KLIMATFRÅGAN. Människor flyr i tiotusental skogsbränderna i södra Europa. EU-kommissionen har fastslagit att bränderna kan kopplas till klimatförändringarna. Ändå finns det klimatskeptiker. Carsten Palmer Schale reder ut klimatfrågan.

Vad säger forskningen?

Tre stora, oberoende kunskapskällor visar samma sak: 97–99 procent av klimatforskarna är överens om att uppvärmningen är antropogen.

Direkta mätningar (termometrar, satelliter, havstemperaturer) visar en tydlig och accelererande uppvärmning.

Paleoklimatdata (iskärnor, sediment, trädringar) visar att dagens förändring är snabbare och större än naturliga variationer.

Det finns alltså ingen alternativ, konsistent vetenskaplig teori som förklarar den observerade uppvärmningen bättre än antropogena utsläpp

Finns det något alls som motsäger den rådande huvudståndpunkten inom klimatforskningen? Något slags manipulation över huvud taget?

Det korta svaret: Nej – det finns i dag inget robust, empiriskt underbyggt vetenskapligt material som motsäger den etablerade huvudståndpunkten inom klimatforskningen: att den nuvarande uppvärmningen är verklig, snabb och huvudsakligen orsakad av mänskliga utsläpp av växthusgaser. Däremot finns manipulation, men den kommer inte från klimatforskningen – utan från aktörer som försöker underminera den.

Finns det manipulation – men på andra håll?

Ja. Forskningen är mycket tydlig: manipulation förekommer, men den riktas mot allmänheten – inte inom klimatforskningen.

Vad för slags manipulation?

Koordinerade desinformationskampanjer från företag, politiska aktörer och intressegrupper som vill försvaga klimatpolitiken.

Medveten spridning av falska narrativ om att forskare är oense, att klimatmodeller är opålitliga, eller att uppvärmningen är naturlig.

Manipulativt innehåll på sociala medier – ofta känslomässigt laddat, förenklat eller konspiratoriskt – som syftar till att skapa tvivel.

Detta är väl dokumenterat i systematiska genomgångar av hundratals studier.

Varför finns nästan inga vetenskapliga motargument?

Det beror på att klimatforskningen bygger på många oberoende datakällor och grundläggande fysik: Växthusgasers värmande effekt är etablerad sedan 1800-talet.

Mätningar av CO₂ visar en ökning som exakt följer mänskliga utsläpp.

Klimatmodeller som inkluderar mänskliga utsläpp reproducerar den observerade uppvärmningen; modeller utan utsläpp gör det inte.

För att motsäga detta skulle man behöva en alternativ fysik, alternativa mätserier och en alternativ förklaring till alla observerade effekter – och ingen sådan har någonsin kunnat presenteras i vetenskaplig form.

Så vad återstår?

Det som ibland framställs som “motargument” är i regel:

Missförstånd (till exempel om naturliga klimatcykler)

Selektivt urval av data

Konspirationsteorier om forskare, institutioner eller mätmetoder

Politiskt motiverad desinformation. Men inget av detta håller vetenskapligt.

Slutsats

Det finns manipulation, men den handlar om att försöka skapa tvivel kring klimatforskningen – inte om att forskningen i sig själv skulle vara manipulerad. Den vetenskapliga bilden är extremt stabil, tvärvetenskapligt bekräftad och bygger på ett massivt empiriskt underlag.

Att två variabler samvarierar – till exempel CO₂‑halt och global temperatur – är empiriskt underlag. Men vetenskap kräver mer: mekanism, kausalitet, teoretisk förankring, replikation, modellering och förklaringskraft.

Uttalandet “…statistisk samvariation inte vetenskap” är därför retoriskt, inte korrekt. Det missförstår hur naturvetenskap fungerar.

Utvecklingen utan mänsklig påverkan

Under jordens historia har klimatet varierat av naturliga skäl: förändringar i solinstrålning, långsamma variationer i jordens bana, vulkanutbrott, havsströmmar och kontinenternas rörelser. Dessa processer är långsamma och följer välkända mönster. Naturliga klimatcykler har typiska tidsskalor på tusentals till hundratusentals år. När klimatet förändras av naturliga orsaker sker det gradvis: temperaturer rör sig långsamt uppåt eller nedåt, havsnivåer förändras i centimeter per sekel, och ekosystem hinner anpassa sig.

Före industrialismen låg halten koldioxid i atmosfären stabilt kring 280 ppm under flera tusen år. Temperaturerna varierade något – med perioder som den medeltida värmeperioden och lilla istiden – men dessa variationer var små, regionala och inom ramen för naturliga svängningar. Paleoklimatdata från isborrkärnor visar att när CO₂ steg eller sjönk naturligt, skedde det långsamt och i takt med jordens banvariationer. Inget i de naturliga cyklerna pekar mot en snabb global uppvärmning av den typ vi ser i dag.

Utvecklingen med mänsklig påverkan

När människan började bränna kol, olja och gas förändrades klimatets drivkrafter i grunden. Halten koldioxid steg från 280 ppm till över 420 ppm på bara 150 år – en ökning som är ungefär 100 gånger snabbare än någon naturlig ökning som kan ses i paleoklimatdata. Samtidigt har metan och lustgas ökat kraftigt. Denna förändring i atmosfärens sammansättning rubbar jordens strålningsbalans: mer värme stannar kvar, mindre strålar ut i rymden.

Temperaturen har därför stigit snabbt. Den globala medeltemperaturen har ökat med drygt 1,2 grader sedan slutet av 1800-talet, och uppvärmningen accelererar. Havet absorberar en stor del av värmen, vilket gör att havstemperaturerna stiger och havsnivån ökar. Klimatmodeller som inkluderar mänskliga utsläpp reproducerar exakt denna utveckling; modeller som bara inkluderar naturliga faktorer gör det inte. Det är därför forskningen är så samstämmig: den nuvarande uppvärmningen är antropogen.

Vad har redan inträffat?

Den globala uppvärmningen är inte en framtidsfråga – den är redan synlig i konkreta förändringar.

Haven har blivit varmare och surare. Den ökade värmen har lett till omfattande korallblekning, särskilt i Stora barriärrevet, där stora delar av korallerna har dött. Havsnivån har stigit med drygt 20 centimeter sedan 1900, vilket redan orsakar erosion, saltvatteninträngning och översvämningar i kuststäder som Miami, Jakarta och Lagos.

Arktis värms upp ungefär fyra gånger snabbare än resten av världen. Sommarisen har minskat dramatiskt, och Grönlands isförluster är nu så stora att de ensamma står för en betydande del av den globala havsnivåhöjningen. Glaciärer i Alperna, Himalaya och Anderna drar sig tillbaka i en takt som saknar motstycke i historiska data.

Extremväder har blivit vanligare och mer intensivt. Värmeböljor som tidigare inträffade vart hundrade år inträffar nu vart tionde. Skogsbränder har ökat i omfattning i Sydeuropa, Australien och Nordamerika. Nederbörden har blivit mer intensiv, vilket leder till fler översvämningar, samtidigt som andra regioner drabbas av långvarig torka.

Ekosystem förändras. Arter flyttar norrut eller uppåt i höjd för att undkomma värmen. Vissa arter, särskilt i Arktis och tropiska hav, har redan förlorat stora delar av sina livsmiljöer. Jordbruk påverkas av värme, torka och förändrade nederbördsmönster, vilket i sin tur påverkar livsmedelssäkerheten.

Samhällen påverkas direkt. Försäkringsbolag drar sig tillbaka från brand- och översvämningsdrabbade områden. Infrastruktur skadas av extremväder. Värmeböljor orsakar ökande dödlighet, särskilt bland äldre. Konflikter kring vatten och mark har blivit vanligare i regioner som Sahel.

Klimatfrågan sammanfattad i en enda mening

Utan mänsklig påverkan förändras klimatet långsamt och förutsägbart; med mänsklig påverkan förändras det snabbt, kraftigt och på ett sätt som redan har lett till varmare hav, stigande havsnivåer, smältande isar, extremväder, ekosystemkollapser och samhällspåverkan världen över.

The post Essä: Klimatfrågan en gång för alla first appeared on Opulens.

SKOGSBRUKET. Kerstin Malm, fil doktor i etologi, och Misha Istratov, ordförande för stiftelsen Artkrisen, ställer sig djupt kritiska till det nuvarande svenska skogsbruket. De anser att existentiella värden står på spel.

Den som gått i skogen tidigt om våren, hört fåglarna sjunga och märkt hur alla djur är i full gång att måna om sina ungar, vet hur det sjuder av känsligt liv. Hundar får inte springa runt lösa och naturreservat sätter upp gränser för tillträde. Vi vet det också helt intuitivt, stigarna och skogens rymd påminner om något ömtåligt vi bara har till låns. Det är varsamhetens tid.

Brutalt skogsbruk

För den som upplevt och insett hur det allra mest oskyddade livet pågår i buskar och snår, och i varje trädstam och krona blir det ofattbart brutalt att se skogsmaskinerna rulla in. Men det är just då som de dånar som mest i hela vårt land. Just när djurlivet är som mest sårbart – då rullas stammar i travar och marken rivs upp som vore den tom. I vår jakt på torr mark för att undvika körskador har försommaren blivit “logiskt lämplig”, trots att den är biologiskt katastrofal. Klimatförändringar har gjort vintern och tjälen opålitlig, så därför prioriteras maskinernas framkomlighet på bekostnad av ett helt års fortplantning för många arter.

Etologiskt perspektiv på skogsbruket

Den som betraktar skogen med etologens blick – alltså med inlevelse och förståelse i djurens beteenden, relationer, rädslor – ser ett drama som pågår i det fördolda. Ungar som diar, fåglar som ruvar, insekter som just kläcks – och samtidigt maskiner som rytmiskt tuggar sig fram. För alla de levande varelser som är i färd med att förbereda för och ta hand om sina ungar blir stressen olidlig då de inte heller kan fly och lämna sina små. Det är en krock mellan två världar: den industriella effektivitetens och den levande världens rytm och behov. Vi har blivit främmande för naturens puls och vad värre är, vi har tappat känslan för livets värde.

En antropocentrisk värld

Det kan först vara svårt att förstå. Vi lever i en tid där vi talar om biologisk mångfald, hållbarhet och ekosystemtjänster – men när livet bokstavligen föds mitt framför våra ögon, är det märkligt tyst. Kanske för att vi, som Rilke skrev, har “förlorat förmågan att höra tingens skälvningar”. Men inte bara det, vi lever i en fullständigt antropocentrisk värld där endast människan har ett egenvärde. Naturens och icke-mänskliga varelsers värde beror enbart på i vilken utsträckning de är till nytta för mänskligheten. Världen utformas efter människans behov, alla andra varelsers behov marginaliseras eller förnekas. Allt blir tillåtet om det är för människans och effektivitetens skull.

Förståelsen för djuren

John Berger skrev redan 1982 om hur förhållandet mellan människan och de andra djuren totalt förändrats under 200 år. Samtidigt som djuren reducerats till varor för oss, har människan blivit en ensam art, isolerad från sitt ursprung. Förståelsen för djuren och insikten om att vi också hör ihop med naturen, har försvunnit och återstår bara som nostalgi på film. Filosofer och tänkare har i alla tider betraktat människans syn på andra arter som orättfärdig och också insett att den skapar mycket lidande för oss själva. Forskare, till exempel Gene Myers, har länge hävdat att en uppväxt utan samhörighet med andra arter än människor, medför känslor av isolering, rädsla och svårigheter att se sig själv i ett större sammanhang.

För detta är inte bara en ekologisk fråga – det är en kulturell och psykologisk förvandling. Hur vi förhåller oss till de varelser vi delar världen med säger något om vilka vi är. När vi lär barn att skydda en fågelunge eller hjälpa en skalbagge över vägen, lär vi dem mer än kunskap om arter. Vi lär dem ömsinthet, empati och ansvar – grunden till civilisation. När vi inte längre ser andra arters liv och lidande som viktigt börjar vår förmåga till medkänsla naggas i kanten. Steget är inte långt till att känslan av ett ”vi och dom” utökas till grupper av människor. De svenska forskarna Pöllänen & Osika har betonat att social hållbarhet är mycket beroende av hur vi känner, tänker och agerar i relation till andra djur.

Skogen är mer än skogsbruk

Skogen är inte bara volym, virke och vinst – den är liv. Och det liv vi skövlar där ute, formar det vi förlorar här inne. Trots det saknar svensk skogspolitik tydliga regler för att skydda det vilda under dess mest sårbara tid. Artskyddet är tandlöst, tillsynen svag och hänsynen ofta en from förhoppning. Sverige var länge ett föregångsland i många avseenden och hur gärna vi än vill hålla kvar den bilden behöver vi inse att den tiden är förbi. Kanske blir det i stället omvända roller, så att EU som tidigare var en bromskloss när vi drev på utvecklingen, nu kan bli räddningen. Sverige har på senare år fått många varningar av EU, i frågor om till exempel klimat och jakt, och skogsavverkning under känslig vårperiod ser ut att bli ytterligare en sådan fråga.

Viktig EU-dom

En dom från EU-domstolen har i sommar slagit fast att det är förbjudet att avverka skog under fåglarnas häckningstid, eftersom det inte är tillåtet att förstöra fågelbon eller döda fågelungar. Inget undantag gäller för skogsbruket, även om den svenska politiken har tagit sig sådana friheter. Även regeringens egen utredare och klimatexpert John Hassler är mycket kritisk till de enorma avverkningar som för närvarande genomförs. Den svenska skogsmarken suger inte alls upp och lagrar lika mycket växthusgaser längre och vi kommer kraftigt att missa våra klimatmål. Att träd dör i stor mängd av torka och insektsangrepp, på grund av klimatförändringar, är en sak, men att avverkningen ökar som den gör kommer inte EU-kommissionen att godkänna.

Ett hopp om ett stopp

Kanske kan EU-domen göra att vi att vi får ett stopp för skogsavverkning under djurlivets mest intensiva reproduktionstid.. Inte som ett slutmål, utan som ett första steg mot ett empatiskt, lyssnande och kulturbärande sätt att se på skogen. Vi behöver öka förståelsen av det nuvarande skogsbrukets olämplighet i den kritiska tid vi lever. Så många existentiella frågor är avhängiga den massiva skogsavverkningens vinstintresse – medkänsla med andra varelser, biologisk mångfald, klimatmål, naturvärden, en hållbar värld som förblir bebolig och, ja, till och med demokratin. För som i många frågor just nu, går det så fort att människor inte hinner förstå vad som händer förrän det är för sent. Att i högt tempo genomföra sådant som är oåterkalleligt och i hög grad påverkar alla, är ett effektivt sätt att underminera demokratin.

Gå sakta genom skogen

I Thoreaus anda skulle man kunna säga att vi inte behöver fler skogsstrategier, utan fler som vågar gå långsamt genom skogen. Som vågar stanna upp vid ett fågelbo. För vi tror att den som sakta går genom skogen, stannar och lyssnar eller varsamt tar i ett träd, känner samhörigheten med alla som lever där. Som vet att detta även är vår hemvist och förutsättningarna för våra liv. Precis som i Platons dialoger, där samtalet får ta sin tid, behöver också vår relation till naturen få utrymme för djup och eftertanke. När samtiden saknar uttryck och förståelse för det levande, blir annars maskinen den som talar högst.

The post Skogsbrukets kulturkris – om värden bortom virke first appeared on Opulens.

KLIMATKONST. Performanceverket “We hear you – Greta Thunbergs tal” som sattes upp på Dramaten under 2020 blir globalt konstprojekt och visas på utställningen “Coal+ice” i Washington.

I föreställningen “We hear you – Greta Thunbergs tal” som Ada Berger och Jacob Hirdwall satte upp på Dramaten i januari 2020 stod 77 personer tysta på scenen. I det nya projektet bidrar 77 unga röster världen över med sina tankar och erfarenheter.

Projektet, som går under namnet “We hear you – a climate archive”, är ett samarbete med svenska ambassaden i Washington och Georgetown University. Syftet är att samla unga konstnärer, författare, studenter och aktivister över hela världen och projektet inleds på utställningen “Coal+ice” på John F Kennedy Center for the Performing Arts, i Washington, med start i mars.

Till Dramaten 2024

Projektet avslutas 2024 med en föreställning på Dramaten 2024, inspirerad av de berättelser man samlat in.

“Vi har nu börjat samla in svar från unga människor världen över. Det kommer bli en berättelse som inte handlar om statistik, utan om hur det känns. Det faktum att vi är på gränsen till att förstöra våra livsbetingelser. Målet är att föra tillbaka dessa berättelser till Dramaten”, säger Jacob Hirdwall, som ska skriva manus och regissera den kommande föreställningen, i ett pressmeddelande.

“Är fantastiskt”

Man kommer även att lansera en digital plattform som på flera språk ska dela berättelser om klimatet.

“Det är fantastiskt att få till ett sådant stort internationellt projekt kring den här tematiken och att vara en del av en plattform för unga röster. Styrkan i klimatrörelsen ligger i det globala samarbetet och Dramaten ser fram emot att vara en del av ‘A climate archive'”, säger Mattias Andersson, teaterchef och konstnärlig ledare för Dramaten i pressmeddelandet.

TT Nyhetsbyrån

The post Greta-föreställning blir globalt klimatprojekt first appeared on Opulens.

ALBUMAKTUELL. Idag ger sig Kristina Issa ut på spelturné med sitt band och nya album Where do we go som handlar om olika slags uppbrott. Från sin partner, sitt hemland och sitt gamla jag. 

Kristina Issas nysläppta album Where do we go firas med releasefest i Stockholm på lördag, en del av spelplanen till Sveriges tre största städer som börjar idag.

– Det är så fint för en releasefest är ju en release, att man officiellt släpper någonting och går vidare. Och det är det hela albumet handlar om, om uppbrott och att hitta livet på nytt, säger Kristina Issa, artist och kompositör.

De tio spåren på Issas tredje album kretsar kring att släppa taget om olika typer av relationer, till en partner, en karriär eller till jorden som hotas av miljöförstöringar. Till skillnad från tidigare musiksläpp har Issas egna, inre känslor fått stå i fokus på Where do we go. Någonting som har varit brinnande i henne har fått komma fram i musiken, berättar hon.

– Ett uppbrott mellan mig och en annan person är till exempel något jag inte har vågat skriva om innan, det har känts så utlämnande för den andra. Men den här gången kände jag att det behövdes, jag vågade tänka på mig själv i det.

Albumet kom till i en fas i livet då Issa kände sig förvirrad och osäker på åt vilket håll hon skulle gå. Hon har flera uppbrott i sitt bagage. Med bakgrund i det krigsdrabbade Syrien upplever hon det som att leva i exil från sin familj och sina vänner. Ett uppbrott med ett land som är på väg att försvinna ur ens händer, som hon beskriver det.

Men den största förändringen är vem Issa har blivit i musikbranschen, där hon har gått från att vilja göra musik som imponerar på andra musiker till att nu vilja imponera på sig själv.

– Det största uppbrottet är att inse att man är värd att gå vidare. Jag har haft så svårt med förändringar och att våga säga nej, mitt gamla jag var en ja-sägare för att göra andra glada. Nu vågar jag plötsligt äga mig själv.

Musiken som förut var mer experimentell beskriver hon på det nya albumet som alternativ pop, med influenser från olika genrer.

– Det var svårt att välja den vägen för man vill gärna visa att man kan. Men det blev bättre så här, att våga vara mindre och i det lilla. Och att våga använda sig av alla uttryck.

Trots albumets tema återkommer Issa alltid till hoppet och till att allting alltid går vidare.

– Vi stannar inte bara för att något gör ont. Det har lärt mig av att vara ett barn av krig, man överlever även det värsta.

The post Albumsläpp om uppbrott first appeared on Opulens.

KLIMATFRÅGOR. Parisavtalets regelbok står i centrum för förhandlingarna under klimatmötet. Viktiga delar saknas – ska länderna lyckas komma överens?

Parisavtalet är ett resultat av kompromisser mellan närmare 200 länder och ganska vagt formulerat. Fortfarande finns luckor i den så kallade regelboken, som beskriver hur avtalet ska omsättas till handling.

I Glasgow hoppas förhandlarna trassla ut tre kvarvarande knutar i regelverket:

1. Handel med utsläppsrätter (artikel 6)

Världens länder har i Parisavtalet åtagit sig att minska sina utsläpp av växthusgas. Ett sätt som kan bidra till det är att sätta en prislapp på utsläpp.

Artikel 6 i avtalet reglerar internationella samarbeten kring handel med utsläppsrätter. Det är en huvudfrågorna i slutförandet av regelboken men den är komplex, politiskt känslig och full av tekniska underfrågor. Vissa menar att artikel 6 gör det lättare att uppnå utsläppsminskningar, medan andra menar att den snarare främjar metoder som inte alls är särskilt effektiva för att få ner utsläppen.

I nuläget finns i princip inga regler på plats för artikel 6. Den är uppdelad i tre former av samarbeten, som regleras i paragraferna 6.2, 6.4 och 6.8. Det är dessa som det ska förhandlas om.

Artikel 6.2 möjliggör att länder kan överföra och handla utsläppsminskningar mellan varandra för att uppnå målen i sina nationella klimatåtaganden (NDC).

Artikel 6.4 fastställer ramarna för den marknadsmekanism som gör att länder kan handla med utsläppsminskningar. Ett exempel är att land A finansierar ett solcellsverk i land B som substitut för ett kolkraftverk. Utsläppen kommer att minska, land B drar fördelar av den förnybara energin och land A får tillgodoräkna sig en del av de minskade utsläppen. Den privata sektorns engagemang ska också underlättas.

Artikel 6.8 handlar om icke-marknadsbaserade sätt och processer att samarbeta på som kan resultera i minskade utsläpp av växthusgaser.

En omtvistad fråga handlar om dubbelräkning, det vill säga när ett land som utför klimatåtgärder utomlands och landet där åtgärden sker räknar hem samma utsläppsminskning. Det kan ge en felaktig bild av utsläppen, att de ser bättre ut på pappret än vad de faktiskt är. Länder som Brasilien och Ryssland har kämpat för dubbelräkning medan exempelvis EU oroar sig för kryphål som kan sänka klimatambitionerna.

2. Transparens

Parisavtalet bygger på förtroende och är uppbyggt för att länder själva ska bestämma vad de ska göra för att nå målen. För att kunna se om ett land håller vad det har lovat behövs ett gemensamt regelverk för rapportering av utsläpp av växthusgaser. Hur det ska gå till i praktiken är en fråga som förhandlarna hoppas lösa under COP26.

Det mest centrala som kvarstår är gemensamma tabeller för rapportering av utsläpp och uppföljning av ländernas klimatåtaganden. Positionerna är låsta när det gäller flexibilitet. Länder som av olika skäl inte har samma förmåga att mäta och rapportera utsläpp anses ha rätt till flexibilitet under en tid. Knäckfrågan är hur det ska operationaliseras i rapporteringen.

Det råder oenighet kring hur tabellerna ska se ut och vad som ska ingå. En del länder, till exempel Kina, vill kunna undanta viss data helt, medan EU vill ha ökad transparens även kring de kolumner där länder inte har kunnat rapportera in någon siffra alls.

3. Gemensamma tidsramar

Parisavtalet slår fast att parterna med tiden ska höja sina ambitioner, men anger inte hur stora åtaganden varje land ska göra för att nå klimatmålen. För att hålla ett öga på att det sammanlagda arbetet inte blir mindre än vad målen kräver ska regelbundna avstämningar göras.

Det finns dock ingen regel på plats som styr tidsramarna när det gäller implementeringen av ländernas nationella klimatåtaganden (NDC). Om det inte kommer på plats kan det leda till ojämn press på länderna.

Den stora oenigheten gäller tidsramarnas längd. De flesta länder – inklusive Sverige – vill att klimatplanerna ska lämnas in vart femte år, medan andra hellre vill se att det ska ske var tionde år. Vissa vill välja fritt mellan fem och tio år.

4. Klimatfinansiering

Bortom regelboken finns ett par andra centrala förhandlingsfrågor. Det ekonomiska stödet till utvecklingsländer är en viktig sådan och har koppling till rättvisefrågor. Många av de fattigaste ländernas klimatplaner är villkorade av att de får internationell finansiering.

I Köpenhamn 2009 lovade rika länder att bidra med 100 miljarder dollar om året fram till 2025 för att finansiera klimatomställningen i fattigare länder. Det anses dock vara långt från den summa som verkligen behövs och har trots det fortfarande inte uppfyllts. Enligt den ekonomiska samarbetsorganisationen OECD kan det nås 2023.

En fråga för Glasgow är hur klimatfinansieringen ska se ut efter det att det nuvarande löftet har löpt ut. Att USA och EU har lovat att öka sitt klimatstöd väsentligt ses som en positiv signal av länder som Sverige, som vill se ökade ambitioner efter 2025.

5. Klimatanpassning

Samarbetet för att rusta länder för klimatförändringarna lyfts som en allt viktigare fråga i Parisavtalet. Det handlar om att stärka förmågan att anpassa sig till effekterna av de klimatförändringar som redan sker, som skogsbränder och översvämningar.

Frågan är nära kopplad till finansieringen. De länder som har bäst förutsättningar att arbeta med anpassning uppmuntras gå före och ge mer stöd till utvecklingsländer.

Sofia Eriksson/TT

The post Fem stridsfrågor under klimatmötet first appeared on Opulens.

KRIGSMASKINEN. ”Mer innovationer behövs” skriver Microsoftgrundaren Bill Gates i sin bok Så undviker vi klimatkatastrofen. Att debatten om klimatet sker i en värld medan krigsmaskinen utvecklas helt oberoende i en annan är uppenbart.

Microsoft tecknade nyligen ett kontrakt med Pentagon om leverans av nya militärglasögon som ska ge stridande soldater information om stridsplatsen direkt i glasögonen. Kontraktet beräknas vara värt 22 miljarder dollar för innevarande decennium. The Drive hyllar ny teknik med anknytning till krig och till bilar. Även med en artikel med hyllningar till SAAB 37 Viggen.

Militärglasögonen är tänkta att användas i krig långt från USA:s Homeland. Men också i själva USA är Pentagon en stor miljöförstörare som den här artikeln från ProPublica visar. Krigsmaskinen ser ut att må bra även om inte klimatet gör det.

Lars Borghem

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Bill Gates, klimat och krig first appeared on Opulens.

DEBUT. Idag har vi nöjet att publicera en dikt av Nanna Skoglund, en poet som nu publiceras för första gången.

Nanna Skoglund och är född 1996 i Gävle där hon också växte upp. Numera bor hon i Uppsala där hon studerar idéhistoria. Skoglund började skriva dikter sommaren 2019 och har inte blivit publicerad förut. Hon tycker om poesi för att, som hon säger: “det finns saker som bara går att uttrycka genom poesi. Det är ett sånt ofiltrerat uttryck av känslor och upplevelser”.

Den långa sommaren skrev Skoglund mellan sommaren och vintern 2020. Den kan ses som en kommentar till både klimatförändringarna och pandemin som gav oss en grön jul med fördragna gardiner.

CAROLINA THELIN

Den långa sommaren

värmen stiger

hjärnan tröttnar

en lång, lat sommar                                         // och barnen gör snögubbar

vi äter inte lika mycket

under sommaren                                              // formar den hårda kramsnön

det kan gott dra ut

över hösten                                                      // till snöbollar

då slipper vi skörda

brinn ned istället                                              // som de kastar

jag vill bada

i sommar är allt gyllene                                   // fångar pudersnö på tungan

håll ut så länge du kan

den svenska vintern är ändå för kall                // och önskar

The post Lyrik: Den långa sommaren first appeared on Opulens.

ALLMÄNINTRESSE. “Kan klimatfrågan verkligen reduceras till PR? Vilka är i så fall vinnarna och förlorarna? För PR implicerar ju att det finns en produkt, vars värde blåses upp genom en massa förföriskt snack.” Erik Cardelús om att Greta Thunberg igår söndag var chefredaktör för DN för en dag.

I söndags lånade Dagens Nyheter ut sitt chefredaktörskap åt Greta Thunberg. Upprinnelsen sägs vara Gretas kritik mot medias klimatrapportering, vilket öppnade redaktionsdörren för henne. Reaktionerna dröjde inte. Enligt Greta själv var det ”vansinne”, men ändå nödvändigt. En kula för läget. Krisläget. Samma dag – i P1:s God morgon världen – kommenterades saken i en journalistpanel. Två av panelisterna talade om ett PR-trick, som äventyrade den redaktionella integriteten. En tredje part menade att specialnummer med gästredaktör är vanliga i media, inte minst utomlands.

The post Gretas budskap är ingen partsinlaga first appeared on Opulens.

FILMESSÄ. ​”Om vi vill förstå klimataktivismen idag, behöver vi förstå hur dess historiska utveckling sett ut.” Filip Hallbäck dyker ned i filmarkiven och skriver om en historisk utveckling från första hälften av 1900-talet, där den ideologiska konflikten stod mellan urbanisering och natur, för att senare handla om en större existentiell situation för mänskligheten.

Zoologen och tv-personligheten David Attenborough har i år lämnat efter sig ett testamente, i form av en naturdokumentär på Netflix, ​Ett liv på vår planet​. I korta drag handlar dokumentären om det drastiska fördärv som den biologiska mångfalden utsätts för, men Attenborough uttrycker samtidigt en vision om en annan hållbar framtid. Det är alltså ännu inte för sent, men det är bråttom.

En av de allra mest centrala utmaningarna på alla politiska nivåer handlar om klimatkrisen och den globala miljöförstöringen. Det är ett brett fält som inkluderar jordbruk, gruvor, biologisk mångfald, skogar, vattensystemet, materialförbrukning, utsläpp från industrier etcetera. Medvetenheten kring vår standards omfattande, långtgående effekter på såväl civilisationen som naturen har bland annat utmynnat i Parisavtalet 2015. Vid sidan av de parlamentariska insatserna finns en levande rörelse inom civilsamhället, däribland organisationerna Världsnaturfonden, Greenpeace och Jordens Vänner. Det finns också gräsrotsaktivism, utan anknytning till organisationer. Det mest flagranta exemplet är Greta Thunbergs skolstrejker för klimatet som vuxit av egen kraft sedan augusti 2018.

Den mediala framställningen av Thunberg, som blivit en internationell symbolgestalt för dagens klimatrörelse, kan måhända säga något om massmediesamhället, den nyliberala influencereran och förmågan att nå ut till den breda allmänheten via sociala medier. Oaktat ens synpunkter på Thunbergs insatser som aktivist och hennes medieutrymme, så är det viktigt att påpeka att miljö- och klimataktivism är långt ifrån ett nytt fenomen.

Tvärtom har rörelsen gradvis ökat, särskilt under 1900-talets andra hälft, och därigenom skapat sin egen mångfacetterade historieskrivning. Intressant att nämna i det sammanhanget är att exempelvis Naturskyddsföreningen funnits i Sverige sedan 1904. Så som den idag dominerande diskursen i miljö- och klimatdebatterna handlar det om förhållandet mellan nutid och framtid, men sällan återfinns dimensionen som rör det förflutna. Om vi vill förstå klimataktivismen idag, behöver vi förstå hur dess historiska utveckling sett ut. Här har humanister spelat en nyckelroll.

Filmarkiv är något som kommit att få en stark inverkan på den svenska och internationella filmforskningen. Filmvetaren Mats Jönsson skrev i sin essä ​Liknande uppdrag med omvänd prioritering ​(2014) att en påtaglig förändring har varit att intresset för filmmediet bortom den traditionella biograffilmen och dess auteurer vuxit. Bland material som restaurerats och digitaliserats märks reklamfilm, propagandafilm, beställningsfilm och industrifilm. Dagens digitalisering har inneburit en teknologisk brytningspunkt, som i sin tur skapat potential till nya distributionsformer, till följd av internets expansion. Utmaningen bottnar emellertid i finansiering och upphovsrättsliga åtaganden.

Men processen är varken objektiv eller neutral, varken statisk eller passiv.

Filmvetaren Dagmar Brunow är inne på samma spår som Jönsson, men talar om filmarkiv snarare i termer av maktordningar. Oavsett om det är offentliga eller privata arkiv, så bidrar dessa till att konstruera ett kulturellt minne genom att dessa videor placeras i en ny medial kontext. Men processen är varken objektiv eller neutral, varken statisk eller passiv. Tvärtom lägger intendentens formella beslut grunden för en typ av historieskrivning i olika visningskontexter, som i sin tur blir en sorts performativ akt. När tidigare bevarat material placeras i denna nya kontext är det en konkret del av det förflutna som presenteras och blir därigenom ett kulturellt minne som producerats.

Det nationella filmarkivet, som är ett samarbete mellan Svenska Filminstitutet och Kungliga Biblioteket, har idag cirka 1 600 filmer av olika slag i digitaliserad form. De är utlagda på webbsidan, som är avgiftsfri för allmänheten att ta del av. Innan Sverige inledde sitt digitaliseringsarbete av äldre filmmaterial, släppte EU-kommissionen en rapport 2011 som fastslog att filmproduktioner från Europas medlemsländer som producerats sedan slutet av 1800-talet fram till millennieskiftet utgjorde en nyckelfaktor till europeisk nutidshistoria och därmed kan ses som en del av den europeiska kontinentens gemensamma kulturarv. Även om medlemsländernas filminstitut varierar i storlek och resurser så ingår de i ett och samma uppdrag: att samla, bevara, återställa och tillhandahålla åtkomst av filmer.

Om man söker “klimat” eller “hållbarhet” på det svenska filmarkivets webbplats dyker inte något klipp alls upp. Om man däremot slår på ordet “miljö” får man en handfull klipp från olika årtionden som kretsar kring ordets breda betydelse. Under den första halvan av 1900-talet visar majoriteten av filmmaterialet tillväxten av industri samt dokumentärer om den svenska naturen – producerade av såväl regissörer som kollektiv. Under andra hälften av samma århundrade blir miljöfrågorna mer politiserade av såväl regissörer som kollektiv.

Det finns en journalfilm som heter ​Veckorevy 1932-08-15​ (1932), som handlar om ett nudistsällskap ute i den svenska naturen. Det finns dokumentärer om djur: ​Fågelvår i Tåkern (Carl Fries, 1936) och ​Bara en räv​ (Stig Wesslén, 1938). Senare, under slutet av 1940-talet, finns ​Allt går igen​ (Bo Löfberg, 1948) om återvinning av metall och​ Sjuka svin och friska grisar​ (Stig Hammar, 1948) om grisars hälsoproblem. Mot slutet av 1960-talet och i början av 1970-talet sker en förändring inom diskursen. ​Filmerna Alternativ jul – alternativt samhälle​ (Jan Hällberg / Magnus Uggla / Per Olof Thisner, 1969), ​Kommunen och naturen (Eric Forsgren, 1970), ​Almarna i Kungsträdgården​ (kollektivfilm av Filmligan, 1971), ​En gasfilm​ (Berndt Klyvare och Håkan Alexandersson , 1971) och​ Fem i tolv: miljövård nu​ (Bo Wanngård, 1971) har en kritisk inställning till hotet om föroreningar i det moderna samhället.

Senare på 1970-talet politiserar partier som är representerade i riksdagen frågan om föroreningar, däribland Centerpartiets ungdomsförbund i ​Leva för att överleva​ (Bo Skoglund, Lennart Svennson och Mailis Dahlberg, 1977). En film som kritiserar tendenser med skräp och skräpmat (McDonalds) och ett växande beroende av kärnkraft. Sammantaget speglar klippen i filmarkivet en historisk utveckling från första hälften av 1900-talet där den ideologiska konflikten stod mellan urbanisering och natur för att senare handla om en större existentiell situation för mänskligheten.

Forskare inom humaniora har en angelägen roll i utvecklingen av nya teorier, metoder och historiografin om förhållandet mellan människa och natur, i denna avgörande tid vi lever och arbetar i. Arkiven kan stödja denna ambition genom att initiera ”miljö, klimat och hållbarhet” som en självständig kategori i de nationella arkiven, och kanske inleda en dialog mellan arkivet och organisationer, till exempel Svenska Naturskyddsföreningen.

En sådan kollaboration kan ge nya förklaringar, insikter och frågor som är av stor betydelse för breda forskargrupper från olika kompetensområden. Men inte bara det. Samarbetet kan ge en tydlig bild av den historiska utvecklingen för miljöengagemanget, något som kommer att stödja framstegen för att främja hållbarhet. Ett sådant initiativ väcker dock emellertid etiska frågor. En risk är att arkiveringen resulterar i både förstärkande av klimatrörelsen och samtidigt kategoriskt pekar ut individer som “goda” eller “onda” i förhållande till de värderingar som florerar idag. Med dessa motsägelser i åtanke är det viktigt för processen att inkludera metadata för videorna och kritiska reflektioner över epistemologiska utmaningar.

Det finns ingen framtid utan ett förflutet och det finns inget förflutet utan en framtid.

Det finns ingen framtid utan ett förflutet och det finns inget förflutet utan en framtid. Det förflutna och framtiden hänger samman, med närvaron som dess länk. Idag tittar vi på bevarat material med nya, aktuella perspektiv. I det avseendet blir aktivism bitvis känsligt, eftersom aktivism alltid utmanar särintressen och involveras i stridigheter mellan ideologier, resurser och lobbying. Samtidigt är det viktigt att understryka att aktivism inte är en skyddad titel, tvärtom kan vem som helst kalla sig “aktivist”. Visserligen kan miljö och klimat integreras i redan befintliga rubriceringar. Samtidigt går det att argumentera mot denna indelning och beteckna den som förminskande, eftersom klimatet och miljöförstöringen är global. Denna typ av frågor baserar sig inte på åsikter utan handlar om fakta, forskning och dokumentation om vad som i grunden handlar om mänsklighetens överlevnad.

Videomaterialet från tidig miljöaktivism kan ge allmänheten perspektiv, likt ett öppet fönster, mot en svunnen tid. Detta perspektiv indikerar dock en konstruktion av kulturellt minne som en central diskurs i den traditionella arkivforskningen. Brunow skriver att filmarkiv kan vara mer än bara en plats för upptäckt och bevarande. Det breda utbudet av videotyper (dokumentärer, intervjuer, framträdanden, diskussioner, gerillavideos, videokonst etc.) bidrar till skapandet av kulturellt minne, genom processer för sanering och rekontextualisering inom de nationella institutionerna.

Eftersom människor använt videoband av åtskilliga skäl skapar det en mångfald inom det kulturella minnet. Videobandgrupper från 1970- och 1980-talen innehåller ett brett utbud av innehåll, genrer och alternativa representationer. Genom deras försök att illustrera politiska tillfällen utifrån alternativa synvinklar ger det en bredare mångfald i dess skildringar av arbetarklassen, etniska minoriteter och hbtq-personer. Videomaterialet kan därför fungera som en alternativ källa till historien.

The post Filmarkiven är en alternativ källa till klimatkampens historia first appeared on Opulens.

KLIMATKRIS. Klimatfrågan är högaktuell, det är således också Nordiska museets utställning Arktis – medan isen smälter. Berättelsen om livet på Arktis, som drabbas hårdast av den globala uppvärmningen, kastar ljus på klimatförändringarnas konsekvenser likväl som det är en berättelse om något större: människans relation till naturen. Siri Hill har besökt utställningen.

Arktis – medan isen smälter
Nordiska museet, Stockholm
Utställningen står under hela 2020

Jag står framför ett stiliserat isberg kluvet itu, i Nordiska museets stora hall. På väggarna framför mig rör sig projektioner av isblock som rämnar. Det är mäktigt och vackert. “Är undergången vacker?” tänker jag dystopiskt när jag går in genom sprickan, omsluts av allt det blå och ljudet av ett dunkande hjärta.

The post Högaktuell utställning om Arktis first appeared on Opulens.

KLIMATET. Christian Wåhlander begrundar klimatkrisen och funderar på hur den stora katastrofen ska kunna undvikas.

Allmänhetens medvetande börjar så sakteliga väckas – om att en klimatkatastrof har slagit klorna i planeten. Många tycks tro att det är Greta Thunberg själv som kommit på hur illa allt är ställt, men insikten om växthuseffekt och klimatförändringar var inte ny ens för flera decennier sen. Det är inte sådär jättesvårt att räkna ut att ständig förbränning av organiska material som kol, petroleum och naturgas påverkar kolcykeln, vilket i sin tur påverkar atmosfärens sammansättning.

The post Sluta med sugrör av plast så blir allt bra igen first appeared on Opulens.

KATASTROF. Förhoppningsvis kan de kaliforniska bränderna kanaliseras om till något positivt, till en bärande berättelse om att solidaritet och samarbete fungerar bättre än förljugen framgångskult om vi ska skapa en hållbar framtid på vår vanvårdade planet, skriver Erik Cardelús.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Kalifornien brinner. Kanske låter det som en filmtitel, men det är bister verklighet. En verklighet som tycks ha blivit allt värre under senare tid med tusentals evakuerade.

Och visst känns det sorgligt välbekant. Hälsingland, Amazonas, Kanarieöarna, Portugal och nu Kalifornien, det mesta tyder på att vi tvingas vänja oss vid ett ökat antal bräder runt om i världen, nu och i framtiden. Om det ens är möjligt.

Höjd beredskap, ökad oro, förstörda livsmöjligheter och ett enormt lidande, allt detta hamnar på den stigande notan över klimatkrisen. En insikt som har funnits med oss länge, men som trängts och pratats bort, inte minst av våra beslutsfattare.

Nyligen tittade jag klart på succéserien The Affair. Även den utspelar i Kalifornien, bland rika, snygga och vältränade människor. Människor med välkända problem, men som bor i snygga hus, kör flashiga bilar och saknar grått hår och rynkor i ansiktet. Framgångsrika designers, skådespelare, konstnärer, författare och PR-konsulter. Alla lever de där, i Kalifornien, i den mytomspunna regionen som bildsätter våra drömmar. Den moderna privatbilismens förlovade region. I tv-seriens slutavsnitt får huvudpersonerna åka helikopter genom staden för att hämta sina barn på grund av kollapsade transportsystem och tät stickande brandrök.

Genom hela serien illustreras och kommenteras Kalifornien, som verklighet och som dröm. Platsen där man blir rik, känd och beundrad. Eller bara låtsas bli det, allt medan man serverar långa timmar på krogen, spolar rent andras privata pooler och vaktar parkeringshus.

Att det nu rapporteras om vilda bränder i just Kalifornien kan tyckas vara en tragisk paradox, en vrångbild av vår marknadsnarcissistiska antropocena tid med dess storvulna och sårbara föreställningar om att människan är allting mått och mening. För djupt tragiskt är det med all denna blandning av lidande och självförhärligande som präglar vår tid, en tid då någon enstaka superrik procent av jordens befolkning äger mer än de flesta andra, där 15 000 barn dör varje dag av sjukdomar som enkelt skulle kunna botas enligt Unicef och där Världens Mäktigaste Man inte försitter ett tillfälle att skryta och skrodera om hur storartad han är, hur storartat hans land är och storartat han styr upp världen.

Samtidigt rapporteras det allt oftare om klimatvänliga teknologier som får allt skarpare konturer och allt större bärkraft, men som samtidigt sägs vara för dyra och osäkra för att regeringar och företag ska vilja satsa på dem fullt ut.

Vi hör också om en oljelobby som under årtionden har gjort allt i sin makt för att förstöra och förhindra alla tänkbara satsningar på alternativa drivmedel och som göder allsköns tokstollar och tankesmedjor för att de ska så skepsis och split i klimatdebatten.

Men kanske det ändå finns hopp. Ett hopp som rent av kan skjuta fart från den glammigaste av platser, åtminstone om vi tror på alla de teorier som gör gällande att vi människor påverkas mer av känslobaserat berättande än av torra forskningsrapporter när vi ska gå från tanke till handling. För länge har det talats om berättelser i dagens offentlighet, att det behövs starka och engagerande berättelser som leder oss framåt, i politiken, i näringslivet och i vardagslivet. Och förhoppningsvis kan den kaliforniska katastrofen kanaliseras om till något positivt, till en bärande berättelse om att solidaritet och samarbete fungerar bättre än förljugen framgångskult om vi ska skapa en hållbar framtid på vår vanvårdade planet.

The post Trots katastrofen finns det hopp first appeared on Opulens.