, ideala existens nånstans. Den platonske soldaten, den platonske statsmannen, och så kvinnorna som viljelösa barnaalstrare. Skomakare, bli vid din läst!

Under min tid på filosofiinstitutionen i Lund var det en kardinaldygd att inte kontextualisera, psykologisera tankesystemen, idéerna skulle analyseras helt för sig själva. Så då gör jag det nu istället och påvisar att Platon levde i en tid som präglades av stor oro och “de 30 tyrannernas styre”.

Oro och förändringar. Platon sökte det eviga och stabila i en föränderlig tid. Bortom allt detta finns något evigt
att klamra sig vid. Det är föga förvånande att kyrkofäderna använde sig av platonskt tänkande i sitt resonerande om teologiska spörsmål. Platon följer oss in i 1900-talets mörkaste vrår, ända in i Auschwitz systuga. ”Vilken typ är du? Jaha, homosexuell jude. Då får du en rosa stjärna på bröstet här och överlever väl vakternas misshandel två dagar max”.

Styrka, stabilitet och eviga värden. Andas nu in och häng med i tankehoppet.

USA av idag har kallats Weimar-Amerika och det är belysande. Landet präglas av sönderfall, våld och framväxandet av paramilitära styrkor. Men framför allt utmärks det av samma mansideal som efter första världskriget. Sociologen Klaus Theweleit studerade i Mansfantasier de ideal som de tyska frikårerna odlade i sin bitterhet och nollpunktsläge efter 1918 och i samband med publiceringen påvisade Arne Ruth den tyska borgerlighetens särart gentemot den franska och engelska; här var det mer lantliga och asketiska ideal, drömmar om feodalsamhällets positiva aspekter. Ut i skogen skall vi gå, hej och hå!

Den särsartsmaskulina rörelsen i USA odlar samma ideal och sprids genom eviga tröttsamma karga memes; skäggiga tatuerade män i svartvitt, regn och bittra, solipsistiska texter om
att inte lita på någon, vara stark och självtillräcklig. 

Det är också ett mansideal som står i motsats till Andrew Tates förfäktande av alfahanneidealet. Här är det mer samma asketism, avhållsamhet och bleka karghet som hos hemvändande soldater som fortsatte campa, marschera, leva i skogen som  vore de med i Wandervogel-rörelsen.

Värmen saknas, som i alla fall kunde förläna det ett slags faderlighet och då ändå stanna inom traditionella mansvärden. Det är en värld där allt svårdefinierat, glidande och queer är bespottat. Kort sagt allt det som den gamle antika grekiska filosofen inte hade kunnat sortera in prydligt och snyggt i sin stat eller idévärld.

När essentialistiskt, platonskt tänkande gör sig gällande på samhällsarenan vittnar det inte om stabilitet och styrka utan om motsatsen; att kaotiska entropiska tillstånd råder. Under de 30 tyrannernas styre. I Weimarrepubliken. I USA av i dag.

The post Ett USA i sönderfall first appeared on Opulens.

VERKLIGHETSUPPFATTNINGAR. Mathias Jansson reflekterar över hur alternativa världar skildras i litteraturen och populärkulturen.

Multiverse är en het trend i dagens populärkultur. I filmer som “Dr Strange in the Multiverse of Madness” (2022), “Everything Everywhere All At Once” (2022) och “Spider-Man: No Way Home” (2021) färdas huvudpersonerna genom olika universum och möter varianter på sig själva som lever i parallella historier. I till exempel “Spider-Man: No Way Home” sammanförs och träffas de tre olika skådespelarna som spelat Spindelmannen de senaste åren. Att alla tre personerna kan vara Spindelmannen samtidigt förklaras helt enkelt med att de lever i olika parallella universum.

Idén om olika universum och andra världar kan man spåra långt tillbaka i tiden. De återfinns i olika religioner och hos filosofier, men det som vi idag menar med multiversum är en tanke ursprungligen ur kvantfysiken där fysikern Erwin Schrödinger på 1950-talet visade att flera olika historier och händelser kan inträffa samtidigt i kvantvärlden. Varje vägval kan teoretiskt skapa ett nytt universum så att alla tänkbara historier sker samtidigt men i olika universum. Tänk att du går på en väg och kommer till en vägkorsning. I verkligheten väljer du en av vägarna, det blir din historia, men i kvantvärlden verkar en partikel kunna färdas på bägge vägarna samtidigt och skapa flera parallella historier. Årets Nobelpris i fysik kring sammanflätade kvanttillstånd är en del av det resonemanget. 

Det har nu i historien även funnits idéer som är motsatsen till ett myllrande oändligt och variationsrikt multiversum. Edwin A Abbotts korta bok “Flatland” från 1884 berättar om en värld som bara består av två dimensioner. Att leva i två dimensioner det är väl som gå omkring i det gamla dataspelet Super Mario tänker du. Man kan bara gå till höger eller vänster och hoppa upp och ned. Men det Abbott beskriver är snarare en platt värld utan höjd, som mer liknar det gamla spelet Snake som fanns på de första mobilerna.

Flatland är en samhällssatir sett utifrån det viktorianska samhällets normer, men för en modern läsare framstår Flatland idag som ett misogynt och dystopiskt samhälle. Det är ett land utan färger för färger har staten förbjudit. Kvinnorna betraktas knappt som medborgare, de står längst ner i hierarkin, saknar förstånd och består bara av ett streck.

Desto fler hörn en medborgare har i Flatland desto högre rang har denne. Högst upp är prästerskapet som utgörs av månghörniga polygoner som liknar cirklar. Flatland är också ett land som förespråkar renrasiga medborgare eller rättare sagt likformig geometri. Oregelbundna former förskjuts av samhället och kan även dödas om dessa avviker för mycket från normen. 

Huvudpersonen i Flatland är en kvadrat som tillhör medelklassen. En natt drömmer kvadraten om Lineland, ett land som bara har en dimension och där alla invånare rör sig längs en linje. Den tecknade figuren Linus på linjen skulle kunna vara en invånare i Lineland. När kvadraten försöker förklara för Kungen i Lineland att han kommer från en tvådimensionell värld blir han inte trodd, för den som lever i bara en dimension kan inte föreställa sig att det finns fler dimensioner än en.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

På samma sätt som kungen i Lineland får sin verklighet ifrågasatt så drabbas kvadraten av samma sak när en sfär en dag tränger sig in i Flatland och drar med sig kvadraten till den tredje dimensionen. Efter den omtumlande upplevelse, där han får se en kub som är det bland det vackraste han sett, återvänder kvadraten till Flatland och försöker förkunna och upplysa invånarna om att det finns en tredje dimension, men sätts snart i fängelse, för så farliga idéer får man inte uttrycka. Man kan se Abbotts matematiska roman som ett försök att visa för sin samtid att det finns andra sätt att organisera samhället på. Om man lyfter blicken från sin två-dimensionella värld så kan man se att det finns fler dimensioner och alternativ till hur samhället kan vara organiserat och hur det kan bli mer mångfasetterat och rikare.  

Edwin A Abbott förvaltar ett arv från 1700-talets fiktiva och samhällskritiska reseskildringar som Jonathan Swifts “Gullivers Resor” eller Ludvig Holbergs “Niels Klims underjordiska resa”. Böcker där huvudpersonen hamnar i en helt annan värld som är väldigt olik vår egen och som har helt andra samhällssystem och värderingar. På så sätt kan författaren kritisera sin tids samhällssystem och makthavare utan riskera att råka ut för censur eller repressalier då allt bara är en fantasi om ett främmande land.

Idéen om osynliga gömda dimensioner är gammal. Platons grottliknelse säger ju att det finns en annan rikare dimension än den skuggvärld vi upplever och under 1980-talet när strängteorin var populär inom fysiken konstaterade man att vårt universum förmodligen hade 10-11 dimensioner. Oavsett antal dimensioner och universa så kan man se en ganska stor skillnad mellan Marvelfilmerna som bygger på kvantfysikens idéer om multivers och Edwin A. Abbotts bok med grund i euklidisk geometri, dvs objekt med en till tre dimensioner. 

Marvel använder kvantfysikens idéer för att skapa spännande och visuellt påkostad underhållning. Någon större diskussion om multiversums komplikationer och dess filosofiska och existentiella frågeställningar finns knappt med i filmerna. Istället påminner multiverse-filmerna om ett annat populärkulturellt tema, nämligen tidsresor, som också är underhållande att se och läsa om, men i längden blir det ganska förvirrande när olika tidsaxlar krockar med varandra. Abbott använder däremot matematikens grunder för att skriva samhällskritik och diskutera hur man kan förbättra samhällssystem och förändra världen. I det här fallet stämmer nog uttrycket “less is more” för det enkla och okomplicerade är ofta det bästa sättet att få fram sitt budskap på, medan Marvelfilmernas multiversa innehållsmässigt förefaller ganska platta och endimensionella i sammanhanget.  

The post Flatland och multiversum – en resa i dimensioner first appeared on Opulens.

HJÄRNAN. Lärde du dig också i grundskolan att hjärnan har två halvor med olika funktioner? Utan att vara neurolog vill jag hävda att detta är snömos. Cerebrum är mer komplex än så.

Som bevis på detta anför jag att jag en extremt bister, kånkande och kärv dag med tunga matkassar, regn i motvind plötsligt fick en klick i hjärnan och tänkte “kan Kant menat så om syntetiska kunskapsomdömen a priori”.

Inom västerländsk filosofi är detta som en förkylningsblåsa vid en vass tand. Det mest irriterande. Men det är också fascinerande.

Kort sagt är det paradoxen att det enligt Kant finns kunskap som är helt beroende på inre logisk analys men som även vilar på yttre sinnesdata.

Min tanke där i snålblåsten var att det kan finnas inre blodlösa närmast platonska kategorier som är byggstenar i logiskt tänkande men som i vissa epistemologiskt-pedagogiska sammanhang kräver “kött och konkretion” utifrån i form av sinnesdata.

Siffran 1 skulle vara en sån platonsk kategori. En mängd helt frikopplad från sinnesvärlden. 1+1=2. En ren logisk sanning utan att koppla det till antal kaffekoppar eller antalet rena kalsonger som finns kvar innan det är dags att besöka tvättstugan. Men i någon mening är vi alla fortfarande som barn på lågstadiets matematiklektion. Omedvetet gör vi om siffrorna till äpplen. Ger tingen konkretion utifrån sinnesdata kort sagt.

Jesper Nordström

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Menade Kant så? first appeared on Opulens.

SOCIALA MEDIER. Mathias Jansson är starkt kritisk till Mark Zuckerbergs idéer om att med VR-teknik skapa ett digitalt universum.

Facebooks grundare Mark Zuckerberg tillkännagav nyligen att företaget byter namn till Meta i ett första steg mot att skapa framtidens nya plattform i form av ett metaverse. I sin mest utopiska, eller om man så vill dystopiska version är ett metaverse ett digitalt universum som liknar det man hittar i filmen Matrix. En digital värld där vi lever, arbetar och umgås med hjälp av våra avatarer, det vill säga digitala persona, som nästan inte går att skilja från verkligheten. Tekniskt är vi långt från den upplevelsen, utan det närmaste vi kan komma idag är att använda ett par VR-glasögon och låta oss omslutas av en digital värld där vi kan röra och interagera med andra digitala människor. Facebook äger ju också företaget Oculus som jobbar med VR-teknik så det är en naturlig utveckling av Facebooks vision att försöka bygga ett metaverse.

Idén om ett metaverse är nu inte ny. Begreppet blev populärt i och med Neal Stephensons roman Snow Crash från 1992 där han refererar till metaverse som ett digitalt universum som man kan nå via virtual reality, man hittar också liknande tankar hos cyberpunkens fader William Gibson som myntade begreppet cyperspace 1982, och i andra böcker och filmer som redan nämnda Matrix, eller Tron och Steven Spielbergs Ready Player One. Onlinevärldar som Second Life (skapat av Linden Lab 2003) var ett av de första försöken att flytta in verkligheten i ett metaverse med egen valuta, ambassader och andra officiella verksamheter i den digitala världen.

Tanken bakom metaverse är att eftersom du idag redan ägnar så stor del av din tid på nätet, varför inte flytta över allt och leva hela livet online, från jobbet, fritiden, träffa vänner, till kontakter med olika myndigheter och institutioner? I metaverse kan du umgås och träffa alla du behöver med hjälp av din avatar. Du behöver inte logga ut för att kunna leva ditt liv fullt ut utan allt som du gör i verkligheten ska du också kunna göra i metaverse. Frågan är förstås vad det kommer att göra med vår syn på verkligheten?

Ordet meta, kommer från grekiskan och kan betyda efter och bakom. Ofta används begreppet som ett prefix till ord som metadata, metafysik, metafiktion och metaverse, där man då menar att meta är en högre nivå av något. Ofta menar man en strukturell och mer allmän nivå som står ett steg längre bort från det riktiga verkligheten. Det är inte riktiga data vi får ta del av i metadata, utan den övergripande sammanfattningen från stora datamängder (till exempel sammanfattningarna av en massa vetenskapliga artiklar, men inte själva artiklarna). I metafiktionen är det inte berättelsen i sig utan själva skrivprocessen och berättelsens konventioner och strukturer som står i fokus. Ett metaverse påminner därför om Platons liknelse med grottan. Vi ser skuggan på väggen eller rättare sagt digitala avatarer på våra skärmar, men det är inga riktiga människor utan bara konturer av den riktiga verkligheten. Ett metaverse blir bara en skissartad kopia av verkligheten.

Vi människor har alltid sökt efter den sanna verkligheten. Filosofer, vetenskapsmän och religiösa personer har genom historien försökt att förstå och avslöja vad som döljer sig bakom vår verklighet och ställt sig frågan om det finns något högre, en slags hyperverklighet bortom det verkliga. Tyvärr kommer vi nog bara längre ifrån den sanningen genom att gräva oss ner i ett metaverse. Filosofiskt är ett metaverse som att krypa tillbaka in i Platons grotta igen för att titta på skuggspelet på väggen, det blir en skissartad och förenklad version av verkligheten som vi slussas in i. Men det är väl kanske tanken med ett metaverse att få oss oberäkneliga, irrationella och obstinata människor in i en mall som är enklare att kontrollera och beräkna. Vilket naturligtvis gynnar företag och myndigheter som enkelt kan följa våra digitala fotspår och förutse våra beteenden och påverka våra beteendemönster.

The post Metaverse – tillbaka till Platons grotta first appeared on Opulens.

I det antika Grekland satt Platon med sitt honungsvin och vita skynke och grubblade över tingens essens.Vad är rättvisa? Vad är godhet? Vad är skönhet? Vad är den ideala hamburgertallriken?

Eh… en ska bort, som Brasse sa.

Jag och tjocka släkten kom farandes ner från Ullared in i nordvästra Skåne och i min kultursnobbiga värld hade redan reptilhjärnan kittlats alltför mycket så ett inre sammanbitet trött “nej” bröt ut när morbror deklarerade att “nu ska vi jädrar ha en hamburgare på Maggans Gatukök”. Men efter första tuggan kapitulerade jag och önskade att ovan nämnda filosof var där; han hade gett denna hamburgare tillträde till de ideala burgarnas värld. Men inte för att det var en burgare på Moster Augustas ekologiska hipsterhögrev från det soldränkta Österlen, utan på grund av att den var så uppseendeväckande gammeldags vanlig.

Det är hamburgaren som din pappa lite i plirande hemlighet bjöd dig på efter bion på ett 80-tal när Sibylla och Fyrkanten satte tonen för hur gatukökskrubb skall smaka. Rätt syrlighet i pulvermosen. Den enkla vitpepparkryddningen. Baconskivan. Den friska enkla salladen. Eller för att parafrasera Heidenstam: Jag längtar gatuköket där barn jag varit.

Jesper Nordström

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Gatuköksblues first appeared on Opulens.

ESSÄ. “Detta sätt att se aktualiserar vår tids brist på transparens och kastar ett löjets skimmer över våra högst ostrukturerade partiledardebatter.” Carsten Palmer Schale menar att många av idéhistoriens stora tankar borde få påverka samtidsdebatten i högre grad än vad de gör.

Jag har länge irriterats över vår tids märkliga attityd till äldre tankar. Som om ingenting i historien tidigare blivit sagt, som kunde vara av värde även för oss här och nu. Detta är naturligtvis nonsens! Man behöver bara nämna ”de gamla grekerna”, araberna, kineserna, indierna, och perserna, Bibeln, Augustinus och Pelagius, Thomas av Aquino, Bacon, Descartes, Newton, hela horden av upplysningsfilosofer och naturvetare, Kant, Bentham, Burke, Maxwell, Gauss etcetera under 1800-talet samt – naturligtvis – mängden av intressanta tänkare under det senaste seklet eller så.

För övrigt betecknar ”modern times” i USA och England ungefär de senaste tre hundra åren, medan det i Sverige tycks betyda något i stil med ”de senaste 25 åren”, det vill säga den tid över vilken tyckarna i TV-sofforna har överblick.

Min synnerligen modesta ambition här, är dock endast att peka på några få teman, som ännu idag ter sig aktuella för vårt sätt att tänka, men också för mer dagsaktuella händelser, trots att det sällan ser ut så när vi läser morgonpressen, kvällspressen eller ens en så gedigen webbsajt som Opulens. För att väcka! Jag nöjer mig med en hastig blick på några av grekerna. Och de tre största filosoferna under den grekiska antiken kan då med fog sägas vara trojkan Sokrates, Platon och Aristoteles (469-322 fvt).

Genom porträtteringen i Platons dialoger har Sokrates blivit ryktbar för sina bidrag inom etikens område. Det är genom Platons beskrivningar bilden av Sokrates gärningar inom områdena kunskapsteori och logik visades och de influerade Platons idéer och angreppssätt och har fortsatt att stå som grund för en stor del av den västerländska filosofin.

“Visast är den som vet vad han inte vet.”

Sokrates var inte bara en av tidens stora pedagoger. Omtolkad genom vår egen världsbilds raster kan han nog ses som en pedagogisk inspiratör ännu idag. Enligt Sokrates ska läraren aldrig sträva efter att få eleven att komma fram till ett förutbestämt mål; läraren är bara den som strävar mest aktivt för att klarlägga frågan som undersöks. Inget är heller så självklart eller så tokigt att det inte ska undersökas. Alla domar före undersökningen är fördomar.

Den sokratiska samtalskonsten baseras på att läraren är den som hjälper eleven att förlösa det som den redan vet. Genom eftertanke vill man få det dunkelt anade att träda fram i klarhet. Sokrates kallade det själv för den majevtiska metoden, vilken går ut på att hjälpa eleven att erinra sig kunskap den redan har. Detta bottnar visserligen i Sokrates tro på reinkarnationen, men jag tror ändå att vi kan använda oss av detta idag. Alltså – och i tillägg till ovanstående:

”Människor vet mer än de tror att de vet”.

Sokrates ansåg att hela naturen var besläktad. För mig är detta en inställning som minner om Spinozas och vår tids panteistiska och ekofilosofiska tankar.

Sokrates hyllade dialektiken som den främsta vetenskapen: vetenskapen om samtalskonsten, där man alltså genom logiska argument och motargument söker sanningen. Bästa metoden för detta var det offentliga samtalet, en dialog öppen för åhörare men med struktur för deltagarna. Detta sätt att se aktualiserar vår tids brist på transparens, men kastar också ett löjets skimmer över våra högst ostrukturerade partiledardebatter.

Sokrates ställde tre krav på dem han pratade med:

För det första skulle de tala utifrån egen övertygelse, inte upprepa vad andra sagt. För det andra skulle de framföra följdriktiga resonemang, de fick inte säga emot sig själva på viktiga punkter. För det tredje skulle de kunna definiera de begrepp, ord och uttryck de använde i sina argument.

Jag anser att dessa krav sällan infrias idag, i synnerhet inte de två sista. Allra minst det sista. Titta på identitetspolitiken, kränkthetskulturen, hbtqi-rörelsen.

En central fråga inom filosofin som präglar vår syn på kunskap och vetande är Platons fråga “Kan våra sinnen ge oss en sann bild av verkligheten?” I en dialog mellan (objektivisten) Sokrates och sofisten (och relativismens) Theaitetos diskuteras vad vetande är. Sokrates leder samtalet till att det inte finns ett enkelt svar. Det enda som är klart är vägen till vetandet: Man blir vis genom att ständigt söka sanningen.

För att inte prata om det outsägliga, religiösa, mystika.

Exempelvis Kant och Schopenhauer var vissa om detta – och fler, också inom ”science”, borde vara det idag. Det går en röd tråd från Platons noumenon över Kants ”das Ding an sich” till vår tids förvirrade syn på det som enbart kan tänkas, men inte empiriskt observeras. För att inte prata om det outsägliga, religiösa, mystika; ej i egentlig mening ens tänkbara, utan i så fall snarast kontemplerbara.

Avskyn för demokratin och dragningen till olika slag av elitism och auktoritärt styre, om än utövat av rättrådiga män (Väktarrådet, bestående av filosofer), är ett återkommande motiv i Platons politiska dialoger, och har tolkats som Platons personliga ståndpunkt. I denna fråga kan man hävda att han följde i Sokrates spår, eftersom Sokrates enligt nästan samtliga källor sägs ha hävdat att politik och juridik borde skötas endast av filosoferna.

Här är vi verkligen inne i den dagsaktuella debatten! Om demokratin. Om ett möjligt rådgivande parallell-parlament av experter och visa och allmänt respekterade människor. Om våra politikers faktiska och önskvärda kompetenser.

Aristoteles skrifter omfattar många ämnen: fysik, biologi, zoologi, metafysik, logik, etik, estetik, poetik, skådespeleri, musik, retorik, lingvistik, politik och statskonst, och utgör den västerländska filosofins första genomgripande utläggning. Alla aspekter av Aristoteles filosofi fortsätter att studeras i den akademiska världen än idag. Hela det moderna tänkandet bygger dessutom i hög grad även på den aristoteliska indelningen av vetandet och de frågeställningar och sätt att närma sig verkligheten som ligger i denna.

Aristoteles otroliga faiblesse för tvär- och mångvetenskap saknar motstycke, men jag hoppas den utvecklas och fördjupas. Jag föreslår att ett års filosofiutbildning blir obligatoriskt oavsett aktuellt huvudämne för den som ägnar sig åt så kallade högre studier.

The post Moderna tider och äldre tankar first appeared on Opulens.

STRINGENS. “Samtidigt kväver jag då och då ett fniss och undrar hur i helsefyr man kommer på att genomföra ett sånt här projekt”, skriver Jesper Nordström men spår samtidigt att Ola Sigurdsons bok om humorns idéhistoria kommer bli ett standardverk.

Gudomliga Komedier – Humor, subjektivitet, transcendens
Av Ola Sigurdson
Glänta förlag

1963 framträdde humorteoretiker Lektor Hektor Sektor och lade fram en sammanfattning av sin licentiatavhandling om  huruvida den tyske idealisten Carl Silverhäuser von Krautendorfs prutthumor egentligen är en teori om den hegelianska världsanden. Nej jag skojar, men om den här boken hade publicerats på 60-talet är det kanske ungefär så här Mosebacke Monarki gjort en parodi.

Jag skulle också kunna referera till Christian Morgensterns diktsamling Det upplysta månlammet där en fiktiv akademiker vid namn Jeremias Müller gör övertolkningar av nonsensdikter och på det viset tar udden av det.

Till och med författaren själv verkar vara medveten om den omedvetna humorn när han presenterade sin drygt 1 400 sidors bok om humorns historia i Sveriges Radio P1 utifrån i grunden teologiska och filosofiska begrepp och grund. Ja det är alltså ettusenfyrahundra(!) sidor om vad som ansetts roligt genom årtusenden och jag citerar hans radiopresentation i fria ordalag: “man måste välja… att skriva roligt om humor eller torrt om det, och då låta det mer bli omedveten humor”

Jovars är det så, och sammanbitet läser och läser och läser jag över sommaren cirka 50 sidor om dagen som en igel som gett sig bövelen på att suga sig fast i texten och detta menar jag inte som kritik; maken till ambitiöst verk får man leta efter. Sidoeffekten är att det bara inte handlar om humor. Det blir i samma anda som Bertrand Russells Västerlandets idéhistoria en generell intressant vinklad idéhistoria eftersom humor är en fråga som går att koppla till ontologiska och metafysiska frågeställningar. Så tanken om humor och Hegelianska världsanden är inte helt fel, humorn kopplas till förmågan att se samband.

Ur en så här massiv text är det problematiskt att vaska fram en kärna, men nån form av nyckelpassage är när Sigurdson diskuterar och lägger fram Freuds vitsbegrepp. Ordet vits är inte bara som i “dra en vits” utan ses som ett bredare kunskapsteoretiskt begrepp, mer som i när en springpojke i en Charles Dickens roman fick en hurring med orden “Where are your wits boy!?”. Här blir det mer tal om att “ha huvet på skaft” och parallellt med att Sigurdsons tegelsten går igenom humorbegreppet så blir det även en begreppshistorik och rundmålning kring epoker.

Kort sagt verkar inte Aristoteles eller Platon ha varit några rolighetsministrar. Det är främst framåt 1700-talets och fransk och engelsk esprit som vi som moderna människor kan känna igen oss och uppleva ett mindre högspänt humorideal. Samtidigt är det nu som den rena lyteskomiken ifrågasätts och samhällssatiren höjs upp. Ett ideal som i alla fall inför mig förklarar att jag är stofil nog att föredra Galenskaparna framför Killinggänget.

Boken vilar på mycket begreppsbildning från kontinental filosofi och då blir det ju ofta stora begrepp som öppnar upp perspektiv och bland dessa märks bland annat buffrad och porös personlighet, ur tysk psykoanalytisk teori. Om jag förstått det rätt är den buffrade den typ vi finner bakom engelska uttrycket “you’re so full of your self”. Det beskäftiga och självrättrådiga kommer inte ofta tillsammans med humor, nej. Styrkan med den här boken är dess teoretiska stringens och djup; det är oftast så att djup ger bredd, det river upp damm som i sig också är intressant.

Jag fascineras verkligen av kamikazeprojektet att skriva så här långt och grundligt och spår att detta kommer bli ett standardverk att referera till under lång tid framöver. Samtidigt kväver jag då och då ett fniss och undrar hur i helsefyr man kommer på att genomföra ett sånt här projekt. Men à la bonne heure, det är fint att se att ett universitet fortfarande kan föda fram sådan här världsfrånvänd, långt ifrån tillämpad forskning.

The post En tegelsten om humor first appeared on Opulens.

SLUTREPLIK. “Sokrates har både förr och nu kunnat fungera som förebild och ideologisk ledstjärna för den antidemokratiska högern”, skriver Torsten Rönnerstrand. Debatten som inleddes av manusförfattaren och regissören Hans Blomqvists invändning mot Rönnerstrands recension fortsätter.

Tack, Hans Blomqvist, för Dina intressanta synpunkter på min recension av din pjäs Sokrates död på Göteborgs Dramatiska Teater. Som antikälskare vill jag givetvis gärna tro på ditt ord när du försäkrar att det inte finns något i din pjäs som skulle ge stöd för Donna Zuckerbergs tes att arvet från antiken håller på att tas över av den antidemokratiska högern. Jag signalerade ju också att jag var öppen för invändningar, när jag skrev att pjäsen ”möjligen” skulle kunna sättas in i en antidemokratisk kontext.

Samtidigt vill jag understryka att min tentativa tolkning knappast kan sägas vara särskilt långsökt. Din Sokrates säger ju faktiskt att det ”på sätt och vis” var bättre under diktaturen. Den repliken har inte någon motsvarighet i det som väl varit din viktigaste förebild för pjäsen, det vill säga Platons Apologen.

Därtill kommer att Sokrates både förr och nu kunnat fungera som förebild och ideologisk ledstjärna för den antidemokratiska högern. Så var det redan med den italienska fascismen och den tyska nazismen.

Ett annat exempel var en märklig händelse som utspelades i Aten 25 maj 2012. Då arrangerades en ny rättegång mot Sokrates, och denna gång avslutades förhandlingarna med ett frikännande.

Ett exempel från vår egen tid var den militärjunta som styrde Grekland under åren 1967-1974. Flertalet av de styrande militärerna visade visserligen prov på en häpnadsväckande brist på bildning, men ändå är det uppenbart att de låtit sig inspireras av Sokrates antidemokratiska tankar. I särskilt hög grad gällde detta juntans mäktigaste man, Dimítrios Ioannides, som enligt egen uppgift ska ha ägnat merparten av sin fritid åt studier av Sokrates. Något liknande gällde den fruktade översten Geórgios Papadopoulos. I en intervju i brittiska Sunday Times 1971 förklarade han att hans politiska tänkande helt och hållet formats av Sokrates.

Ett annat exempel var en märklig händelse som utspelades i Aten 25 maj 2012. Då arrangerades en ny rättegång mot Sokrates, och denna gång avslutades förhandlingarna med ett frikännande. Den frikännande domen avkunnades av en nyinrättad domstol som tillsatts av en högerinriktad stiftelse som tillskapats av den grekiske skeppsredaren Aristoteles Sokrates Onassis (1900-1975).

Om man undrar varför Onassis stiftelse tagit initiativet till ett postumt frikännande av Sokrates, får vi återigen vända blickarna mot juntatiden. Denne numera avlidne skeppsredare hade nämligen ett förflutet som gör det lättare att förstå varför hans stiftelse tagit på sig uppgiften att frikänna en antidemokrat som Sokrates. Under juntans diktatoriska välde var han nämligen mycket nära lierad med en av Sokrates mest entusiastiska anhängare i det samtida Grekland, juntaledaren Papadopoulos.

Mot bakgrund av Onassis samverkan med den antidemokratiska militärjuntan blir det alltså lättare att förstå varför hans stiftelse initierat den nya rättegången. Så tycks den av stiftelsen tillsatte åklagaren – Anthony Papadimitriou – inte ha gjort några som helst försök att få fram graverande uppgifter om filosofen. Trots att han formellt fungerade som åklagare verkar han snarare ha velat framställa Sokrates som en en heroisk förkämpe för yttrandefriheten. Det är en bisarr ståndpunkt mot bakgrund av den bild av det sokratiska tänkandet som vi får i Platons senare dialoger. Där rekommenderar han avrättning för de medborgare som vägrar underkasta sig de styrandes auktoritet.

Nu återstår det att se om den högerinriktade Onassis-stiftelsens rättfärdigande av antidemokraten Sokrates ska visa sig vara ett tecken i tiden. Kanske var det inte en tillfällighet att det postuma frikännandet inträffade vid en tidpunkt då det på grund av den pågående krisen fanns många som drömde om en återgång till ett diktatoriskt statsskick av den typ som Sokrates pläderar för i Platons senare skrifter.

The post “Pjäsen kan sättas in i en antidemokratisk kontext” first appeared on Opulens.

ÖPPET BREV. “Vad är egentligen tanken bakom att göra Sokrates till en sympatisk antidemokrat?”, skrev Torsten Rönnerstrand i sin anmälan i Opulens av Göteborgs Dramatiska teaters Sokrates död. Hans Blomqvist, pjäsens manusförfattare och regissör värjer sig i detta öppna brev mot den beskrivningen.

Hej Torsten! 

Tack för din recension av Sokrates död. Jag tyckte om den eftersom du kunnigt sätter in vår föreställning i ett större sammanhang och – som den ende recensenten hittills – uppmärksammar att det rör sig om ett idédrama. Låt mig bara göra några kommentarer.

Jag är medveten om att det mesta talar för att verklighetens Sokrates inte var någon anhängare av den athenska demokratin. Det brukar till exempel hävdas att Platon hämtade inspiration till Staten från sin lärare. Verklighetens Sokrates var inte heller omedveten om – han ägnar en betydande del åt saken i försvarstalet – att athenarna förebrådde honom för att hans lärjunge Kritias stod i spetsen för de trettio tyrannerna som 404 f Kr avskaffade demokratin och med järnhård hand styrde Athen under ett helt år efter det misslyckade kriget mot Sparta. Så det verkliga skälet till att Sokrates ställdes inför rätta kan mycket väl vara att han ansågs vara – och kanske verkligen var – motståndare till den athenska demokratin. Hur det än ligger till med den saken klingar det egendomligt ihåligt när Sokrates i dialogen Kriton förklarar att han av respekt för staten och lagarna ämnar ta sitt straff.

Nu till min pjäs Sokrates död. I din recension uppmärksammar du en passage där filosofen yttrar sig om diktatur. Låt mig citera det aktuella avsnittet ur manuset:

Sokrates:
Det var hårda ord min flicka. Men du har rätt. Därför är du också den enda som kan förstå vad jag håller på med här. Det är inte av respekt för staten och lagarna som jag tar mitt straff. Jag vill höja ett varningens finger. Staten kan vara ett vidunder. Och värst är den när den visar upp ett mänskligt ansikte. När den i demokratisk ordning – genom att räkna röster – dödar sina motståndare. Det var på sätt och vis bättre under diktaturen.

Aspasia:
Har du mist förståndet? Har du gått och blivit förespråkare för diktatur?

Sokrates:
Nej, hur kan du få för dig något sådant? Jag menar bara att under diktaturen var medborgarna vaksamma. Då gjorde de motstånd. Även med fara för sitt eget liv. Nu slumrar de och tror att allt är frid och fröjd. Det jag gör nu är att visa att allt inte är frid och fröjd. Det finns inget sätt för mig att säga det. Det måste visas. Det som kan visas kan inte sägas. Det som kan…

Aspasia:
… sägas kan inte visas Du är alltså en sådan räv att du tänker offra ditt liv för att göra – en poäng. Ingen poäng är värd ett sådant pris.

Sokrates:
Tja. Man kan dö av flunsa. Då dör jag hellre av att göra en poäng.

Du undrar vad syftet är med att skildra Sokrates som en – och nu är det dina ord – ”sympatisk antidemokrat” som säger sig ”föredra diktatur framför demokrati”. Jag värjer mig mot de formuleringarna. Jag tycker inte att man av det aktuella citatet ur manus kan utläsa att de har fog för sig. Det som enligt min Sokrates var bättre under diktaturen var ju inte diktaturen som styrelsesätt utan det motstånd den framkallade mot överheten. När jag skrev de där orden ekade förresten Jean-Paul Sartres ord om att fransmännen aldrig varit så fria som under naziockupationen, och när Aspasia förskräcks av yttrandet låter jag Sokrates försvara sig på ungefär samma sätt som Sartre försvarade de där paradoxala orden.

Däremot finns det fog för att dra slutsatsen att min Sokrates är kritisk till en viss aspekt av det vi kallar för demokrati. Begreppet demokrati betecknar ju dels en typ av beslutsfattande, det vill säga majoritetsstyre, dels en uppsättning principer som kan sammanfattas i Förenta Nationernas stadgedeklaration om de mänskliga fri- och rättigheterna. Det första begreppet har med formerna för demokratin att göra. Det andra har med innehållet i demokratin att göra. Min Sokrates är bekymrad över att staten i ”demokratisk ordning – genom att räkna röster – dödar sina motståndare”. Det varningens finger han säger sig vilja höja handlar om risken att under demokratiska former, det vill säga via majoritetsbeslut, fatta odemokratiska beslut. Alltså sådana beslut som inskränker människans fri- och rättigheter. Sådant har hänt i historien. Och kan hända igen.

Det är mig helt främmande att göra plakatteater och att således göra ovanstående tankar om demokratins form och innehåll explicita. Jag vill att min Sokrates ska erbjuda tuggmotstånd. Jag blir däremot riktigt orolig om det i min pjäs – och nu är det åter dina ord – ”finns inslag som möjligen skulle kunna ge stöd för Zuckerbergs tes att arvet från antiken håller på att tas över av den antidemokratiska högern”. Inget roligt sällskap att hamna i. Och jag kan inte se att min pjäs ens möjligen motiverar att du placerar mig där.

The post “Min Sokrates är kritisk till en viss aspekt av demokratin” first appeared on Opulens.

TEATER. Under alla förhållanden är Sokrates död en underhållande och välspelad föreställning. Erik Åkerlinds tolkning av Sokrates egenheter är både rolig och kongenial, skriver Torsten Rönnerstrand.

Det pågår en kamp om arvet från antiken. Ett vittnesbörd om det var boken Not All Dead White Men som 2018 utgavs av Donna Zuckerberg. Hon är en i USA mycket aktad expert på antikens kultur och samhällsliv och dessutom känd som syster till Facebookgrundaren med samma efternamn.

Zuckerberg visar att arvet från antiken systematiskt missbrukats av den amerikanska högerextremismen. Med hjälp av lösryckta och ofta illa förstådda citat från antika författare har man ifrågasatt demokratin och dessutom pläderat för den vita rasens överhöghet över de färgade och (den vite) mannens rätt att härska över kvinnan.

Det finns onekligen ett visst fog för Zuckerberg tes. Likväl måste man konstatera att hennes bild är alltför ensidig. Visst finns det högerextermister som åberopar sig på antiken, men de brukar inte nå utanför den trånga kretsen av likasinnade.

Därtill kommer att några av vår tids mest inflytelserika författare och tänkare utnyttjat det antika arvet för demokatiska och egalitära syften. Ett exempel är pseudonymen Elena Ferrante, författare till en romanserie om livet i Neapel – Min fantastiska väninna – som gjort succé i hela västvärlden. Ett annat exempel är den grekiske ekonomen Yanis Varoufakis som efter sin tid som omdebatterad finansminister i Grekland leder den paneuropeiska vänsterrörelsen Diem25.

Ett liknande sätt att utnyttja arvet från antiken kunde vi i höstas se i en föreställning på Göteborgs Stadsteater. Vad jag tänker på är Sofokles Antigone i bearbetning av den kanadensiska poeten och antikforskaren Anne Carson. Här var den feministiska och egalitära tendensen starkt understruken.

Mer tveksamt är detta i en annan av det västsvenska teaterlivets intressantaste föreställning, Sokrates död, en nyskriven pjäs av Hans Blomqvist, på Göteborgs Dramatiska Teater. Här finns inslag som möjligen skulle kunna ge stöd för Zuckerbergs tes att arvet från antiken håller på att tas över av den antidemokratiska högern. Ett exempel på det får vi då pjäsens huvudperson säger sig föredra diktatur framför demokrati.

Sokrates död har likheter med Lars Gyllenstens roman med samma namn, men den viktigaste utgångspunkten är ändå Platons dialog Apologin. Här återges den ryktbare filosofens försvarstal under den rättegång som slutade med att han 399 f. Kr. dömdes till döden.

I Apologin finns inte några antidemokratiska uttalanden av den typ som vi får höra i föreställningen på Göteborgs Dramatiska Teater. Det hindra inte att det finns fog för detta sätt att framställa Sokrates. I själva verket finns det mycket som talar för att det var hans motstånd mot demokratin som var det verkliga orsaken till att han pekades ut som brottsling och straffades med en dödsdom – och att just detta inslag i den sokratiska filosofin var vad som allra mest appellerat till hans lärjunge Platon.

I många av Platons skrifter återkommer Sokrates till den fråga som är grundtanken i hans statslära – kritiken av det demokratiska Aten och av demokratin som sådan. Hans huvudinvändning mot det demokratiska statsskicket var att det lät staten styras av människor som saknade den kompetens som krävdes.

Vill man tolka Sokrates välvilligt skulle man kunna säga att vad han rekommenderade var att införa ett expertvälde. Men sanningen är nog mera brutal. Vad Sokrates i själva verket ville var att införa en diktatur där undersåtarna helt saknade politiska och medborgerliga rättigheter.

Detta är något som inte brukar komma fram i diskussionerna om den rättegång mot Sokrates som ledde till att han avrättades. Därför är det inte helt ur vägen att denna mindre kända sida av hans lära lyfts fram i föreställningen på Göteborgs Dramatiska Teater. Det hindra inte att man kan känna sig lite frågande vad gäller syftet. Vad är egentligen tanken bakom att göra Sokrates till en sympatisk antidemokrat?

Under alla förhållanden är Sokrates död en underhållande och välspelad föreställning. Erik Åkerlinds tolkning av Sokrates egenheter är både rolig och kongenial.

The post Antiken lever men det pågår strid om dess arv first appeared on Opulens.

KÄRLEK. I grunden vet jag bara att människans behov av genuina relationer och kärlek är gränslöst, skriver Susanne Liljedahl. Hon är bekymrad över hur digitaliseringen påverkar den mänskliga samvaron.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Den högteknologiska kulturen gör något med oss och jag känner mig sorgsen när relationer digitaliseras i så hög grad att känslor som exempelvis empati kan hämmas. Dags att reflektera innan det dystopiska samhället blir verklighet och människan slutligen framstår som en själlös maskin.

Ännu är det kanske för tidigt att skriva ett requiem om en död kärlek, men läget är feelbad.

I världen drivs människan av eros. I sin genuina form är eros en mänsklig kärlek – längtan, passion, en skapar- eller kärlekskraft. I en av Platons dialoger beskrivs den som en ande (daimon). Eros är med när kulturer byggs upp, i ideerna om det goda, sköna och sanna… i jagets längtan efter duet, i längtan att förenas med den älskade.

Men i vår tid har eros blivit lika blaskig och fadd som en Coca-Cola. Ser jag på tidsandan i ett djupare perspektiv kommer jag något mer på spåren — teknoeros. Ett fenomen som riskerar att göra människan alltmer cynisk. I teknoeros degraderas duet till objekt och vi tycks förvärva, äga och konsumera varandra i allt snabbare takt.

I boken Moral Blindness – the loss of sensitivity in liquid modernity hävdar sociologiprofessorn Zygmunt Bauman och filosofen Leonidas Donskis att våra relationer börjar likna en konsument- och produktmodell. Homo consumes har nått oanade höjder. Jag konsumerar och surfar, alltså är jag. Det har blivit vår tids evengelium. Märkligt nog tycks vi anpassa oss. Som om vi trollbundits av mobilen, datorn och underhållningsindustrin. Jag tänker på Michel de Montaignes ord: “Det enda som kan trösta oss är förströelsen och ändå är det den största av våra plågor. Det är nämligen den som hindrar oss att ge akt på oss själva…”

Den moderna människan synes mig på samma gång överstimulerad som tom. Kortvariga dopaminkickar hjälper knappast i längden. Ögonkontakt och kroppslig beröring minskar. Melankoli och depression sveper in. Både diffus och kännbar.

I äldre konst och litteratur skildras eros ofta metaforiskt som ett bevingat barn/underskön pojke som skjuter med båge och pilar eller brinnande facklor som drabbar människors hjärtan. Motsvarigheten i den romerska mytologin är förstås Amor. Eros tänder kärlekens lågor, men vissa pilar eller facklor skjuts i blindo och Eros betraktas ofta som omogen, farlig och demonisk.

För Edith Södergran var eros universell, en kosmisk kraft nedlagd i själen. I Till Eros skriver hon: “… du grymmaste av gudar, varför förde du mig till det mörka landet… Se jag är bunden till händer och fötter, känn jag är tvungen till alla mina tankar… jag flyr icke, jag lider endast som ett djur…”

Det här är något annat än det fenomen jag kallar teknoeros. Egentligen handlar det kanske mycket om hur vi ska navigera och söka djupare mening i en högteknifierad värld, och i grunden vet jag bara att människans behov av genuina relationer och kärlek är gränslöst.

The post Eros i vår tid first appeared on Opulens.

ESSÄ. Att objektivera tänkandet – och detta oavsett vilken kraft vi tillskriver tänkandet i vår förståelse av världen – är ett sätt att bryta ner tankars abstrakta väsen till något hanterbart. Till något begripligt. Om nu tänkandet kan göras fullt ut begripligt. Ett tillvägagångssätt för att förverkliga ett sådant ambitiöst projekt är att lyfta fram det som ännu inte är annekterat av tanken; det som inte har blivit tänkt.

Vi imponeras över det vi har tänkt fram. Frukten av alla våra ansträngningar. Resultatet av all möda och tid som vi har lagt ner för att tänka det vi tänkte. Nämnas bör dock att var gång en tanke erövrar ett nytt ”tankefält” inträder förmodligen en mättnad. Och inte sällan förblindas vi av ”segern” över det som har blivit erövrat. För segern har ett pris, och det priset heter bortträngningen; att tränga bort det som inte får störa segerns fest. Och vad är det som stör? Det är misstanken om att vi borde ha gjort en ytterligare distinktion i vårt ”hyllade” tänkande. En ytterligare nyans borde ha uppmärksammats. En ytterligare motbild borde ha släppts in i vårt analytiskt tillrättalagda tänkande. Eller varför inte nämna en berikande tillfällighet eller rent av ett omvälvande ”misstag” som vi ovetande stängde ute. Om man nu var så ovetande.

Det vill säga: Man måste vara vaksam. Det är viktigt att ta till sig det som störde. Att reflektera över det som sköts undan och sattes i ett slags mentalt vilorum. Att uppmärksamma och välkomna det som rubbade och försköt det som man så ängsligt inte ville skulle rubbas och förskjutas. Man kan också tala om att ta sig förbi ett slags motstånd i form av bekvämlighet i ens tänkande. Det som hindrade oss att tänka vidare. Det som fick tankegångarnas rörlighet och associationsrikedom att stelna. Och lätt är det att glömma bort att tvivlet utgör motorn i allt tänkande; misstanken om att något inte stämmer och därmed underminerar den övertygelse som får tanken att göra halt.

Allt handlar om att utvidga sin kunskap; att utöka sanningsanspråken. Men man ska inte låta sig bedras av ”nya” kunskapsinsikter – de som inte sällan endast är halvt tänkta – då dessa kan hindra en i tänkandet. Den engelske filosofen John Locke var skeptisk till mänsklig kunskap. Han illustrerade detta med liknelsen att människan känner till lodlinans längd, fast inte havets djup. Och med den inblicken i tänkandet finns det mycket av det som ännu inte blivit tänkt.

Vi bör i uppriktighetens namn fråga oss vad vi inte har tänkt. Vad vi inte hade förmåga att tänka. Vad vi inte kunde nå med tanken. Det som var oåtkomligt, dolt och stumt. Det som vi inte hade tillträde till. Det som befann sig i skuggorna. Det som ljuset från våra tankar inte kunde röja. Det som skymtade utanför den gräns som vi tänkte inom. Den gräns som vi inte lade märke till i vår iver att få ihop det vi redan tänkt. Den gräns som borde ha konfronterats och definierats för att lära känna den. Uppgiften blir att förlägga intresset vid gränsen; utveckla en större känslighet för gränslinjen. För att därmed kunna överskrida gränsen. När allt kommer omkring måste man veta vad som ska överskridas. Och detta gäller oavsett om vi rör oss inom natur- eller humanvetenskap, filosofi eller teologi, logik eller skönlitteratur.

Den franske filosofen René Descartes tillskrev människans tankeförmåga närmast oanade möjligheter; tanken är ett ”universellt instrument som kan användas i alla slags situationer”. Han hade säkert goda skäl att hävda det, vilket hans berömda ord vittnar om: cogito, ergo sum.

Men frågan är om inte varje stor tänkares mest betydelsefulla bidrag ironiskt nog är det som denne inte tänkte. Det som öppnar upp nya fält av tankar för en kommande generation tänkare. Det som bjuder in till nya fester för tänkandet, åtminstone för den som har viljan och modet att gå vidare. Det som kanhända kommer att bli avtäckt i det nya för tanken terra incognita. Varje ny generation tänkare kommer att så att säga ”kannibalisera” på alla föregående tänkares tankar. Vilket också är meningen. Det blir grunden för det nya. Den grund som föregångaren lämnade efter sig och som består av banbrytande tankar, som innehöll oklara ansatser, motsägelser och mycket annat som måste redas ut och vändas ut och in på. Jag minns här Esaias Tegnérs rader:

Med tanken ordet föds på mannens läppar.
Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.

Det är ett av villkoren som hör till tänkandet; att sätta det tidigare tänkta i fråga för att blotta, synliggöra och införliva det som inte blev tänkt i en ny ordning. Märkvärdigare än så torde det inte vara. Rörelsen är alltid framåt. Allt blir – för att tala med Friedrich Hegel – provisoriskt. En förveten tänkares ambition är alltid att leta efter och finna en glipa i en rådande tankeväv. För en sådan tänkare ligger inget fast och säkert. Vilket får mig att tänka på den argentinske författaren Jorge Luis Borges ord att “ingenting är byggt på sten; allt är byggt på sand, men vi måste bygga som om sanden vore sten.”

Vilken tänkare har tänkt till en slutgiltig och definitiv punkt där allt är utrett? Ingen är svaret. Ett bra exempel på det är Ludwig Wittgenstein som efter att ha skrivit Tractatus Logico-Philosophicus ansåg att det inte fanns något mer att tänka vad gäller språk och mening; det är i Tractatus vi bland annat kan finna hans slutsats: Vad man inte kan tala om, därom måste man tiga. Men i Wittgensteins postumt utgivna verk Filosofiska undersökningar tog han delvis avstånd från sina slutsatser i Tractatus; för dumt var det nog att avfärda det som man inte vet och kanhända inte kan veta någonting om. I det verket passeras den tidigare nämnda gränsen när han introducerade begreppet språkspel. Inte undra på att han anses vara en av 1900-talets mest prominenta tänkare. En av ytterst få som kunde överskrida till det icke-tänkta.

Det är oundvikligt att allt tänkande sker inom en historisk ram. Det som kännetecknar en god tänkare är att denne kan överskrida, men denne kan aldrig fullt ut överskrida det sammanhang som denne verkar i. Men den dristige – den ihärdige tänkaren – kan med sitt tänkande nå ända fram till den sista avgörande ”millimetern” innan ramen sätter stopp. Ramen blir här en tacksam metafor. För bortom ramen kan denne inte nå. Däri ligger tänkarens tragedi. En tragedi för den enskilde tänkaren men inte för tänkandet i sig, då tänkandet inte upphör med den som nått till just den sista millimetern. Tänkandet fortgår, förändras och förskjuts.

Den skotske filosofen och historikern David Hume skrev att ”tankar introducerar varandra med en viss grad av metod och regelbundenhet”. Man skulle kunna tala om tankarnas uppfinningsrika förmåga. Tänkandet i sig är inte begränsat till tiden så länge en ny generation tänkare tar vid; en generation som fortsätter med det som den tidigare generationen inte kunde blotta utan möjligen endast vagt ana. Ramen börjar vidgas. Och det är tänkandets lycka, då den är gränslöt. Till skillnad mot den enskilde tänkaren som inte kan träda ut ur sig själv – ut ur sitt eget tänkande och den samtid denne lever i. Tänkandets väsen är horisonten. Tänkaren är den som iakttar den. Och som i bästa fall blir en del av den, om än för ett vidunderligt ögonblick.

Att medvetandegöra tänkandets begränsningar är ett sätt att förhålla sig till begränsningen. Filosofen Tim Bayne skriver mycket riktigt i sin bok Tänkandets natur att ”genom att tänka på tänkandet har vi förmågan att utarbeta nya och bättre sätt att tänka.”.

Så vad innebär själva insikten att jag endast tänker det som är möjligt att tänka? Svaret är att hur jag än anstränger mig i mitt tänkande så kommer jag inte åt allt det som jag skulle vilja nå med tanken. Alltid kommer det icke tänkta att vara en realitet. Den realitet som inte sällan finns i ens eget tänkande, men som kan vara dold då den utgör ett outtalat och oreflekterat axiom i ens sätt att tänka; ens tänkande är ju alltid organiserat kring vissa strikta och logiska strukturer vars grunder inte alltid är fullt utredda.

Även språket sätter som bekant gränser för tänkandet, då exempelvis definitioner, klassifikationer, distinktioner sker med hjälp av just språket. Språket dikterar indirekt tänkandet och därmed kan språket i sin uppbyggnad så att säga hålla det icke-tänkta förborgat. Därav det ständiga nyskapandet av språkbruk i allt tänkande som vill överskrida det som redan blivit tänkt. Här kan i förbigående nämnas att Wittgenstein menade att ”språkets gränser är världens gränser”, vilket får en att ana vidden av allt det som ännu inte har blivit upptäckt av tanken. Och man kan sätta i fråga att all mänsklig erfarenhet kan kläs i en språkdräkt. Om det är så att språket kommer till korta när det gäller att översätta det som är oöversättbart, då är förmodligen detta faktum en av de stora utmaningarna att nå det svåråtkomliga. Det icke-tänkta. För hur når man det som inte språket – tankens verktyg – kan greppa?

En annan fråga är om det ens går att nå? Om det finns tankefält som är ointagliga; som är omöjliga för tanken att tränga in i. Här brukar man nämna tre klassiska områden där den frågan blir aktuell: Kunskap om tinget i sig, medvetandets natur och Guds existens. Hur långt kan man driva tänkandet inom dessa områden utan att man tänker för tänkandets egen skull? Man skulle kunna tro här att tänkandets gränser saknar betydelse då allt är möjligt; öppet för en ändlös spekulation. Att hävda ett sanningsanspråk om något som inte går att fånga med tanken – att göra det till en kunskap där två diametralt olika anspråk på sanning inte är möjliga – borde rimligtvis bli problematiskt.

Ett bra exempel är alla gudsuppfattningar som finns i vår värld och vars sanningsanspråk är svåra att bekräfta eller vederlägga med förnuftets hjälp. Eller annorlunda uttryckt: Om vi saknar goda skäl att tro på ett påstående om Gud, så innebär det inte att det är falskt. Här kommer mystiken in; den del som djupast sett förenar världens religioner. Mystiken som ligger bortom tankens domäner; begrepp blir så att säga icke tillämpbara på Gud. Istället blir det tro och förundran om det ofattbara som får vägleda i fråga om en förmodad sanning. Vilket får mig att tänka på 1900-talsfilosofen Edith Stein:

”När förståndet gör sitt yttersta, då erfar det sina egna gränser. Det drar ut för att finna den högsta och yttersta sanningen och upptäcker, att allt vårt vetande är styckverk. Då bryter stoltheten samman och vi kan göra två erfarenheter; antingen slår stoltheten över i förtvivlan eller också böjer den sig vördnadsfullt för den outgrundliga sanningen och tar i tro ödmjukt emot det, som förståndets naturliga verksamhet inte kan bemästra. Det är då den intellektuelle får den rätta inställningen till sitt eget intellekt.”.

Så hur förhåller man sig till tänkandets begränsning? Man kan i och för sig avvisa allt detta tal som självklarheter; att det man inte tänker, tänker man inte. Då har man nog inte förstått det ovan skrivna. Innebörden av att vi endast kan tänka det som är inom ramen, innebär att vi är utelämnade till något som vi – som enskilda individer – inte kan besegra; ett något som man i sin begränsning inte har tillträde till. Men det kan besegras över tiden. Sant är dock att det alltid kommer att finnas dolda tankefält som gäckar oss. Och det är väl när allt kommer omkring tjusningen med att tänka.

Det finns goda skäl att anta att allt nytänkande inte upphörde med Platon, trots den brittiske filosofen och matematikern Alfred North Whiteheads djärva påstående att den västerländska filosofin bara är en rad ”fotnoter till Platon”. Den Platon som en gång för alla gjorde allt tänkandet till en veritabel abstraktion och som öppnade upp för den metafysiska sanningen. Och det råder inget tvivel om att inom metafysiken är det icke-tänkta oändligt större än det som någonsin blivit och kommer att bli tänkt.

Alla artiklar och filmer av Melker Garay

The post Att tänka det icke-tänkta first appeared on Opulens.