PERFORMANCE. Lena Torquato Lidén skrev i tisdags om performancefestivalen Radix i Göteborg. Här följer hennes recension av Ibodies föreställning ”Democracy”.

Interaktiv föreställning för en liten publik

Democracy av och med Ibodies
Skapad av Josephine Gray & Anmar Taha.
Medverkande: Lena Dahlén, Josephine Gray & Anmar Taha.
Radix på Konstepidemin, Göteborg

Jag står ensam utanför dörren till den plats där föreställningen ska spelas och lyssnar på skallet från en stor hund därinifrån. I övrigt finns inga tecken på att det ska börja alldeles strax. Ingen annan i den fyrhövdade publiken är ännu där och jag är mest obekväm i min egen kropp i min väntan.

Till slut blir jag visad in av en kvinna i en prydlig röd dräkt. Så jag sätter mig och väntar på de andra medan hunden fortsätter att skälla ut mig. Den är kedjad vid ett element i det vita kala rummet. Sedan fortsätter obehaget, när jag som den första i publiken blir kallad till “intervju” med den rödklädda framför ett bord eftersom jag skickat en ansökan…

Efter intervjun går vi alla i tur och ordning upp för trappan i den öppna lokalen till tre höga pallar framför en glasruta som verkar vara vit, men det visar sig vara fullt av rök där bakom. Golvet knarrar när jag sätter mig, men det slutar inte knarra. Och jag upptäcker att det är en skepnad innanför glasrutan som rör sig så att golvet fortsätter att knarra.

En man i en lång klädnad och med täckt ansikte och en kvinna som är beslöjad turas om att träda fram genom röken och upprepa samma text om att något måste avslöjas, annars kommer “du” att bli bortförd.

Ibodies frambringar en krypande känsla

Oftast när jag ser en performance med Ibodies är det som en sorts stillsam meditation att vila i deras verk. Men den här gången känns det mer krypande, kanske för att den interaktiva delen kräver något av mig. Att jag inte bara kan sitta stilla. Kvinnan träder till slut fram genom röken till mig ännu en gång och ler gåtfullt så att den traditionella haktatueringen rör sig lite. Och jag tänker på känslan av att befinna sig i ett sammanhang där det är omöjligt att förstå de kulturella koder som råder och man ändå måste agera. Att stå upp för sig själv utan att egentligen veta vad det är man försvarar är svårt, om inte omöjligt och det inger en känsla av hopplöshet.

Jag kommer också att tänka på Ibodies egna ord om föreställningen jag just har sett: ”Det är ett verk som utforskar den oerhörda svårigheten i att skilja rätt från fel, gott från ont, samt hur långt mänskligheten är beredd att gå i sin kamp att försvara sig mot den Andra.”

The post Ibodies utforskar moraliska gränser first appeared on Opulens.

PERFORMANCE. Nyligen har performancefestivalen Radix ägt rum i Göteborg. Lena Torquato Lidén fick flera givande samtal med några av regissörerna.

Ibodies arrangerar Radix

Radix är en performancefestival som arrangeras av Ibodies i Göteborg. Den är ett forum för att studera hur medborgare, konstnärer och forskare kan ompröva teaterpraktiken. Jag bestämde mig för att intervjua några av de medverkande regissörerna. Jag är intresserad av känsligheten hos publiken som kommer att möta föreställningarna. Det är intressant hur den psykologiska responsen kommer att vara på en föreställning med endast en, fyra eller två åskådare.

Ibodies programförklaring angående det aktuella temat ”trias” (treenighet/triad) är värd att citera:

”Radikal måste i detta sammanhang ses som ett ursprung, eller en rot – från det latinska ordet radix. Teater måste i detta sammanhang förstås som den arena där föreställningen äger rum. Med detta i åtanke kommer vi att titta specifikt på det triadiska förhållandet mellan åskådaren, skådespelaren och rummet. Detta triadiska förhållande är vanligt i nästan alla teatertraditioner. Under de senaste århundradena har detta förhållande ändå cementerat sig, inom en västerländsk teaterkanon, som ett där åskådaren förblir passiv och det teatermässiga rummet homogent i kraft av teatersalongen. För att motverka denna dominerande tradition är vi intresserade av att undersöka teaterstycken som ifrågasätter åskådarens passivitet och gör uppror mot det homogena teaterrummet.”

Rivolti av Momec

Mario Previato möter mig i rummet på Gatenhielmska där hans stycke kommer att framföras av Fia Adler Sandblad.

Hur tror du att publiken kommer att ta emot dig, kommer det att bli någon skillnad mellan Italien och Sverige?

– Jag är inte säker eftersom jag inte har provat detta förut utanför Italien. Men jag har arbetat med detta i två dagar nu med en svensk skådespelerska, och för mig var det en underbar möjlighet att samarbeta, och det var precis som att arbeta i Italien, så jag tror att det inte kommer att bli någon större skillnad eftersom vi alla är människor! Vårt mål är att skapa en förutsättning där människor kan växa, det är en intim revolt vi vill skapa, och jag hoppas att det är likadant för svenskar, italienare eller tyskar.

Vad kommer de att tycka om att göra uppror mot?

– Det är utgångspunkten för revolutionen, kanske den mest intima revolten är först och främst mot något inuti vår själ. Det är inte något utanför. Kanske startar vi upproret mot något som begränsar oss själva, och ur den synvinkeln kan vi gå utanför oss själva och göra detta till ett offentligt uppror eftersom vi delar det med andra människor. Men vi måste börja från vår egen synvinkel. Om vi inte kan göra uppror mot oss själva, om vi inte kan göra en revolution av oss själva.

Så det är inte som att ta ställning och gå och säga nej i en offentlig protest.

– Nej, det är inte en protest, det är en ny början.

Utgår du från att skådespelaren har en ledande roll i interaktionen?

– Nej, det är som en guide, hon är en guide eftersom hon vet och delar det som hon vet med deltagarna. Men i en gemensam sfär, och det är inte en vertikal relation. De sitter vid samma bord. De är nära framtiden, så de går tillsammans.

Ja, men hur känner du dig om publiken känner sig osäker i sin roll?

– I början skulle jag vilja att de känner si, i vissa ögonblick och från detta tillstånd kan de gå ut från säkerheten och bli mer bekväma med relationen mellan deltagaren och skådespelaren.

Amore och Psiche av Teatro del Lemming

Kan du berätta lite om dig själv och hur ni arbetar?

– Jag heter Diana Ferrantini och jag arbetar med Teatro del Lemming, som är ett italienskt teaterkompani som grundades i Italien 1987, alltså för nästan 30 år sedan, och vårt kompani har en särskild poetik som kallas åskådarteater eftersom vi vanligtvis gör föreställningar som involverar åskådaren. Det är interaktiva föreställningar för ett begränsat antal deltagare.

En man och en kvinna.

Kan du säga något om den aktuella föreställningen?

– Den här föreställningen handlar om myten om Amor och Psyche och det är som om åskådaren blir en del av myten genom att involvera alla sinnen – så lukt, smak och känsel har stor betydelse.

Hur reagerar publiken när de är så få?

– Det finns olika typer av reaktioner. Eftersom föreställningen har en strikt dramaturgi befinner sig publiken inuti denna precisa dramaturgi. Skådespelarens roll är att vara en guide. Att vägleda åskådaren inuti händelsen och inuti myten, och även på något sätt inuti dennas känslor.

Så du tolkar också publikens reaktioner och reagerar på dem?

– Ja, så skådespelarna tränas att på något sätt känna empati genom att lyssna på varandras känslor. Anpassning av vad jag tror att den andra känner. Det är en dialog som inte bara är med ord, utan också med fysiskt språk.

Passage of the Morphobles — Living Picture Theatre

Zsófia Bérczi

I mötet med Zsófia Bérczi blir jag först av allt inbjuden att ta på mig en slags stor gosig strumpa över hela min kropp, den liknar kostymerna som de färgstarka karaktärerna bär och känns väldigt mjuk och skön att ta på sig. Jag känner att detta är ett sätt att bjuda in publiken att känna sig hemma i det de ska uppleva.

Jag introduceras till föreställningen genom att möta karaktärerna i repetitionsrummet medan Zsófia pratar om vad vi ser.

– Den här karaktären är polaritetskaraktären, en krigartyp, någon som är väldigt passionerad, ja, agerar passionerat fast också ganska strikt och kan slåss och döda. Men det finns också en annan typ, som handlar om lidande, men den här karaktären kan verkligen inte lida, så allt handlar om denna passion. Vad tycker du? Vilken karaktär är för dig?

Det blir närmast våldsamt men sedan lugnar det ner sig igen…

– Publiken går igenom en passage, så de möter dessa karaktärer en efter en. Och på något sätt, när de möter några karaktärer så kan de kanske identifiera sig med någon av dessa. Förhoppningsvis frågar sig publiken hur den känner igen sig i det här materialet. Och den kan alltså uppleva detta på ett konkret vis.

The post Radix – en omvälvande performancefestival first appeared on Opulens.

EMPATI. ”Med ett slags förklädd subversiv envishet och utan direkt teoretisk överbyggnad framhåller hon empatin som den grundläggande känslan för allt levandes överlevnad,” skriver Kristina Maria Mezei om Ingela Ihrmans utställning ”Frutti di mare” på Malmö konsthall.

Ingela Ihrman, Frutti di mare
Malmö konsthall
Utställningen pågår till den 14 januari 2024

Hur känns det att vara någon annan? Något annat? En växt, en mussla, en alg eller en stor näckros?

Ingela Ihrmans konst liknar teater. Inlevelsefullt gestaltar hon frågor kring identitet, relationer och tillhörighet – förankrade i de känslor som medföljer, som längtan, begär, hat eller kärlek. I skulptur, performance, video, teater och texter vänder hon varsamt på dessa teman, oftast med sig själv som utgångspunkt.

När hon nu ställer ut på Malmö konsthall i ett slags retrospektiv med verk sedan tio år tillbaka, utnyttjar hon arkitekturen för att strukturera sitt budskap.

En diagonalt lagd spång leder bort från entrén och vi möter installationer och skulpturer som kretsar kring hav och vatten, en tidsresa i cirkelrörelse. Åt andra hållet återfinns verk som väcker starkare känslor kring invasion, exploatering och död i naturen. Någonstans i mitten finner vi en juicebar där hälsofrågor och mode anas i bakgrunden. Här har det också byggts gradänger för teaterpjäsen ”Vilka är ni?” som kommer att framföras i mitten av november i samarbete med Ögonblickteatern från Umeå.

Mycket av allt detta låter som tunga existentiella inlägg i en tid då klimatfrågan och jordens överlevnad får oss att bli deprimerade varje dag. Men Ingela Ihrman hanterar dem med varsam och ömsint humor och tillåtande lekfullhet. Och inbjudande medkänsla. Ur ett tillåtande posthumanistiskt perspektiv.

Det ligger en hel del research bakom de visuellt anslående kreationer som utgör många av hennes verk. I förberedelseprocessen blandas det teoretiska anslaget med sinnesupplevelser. Hon söker sig till platser där speciella växter frodas eller fynd har gjorts, till hav och stränder för att med kroppen känna oceanens sälta och tidvattnets rörelser. Till sina skulpturliknande dräkter använder hon billiga material med ett slags återvinningsomsorg.

Hon klär ut sig till en jätteutter, en grankotte, en näckros eller en oljefågel med sin unge. Eller till en utdöd cefal, en sorts groddjur, som är hopsydd och hopklistrad av skumgummimadrasser, plexiglas och plastlock till juicepaket. Kostymen kan öppnas längs ena sidan för att kliva in i den, armar och händer stoppas i utstickande brun plaststrut som får dem likna ett slags fenor. Cefalen är i själva verket ett fossil i stenkol som hittades i Bjuv i nordvästra Skåne och som berättar om en tid för 200 miljoner år sedan då Skåne täcktes av hav.

Det inre havet är en annan titel som innehåller flera verk, placerade kring träspången mitt i konsthallen. Där iscensätts den spektakulära Passionsblomman som anländer dagen efter vernissagen för att i en performance slå ut sina blad och pollineras tillsammans med publiken.

Hav och vatten är länken mellan andra inslag. De kretsar kring jordens liv och även människans, genom att urhavets vatten har samma sälta som den vätska som omsluter mogna äggceller i alla levande organismer. Ögruppen Andamanerna i Indiska oceanen länkas till området Seved i Malmö i Ingela Ihrmans forskningsresor. Seaweedsbladet kallades den tidning som delades ut i området när hon bodde och arbetade där 2017. Tång och sjögräs i olika former hänger runtomkring i salen

Sjöborrefossil, funna på en gård vid Skånes sydkust och inlånade från en privat samling, paras ihop med kakelplattor från badrum i hus byggda i Malmö vid mitten av 1930-talet. Med grönt bubblande mönster förstås. Och en jättemussla i plast kan också användas som kostym i en kommande performance.

Många växter hämtas från nära platser i staden och i Skåne. Björnlokan och parksliden är invasiva arter. Den förras vätska orsakar svåra brännskador och den senare hotar hus och hem när den får bre ut sig. Ingela Ihrman föreställer sig hur dessa växter kan känna allt hat och förföljelse genom att lyfta skönhet och oskuld i deras väsen bortom den världsordning människan skapat. Björnlokans vackra blommor tävlar med de klagande ljud som panflöjter spelar, tillverkade av jätteslidens stjälkar – mot en bakgrund av tung biltrafik.

Ingela Ihrman iklär sig i en förförisk grodkostym. I en video ser vi grodans performance i gymnastiksalen. Det hela framkallar leenden trots att vi känner medlidande med den bland redskap som inte passar för dess rörelser hur den än sliter. Men ger upp – nej, det gör den inte. När den sedan i en annan video ska göra yoga, gör den mycket annat, utom den position som titeln antyder: Bhekasana. Här är den klokare, ställningen skulle göra slut på dess kropp, dess liv. Samtidigt bjuder romerska ringar, plintar och mattor barn och alla besökare att hoppa och klättra runt.

Ju längre jag går omkring bland Ingela Ihrmans verk desto mer slår mig allvaret bakom humorn. Med ett slags förklädd subversiv envishet och utan direkt teoretisk överbyggnad framhåller hon empatin som den grundläggande känslan för allt levandes överlevnad.

För vi vet ju: ler du mot ett barn, ler det tillbaka. Biosfären, naturen och även samhället klarar sig inte utan empati och solidaritet. Den samhällsordning som bygger på aggressiv expansion och ständig tillväxt är ohållbar.

Och till slut: varför heter utställningen Frutti di mare? Italienskans ord betecknar ryggradslösa marina djur. Skyddslösa får de här kläder och skal. Utspridda på konsthallens golv som på en pizza. Det är bara att ta för sig och njuta.

The post Ihrman framhåller empatin med subversiv envishet first appeared on Opulens.

UTSTÄLLNING. Kristina Maria Mezei har sett Jimmy Roberts aktuella utställning på Moderna Museet i Malmö och konstaterar att det är en lyckad introduktion av ett i Sverige rätt så okänt konstnärskap.

Asymmetrisk grammatik
Jimmy Robert
Moderna Museet, Malmö
Utställningen pågår t o m den 3 september

Det är mycket som Moderna Museet i Malmö lyckas med genom Jimmy Roberts utställning.

I två till synes glesa rum introduceras ett relativt okänt konstnärskap i Sverige samtidigt som hans insatser får kommenteras genom några verk ur den egna samlingen.

Därtill fortsätter det samtal museet har fört kring bevarandet av rörelse genom performance och dans.

På ett till synes slarvigt och på snedden utlagt podium vilar två fotografier över varandra. Konstnären själv med armarna utsträckta och blicken gömd väcker frågor om kropp och identitet. Detta förstärks av ett textverk på väggen där referensen till dansaren Yvonne Rainer växlas mot slavarnas kroppsarbete.

Den performativitet som latent ligger i Roberts fotografier lyfts i mötet med verk av Marcel Duchamp.

Hans målning ”Nu descendent l’escalier” dekonstrueras och kommenteras i både ett stort tygstycke och genom involveringen av ett par kvinnliga konstnärer, Louise Lawler och Sherrie Levine, som även de kopplar till Duchamp.

En dansperformance får den omtalade trappan att röra på sig. Dansaren, med en av trappattrapperna som huvudbonad, kryper och dansar fram längs en linje på golvet till ett ljudverk av Ain Bailey, som Roberts har vävt in i sin installation.

Vi hör endast ifyllnadsljud från franskan. Absurt och lekfullt, men med ett allvar som vidgar konsthistoriska samtal över tid.

The post Jimmy Robert väcker frågor om kropp och identitet first appeared on Opulens.

DANSPERFORMANCE. “Jag ryser, för att det är makabert, men också vackert,” skriver Lena Torquato Lidén som sett föreställningen “Freedom, at last” med dansperformance-gruppen Iraqi Bodies.

Freedom, at last
med Iraqi Bodies
Zeni Studio, Göteborg

En isande vind sveper in över Ringöns mörka decemberkväll men marschallerna talar om vart vi ska ta vägen, in på en lastbrygga och dörren märkt med symbolen för dansperformance-gruppen Iraqi Bodies, ett horn, som om det vore en del i ett mysterium vi fått i uppdrag att lösa.

Vi tystnar när dörren gått upp och ett stort rum uppenbarar sig. Dränkt i vit rök och belysning som förstärker vitheten. Långt bort från sofforna som vi sätter oss i finns en gestalt i heltäckande svart burka på en av fyra blå väntrumsstolar.

Närmast soffan, vid sidan av oss ett rum, där en gestalt ligger på en smutsig madrass, även hen i en burka. Ljuset och röken gör att jag inte är säker på att denna eller den andra gestalten lever, hen sitter på en stol i det röriga rummet där det är uppenbart att något outsägligt har hänt. Rosa damm i kombination med sand täcker möblerna och närmast mig står en äggkartong ovanpå ett kylskåp. Någon har levt sitt liv och ätit ägg i rummet men det känns som det blivit utblåst på allt liv.

En mumlande sång fyller rummet. När den tystnar kommer de två gestalterna nära oss till liv och i tystnaden som är massiv och kompakt ljuder varje steg de tar i sina kängor verkligen högt.

De börjar röra sig längre bort från oss. Svängande, trippande och de snäva kjolarna släpar lite i golvet och hindrar deras steg från att bli långa. Det är påtagligt jobbigt för mig att inte se deras ansikten, jag vill gå fram och riva av tyget som täcker ansiktet. Men istället är jag helt helt stilla, eftersom min kropps rörelser hörs i rummet vill jag inte rubba något med det ljudet.

Efter en stund stiger mer rök och en annan kvinnlig gestalt, för rörelserna de svartklädda gör säger mig att de är kvinnor, upp ur röken. Här råder ingen tvekan om att det är en kvinna, eftersom hon är naken och går för att sätta sig vid de andra med håret framför ansiktet så även hennes ansikte är dolt.

Den situationen, att vara naken inför påklädda människor, har jag upplevt som konstmodell. Det är upplevelsen att vara intensivt medveten om varje millimeter av sin hud som reagerar på temperatur och vinddrag. När den nakna till slut ligger på en brits för att tvättas förstår jag att hon är död, äntligen fri från tygerna som täcker kvinnornas kroppar och ansikten, i döden fri. Men hennes rygg har fula stora blåmärken som den ena beslöjade kvinnan, nu utan ansiktet täckt, undviker med svampen när hon tvagar. Den andra sluter upp, även hon avbeslöjad och de sveper den nakna i ett tunt vitt tygstycke. Liket reser sakta sig delvis upp och bärs i väg av en kvinnorna.

Jag ryser, för att det är makabert, men också vackert.

The post En både makaber och vacker föreställning first appeared on Opulens.

SCENKONST. Lena Torquato Lidén har sett en utomhusperformance med Konstkollektivet Snö och finner att den är alldeles underbar. 

Det är en solig söndag eftermiddag i Göteborg på Stenpirens lilla playa vid älven och scenkonstkollektivet Snö ska strax spela sin performance Rör mig för en skara väntande i solsängarna. Vi som nyfiket förväntansfulla tittar mot skeppsbåten Eira är i olika åldrar.

Först av allt får vi träffa en kvinna som är bitter över livet och berättar om att alla bra män är redan upptagna, hon svär och ber andra (osynliga) att inte skrika åt henne. Berättelsen om den gången då hon verkligen var kär, gjorde allt för att bara få följa med den mannen griper tag. Sedan vändningen när hon gick upp en dag, sa att hon skulle ut och köpa kebab och aldrig kom tillbaka.

Trots att det var hon som valde att avbryta relationen drabbades hon hårt av förlusten, förlorade sin lägenhet, låg under bron i fosterställning och kunde bara tänka på honom. Nu blir hon erbjuden tabletter för att må bättre men det enda hon vill ha är en lägenhet.

Med hjälp av publikvärdar går vi vidare till en punkt närmare vattnet där hon motvilligt börjar prata med en man som ligger på en tältsäng och sover. Hon anklagar honom för att ligga och sova hela dagen och han försvarar sig med att han inte kan sova på natten och svårigheterna med att hitta någonstans att sova inomhus efter att corona förändrade verkligheten.

På pannan sitter ett uppvinklat coronavisir och han frågar oss om det sitter rätt. Men vi skrattar och han poängterar att han bär det mest för att verka förtroendeingivande… Spridda skratt men det är också med ett stänk av sorg, över det faktum att det var de mest utsatta som drabbades hårdast av restriktioner och åtgärder. Inte vi med lägenhet och fast jobb där man kan jobba hemifrån.

Nu går vi vidare till bänkarna framför vänthallen vilket gör att de väntande och förbipasserande dröjande funderar över vad som händer när vi står runt omkring en kvinna helt klädd i spektakulärt röd dräkt med jacka och en liten hund. En liten bricka, kaffetermos och ett fint paket med prickar på har hon med sig och hon tittar efter den efterlängtade person hon ska dela dem med. Ingen kommer och hon är bedrövad, så här fortsätter denna underbara utomhusperformance att växla mellan det sorgliga och komiska. En stark performance om närhet, kärlek och ensamhet i vår tid präglad av pandemin. Den är även bokbar för gästspel och turné runt om i landet.

The post En performance som övertygar first appeared on Opulens.

KLIMATKONST. Performanceverket “We hear you – Greta Thunbergs tal” som sattes upp på Dramaten under 2020 blir globalt konstprojekt och visas på utställningen “Coal+ice” i Washington.

I föreställningen “We hear you – Greta Thunbergs tal” som Ada Berger och Jacob Hirdwall satte upp på Dramaten i januari 2020 stod 77 personer tysta på scenen. I det nya projektet bidrar 77 unga röster världen över med sina tankar och erfarenheter.

Projektet, som går under namnet “We hear you – a climate archive”, är ett samarbete med svenska ambassaden i Washington och Georgetown University. Syftet är att samla unga konstnärer, författare, studenter och aktivister över hela världen och projektet inleds på utställningen “Coal+ice” på John F Kennedy Center for the Performing Arts, i Washington, med start i mars.

Till Dramaten 2024

Projektet avslutas 2024 med en föreställning på Dramaten 2024, inspirerad av de berättelser man samlat in.

“Vi har nu börjat samla in svar från unga människor världen över. Det kommer bli en berättelse som inte handlar om statistik, utan om hur det känns. Det faktum att vi är på gränsen till att förstöra våra livsbetingelser. Målet är att föra tillbaka dessa berättelser till Dramaten”, säger Jacob Hirdwall, som ska skriva manus och regissera den kommande föreställningen, i ett pressmeddelande.

“Är fantastiskt”

Man kommer även att lansera en digital plattform som på flera språk ska dela berättelser om klimatet.

“Det är fantastiskt att få till ett sådant stort internationellt projekt kring den här tematiken och att vara en del av en plattform för unga röster. Styrkan i klimatrörelsen ligger i det globala samarbetet och Dramaten ser fram emot att vara en del av ‘A climate archive'”, säger Mattias Andersson, teaterchef och konstnärlig ledare för Dramaten i pressmeddelandet.

TT Nyhetsbyrån

The post Greta-föreställning blir globalt klimatprojekt first appeared on Opulens.

ANTIKAPITALISM. Trafikverket har beslutat att konstprojektet “Evig anställning”, som skulle utsmycka Västlänkens nybyggda station Korsvägen i centrala Göteborg, inte ska genomföras.

“Det är väldigt tråkigt att projektet “Evig anställning” avbryts. Inte minst med tanke på det starka stöd som vi uppfattar att konstverket har hos många göteborgare. Trafikverket och vi gör olika bedömningar av projektets genomförbarhet”, säger Patrick Amsellem, direktör på Statens konstråd, i ett pressmeddelande.

Konstnärerna Goldin+Senneby (Simon Goldin och Jakob Senneby) vann en tävling om att utföra performancekonstverket 2017. Verket skulle bevisa att kapital är mer lönsamt än arbete och konstnärerna tänkte investera sin budget på sex miljoner på börsen och avkastningen skulle sedan gå till att anställa en person på “evig” tid vid Korsvägen. Personen skulle själv avgöra vad tiden skulle fyllas med.

Trafikverket ingick i tävlingsjuryn, liksom representanter från Statens konstråd, Göteborgs Stad och Västra Götalandsregionen.

Idén om hur konstverket skulle finansieras visade sig i efterhand strida mot en paragraf i kapitalförsörjningsförordningen om hur skattemedel får användas, vilket Göteborgs-Posten var först att rapportera om, och nu har Trafikverket beslutat att blåsa av projektet.

Trafikverkets regionala direktör Jörgen Einarsson anger för GP att tidsnöd ligger bakom beslutet.

– Det verkade inte gå att komma framåt med lösningar inför Västlänkens öppnande 2026, vilket skapade oro, säger han, och lägger till att det hade varit bra om Statens konstråd och Trafikverket redan från början känt till kapitalförsörjningsförordningens regel.

Nyhetsbyrån TT

The post Trafikverket sätter P för omtalat konstverk first appeared on Opulens.

KONSTVÄRLDEN. “Som metaironi över en rebell inom den akademiska kulturvärld där var och varannan person identifierar sig som en sådan är det en fantastisk installation”, skriver Mattias Svensson om den uppmärksammade underkända avhandling som lades fram vid Stockholms konstnärliga högskola i somras.

I somras blev det en smärre skandal när performancekonstnären Bogdan Szybers avhandling vid Stockholms konstnärliga högskola blev underkänd. ”Bogdan Szyber själv menar att hans avhandling självklart blir kontroversiell eftersom han kritiserar och klär av de institutionella mekanismer som utgör fundamenten för konst och högre utbildning”, skrev Robert Stasinski i en intressant intervju i Kunstkritikk (30/6).

Szyber kritiserade en akademisering som blivit ett självändamål, med produktion av konst som inte intresserar någon och där textproduktionen kring verket är det enda som anses relevant: ”Det är absurt att du skulle bli en bättre konstnär av att göra PhD eller masters i konst. Det finns i konstnärliga utbildningsinstitutionerna en ackrediteringssjuka som helt självklart påverkat tjänster och positioner på högskolor och andra institutioner.”

Kul och slagfärdigt, och säkert också sant. Jag undrar förvisso hur förödande kritiken är mot forskningsfältet ifråga. Det är ju inte som att akademisk filosofi skapat några stora filosofer, studier i företagsekonomi gör dig inte till framgångsrik affärsman och få politiker vinner mandat och respekt för att de läst statsvetenskap. Men akademiska fält som producerar snäva och självrefererande resultat av föga relevans för omvärlden och en allmän akademisering av också praktiska färdigheter är viktiga att kritisera.

Därför passade jag på att läsa Bogdan Szybers refuserade avhandling Fauxthentication – Konst, Akademi & Upphovsrätt (eller den akademiska konstnärens platsspecifika omständigheter), och kan konstatera att bara för att kejsaren är naken betyder inte det att varje kritiker som hävdar detta har något på fötterna.

Vi möter ganska snabbt grandiosa teorier.

Vi möter ganska snabbt grandiosa teorier, inte bara om hur den akademiska konstvärlden utan hela samhället är beskaffat:

”As the whole game of the academic endeavour is the production of text, one key concept becomes crucial for an understanding of its raison d’être, as in any marketplace in the globalized capitalist structure we all inhabit. ’All ideological […] apparatuses, whatever they are, contribute to the same result: the reproduction of the relations of production, i.e. of capitalist relations of exploitation.’”

Szyber ska alltså demonstrera att det är så här kapitalismen funkar. Vi är alla systemets slavar. Och så funkar det inte! Avhandlingen inleds med det förvisso pigga uppslaget att avslöja att det pågår en omfattande produktion av akademisk text utlejd på andra, där exploatörer tar åt sig akademiskt erkännande för vad de betalt andra för att åstadkomma. Oerhört graverande där det förekommer, och man får i denna första del några intressanta inblickar genom de anonymiserade personer Szyber kontaktar.

Men tittar man närmare på de angivna källorna framgår det att denna textproduktion framför allt avslöjats i Kina, samt för personer från Afrika och Asien som vill ta sig in på västerländska universitet, ofta inte ens för studier, det är en förevändning för att söka jobb i landet.

Och tvärtemot att vara några kapitalismens exploaterade slavar hoppar de flesta av de kvinnor Szyber kontaktat självmant av efter ett tag.

Konstnären låter inte sådant bekomma honom. Han bygger vidare på sin grandiosa teori utan att ställa kritiska frågor eller försöka fastställa fuskets omfattning. Ja, han låter rentav beställa och spela upp en dialog där han i färdigskrivna repliker hyllas för sitt orädda sanningssökande och för att ha demonstrerat så obekväma insikter.

I del två ger han en fotograf fria händer i ett projekt, varpå hon “revolterar” mot premisserna – till Szybers oförställda förtjusning – genom att istället framträda som popstjärna. Egentligen hade Szyber velat involvera fotografens make, men han hade visst egna idéer så det rann ut i sanden. Hela avsikten är att visa att vad som helst kan ställas ut bara det motiveras av rätt text. Det är onekligen en tes som lagts fram och testats förut, med större pregnans och relevans.

I en tredje del försöker han involvera en artificiell intelligens för att skriva ytterligare en del av hans avhandling, men det faller på kostnaden. Det blir ännu en halvmesyr som rinner ut i sanden, här ännu sämre dolt under allt längre haranger:

”A complex mesh of activities becomes visible. The control-oriented ideologies of New Public Management(119) with their taken-for-granted doctrines about the importance of ‘quality assurance’, i.e. tick-in-the-box measures of assessment, leading in turn to increasingly tightening standardisation protocols at all levels of the organisation. An adoration and hymn-praising of higher (in our case, artistic) education as a kind of guaranteed quality measure, making one in the end ‘an improved author, artisan, composer, choreographer, director or teacher,’(120) all part of the prevailing and wholly uncontested ideology of what the organisational theorist Mats Alvesson calls ‘educational fundamentalism’.”

Jag har svårt att ens föreställa mig en klyschigare mall för “rebelliskt” beteende inom konsten än vad Szyber presenterar i sin avhandling. Alla obligatoriska ingredienser finns här, inklusive textsjok om nyliberalismen, den sena kapitalismen, New public management och referenser till Karl Marx och Pierre Bourdieu.

Som metaironi över en “rebell” inom den akademiska kulturvärld där var och varannan person identifierar sig som en sådan är det en fantastisk installation, inte minst genom sin totala avsaknad av nydanande och originalitet och i sin slaviska implementering av ett sedan länge givet standardmanuskript.

Det enda riktigt läsvärda i hela avhandlingen är ett stramt formulerat refuseringsbrev från redaktionen på Journal for Artistic Research när Szyber försökt få sina tankar från avhandlingen publicerade: ”The aim of being ‘critical’ turns into a lamentation and a complaint, mourning the commercialization of art in academia and resisting the demand to write. This reads as an ‘opinion piece’ rather than artistic research, which is the focus of the journal.”

Touché.

Det är kul med provokatörer. Det är bra att de ställer intressanta frågor och riktar invändningar mot rådande strukturer och arbetssätt. Men i akademin ingår också att besvara frågor och underbygga sina resonemang. Szyber verkar ha hoppats på att komma undan med “rätt” slutsatser.

The post En naken kejsare betyder inte att kritikern är klädd first appeared on Opulens.

NYTT FORUM. På Stora Teatern i Göteborg har skapats ett nytt forum för nycirkus. Lena Torquato Lidén gillar vad hon får se och hoppas att det blir fler tillfällen att se works in progress från nycirkusens värld.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Open Stage
Konferencier: Lotta Nilsson
Medverkande: Love Dahlin, Douglas Magnusson, Relicário (Marta Chaves & Glauko de Lima), Manuel Bojen, Linda Hafstad, Annika Frodi-Lundgren
Stora Teatern, Göteborg

På Göteborgs mesta nycirkusscen har det för kvällen skapats ett nytt rum. En bar uppe på scenen och en matta omgiven av låga gradänger från tre håll. Men också ett nytt rum för de artister som håller på att utveckla föreställningar och i denna form kan pröva sina nummer för en publik. Det är fri entré och alla åldrar representerade bland oss som förväntansfullt väntar på att det ska börja.

The post Kul satsning på nycirkus first appeared on Opulens.

FYSISKT SKÅDESPEL. En fransk nycirkusföreställning får vår kritiker, Lena Torquato Lidén, att drömma om en svunnen tid där skådespel var något påtagligt, en fysisk upplevelse långt bortom Youtubes övermättnadskänsla.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Pour le meilleur et pour le pire (For Better or for Worse) av Cirque Aïtal
Göteborgs dans- och teaterfestival

Traditionen att ställa upp ett cirkustält under den magiska bron vid konsthallen Röda Sten är fin, många av de bästa upplevelserna på så många dans- och teaterfestivaler har jag fått här.

Även om detta är nycirkus känns det så traditionellt som något överhuvudtaget kan vara. Cirkusparet med en fransk enorm kille och en finsk pytteliten men råstark tjej kör in i den lilla lilla manegen i en väldigt gammal fransk bil, de rangliga bänkarna skakar nästan av den brummande motorn och doften av bensin är mycket tydlig. Deras förvånade ansikten stirrar ut genom vindrutan och sedan på varandra. Ett ställningskrig dem emellan slutar med att de bestämmer sig för att nu när bilen har stannat här så kan man ju lika gärna göra sig lite bekväm och solbada lite i bilens säten som de plockar ut. De hoppar dödsföraktande från bilens motorhuv till sitsen och det faktum att de är av så olika storlek är komiskt. Men skräckblandad förtjusning uppstår när han bestämmer sig för att hoppa ner på henne när hon ligger tillbakalutad i bilsätet. Så klart undkommer hon och publiken drar en suck av lättnad.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

I sedvanlig fransk tradition förutsätter sedan föreställningen att varva gräl med bilsex, kärlek och skratt. Det är väldigt traditionella könsroller men det bryts av en scen där Kati är bilmekaniker och iförd jobboverall både fixar vindrutetorkarna och tillslut ger sig in på en hårresande klättring upp mot tältduken i avgasröret som Victor balanserar från marken. Till publikens förskräckelse och förtjusning lyfter han röret med Kati på axlarna och det ser ut som en omöjlig ekvation att hålla sig på rätt köl. Men det är det inte. De överlever och lämnar oss drömmande om en svunnen tid där skådespel var något påtagligt, en fysisk upplevelse långt bortom Youtubes övermättnadskänsla. Dessutom skildras det sköra i att försöka hålla en relation vid liv trots olikheter. Det är både vackert och utmanade.

The post Fransk nycirkus utmanar first appeared on Opulens.