KONST. ”I både storstaden och på landsbygden blir konsten en fråga om ens egen identitet ‒ men på helt olika sätt,” skriver Sven Holmberg, som menar att det inte är småstadsbornas fel att de upprörs av offentliga konstverk. 

Invånarna i Huddiksvall är upprörda över Klara Kristalovas offentliga konstverk ”Huddiksvallstjejen”, en staty som ska placeras på kajen i ett nytt bostadsområde 2025. De tycker att den är ful. Och för dyr. De anser att det kunde gjorts något historiskt verk på temat hamnindustrin istället, inte en överdimensionerad tjej med skräckansikte och trästammar till ben och fötter. Att småstadsbor, eller folk på bygden så att säga, reagerar starkt på offentlig konst är inget nytt.

Liknande tongångar hördes kring Michael Johanssons verk ”Sky’s the limit” i Karlskrona. Även den för ful. För dyr. Man fattar det inte. Det verkar ligga i tiden att folk på mindre orter får kväljningar av modern konst. Men jag tror inte att det är deras fel. Det är vårt.

Huddiksvallsborna är väl trötta på att ännu en elitist från Kungliga konsthögskolan i Stockholm får placera ett verk, som kommunledningen valt, mitt i stan,  utan invånarnas egen inblandning.

Men det kanske inte är så konstigt att snegla mot storstadsregionerna när bibliotek och kulturinstitutioner på mindre orter läggs ned. Kulturellt verksamma flyttar till storstäderna där det finns bättre utbildningar och jobbmöjligheter.

Det har till och med gjorts studier om att ”smarta människor” (individer med hög IQ) flyr landsbygden. Att glappet mellan stad och landsbygd gör sig gällande även i konsten kan inte förvåna. Tvärtom, blir det extra tydligt när offentliga verk, som importerade från en annan värld, smälls upp på ett lokalt torg.

Troligtvis hade ingen i Malmö, Göteborg eller Stockholm upprörts över Klara Kristalovas verk. Det skräckinjagande ansiktet hade tolkats som något slags motkultur mot fåfängan. Vi skulle anstränga oss för att förstå.

Vi skulle säga att vi förstod även om vi inte gjorde det. Och medelklassen skulle aldrig underkänna en vältubildad konstnär ‒ det skulle vara att underkänna sig själv. Ramaskri över konst i storstäderna blir det bara när någon ”mer ovetande” gör något verk som kan tolkas sexistiskt, rasistiskt eller valfritt annat värderingsmässigt övertramp. I både storstaden och på landsbygden blir konsten en fråga om ens egen identitet ‒ men på helt olika sätt.

The post Vems fel är det att småstadsbor upprörs av modern konst? first appeared on Opulens.

KONST. “När vi är mitt i en verklig klimatutmaning, när våra grönområden minskar och luftkvaliteten försämras, kan verket  uppfattas som en metafor över hur lite hänsyn vi tar till naturen.” Det skriver fyra debattörer om Charlotte Gyllenhammars uppmärksammade konstverk på Drottninggatan i Stockholm.

Den som rört sig i centrala Stockholm under den senast tiden har med all säkerhet skådat konstverket Dö för dig/slå rot av Charlotte Gyllenhammar. Konstverket är minst sagt iögonfallande och utgörs av en hel ek som hänger med rötterna mot skyn över Drottninggatan. Verket lämnar åskådaren knappast oberörd, många blir förbryllade och överraskade medan andra blir bestörta och försöker orientera sig i varför konstverket väcker sådant obehag. 

Miljöfrågan

I takt med fler och fler dystra prognoser vad gäller både miljö, biologisk mångfald och förlust av naturområden, väcks ett hopp om att installationens iögonfallande karaktär ska skapa diskussion kring hur vi hanterar och ser på vår miljö. Men hoppet släcks snabbt då ledorden som nämns i samband med konstverket snarare går i stil med ”spektakulärt” och ”lekfullt”.

Det skär sig, orden klingar inte rätt när de handlar om något levande och vackert som bestulits på sin värdighet, något som strävar efter att fortsätta leva och nu är i en process att dö. Dissonansen för tankarna tillbaka till konstnärens egna konstaterande: ”Jag begrep ju inte riktigt vad jag gjorde. Det är kanske därför jag måste göra om det”.

Statens konstråd

Enligt uppgifter från Statens Konstråd har projektet kostat skattebetalarna 1,4 miljoner kronor, pengar som kunnat sysselsätta många fler konstnärer i dagens lågkonjunktur. En kostsam idé som dessutom är en repetition på en installation som gjordes för 30 år sedan på samma plats.

1993 beskrevs installationen enligt följande: “Eken hängde tillfälligt över Drottninggatan vid Sergels torg i Stockholm hösten 1993. Den är utgångspunkten för Gyllenhammars metod att kasta om perspektiven för att undersöka villkoren för den mänskliga tillvaron och den konstnärliga skapandeprocessen. Konstrasten mellan den mäktiga eken och den moderna betongstaden påminner om den okänsliga hanteringen av dessa kvarter på 1960-talet,..” Den ursprungliga eken sades ”förkroppsliga utsatthet och sårbarhet” och belyste ett problem som verket med dagens perspektiv snarare understryker genom att orsaka det.

Att hänga ett träd upp och ner är en symboliskt intressant konstnärlig idé, men när vi är mitt i en verklig klimatutmaning, när våra grönområden minskar och luftkvaliteten försämras, kan verket snarare uppfattas som en metafor över hur lite hänsyn vi tar till naturen och miljön omkring oss. Har den uppochnervända eken blivit en symbol för vårt misslyckande att ta hand om och respektera vårt eget habitat? Kan det vara så att Gyllenhammars strävan att begripa vad hon gör, återspeglar att vi som folk inte begriper vad vi gör, att det är vi som måste göra om och göra rätt?

Naturen är en förträfflig konstnär, vi borde kollaborera med den i stället för att göra ett spektakel av att ta livet av den. Varför inte investera i långsiktiga projekt där konstnärer samskapar med naturen? Sådana projekt skulle inte bara skapa uppdrag för konstnärer och kulturutövare, utan också innebära ett dubbelvinstscenario där konstverken skulle leva och växa samtidigt som de renar vår luft, binder koldioxid och skapar viktiga naturliga oaser mitt i stadens stress och trängsel. 

Maria Ader, arkitekt och civilingenjör i teknisk design

Maluni Martina Lundin, yrkeskonstnär

Misha Istratov, miljö- och hållbarhetsentreprenör

Petra Kjellner, konstnär

The post Dö inte för mig – Lev för mig! first appeared on Opulens.

SAMTIDSKONST. “Taffliga nakenstudier, usla Elvisporträtt och så riktigt klumpiga gevär här och där.” Katrine Hamori är kritisk till den pågående utställningen på Ystads konstmuseum. 

I lördags gick jag på vernissagen av Richard Johanssons separatutställning på Ystads konstmuseum. Konstmuséets chef Yrr Jonasdottir höll ett inledande tal. Hon talade ganska länge om hans konst. Jag kan inte säga att jag lyssnade särskilt ivrigt, för jag hade ju läst vad hon skrivit på vernissageinbjudan om hans konst. Så istället iakttog jag tavlorna som hängde där och blev mer och mer beklämd.

Jonasdottir skriver att konstnären vill skildra sådant som inte så ofta får ta plats inom konstvärlden och att konstnären, enligt hennes förmenande gör det på ett nyfiket sätt. Hon tycker att han gestaltar svensk glesbygdkultur och folkkonst. Att han är ärlig och uppriktig då han formulerar folks minnen och längtan. Det är hans intention att förmedla detta, säger hon.

Men och det finns många men här… Att skildra landsortsbefolkning och de som jobbar där har många konstnärer innan gjort, Diego Rivera och Amelin, bara för att nämna några riktigt stora namn. De har haft ett syfte med sitt måleri, antingen det gäller att glorifiera folket på landsbygden och i arbete eller skapa medkänsla med dem. Så då inställer sig ganska självklart vad Richard Johanssons måleri vill visa.

Det förment taffliga och platta i hans verk kan man med lite god vilja möjligen tolka som ett uttryck för att folk på landet inte har lika sofistikerad och överprisad konstsmak som de som bor i storstäderna har. Och det kan nog stämma i en del fall. Men att som Jonasdottir säga att konstnären är orädd och nyfiken – vad de flosklerna egentligen betyder- är ju helt och hållet hennes tyckande.

Jag tror att den förment slarviga och tramsiga tekniken och själva valet av motiv tvärtom kan uppfattas som obehagliga för det är svårt att veta hur man ska förhålla sig till detta måleri. Eller så kan man med lite god vilja tolka det som att detta är en yngre konstnärs idé om att ironisera över landsortsbefolkningens dåliga smak. Det är i så fall att förminska, förlöjliga och inta en von oben-attityd som verkligen rimmar illa med vad konst kan vara. Och att förminska och nedvärdera människors smak, hör inte till konstens uppdrag.

Det står självklart konstnären fritt att måla precis hur och vad han vill. Konsten är och måste vara fri. Men konstmuseets chef, med ansvar för vad Ystads invånare, och alla utomstående, ska få ta del av inom husets väggar, har inte bara ett uppdrag att förvalta och att visa nutidskonst för en viss budget. Det finns även ett krav på kvalitet vad gäller utbudet. Schablonmässiga provokationer kan knappast räknas dit.

The post Schablonmässiga provokationer hör inte hemma på museer first appeared on Opulens.

STRIDSSKRIFT. Mathias Jansson har läst konstkritikern och kulturjournalisten Mårten Arndtzéns bok “Konsten är vi” där denne utifrån behandlingen av Lars Vilks konstnärskap riktar hård kritik mot de etablerade institutionerna.

Konsten är vi av Mårten Arndtzén
Fri Tanke Förlag

Den 3 oktober 2021 avled konstnären Lars Vilks i en tragisk bilolycka. Under flera år hade han levt under dödshot och med ett ständigt livvaktsskydd runt sig. Anledningen var några teckningar föreställande Muhammed som rondellhund som han skapade 2007. Teckningarna hade inte bara satt ett pris på hans huvud utan även gjort honom omöjlig i konstvärlden. Man skulle kunna tro att det demokratiska samhället och konstvärlden unisont skulle rusa fram för att försvara yttrandefriheten och konstnärens rätt att provocera och tänja på gränserna, som vi i vanliga fall är så måna om att försvara. Men i stället kom anklagelser om att Vilks fiskade i grumliga vatten och inte aktivt tog avstånd från hur hans konstverk användes av högerpopulistiska och islamofobiska krafter i samhället.

Med utgångspunkt i diskussionen om och behandlingen av Vilks konstnärskap går konstkritikern och kulturjournalisten Mårten Arndtzén till angrepp mot de etablerade institutionerna och vad han anser deras ofta snäva och allt för ideologiskt styrda konstsyn. Det är först och främst Gitte Ørskou, chef på Moderna Museet, som hamnar i fokus. Efter Vilks död ifrågasatte Ørskou nämligen om Rondellhunden ens skulle betraktas som konst. Anledningen till detta var en fråga om verket inte borde ingå i Moderna Museets samlingar som ett viktigt tidsdokument. Vilks hade tidigare försökt donera Muhammedteckningarna till Moderna Museet, men då fått kalla handen.

Den fråga som Arndtzén ställer sig är: Vad är egentligen fri konst? Är talet om den fria konsten och armlängds avstånd från politiker bara tomt prat? Vi har de senaste åren sett exempel på hur kommunpolitiker lägger sig i den lokala kulturen och försöker påverka den, men Arndtzén menar att staten ideologiskt genom sin kulturpolitiska styrning också skapar gränser för den fria konsten.

Ska man idag lyckas som konstnär är man beroende av att gå på en statlig konsthögskola, ställa ut på statliga museer och ta del av statliga bidrag. Men kulturpolitiken har sedan länge haft en lista med olika kriterier som museer, institutioner och enskilda aktörer ska uppfylla för att få stöd. Det kan gälla krav på jämställdhet, arbete med hbtq-frågor, mångfald och tillgänglighet. Det är i grunden goda intentioner, men vad händer med konsten och konstnärerna som ifrågasätter dess kriterier och vill tänja på gränserna och utmana dem? 

Arndtzén ger i debattboken en hel del exempel på senare årens kontroverser inom konstvärlden där den politiska styrningen dragits till sin spets som diskussionen om lokalen Vita havet på Konstfack, en diskussion som handlade om huruvida själva namnet är rasistiskt eller inte, eller diskussionen kring Världskulturmuseet i Göteborg som plockade ner en målning av den algeriska konstnären Dalila Dalléas Bouzar, föreställande ett samlag samt en kort vers ur Koranen. Detta skedde efter hot och upprörda reaktioner från allmänheten.

Myndigheten för Kulturanalys konstaterar i rapporten “Så fri är konsten” från 2021 att det finns negativ påverkan på den konstnärliga friheten på grund av kulturpolitisk styrning. Det är också något som Arndtzén exemplifierar och argumenterar för i debattboken “Konsten är vi”. Hur den nya borgerliga regeringen kommer att förhålla sig till den kulturpolitiska styrningen av konsten återstår att se, men tills dess är Arndtzén debattbok en läsvärd och tänkvärd sammanställning, som visar att finns en del att fundera på när det gäller konstens frihet i och konstinstitutionernas makt i dagens samhälle.

Borde då Vilks teckningar finnas med i Moderna museet samlingar? Det är något som tiden får utvisa, men nästan all konst som är relevant och som idag betraktas som självklara delar av vårt kulturarv började en gång som en provokation. När du står framför en målning av Monet ska du tänka på att recensenterna och konstpubliken en gång i tiden blev uppretade och provocerade av de flyktiga och förment ofärdiga penseldragen i målningen. Själva konststilen impressionism är dessutom ett skällsord myntat av en konstkritiker som just tyckte att en tavla av Monet var ofärdig, det var bara en skiss, en “impression”. 

The post Tänkvärt om konstens frihet first appeared on Opulens.

KONSTKONFLIKT. Debatten om Vita havet på Konstfack blev en av de senaste årens mest infekterade fejder. Nu har professor Sara Kristoffersson skrivit sin version av händelserna, i den nya boken “Hela havet stormar”.

Konflikten började när ett studentkollektiv ville byta namn på utställningshallen Vita havet, eftersom de menade att namnet var rasistiskt. De ansåg att namnet symboliserade den vita homogeniteten på skandinaviska konsthögskolor som de ansåg vara ett demokratiskt problem. Sara Kristoffersson reagerade mot namnbytet, och framhöll att Vita havet hade en annan historia.

“Jag stod upp i en sakfråga – och hamnade i en tribunal. Det låter säkert dramatiskt, men på ett personligt plan var det en fråga om överlevnad att skriva den här boken”, säger hon i ett pressmeddelande.

I boken analyserar hon bland annat begrepp som identitetspolitik och värdegrunder.

TT Nyhetsbyrån

The post Infekterad konstdebatt om “Vita havet” blir bok first appeared on Opulens.

KOMMENTAR. Channa Bankier reagerar starkt på Dan Jönsson inlägg i DN angående det ifrågasatta offentliga verket Way To Go i Malmö. Här är hennes kommentar. Tidigare inlägg i Opulens finns här.

Nu har Dan Jönsson, konstkritiker, gjort bort sig ordentligt. Det är stort uppslaget i Dagens Nyheter. Borde detta kanske betraktas som DN:s officiella ståndpunkt? Han har fel på flera punkter om Budapest. Det gäller antalet mördade och vilka som mördades. Dessutom har han fräckheten att kalla kritiken en ”flashmob på sociala medier”. Lägsta klassen.

Några konstkritiker i Skåne samlas nu runt försvaret av Way To Go. Det rör sig om Linda Fagerström, Thomas Millroth och Dan Jönsson. De avfärdar kritiken. Uppskattar ”glad-konst”. Jag ser här ett försök till maktövertagande från dessa konstkritikers sida. De vill ha makt över konstlivet. Inga andra bör eller skall uttala sig då för då blir det blott en ”flashmob” av det hela. Skulle Opulens, Aftonbladet, Sydsvenskan (ironin!!!) och ETC utgöra en flashmob?

Det är en mycket hånfull förolämpning mot vuxna, myndiga och därtill professionella människor som Dan Jönsson levererar. Betraktar Dan Jönsson sina konstkritikerkollegor, Ulrika Stahre på Aftonbladet och Ida Thunström på Opulens, som delar av en ”flashmob”? Oavsett vad svaret är, så glöm det aldrig.

Dan Jönsson skriver nu ut sig ur det etiskt/moraliska samtalet om konst. Vad som helst är uppenbarligen möjligt i hans värld. Han lämnar dessutom fel uppgifter om avrättningarna vid Donau. I Dan Jönssons text står det så här: ”3 500 judar, kommunister och andra statsfiender ställdes upp vid flodstranden och avrättades med nackskott, efter att först ha fått ta av sig sina skor.”

I själva verket var det så här:  Ungvary Krisztian i Budapest som är den historiker som är expert på avrättningarna vid Donau skriver: “But the facts: the number of shooted victims on the Bank of the Danube is estimated between 3 500-4 500 persons. 98% of them were of jewish origin All the arrested politician victims of the arrow-cross regime were also shot here.” Alltså inte 3 500 blandade människor som avrättades vi Donau. Snarare mellan 3 500 och 4 500.

Statistiken inte helt klar. 98 procent av dem var judar. Återstående 2 procent var romer och oppositionella. United States Holocaust Museum hävdar att det totalt var 20 000 som dödades av pilkorsarna. Detta har inte Dan Jönsson nedlåtit sig till att ta reda på utan sprider för hans syften lämplig desinformation.

Han skriver att det var judar, kommunister och andra statsfiender som avrättades vi Donau. Nej, en mycket liten del var politiska fångar. 98 procent dödades på grund av sin härkomst och inget annat. Judar och romer var inga statsfiender under nazismen. De betraktades som råttor som skulle utrotas.

Det där lyckades nästan men Dan Jönsson bagatelliserar också det. Hans okunnighet om vår samtida historia är häpnadsväckande. Jag rekommenderar därför honom att se Shoah, Claude Lanzmanns nio timmar plågsamt detaljerade genomgång av förintelsen av judar i Polen.

Karaktäristiskt är också att DN bara publicerar en utvald bild till Dan Jönssons text. Vi får se en närbild av ett enstaka par skor från Way To Go i Malmö. Inget vatten ingen miljö. Ingen bild från Budapest. Den existerande konnotationen går helt förlorad. Man förstår alltså inte genom DN-redigerarens bildval vad detta handlar om. Bildsättningen speglar relativiseringen i texten. Dessutom har jag personligen mycket svårt för ”muntra hyllningar” i konsten generellt. Dan Jönsson blir tydligen glad av något som jag blir mycket dyster av.

Där sket det sig märkbart också i synen på konst.

The post Häpnadsväckande okunnighet om historien first appeared on Opulens.

REPLIK. Debatten om kontroversiella Way To Go fortsätter. Efter Opulens konstkritiker Ida Thunströms kritik av det offentliga konstverket i Malmö, har kritiska röster hörts också på Aftonbladets och Sydsvenskans kultursidor.

Sedan svarade Malmös kulturdirektör Pernilla Conde Hellman kritikerna. I Sydvenskan försvarade Thomas Millroth verket. Channa Bankier nekades av Sydsvenskan att få framföra en replik på Millroths inlägg och därför publicerar vi hennes svar här i Opulens.

Nej, Thomas Millroth. Du skriver i ditt försvar av Way To Go och konstnären Åsa Maria Bengtsson att hon inte kände till Budapestmonumentet och därför inte bär ansvar för den konnotation som är avgörande i kritiken.

Men det är inte sant.

I en intervju från 2 juni 2014 i Sydsvenskan säger Åsa Maria Bengtsson:

”En bit in i arbetet med ‘Way To Go’ fick konstnären en riktig kalldusch, åtminstone mentalt. Det var när hon fick höra om ‘Skor på Donaus strand’ av de ungerska konstnärerna Gyula Pauer och Can Togay.

Verket uppfördes i Budapest 2005 för att högtidlighålla minnet av en massaker på judar i januari 1945. Och det består av: skor i brons, i naturlig storlek, utplacerade på en kaj.

Med andra ord en idé mycket nära – åtminstone rent visuellt – artisternas skor i ‘Way To Go’.

– Jag fick en chock när jag fick reda på det. Jag hade förstås inte en aning om att det där verket existerade!

Ett tag tänkte jag att jag skulle bli tvungen att lägga ner allt. Men jag pratade med kommunen, som inte tyckte det var några problem.”

Åsa Maria Bengtsson kände alltså till Budapest redan 2014. Hon såg själv sambandet. Ändå uppmanade Malmö Stad henne att genomföra verket. Hon var till och med beredd att dra tillbaka när hon såg de plågsamma likheterna och hur de två verken kopplar in i varandra.

Detta, Thomas Millroth, handlar inte heller om hur skor i allmänhet används i konsten utan om just bara DESSA skor. Det vill säga skorna i Budapest och i Malmö. Hur de distinkt kopplar till varandra i sitt utförande, sin placering och sitt respektive uttryck. Var och en som sett verket i Budapest ser också en grotesk förvanskning i Way To Go, på Davidhallsbron, av Åsa Maria Bengtsson.

Det handlar heller inte om en diskussion om plagiat eller upphovsrätt. Det handlar om heder och anständighet i förhållande till ett världskänt gravmonument över de mördade i Budapest.

Varken mer eller mindre.

VÄCK MED PJUCKEN!

The post Detta handlar inte om plagiat utan om anständighet first appeared on Opulens.

KONST. Det handlar inte bara om status eller hierarkistrukturer, utan intentionen bakom ett verk och hur denna förmedlas, skriver Ida Thunström, apropå frågan om vad som är konst och vem som kan kallas konstnär.

Efter coronakrisens framfart har regeringen gått in med en liten ekonomisk hjälp (med betoning på liten men ändå) till de som utefter vissa premisser kvalificerat sig som professionella konstnärer. Jättebra. Mindre bra är, att det samtidigt finns en väldig mängd minst lika proffsiga kulturarbetare som inte innehar denna status, och som på grund av covid-krisen hamnat väldigt nära ruinens brant.

Jag satt häromdagen i en konversation med en kvinna som kämpat, bless her soul, för att få ut lite officiella pengar också till dessa människor. De som jobbar lika mycket men som inte innehar den viktiga statusen. Det här utspelar sig förvisso i Serbien, men det är på det stora hela samma sak där som överallt. Att den statliga kulturekonomin har lite dåligt immunförsvar är tyvärr lika internationellt utbrett som vilken pandemi som helst.

Men det finns andra situationer där det inte är lika enkelt att uttyda vad som är rätt att göra. Den tyske konceptkonstnären Joseph Beuys, var både nyskapande och uppseendeväckande. Under premissen ”Jeder Mensch ist ein Künstler” (alla är konstnärer), ett centralt begrepp i hans konstnärskap, avskaffade han urvalsprocessen till sin kurs på konstakademin i Düsseldorf. Det blev såklart lite kaos i lokalerna, och han fick tillslut lämna sin post på skolan. Jag tvivlar på att han grämde sig. Händelsen blev ju ett konstverk i sig, eftersom det var den högst väletablerade konstnären Beuys som gjorde det.

Jag kan hålla med om att allt kan bli konst. Men betyder dock inte att allt är konst, det skulle nog de flesta hålla med om. Det är därför rimligt, om inte ofrånkomligt, att vad som avgör saken blir en fråga om huruvida den som gjort verket är en ”riktig” konstnär eller inte. Dagens urvalsprocesser till akademier, stipendier, möjlighet till ekonomisk hjälp och rentav Arbetsförmedlingen Kultur, är faktiskt ganska tydliga, men det är intressant att fundera över vad det leder till. Ett verks konstnärliga värde kan vara ungefär lika besvärligt att förstå sig på som dess ekonomiska. Är det lite ”kejsarens nya kläder” över de här definitionerna? Svaret är nej, inte riktigt. Det handlar inte om status, utan om en slags precisering.

Att det alltså inte är helt godtyckligt visar sig i den där fadäsen som uppstod på Riche i Stockholm i september. De arrangerade en utställning med den anonyme, otvivelaktigt Banksyinspirerade gatukonstnären Iron. Över hela restaurangen sitter bilden Bat Man, ett lite väl gult porträtt av Xi Jinping. Med fladdermusöron. Inte helt snygg kommentar när kineser redan får utstå mycket extra rasism på grund av coronautbrottet. Iron ber om ursäkt och förklarar att han arbetar med att ”make a fool of people in power” (som han uttrycker det i en kommentar på Instagram). En god föresats, men något verkar ha hänt på vägen. Något gick snett i ledet intention-uttryck. ”Kunde Iron ha tänkt över sin ’Bat Man’–affisch en extra gång? Kanske.” säger Josefin Holmström i SvD, och där han hon alldeles rätt. Och saker som tid och erfarenhet är bra att ha när man ska tänka över sin konst en extra gång. Jag gillar Beuys konceptuella handling, men alla är faktiskt inte ein Künstler. Om det som krävs är att den där tiden och erfarenheten måste definieras och bestämmas av någon slags instans så må så vara. Det handlar inte (bara) om status eller hierarkistrukturer, utan intentionen bakom ett verk och hur denna förmedlas.

Bat Man på Riche är ett bra exempel på hur fel det kan bli. Det faktum att uppmärksamheten i media tog fart först när modeinfluencern Bryanboy (ursprungligen från Filippinerna) reagerade på saken, säger också en del om standarden på hela situationen. En influencers intention kan ju också vara lite besynnerlig, men den frågan får mer erfarna och officiellt erkända samhällskommentatorer ta hand om.

The post Alla är inte ”ein Künstler” first appeared on Opulens.

POLITISERING. Som det är nu får vi mest uppleva på kultursidorna att kulturyttringarna blir ideologiska instrument där man nästan kan ana de förutsägbara argumenten. Där har kultur och konst fått bli alibi för ideologiska och politiska uttryck som mest tjänar en social och politisk idé, skriver Micheles Kindh.

Stundtals uppstår det kulturdebatter som brukar beröra de närmast sörjande inom branschen vilket nästan aldrig blir särskilt intressant för allmänheten. Fast ändå tror deltagarna i den så kallade kulturdebatten att deras interna uppgörelser tenderar öppna upp för nya insikter eller åsikter. Så blir det knappast i verkligheten.

Låt mig ta ett personligt exempel. Tongivande men navelskådande debattörer diskuterade konstkritik i Dagens Nyheter för en del år sedan. Debatten började på morgontidningens kultursidor för att fortsätta på en specifik sida på internet. Själva frågeställningen handlade om att försöka få andra aktörer och själva publiken att delta i kulturdebatten för att vitalisera detsamma. Men när jag gjorde ett kritiskt inlägg på sajten, som chefredaktör för webbtidningen Blaskan, så avfärdades jag från debatten eftersom jag inte gjort mig ett namn i deras värld därmed sågs som ointressant. Då var det inte bredden de ville ha egentligen utan mest intern debatt med givna aktörer.

Med andra ord ville de fortsätta kritikerdebatten för sig själva och öppnade inte upp för en generell bredare diskussion, som de ville få det till att vara förutsättningen och grunden för diskussionen. Jag anser att detta är ett av nyckelproblemen, att kritiker och debattörer inte tillåter andra röster än de som vi redan vet kommer delta.

Vem skall ha rätten att diskutera kulturen? Och för att fortsätta i samma anda så bör man också ställa frågan – vem äger rätten till att delta i debatten?

Som det är nu får vi mest uppleva på kultursidorna att kulturyttringarna blir ideologiska instrument där man nästan kan ana de förutsägbara argumenten. Där har kultur och konst fått bli alibi för ideologiska och politiska uttryck som mest tjänar en social och politisk idé för att förändra samhället.

Jag anser att konst borde kunna få vara enbart konst där det estetiska uttrycket är det relevanta, istället för att regelmässigt låta kulturen  ingå i någon form av politisk uppfostran till rätt tänkande. För när politiska ideologer tar över statliga eller konstnärliga institutioner ställer de krav på kulturens utövare, som då måste leva upp till en rad ideologiska föreställningar för att få ekonomiska medel för sin fortsatta verksamhet.

Blir det då något att lyfta fram till kritisk debatt på kultursidor och tidskrifter som man som kritiker och läsare skall förhålla sig till? Nej det tycker jag inte man alltid kan hävda är fallet.

Om kultur bara har som uppgift att tjäna ett politiskt ändamål och att kultursidor endast ser konstnärligt utövande ur ett visst ideologiskt perspektiv – blir då inte risken uppenbar att kulturens innehåll töms på ett relevant estetiskt uttryck?

För politiskt laddade konstyttringar som endast tjänar ideologiska mål tappar snart nog relevans och förvandlas till trötta klichéer. Jag menar att kultursidor som tar upp kulturella uttryck till kritisk belysning måste se till kulturens helhet och inte alltid se kulturen som något som måste tjäna samhället. Konst för konstens egen skull bör existera också i kultursidornas kritiska gärning.

Det är nämligen så att kultur som närmast frambringas av tvång, för olika partiers ideologiska kulturpolitiska mål, reducerar konstens roll till att få utövare liksom publik att verka åt ett visst håll. Då är det kultursidornas uppgift att verkligen se kritiskt på både kulturpolitik och konst som tvingas ge något tillbaka till de politiska beställarna. Krav som tillkommer ansökan när konstnären äskar pengar till sin verksamhet.

Jag anser inte att de politiska partiernas kulturpolitik genom staten skall påverka konstens innehåll. De bör hålla sig borta från ett sådant förfarande. Det är något annat när kulturens utövare av egna skäl väljer politiska/ideologiska uttryck, vilket kultursidorna naturligtvis bör både belysa och undersöka kritiskt.

Om jag går tillbaka till vem som ska ha rätten till seriösa kritiska åsikter så har vi numera en större tillgång till sociala medier. Den klassiska kultursidan har yrkeskritiker medan större delen av de sociala medierna inte alltid har tränade kritiker som bedömer kulturens alla sidor, fastän de saknar instrumenten, bildningen och kunskapen för att göra adekvata bedömningar. Men nu har vi sett kända yrkeskritiker skapa egna kanaler för att sprida och skapa debatt kring kulturen.

Jag tror att kulturens estetiska innehåll ibland måste få gå före det politiska perspektivet när det gäller kultursidornas debatter och bedömningar av konstnärliga verk av diverse slag. Det är självklart att samhällskritik skall finnas på kultursidor. Det jag avser är att samhällsbärande debatt inte skall fråntaga kulturkritiken, som bedömer konstnärliga verk, sin givna plats.

The post Vem har rätt att delta i kulturdebatten? first appeared on Opulens.

GLOBALISERING. I dagens värld finns det multinationella företag, multinationella konstnärer och en multinationell världsbild. Jag har alltid känt en viss rädsla för likriktning, men betänker man alternativen är det kanske värt att leva med den risken, skriver Ida Thunström.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Man hade kunnat vänta sig en mastig kö utanför Museum of Contemporary Art i Belgrad den 21 september, vid vernissagen för den stora retrospektiva Marina Abramović-utställningen. Vandringsutställningen The Cleaner är konstnärens första utställning i sin hemstad på nästan 50 år. Folkstorm alltså trodde jag, men det visade sig vara precis tvärtom. Någon timme före stängning traskade museipersonal runt i parken utanför museet och delade ut inträdesbiljetter till alla som var intresserade. Belgradborna hade tydligen inte visat sig särskilt imponerade.

Min upplevelse var snarare att det fanns en allmän trumpen irritation inför spektaklet. Och kanske är det ändå förståeligt. Det tycks allmänt känt att den enda anledningen för premiärministern Ana Brnabić att bjuda in den svindyra stjärnkonstnären (museet har i stort sett ruinerat sig) var att kunna säga att hon gjort just det — fått dit Abramović. 2020 är det valår i Serbien, och The Cleaner är ett kostsamt spel för gallerierna. Dock inte helt oväntat inom ramarna för ett superkorrumperat politiskt system.

Mer oväntad var den irritation som i Belgrad tycks allmänt kopplad till den Belgradfödda konstnären. Frustration över hur hon i sitt konstnärskap använt sig av sitt Balkanarv, profiterat på det, utan att sedan ge något tillbaka till den sargade regionen. Rent intuitivt kan man ju tycka att hon kunde givit lite rabatt till sin ekonomiskt plundrade hemstad, det sägs till exempel att lönerna som utgick till de som arbetade med utställningen var pinsamt låga, men inte har hon väl någon skyldighet? Jag har aldrig sett henne som någon direkt serbisk konstnär. Snarare har jag förvånats över hur lite av det inferno som pågick i hennes hemtrakter under 90-talet faktiskt visat sig i hennes konstnärliga verksamhet.

Vilka slags bilder kommer vi att få se om konst, liksom människor, alltmer pressas till att hålla sig inom sina nationsgränser?

Samtidigt i USA gör konstnären Mark Maggiori (född i La Fontaine, Frankrike, 1977), naturalistiska målningar, i form av romantiserade motiv hämtade ur den klassiska amerikanska cowboykulturen. Plötsligt är det okej igen att romantisera cowboys. Det var ju trots allt deras hjältemod som fördrev indianerna. Föga förvånande, men inte desto mindre oroväckande, att tavlorna går åt som smör i solsken på amerikanska auktioner. Jag vet inte om fransmannen Maggioris fascination för cowboykulturen har några fascistiska undertexter. Relevant, obehagligt rentutav, är dock att intresset för bilderna är så pass stort.

Vilka slags bilder kommer vi att få se om konst, liksom människor, alltmer pressas till att hålla sig inom sina nationsgränser? Kommer vi att få se en ny nationalistisk konst ta form i takt med nationalismens frammarsch genom Europa? Kanske blir det något i stil med den nationsromantiska bildvärld som vi nog alla trodde låg begravd långt bak i tiden. Jag ser framför mig nya tappningar av gamla Zorn-teman som Näcken. Väldigt icke-störande men inte direkt jättekul. Skulle passa perfekt i Sölvesborg redan idag.

När konsten blir internationell behöver konstnärerna kanske inte heller någon specifik nationstillhörighet. Jag ser till exempel inte den kinesiske konstnären Ai Weiweis konstnärskap som något utpräglat uttryck för kinesisk kultur. Som öppen kritiker av en förtryckarkultur har Weiwei förvisso tvingats gå i exil, men det tar inte bort det faktum att hans konst tilltalar och tillhör oss allihop överallt, oavsett om vi är uppvuxna i systematiskt förtryck eller inte. Har han för den skull då en skyldighet gentemot sin kultur?

I dagens värld finns det multinationella företag, multinationella konstnärer och en multinationell världsbild. Jag har alltid känt en viss rädsla för likriktning, men betänker man alternativen är det kanske värt att leva med den risken. Konstnärer har alltid rört sig över nationsgränser, svärmat runt centrala konststäder, rest och sökt inspiration och ideologiska gelikar, men kanske är nationellt obundna konstnärskap som Abramovićs snart rentav en parentes i historien?

Samtidigt i Sverige ska nationalhjälten Zlatans staty invigas i Malmö. Jag tror att det kommer ta många år innan någon reser en staty över Ai Weiwei i Kina. Eller av Marina Abramović i Belgrad. Om ingen framtida serbisk politiker bestämmer sig för att använda ännu lite mer av pengar som inte finns för att ge sig själv lite stjärnglans. Något som med stor säkerhet i så fall skulle ske utan något särskilt entusiastiskt gensvar från härdade Belgradbor.

The post Hellre internationell konst än nationalistisk first appeared on Opulens.

SAMTIDSKRITIK.  Svensk konst tycks alltför ofta handla om att hitta rätt glöd att blåsa på vid rätt tillfälle, skriver Ida Thunström, i en samtidskritisk kommentar föranledd av Nationalmuseums alla brasklappar. 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

I oktober öppnades Nationalmuseum igen i Stockholm, efter fem års renoveringsarbete. Stora svenska nationalromantikers verk är på plats och en smärre debatt har, alls inte mot förmodan, uppstått. En debatt som i första hand rör sig kring faktumet att Nationalmuseum valt att på olika sätt kommentera de med nationalsocialismen sammanfallande idéer som ofta var närvarande i det nationalromantiska bildspråket. Ett intuitivt sett naturligt beslut, dessa små varningar, men vad gör de för nytta mer än att säkra Nationalmuseums ledning från mediala påhopp?

Det är intressant vilka vi väljer att ta som våra nationella hjältar. Vilka bilder som lyfts fram som representanter för de kulturella grupperingar vi som nation, åtminstone rent historiskt, tillhör. Selma Lagerlöf ska enligt uppgift, i likhet med Anders Zorn, ha stöttat svensk rasbiologi. Nils Holgersson präglas onekligen av nationalromantiska inslag, men istället för brasklapp fick Lagerlöf 20-lappen.

Skulle vi välja att reservera oss mot alla konstverk med misstänkta bakomliggande strukturer eller kulturpersonligheter som eventuellt hade fascistoida tänkesätt under 1900-talets första decennier skulle vi förmodligen behöva brasklappa en stor del av den forna kultureliten. Något som kunnat göra nytta då, men idag är det lite för sent.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

1930-talets nazister la ideologiskt beslag på Caspar David Friedrichs målningar (drygt hundra år efter konstnärens död), och det tog ett par decennier innan denne fick sitt rykte återupprättat. I Sverige började vi inte skämmas för våra nationalromantiska konstverk förrän på 1970-talet. Hade vi gjort det tidigare hade vi kanske inte känt behovet av dagens ursäktande inlägg.

Idéer behöver sitt språk. Språk är kommunikation, är lika med politik. Den fundamentalistiska islamismen har sitt bildspråk, de extremkristna sitt. Propaganda kan det också kallas, precis som när det gäller Stalin-Sovjets monumentala statyer.

Nationalmuseums reservationer, liksom debatten kring dem, är outhärdligt förutsägbara. Jag är rädd för att den här typen av icke-debatter blir till ett kollektivt skydd mot att behöva ta ansvar i allmänhet. Ansvaret för att till exempel ha misslyckats få ordning på skumma frågor som svensk kulturtillhörighet. Kanske ska vi sluta fokusera på Näcken och istället lägga energi på att undersöka hur den verkliga bilden av Sveriges kulturella och ideologiska historia ser ut. Och kanske att vi då ska rikta den politiskt kritiska blicken åt andra håll än mot konsthistorien.

På gatorna i Berlin kan man framför en del dörrar se en kopparfärgad platta, bland gatstenarna, där namnen på de judar som bott där under naziregimen, innan de deporterades och mördades, står att läsa. I städer som Berlin behövs inga reservationer. Historien är för tydligt närvarande. Trots det har det tyska politiska partiet AfD ungefär lika många röster som vår motsvarighet SD. Den tyska nationen har så att säga tvingats inse att Caspar David Friedrichs nationalromantiska målningar nog inte var det största problemet.

Om vi ska prata om hur hederlig gammal ursvenskhet tar sitt uttryck i dagens svenska konst skulle jag istället välja ett ord som naivitet. Svensk konst tycks alltför ofta handla om att hitta rätt glöd att blåsa på vid rätt tillfälle. Lättolkade konstverk som verkar där de får snabbast och tydligast effekt. Konst som skapar debatter vars största bedrift blir att infektera samhällsdebatten och, som kronan på verket, ger konstnärerna en massa plats i tv-mediet.

Alla artiklar av Ida Thunström

The post Naiv opportunism i svenskt konstliv first appeared on Opulens.