EVOLUTION. “Hur har den biologiska evolutionen egentligen påverkat våra tankestrukturer?” Farshid Jalalvands Apan & filosofen har ett brett och stort anslag som Lis Lovén finner intressant.

Hur har vi tänkt om moralen genom tiderna och utifrån vilka kunskapsfält? Det kan diskuteras ifall moralen är avhängig Gud, logiska resonemang och kunskap, instinkter, konventioner, kultur, miljöpåverkan etcetera. I Apan & filosofen studerar Farshid Jalalvand moral utifrån evolutionsforskningen, alltså experimentell undersökning.

Det är ett brett och stort anslag författaren griper tag om. Men håller hans undringar hela vägen? För hur har den biologiska evolutionen egentligen påverkat våra tankestrukturer? Det är intressanta idéer Jalalvand lägger fram, men om vi i och med genmanipulationen befinner oss vid en vägg, ett slags tvingande slut och därmed står inför en ny förståelse över vilka vi som människor är… Då kan man undra om vi har tid rent biologiskt att rätta till alla fel. Eller kan den filosofiska idéhistorien ge oss lite begrepp att leka med under tiden?

Jo, jag vet. Frågorna är många och att kasta fram begrepp lite hux flux kan vara giltigt, om så bara för att komma ett litet fragment på spåren. För handen på hjärtat, har vi rum och tid att se biologiska orsakssammanhang? Har vi ett val att blicka bort och glömma hela saken?

Farshid räknar upp många kända filosofer och han följer idéutvecklingen från antiken framåt, och visar de spår tänkare gett till vår kultur. Varje epok har sin tänkare, och Jalalvand tycks mena att tristess driver på vår förmåga att resonera och leta lösningar, eftersom det absurda med att finnas kräver våra svar i form av sökande efter orsak/verkan. Allt måste falla på plats, och det är betingat av vårt överflöd och välstånd. Man kan undra om det då bara är den rikaste klassen som har råd att tänka ut klurigheter. Filosofi som en klassfråga blir lite knepigt.

Alla dessa filosofer, ja det är en hel del som boken skummar igenom, och jag har till att börja med svårt att inse sambandet mellan biologi och filosofi. Jalalvand tror på slumpen när vi utvecklas. Han menar även att det är materialistiska orsaker som driver mänskligheten framåt. Ett rent biologiskt vara formar alltså oss. Och att förädla människan är inget nytt för 1900-talet. Även i det gamla Grekland ville man ”odla” fram bättre varelser. Och självaste Platon tänker sig samhället som en hierarki där de bästa styr. Men i slutet av boken (man får ge sig till tåls innan författaren knyter ihop tanketrådarna) kommer Jalalvand in på det egentliga ämnet för boken. Det är få sidor och de handlar om hur pest och mikroorganismer kan vara del i historiens och evolutionens slumpmässighet.

I Euroasien hade människorna lättare för att domesticera både växter och djur, och de hann bygga upp ett immunförsvar mot de sjukdomar djuren orsakade. Det är dock bevisat genom arkeologi och molekylärbiologi att Rom gick under på grund av pesten. Men mikroorganismer som tog kål på stora delar av befolkningen under medeltiden betydde att de som var kvar hade andra förutsättningar att ställa krav på sin omgivning. Den borgerliga kapitalistiska kulturen växte fram och renässanskulturen uppstod. Pest kan således påverka vår historiska utveckling.

Att Europa hade ett försprång inom global handel beror på att de haft tid att utveckla krigsteknologin. I östra Europa råkade man inte ut för pesten i samma omfattningen och detta bidrog till att bönderna inte var tvingade att driva fram en ny utveckling rent teknologisk.

När vetenskap och systematisering växer fram ökar människans förmåga att se universums och livets uppkomst. Darwin är nu något på spåren. Att koppla ihop cellernas mekanik med filosofisk utveckling kan rent materialistiskt hänga samman, även om tanken i sig tycks problematisk vid första anblicken. Så moralen och cellernas evolution förgrenar sig åt många håll. Ju mer vi utvecklas desto mer kan vi se och förstå rent etiskt.

Kan bakterier påverka historien? Boken ger svar.

The post Bok om hur materialistiska orsaker driver idéutvecklingen first appeared on Opulens.

DYSTOPIER. Hur ska vi drömma om framtiden när det är osäkert huruvida planeten ens kommer att överleva? Dystopierna har hunnit ikapp oss – och fler böcker blottar nu människans moraliska och filosofiska vilsenhet inför klimatfrågan.

När Jens Liljestrand 2021 skildrar hur klimatkrisen sätter hela Sverige i brand utspelas handlingen bara något år bort. I “Även om allt tar slut” undersöker han vad de dystopiska framtidsutsikterna gör med vår gemenskap och våra drömmar.

Elin Swedenmark/TT

The post När framtidsdystopierna kom ikapp i kulturen first appeared on Opulens.

MEDIEETIK. ”Ställd inför ett konto i ett socialt medium bör man fråga sig vad för slags rum det är och agera därefter.” Opulens chefredaktör Stefan Bergmark menar att det digitala samhället har många fördelar men också medfört en upplevd distans till vår nästa.

Antalet gilla-tummar är som bekant ett mått på hur framgångsrikt ett inlägg är på sociala medier. Men vad betyder en ”lajk” egentligen? Frågan kanske verkar banal men vid närmare eftertanke är det inte alls så självklart.

För det första måste vi ställa oss frågan vad ett konto i ett socialt medium är. Ja, det kan faktiskt vara lite olika saker beroende på vem du frågar. Hur exempelvis en Facebookvägg uppfattas ligger i betraktarens ögon. Låt mig ge ett exempel.

Häromveckan diskuterade jag privat, på Messenger, med en kulturarbetare. Eller försökte, diskussioner verkar inte vara hans grej om man säger så. Kanske är det bara mina fördomar men som upphöjd konstnär av den mer intellektuella sorten misstänker jag att han inte skulle trivas med etiketten influencer. Men med en öppen Facebooksida med några tusen följare och många aktiva från kultureliten på hans vägg så är han förstås just en influencer.

Denna kulturarbetare har dock för vanan att ta bort alla kommentarer som inte faller honom på läppen (därför jag försökte konversera privat med honom). Det är förstås tillåtet men eftersom hans inlägg inte sällan är av debattkaraktär, om samhälls- och kulturfrågor, och det sker på en en öppen sida så är det förstås inte omöjligt att betrakta forumet som ett offentligt om än interaktivt media. Kulturarbetaren menade dock, vilket ju har juridiskt stöd, att detta är hans ”privata Facebookvägg” och då är det hans ”regler som gäller”.

Så, en enskild Facebookvägg kan beroende på vem du frågar betraktas både som offentligt media eller som ett privat vardagsrum för några (inte sällan många) vänner som snickesnackar, men där hemmets stränga värd ser till att diskussionerna följer husreglerna.

Så vad betyder det då att trycka tumme upp för ett inlägg? Ja, att man gillar det man läser är förstås det snabba svaret. Men eftersom det bara är en enda reaktion på ett inte sällan komplext inlägg så är det inte så enkelt. Gillar man allt, huvudbudskapet om ett sådant går att utröna eller kanske bara själva frågeställningen eller intentionen? En annan i den ofta ankdammsliknande miljö vi kallar svensk kulturelit menade att hon i första hand betraktar sina ”lajks” som en bekräftelse på att hon läst inlägget. Det är alltså också en variant.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

I väntan på en rimligare värld, där ett globalt företag som Meta (vilka driver bl.a Facebook) inte har ett lika gigantiskt inflytande över demokratin, får vi som ansvarstagande medborgare försöka navigera efter eget huvud. Att vilja tillhöra en grupp är mänskligt men anständigheten kräver att vi undviker kotterier med idel ja-sägare. Ställd inför ett konto i ett socialt medium bör man fråga sig vad för slags rum det är och agera därefter. Är stämningen hätsk och det går att misstänka att avvikande åsikter inte är tillåtna kanske det viktigaste inte är vad som står i inlägget, om man håller med eller ej. Nej, inte ens om människor du annars beundrar deltar i pöbelfasonerna.

Det digitala samhället har många fördelar men uppenbar är också att den medförda upplevda distansen till vår nästa gjort att vi inte lika lätt kan relatera och lika ofta reagerar på osjysst beteende. Bakom skärmen är alla lite mer känslomässigt avtrubbade. Men om vi nu går med på likheterna med ett rum, offentligt eller privat, så är föreställningen om ett fysiskt sådant ett enkelt tankeexperiment. Om det här inlägget vore en fälld kommentar i någons vardagsrum eller i en möteslokal, hur hade jag då betraktat situationen?

Och för guds skull – klicka inte ”lajk” om du inte är beredd att försvara det som inlägget påstår eller kan nyansera din tumme med en utveckling i kommentarsfältet.

The post Vad betyder en ”lajk”? first appeared on Opulens.

MEDIEDREV. Cissi Wallin, Paolo Roberto, Katerina Janouch och Malcom Kyeyune. Nathan Hamelberg funderar, apropå Wallins “avbön” tidigare i veckan, över förlåtelse och hur lätt den offentliga person som idag hamnar i kylan imorgon söker värme i ett helt annat, och tidigare kanske otänkbart, sammanhang.

Kan man ”dras med” av sina följare? I måndags bad Cissi Wallin om ursäkt för uthängningar hon gjort på sociala medier, men tillade att hon var del av en stor rörelse och en ”obehaglig mentalitet”. Jag själv reagerade starkt på det, vad är det här för nonsens och bortförklaringar. Men ju mer jag tänker på det tror jag att det stämmer. Det som provocerar är att det går att läsa som att Wallin avsvär sig ansvar för sina handlingar. Utan likheter i övrigt tänker jag på när Paolo Roberto bad om ursäkt för ett drygt år sedan, till skillnad från vad Wallin skriver nu så var det krishantering och skedde direkt. Men folk studsade på att han skrev om ”hål i själen”. Precis då som nu så är det som att det finns en besatthet av att förstå förklaringar som ursäkter. Och de kanske till och med är avsedda som sådana, men jag tror det går att förbise dem.

The post Cancelkulturen var mer total förr first appeared on Opulens.

ESSÄ. Trots alla prövningar överlever moralen – om än rejält kantstött – hos majoriteten av karaktärerna i Karl Ove Knausgårds Morgonstjärnan (recenserad i Opulens 3/2 2021). Det berättarjag som rör sig på etikens allra tunnaste is övertygar dock inte. Varför är det så och är problemet en fråga om moral eller estetik? undrar Valle Wigers.

Premissen för romanen Morgonstjärnan (Norstedts förlag) av Karl Ove Knausgård: En återkomst till den stora berättelsen och ett farväl till den autofiktiva besattheten av jaget. Bort med det begränsade persongalleriet och det fria förhållningssättet till kronologin. I stället ett bokstavligt brännande nu. Två glödheta dagar i slutet av augusti från start till mål, utan några narratologiska eller geografiska utsvävningar. Experimentlustan hos Knausgård återfinns denna gång i tematiken och berättarperspektivet: En ny och mäktig stjärna stiger plötsligt upp ur havet, med omfattande konsekvenser för de nio karaktärerna som ledsagar läsaren genom textmassan, där dialogen med religionen tycks outsinlig och de bibliska referenserna duggar tätt.

Som en röd tråd i texten löper motsättningar vi känner igen från författarskapet – förälder/barn och särskilt då fader/son, sjukt/friskt, sanning/lögn, liv/död – som denna gång kompletteras med morgonstjärnans dubbelreferens i bibeln till Djävulen och Jesus. Läsaren upplever så en ständig vågrörelse mellan himmel och helvete, där Knausgård strategiskt mejslat fram figurer i yrkesgrupper som per definition tvingas utmana sin egen moral i mötet med de stora existentiella frågorna. Prästen Kathrine, vars knakande äktenskap leder till grubblerier om Gud, samtidigt ska den krympande församlingen hanteras. Nattsköterskan Turid som utöver ett egoistiskt svin till man och en deprimerad son jobbar på ett mentalsjukhus med onanerande förvirrade och inte minst nyckfulla patienter. Sjuksköterskan Solveig, privat i medelålderns skruvstäd mellan åldrande mamma och distanserad dotter, i yrkeslivet ständigt balanserande på den sköra tråden mellan liv och död. Så här beskrivs hennes toalettbesök med modern: ”Jag tog hennes arm och gick långsamt bredvid henne in i badrummet. Där drog jag ner hennes trosor, lyfte upp klänningen och hjälpte henne ned på toalettstolen. Hennes ben var så tunna och vita, och skakade nu när kroppsvikten inte längre tryckte dem mot golvet.” I stycken som dessa (och de är många i romanen) når Knausgårds utsaga i en intervju i The Paris Review sin fulländning: “For life, it’s very, very bad to be sensitive, but for a writer, it’s very good”.

Med samma känsliga omsorg noteras varje detalj av naturen och djuren som befolkar den. Det är som om Knausgård vädjar till läsaren att inte glömma bort alla fåglar, ormar, grävlingar, rävar, nyckelpigor och krabbor där ute. För att inte tala om katten med avslitet huvud och spindeln som går under namnet Kungen. Och givetvis hjortarna som dyker upp flera gånger och får vara med i romanens avslutande scen, vilket inte framstår som en tillfällighet. Det går inte att undgå att tänka på serien The Leftovers, där magiska inslag och inte minst en vildsint hjort spelar en viktig roll. Det faktum att Linda Boström Knausgård använde sig av seriens soundtrack, Max Richters makalösa musik, som ljudmatta i sitt ”Sommar i P1” från 2017 samt att produktionsbolaget bakom serien även förvärvat filmrättigheterna till den manlige Knausgårds “My Saga”, en fantastiskt underhållande essä om den delvis körkortslösa och konstant kedjerökande jakten efter vikingalämningar och Amerikas själ, förstärker intrycket att serien inspirerat ett och annat i Morgonstjärnan.

Därtill är vår förmåga att förlåta betydligt större i fantasins värld, eftersom ingen dör på riktigt.

Men så var det då problemet med Jostein, som tvingats lämna kriminaljournalistiken och förvandlats till en måttligt intresserad kulturjournalist och som i jämförelse med exempelvis arkitekthustrun Vibeke skänks relativt mycket sidutrymme. Till skillnad från övriga karaktärer, där moralen lyckas överleva trots de omfattande prövningarna den utsätts för, även om det svajar till betänkligt hos de unga berättarjagen där ”moralen ännu är under förhandling”, som Claes Wahlin vackert formulerar det i sin recension i Aftonbladet, så halkar Jostein till på ett sätt som gör att läsningen skaver.

Inom dramaturgin brukar det heta att en läsare eller tittare måste kunna relatera till karaktärerna, utan att nödvändigtvis behöva tycka om dem. Därför fungerar det utmärkt med antihjältar som Tony Soprano eller Walter White – det är fullt tillräckligt att vi förstår motiven till deras handlingar. Således hejar vi på gangstern med dåligt samvete och panikångest och på kemiläraren som diagnosticeras med obotlig cancer och börjar tillverka och sälja metamfetamin för att skapa en ekonomisk trygghet för sin familj. Därtill är vår förmåga att förlåta betydligt större i fantasins värld, eftersom ingen dör på riktigt. För att parafrasera Philip Roth så är fiktionen inte en moralisk skönhetstävling, ge oss en trovärdig huvudperson och låt syndafloden komma. Så varför fungerar det inte? Det borde ju vara perfekt att plocka in ett amoraliskt supande svin i berättelsen?

Många recensenter tycks ha problem att sortera in Jostein i romanbygget. I Expressen beskrivs hans ”fyllekåta odyssé längs med Bergens vattenhål” som ren underhållningslitteratur, dock ingenting som direkt stör helheten. Recensionen i SvD pendlar mellan att kapitlet är riktigt roligt, samtidigt som den beskriver den ”bottenlöst sorglige” Josteins oförmåga att nå fram till sitt eget barn. I DN finns en formulering som jag tycker sammanfattar problemet bäst: ”Jostein är parodiskt skildrad – grov, fet, halvbildad. Så till den grad oattraktiv i jämförelse med de mer stillsamt beskriva [sic] andra i boken, att man börjar fundera på om han blottar en privat spricka av irritation i en för övrigt till synes objektiv stil”.

Knausgård är lika övertygande som den överviktiga tonårstjejen Iselin som den medelålders universitetsläraren Arne. I Josteins berättelse däremot är det som om Knausgård – medvetet eller omedvetet – tappar känsligheten som kännetecknar bygget av de andra berättarjagen. Läsningen av andra recensioner ger vid handen att Jostein måhända ligger lite för nära författaren, ett slags mardrömslik skuggversion med vaga konturer som inte riktigt lyckas slita sig loss och bli levande. Därav svårigheterna att sortera in hans grisiga beteende eller att han ligger med den unga konstnären på hotellrummet. Trovärdigheten gungar och därmed också styrfarten i läsningen, trots allt som händer i form av omoraliskt sex och en jakt på kvarlevorna efter ett satanistiskt rockband. Kanske blir det därför endimensionellt och cyniskt och läsaren orkar inte ens ömma för hans sökande efter sin son i dödsriket.

Dock är det inte moralen som ställer till det i det som skissas ovan, utan estetiken. Jag tror helt enkelt inte på Jostein. Men sannolikt vill Knausgård bara spela oss ett spratt, påtvinga oss en skevhet och ett mörker som viskar: Glöm oss inte, det är inte särskilt tjusigt men dessvärre en del av verkligheten. Och denna är full av karaktärer som bryter mot hur karaktärer “ska” vara i fiktionen. I denna tolkning – som jag lutar åt – ligger Jostein inte för nära Knausgård själv, utan författaren har medvetet gjort honom obegriplig. Han vill ha med en karaktär som är “omöjlig”, eftersom han i hela sitt författarskap strävar efter att överskrida det generella. Som i den här passagen, som ack så skickligt för samman den obönhörliga kraften i mötet mellan det groteska och det vackra:

”Det går fint, sa chauffören som var så fet att han vällde ut över sätet och ögonen som han såg på mig i spegeln med bara var blänk djupt inne i fettvecken. Vilken dag. Byfjorden var blå och blickstilla. Öarna var ljusgröna med orange eller röda fläckar här och var där husen låg.”

The post Morgonstjärnan och problemet med Jostein first appeared on Opulens.

PK-LITTERATUR. “Vad som i grunden betyder något är väl ändå hur vi berörs – intellektuellt och emotionellt”, skriver Carsten Palmer Schale och ställer sig skeptisk till att bedöma litteratur efter etiska måttstockar.

Jag har här på Opulens bland annat skrivit om relationen mellan verk och person apropå Kafka, och en i huvudsak positiv recension av ”Cigaretten efteråt” av Horace Engdahl. Det har nu visat sig, att diskussionen om etik och litteratur, eller PK och litteratur, accelererat. För egen del är jag djupt bekymrad. Vad i h-e!?

Katarina Frostensons bok om bland annat Svenska Akademien blev fullständigt massakrerad av Josefin Holmström – samtidigt som den hyllades – som litteratur – av en del andra. I en debattartikel – eller egentligen flera – kompliceras bilden av Måns Wadensjös kommentar till en annan artikel av Sven Anders Johansson (jag håller med båda och ingen). Vidare har vi den här ”konflikten” angående Yahya Hassan och Athena Farrokhzad. Vi har också, för mig, mycket märkliga kommentarer om ”ondskefull litteratur” och politiskt korrekta idéer.

Vart är vi, ärligt talat, på väg? Estetik och innehåll är självfallet det väsentliga. Inte om Hamsun, Heidegger, Handke och andra faller PK-etablissemanget på läppen eller inte. Eller Strindberg, Nietzsche och andra.

Många av mina egna favoriter inom litteraturen – i bred mening – är naturligtvis inte helt ”korrekta”. Men däremot intressanta. Ointressanta, men ”korrekta”, författare (och konstnärer, kompositörer med flera) kan man med lättat hjärta förbigå.

Etik, förresten? Ja, ni. Om detta har undertecknad faktiskt skrivit 1000-tals sidor. Nästan lika mycket om litteratur. Hur man då helt enkelt kan bli ”säker” på vad som är gott/ont, rätt/fel, bra/dåligt etcetera trotsar åtminstone min förmåga att uppfatta och föreställa mig. Vad som i grunden betyder något är väl ändå hur vi berörs – intellektuellt och emotionellt?

Ta just Katarina Frostensons senaste bok – fantastiskt bra. Ta Hassan – mindre bra, på grund av skrikande versaler och skitsnack. Ta Athena Farrokhzad – en i min värld inte särskilt betydande författare. Ta Hamsun, Heidegger och Handke – lysande författare och filosofer. Liksom naturligtvis Nietzsche och Strindberg.

Nej, vänner. Vi måste väl ända uppfatta konst och litteratur utifrån hur det – just – berör oss? Houellebecq och Schopenhauer exempelvis. Men naturligtvis också Bellman, Sjöberg, Taube, Åkerström och Vreeswijk.

Så. Beröring. Glädje. Melankoli. Dysterhet. Ja. Jo!

The post Estetik och innehåll är det väsentliga first appeared on Opulens.

NYA TIDER. Ute som jag var på en stärkande promenad skådade jag följande scen: Ett gråtande barn i treårsåldern, och en fader på huk ett par meter från barnet i fråga. Ej på kramavstånd.

Ungefärligen följande dialog utspelade sig:

Barnet: Snyft, gråt, skrik.

Pappan: Men jag har ju förklarat för dig att glass innehåller miljöfarliga ämnen?

Barnet: Snyft, gråt, skrik.

Pappan: Men nu tycker jag nog att du är övermåttan omedgörlig ändå. Anser du alltså att kadmiumkarbonat är ett ämne som är okej? Vad händer när ett sånt ämne träffar havets sköra maneter?

Barnet: Snyft, gråt, skrik.

Pappan: Jag gick ju igenom miljöförstöringen med dig igår innan läggdags. Har du plötsligt glömt allt?

Barnet: Men… jag vill ha glass! (ny gråtattack)

Pappan: Det här är ändå ganska typiskt dig. Du ger i vanlig ordning faktaresistensen ett ansikte! Och så blandar du in KÄNSLOR i diskussionen också. Du vet väl att känslor är irrationella? Känslor står för det kvinnliga och dåliga, logik står för det manliga och goda, det har vi ju gått igenom så många gånger? Gråt kan i sig inte framkalla glassar på löpande band och så vidare? Ska det vara på det här viset får du INTE låna pappas surfplatta i eftermiddag, och jag kommer INTE att lära dig avancerad Java-programmering på söndag som jag tidigare utlovat.

Barnet: Snyft, gråt, skrik.

Ja, så lät det. Jag måste erkänna att jag saktade ned på stegen en smula för att suga i mig så mycket av detta intressanta samtal som möjligt.

När jag passerat, och endast hörde pappans förvånat besvikna röst och barnets gråt i form av ett svagt bakgrundsljud, därtill blandat med bullret från den passerande trafiken på Ystadvägen i Malmö, började jag att fundera över vad jag just varit med om.

Det slog mig att jag hört liknande samtal väldigt många gånger de senaste femton åren, men före dess – aldrig. Förr i tiden ansåg man nämligen att barn var barn, och inte som nu, att barn är vuxna, bara lite kortare och snorigare.

Jag är ju naturligtvis med ålderns rätt lite gammaldags, men har ändå en viss genom åren tillägnad kunskap, eftersom jag själv har två barn, som blivit vuxna i och för sig, men även tre barnbarn i åldrar som sträcker sig från fyra till tolv år, och vilka jag träffar flera gånger per vecka.

Självklart kan man inte jämföra min ringa erfarenhet med den enorma nivå av klokskap som dagens synnerligen välinformerade föräldrar har, men i mina amatörmässiga ögon såg det ändå ut som om det lilla barnet i dialogen jag beskrivit ovan mest tycktes behöva en kram och kanske rentav lite förståelse för det plötsligt uppkomna – om än något irrationella och onödiga – suget efter glass.

En kram tror jag hade funkat bättre än en diskussion. Till yttermera visso en diskussion som i mina öron lät ojämlik. En fader i trettioårsåldern, förmodligen med några års universitetsstudier i bagaget, diskuterar på en relativt avancerad nivå med ett barn på endast tre år, ett barn som tvivelsutan fortfarande endast står i begynnelsen av sin intellektuella och emotionella utveckling.

En ojämn kamp, som barnet är dömd att förlora. Redan från början torde ju saken i praktiken vara avgjord: den intellektuellt överlägsne fadern sopar banan med det treåriga barnet, som för endast två år sedan formade sina första ord, och då dessutom passade på att ta sina första stapplande steg utan att omedelbart falla till golvet med en dov duns – med efterföljande smärta och tårar som ackompanjemang.

Barnet får även lära sig att dess reaktion – känslor – är fullständigt fel. Nej, så länge du inte via logiska argument kan övertyga din motpart – i detta fall, din egen far – om att du verkligen förtjänar en glass så är du körd.

Känslor är ju jättefjantiga som sagt. Att man har känslor visar att man inte är nånting att ha. Här gäller det så klart att tydligt förklara för barn – som ju tycks fulla av känslor, med tanke på all den skratt och gråt de producerar per dag – att de är inne på helt fel väg, och att logik och rationalitet och argumentation är den rätta vägen.

Utvecklingen har med andra ord gått framåt rejält jämfört med när jag själv hade småbarn. På den tiden ansåg man att barn skulle gullas med, och att man till och med skulle pjata barnspjåk med dem för att möta dem på deras egen nivå. Ja, det hände till och med att man kramade dem och visade dem kärlek, vilket säkert kan upplevas förvånande i dessa tider, där stor vikt ligger vid förnuft och skarpsinne!

Nej, man förstår ju att en sådan inställning verkligen hör forntiden till, i denna nya färglösa och härliga upplysta värld, där ingenjörerna fullständigt tagit över och med fast hand styr världen mot sin sedan så länge emotsedda undergång.

Vad ska man med omoderna och ickekonstruktiva ting såsom kärlek, värme och närhet till, när det är vetenskapligt bevisat att den rationella vägen gällande fostran av spädbarn och andra ynglingar är att (på ett så ordrikt och docerande sätt som möjligt) objektivt förmedla opartisk och saklig information om sakers tillstånd, gärna med oberoende källor som stöd dessutom?

Detta är för övrigt något som den så kallade “marknaden” borde snappa upp, ty här finns massor av friska veckopengar att tjäna. Vad sägs om “Retorikkurs för barn i förskoleåldern” med ämnen som “Snacka dig till en kram” och “Manövrera ut din mamma med fejknews-baserade argument i syfte att få käka glass i stora lass”?

Efter promenaden satte jag mig i mitt lilla kontor och tittade ut över staden. Jag tänkte på den lilla flickan som grät och på pappan som pratade och pratade.

The post Tankespeglar: Barn finns ej längre first appeared on Opulens.

SEXUELLA REVOLUTIONEN. Om jag som tonåring inte förstod själv var jag hade mina egna lemmar och mina egna gränsdragningar, med vilken rätt kan jag då döma och fördöma någon annan för att hen vill testa att öppna en yttersta gräns? undrar Lis Lovén.

Vad är frihet egentligen? Vilken grund och vilken bakgrund finns det för att förstå fred, frihet och demokratiska strukturer? Ja, jag förstår att sexköp klassas som något brottsligt. Men innan vi dömer tror jag vi måste ha hela bilden klar för oss. Eller rättare sagt: hela sammanhanget när det kommer till vad vi som människor har rätt att göra eller inte göra, det är nog ganska komplicerat.

Låt oss börja med den sexuella revolutionen. Personligen är jag inte glad över mina tonår då jag ville pröva hasch och då jag hade one-night-stands. Det är många år sen. Men jag vet inte riktigt vem jag ska skylla på? Var det i frihetens namn jag prövade att testa mina egna gränser? På sätt och vis ja. Och på ett annat sätt tror jag att det i ett så kallat fritt och demokratiskt system egentligen är svårt att känna skiljelinjen mellan det subjektiva valet och det objektiva faktum att något utanför mig är samhälle, kultur och historiska strukturer. Ville jag bli fri? Eller lovar demokratin i sig oss att vi är fria att bryta normer just för att det finns något kittlande i att pröva det mest yttersta, det mest gränsupplösande. Om jag som tonåring inte förstod själv var jag hade mina egna lemmar och mina egna gränsdragningar, med vilken rätt kan jag då döma och fördöma någon annan för att hen vill testa att öppna en yttersta gräns?

Ja, jag har svårt att försonas med mina egna snedsteg. Ja, jag har svårt att förlåta mig själv. Men den enda och säkraste vägen för mig att gå är att erkänna det större sammanhanget, vilket är en kontext som vilar på historiska, kulturella och sociala strukturer. Vi är alla, nåja de flesta av oss, utsatta för de historiska rörelser som vill testa vilka vi som individer rent subjektivt är i förhållande till det kulturella och till det samhälleliga. Vilken kan egentligen svära sig fri från omoral? Vem vet med sig att hen aldrig testat att bryta en norm, kanske ytterst för att se vari gränsen, regeln och normen bestod. Och poängen är – kvinnor och feminism!

Vilka är i frihetens namn våra syndabockar?

Vi kvinnor har förstås varit utanför de politiska beslutsprocedurerna i årtusenden. De tidiga suffragetterna tror jag inte tänkte sig att kvinnans frihet skulle föra med sig en gränsupplösning där könet i sig kom i kläm. Vems fel är det? Vilka är i frihetens namn våra syndabockar?

Att det just nu växer fram konservativa krafter tror jag beror på att den sexuella frigörelsen har utgjort ett hot mot vårt förnuft och medvetande. Själva grejen med att gå från famn till famn verkar oftast vara mer lag än undantag. Kan vi svära oss fria från denna prövning?

Med frihet följer ett ansvar. Men ansvar innebär ett visst mått av disciplin, regler och normer. Det schizofrena med kopplingen mellan frihet och ansvar är just ett dilemma och en paradox. Och det är inte alltid som vi förnuftsmässigt kan lösa våra paradoxer. Tänk bara när vi är barn och ungdomar. Vem har inte hört det där malande tjatet: ”Jamen, alla andra får ju!” ?

Och jag tror att män har svårare att förstå paradoxen mellan frihet och ansvar, just för att den sociala begåvningen är utsatt för prövning. Det är som om män ännu inte lärt sig förstå den frihet kvinnor numera har börjat begära. Eller begära förresten? Inte ens vi kvinnor förstår riktigt vad det plötsligt innebär att vi kan behöva ett mått av inflytande på den samhälleliga arenan. Det är en paradox för båda könen, eller varför inte en paradox för alla tre kön? För det är väl så det tycks vara idag? Och med normupplösning vet vi inte riktigt längre våra egna gränser. ”Jamen, alla andra får ju, varför får då inte jag?”

Och det här med sexköp. Jag förstår verkligen att det är en belastning för en kvinna som är tvingad att prostituera sig. Jag förstår ju att det följer ett lidande i dess spår. Men även könet bör få sättas in i större strukturer för att man ska se hela sammanhanget. Jag läste en gång Suzanne Brøgger som visst skrev något om Eros anarkistiska kraft, något i stil med: Den lille Eros visste inte hur man satte stopp vid talet två, och alltså var tvåsamheten svår att förstå för den lille guden.

Så tänker jag mig det hela. Sexualiteten är en svår anarkistisk kraft, som ja – för min del har den varit svår att styra. Men jag har levt i ett samhälle som öppnade upp för kvinnor att experimentera med sitt liv och sin lust. Är det för mycket begärt att fråga sig om män förstår djupet av kvinnans behov och längtan, när det samtidigt tycks vara så lätt för kvinnor idag att fördöma det manliga?

Eller har jag helt fel? Och om jag ändå är ute och cyklar och tillåter mig vissa felslut så kanske det ändå är värt att pröva sina tankars vingar för att försöka få rätsida på vad den sexuella så kallade friheten har fört med sig. Och vem inledde egentligen den sexuella revolutionen? Grejen är, tror jag, att det hela var frågan om kulturella och historiska strukturer som förde med sig en tidsanda som det subjektiva egot har svårt att få grepp om. Därifrån tror jag att vi kan försöka förstå var vi befinner oss. I namn av frihet?

The post Vad är ett sexköp egentligen? first appeared on Opulens.

RESPEKT. Empatin för trasiga människor är på tok för låg, skriver Sofia Nerbrand. Hon kräver att vi ska bete oss respektfullt, ja till och med trevligt, mot människor som inte behagar vårt estetiska sinne.  En politiskt laddad åsikt i en tid då det förekommer tiggeriförbud.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

En man står framför mig i kön på kaféet. Han beställer, betalar och ler stort. ”Ha en fin dag”, säger han till expediten innan han svänger om och hastar i väg, lite förläget. Kvinnan bakom disken har knappt bevärdigat honom med en blick, än mindre ett leende.

Mannen har nämligen inte haft tur i naturens lotteri när det kommer till utseende. Han är ful. Det är hans enda brott. Det spelar mindre roll att han är hel, ren och artig. Omgivningen visar honom ändå inte vänlighet och respekt.

En video med en liten flicka har blivit viral på nätet. I de första scenerna står hon ensam på trottoaren, klädd i fin rosa kappa, klänning och söta skor. Vuxna rusar till: Var är hennes föräldrar? Behöver hon hjälp? Var bor hon? Sedan står samma flicka iförd trasiga kläder och ditmålad smuts i ansiktet. Människor undviker henne, viker undan blicken och hon står ensam kvar på gatstenarna. Ingen kommer fram för att hjälpa henne.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Samma scen utspelar sig därefter inne på en restaurang. När hon är finklädd blir hon inbjuden att sitta ner och dela måltiden med gästerna. När hon bär lump plockar folk bort väskan från stolen när hon kommer nära och någon ber personalen ta bort henne därifrån. Hon börjar gråta och experimentet får avslutas.

Hon beskriver efteråt hur ont det gör att bli avvisad, bara på grund av sitt utseende.

Samma flicka, olika kläder — diametralt skilda bemötanden.

I Vellinge kommun har de styrande Moderaterna gjort en stor sak av att förbjuda tiggeri. De vill inte ha otyget med tiggare som sitter i sina fula kläder och ber om pengar utanför närbutiken. De stör. De skaver. De är inte vackra.

Därför ska de bort, trots deras prekära situation. För ingen ber om allmosor i den råa kylan därför att det är roligt, eller därför att det är särskilt lukrativt.

Empatin för trasiga människor är på tok för låg. Kanske ligger det i vår natur att slicka uppåt och sparka neråt. Men människan har också ett förnuft, ett samvete och en förmåga till medkännande. Det går att kräva att vi ska bete oss respektfullt, ja till och med trevligt, mot människor som inte behagar vårt estetiska sinne.

Alla människor har ett värde, oavsett sitt utseende. Vi behöver inte älska alla, men att visa hövlighet är inte att begära för mycket.

Om vi tvärtom låter den primitiva reaktionen bli dominerande på ett samhällsplan blir det farligt. När vi delar upp oss i vi och dom, de rena mot de smutsiga, slutar det inte sällan riktigt illa.

Att ge alla medmänniskor ett leende tillbaka kan vara dagens mest politiska handling.

Alla artiklar av Sofia Nerbrand

The post Leendet som politisk handling first appeared on Opulens.

NATTMARAN. Vi är inte mer än människor. Vi kan inte själva bära allt det onda som finns där ute. Ibland måste vi sluta våra ögon. Låta bli att lyssna. Skjuta igen dörren till den hårda verkligheten.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Men det finns emellertid de som kan bära mer än andra. För dem är smärta förpliktigande. Vissa kallar det för moral. Så är det kanske. Likväl finns en punkt när även de som kan ta smärta resignerar.

Svårt är det att vara människa när det blir för mycket. Lätt är det då att man väljer att vända bort blicken. För man måste ju vidare. Inte sant? Man måste kunna mäkta med dagen som kommer. Och natten. För det är inte sällan om natten som tankarna infinner sig. De som man under dagen försköt. Tankarna som säger att det är för jävligt. Att det är så förbannat orättvist att vissa ska behöva lida mer ont än andra. Att världen är som den är.

Det är det där sista – att världen är som den är – som gnager i en. För behöver den verkligen vara som den är? Och vad kan jag själv göra för att förändra den? Det är frågor som hemsöker en när man för ett ögonblick tvekar. När empatin tränger fram inom en. När något i ens själ påminner en om att man i grund och botten är en god människa, det vill säga, en som inte är hjärtlös.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Så man vänder sig om i sängen i ett försök att somna. Ibland går det. Ibland inte. Men bara den saken att man ägnade det som gjorde ont en viss uppmärksamhet är alltid en början. För visst har vi ett ansvar. Eller har vi inte det? Har alla hemskheter där ute inget med en själv att göra? Är man utan skuld? Kanhända. Kanhända inte. Vem ska bedöma det?

Dagarna går. Livet fortsätter. Vissa engagerar sig i oförrätter. Andra vet inte vad de ska göra. Och åter andra vill inte. Men det som är gemensamt för oss alla är att det där som gör ont fortsätter att värka. Och så måste det väl vara. När allt kommer omkring är vi bara människor. Vi har ju känslor. För visst bryr vi oss om varandra?

I denna del av världen är vi lyckligt lottade. Dock har ingen av oss valt att födas i ett tryggt och rikt land som vårt. Det blev bara så. På samma sätt blev det bara så att vissa föds där eländet härjar. Det elände som vi är förskonade ifrån. Om det kan man tycka vad man vill om. Det gör vi också. Det är därför somliga engagerar sig. Andra inte. Vissa kallar det för moral. Så är det kanske. Likväl finns en punkt när även den som kan ta smärta vänder bort blicken.

Alla artiklar och filmer av Melker Garay

The post Vissa kallar det för moral first appeared on Opulens.

RÄTTÄNKARE. Gud bevare mig för moralisten. Den strävsamme sedlighetsförkunnaren. Den ängsligt bakåtblickande individen som ser orättfärdighet i allt. Den som i detta ögonblick förargat förebrår andras leverne. Den som ivrigt väntar på att mästra dem som avviker från det som är rätt och riktigt. Det vill säga den som lever i sin jäsande rättfärdighet för det som varit, för det som är och för det som skall komma.

Denne är aldrig sen att fördöma, aldrig sen att tillrättavisa och aldrig någonsin sen att anmärka på dem som viker av från det som denne bestämt vara sedligt och gott. Aldrig är moralisten främmande för att inskränka. Förbud är dennes paroll. Alltid angelägen om att tvinga fram ett snävt bruk av ord och tanke i det godas tjänst, övertygad om att utan dessa pekpinnar skulle allt haverera.

Moralistens grund är antiintellektualismen. En pålitlig grund för den som hyllar det trångsynta tänkandet. En grund på vilken man säkert kan stå om man vänder ryggen åt ett kritiskt och konstruktivt samtal. Och på en sådan grund kan moralisten tryggt fortsätta med att förmana och banna den förment odygdige. Ja, moralens väktare har minsann mycket att stå i.

En sann moralist är en nyttig och trogen idiot. Har denne en gång fått itutat i sig att något är moraliskt förkastligt, kommer denne duktige idiot att nitiskt göra allt för att bekämpa det. Ja, snabb är moralisten att skuldbelägga andra. Och mer än villig att höja rösten när denne hätskt klandrar sin näste. En moralist blir med tiden en förtryckare, en översittare och inte sällan djupt bitter på ålderns höst.

Att kritisera och ta avstånd från moraliskt förkastliga handlingar är viktigt. Men viktigt är också att göra en skarp åtskillnad mellan moralism och moraliskt mod. För moraliskt mod bygger aldrig på ett inskränkt tänkande och inte heller på att sätta sig över andra. Moraliskt mod förutsätter ett öppet samtal. En önskan om att inkludera de andra; dem som moralisten exkluderar. En vilja att våga pröva sina moraliska övertygelser mot de andras.

Moralism är liksom en mörk tanke som leder in i en återvändsgränd i vilken man finner allt utom glädje. Och sant är att det enda som en moralist förmår att uppbringa är agg och ilska. En sådan människa kommer att bli utstött. För utstött blir den som fått för sig att den vet vad som är absolut rätt och absolut fel. Men den som man har förskjutit, är den som man mest ska frukta.

Historien har lärt oss att de som ser världen i svart och vitt – de som inte längre står ut med det demokratiska samtalet – kommer att ropa på den som blivit förskjuten. Ropa på den som vet hur man skuldbelägger, den som vet att göra skillnad på människa och människa, den som vet att moralism är basen för ett starkt samhälle. Ropa på den ledare som väntat i skuggorna och som ska ersätta folkviljan med en vilja som står över allt annat.

Alla artiklar och filmer av Melker Garay

The post Moralisten first appeared on Opulens.

SKYTTEGRAVSKRIG. “De som kommit fram till något annat än forskarna i flyktingfrågan är främmande, obegripliga, farliga, omoraliska.” Patrik Stigsson är kritisk till de sju etikforskare som i lördags skrev om den svenska politikens förlorade moraliska kompass i Dagens Nyheter.

På DN Debatt den 19 maj läxar svenska etikforskare upp både väljare och politiska partier. Inlägget, som närmast för tankarna till religiös förkunnelse, har rubriken ”Svensk politik har förlorat sin moraliska kompass”. Med hjälp av en lång rad onyanserade känsloargument skuldbelägger man de som i flyktingfrågan dragit andra slutsatser än forskarna själva. Frågans komplexitet berörs inte med ett ord.

I dag upplever många väljare sannolikt ett stort behov av vägledning, kloka tankar och innovativa perspektiv när det gäller att härifrån och framåt hitta bästa sättet att hjälpa människor på flykt, och i förlängningen skapa en värld där alla garanteras ett värdigt liv utan nöd och fattigdom. Det vi kanske mer än något annat behöver hjälp med är hur vi ska ta oss ur den förlamande polarisering och oförsonlighet som vidlåder flyktingfrågan.

Etikforskarna hade mer än gärna med sin samlade klokskap fått hjälpa oss med detta. De hade kunnat få visa hur samtalet kan fördjupas, hur de båda polerna respektfullt kan närma sig varandra, hur motsättningarna kan överbryggas, hur dialog kan skapa förutsättningar för en demokratiskt förankrad lösning.

I stället gör man tvärtom. Djupt nedgrävda i en av skyttegravarna brassar man på med tyngsta möjliga ideologiska skuldartilleri. Resonemanget man för är en spegelbild av den främlingsfientlighet man vänder sig emot. De som kommit fram till något annat än forskarna i flyktingfrågan är främmande, obegripliga, farliga, omoraliska. Ett hot mot demokratin.

Forskarna frågar: ”Vill ni ha ett samhälle som präglas av öppenhet och solidaritet – eller ska vi låta främlingsfientligheten ta över?” Det är alltså genom en sådan förenklad, antingen–eller-bild man närmar sig en av vår tids ödesfrågor.

Resultatet av etikforskarnas inspel är helt och hållet förutsägbart. De som inte delar deras syn kommer inte att rubbas en tum. De som delar den kommer att ge dem stående ovationer. Polariseringen befästs ytterligare och skyttegravskriget fortsätter.

The post Förenklat om en av vår tids ödesfrågor first appeared on Opulens.