MORGONMÄNNISKA. I den här veckans krönika förklarar Lars Thulin fördelarna med att vara morgonmänniska. Det handlar om vilka magiska möjligheter morgnar kan erbjuda.

Är du kvälls- eller morgonmänniska?

Är du kvälls- eller morgonmänniska? Den frågan ställs ofta i de mest skilda sammanhang. Jag är morgonmänniska. Trots att jag i mitt yrkesliv haft flera jobb som inneburit mycket sena kvällar. Men jag har sällan svårt att gå upp tidigt på morgnarna, däremot ofta svårt att sova länge. Medan mina nära och kära under dygnets tidiga timmar tycks beredda att byta en månadslön mot ännu en tid med huvudet nedborrat i kudden. Så varför gillar jag morgnar?

För det första, det är underbart att få vakna till en ny dag. För djup sömn är ett stadium mellan livet och döden. Att sömnen än en gång bryts så att vi får tillbaka fullt medvetande och ytterligare en dag, är en ynnest som inte är självklar.

Det andra är att dagen som föds är en ny sida i livet. Med nya möjligheter då gårdagen förpassas till historien. Uttrycket “låt oss sova på saken” är sällan fel. En tidig morgon är det mesta möjligt, framför oss ligger en rad beslut vi kan och måste ta. Beslut som kommer att forma dagen, ibland även resten av vår tillvaro. Men vi har ännu inte tagit dem. Fortfarande kan vi välja.

Vid sidan av det kan morgnar bjuda på magisk skönhet. Låt mig ta tre exempel.

Morgnar i skidorter

Morgnar i skidorter. Tiden när man står först i kön när liften öppnar. Då backarna erbjuder manchester-åkning. Det betyder att nedfarterna är orörda efter att pistmaskinerna kammat dem till perfekt jämnhet och lämnat ett mönster som påminner om spåren i ett manchestertyg.  Inga isfläckar som gör att färden kommer gå för fort och okontrollerat, inga snövallar som gör att färden kan gå för långsamt, stoppas upp och därmed blir osäker. Att som första åkare får uppleva detta, det är… magi.

Morgnar i storstäder

Morgnarna i exotiska storstäder. I sådana ger jag mig ibland ut tidigt. Tiden då staden sträcker på sig efter natten och tar sats för en ny stressig dag full av trängsel och utmaningar. Men innan dess sprids förförande dofter från bageriernas ventilationer, ägarna till kaféer spolar trottoarerna utanför sina serveringar, sopbilar slamrar genom gatorna och städar bort gårdagen.

Nyligen var jag i Palermo på Sicilien och upplevde detta tydligt. Männen på kaféerna kanske var samma som under gårdagens sena timmar. Men tonen dem emellan var annorlunda. De högljudda, ofta konfrontativa diskussionerna var borta. Samtalen nu lågmälda, eftertänksamma. Flera sekunders tystnad var helt okej. På bänkar satt byggjobbare och väntade på någon skulle plocka upp dem för jobb på avlägsna platser. Luften – normalt tung av avgaser – fylldes med bröd- och kaffedoft, blandat med den från fiskbilen där smältvattnet från dess is förde med sig doft av Medelhavet.

Morgnar med bad

Morgnar med bad. Kroppen väcks på ett speciellt sätt när den möter vatten. Endorfinkicken efteråt både lugnar och skänker liv. Framför allt höjer den längtan efter nybryggt kaffe, en annan av morgonens stora välsignelser.

Ett intresse för resor och möjlighet att göra dem, har gjort att jag fått sådana bad i de flesta av världshaven. Flera på magnifika stränder på turisternas topp-tio-listor. Men det bästa upplevde jag för knappt femtio år sedan i min hemstad Stockholm.

Ett morgondopp i Riddarfjärden

Jag cyklade hemåt efter ett arbetspass på ett diskotek. Det var i juli och klockan hade just passerat tre. Färden gick över Västerbron. I öster kämpade sig solen upp över Gamla stan, i väster tycktes Reimersholme och Essingeöarna vänta på att väckas av den. Göteborgare och Malmöbor får ursäkta, men huvudstadens alla vackra hus, grönytor, stora vattenspeglar och magnifika broar en sommarmorgon är något alldeles extra.

Jag beslöt att inte åka hem utan svängde ner mot klippbadet på Långholmen. Inte en människa syntes på ön. Enda övriga levande var måsar som skränande lyfte från strandkanten, kanske förbannade för att jag störde deras morgon.

Riddarfjärden verkade inte bestå av vatten utan av ett tunt lager silver med Stadshuset i fonden. Att få bryta den ytan med simtag var trolskt. Mälarens mjuka vatten omslöt min nakenhet och jag erfor en känsla av både ensamhet och gemenskap. Å ena sidan kände jag mig allena i världen, eftersom tydligen alla andra sov. Å andra sidan en samhörighet, för jag låg mitt i en stad med den miljon invånare som formar denna helhet. Jag var mitt i det som både förbinder och delar Stockholm.

Blev ett med staden

Att säga att jag blev ett med staden är ingen lögn. Till sist bet ändå vattnets kyla, sommaren var inte en av seklets varmaste. Jag gick upp, torkade mig med min t-shirt och knäppte jackan över min fuktiga överkropp. Cykeln tog mig hem via öns slumrande koloniområden, övergivna fängelse, tomma utomhusteater och småbåtshamnar.

När jag klev ur hissen i mitt hus vid Hornstull mötte jag tidningsbudet och tog den färska tidningen ur hennes hand. Vi muttrade god morgon och jag gick in till mig. Normalt kastar jag mig över nyheter, men lät nu bli. Magin skulle inte störas av världens brus och larm, förmedlat via trycksvärta. Jag satte fönstret på glänt för att höra fåglarna som sedan länge hälsat dagen.

Därefter kröp jag ner mellan lakanen. Kroppen luktade lite insjö. Och somnade tryggt som ett barn. Ni kvällsmänniskor, se till att få uppleva en liknande morgon åtminstone någon gång i livet.

The post Morgnar med magiska möjligheter first appeared on Opulens.

MATFANATIKER. Italiensk mat. Vad är alltså grejen? Är det bara jag och Expressens kulturchef Victor Malm som inte fattat? Deg, tomat, ost och kött som luktar som ett halvt hockeyomklädningsrum. Därutöver denna besatthet av att all mat ska ha ett så fint specifikt namn som möjligt. Lägg därtill att minsann bara gammelmormor vid de saltpiskade stränderna på Sicilien har det rätta receptet?

Är det den smygande insikten att Italien i övriga avseenden faktiskt inte bidragit med särskilt mycket i modern tid. Nämn snabbt och spontant en italiensk rockgrupp, författare, arkitekt, naturvetenskapsman eller politisk teoretiker som kan sägas ha berikat omvärlden på ett särskilt värdefullt vis. Nej, just det. Där ser ni!

Nå, för att detta nu inte ska bli på nivån ”den sura tidningsgubbens insändare i Glesbygdens Allehanda” så är det värt att fundera över det faktum att länder som överdrivet stolt vevar sina traditioner och gång på gång på gång bullrar om hur stora och viktiga de är också utgör grogrunden för bitter revanschistisk högerreaktion. Vi ser det i Polen, Ungern och Tjeckien. Fastklamrandet vid det essentiella är ett tecken på att inte bottna. Likaså den nationella lättkränktheten. Ur den synvinkeln kan faktiskt besattheten av gammelmormors tomatsås ses ur en intressant psykologisk vinkel. Och nu har vi ju dessutom en politiker i Rom som ser ”Sagan om ringen” som vägledande sanningsförmedlare.

JESPER NORDSTRÖM

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Gammelmormors tomatsås och essentialismen first appeared on Opulens.

TRUE CRIME. Elisabeth Brännström har läst ”De levandes stad” av Nicola Lagioia. I boken söks svar beträffande ett bestialiskt mordfall som skakade Italien. Hon konstaterar att det är en läsvärd bok för alla som gillar true crime.  

De levandes stad av Nicola Lagioia
Översättare: Pär Svensson.
Albert Bonniers Förlag

I mars 2016 torterades 23-årige Luca Varani till döds i en lägenhet i Roms utkanter. Luca, en manlig prostituerad från en av Roms fattigare förorter, hade lockats till lägenheten med löftet om stora pengar för en natts sex med två personer. Dessa två skulle komma att först droga honom för att sedan helt gå bärsärk och döda honom med hjälp av diverse tillhyggen: bland annat en hammare och en skarpslipad kniv.

Man fick snabbt tag i gärningsmännen Manuel Foffo och Marco Prato, båda var i 30-årsåldern och kom från lite finare bakgrunder; Manuels far var restaurangägare, Marcos var en känd kulturprofil och Marco var själv en uppskattad eventarragör inom Roms gay-community.   

Brottet, ett av de mest bestialiska i Italiens samtidshistoria, väckte otroligt stor uppmärksamhet hos media och hos den italienska allmänheten, delvis för att man ansåg att gärningsmännen saknade vad man ansåg vara ett vanligt motiv.  

Ingen av dem hade behövt pengar, inget gräl hade föregått mordet på Luca som av sina vänner beskrevs som en omtyckt, lugn och snäll kille.

Kokain- och vodkarus

Det enda som verkar ha triggat brottet var att Manuel och Marco varit påverkade av stora mängder kokain och litervis med vodka som de klämt i sig under flera dagar under en orgie på tu man hand i Manuels lägenhet. Detta innan de bestämde sig för att bjuda in en tredje sexpartner att våldföra sig på och eventuellt slå ihjäl.

Både medierna och allmänheten reagerade kraftigt på det faktum att två killar som av sina omfattande vänkretsar och familjer mest beskrevs som ”högst normala” och till och med ”helylle”, kunde utföra ett så pass vidrigt överfall på en helt oskydlig, försvarslös människa. Detta och deras påstådda homosexuella relation debatterades hej vilt i tidningar, tv-soffor och sociala medier där man vände på varje sten för att möjliggöra en förståelse av vad som låg bakom brottet.

Utforskandet av mordfallet

En av dem som fascinerades av mordet på Luca Varani och av de två ”högst normala” gärningsmännens förvandling till blodtörstiga monster var författaren och journalisten Nicola Lagioia.

Han beslöt sig för att utforska fallet och ta reda på vad som hänt natten då Luca mördades och samtidigt söka efter det som kunde ligga dolt i Manuels och Marcos psyken.

Särskilt intresserad var han av den påverkan de unga männens familjer, vänner och övriga omgivning kunde ha haft på det som skett mellan dem och deras offer.

Nicola Lagioias personliga intresse låg i att han som ung hade varit på väg att dras in i dåligheter, som han dock ganska snabbt dragit sig ur, och han ville nu gräva djupare i vad som hände med de människor som drogs allt längre och längre ned i en spiral av drog- och spritmissbruk och alltmer hänsynslöst sex.

Se mordfallet ur alla vinklar

För att lyckas se på fallet ur alla vinklar förstod Lagioia att han även var tvungen att ta sig en titt på Rom, den illa skötta stad där mordet utfördes, och en del av hans roman om mordet på Luca Varani består av kraftfulla bilder av den eviga staden som framställs som en plats i nästan totalt förfall.

Ingenting fungerar som det ska eller som det en gång gjorde. Borgmästaren har avgått, så det finns ingen att klaga hos när falska biljetter säljs till lättlurade turister. Det blir ofta tvärstopp i stadstrafiken och till råga på allt svämmas gator, torg och turistattraktioner över av råttor som stoppar i sig det avskräde människorna lämnat efter sig, och av måsar som kalasar på de råttkadaver som kantar trottoarerna och flyter runt i de berömda fontänerna.

Det är i den här smutsiga, bullriga men på sitt eget, unika sätt ändå livskraftiga stadsmiljön som Nicola Lagioia söker efter svaret på frågan vad som gått fel med de två gärningsmännens liv.

Roms skuggsida

Han söker sig ner så långt han anser att han kan komma bland prostituerade och langare och andra som lever på Roms skuggsida, men svaret på frågan uppenbarar sig inte i sin helhet. En del av svaret kryper fram i intervjuer med Manuels, Marcos och Lucas föräldrar och vänner; dålig självkänsla dyker upp som en potentiell orsak till ett drog- och alkoholintag som gått överstyr. Likaså framkommer föräldrarnas oförmåga att se sina söner som de människor de är med fel och brister.

Alla tre har föräldrar som envisas med att se dem som änglar, utan några som helt skuggsidor i själen, och sönerna har ofta lämnats ensamma med sina försök att handskas med och bearbeta sina dåliga sidor och självdestruktiva tankar.

Ett gediget arbete 

Nicola Lagioia har utfört ett gediget arbete. Han har alltså intervjuat de unga männens närstående och myndighetspersoner med bindning till fallet, tagit del av förhörs-protokoll och korresponderat med speciellt en av gärningsmännen. Han har läst de meddelanden som Manuel och Marco skickade till varandra på Whatsapp dagarna före mordet och han har även försökt borra sig ner i Roms våldsamma, korrumperade undre värld.

En bok för alla som gillar true crime

Allt detta för läsaren närmare de unga männen och väcker en förståelse för det  utanförskap de känner av inom den sociala miljö där de befinner sig. Men svaret på frågan om vad som triggat dem den natten i Manuels lägenhet förblir i stort sett obesvarad.

Lagioias resonemang bygger mest på spekulationer och ibland känns det som om han avbryter en spekulation lite väl snabbt och istället kastar sig över en ny. Bokens uppbyggnad känns också ibland något för spretig, men i det stora hela är det här en spännande dokumentärroman där författaren lämnar utrymme för läsarens egna reflektioner. En läsvärd bok för alla som gillar true crime.   

The post Läsvärd bok av Nicola Lagioia om du gillar true crime first appeared on Opulens.

BERÄTTARKONST. ”Som läsare dras man direkt in i hennes fabulösa historia,” skriver Carolina Thelin som läst Anna Westphalens debutroman ”Diana, döden och jag”.

Diana, döden och jag av Anna Westphalen
Natur & Kultur

Anna Westphalens debutroman Diana, döden och jag gav mig genast Lina Wolff och Klas Östergren-vibbar. Gemensamma nämnare är de till synes rätt alldagliga romankaraktärernas bekantskap med mer excentriska dito samt att de hamnar i situationer som både är komiska och farliga. Att deras inrutade liv skakas om och normaliteter ifrågasätts. Den drastiska humorn. Det är också det där övernaturliga eller bisarra som tränger in i verkligheten – fantastiken.

Wolff är i sitt författarskap influerad av spansk och latinamerikansk litteratur där den andliga dimensionen är en viktig ingrediens. Köttets tid, som mestadels utspelar sig i Madrid, är ett exempel på detta. Hennes senaste roman Djävulsgreppet utspelar sig däremot i Italien, framför allt i Florens, och är en otäck historia om sexuellt begär och mäns våld mot kvinnor. 

Westphalens roman utspelar sig även den i Italien och Florens men här är det främst Venedigs gränder och palats som får agera epicentrum. Sexuellt begär är en viktig beståndsdel men det är det andliga, eller kanske snarare det psykologiska temat, inbakat i fantastik och tragikomik som definierar hennes berättelse. Om du läst Steglitsan av Donna Tartt så kommer du att känna igen dig i Diana, döden och jag. För här handlar det också om stulen konst och berövat liv.

Westphalen har tidigare kommit ut med novellsamlingen Perfekt packad skit nominerades till Borås Tidnings ansedda debutantpris. Det är en stark debut och det får man verkligen också kalla hennes första roman, både vad gäller stil och innehåll. Hon lyckas förmedla situationer och känslor genom det rika bildspråket och de finurliga formuleringarna.

Som läsare dras man direkt in i hennes fabulösa historia. Diana, döden och jag är uppfriskande fri från autofiktion vilket inte hindrar att man känner igen sig i berättarjagets erfarenheter och tillkortakommanden. Den enda egentliga invändning jag har kring Westphalens romandebut är att hon stundvis repriserar sig. Jag stör mig på ett par upprepningar av samma högtravande uttryck med bara några sidors mellanrum. Något en korrekturläsare borde ha varit observant på.

Berättaren i Diana, döden och jag överlevde som 26-åring mirakulöst nog en obotlig cancer efter att varit försöksperson i ett medicinskt experiment. Sedan dess har livet inte varit riktigt värt att leva eftersom hon hade förlikat sig med döden.

Hennes dagar är inrutade och där finns ingen plats för vare sig förändring eller nära relationer. Men sedan Diana Klemens tog kontakt och tvingade till sig umgänge vändes berättarens liv upp och ner. Dianas öde är än mer osannolikt. Det visar sig att hon också var sjuk och deltog i samma experiment som 18-åring och hamnade därefter i koma i 23 år. När berättaren och Diana möts har hon nyligen vaknat upp och har, till skillnad från berättaren, en omättlig livshunger. Hon är en fnissande skolflicka i en 41-årings kropp som får berättarens sarkastiska 49-åriga jag helt ur balans: 

”Jag var inte van vid att vara en av två i ett samspel. Diana bara förutsatte att jag skulle begripa vad hon pratade om. Och så var det. Det var nästan outhärdligt intimt, glittrande och skrämmande. Jag visste inte vad som var mest förvånande, att en sådan närhet överhuvudtaget kunde uppstå mellan mig och en annan människa, eller att det kunde ske med Diana”.

Diana får med sig det mycket ovilliga berättarjaget på en resa genom Europa. Dianas mål är att lämna tillbaka konst som nazisterna stal från några judiska familjer och som därefter såldes till Dianas släktingar. Ända sedan kriget har de förvarats i ett bankfack i Genève. . Dianas uppdrag går inte enligt planerna men spelar det egentligen någon roll? De två protagonisterna genomgår en utvecklingsresa, var och en på sitt eget vis och är det ändå inte det som gör mödan värd?

The post En fabulös historia, fri från autofiktion first appeared on Opulens.

SKANDINAVIEN. “Skandinaviska föreningen i Rom är en symbol för nordiskt samarbete och samexistens,” skriver Frederick Whitling. Men nu är dess existens hotad.

Kanske är 163 år  inte en så lång tidsperiod att komma dragande med i en stad som Rom. Men allt är relativt, även i den så kallade eviga staden. Just 163 år är den aktningsvärda ålder som Skandinaviska föreningen i Rom kan stoltsera med i sommar. Som jämförande exempel är det svenska institutet i samma stad – det första nordiska institutet i sitt slag – snart 100 år gammalt.

Den skandinaviska föreningen i den italienska huvudstaden grundades 1860 och är den äldsta och enda verksamma skandinavisk-nordiska föreningen någonstans. Sedan 1975 har verksamheten stöd av Nordiska ministerrådet och heter Skandinaviska föreningens konstnärshus i Rom (Circolo scandinavo). Efter snart femtio år drar nu Nordiska ministerrådet in den årliga finansieringen av föreningen från och med nästa år. Bidraget därifrån är avgörande för föreningens existens, men kan ses som växelpengar från både nationella och nordiska perspektiv. Om inte beslutet återtas eller någon annan lösning kan hittas upphör alltså den enda skandinaviska föreningen i sitt slag att finnas.

Den begränsade summa som behövs för att driva den skandinaviska föreningen vidare ska i stället omfördelas till ministerrådets främjande av miljö och klimat. Klimathotet är högst akut och alla insatser på det området är verkligen nog så viktiga, däremot är detmissriktat och olyckligt att ställa detta mot kultur och utbildning. Budgetposterna bör vara separata. Det rimmar dessutom illa med visionen om att göra Norden till den mest integrerade och hållbara regionen i världen år 2030. Kultur och forskning kan kanske snarare ses som en del av ett större miljötänkande. Den skandinaviska föreningen är dessutom unik i sitt slag som just en plats för bärkraftig nordisk integrering och samarbete.

Även om ålder kanske inte är allt, är den skandinaviska föreningen unik även i det avseendet. Den är äldre än Rom som Italiens huvudstad; till och med äldre än själva Italien (nationsbildningen skedde 1861). Skandinaviska föreningen bildades i vad som då fortfarande var den gamla påvestaten. Den är ett arv från det driv till skandinaviskt och nordiskt samarbete som kom till uttryck i skandinavismen, en stark rörelse under större delen av 1800-talet.

Idéer om en politisk skandinavisk union var ett tankegods med rötter i Kalmarunionen. Skandinavismen tog fart på 1830- och 1840-talen i Danmark, kopplad till konflikten om hertigdömena Slesvig och Holstein, som Danmark förlorade 1864, och i Sverige-Norge. De skandinaviska politiska unionsidéerna avtog efter det fransk-preussiska kriget 1871, men skandinavismen levde kvar som kulturell företeelse och som en transnationell gemenskapsidé. Den fick ny fart genom den så kallade nyskandinavismen runt förra sekelskiftet och aktualiserades i samband med upplösningen av den svensk-norska unionen (1905).

Föreningen i Rom hade god kontakt med andra liknande skandinaviska föreningar utomlands – dess medlemmar, som kallades ”landsmän”, blev ofta korresponderande medlemmar även i andra liknande föreningar som sedan änge har upphört – till exempel i Hamburg, Leipzig och Paris. Stommen är dess bibliotek och boksamlingar; föreningen bildades när dessa slogs samman. Den danska boksamlingen i Rom var först på plan (1833) och de svenska och norska kom till på 1850-talet.

Föreningens existens har sällan varit självklar, och hot om nedläggning genom bristande finansiering har följt den genom dess historia.

Boksamlingarna började bildas några år efter tillkomsten av en internationell sammanslutning för arkeologiska rön i påvestaden, ”det arkeologiska korrespondensinstitutet” (1829) som med tiden nationaliserades och blev dagens tyska institut. Skandinaviska föreningens bibliotek utökas inte längre aktivt men är i sig ett fullständigt unikt nordiskt monument. Genom åren har många författare lämnat något verk i föreningens hägn, gärna med en liten dedikation. Föreningens arkiv är också en rik källa för framtida forskning.

Föreningen överlevde stormarna efter unionsupplösningen och första världskriget, i en tid av tilltagande nationella organisationer (till exempel Svenska institutet i Rom, grundat 1925). Den var ett undantag och ett levande minne av 1800-talets skandinavism. Den skandinaviska föreningen skildrades 1930 som ”[den absolut enda] sammanslutningen av nordiska män och kvinnor” någonstans i världen. Den firade sitt 100-årsjubileum 1960 i närvaro av bland annat kung Gustaf VI Adolf.

Institutioner och sammanslutningar består av individuella beståndsdelar, här de gäster och de eldsjälar som har drivit dem genom åren. En viktig sådan person var Johan Bravo, dansk och sedermera svensk-norsk konsul i Rom, som inhyste den danska och norska boksamlingen i sitt hem under ganska lång tid innan skandinaviska föreningen kom till 1860. Bravo var med i dess första styrelse tillsammans med två skulptörer och en arkitekt. Då som nu skedde samarbetet i föreningen inte bara över de nordiska nationsgränserna men även mellan olika konstnärliga och litterära fält.

Föreningen är fortfarande avsedd för konstnärliga utövare och forskare. Sedan 1960-talet har dess inriktning primärt varit ett konstnärsresidens. Som nämnt omvandlades tidigare statligt stöd till finansiering från Nordiska ministerrådet 1975. Diskussioner om att stödet skulle upphöra verkar förvisso ha förts tidigare, och höga hyreskostnader har varit en återkommande ekonomisk utmaning. Det finns visserligen ingen god tidpunkt att lägga ner en unik och för många kulturutövare viktig verksamhet, men tillfället just nu är sällsynt uselt, i tidevarv av bland annat ansträngda nordiska relationer och militär upprustning.

Föreningens existens har sällan varit självklar, och hot om nedläggning genom bristande finansiering har följt den genom dess historia. Enligt stadgarna ska de nationella boksamlingarna – sedan mer än 150 år fysiskt sammanflätade i föreningens bokhyllor – återbördas till respektive land om föreningen någon gång skulle upplösas. Få saker skulle vara symboliskt sorgligare för samarbete i Norden.

Det ligger nära till hands att associera till satsningar för att upprätthålla kulturlivet i trängda tider och till andemeningen i ett ickecitat som (felaktigt) tillskrivs Winston Churchill som svar på tal om att dra ner på konst- och kulturlivet för att i stället satsa på upprustning: ”Vad strider vi då för?” Varför måste en unik plats för nordiskt samarbete stryka på foten med en marginellt utökad miljö och klimatbudget som ursäkt?

Skandinaviska föreningen i Rom är en symbol för nordiskt samarbete och samexistens. Efter andra världskriget menade arkeologen och antikvetaren Axel Boëthius att den skandinaviska föreningen representerar ”något av verkligt dyrbar tradition”, var i staden den än installerar sig. Om den – som nyligen – flyttar till nya lokaler så flyttas samtidigt föremål från skulptören Thorvaldsens tid tillsammans med biblioteket, arkivet och konstföremål som har prytt dess lokaler i generationer, till exempel bokskåp med porträtt av nordiska författare på dörrarna utförda den danske målaren Carl Bloch.

Historien till trots är skandinaviska föreningen långt ifrån någon dammig minnesplats eller konstnärernas kyrkogård. Den för dialogen vidare med staden Rom och konst- och kulturlandet Italien, och är en unik mötes- och arbetsplats för konstnärliga utövare, författare och forskare över de nordiska nationsgränserna. Ja, må den leva!

The post Internationellt kultursamarbete hotas av nedläggning first appeared on Opulens.

KRIMINALSERIE. Filip Hallbäck “hoppas innerligt att Lagen enligt Lidia Poët bidrar till ett förnyat intresse hos allmänheten för denna person. ” 

Lagen enligt Lidia Poët
Betyg:

Genre: Kriminalserie
Regissör: Matteo Rovere and Letizia Lamartire
Medverkande: Eduardo Scarpetta, Matilda De Angelis, Pier Luigi Pasino, m fl.

Italiens allra första kvinnliga advokat hette Lidia Poët (1855–1949). 1881 tog hon en examen i juridik vid universitetet i Turin, varpå följande två åren därefter deltog hon i “kriminalteknisk praxis” och fick assistera vid tribunalens sammanträden. Hon genomgick den teoretiska och praktiska examinationen i Turin och godkändes med 45 ja-röster mot 50 nej-röster. Den nionde augusti 1883 blev hon medlem i advokatsamfundet (Albo degli Avvocati). Men strax därpå överklagade riksåklagaren hennes medlemskap till Turins hovrätt. Justitieministern instämde och hävdade att kvinnor enligt lag och ordning inte fick tillträda ämbetet som advokat. Poët uteslöts därför ur advokatsamfundet, vilket utmynnade i en jämställdhetsdebatt kring kvinnors rätt till yrkesutövning.

Den här serien är en hyllning till Lidia Poët i form av en deckarserie där titelpersonen löser olika mordfall. Poët ställs inför ett stort hinder i form av det italienska rättsväsendets höga herrar som ständigt motarbetar henne utifrån den patriarkala förevändningen att kvinnor inte bör bli jurister.

Den här tv-serien framstår som klart påverkad av den brittiska deckartraditionen och dess feministiska inramning ligger rätt i tiden, såtillvida att det skulle kunna tolkas som ett eko av #metoo-vågen från 2017. Den eleganta renässansdoftande estetiken hos den kultiverade borgerlighet, som Lidia Poët ingick i, är en fröjd för ögonen. Skådespeleriet överlag däremot är alltför träigt och framställningen av Lidia Poët är emellertid litet väl kliniskt ren. 

Desto bättre är det så att mordmysterierna i varje avsnitt är välskrivna och spännande. Manusförfattarna strävar inte efter att ge en historiskt korrekt återgivning, utan med hjälp av fiktionalisering och mytologisering har man tecknat ett glamouröst porträtt av en pionjär i ett konservativt land som Italien. 

Egentligen hade jag velat ge serien en trea i betyg, främst på grund av att skådespeleriet kunde ha varit litet mer uttrycksfullt. Men: eftersom serien är baserad på en verklig person och att man har gjort ett så kreativt upplägg av dennes livshistoria slår jag till med en fyra i betyg. Jag hoppas innerligt att Lagen enligt Lidia Poët bidrar till ett förnyat intresse hos allmänheten för denna person. 

Lagen enligt Lidia Poët
Betyg:

Genre: Kriminalserie
Regissör: Matteo Rovere and Letizia Lamartire
Medverkande: Eduardo Scarpetta, Matilda De Angelis, Pier Luigi Pasino, m fl.

The post Kreativt porträtt av en pionjär first appeared on Opulens.

ROMARRIKET. 1 944 år efter att Pompeji dränktes i lava och aska ska artificiell intelligens hjälpa en robotarm pussla ihop stadens mosaikrester, rapporterar tidningen Haaretz. 

Genombrotten inom artificiell intelligens kan inte bara hjälpa skolbarn med uppsatsskrivning, tekniken kan också lägga ett tusenårigt pussel. I ett EU-finansierat projekt ska arkeologer med hjälp av skanning och AI-dator laga förstörda konstföremål från Pompeji. Bitarna skannas tredimensionellt och de matchas digitalt för att bilda kompletta lerkrukor, fresker och mosaiker, rapporterar israeliska tidningen Haaretz. 

Staden Pompeji, nära nuvarande Neapel, sprutades ner av lava från vulkanen Vesuvius utbrott år 79 e.Kr. något som ledde till förödelse och ond bråd död för människorna. Trots att stadens konstföremål skadades och krossades när marken skälvde har dess ytskikt bevarats väl då de täckts i en hinna av vulkanaska. De arkeologer som samlat 15 000 bitar konst har dock haft svårigheter att pussla ihop dem, på grund av den mänskliga hjärnkapacitetens begränsning. Nu låter de AI-teknik göra jobbet. 

När datorn kommit fram till ett resultat ska en robotarm programmeras att sätta ihop bitarna för att återställa föremålen. Projektets mål är att bättre förstå den romerska kulturen. 

The post AI kan lösa Pompejis arkeologiska pussel first appeared on Opulens.

HISTORIEN RIMMAR. “Giorgia Meloni dementerar att hennes parti alls skulle vara fascistiskt på samma sätt som hennes svenska motsvarighet med eftertryck tillbakavisar anklagelser om nazism”, skriver Frederick Whitling. Denna vecka högtidlighåller italienska fascister hundraårsminnet av Mussolinis “Marsch mot Rom”, samtidigt som nyfascisten Giorgia Meloni installerar sig som landets nya premiärminister.

I den italienska kortfilmen ”La retromarcia su Roma” (Gedi Visual, 2022) tar en påhittad högt uppsatt fiktiv fascist sig runt i full mundering i dagens Rom för att försöka få tag i folk som skulle vilja delta i den mytomspunna ”marschen mot Rom”, Benito Mussolinis maktövertagande i oktober 1922. I väntan på retro-marschen – ordet ”retromarcia”, backväxel, är betecknande – sitter maskeradfascisten bland annat ensam vid en hållplats och upprepar en myt om att fascistregimens tåg gick enligt tidtabell: ”När vi har honom kommer spårvagnen alltid att komma i tid”, innan han ger upp och ställer sig vid vägen för att lifta.

”Han”, med stort H, är förstås Mussolini. Fascistregimen i Italien föll 1943. Diktatorn själv likviderades 1945. I en karikatyrteckning av den tyske tecknaren Stephan Rürup omges en ensam figur av nynazister. Figuren konstaterar kort och gott att ”Hitler är död. Det är meningslöst att hedra honom”. I Mussolinis Italien kallades samma högerarmshälsning för saluto romano, ”romersk hönnör”. Det vore lika lönlöst att hylla den italienske diktatorn. Ändå har just detta skett i vissa grupper sedan Mussolinis död i april 1945, två dagar innan Hitler gjorde slut på sig själv i bunkern i Berlin. Nyfascister vallfärdar till Mussolinis grav i staden Predappio.

Partiet Movimento Sociale Italiano (MSI) bildades 1946 och var det enda högerextrema parti som tilläts ställa upp i demokratiska val i den nya republiken Italien. Partiets senare hederspresident Juno Valerio Borghese, kallad ”den svarte prinsen”, bildade den nationella fronten 1968 och stod bakom ett misslyckat statskuppsförsök 1970. Till skillnad från till exempel de samtida militärjuntorna i Grekland och Portugal är detta i dag mer eller mindre bortglömt.

MSI:s logga, en eldsflamma i de italienska trikolorfärgerna, syftade till en fortsättning av Mussolinis politiska projekt. Samma symbol finns med i partiloggan för dagens efterföljare, det postfascistiska Fratelli d’Italia, ”Italiens bröder”, grundat 2012, uppkallat efter den första strofen i den italienska nationalsången. Symboliken lever kvar. Hundraårsminnet av maktövertagandet och ”marschen mot Rom” i oktober ger inramningen en historisk tyngd och Melonis regering tar vid nästan på dagen för hundraårsminnet (28 oktober).

Sverige har länge betraktats som en välfärdsförebild i övriga Europa, kopplad till den svenska neutraliteten som nu är på väg att överges i samband med (det icke-demokratiskt förankrade) NATO-inträdet. Men rollen som föregångare har även baksidor. I Sverige utgör för första gången sedan andra världskrigets slut ett postnazistiskt parti del av ett europeiskt regeringsunderlag – regering och inte ”regim”, som det har låtit på sistone på sina håll. Två veckor efter riksdagsvalet gick ”broderpartiet” Fratelli d’Italia fram starkt i valet i Italien. Det svenska valresultatet kan nog tänkas ha inspirerat och legitimerat liknande politiska strömningar i andra länder.

Extremhögerns framgångar sker i stor utsträckning på bekostnad av vänstern, med rösttapp i både Italien och Sverige från Partito democratico och Socialdemokraterna. Ett tilltagande inåtvänt och främlingsfientligt samhällsklimat verkar generera fler missnöjesröstare även bland socialdemokraternas kärnväljare, i Italien liksom i Sverige och på många andra håll i Europa. En kanske mer abstrakt öppenhet vänds till inåtvänd upplevd trygghet.

En häxbrygd av nationalistisk nostalgi, ”minnen” på temat det-var-bättre-förr, medveten vi-och-dem-polarisering och blandade TAN-värden – traditionell, auktoritär, nationalistisk på ”GAL-TAN”-skalan – är en farlig fackla. Samhällsdebatten riskerar att bli alltmer inåtvänd och främlingsfientlig. I Italien yttrar sig detta bland annat i kristna (katolska) värderingar, tradition, familj, kyrka och nationen. 

Dagar innan hundraårsminnet av Mussolinis mytomspunna ”marsch mot Rom” i slutet av oktober 1922 har Giorgia Meloni, ledare för ett parti med fascistiska rötter blivit premiärminister i Italien, landets första kvinnliga sådan. Med nästan spöklik historisk samordning ekar fascismen i det land där högerextrema totalitära krafter och fascismen i sig föddes och göddes på 1920-talet.

I Italien har diktatorns efternamn inte bara överlevt men figurerat i strålkastarljuset. Mussolinis gravplats i Predappio, platsen där han föddes, är en vallfartsort. Hans barnbarn Alessandra har länge varit politiker. Alessandra Mussolinis son Romano, med dubbelt efternamn, spelar fotboll i Serie A för S.S. Lazio, en klubb med vissa uttalat nyfascistiska anhängare. Alessandras moster är för övrigt skådespelaren och filmstjärnan Sophia Loren som ordnade filmroller till systerdottern på 1970- och 1980-talen.

Giorgia Meloni dementerar att hennes parti alls skulle vara fascistiskt på samma sätt som hennes svenska motsvarighet.

”Historien upprepar sig inte men den rimmar.” Citatet tillskrivs författaren Mark Twain. Några generationer efter fascismens födelse och fall känns dess innebörd tyvärr särskilt relevant. Den fortsatta användningen av fascistiska symboler som trikolorflamman i partiloggan för Fratelli d’Italia är kanske symbolisk men knappast betydelselös kosmetika. Varningsklockorna ringer, i Sverige och på flera håll. I Italien vävs fascistiska och nationalistiska symboler som eldsflamman i de italienska färgerna samman med katolicismen i en inte särskilt helig allians. Familjen sätts först – kanske något ironiskt före staten – med kyrkan som en sammanhållande faktor.

Romfördraget som låg till grunden för vad som skulle bli EU skrevs under 1957 på Capitolium, den italienska huvudstadens hjärtpunkt. Dagstidningen La Repubblica har påpekat att en tvetydig attityd både till EU och till Ryssland riskerar att Italien skulle kunna bli en sorts trojansk häst för Ryssland i försök att bryta ner det europeiska samarbetet. Giorgia Meloni dementerar att hennes parti alls skulle vara fascistiskt på samma sätt som hennes svenska motsvarighet med eftertryck tillbakavisar anklagelser om nazism.

Den italienske författaren och journalisten Roberto Saviano som har levt avskilt med polisskydd i mer än femton år efter sin granskning av organiserad brottslighet har nyligen påpekat att partier med en nyfascistisk och liknande bakgrund medvetet vill skapa en ”mjuk” framtoning och ihärdigt intygar sitt motstånd mot antisemitism, rasism, fascism och nazism. Andemeningen är att ju mer man basunerar ut detta desto mer har man att dölja om sina avsikter för framtiden.

Larmsignalerna ringer nu på flera håll. Fascismen i Italien föll men dess vålnad lever kvar. Det sinistra hundraårsminnet av Mussolinis maktövertagande torde vara ett utmärkt tillfälle att låta det vara slutrimmat för fascistfantomen. För att parafrasera Roberto Saviano kommer auktoritära politiska experiment från den italienska verkstaden förhoppningsvis inte att sprida ytterligare ringar på vattnet som en utsiktslös vägvisare för Europa.

The post En fascistfantom går runt i Europa first appeared on Opulens.

PARLAMENT. Efter det italienska valet i söndags kommer Giorgia Meloni med största sannolikhet bli landets första kvinnliga premiärminister. För hennes högerextrema parti FDI är det inte bara Mussolinis fascistiska idéer som inspirerar utan också Tolkiens sagovärld.

För fascisterna i det italienska regeringspartiet FDI Fratelli d’Italia (Italiens bröder) är Benito Mussolini alltjämt en eggande förebild. Ett vittnesbörd om det är partiets logga, en eldsflamma i den italienska flaggans färger. Denna logga föreställer den tänkta eld som i en framtid ska sända ut sina flammande ljusstrålar från den dyrkade diktatorns grav.

Mussolini styrde Italien 1922-1943, men han var också en skicklig skribent med en stor produktion av artiklar och böcker. Likväl är det en annan författare som hans sentida efterföljare allra helst läser. Hans namn är J R R Tolkien, och han har gått till eftervärlden som skaparen av romanserien Sagan om Ringen.

Att de italienska fascisterna älskar Tolkien är inte helt överraskande. Sagan om Ringen kan läsas som en parallell till den rasistiska världsbild som de tyska nazisterna övertog från 1800-talets europeiska imperialister, och som från det nazistiska Tyskland spred sig till Italien.

Läst på det sättet blir Sagan om ringen en utopi med främlingsfientliga förtecken. Tolkiens Midgård kan därmed tolkas som en värld, där det främmande ska bekämpas och utrotas. För nazisterna utgjordes ju det främmande av judar, homosexuella och zigenare; hos Tolkien var det först och främst orcherna. När dessa främmande varelser väl förintats ska det perfekta samhället kunna byggas upp.

Sådana idéer fick från och med 1960-talet ett starkt genomslag hos de italienska fascisterna. Många av dem såg därför Sagan om ringen som en helig text. Detta har också lett till att man sedan 1977 organiserar festivaler, där de deltagande fascisterna klär ut sig till olika figurer från Tolkiens värld, till exempel hobbitar.

Så var det också med ledaren för fascistpartiet Fratelli d’Italia, den förmodade nyblivna premiärministern Giorgia Meloni. I sin självbiografi Io Sono Giorgia berättar hon att hon ägnade en stor del av sin ungdom åt att läsa Tolkien och klä ut sig till figurer från Sagan om ringen. Tillsammans med fascistiska meningsfränder organiserade hon också sommarläger kring teman från Tolkiens värld.

För den unga Meloni blev detta ett sätt att fly bort från en trist verklighet. Faderlös och mobbad för sin övervikt växte hon upp i en miljö som var väl ägnad att fostra eskapister – det fattiga arbetarområdet Garbatella i Roms södra delar. I en intervju har hon sålunda berättat att hon inte såg Sagan om ringen som fantasi utan som verklighet.

Tolkien bidrog också till att forma Melonis politiska preferenser. I den nyss citerade intervjun hävdar hon att han är den som allra bäst gestaltat den konservativa världsbild som hon själv vill kämpa för.

Liksom många andra av Tolkiens italienska läsare tog den unga Meloni alltså avstånd från de vänsteridéer som vid denna tid ännu var vanliga i ungdomskulturen. När hon var femton år anslöt hon sig i stället till det nyfascistiska partiet MSI, Movimento Sociale Italiano.

MSI hade startats 1946 av Mussolini-trogna veteraner under ledning av före detta nazikollaboratören Giorgio Almirante. Till en början var framgångarna obetydliga, men så skulle det inte förbli. År 1993 fick partiets kandidat i borgmästarvalet i Rom, Benito Mussolinis dotterdotter Allessandra Mussolini, hela 45 procent av rösterna. Denna framgång sammanhängde med att MSI just bytt namn och partiledning. Under den nya beteckningen AN, Alleanza Nazionale, fick man mer än 13 proccent av rösterna i parlamentsvalet 1994. Kort tid senare blev Meloni det nya fascistpartiets representant i studentpolitiken. I kraft av dessa meriter blev hon 2006 den yngsta kvinnliga parlamentsmedlemmen i Italiens historia och två år senare den yngsta kvinnliga ministern. I den rollen lät hon sig fotograferas utklädd till hobbit och tillsammans med en staty av Gandalf, en av de mest kända gestalterna i Sagan om ringen.

Några år senare tog Meloni initiativet till det nya fascistpartiet Fratelli d’Italia. Till att börja med fick man ganska få röster i parlamentsvalen, men i regionalvalen gick det mycket bättre, och när Meloni 2019 ställde upp i borgmästarvalet i Rom fick hon 20,6 procent av rösterna.

Ännu ett steg på Melonis väg till makten kom alltså med nyvalet till det italienska parlamentet i söndags. Det ledde till att FDI blev största parti och hon själv landets premiärminister.

Denna framgång betyder dock inte att Meloni lämnat intresset för Tolkien bakom sig. I en färsk intervju beklagar hon att valkampanjen hittills hindrat henne från att se den nya TV-serie – Maktens ringar – som bygger på material från Tolkiens författarskap. Mot den bakgrunden får man kanske räkna med möjligheten att hon som premiärminister ska komma att leda regeringsarbetet utklädd till hobbit.

Det innebär dock inte att sista ordet är sagt om hur Tolkien ska tolkas. I den anglosaxiska världen har man ju sedan länge velat foga in honom i en vänsterradikal kontext. Läst på det sättet skulle Sagan om ringen kunna ses som en plädering för en arkaisk anarkism, jämförbar med Henry David Thoreaus Skogsliv vid Walden och de primitivistiska ideal som besjälade 60-talets amerikanska hippierörelse.

The post Är Italiens nya premiärminister en hobbit? first appeared on Opulens.

ESC. Med lite mindre än två månader kvar till Eurovision Song Contest i italienska Turin är det fortfarande osäkert om eller hur Ukraina kan delta i tävlingen.

Enligt det italienska public service-bolaget Rai, som arrangerar årets ESC, är planen att den ukrainska hiphopgruppen Kalush Orchestra ska framföra bidraget “Stefania” live på plats. Om situationen i Ukraina gör att de inte kan ta sig till Turin kommer de att medverka via en förinspelad video, skriver Dagens Nyheter.

I ett inlägg på Instagram skriver även det ukrainska public service-bolaget Suspilne att Ukraina förbereder sig för att delta i ESC. I en video till inlägget säger Kalush Orchestras frontfigur Oleh Psiuk att Eurovision visserligen är viktigt för bandet, men att deras familjers och vänners liv är viktigare. Han säger även att en bandmedlem just nu strider i Kiev och att de alla hjälper till så mycket de bara kan.

“Jag vill be alla som har sociala medier att prata om det här. Vi behöver verkligen att ni sprider information och att vi får hjälp att stänga luftrummet. Låt oss göra världen till en fredlig plats 2022”, säger han.

Eurovision Song Contest äger rum den 10-14 maj och Ukraina tävlar i den första semifinalerna. Enligt de senaste oddsen har Kalush Orchestra absolut störst chans att vinna tävlingen, följt av Italiens Mahmood & Blanco och därefter Sveriges Cornelia Jakobs.

TT Nyhetsbyrån

The post Ukraina kan tävla i Eurovision via video first appeared on Opulens.

KONSTSKATT. Auktionen av privatpalatset Villa Aurora i Rom blev ett fiasko efter att spekulanterna lyst med sin frånvaro. Nu skjuts auktionen upp – och prislappen sänks rejält.

Den uppmärksammade onlineaktionen av Villa Aurora i den italienska huvudstaden startade på tisdagseftermiddagen och väntades under ett dygn inbringa allt mellan utgångsbudet på motsvarande 3,6 miljarder kronor upp till fem miljarder kronor.

Men efter att inte en enda spekulant visat något intresse för byggnaden, som bland annat hyser historiens enda takmålning av 1500-talsmästaren Caravaggio, har auktionen skjutits upp till april – och prislappen sänkts med hela 20 procent, skriver den italienska dagstidningen Corriere della Sera.

Försäljningen av Villa Aurora beordrades av en italiensk domstol efter en uppmärksammad arvstvist mellan barnen till palatsets tidigare ägare, prins Nicolò Boncompagni Ludovisi, och dennes tredje fru efter makens död 2018

Det har ryktats att det bland de potentiella köparna till privatpalatset, som kallats för “Roms bästa hemlighet”, finns personer som Microsoftgrundaren Bill Gates och sultanen av Brunei, men inbjudningslistan till auktionen är hemlig.

Den 7 april har hugade spekulanter en ny chans att lägga vantarna på palatset, men den nye ägaren måste utöver köpesumman även förbinda sig att genomföra ett antal större renoveringsarbeten, som beräknas kosta upp till 11 miljoner euro.

Henrik Samuelsson/TT

Anna Grönberg/TT

The post Inga bud på “århundradets auktion” i Rom first appeared on Opulens.

KONSTSKATT. I dag inleds auktionen av privatpalatset Villa Aurora med historiens enda takmålning av den italienske 1500-talskonstnären Caravaggio. Palatset kallas för “Roms bäst bevarade hemlighet”.

Onlineaktionen av palatset Villa Aurora, som startar klockan 15 på tisdagseftermiddagen och avslutas ett dygn senare, väntas inbringa allt mellan utgångsbudet på motsvarande 3,6 miljarder kronor upp till fem miljarder kronor, skriver den italienska dagstidningen Corriere della Sera.

En mejlinbjudan till auktionen har skickats till 20 000 adresser, men listan på potentiella köpare, där namn som bland andra Microsoftgrundaren Bill Gates och sultanen av Brunei nämnts, är hemlig.

Arvstvist bakom försäljning

Försäljningen av Villa Aurora beordrades av en italiensk domstol efter en uppmärksammad arvstvist mellan barnen till palatsets tidigare ägare, prins Nicolò Boncompagni Ludovisi, och dennes tredje fru efter makens död 2018.

Utöver den unika takmålningen av Caravaggio innehåller byggnaden även verk av barockkonstnären Guercino – vars målning av morgonrodnadens gudinna Aurora gett palatset dess namn. Villa Aurora, som kallats för “Roms bäst bevarade hemlighet”, har under åren också gästats av kända namn från historien som den italienske astronomen Galileo, den tyske diktaren Goethe och kompositören Pjotr Tjajkovskij.

Maning om köp

Inför auktionen har över 30 000 personer uppmanat den italienska regeringen att använda sig av sin förtursrätt, som innebär att man inom 60 dagar efter auktionens slut kan köpa palatset – vilket dock kan bli problematiskt, då slutpriset beräknas landa på motsvarande en fjärdedel av kulturdepartementets hela årsbudget.

Efter ett statligt beslut måste också byggnadens nye ägare förbinda sig att genomföra ett antal större restaurerings- och renoveringsarbeten, som beräknas kosta upp till 11 miljoner euro.

Anna Grönberg/TT

The post “Roms bäst bevarade hemlighet” under klubban first appeared on Opulens.