SMÅ GESTER. ABCDE har en visuell utformning, som med ganska små gester talar direkt till mig om barnet, tomrummet, intimiteten och frånvaron, skriver Thomas Almqvist som läst Charlotte Jungs senaste diktsamling.

ABCDE av Charlotte Jung
Trombone

Jag recenserade Charlotte Jungs C för Opulens räkning härom året, då hon som nu hade ambitionen att ge ut minimalistisk lyrik, där relationen mellan tecken, form och mening var det viktigaste. ABCDE är också en svit minimalistiska dikter och det är Trombones första verk med grafisk poesi och det första på engelska. Jung föredrar att uttrycka sig på engelska, eftersom hon här hittar flera homofona och homonyma ord.

Engelskan är för henne ett mera flexibelt och elastiskt språk att arbeta med som material jämfört med svenskan. Hennes nya bok ingår i Trombones serie Svavel, där jag hittar poeter som Peter Lucas Erixon, Kenneth Koch, Jonas Ellerström, Jonas Rasmussen, Lawrence Ferlinghetti och Rainer Maria Rilke för att bara nämna några. Svavel är en handgjord, småskalig och alltid sextonsidig skriftserie, som innehåller koncentrerad och högklassig lyrik. Böckerna är alltid häftade och i A6-format.

ABCDE har en visuell utformning som med ganska små gester talar direkt till mig om barnet, tomrummet, intimiteten och frånvaron. Associationsmässigt kan jag lägga in det mesta i min tolkning av det jag ser och det jag läser. Det visuella, det jag ser, blir för mig trots allt viktigare än det jag läser.

Med ord som avoid, penetrate, infant, abortion, being, baby, cavity, child, dolly, daddy, enclosure, escape, invincible och några till fantasifullt utformade ord tryckta med gemener och versaler ges utrymme för otaliga tolkningar. Jung gör konst av språkets tecken och hur de utformas, varför ABCDE för mig är mera en konstbok än en diktbok. Även den här gången blir boken ett uttryck för en annorlunda existentiell språkfilosofi. Det är mycket lekfullt och det är väldigt snyggt, men man måste ha ett öppet sinnelag för att kunna tillgodogöra sig en skrift av den här typen.

Jung är poet, dramatiker och psykolog. Hon är född och uppvuxen i Stockholm men delar sin tid mellan Chicago och Stockholms skärgård. Förutom C har hon skrivit ytterligare några chapbooks i internationella sammanhang. Chapbooks är enkelt producerade böcker, som blev populära bland vanligt folk på 1500-talet. De kunde innehålla upp till 40 sidor och var ofta illustrerade med träsnitt.

The post Lekfull, minimalistisk och visuell lyrik first appeared on Opulens.

OPERA. Det har kallats århundrades svenska operahändelse och det är på sätt och vis inte en överdrift. Malmöoperans uppsättning av Circus Days and Nights etablerar cirkusen som en radikal scenkonst, menar Andreas Engström.

På scen befinner sig Cirkus Cirkör, det svenska nycirkuskompaniet vars egensinniga mix av humor, uppdaterad rekvisita och nya former av halsbrytande akrobatik redan för ett par decennier sen gav dem ett signum. Till detta klingar musik av Philip Glass, som i det ”allmänna medvetandet” nog ses som en av de största tonsättarna det senaste halvseklet, inte minst genom sin insats inom operakonsten.

Dessa möts nu i Malmö i den nyskrivna operan Circus Days and Nights som till en början visas för det absurda antalet av åtta i publiken men som efter några föreställningar åtminstone tillåts ta in 50. Frågan är om de inte borde skjutit på premiären tills det åter är fritt att fylla salongerna? En tvådimensionell skärmbild och nog så bra ljudanläggning kan trots allt inte jämföras med känslan av att sitta i salongen och befinna sig mitt i händelsernas centrum.

Föreställningen streamas, såklart, och man inleder med att hälsa tittare över hela världen – ”många gånger fler än ni som sitter här” – välkomna. Publik har man i alla fall. Det här är inte första gången Cirkus Cirkör och Philip Glass möts. Redan 2016 i Folkoperans uppsättning av Satyagraha i Tilde Björfors regi intog cirkuskompaniet scenen. Då fick en färdig opera ny koreografi och regi. Nu är musiken skräddarsydd, liksom handling.

Cirkusen är här en metafor för såväl den nomadiskt sökande människan som för tillvarons cykliska förlopp

Philip Glass musik brukar kallas minimalism. Den bygger på upprepning av motiv och melodiska fraser eller arpeggion som augmenteras och diminueras, med bitvis dramatiska ackordbyten som genom sin repetition kan framstå som enkla. Detta är en musik som visat sig vara populär bland koreografer (se min krönika om Sasha Waltz In C från Berlin). Kanske är det för att den öppnar för möjligheten att låta många former av rörelser läggas i lager på lager. Satyagraha får sägas vara en opera med ett förhållandevis traditionellt händelseförlopp. Circus Days and Nights, även den i Tilde Björfors regi, har det inte. Snarare knyter den an till traditionen med koreografi till instrumental minimalism. Cirkusen är här en metafor för såväl den nomadiskt sökande människan som för tillvarons cykliska förlopp: Ett tält sätts upp på morgonen, man arbetar sig igenom dagen, föreställning på kvällen, sömn, man plockar ihop och  drar vidare: Det är vad som sker under två timmars effektiv föreställningstid. Det byggs, förflyttas, monteras ned – allt är i konstant rörelse samtidigt som tiden är statisk och utvecklingen ickedramatisk. Sång, samtal, akrobatik – det uppstår aldrig några transportsträckor just för att man inte skyr just dessa.

Musiken känns igen, den bär Glass signum. Men den är ändå lite annorlunda denna gång. Den har fått viss ”lokalfärg” och det hörs att vi är på cirkus med dragspelets bärande roll. Blåsinstrument och trummor gör det ”minimalistiska” lite arkaiskt, avskalat och flamencokastanjetter förstärker lokalkoloriten. I Einstein on the Beach, operan från från 1976 som Glass komponerade i samarbete med bland annat regissören Robert Wilson, utforskades uppfattningen om kronologiskt tid där musik och rörelse utvecklade en nästan mekanistisk symbios. I Circus Days and Nights uppstår en mer frisläppt synkronicitet genom de osäkerhetsmoment som skapas av jonglörer och akrobater som svingar i trapetser och utför språng från gungbrädet under det att tonerna flödar i maklig, regelbunden puls. Musiken speglar en öppen form och vice versa.

Cirkus är en plats där musik, akrobatik, ljus, ljud, män, kvinnor möts under morgon, eftermiddag, kväll och natt. Detta är ledmotivet som uttalat återkommer och utspelar sig framför våra ögon i en cykel där allt går runt som i en evighetsmaskin, förblir detsamma men är i rörelse. När jag sluter ögonen kan jag tycka att detta knappast hör till Glass starkare verk rent musikaliskt. Men för en musikteaterföreställning eller ett allkonstverk som konstformen bör vara och ursprungligen var tänkt är det kongenialt. Musikens struktur möter cirkusens essens med fria nummer inom ramen för ett ständigt pågående som inleds med att solen går upp för att sen gå ned och upp igen. I Circus Days and Nights slås en bro över till den snart halvsekelsgamla Einstein on the Beach och den del av den moderna scenkonsten som fortsatt att utveckla vår uppfattning av tid och rum.

The post Cirkus som evighetsmaskin och utforskande av rum-tid first appeared on Opulens.

The post Magiskt trick first appeared on Opulens.

KONST. Nyligen upptäcktes en märklig monolit i ett ökenområde i USA. Handlar det om ett fall för Arkiv X eller är det fråga om konst? Mathias Jansson försöker reda ut begreppen.

Mitt i ett otillgängligt ökenområde i Utah står den. En drygt 3 meter hög stålmonolit. Osökt kommer man att tänka på inledningen av Stanley Kubricks film ”2001: A Space Odyssey” där den svarta monoliten landar i ett ökenlandskap bland en grupp förhistoriska apor. Nätet spekulerar vilt om vad det kan vara. Vem har ställt den där? Vem har gjort den och varför hemlighåller man den exakta platsen? Det skulle kunna vara inledningen på ett avsnitt av Arkiv X eller en lektion i konsthistoria.

John McCracken, den amerikanska minimalisten som avled 2011, har lyfts fram som en kandidat för denna öken-installation. Hans enfärgade skulpturer av plywood och fiberglas som ser ut som plankor och som brukar vara drygt 2.5 meter höga passar in på Utah-signalementet.  Han har även gjort bredare skulpturer som ser ut som boxar på högkant där han använt sig av rostfri metall. Visserligen har det dementerats av hans gallerist att det skulle vara ett verk av McCracken, men att det är en minimalisk installation kan vi nog vara överens om. Minimalismen kännetecknas av just det enkla. Man använder enkla geometriska former när man gör skulpturer och målar tavlor. Ofta använder man bara en färg på skulpturen eller ett fåtal färgfält på en tavla. För varför ska man krångla till det? Konst är väl i grunden färg och form?

Och varför ska man blanda olika material eller slösa på material? Det var kanske så Sol LeWitt resonerade när han gjorde sina vita kuber. Varför bygga en hel solid kub när det räcker med att man bygger den ram som kuben består av? Materialkostnaden blir ju betydligt lägre och besökarna förstår ju ändå att det är en kub. Robert Morris med andra minimalister funderade på att om man använder speglar eller rostfritt stål för att skapa den geometriska formen så kommer den nästan inte att synas alls. Mer minimalt kan det väl inte bli?

Att måla minimalistiska tavlor som bara består av ett par färgfält med olika färger är visserligen sparsmakat, men man borde kunna göra det ännu enklare, tänkte Jo Baer när han skapade verket Primary Light Group: Red, Green, Blue. Verket består av tre svarta tavelramar med vita dukar. Alla vet som bekant att vitt ljus innehåller alla färger, se bara när solljuset bryts i ett prisma och skapar en regnbåge. Det räcker väl då att besökaren använder sin fantasi för att se färgerna i det vita, varför ägna tid åt att måla dem på duken? För en minimalist är enfärgade enkla former i enkla material helt rätt, så kan en monolit i Utahs öken vara något annat än ett minimalistiskt konstverk? Det hade onekligen varit intressant om det hela visade sig vara en PR-kupp för en minimalistisk utställning på ett museum.

MATHIAS JANSSONinfo@opulens.se

The post Den mystiska monoliten first appeared on Opulens.

MINIMALISM. Charlotte Jung skriver minimalistisk poesi. Thomas Almqvist har läst hennes bok C och konstaterar att orden blir konst.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

C av Charlotte Jung
Vänd Blad Förlag

Vänd Blad Förlag, som startades av Charlotte Jung just i år, har som ambition att ge ut minimalistisk lyrik, där relationen mellan tecken, form och mening är det viktigaste. Förlagets första bok är nu aktuell.

C är ett slags skapelseberättelse eller genesis över den materiella existensens tillblivelse. Ur ingenting föds någonting och hur existensen, livet alltsedan skapelseögonblicket befinner sig i ett konstant pågående förändring. ”Ur inget något, ur något annat.”

Jung har ett förflutet som psykolog. Hon är född och uppvuxen i Stockholm men delar numera sin tid mellan Roslagen och Chicago. I C gestaltar hon skapelseögonblicket och även det efteråt skapade. Hon använder sig av den minimalistiska formen för att kunna tvinga in texten i ett rum av konstant varande. Texten kan då aldrig fastna i en horisontell existens eller kronologi på grund av tids- och språklig platsbrist. Den minimalistiska formen belyser också det pågående växelspelet mellan materialiserad existens och förlöst förändring. Jung redovisar verkligheten genom att ge personligt sedda bilder av tillvaron. Låter det invecklat? Det är det också, men så fort jag öppnade hennes bok, klarnade det betydligt och allt blev ganska självklart. För mig är C ändå mera en annorlunda konstbok än en annorlunda diktbok, eftersom hon använder sig av språkets tecken som hon gör som just ”konst” och där det visuella då blir viktigare än själva textens innehåll. Boken ger också uttryck för ett slags existentiell språkfilosofi. Det blir till en oerhört vacker bok och här finns naturligtvis utrymme för många andra tolkningar.

Språket är engelska, som Jung verkar föredra, eftersom hon här hittar flera homonyma och homofona ord. Engelskan känns då mera flexibel och elastisk att arbeta med som material än svenskan. Hon vill på så sätt nå fram till en högre grad av obeständighet. Hélène Cixous citeras på förlagets hemsida: ”Write yourself. Your body must be heard.”

The post Ord som blir konst first appeared on Opulens.

CENTRAL RIKTNING. Audiovisuell konst är en i allmänhet central riktning inom samtidskonsten, skriver Andreas Engström. Han tycker att det blev i högsta grad tydligt under Lausanne Underground Film & Music Festival, som han nyligen besökte med stor behållning.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

De schweizisk-franska städerna Genève och Lausanne förknippas främst med diplomati, internationella hjälporganisationer och vintersport. Mindre med undergroundkultur. Städerna har heller inte någon alternativ patina i stil med Berlin eller Leipzig, utan får sägas representera centraleuropeisk välmående borgerlighet där de ligger idylliskt på varsin sida av Genèvesjön.

Men visst finns det en underground. Genève har flera intressanta föreningar för alternativmusik och Lausanne måste vara den minsta stad (150 000 invånare) jag varit i som faktiskt har ett tunnelbanenät.

Men det jag främst syftar på är festivalen Lausanne Underground Film & Music Festival. Redan vid starten 2002 ville man kombinera rörlig bild med musik. Inledningsvis tänkte man pragmatiskt utifrån helhetsupplägget. Erfarenheterna från andra filmfestivaler var att det var litet av en antiklimax när man efter att ha tillbringat eftermiddagen och kvällen i biomörkret helt enkelt bara gick hem. Upplägget blev därför ett filmprogram med åtföljande konserter. Så såg det ut också under årets upplaga den 17-22 oktober.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Men det finns också en estetisk sida. Ganska snart insåg man att de musiker som bokades för musikprogrammet också arbetade med film, rörlig bild eller ljus. Motsvarande gällde för filmarna. Kombinationen film och musik är således inte bara ett upplägg för en intressant och skiftande festivalupplevelse. Det säger något om hur konstnärer arbetar idag. Besöker man festivaler för ny konstmusik så är det numera snudd på omöjligt att hamna på en konsert som inte är audiovisuell eller medialiserad i någon form.

Årets festival hade en fin balans mellan äldre undergroundklassiker och premiärvisningar — spelfilmer, dokumentärer, korta experimentfilmer samt animationer. Vad gäller de två första kategorierna så hamnade ljudet under soundtrack eller i filmens handling inbegripen musik (diegetisk musik). Det senare var ett bärande element i den filippinske filmaren KHAVNs musikalfilm EDSA XXX, som var en humoristisk-kritisk kommentar till landets turbulenta samtidshistoria där den ena totalitära regimen avlöser den andra. Vad beträffar experimentfilmer och animationer rörde det sig ofta om ljud i form av avancerad sound design eller musikvideor.

Då musikerna själva uppträdde var musikprogrammet än mer förankrat i nuet. Vid sidan av Martin Rev från gamla syntpionjärerna Suicide var en annan New York-musiker Phill Niblock den mest namnkunnige. Niblock kombinerar ofta sin droneminimalism med visuella gestaltningar av monotont kroppsarbete. Schweizaren Andy Guhl i sin tur lät öronbedövande  med sub-bas och brötig elektronik som beledsagades av abstrakt ljussättning som omslöt konsertsalen.

Av yngre musiker märktes inte minst österrikiskan Billy Roisz som hade två filmprogram samt en konsert. Musiker är inte en helt korrekt benämning för Roisz. Inte heller filmare. ”Filmerna” är ofta ett slags abstrakta montage som skapas genom analoga och digitala bearbetningar av ljuden. Det rör sig om en audiovisuell konst, kort sagt. Och att detta är en i allmänhet central riktning inom samtidskonsten blev i högsta grad tydligt under Lausanne Underground Film & Music Festival.

Alla artiklar av Andreas Engström

The post Audiovisuell prägel på festival i Lausanne first appeared on Opulens.

MINIMALISM. I Rachel Cusks författarskap finner vår recensent Anna Remmets “en lite kärvare, minimalistisk njutning som kan vara alldeles underbar när en lär sig uppskatta den”. Här skriver Remmets om Transit som utgör andra delen i en trilogi.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Transit av Rachel Cusk
Översättning: Rebecca Alsberg
Albert Bonniers förlag

Ett bra sätt att beskriva den engelsk-kanadensiska författaren Rachel Cusks trilogi, som inleddes med Konturer och vars andra del Transit nu ges ut på svenska, skulle kunna vara en scen i den sistnämnda där ett obekvämt författarsamtal äger rum. En av de inbjudna författarna, Louis, deklarerar inte utan stolthet att läsare klagar på att inget händer i hans texter. Louis jämför sig med kollegan Julian och konstaterar att ”En bok som Julians var långt mer aptitlig: det förvånade honom ständigt hur folk slickade i sig det extrema /…/ deras smak för det förhöjdes snarast genom frånvaron av precis det som Louis klandrades för att ha avlägsnat — fiktionens fasad.”

Jag vet inte om stycket ska läsas som en metalitterär blinkning till Cusks egna böcker, men många skulle helt klart säga att det inte händer mycket i Konturer och Transit heller. De kretsar båda kring mer eller mindre flyktiga möten och samtal med vänner och bekanta till jagberättaren. Hennes eget liv pågår liksom mer i bakgrunden och skymtar fram i fragment. I Konturer har hon rest till Grekland för att undervisa i litterärt skrivande. Där möter hon lärarkollegor, författarkollegor, studenter och en efterhängsen stolsgranne från flyget som alla berättar om sina liv och reflekterar över olika aspekter av tillvaron. I Transit är upplägget detsamma, med skillnaden att jaget nu är tillbaka i England. Där flyttar hon till ett nytt hus och tampas med illvilliga grannar och renoveringar, deltar i ovan nämnda författarsamtal, och träffar sin kusin som lämnat sin fru för en annan kvinna och blivit en matsnobb av rang.

För att kunna uppskatta Cusk måste en acceptera premissen att alla, från vänner, till nya bekantskaper, ständigt håller långa, mer eller mindre skarpsinniga och oftast ytterst välformulerade monologer om sina liv och bevekelsegrunder så snart de inledande hälsningsfraserna är avklarade. Det är lite som att en måste acceptera musikalens premiss att människor brister ut i sång närsomhelst. Går läsaren med på det är det dock lätt att njuta av Rachel Cusks underfundiga reflektioner och skarpa, eleganta prosa.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Och även om författaren lägger många vassa och intelligenta iakttagelser i romanpersonernas munnar är hennes blick samtidigt obarmhärtig i sin lågmälda ironi när den riktas mot människors pretentioner och självbedrägerier. Inte helt överraskande blir det mer lyckat när denna blick vänds mot kultureliten än när, som i Transit, det görs poänger av en bulgarisk hantverkares brytning och svårigheter att hitta ord på engelska. Överlag är det som om trilogins andra bok lider av att den försöker vara åtminstone lite mer jordnära och handlingsorienterad än föregångaren Konturer och därför blir mindre skarp och mer grovhuggen när den ska skildra bestyr med hantverkare och grannar (de senare porträtterade som stereotyp vit arbetarklass med tillhörande övervikt, sunkig lägenhet, och lika sunkiga åsikter).

Berättarjaget självt är som sagt ganska frånvarande i sin egen berättelse. Hon påminner på vissa sätt om en klassisk flanörsgestalt, en distanserad iakttagare. Samtidigt innebär inte den något distanserade blicken att hon låter sina medmänniskor fladdra förbi. Tvärtom suger hon upp deras berättelser och låter dem veckla ut sig likt solfjädrar. De fragment ur berättarens eget liv som ändå skymtar fram är skickligt gestaltade. Med små medel får Cusk det att bränna till, som när barnens telefonsamtal från pappan illustrerar tillståndet efter en skilsmässa.

Skildringen av besöket hos kusinen Lawrence, han som övergav sin fru och nu har en ny familj, är stundtals briljant i sin förmåga att förmedla obekvämhet som ofta övergår till rent obehag. Som när Lawrence visar sin tyranniska kyla mot sin nya familj, och sitt behov av att ha dem som statister i det nya livet där de bara är en av ingredienserna, jämte ett manschauvinistiskt matsnobberi som skulle göra Per Morberg avundsjuk. När han under sin långa utläggning om mat berättar om hur han lärde sig förakta den driftstyrda längtan efter en kladdig ostmacka och istället tillägna sig den mer svårförvärvade uppskattningen av till exempel benmärg och sniglar ser jag återigen en parallell till Rachel Cusks författarskap. Konturer och Transit ger inte ostmackans lättillgängliga, känslostyrda tillfredsställelse. De har inget av det ”extrema” som folk, med författaren Louis ord, vill ”slicka i sig”. Istället bjuder dessa romaner på en lite kärvare, minimalistisk njutning som kan vara alldeles underbar när en lär sig uppskatta den.

Alla artiklar av Anna Remmets

The post Kärv litterär njutning first appeared on Opulens.

MINIMALISM. Eva Ribichs senaste diktsamling Om ingenting annat innan ter sig aningen dunkel, tycker Helena Lie, som likväl finner ett behag i de minimalistiska formuleringarna i boken.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Om ingenting annat innan av Eva Ribich
Pequod Press

Hösten är lika med att förlagen spottar ur sig nya böcker. Jag får hem några lyrikverk från Pequod Press, det lilla och ofta högkvalitativa förlaget med bas i Malmö. Jag väljer Eva Ribichs senaste Om ingenting annat innan. En sparsmakad bok, glest mellan raderna, lite mer i mitten för att sedan tunnas ut, men så är Ribich också känd minimalist. Senast i somras utkom hon med ett sextonsidigt verk i Trombone förlags skriftserie Svavel, och Om ingenting annat innan är hennes sjunde diktsamling.

Omslaget utgörs av ett fotografi på den stege som finns vid bryggor och badhus och som leder ner i vattnet. Jag läser boken tre gånger. Den är inte särskilt omfattande och jag försöker bli klok på den, men är märkligt opåverkad: ”Dörren till hissen / skrapar/ när den stängs / Sluter om / det lilla / rummet / och mig” Eller: ”I hissen ner / är det stilla / men utanför / rusar det/ Jag faller / Mina ögon / i spegeln / mörka som / dina”.

Det är någonting ödsligt över den här samlingen. Som att vistas på en ensam plats där allt är vitt och det inte går att urskilja något. Få rader slår an i mig, men jag tänker att det får vara så och efter halva boken händer åtminstone något. Dikterna är nu utströdda över sidorna, precis som minnen kan kännas eller som något som flyter i vatten.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Fraser på engelska dyker upp, en barndom skymtas, en vuxen bestämmer: ”Dina händer /runt hennes hals / når helt runt / prövar / hur länge / du håller andan själv / jag kan inte röra mig / som om du håller / fast mig också / tills du släpper.”

Men lika snabbt är jag tillbaka i den tillstramade ensligheten. En halsduk knyts, Kanadakylan tränger in, snökristaller bildas, och så vattnet som är ständigt närvarande. Lake Michigan, vågor, livbojar, stegen som leder ner eller upp. Det är någonting med det där vattnet som Ribich cirklar kring. Någonting måste ha hänt, tänker jag. Ett dödsfall, kanske en olycka. Eller kretsar allt kring en önskan, jag vet inte, men att använda ett av de mest symboltyngda element vi har äger vissa fördelar. Det inbjuder automatiskt till något slags tillskrivning av eventuella händelser eller betydelser.

Enligt förlaget handlar den här diktboken om att ”leva med minnen av händelser som en gång rev upp tillvarons grund”. Med den informationen går det att läsa in en del, men mycket är höljt i dunkel. Kanske är jag skadad av samtidslitteraturen, van vid explicita utgjutelser mer än introvert dikt, men Ribich rör sig ändå på platser som i sin anstrukna gåtfullhet för någonting behagligt med sig.

Alla artiklar av Helena Lie

The post Gåtor som behagar first appeared on Opulens.

LIVS- OCH DÖDSTÄDNING. Dagens konsumtionssamhälle styrs av att vi ständigt köper nytt, även om det förpackas i läcker minimalism, skriver Erik Cardelús, som efterlyser en intelligentare konsumtionskritik.

Less is more – så brukar dagens minimalistiska konsumtionstrend sammanfattas. Trenden som dominerat så länge att vi har svårt att tänka annorlunda, inte minst inom den skandinaviska estetiken. Trenden som visar sig på varje lägenhetsvisning och i varje inredningskatalog – rena, vita och fräscha rum, nästan helt utan prylar och med öppna ytor.

Enligt denna trend ska våra hem se ut som boutique-hotell från någon hipp metropol snarare än miljöer där vi lever och umgås, donar och sätter spår. Det ska vara rent, sparsmakat och bortplockat. Ingen bråte, utan fri sikt och smartsnygga konturer.

En bok som tar höjd för denna minimalistiska livsstil är nyutkomna Hejdå saker av japanen Fumio Sasaki. Framställningen börjar som så ofta i det personliga tillkortakommandet och lyfter mot ljuset och de minimalistiska höjderna.

Handlingen är enkel: Fumio Sasaki är en karriärjagande man som arbetar för mycket, äter för mycket och dricker för mycket öl. Däremellan köper han onödiga saker. Överviktig och trött genomlever han dagarna på jobbet och i sitt belamrade hem. Men en dag kommer vändningen – insikten och beslutet att skala ner och städa rent. Det minimalistiska ljuset har tänts.

Med denna sedelärande berättelse rullar sedan boken på. Den värsta lasten som Fumio Sasaki gör sig av med är boktravarna. Böckerna ligger där och samlar damm, blir aldrig lästa och måste bort för att skapa rena och klara linjer. Han får ett så renskalat hem att han kan packa ihop och ge sig iväg på blott 40 minuter.

Boken avslutas som sig bör med ett antal punktlistor. För vem vill inte göra sig till effektivitetens vän? Exempelvis ges ”Femtiofem tips som hjälper er att ta farväl av era saker”. Därefter kommer ”Ytterligare femton steg att nå nästa nivå i er resa mot minimalism”.

En variant på samma tema ges i boken Dödstädning – ingen sorglig historia av Margareta Magnusson. Boken utkom under fjolåret och redan har översatts till flera språk. Budskapet: vi behöver städa rent innan vi går bort för att inte ligga omgivningen och anhöriga till last. Att dödstäda är inte sorgligt, utan handlar om omtanke och respekt, vilket inte minst signaleras i den engelska titeln The Gentle Art of Swedish Death Cleaning.

Även här möts vi av den personliga rösten, berättelser och dilemman hos en som själv dödstädat åt nära och kära. Poängen är att man ska städa upp efter sig själv innan det är för sent – att man ska göra rätt för sig, för att låna Skatteverkets devis. Tipset, oavsett om det handlar om andras dödsbo eller det egna, är att börja med det osentimentala, alltså saker som man inte fastnar i och som framkallar en massa onödiga känslor. Sedan arbetar man sig fram till det renstädade slutet; sopar undan avtrycken och gör rummen rena och skinande igen.

Minimalism, feng-shui, dödstädning eller bara ordning och reda – kärt barn har många namn. Alltsedan människan satte sin fot på planeten och började samla på sig prylar lär det ha funnits ett behov av att sortera, städa och strukturera. Men vad betyder det i samtidens ljus, i en tid då den globala kapitalismen drivs av ständig tillväxt samtidigt som planeten bågnar under trycket av all överproduktion och allt överflöd?

Givetvis är det fint och respektfullt att både livs- och dödstäda, för stök och oreda uppskattas sällan. Ett rum ska lämnas som man själv vill finna det, sägs det. Dessutom driver ju minimalismen och städningen upp priset på vårt boende, vilket inte minst bekräftas av alla ljusa, fräscha och sparsmakat möblerade objekt som bjuds ut hos bostadsmäklarna. Och vem vill inte bo attraktivt, med ett stigande marknadspris och ett ökande antal sociala poäng? Vem vill inte ha det ljust och fräscht? Vem vill inte vara en väldesignad vinnare?

Samtidigt behövs mer balans mellan etik och estetik, mellan behov och begär. För dagens konsumtionssamhälle styrs ju av att vi ständigt köper nytt, även om det förpackas i läcker minimalism, nedskalade hem, ljusa utvilade ansikten och vältränade kroppar.

Enkelt uttryckt: varje inköpt pryl har ett värde och utgör en ekologisk belastning, oavsett om den bevaras eller städas bort, präglas av ful- eller findesign. Minimalismen löser inte problemet med överproduktion och överkonsumtion, utan förser den med en mer aptitlig förpackning. Köksrenoveringar blir inte mindre konsumistiska bara för att de görs stilrent. Även en ekologisk vara kräver transport och lagerhållning, vilket tär på klimatet.

Här utgör dagens delningsekonomi en viktig motvikt tillsammans med en mer konsumtionskritisk livsstil och en skopa sunt förnuft. Återvinn, ät upp maten och ha kul på nära håll snarare än på andra sidan jordklotet, tips som står att finna i en av den senaste tidens alla böcker om hållbarhet, nämligen Catarina Rolfsdotter-Janssons Handbok för en hållbar människa. Ta hand om dig och planeten samtidigt (2018).

Därtill kan man med fördel ställa några kritiska frågor inför varje köp. Behövs verkligen den här varan? Är det värt att producera eller konsumera den? Som bekant talas det mycket om etik och hållbarhetsfrågor bland dagens producenter, inte minst bland storföretag som vill bli förknippade med hållbarhet snarare än så kallad fulkapitalism eller fulkonsumism. I vilken mån detta är ett kommersiellt spel för galleriet eller uppriktigt menat kan variera. Att ett stort tyskt bilföretag nyligen fuskat med sina utsläppsmätare i stor skala och ett känt svenskt klädföretag bränt överproducerade varor i smyg, trots en hög hållbarhetsprofil, pekar på att det återstår mycket att göra. Och vad som händer på fjärran marknader, exempelvis den i Kina, vet vi sällan, särskilt inte när näthandeln skjuter i höjden och köpbesluten ofta går via ett musklick.

Kruxet är ändå att varken konsumenten eller producenten på egen hand kan lösa den här gordiska knuten, alltså att hitta en fungerande balans mellan begär och behov. För varken den så kallade konsumentmakten eller ansvarsfulla företag kan agera på egen hand, allra minst i dagens komplexa och svåröverblickbara globalkapitalism.

I stället behövs det en hållbar balans där både individ och kollektiv, konsument och producent strävar åt samma håll. En balans där varje ny generation gärna får överta dödstädade och minimalistiska rum, men ännu hellre vandra runt på en beboelig planet.

The post Den minimalistiska trenden är falsk konsumtionskritik first appeared on Opulens.