KULTURLIVET. Jag var i dag på en konstutställning och kunde konstatera att av 42 konstnärer var 2 män. Jag fortsatte sedan till torget för att lyssna på en kör. Det var 18 kvinnor och två män i kören. Kom hem och tittade i en novellsamling i vilken jag hade ett bidrag och kunde då konstatera att det var 70 procent kvinnliga författare i samlingen

När jag är på teater numera tycker jag mig se kvinnor som släpat dit sina gubbar och noterar att många män brukar börja att nicka till redan under andra akten. Att kvinnor skriver, målar och sjunger och tar för sig är naturligtvis ett utmärkt framsteg, men den fråga som måste ställas är: Var är männen i kulturlivet?

Har dessa helt kapitulerat och överlämnat allt konstnärligt skapande till kvinnorna? Denna feminisering av hela kultursektorn är såklart på sitt sätt ett framsteg, men innebär samtidigt kulturens marginalisering. En riktig karl sysslar uppenbarligen inte med konstnärligt skapande eller med humaniora. Om det är i en sådan anda som vi uppfostrar de unga männen så ser jag framför mig en konform kommersiell kultur berövad på alla verkliga mellanmänskliga värden.

ANDERS KJELLSTRÖM

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Var är männen i kulturlivet? first appeared on Opulens.

KULTURLIVET. Det ser ut att råda fritt fall för kulturen i Sverige just nu. Ni kan historien – först kom pandemin, sedan inflationen, en kulturfientlig regering åtföljt av drastiskt minskade anslag och så vidare. Även kultursidorna tycks ha slutat intressera sig för de sköna konsterna. På Expressens kultursida ägnar någon 4 376 tecken åt att sörja sin döda katt medan en annan ältar sitt ex (i Aftonbladet). Och när något så smalt som poesi för ovanlighetens skull lyfts fram och debatteras blir det mest genant. I decennier har kritikerna oroat sig över att de unga inte längre läser poesi. Sedan kommer ett gäng unga poeter som uppenbarligen når denna målgrupp och genast står vi inför ett större problem, om man ska tro den senaste tidens kulturdebatt. Hör och häpna: de tar plats! För det är ju något av en oskriven regel att poeter inte får synas. Ju färre läsare desto bättre. Att ungdomen inte lär sig!

Dystert läge. Men än finns det hopp! Edgar Lee Masters Spoon River (1915) – en av de verkligt stora diktsamlingarna i modern tid – återutgavs nyligen på Modernista, i översättning av Thomas Warburton, efter att inte funnits i handeln på drygt 35 år. I höst gör en av våra främsta och mest lästa poeter – Bruno K Öijer – comeback. I september släpps diktsamlingen Växla ringar med mörkret (W&W) åtföljd av en rad uppläsningar på stora scener runtom i landet. I november introduceras dessutom den ungerska multikonstnären Katalin Ladik för första gången på allvar i Norden med en stor utställning på Moderna museet.  

Nyligen fick man nypa sig i armen över kommersiella TV4:s val att sända hela konserter från Way out west, live dessutom. En fin gest till alla som inte hade möjlighet att uppleva artister som Jack White eller PJ Harvey på plats. Båda i sitt esse dessutom! Det såg ut som att albumaktuella Jack White skulle spela sig blodig på gitarrsträngarna medan PJ Harveys närvaro lyckades tränga genom rutan. Konserterna finns tillgängliga att streama gratis ännu ett tag till.

ERIK BOVIN

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Finns det något hopp om kulturlivet? first appeared on Opulens.

KULTURLIVET. Gussy Löwenhielm begrundar den mörka årstiden men gläds också över ett återöppnat kulturliv. Här delger han oss några minnesbilder från en höstkonsert. “Så ta ett steg ut i kylan och låt kulturen skyla dig med sin värme”, är hans råd till oss.

Jag har full förståelse för folk som blir deprimerade på hösten. Jag blir det inte. Men jag förstår grejen. Sverige når sin kulmen i juli och den process under året när vi har förvandlats från ljusskygga individer (i synnerhet med en lång pandemi i ryggen) till sociala varelser som insuper livets glädjeämnen så går det ganska snabbt innan löven (och Löfven) känner att de har gjort sitt och drar vidare.

Det mörknar allt mer på eftermiddagen och kylan tvingar på oss den där vinterjackan som vi sa att vi skulle göra oss av med förra säsongen men som vi nu tycks behövas dras med ännu en säsong eftersom kylan helt tog oss på sängen.

Klart man kan bli deprimerad. När vi dessutom snuvades på september som kan vara årets härligaste månad, med behagliga temperaturer, men som detta år var en höst som kom med, ja, stormsteg, så förstår jag att det blir som en kraschlandning när november inträtt.

Jag förstår att det kan uppfattas som drygt. Men när vi nu återigen kan kliva ur våra gryt och iden och likt kulturhämmade zombies ta oss an svårförstådda begrepp som biljettbokning så är det som att en ny värld har öppnat sig. Det är klart att det kan skava lite om man tänker att november ligger framför oss liksom de kala träden och den grå himlen. Men betänk även detta. Vi får plocka av de lågt hängande fallfrukterna. Och det är fantastiskt.

För inte så länge sedan var jag på Konserthuset. Denna smältdegel av olika musikaliska uttryck som sträcker sig från präktiga chansoner från epoken “Tidigare musik” med musikaliska utvikningar signerade Henry Purcell till svårbegriplig atonalitet av tonsättare som anser att Pendereckis musik är easy listening.

Det är härligt. Det rycks och det kastas tvärt mellan vitt skilda epoker. Och ganska likt en ståuppkväll på till exempel Norra Brunn där tre eller kanske fyra komiker bjuder in dig till några minuters sightseeing i dennes hjärnbalk. Allt kanske inte är bra, men man går därifrån med en känsla av att man tagit del av en händelserik kväll.

Det hela inleddes emellertid mycket starkt med kändisspotting inne på “herrarnas” där jag fick chansen att stifta bekantskap med Staffan Schejas lilla konsertpianist men där jag istället fokuserade på kakelväggen framför mig hellre än att ropa “Heja Scheja”.

Därefter tog jag plats i konsertauditoriet där vi applåderade in dirigenten och den kvinnliga pianisten som skulle framföra Mozarts tjugoandra pianokonsert. Inte mitt förstahandsval av klassisk musik men det var ändå intressant att se pianisten Angela Hewitt leva ut sina känslor och vänta in orkestern vid olika hållpunkter. Den största betraktelsen var ändå att jag har börjat se Beethoven som Mozarts vresiga morgonhumör. De är nämligen väldigt lika i sina uttryck, men där Mozart är glättig, lekfull och lite fjantig är Beethoven tung, dyster och betydligt mer svårmodig.

Efter att Anders Hillborgs nyskrivna suggestiva och virtuosa verk “Through Lost Landscapes” spelats i närvaro av kompositören själv (en kompositör i dess rätta bemärkelse med rufsigt hår, tredagarsstubb, svart kavaj, svart skjorta och urtvättade svarta byxor) så var det då dags att ta del av det jag kommit för att se. Men framför allt höra. Min husgud Sjostakovitjs nionde symfoni. En 30 minuters resa mellan lekfullt virtuosa violin- och fagottinsatser till tunga, svårmodiga adagion som för tankarna till ett mörkt Moskva där Stalins lakejer väntar på att föra bort det ryska geniet för att han inte lyder Stalins kulturella direktiv. Och här gjorde hösten och annalkande novembermörker sig påmint.

Nu vi får välja om vi vill sitta inne och kura i våra gryt eller iden eller på ett lekfullt sätt ta höstens tjuriga uttryck vid valthornen och ta del av den kulturella flod som likt en förgylld Ganges bjuder på konst, musik, ord och bilder. Så ta ett steg ut i kylan och låt kulturen skyla dig med sin värme. För vem vet. Du kan hamna bredvid Rebeccas, från Rebecca och Fiona, pappa inne på “herrarnas”.

The post Minnen från en höstkonsert first appeared on Opulens.

UTREDNING. En utredning kan inte rädda kulturen – för det behövs en bredare mobilisering även bland aktörerna själva. Det framhåller Linda Zachrison, ordförande för regeringens utredning för kulturens återstart efter pandemin.

The post Kulturutredare: “Kulturlivet har ett ansvar” first appeared on Opulens.

KULTURARBETARE. Jag undrar om det socialdemokratiska samhället med studielånens hjälp ändå inte har förbättrat arbetarklassens utbildningsmöjligheter att avancera? Maria Johansson fortsätter diskussionen om kulturbranschen är en meritokrati eller ej. 

Har funderat mycket över liknande frågor som Lars Anders Johansson skrev om i sin krönika ”Myten om meriokratin” i onsdags. Till exempel över hur representerad arbetarklassen är bland kulturarbetare och vad som krävs för att kunna konkurrera där. Hur meritokratiskt fungerar det?

När jag arbetade med digitaliseringen av Svenska Porträttarkivet på Nationalmuseum upptäckte jag att samma namn bland konstnärer och de på porträtten avbildade finns med sedan 1400-talet. Så att ett socialt nätverk har betydelse går knappast att undgå. Vad krävs för att ta sig in i de färdiga nätverken? Jag refererar till egna erfarenheter när jag säger att jag ändå har lagt märke till att arbetarklassen har avancerat på karriärstegen. Samtidigt som flera från medelklassen inte har avancerat i position eller ens alltid har bibehållit sin position. Och jag tycker mig se att andelen arbetarklass bland kulturarbetarna ökar, rätta mig om jag har fel. Är inte samhället socialt rörligare och har det inte blivit lättare och lättare att göra klassresor? Även om klassresorna ju bekräftar att vi lever i ett klassamhälle.

Många stora begåvningar kommer från arbetarklassen påpekar Lars Anders Johansson i sin text. Men att bli en Anders Zorn eller en Erik Axel Karlfeldt kräver nog något annat än begåvning och hårt arbete, det kräver en gudomlig timing och tur. Sedan kan man ju undra över hur mycket de blev så stora tack vare sin arbetarbakgrund? Kanske finns det en möjlighet att förhålla sig friare till nyskapande när man inte behöver jämföra sig? Det kan ju finnas nackdelar att födas in i en tillhörighet, att ”kulturbarnen” har en poäng, men de bör ses i relation till fördelarna.

Värderas lämplighet eller gäller bara börd och pengar i det svenska samhället? Det är intressant att arbetarklassen har kunnat avancera. Hur har det gått till? Som ung var jag övertygad om att alla kan bli precis vad de vill och bara tro kan ju försätta berg. Inte förrän jag blev 40 förstod jag att arbetarklassen sällan har det sociala nätverk eller den fostran som konkurrensen (men då inte utan undantag) kräver.

Jag funderar över om det kan vara så enkelt att utbildning har betydelse? Om det socialdemokratiska samhället med studielånens hjälp har förbättrat arbetarklassens utbildningsmöjligheter att avancera? Är kunskap makt? Det kan ju vara så att bättre möjligheter att utbilda sig lett till förbättrad position? Min pappa sa (vid ett av de få tillfällen han sa något) att ”ni ska utbilda er, annars kommer ni att få ta skitjobben”. Och det var inte en klyscha, han baserade det på hans eget slit med industrisvets som kunde innebära att stå dagar inuti cisterner i över 40 graders värme och svetsa samman rör, och sen få problem med luftrören resten av livet. Å andra sidan kan det ju vara så att vi utbildar oss mer för att det inte finns några jobb. Och hur meritokratiskt blir det? Men har socialdemokratins satsningar på utbildning bidragit till ett meritokratiskt samhälle? Det kan ju faktiskt vara så.

När Cecilia Gyllenhammar berättar om att hon har många kulturarbetarvänner som lever på ärvd förmögenhet så bekräftar hon det alla kulturarbetare vet, att kultursektorn inte avlönar dem som skapar konst och kultur. Då är en ärvd förmögenhet en bra förutsättning. Men det finns också kulturarbetare utan ärvd förmögenhet som kunnat verka tack vare andra stöd från samhället. Är det meritokratiskt? Hur många oumbärliga teaterföreställningar har kunnat genomföras tack vare att skådisarna kunnat få a-kassa under repetitionerna?

The post Värderas lämplighet eller gäller bara börd och pengar? first appeared on Opulens.

PANDEMIPENGAR. Söktrycket på Kulturrådets krisstöd har ökat betydligt. De fria kulturlivet ansöker om sammanlagt 3,10 miljarder kronor för särskilda behov.

Cirka 620 miljoner kronor finns att fördela.

Jämfört med förra sökomgången – i höstas – har antalet ansökningar från de fria kulturaktörerna ökat från 2 150 till 2 823. Samtidigt är det sökta snittbeloppet mycket högre, nu 1,1 miljoner kronor jämfört med höstens 690 000 kronor.

Aktörerna ansöker om pengar för att kunna behålla lokaler, utrustning och personal och för att kunna ha viss verksamhet trots pandemin. Liksom tidigare kommer cirka 60 procent av det sökta beloppet från musiklivet.

Det hårda söktrycket måste ses i skenet av den osäkra situationen, framhåller Kulturrådets generaldirektör Kajsa Ravin.

– Det dröjer tills kulturen öppnar, det är klart, men vi vet inte vad som händer på medellång sikt heller. Vad händer under hösten, hur ska kultursektorn kunna förbereda sig för att långsamt kunna öppna? Osäkerheten är stor, man vet heller inte om det kommer fler krisstöd.

“Central betydelse”

Inför denna stödomgång har Kulturrådet fått nya fördelningskriterier från regeringen. Till skillnad mot tidigare ska man särskilt prioritera “aktörer som är av central betydelse för respektive konstområde och som säkrar produktion, arbetstillfällen och bevarar kompetens inom sektorn”.

TT: Blir det bara de största och bästa som får stöd nu?

– Det som regeringen slår fast är att det är viktigt att infrastrukturen bibehålls. Det behöver inte bara vara stora aktörer, men de ska ha central betydelse för respektive konstområde.

TT: Hur långt räcker 620 miljoner kronor?

– Det är en otrolig summa i sig, men det är självklart så att medlen inte räcker till alla som har sökt. Alla kommer inte att bli prioriterade och det kommer att vara svårt att ge de sökta beloppen även till prioriterade verksamheter. Behoven och förutsättningarna matchar inte varandra, säger Kajsa Ravin.
“Över tröskeln”

Kulturrådet har ytterligare 300 miljoner kronor att fördela för inställda evenemang under oktober, november och december i fjol. Tills dessa medel pågår ansökningsförfarandet fortfarande.

TT: Kommer regeringen att tvingas skjuta till fler stöd?

– Jag ser att det finns en bred förståelse i både riksdag och regering för att det här är en utsatt sektor. Jag tror att det behövs pengar och en tidsplan. Staten har skjutit till stora resurser för att en bred kultursektor ska överleva, nu vill vi också få den över tröskeln, så att det inte blir många konkurser.
I slutet av april väntas Kulturrådet ge besked om vilka som får pengar.

Erika Josefsson/TT

The post Hårt tryck på Kulturrådets krisstöd first appeared on Opulens.

ÄNGSLIGHET. Håller litteraturen på att bli en mansfri zon? Ja, det tror Jeremiah Karlsson. “Förpassad till vildmarken blir mannen allt mer vilse, allt mer ordlös; och risken för att populisterna tar makten ökar,” skriver han.

Litteraturen håller på att bli en mansfri zon. Detta enligt DN och Expressen som har granskat den ojämna könsfördelningen i den svenska litteraturen. Bilden är tydlig. Fler kvinnliga romanförfattare än manliga debuterar. På författarskolorna går nästan inga män, och av de ungdomar som varit nominerade till Sveriges största litteraturtävling för unga, Lilla Augustpriset, sedan 20 år tillbaka i tiden, är den stora majoriteten, ca 80 procent, tjejer. (2006, när jag själv nominerades, var vi fem killar och tre tjejer – vinnarna var dock tjejer). En granskning som Sveriges radio har gjort visar att färre män nomineras till debutantpriser. Förklaringen tycks vara att när fler kvinnor skriver böcker finns det fler som skriver bra böcker. Ju fler kvinnor som kommer fram desto fler kvinnor inspireras att gå i deras fotspår. Det finns heller ingen Ulf Lundell att följa längre för unga skrivande män.

Pseudodebatt, enligt Sara Abdollahi. Men lägg till bilden att debutanterna, ja, författarna överlag, oftast bor i storstadsregionerna, och du får en skymt av samma diskursiva konfliktlinje som inom det partipolitiska fältet: urban kosmopolitism vs marginaliserad landsbygd. Eller varför inte det civiliserade mot det vilda, det bildade mot det obildade. De unga männen verkar alltså försvinna ur litteraturen, både som författare och läsare. Förklaringarna till detta manfall är många. Att kvinnor tar plats i det offentliga är kanske den närmast liggande förklaringen. Att bildningsnivån går upp för kvinnor är också en näraliggande förklaring (för män sjunker bildningsnivån, vilket hänger samman med mindre litteraturintresse och färre manliga författare; vilket på något sätt hänger samman även med SD:s framgångar, enligt Expressens Daniel Sjölin i filmklippet).

Det finns med andra ord erfarenheter som är verkliga men som ej
erkänns.

Är det så att kvinnorna helt enkelt skriver bättre än männen rent kvalitetsmässigt? Kanske. Man kan också, vilket sker i Expressens filmklipp, fråga sig om männen försvinner från litteraturen eftersom litteraturens status sjunker i samhället. Män gillar ju status, som bekant. Den filmade debatten i Expressen mellan Daniel Sjölin och DN:s Åsa Beckman får mig att tänka på Foucaults ord om “utanförskapets vildmark”, en plats där sanningar nog kan bli sagda, men då dessa sanningar inte tillhör eller ingår i den hegemoniska diskursen förblir de ohörsammade. Det finns med andra ord erfarenheter som är verkliga men som ej erkänns. Berättelser som ingen läser, enkelt uttryckt.

Är dessa berättelser männens berättelser?

Nu börjar det brännas. Tveklöst är det ju så att mannen i kulturlivet har blivit en skadeskjuten och platslös varelse (perfekt gestaltat i en annan Expressen-intervju med Sveriges enda två unga manliga författare (OBS: ironi) Elis Monteverde Burrau och Jack Hildén). Till detta kommer att det främst är kvinnor som läser böcker och som skriver dem.

Kanske är kvinnor bättre på att tillfredsställa finkulturella kvinnors läslust än män? Mannen i kulturlivet är inte bara skadeskjuten, han är en stereotypt polariserad varelse; antingen är han en barbar, ett slags predator kamouflerad till godhetsapostel, feminist eller något annat behjärtansvärt (Fredrik Virtanen-sorten, eller den så kallade ”kulturmannen” eller ”kulturprofilen”). Eller också är han genuint vanlig, snäll, men ständigt ängslig för att tycka, göra eller vara fel (kanske killgissar han för mycket, kanske skrevar han för brett i kultursoffan). En stor ängslighet vidlåder detta kluvna, senmoderna mansväsen som så ärligt det går försöker hanka sig fram i kulturlivet, ständigt rädd för att trampa i klaveret och misshaga marknaden. Är han ens en man?

Tveksamt. Han är å ena sidan man, och samtidigt inte en man, för ingen manlig särart erkänns, och i detta vakuum av försvunna särarter (en annan sida av bristande mångfald) finns inget innehåll att prångla fram, inget maskulint att söka, än mindre en plats eller efterfrågan för denna särart han möjligen skulle finna. Därav ängsligheten hos den man som är snäll, han som inte blir en predator, han som måste knacka på dörren till salongen och låta sin kulturella värdighet inspekteras.

Snällheten (ett slags öppenhet) har dock sitt pris. Att skreva med benen på tunnelbanan – eller i kultursoffan – kommer sakta men säkert likt en könssjukdom förinta potensen hos honom.

Vi kan alltså konstatera att den pro-sociala varianten av den manlige författaren är dömd till ängslighet – en egenskap som går emot själva skrivandets och konstnärskapets väsen. Att skriva är att ta plats, att skriva är att befästa ordningar, att skriva är att ta risker, i synnerhet om du skriver om “känsliga ämnen”, till exempel om kvinnor eller om sex (som Åsa Beckman säger i den filmade debatten, skulle hon inte ha varit helt bekväm att som ung man gestalta sexualitet efter #Metoo). Åsa Beckman antyder obekväm, men skulle lika väl kunna säga ängslig.

Denna finkulturella ängslighet styrs med mjuk våldsamhet av kulturens och hegemonins idé om “god smak”. Det passar sig inte riktigt att vara en särartsman och att som sådan ta plats i det offentliga. En sådan varelse blir misstänkliggjord. Till och med den konstnärliga övermänniskan, outsidern, behöver kritikernas godkännande för att få ta plats i periferins centrum (dennes hägn behöver befinna sig i utanförskapets vildmark, men på ett fint förlag, om inte stigma ska utdelas. Också outsidern måste i någon mån vara sanktionerad av marknaden och socialt accepterad).

Att med mjukt våld skapa ängslighet i kulturlivet är ett vapen i handen på förlagen och kulturjournalisterna som designar kulturens abstrakta, kringskärande järnbur. Denna ängslighet föder i sin tur underordning, osjälvständighet, och i vissa fall en kamouflerad lismande reptilgeneration av konstnärsmän som ingen känner sig trygg med (men som många ändå tjusas av, och “faller” för. Dessa män kanske inte skrevar i kultursoffan, men med sina skrev kan de ändå uträtta skadliga livsverk).

Kort sagt: för en man som inte slingrar sig som en orm på kulturmannens hälleberg, utan som vill vara respektabel, infinner sig ängsligheten som en objuden gäst i hans kreativa inre.

Jag tror en viktig förklaring till manfallet inom kulturen sammanfattas under ängsligheten. Denna för kulturlivet och “den goda smaken” definierande ängsligheten upplevs som motbjudande för aspirerande penisbärande författare. Underordning, osjälvständighet, anpassning är inte manliga paradgrenar. Ingen drömmer äventyrliga pojkdrömmar om hur man snärjer kvinnor och lismar sig in på fester dit man inte är bjuden. Ingen drömmer heller om att på en osäker litteraturmarknad leva notoriskt självkritisk, något som har sina rötter i dödsdriften snarare än i viljan till liv.

Jag tror att ju snävare, ju ängsligare, ett kulturfält blir, desto fler män – jag höll på att skriva riktiga män – känner sig alienerade. Att män under rådande omständigheter inte vet hur de ska bete sig (ängsligheten i detta) gör att de blir missanpassade, stöter på rollkonflikter, inre klyvningar, och risken ökar för ett andligt utanförskap. Förpassad till vildmarken blir mannen allt mer vilse, allt mer ordlös; och risken för att populisterna tar makten ökar.

The post Feminiseringen av litteraturen first appeared on Opulens.

KONSTHÖGSKOLAN. Kommunikationen med allmänheten kräver tydligen ett nytt språk, mer riktat säljande. Medborgare är kunder, brukare, och överallt möts vi av ord som egentligen inte säger så mycket, skriver Ida Thunström.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Igår tisdag bjöd Kungliga Konsthögskolan in till invigningen av sin nya undervisningsplattform Mindepartementet. I informationstexten på Akademins hemsida står att läsa: “Med lokalerna i Mindepartementet kan vi nu erbjuda en möjlighet att utveckla det sätt på vilket teknologi och konstnärliga metoder kan växa fritt och utvecklas, kopplat till en pedagogisk form och kritisk diskurs, säger Sara Arrhenius, rektor på Kungl. Konsthögskolan.”

Mindepartementet är väl snarare ett tämligen självklart tillskott till akademins verksamhet? Inte minst sedan behovet av nya lokaler blev trängande efter förra årets omfattande brand som förstörde viktiga arbetsutrymmen.

”Kungl. Konsthögskolan vill genom Mindepartementet stimulera nya konstnärliga uttryck och undervisningsformer, i en miljö präglad av konstnärlig öppenhet och nyfikenhet, där konsten och bildningens frihet är en grundförutsättning”.

Varje tidsperiod har sitt eget språk. Varje ny insikt, fråga eller bara angelägenhet som uppstår i samhället, kräver sina egna uttryck och formuleringar. Konstbegrepp är – och måste vara – daterade. Dagens undersökande, teoribaserade konstnärliga forskning är förvisso fortfarande högst relevant. Jag hävdar dock att vi, så länge vi inte använder oss av nya formuleringar, bevisar att vi inte riktigt nått någon form av slutsats. En slutsats som just i den här formen av konstnärliga/vetenskapliga undersökningar rimligtvis borde yttra sig just som nytänkande. Och då menar jag yttra sig som, inte skrivas om och förklaras. Konstnärlig forskning bör handla om förändringar och förvrängningar. Om att lokalisera och spränga akademiska fördämningar.

…”i en miljö präglad av konstnärlig öppenhet och nyfikenhet, där konsten och bildningens frihet är en grundförutsättning” Varför detta desperata behov av att leverera något utöver det självklara? Ord som absolut inte får mig att se något konstnärligt sprängstoff. De blir snarare en indikation på en ganska deprimerande brist på fantasi. Interaktivitet, sammanvävning av olika diskurser, interdisciplinära projekt och nyskapande fusioner. Det tycks inte finnas gränser för det kommande experimenterandet.

… flingor av nonsens som obönhörligt fortsätter att falla, som lägger sig som snömos över vår stackars konstdiskurs.

Nu är ju inte en förutsägbart skriven inbjudan kanske något att hänga upp sig på. Det bara sticker till lite, varje gång jag blir påmind om de flingor av nonsens som obönhörligt fortsätter att falla, som lägger sig som snömos över vår stackars konstdiskurs.

Alla tider har alltså sitt eget svammel, och i fallet Mindepartementet ser jag ett bevis på att sättet att uttrycka sig på angående den konstnärliga praktiken, inte tycks ha förändrats särskilt mycket de senaste åren. Jag tröstar mig med att tänka på språkkonstnären Virginia Woolf. I hennes novell A Room of One’s Own (1929) går – tämligen förenklat – ut på att den avgörande förutsättningen för en kvinna att kunna skriva är att ha ett rum ifred. Att ha möjligheten, (då kanske främst genom ekonomiskt oberoende), vara fri att vara sin egen. Vad innebär då detta ”egna rum” för en konstnär av idag? ”Mindepartementet har formgetts av arkitektkontoret Norell/Rodhe, som skapat en miljö som stimulerar detta pedagogiska förhållningssätt…’Genom att med färg och materialitet lyfta fram såväl befintliga element som tillägg ges interiören en varierad och informell karaktär’, berättar Daniel Norell och Einar Rodhe.”

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Alla dessa ord sammanslagna ger mig känslan av att det är plattformen i sig, byggnaden, idéerna och visionerna som cirkulerar innanför Mindepartementets väggar som är den egentliga skapelsen. Hur kan det då vara ”ett eget rum” att skapa i?

Kommunikationen med allmänheten kräver tydligen ett nytt språk, mer riktat säljande. Medborgare är kunder, brukare, och överallt möts vi av ord som egentligen inte säger så mycket.

Ett kanske ännu mer relevant exempel är projektet Wall Street, den internationella muralmålningsfestivalen i Nacka Kommun. Deras tydligt uppsatta regler för vad som är tillåtet i verken och inte, har mötts av stark (berättigad) kritik. Den ”Programkod”, som sätter ramarna för de medverkande konstnärerna ligger till och med inbäddad i projektets titel.

Den Kungliga Konstakademins ”Mindepartementet ska [alltså) utveckla en ny utbildningsmodell”. I uttalandet låter det nästan som att Konstakademins representanter själva tappat hoppet om att någonsin kunna återfå någon form av krutluktande experimentlusta. En uppgivenhet inför det tunga ok som utgörs av vad samhället kräver av oss.

The post Varje tid har sitt eget svammel first appeared on Opulens.