SAMTIDEN. Vad ska vi med orden till om vi samtidigt förlorar innehållet? Det undrar Martin Hägg uppgivet i en samtid där en putsad fasad kan visa sig ha ett lika förrädiskt förhållande till sanningen som ett högt tonläge.

Jag googlar på Björn Söder. 2,5 miljoner träffar. Självaste Åkesson får känna sig hopplöst omsprungen. De flesta andra också för den delen. Träffarna säger något om ordens makt, att vulgariteter säljer som smör i solsken, att den som söker en gräddfil till rampljuset, men samtidigt är taskig på oneliners, antagligen får det kämpigt. I Dagens Nyheter etiketterade Jan Scherman nyligen denna språkliga överbudsinflation som ”vulgarismens all time low”:

”Den onda verbala cirkeln är som en pervers kostcirkel där många säger sig vara emot ingredienserna men likväl tuggar i sig och sprider vidare eftersom det tycks löna sig.”

I detta ligger mediesamhällets stora paradox. Ingen vill framstå som infantil men kompromissar obetänksamt med förnuftet så snart medieskuggan gör sig påmind (eller är det mest av allt ännu en påminnelse om vårt djuriska ursprung?) Oavsett vem som kastat första stenen är det hursomhelst svårt att inte kasta tillbaka. Eller för att uttrycka det på ett annat sätt: Det är knappast meningsfullt att be om ett sansat samtal när motparten redan snört på sig boxhandskarna – inför en fight utan vare sig gonggong och domare.

I rättvisans namn måste erkännas att denna metadiskussion om ordens valör även fungerar som högerkrokar. I våras anklagade Magdalena Andersson Sverigedemokraterna för att ha tagit täten i en auktoritär högerregim – viket var ett fullt tillräckligt bete för Åkesson:

”Vi känner igen retoriken från amerikansk politik mycket tydligt. Där man vägrar diskutera sakfrågor med varandra, utan i stället anklagar varandra för att vara ett hot mot demokratin”, sa han till Svenska Dagbladet.

Jo jag tackar jag. Det är också här, i fråga om demokratin, som det bränner till som mest hos Scherman. Med de förlorade ordens värde står det allra heligaste på spel: ”Vår egen anpassning till den verbala eskaleringen med alla sina krigstermer går på tvärs mot den demokratiska dialogen i en tid när dessutom demokratin som system ifrågasätts alltmer.”

Men vad har vi egentligen att hålla oss i? Om alla utläggningar om ordens successiva vulgarisering bara landar vid att beskriva detta (alltså vulgariseringen som sådan) – kryddat med olika slag av appeller till det sunda förnuftet (alltså att vi måste börja vårda språket igen) så är knappast problemet löst. Scherman ska ha all heder av att han höjer sin lans men ett återställande av ordens värde kräver tid och insikter – inte mycket är vunnet av att tända röda varningslampor.

Så var finns verktygen som gör nytta på allvar? Någonstans i backspegeln kanske? I svaret på frågan varför tåget alls spårade ur? En populär tankefigur är att det språkliga förfallet eskalerar genom något slag av deterministiskt evolutionär kräftgång från generation till generation – varför varje ny generation programenligt ojar sig över det egna barnens ociviliserade språkbruk (jämfört med deras egna). Boven i dramat blir då gärna skolan – platsen där ungarna inget längre lär sig (fortfarande i jämförelse med hur det en gång var för dem själva). Lösningen blir då att försöka saxa in skolan på ett nytt spår, först då kan vi återställa ordens värde.

Om man istället tittar mer dagsaktuellt skulle man kunna försöka komma åt de där delningarna och klickmaximeringarna (det som Scherman menar göder de digitala giganternas ”algoritmer och ökar på miljardintäkterna”). Antingen få folk att sluta klicka så förbaskat på vulgariteterna eller få publicisterna att sluta locka folk att göra just detta.

Naivt? Ja, som sjutton! Men nu har jag fått upp farten. När jag är som mest modstulen finner jag tröst i tanken på att emigrera till en öde ö bortom allt vad både människor och digital aktivitet heter men inser samtidigt att det bara är en dimmig tankefigur och inte alls någon lösning på problemet – men det hamnar onekligen en bit bort.

Nyligen ifrågasatte Peter Wolodarski Lena Anderssons (oj, där blev det 9 miljoner träffar) påstådda klimatrelativisering från rakt motsatt håll med att inte heller ett intellektuellt anspråk är ett ”vaccin mot stolligheter”. Eländet kan således komma från båda håll, en putsad fasad kan visa sig ha ett lika förrädiskt förhållande till sanningen som ett högt tonläge. Det är samma mynt men från två olika sidor. Vad ska vi med orden till om vi samtidigt förlorar innehållet?

The post Ordens makt och makten över orden first appeared on Opulens.

GLOSOR. “När jag låg däckad med säsongsinfluensa, la jag ut bilden på min hemmagjorda kvacksalveri-medicin, nämligen hett te med en skvätt rom. Jag hade fotat flaskan som jag inköpt i Tyskland. Mulata stod det på etiketten.”

N-ordet är tack och lov avskaffat, vi slipper se det i skrift, möjligen kan någon mindre uppdaterad person fortfarande använda det. Jag tänker inte specificera närmare, det får räcka att säga att en sådan person kanske röstar på ett parti som inte väjer för att ha åsikter om människors vandel.

N-ordet avskaffades eftersom de som har tolkningsföreträde med all rätt tyckte att den benämningen var förknippad med något mycket negativt, något man inte ville bli påmind om.

För en tid sedan tog jag med min vän Blessed på en tur runt Österlen. Vi kom till Sjöbo, som i och för sig inte hör till Österlen, men som för alla som inte bor där ändå hör dit. Vi blev sugna på en fika så vi stannade på konditori Flora i den skånska småstaden. Jag beställde en kaffe och en kanelbulle, Blessed som är från Zimbabwe och svart, pekade på en liten rund, brun kakboll och sa att hon vill ha en sådan där n*g*rboll. Servitrisen bleknade, men lydde fogligt och la med en liten tång den på ett litet fat.

Gravallvarligt tog Blessed emot fatet och vi fikade mumsandet på våra bakverk och det riktigt goda bryggkaffet, fjärran de stora kedjornas.

När vi sitter i bilen igen skrattar Blessed hejdlöst och jag kan inte annat än dela hennes munterhet, men det är inte utan att jag tycker hela situationen är pinsam. Man får ju inte säga n-ordet, än mindre kalla en liten godiskaka n-boll. Inte ens den som tolkningsföreträde får använda det ordet, det är vi väl överens om. Eller?

När jag nyligen låg däckad med säsongsinfluensa, la jag ut bilden på min hemmagjorda kvacksalveri-medicin, nämligen hett te med en skvätt rom. Jag hade fotat flaskan som jag inköpt i Tyskland. “Mulata” stod det på etiketten. Det dröjde inte länge innan en man med afro-amerikansk pappa och vit svensk mamma, svarade på inlägget att mulata betyder liten åsna, mula, alltså ett mycket nedsättande ord. Ja, vad säger vi om en person som har en förälder som är svart och en som är vit? Jag vill ju inte kalla någon åsna. De är ju kända för att vara ovanligt dumma och envisa. Frågar åt en kompis.

Rom med det namnet finns inte att köpa i vårt statliga spritmonopols affärer. Någon ordning måste det ju vara och staten ska genom exempel visa vad som är acceptabelt. Men vem vet, kanske kan vi snart köpa Mulata-rom på Systemet och inhandla småkakor gjorda på smör, havregryn, kakao, socker och kaffe som då återigen ska heta det som vi sedan länge lärt oss är förknippat med rasism.

The post Våndan med ord first appeared on Opulens.

SPRÅKET. Katrine Hamori reflekterar över språkinlärning och hur vissa ord kan vara knepigare än andra att komma underfund med. 

Svenska är inte mitt första språk eftersom jag fick lära mig det när jag kom till Sverige som femåring. Jag fick alltså tidigt och av nödvändighet ett för ett barn ovanligt intresse och fascination för språk som jag behållit genom livet. Fortfarande kan jag stanna i steget och känna en glad förundran över svenskans oändliga variationsrikedom som gör det helt självklart att producera ord som lantbruksfastighetsunderhållsbidrag.

Svenska är mitt egentliga modersmål, jag tänker på svenska, jag drömmer på svenska, mina svordomar och kärleksord är på svenska. Det betyder inte att mitt förhållande till språket alltid är okomplicerat och självklart. Det finns språkliga skuggsidor som aldrig blivit riktigt belysta och därför fortfarande ter sig otydliga och oskarpa. Dit hör många ord som har med flora och fauna att göra, sådana begrepp som svenska barn tidigt lär sig när de är med mor- och farföräldrar på skogspromenader eller med mamma och pappa på lantstället. Jag hade inga mor-och farföräldrar och inte hade vi någon ärvd stuga på landet heller. Vi bodde i ett radhus med en liten gräsplätt framför där det bara växte maskrosor.

Hund- och kattraser och några fåglar kan jag namnen på, för sådana fanns det gott om bland radhuslängorna. Värre är det alltså med växtligheten.

                       Du lindar av olvon en midsommarkrans
                       Och hänger den om ditt hår
                       Du skrattar åt mångubbens vita glans
                       Som högt över tallen står

Jag googlar på olvon, för det är ett ord jag aldrig sett tidigare och får klart för mig att olvon är en sorts buske som kan blomma med stora vita blomklasar på våren.

Där jag går och nynnar på den vackra visan slår det mig plötsligt; lindar? Men olvon är ju en buskväxt och sådana är väl ganska hårda, lite vassa och träiga. Eller kan en buske verkligen vara mjuk som ett tygstycke. En linda. Ett lindebarn. Man lindar väl in det nyfödda barnet i något mjukt.

Jag måste sätta mig ner och fundera närmare på skillnaden mellan linda och vira. Jag ringer upp min vän Eva Ström, poet med utsökt känsla för ords valörer och hon bekräftar det jag instinktivt anat men varit osäker på eftersom linda och vira inte är verb som jag vanligtvis svänger mig med. Eva bekräftar det min vacklande språkkänsla sagt mig; lindar gör man med något lite brett och mjukt som tygstycken, virar gör man med något smalare och hårdare som till exempel ståltråd.

Eftersom jag inte är en sådan där SD-pursvensk finns i mitt ordförråd, som med tiden blivit nog så omfångsrikt, några ord som jag antagligen bara sett eller hört som hastigast, tagna ur sitt sammanhang.  Ord som jag aldrig behövt ta i bruk och därför bara är passivt inlärda glosor. Och att plugga glosor är inte det lättaste, det kan ju bli lite fel om ingen finns där för att rätta och byta ut det felinlärda till det som är rätt.

Hemkommen efter middagsbjudningen satte jag mig vid datorn för att slå upp rhododendron i SAOL.

Det finns i min hjärna ord som på något vis bytt plats och därmed betydelse. Hemorrojd och rhododendron är två sådana ord. Tack och lov har jag aldrig behövt använda dem i varken tal eller skrift. Det hade ju kunnat sluta med förskräckelse. Förståelsen för hur det faktiskt hängde ihop fick jag under en middag då min bordsgranne lyriskt utbreddes sig över sina rhododendron som var sååå stora så de nästan hängde ner. Oj. Mot min vana höll jag faktiskt tyst och nickade och log beklagande mot kvinnan med rhododendron.

Hemkommen efter middagsbjudningen satte jag mig vid datorn för att slå upp rhododendron i SAOL. Jaha. Vilken tur att jag inte artigt beklagade att de var så stora och visade mig ha förståelse för hennes lidande. Fast det hade jag ju inte. Jag kunde inte alls förstå varför hon nödvändigt måste föra sina fysiska besvär på tal vid middagen och framförallt inte se så nöjd och glad ut när hon pratade om något som man verkligen inte ska prata om vid en middagsbjudning, eller någonstans överhuvudtaget, utom på Vårdcentralen eller apoteket.

Svenskan är som sagt mitt modersmål och jag vågar nog påstå att jag har ett väl utvecklat språköra och ett riktigt bra ordförråd. Oftast smälter förnuft och känsla samman och då fungerar kommunikationen som den ska. Men ibland kan det tydligen bli en glitch även i en hjärna.  

The post När ord byter plats first appeared on Opulens.

GLOSOR. “Om man tror att det är orden som färgar värderingarna, är man fel ute. Det är värderingarna som färgar orden”, skriver Katrine Hamori.

Det finns en idé om att om man byter ord på något, så kan man därigenom ändra på det man vill. Det är en illusion. Om man tror att det är orden som färgar värderingarna, är man fel ute. Det är värderingarna som färgar orden. Ett exempel på hur det fungerar är ordet handikapp. Det lanserades som det nya, gångbara i stället för de gamla lyte och vanförhet. Nu gäller inte längre handikapp, utan nu ska det vara funktionsnedsättning… eller nej, vänta… funktionsvariation är väl det senaste. Det visar att bara ett namnbyte inte kan vara lösningen på en önskad attitydförändring. Tror man det, måste man förr eller senare byta igen.

När städare blev lokalvårdare skämtades det i början ganska friskt om det – alltifrån golvvårdare till renlighetskonsulter, men nu är lokalvårdare definitivt en accepterad benämning på yrket av den enkla anledningen att ordet städare försvann ur arbetsförmedlingens och arbetsgivarnas platsannonser och framför allt för att yrkesgruppen själv ville vara just lokalvårdare – en som vårdar något gör ju något som är positivt för alla parter.

Romer, ursprungsbefolkningar, inuiter, samer och många andra folkslag har valt att radera de gamla koloniala och rasistiska beteckningarna. Självklart har dessa grupper tolkningsföreträde. Så när en rödbrusigt flabbande karlslok på kondiset i Sjöbo beställer en kopp kaffe och en negerboll, får jag lust att tvångskommendera honom till lektioner i historia. Alternativt ge honom samma behandling som Malcolm McDowell fick i filmen Clockwork Orange – fastspänd i en stol med ögonlocken uppspärrade med hakar så han inte kunde blunda, utsattes han för smärtsamma elchocker varje gång en våldsam bild visades. Jag tänker mig att för Sjöbomannen skulle man till exempel visa bilder från lynchningar och slavauktioner.

Konstigt nog finns det fortfarande en beteckning, som trots att den visar på en märklig åtskillnad, är gångbar och som sägs utan att någon höjer på ögonbrynen. Jag tänker på en jude av kvinnligt kön – judinna. Ingen gör längre en poäng av att påpeka en könstillhörighet i till exempel yrkesbeteckningar som skådespelare eller författare. Och inte heller varken talar eller skriver någon någonsin om muslimskor eller kristinnor.

För inte så hemskt många år sedan kunde man läsa orden Mosaiska Församlingen vid Stockholms synagoga. Ordet jude hade då fortfarande ett eko av skällsord, så det undveks och omskrevs till mosaisk trosbekännare. Tack och lov reclaimade man alltså jude. Men att man därmed också ska kunna acceptera en så patriarkal och föråldrad benämning som judinna tycker jag är märkligt.

The post Ord betyder något first appeared on Opulens.

TANKENÖTTER. New York Times ordspel har roat miljontals människor världen över. Nu lanserar Opulens Dagens ordspel på svenska! Varje dag hittar du en ny kluring via den rödmarkerade textlänken i menyn på sajten.

Dagens ordspel går ut på att hitta ett ord . För att gissa matar du in ett ord på fem bokstäver och trycker på retur. Om en bokstav blir gul, betyder det att den ska vara med, men inte på den platsen. En grön bokstav betyder att den är på rätt plats också. Om en bokstav förblir grå, ska den inte vara med någonstans. Du har sex försök på dig.

De enkla reglerna och förklarande exempel hittar du på sidan för Dagens ordspel.

Mycket nöje!

The post Nu lanserar vi ett ordspel! first appeared on Opulens.

TRANSTRÖMER. Pianisten Karin Johansson har tonsatt några dikter av Tomas Tranströmer för sin grupp ORD. Bo Bjelvehammar har lyssnat och uppskattar varsamheten och det fria musikaliska uttrycket.

Hemligheter på vägen med ORD
Tonsättning av några dikter av Tomas Tranströmer
Havtorn Records

Tomas Tranströmer är vår ledande svenska poet, eller riktigare sagt var, efttersom han dog 2015. Han fick ett stort antal priser för sin poesi och det finaste var Nobelpriset, 2011.

Det är en vardaglig, ofta enkel poesi med en stor slagkraft och närvaro. Utöver det vardagliga finns stråk av mystik, formler, slöjor, som bär orden över landskapen. Tranströmer har orden inom sig, som i en dröm väcker han dem och de blir delar i en enda stor avlyssning av livet, ett samtal, en dialog.

Ett blommande äppelträd, ett träd mot skyn, kan än en gång påminna oss om mirakel, om ännu en årsring; Tomas Tranströmer blir den som förlöser, återskapar och blottlägger.

Pianisten Karin Johansson har tonsatt några dikter av Tomas Tranströmer för sin grupp ORD. Det är röst, blås och bas runt pianot. Särskilt uppmärksammar jag Jenny Willéns röst, med en stor skörhet och uttalad känsla. Mycket kännetecknas av fri improvisation. Det finns inga gränser, snarare en öppen gränslöshet. Detta att se på livet, att minnas – detta att plötsligt skärpa seendet, för en stund, för att se tillbaka och upptäcka både samband och kortslutningar.

Det sker alltför sällan, detta att avlyssna livet, att ta fram livstycken, låta dem belysas på nytt och få andra och kompletterande färgtoner, eller möjligen nyanser.

I vår vardag finns det stor trängsel, alltför sällan ges tid åt reflektion och eftertänksamhet. Det kommer annat emellan och vi avvisar ofta det som ligger längre bakåt i tiden som inte sällan hänger samman med nuet. Och får oss att se trådar, som är nära tvinnade i varandra.

Karin Johansson tar sig an Tomas Tranströmers poesi med varsamhet och hon lyssnar verkligen på orden samt låter allt bilda en organisk enhet, som är nära originalet, men hon visar även en stor självständighet och frihet.

Karin Johansson visar på det nära släktskapet, samhörigheten mellan musik och poesi, när det gäller Tomas Tranströmer. Många nutida tonsättare har inspirerats av Tranströmers poesi och tonsatt hans texter. Jag tänker avslutningsvis på Emma Tranströmers Dagsmeja från 2011 med sin fars tonsatta dikter. Och så den svåra november 1990 när en stroke slog Tomas Tranströmers skapande i spillror, en årsring, ett livsmärke, som tvingade honom att ompröva sina uttrycksformer.

The post Musik och poesi i fint samspel first appeared on Opulens.

NUTIDA. “Vinna terräng, vinna anklang, vinna anseende. Låt gå! Men bonden vann aldrig en god skörd, A-studenten vann inte sina goda betyg.” Anders Björnson om ett ord i vår tävlingsinriktade samtid.

”Mormor övervann rånare”, visste kvällstidningen berätta. Det påminner mig om Birgit Friggebo som tog upp ”We shall overcome”, under en fadäs i Rinkeby i samband med Lasermannens skjutningar. Det verkar idag otänkbart, att en mormor, en kvinna, övermannar en rånare.

Vinna är annars ett verb som har vunnit (!) anklang under de senaste tävlingsinriktade decennierna. Man tilldelas eller mottar numera inte ett Nobelpris, man erövrar det inte, man vinner det. En författare belönas inte med ett Augustpris utan vinner det. Men de som inte vinner dessa priser, förlorar de dem? De flesta deltar inte ens i tävlingen.

Vinst och förlust emanerar uppenbarligen inte främst ur konkurrensen som sådan. Segraren vinner femmilen på skidor, men tvåan tar silvret. I det senare fallet rör det sig knappast om en förlust av någon större dignitet. Historiskt sett är det pengar någon förlorar, liksom äran, liksom en anhörig. Man har svårt att tänka sig, att någon vinner ett barn. (Även om barnafödandet förstås är en sorts tombola.)

En vinst- och förlusträkning finner man i alla bokslut, inte bara i kommersiella företags, utan också i ideella föreningars och offentliga förvaltningars. Jag har undertecknat åtskilliga. Om den hamnar på plus, är jag en vinnare då? Vinsten kan gå till aktieägarna eller till verksamheten eller delas ut till allmännyttiga ändamål. En ledare kan gå med vinst – det kallas bonus, för att vederbörande ska sporras eller skärpa sig – även om resultatet står på noll.

Min egen mormor spelade i alla år på penninglotteriet. Under trettiotalet, när nöden kunde vara stor, gick hon en gång med sin penninglott till pantbanken. Lotten utföll med vinst: 5 000 kronor. För mormor innebar det givetvis en förlust. Det var pantbanksägaren som kunde inhösta vinsten. Detta glömde min mormor aldrig. ”Ge inte bort en lottsedel till någon”, sade hon. ”Du kan bara bli en förlorare.”

Vinna terräng, vinna anklang, vinna anseende. Låt gå! Men bonden vann aldrig en god skörd, A-studenten vann inte sina goda betyg. I trakter, där jag har familjerötter, står vinna för att lyckas eller förmå. ”Han vann inte ända fram.” ”Han vann inte ta upp all potatisen.” Men där finns det inget tävlingsmoment annat än en tävlan med en själv.

Kanske övervinner du rentav sig själv. Men du övervinner inte andra.

The post Vinster och förluster first appeared on Opulens.

SUMMERING. “Ju äldre jag blir desto lyckligare blir jag att ett ord inte dyker upp automatiskt, eftersom det har blivit så förknippat med landssorg eller en katastrof.” Gussy Löwenhielm reflekterar i sin nyårskrönika kring tsunami, pandemi och andra ord som mer eller mindre summerar ett år.

Jag vaknade av att min mamma grät den där blåsiga morgonen den 28 september. Det är sällan kul att vakna på vardagar, men det här var undantagslöst det otrevligaste sättet. Vi vaknade till nyheten av att 852 personer, varav 501 svenskar, hade förolyckats i en färjekatastrof. Tragedin var ett faktum. Jag, i full gång med nyss påbörjade högskolestudier på Stockholms universitets musikvetenskapliga institution, hade i en längre tid skjutit tentapluggandet framför mig och nu fanns det ingen ro till att fördjupa sig i den klassicistiska musikepoken. Jag satt i min ensamhet fastnaglad framför den fortlöpande nyhetssändningen och hörde samma nyheter om och om igen blandade med nya vittnesmål och ett och annat expertutlåtande. Jag grät om vartannat och blev fylld med behag och optimism när jag hörde om överlevande. Till slut hörde jag ingenting annat än ett ständigt återkommande ord. Ett mantra som upprepades. Bogvisir. Bogvisir hit. Och bogvisir dit. Jag vet inte om det kan ha varit en bortträngningsprocess, men ibland kändes det som att jag inte kunde höra något annat ord.

Den dagen den 28 september kommer alltid att bli ihågkommen som en av Sveriges, i modern tid, största tragedier. Och denna tragedi kommer alltid göra sig påmind genom att vi svenskar lärde oss ett nytt ord. Bogvisir. Varje gång vi hör det ordet kommer vi minnas katastrofen. Det finns en fin tanke bakom detta. Att hänga upp något så stort som en verklig tragedi på ett enskilt, trestavigt ord. För så har det nämligen fortsatt.

Tio år senare var det dags igen. Ännu en katastrof och tragedi för Sverige. Tsunamin som tar med sig 543 svenska semesterfirare tillbaka in i Indiska Oceanen, slår ner som en bomb i den svenska julidyllen. De tusen juleljus vi nyligen tänt omvandlas till ljus tända till minne av de svenskar som mist sitt liv i semestervärmen i hopp om att avsluta året på ett värdigt sätt. Men så blir det ju tyvärr inte. Och många av oss svenskar lär sig istället ett nytt ord. Tsunami. Och nu. Varje gång vi hör ordet så dyker bilder upp i huvudet likt en diabildsprojektor inställd på melankoli. Jag tror inte det finns en enda svensk som kan nämna en tsunami utan att tankarna går tillbaka till landssorgen den 26 december 2004.

Jag märker att jag har varit besatt av att hitta ett nytt ord varje år för att kunna summera året, men ju äldre jag blir desto lyckligare blir jag av att ett ord inte dyker upp automatiskt, eftersom det har blivit så förknippat med landssorg eller en katastrof. Jag kallar företeelsen Årets bogvisir, men skulle naturligtvis se att vi slapp ha en sådan term. Lyckligtvis händer det väldigt sällan att katastrofen är så omfattande som tsunamin eller Estoniakatastrofen.

År 2002 var det ju ingen större fara när var och varannan svensk började prata om akrylamid, det cancerframkallande ämnet som kunde spåras i bland annat pommes frites och chips. Vi blev i en kort tid påverkade och undvek vissa produkter, men inte alls på samma sätt som i de tidigare exemplen.

Omfattningen var betydligt större 2009 när många svenskar vägde för- och nackdelar med att vaccinera sig mot det senaste tillskottet i den svenska vokabulären. Svininfluensan. Men kanske hade det inte blivit lika stor uppståndelse om inte läkemedelsjätten Glaxo Smith Kline mitt i all pandemihysteri och iver hade fått ha ryggen fri i framtagandet av vaccinet Pandemrix. Ett vaccin som sedermera skulle få oerhörda konsekvenser i form av narkolepsi hos flera av de patienter som fått vaccinet. Men i detta fall har inte lika många svenskar påverkats och man kan även fråga sig vilken term vi egentligen lärde oss. Pandemi är kanske mer korrekt. Och egentligen är det ju faktiskt det det handlar om. En epidemi som drabbar flera länder och människor. Och det är just det som händer med det lilla ordet som genom en katastrof får spridning över hela världen, likt det virus som gör så mycket skada. Och precis som när det gäller viruset blir inte alla drabbade. Precis som att inte alla kallar de tragiska incidenterna för katastrof.

I samband med riksdagsvalet år 2010 fick ett nytt ord stort medialt utrymme. Det var tack vare Sverigedemokraternas succéval som folk började använda sig av ordet vågmästare (En politisk församling som sitter mellan två starka block, utan egen majoritet som blir utslagsgivande vid omröstning). För många var det här en tragedi, men för Sverigedemokraterna var det ju naturligtvis en komedi med tanke på det lyckliga slutet på valrörelsen. Och så förhåller det sig med Årets bogvisir. Ibland anser inte alla det vara en tragedi som ligger till grund för begreppet, dessutom behöver termen inte vara särskilt ny för dem som är insatta inom området i vilket tragedin förekommer. Geologer ansåg kanske inte tsunamin vara Årets bogvisir 2004, precis som att skeppsredare inte ansåg bogvisir vara det senaste tillskottet till svenska ordförrådet 1994. Men för den breda massan så populariseras ett nytt ord. Och det är detta som avses. De som inte kan hålla händerna i styr men som inte heter Eskil Erlandsson kände kanske till vikingasjukan innan den populariserasdes under hösten 2019.

Den senaste tiden har det varit ett evigt tjatande om ”boomer”, det vill säga benämningen för efterkrigsgenerationen som numera används nedsättande om någon som inte hänger med. Men detta känns som något som avviker från normen. Här implementerar vi nämligen ett nytt uttryck som trendar istället för att skaka liv i en befintlig term eller begrepp som man sällan hör. Men den tar upp en viktig sak. Nämligen att vi använder en engelsk term. Och kanske är det där vi befinner oss idag. Globaliseringen har ökat i så vid utsträckning att vi känner oss hemma i hela världen. Precis som en pandemi. Vilket även är ett legitimt skäl för att flygskam skulle kunna nomineras. Men detta strider ju också mot vad begreppet egentligen står för. Det kanske var startskottet i och med tsunamin. Och kanske är det det som händer med oss i dessa katastrofer. De för oss närmre varandra.

Och trots det positiva i denna bild hoppas jag att vi slipper ta ett nytt ord i mun under 2020. Jag slår ett slag för optimism och lättsamhet och hoppas att jag aldrig igen ska behöva vakna till en familjemedlem som gråter. Jag sätter gärna punkt för Årets bogvisir.

The post Nyårskrönika: Årets bogvisir first appeared on Opulens.

SPRÅKFRÅGA. En konstig fråga kanske, men varför finns det något sådant som passiv form av verb? Jag menar någon måste ju göra det som verbet syftar på, ingenting sker väl av sig självt?/ Lars

Det var en fråga som tog mig lite på sängen. Om du räknat med ett torrt och mer språkvetenskapligt svar får jag nog göra dig besviken. I mina ögon handlar det nämligen främst om en stilistisk konstruktion när passivformen används. Det är som om fokus flyttas från vem som gör en viss sak och hamnar på själva skeendet. Det ger därmed ett slags  närmast nödvändig klang åt det som sker.

Uno Eng, en av de mer bortglömda Klarabohemerna var en mästare i det melankoliskt torra och lakoniska. Han började en av sina texter med meningarna ”Familj bildades. Mat åts.”

Det sprudlar inte direkt av passion och blodfulla viljestarka personligheter i det äktenskapet, va?

Då jag är med i min stadsdels byalag kan jag ta ett annat gammalt exempel från sanering och rivning och en skrivelse kring detta. Den lyder: ”Här bygges billiga bostäder för menlösa kvinnor.”

Det nämns inget om att det var en socialdemokrati som efter många manglingar fick igenom det, att det var den eller den byggentreprenören. Här blir det en ren upplysning för de personer som passerar byggstöket på trottoaren och kanske också en viss kollektivistisk ödmjukhet, att inte exempelvis skriva ”arbetarkommunen Malmö låter här uppföra…”

The post Språklådan: Varför finns passiv form av verb? first appeared on Opulens.

Hej! Jag heter Carl-Henrik och har börjat gå på en del föreläsningar på det lokala studieförbundet. En av dem handlade om språksociologi. En formulering som fastnade var ”språket är inte bara kommunikation, det grundar även vår världsbild”. Med all respekt för föreläsaren, kan du ge ett exempel som tar ner det hela på jorden? / M v h C-H

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Hej C-H!

Ja, det är ju en slags balans mellan abstraktion och konkretion. De stora begreppen öppnar ögonen, men är svåra att tillämpa på golvet. Här skulle man ju kunna ge en känga till exempelvis Skolverkets policydokument.

Men för att svara på din fråga vill jag ge ett exempel ur filosofen och religionspsykologen Mircea Eliades mest kända verk, Heligt och profant. Han nämner att det finns språk hos naturfolk i Söderhavets övärld där ordet för ”år” och ”cirkel” är detsamma. När ett år har gått är cirkeln sluten och allt börjar på nytt. Det kan vi västerlänningar väl också köpa. Semester, julafton, kräftskiva, varmvattnet i sommarstugan ska stängas av… Det vill säga ett år kan betraktas som en cirkel.

Men vad Eliade menar är något djupare. Dessa naturfolk ser inte livet som en rak linje där olika milstolpar ska passeras, vilket vi kanske gör i alltför hög grad. Vi förväntas vara klara med universitetet vid 24 års ålder, ha köpt vår första lägenhet vid 30 och vara lyckligt gifta vid 40 – sen kommer väl intresset för att brygga öl och olja in teakbord som något slags ångestdämpande hobbyhantverk. Naturfolket, däremot, anses snarare leva i ett evigt cirkulärt ”nu”.

The post Språklådan: Grundar språket vår världsbild? first appeared on Opulens.

SPRÅKFRÅGA. Hej! När det gäller ords klang och värdeladdning känns det som att det ofta går i negativ riktning. Man säger ju helt enkelt inte ”zigenare” längre. Men finns det exempel på det omvända, att ett skällsord eller nedvärderande ord kommit att få en uppskattande och positiv laddning? /Åsa

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Det jag främst tänker på är ordet nörd. Det hade från början en väldigt nedsättande klang och förmedlade en bild av något slags ungkarl som bodde hemma hos mamma och samlade på Star Wars-figurer.

I amerikanska collegefilmer talades det alltid om ”geeks and jocks” men här fick i och för sig plugghästarna och glasögontyperna revansch med sina specialkunskaper och kanske skedde redan här en viss förskjutning i positiv riktning?

En nörd har ofta varit specialist på sådant som inte ansetts kulturellt high brow eller varit socialt accepterat. För låt oss vara ärliga nu — det har inte direkt någon hög status att veta allt om vilket serienummer på en Darth Vader-figur som betingar högst pris på eBay.

Men, sett med kritiska och öppna ögon på samma gång, vad skiljer detta från att Knut Knutson (känd från SVT:s Antikrundan) blev utnämnd i skämtsamma ordalag till ”Sveriges främsta nörd” i direktsändning? Att veta allt om gamla möbler anses ju numera sååå fint.

Sen är det en fråga om makt och perspektiv som avgör vilka ord man anses få använda. Jag minns en lång dokumentär på BBC om hiphopens tidiga period i Bronx och en intervjuad sa ”it was a glorious time, a lot of cool niggers hanging around making new mind blowing music”. Behöver jag nämna att den intervjuade var afrikanamerikan? Det finns med andra ord en hel del exempel på att marginaliserade grupper tagit tillbaka öknamnen och vridit de verbala vapnen ur fiendens hand.

The post Språklådan: Kan nedvärderande ord bli positiva? first appeared on Opulens.

SPRÅKFRÅGA. Kan du en gång för alla förklara vad ordet diskurs betyder? Det är väldig löst i kanten och dimmigt tycker jag./ Martin 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Att det är löst och dimmigt är du nog inte ensam om att tycka. Det har kommit att bli något av ett akademiskt buzzword, men om jag säger att det är den diskussion och terminologi som bygger upp en mentalitet, blir du klokare då?

Kanske inte, men låt mig ta ett exempel. Ord har en förmåga att associeras med varandra, att samlas i kluster och om vi tar orden rationalitet, kyla, styrka, logik och vetenskap så kan vi säga att detta ingår i ”manlighetens diskurs”.

Med andra ord är en diskurs något som fungerar som en boja eller ram för vad som kan sägas eller göras, och då kan vi också säga att diskurs är kopplat till makt, för vem har styrkan och kraften att ändra den?

Själv anser jag det är ett ord som är urvattnat, och faran är att om vi bara ser att allt är diskurser, hamnar vi i en slags total kunskapsnihilism och kan inte säga att något är rätt eller fel ur en objektiv synvinkel utan bara konstruktioner och del av en rådande diskurs.

Ett tydligt exempel finns inom genusvetenskap och feministisk teoribildning där det anses att könsroller till största delen är socialt konstruerade. Den akademiska världens enfant terrible Jordan Peterson hävdar däremot att det är neurologiskt betingat, det vill säga i någon bemärkelse mer objektivt naturvetenskapligt och inte bara en del av en – ja du gissade ordet! – diskurs.

The post Språklådan: Vad är diskurs? first appeared on Opulens.