PREMIÄRER. Fantasyälskarna har flera påkostade tv-serier framför sig – och verklighetsinspirerade filmatiseringar fortsätter starkt framåt.

Här är tv-serieåret 2022.

“House of the dragon” – HBO Max.

2019 nådde “Game of thrones” sitt slut – men nu kommer George RR Martins fantasyvärld tillbaka i rutan. Prequel-serien “House of the dragon” utspelas 200 år före “Game of thrones”, och berättar om Targaryen-släkten.

Serien är skapad av George RR Martin och Ryan J Condal, och är baserad på författarens roman “Fire & blood” från 2018. Premiär senare i år.

“The lord of the rings” – Amazon Prime

Ett annat fantasyuniversum som kommer tillbaka i år är Amazon Primes nya “Sagan om ringen”-serie, och precis som filmerna från tidigt 00-tal är den första säsongen inspelad på Nya Zeeland.

Handlingen utspelas några tusen år före “Bilbo – en hobbits äventyr”, och produktionen har beskrivits som världens dyraste. Den första säsongen kostade runt 3,9 miljarder kronor att spela in. Två av avsnitten regisseras av svenska Charlotte Brändström. Premiär den 2 september.

“The Witcher: Blood origin” – Netflix

Netflix fortsätter att filmatisera Andrzej Sapkowskis “The Witcher”-böcker. Den nya miniserien är en prolog till de tidigare “The Witcher”-säsongerna och utspelas 1 200 år före tittarnas senaste möte med rollfigurerna. Bland annat skildras skapelsen av den första häxkarlen. Premiär senare i år.

“We own this city” – HBO Max

“The Wire”-skaparen David Simon och producenten George Pelecanos ligger bakom den här nya tv-serien med Jon Bernthal, Josh Charles och Jamie Hector i huvudrollerna.

Berättelsen är baserad på Baltimore Sun-reportern Justin Fentons bok “We own this city: A true story of crime, cops and corruption”, om korrumperade poliser som skapar stora problem i Baltimore. Premiär senare i år.

“Pam & Tommy” – Disney+

Pamela Anderson och Mötley Crüe-trummisen Tommy Lees äktenskap hamnar under lupp på Disney+. Särskilt fokus ligger på dramatiken efter att parets egeninspelade sexvideo stals från deras hem, och såldes på internet.

I rollerna syns bland andra Lily James, Sebastian Stan och Seth Rogen. Premiär den 2 februari.

“Inventing Anna” – Netflix.

En journalist undersöker fallet Anna Delvey, en kvinna som påstår sig vara en tysk arvtagerska för att sedan stjäla New York-elitens hjärtan – och pengar. “Inventing Anna” är inspirerad av en verklig händelse och i rollerna syns bland andra Anna Chlumsky, Julia Garner och Arian Moayed. Premiär den 11 februari.

“Händelser vid vatten” – SVT.

Rolf Lassgård och Pernilla August spelar huvudrollerna i filmatiseringen av Kerstin Ekmans ikoniska deckare “Händelser vid vatten”.

Handlingen inleds en midsommarnatt i början av 1970-talet, när det begås ett brutalt dubbelmord i i närheten av byn Svartvattnet. Regisserar gör Mikael Marcimain. Premiär senare i år.

“The playlist” – Netflix

Edvin Endre spelar rollen som Spotify-grundaren Daniel Ek i en skildring av hur den svenska strömningsjätten har förändrat musikindustrin från grunden. I rollerna syns även Gizem Erdogan, Christian Hillborg och Ulf Stenberg. Premiär våren 2022.

“Clark” – Netflix

Bill Skarsgård spelar brottslingen Clark Olofsson i Netflix nya serie. Olofsson var bland annat inblandad i Norrmalmstorgsdramat, som ledde till att begreppet Stockholmssyndromet myntades.

Serien är regisserad av Jonas Åkerlund och i rollerna syns även Adam Lundgren, Sandra Ilar, Malin Levanon och Vilhelm Blomgren. Premiär senare i år.

“Spelskandalen” – SVT

SVT:s kommande dramaserie är baserad på verkliga händelser från 90-talets Piteå. Björn Elgerd spelar Bosse, en spel- och sportfantast som tillsammans med sina vänner ger sig in i en jakt på de stora pengarna i sportvärlden.

I rollerna syns även Edvin Bredefeldt, Ulf Stenberg och Eva Melander. Premiär hösten 2022.

“Tunna blå linjen”, säsong 2 – SVT

SVT:s succéserie är tillbaka med en andra säsong – och fyra nya poliser. I rollen som kändispolisen Khalid syns skådespelaren Mustafa al-Mashhadani medan de andra nya poliserna spelas av Robert Bengtsson, Malou Marnfeldt och Johannes Lindkvist. Premiär hösten 2022.

Sofia Sundström/TT

The post Elva guldkorn på strömningstjänsterna i år first appeared on Opulens.

EMMYGALA. Stjärnorna var tillbaka på röda mattan när årets Emmystatyetter skulle delas ut.

“The crown” sopade mattan med motståndet i den prestigefyllda dramaseriekategorin, men “Ted Lasso”, “Hack” och “Mare of Easttown” blev också stora vinnare.

Stjärnspäckade Emmygalan var tillbaka med gäster och nominerade på plats, efter förra årets virtuella upplaga. Alla har varit tvungna att visa upp vaccinationsbevis, men slapp till skillnad från journalister och producenter på plats att bära munskydd.

– Det känns så bra bara att vara här. Det känns som att vi är på en avslutningsfest eller liknande, som att vi äntligen kan träffa varandra för första gången på länge, sade Kathryn Hahn, som var nominerad för sin roll som udda granne i Marvelserien “Wandavision”, till The Hollywood Reporter.

Utomhus – eller?

Galan har beskrivits som “utomhus”, men som Seth Rogen uttryckte det när han presenterade galans första pris:

– De sade att det var utomhus. Men det är det inte. Vi är inne i ett hermetiskt tillslutet tält. Jag skulle aldrig ha kommit hit. Det var viktigare att det hängde tre kristallkronor än att vi såg till att inte ha ihjäl Eugene Levy, skämtade han.

Pandemin nämndes i flera av tacktalen, i en skandalfri och något ljummen tillställning.

Med sina 13 nomineringar hade den brittisk-amerikanska komediserien “Ted Lasso” flest nomineringar. Serien, som kretsar kring ett misslyckat Premier League-lag, gjorde succé under pandemiåret.

“Lasso” och “Hacks”

“Ted Lasso” och HBO-serien “Hacks” delade upp komedipriserna. “Ted Lasso” vann bästa komediserie och Jason Sudeikis tog hem manliga huvudroll och hans kollegor Hannah Waddingham och Brett Goldstein tilldelades birollspriserna.

– Det här är som en jävla grädde på moset, sade Goldstein innan han bad om ursäkt för att ha svurit.

“Hacks”, som kretsar kring en Las Vegas-komiker, tilldelades i sin tur bästa kvinnliga huvudroll via Jean Smart, och tog även hem manus- och regipriserna.

“The crown” dominerade

Flera priser blev det också till kriminaldramat “Mare of Easttown” där både Julianne Nicholson och Evan Peters birollsprisades, medan Kate Winslet fick huvudrollspriset för en miniserie. Netflix schackdrama “The queen’s gambit” tog i sin tur hem bästa miniserie och regipriset.

Men kvällens största vinnare var “The crown”, som tilldelades en rad prestigefyllda priser. Dels tog de hem manus- och regi (Peter Morgan, Jessica Hobbs), dels blev det fullpott på skådespelarsidan med birollspriser till Gillian Anderson och Tobias Menzies, liksom huvudrollspriserna till Olivia Colman och Josh O’Connor. Olivia Colman spelar drottning Elizabeth, samma roll som Claire Foy fick pris för 2018.

Som avslutning kröntes även serien till bästa dramaserie.

Inget postumt pris

Att Menzies tilldelades priset innebär att det inte blev någon postum statyett till Michael K Williams, som var nominerad i kategorin för sina insatser HBO-serien “Lovecraft country”. Williams hittades död i sitt hem i New York den 6 september, och han uppmärksammades när Kerry Washington presenterade priset.

– Michael var en briljant, talangfull och generös människa som har lämnat oss alldeles för tidigt. Michael, jag vet att du är här, för du skulle inte missa det här – din förträfflighet och ditt konstnärskap kommer att leva vidare, sade hon.

Flera av årets priser delades ut redan förra veckan vid flera förgalor, med kategorier inom bland annat foto och ljudeffekter. Då tog “The queen’s gambit” ledningen med nio statyetter, medan svenske Ludwig Göransson plockade hem sin andra statyett för musiken till tv-serien “The Mandalorian”.

Gustav Sjöholm/TT

The post Succé för “The crown” på Emmygalan first appeared on Opulens.

TV-SERIE. Hagai Levi är sannerligen rätt person att sätta arvet efter Ingmars Bergman i händerna på, konstaterar Charlotte Wiberg som förhandstittat på en aktuell remake av den svenska tv-serieklassikern.

Jag fick ta del av serien som har premiär på HBO Nordic 13/9 för ganska länge sedan nu. En remake (med Jessica Chastain i en av huvudrollerna) på Bergmans klassiska Scener ur ett äktenskap, serien som med stolthet satte fart på skilsmässotalen i Norden. Jag började titta med ljummet intresse: det var tämligen förväntat att detta skulle komma förr eller senare och även om omskaparen var skickliga Hagai Levi, med bland annat israeliska originalet till In Treatment i fickan, var jag rätt övertygad om det meningslösa i företaget. Bergman är ändå Bergman. Även om man för min del i princip gärna får snatta och omarbeta bäst man vill verkade en tryggt kvalitetsmärkt HBO-serie med i den mitt tycke rätt beige och strömlinjeformat attraktiva Chastain som stjärnlockelse i ett försök att återskapa den bergmanska magin ett hopplöst företag.

Och jag började titta och min skepsis verkade befogad. Jag har blivit ombedd att inte berätta allt som händer och dessutom försedd med disclaimern att det jag fått ta del av inte nödvändigtvis kommer att vara slutprodukten. Det är ett work in progress. Jag vet alltså inte om greppet att låta själva inspelningssituationen synas, vad som ser ut som ett typiskt brechtianskt grepp som Bergman förvisso också använt sig av men är rätt antitetiskt till hans intima tilltal, kommer att behållas men om jag vore Levi, tänkte jag, skulle jag skippa det. Inga större överraskningar visar sig i övrigt. Bergmans inledning med en veckotidningsintervju har gjorts om till ett deltagande i ett forskningsprojekt, middagen med det hemska grälande paret är en middag med ett ointressant par adapterat till vår tid och den polyamorösa trenden, det händer förutsägbara (och jag menar inte bara förutsägbara i meningen att jag sett originalserien) saker, inget griper tag. Jag ser ett och ett halvt avsnitt.

Det är ”ombytta roller” men inte med en enkel spegelbild.

Några veckor senare tänker jag att jag kanske kommer att skriva om serien, och förklara varför den är så misslyckad. Jag börjar titta igen, där jag slutade. Men nu tänder det plötsligt till. Och inne i tredje avsnittet är jag helt fångad. Intensiteten finns där, allting funkar. Levis förändring av parets genusstruktur träffar helt rätt. Det är ”ombytta roller” men inte med en enkel spegelbild. Här finns inte längre perspektivet med skilsmässa som något helt frigörande, annat än i glimtar av en viss utvecklingsprocess som inte nödvändigtvis är enbart av godo. Naturligtvis kan inte heller parets barn hållas helt utanför i dag (märkligt nog är i stället huvudpersonernas arbeten väldigt abstrakta). Parets interaktion är förvisso mindre explosiv än hos Bergman, och det är ofrånkomligt. I gengäld finns det kanske mer av nyansering. Och skådespelarna fungerar utmärkt, plötsligt finns intimiteten där och jag är lika tagen av Chastains Mira som av Oscar Isaacs Jonathan.

Tydligen var det så att Daniel Bergman hörde av sig till Levi och föreslog att denne skulle göra en remake på Daniels faders serie. Det är bara att konstatera att Bergman den yngre visste vad han gjorde. Hagai Levi är sannerligen rätt person att sätta arvet efter Ingmars Bergman i händerna på. När serien är slut och metagreppet att visa publiken skådespelarna, till skillnad från rollfigurerna, dyker upp igen är det som att det trötta distanseringsgreppet i stället blir till ett vitalt sätt att visa hur verkligheten utanför både blöder in i och ut ur fiktionens bubbla. Och jag hoppas att det får vara kvar. Scenes From A Marriage börjar kanske stapplande men blir till en stark serie som förtjänar hitta en stor publik, kanske till och med en lika stor publik som Scener ur ett äktenskap hade. Den lär dock inte ha någon större samhällseffekt; möjligen skulle den kanske, tvärtemot originalet, kunna få ett och annat par att vara lite mer rädda om varandra.

The post Hagai Levi är en värdig förvaltare av Bergmans arv first appeared on Opulens.

TERRORATTACK. Den amerikanske regissören Spike Lee klipper om det sista avsnittet av sin dokumentärserie om terrorattackerna 11 september 2001.

Serien görs för HBO och det sista avsnittet handlar om de effekter som terrorattackerna, men också covid-19 och pandemin, haft på New York.

Lee har bland annat inkluderat intervjuer med konspirationsteoretiker som tror att World Trade Center inte förstördes av flygplansattackerna men genom en kontrollerad rivning. I samma avsnitt intervjuas även vetenskapsmän som motsäger just detta. Efter en förhandsvisning av avsnittet fick dock Spike Lee kritik för att ha gett konspirationsteoretikerna alldeles för mycket utrymme och enligt HBO har han nu gått in i klipprummet igen.

HBO ska premiärvisa avsnittet den 11 september, på 20-årsdagen av terrorattackerna.

TT Nyhetsbyrån

The post Spike Lee klipper om dokumentär efter kritik first appeared on Opulens.

ÖVERDRAMATISERAT. Hur långt kan då dagens coronakultur sträcka sig vad gäller överdramatiserade spekulationer? undrar Karolina Bergström som bland annat sett pandemifilmen Songbird.

Den pågående covid 19-pandemin har redan hunnit sätta sina avtryck i populärkulturen. Nyligen släpptes Songbird, den omdebatterade långfilmversionen av viruset som minst sagt köttat ihop våra värsta pandemifarhågor till spekulativ underhållning, på svenska vod-tjänster. Här är året 2024, coronaviruset har muterat vidare till superdödlighet, världen är nedstängd för fjärde året i rad och smittade förs med våld till särskilda karantänläger för att aldrig komma ut igen. Immuna, eller ”munies” som de kallas, kan röra sig fritt genom ett förfallet Los Angeles, medan andra betalar dyra pengar för förfalskade immunitetspass på svarta börsen. Lägg till det en överspelande Peter Stormare som manisk ”renhållningsarbetare” och karaktärer tunnare än smörpapper, och du får ett hum om den konstnärliga kvalitén. Filmen, som är producerad av Transformers-regissören Michael Bay, har även fått nöjessajten Digitalspy att utbrista ”Den är inte så dålig som du hört – den är sämre”.

Det är svårt att greppa hur tankarna gått i haveriet med Songbird. Att idén till filmen ska ha kläckts redan i mitten av mars förra året, den period då det fortfarande var lite småkul att dra halvtaskiga Corona-ölskämt och lägga in diverse indiehits i den virala ”Wash your lyrics”-generatorn, ger vissa ledtrådar. Men att göra actionladdad storfilm av en pågående dödlig pandemi är ungefär lika smakfullt som tanken på en direktsänd realityserie från IVA-mottagningen.

Då ger HBO:s dagboksdokumentär Covid Diaries NYC en betydligt mer realistisk bild av pandemin. I minidokumentären vänder fem unga New York-bor kameran mot sina familjemedlemmar, varav många jobbar inom utsatta serviceyrken utan lyxen att kunna karantänjobba hemifrån.  När en till synes vanlig medelklassfamilj tvingas lämna allt och ge sig ut på en resa genom landet, där mammans tårar över ett liv i spillror aldrig slutar att rinna, är det mer gripande än vilken Hollywoodproduktion som helst.

Hur långt kan då dagens coronakultur sträcka sig vad gäller överdramatiserade spekulationer? Enligt veterinärpatologen Tracey McNamara, som fungerade som rådgivare vid inspelningen av virusthrillern Contagion från 2011, funkar det mesta så länge man inte trivialiserar eller sensationaliserar. I en intervju i brittiska Metro menar McNamara tvärtom att det behövs filmer som görs under den pågående pandemin: ”Det vi lär om covid 19 har troligtvis störst chans att nå ut medan pandemin pågår”. Om filmskapande kan betraktas som en läroprocess kan Songbird ses som en stapplande första lärdom – i hur man inte ska göra.

Den andra sidan av pandemikulturen berör lågmälda karantänskildringar, och även om det mest handlar om hemmaarbetande medelklass blir temat givetvis inte mindre realistiskt för det. En mer Heist-betonad sida av viruset skildras i HBO-dramakomedin Locked Down, där ett karantängnisslande Londonpar börjar fila på en diamantkupp mot lyxvaruhuset Harrods, och i Josefin Bornebuschs hyllade Orca försöker hemmaisolerad medelklass skapa närhet och mening genom skärmen. Aldrig har det varit lättare att skapa film när allt som krävs är en uppkoppling och en hyfsad webbkamera, men samtidigt aldrig svårare när allt vi förknippar med filmskapande strippats bort av pandemiorsaker. Samtidigt är det kanske inte realism vi behöver som allra mest just nu, utan snarare eskapistisk verklighetsflykt. Önskedrömmen vore en film eller tv-serie som kan skildra covid 19-pandemin på samma sätt som Tony Kushners briljanta miniserie Angels in America skildrade hiv-pandemin – men dit är det med all sannolikhet rätt långt kvar.

The post Pandemin i populärkulturen first appeared on Opulens.

HÖGKLASSIGT. Hur är det möjligt att en serie kan pricka in alla polisserie-klichéer och ändå bli allt annat än standardkrim? Det är det största mysteriet med den spännande “Mare of Easttown”.

The post Winslet lyser i lurig krimstory first appeared on Opulens.

FILMDEBATT. Med utgångspunkt i debatten om SVT:s film om Soran Ismail reder Charlotte Wiberg ut begreppen beträffande dokumentärfilmer. “Soranfilmen handlade inte om grävande journalistik. Dokumentärfilm gör ju inte alltid det”, skriver hon.

Efter den kraftiga reaktionen mot SVT:s tvådelade film om Soran Ismail, Persona non grata, kan det vara värt att påminna om att dokumentärer inte nödvändigtvis ska ses som reflektioner av en objektiv sanning. Jag måste erkänna att jag som gammal filmvetare blev lite chockad av alla påståenden att filmen är en partsinlaga till förmån för Ismail, eftersom han själv i den säger sig inte ha gjort något brottsligt (samtidigt som han i praktiken erkänner att han kan ha skickat dick pics till någon som inte velat ha dem).

Ingen av de kvinnor som oberoende av varandra anmält honom för våldtäkt eller ofredande medverkar, och där gjorde SVT förvisso ett praktfullt självmål genom att påstå att de försökt få någon att medverka utan att lyckas medan det i själva verket varit så att de kontaktats av en av kvinnorna, vars medverkan de inte frågade efter. Men – att en huvudperson i en dokumentärfilm säger något innebär inte nödvändigtvis att det är filmens budskap, och här fanns det ingen anledning att uppfatta det så.

Det är inte heller så att någon nödvändigtvis ges makt för att det görs en film om hen

Filmen visar Soran, helt enkelt, och som Karin Olsson påpekat i Expressen (7/4) blev det ett ganska mörkt porträtt. Det är stor skillnad mellan denna film och den fyrdelade dokumentären Allen v. Farrow, som tydligt argumenterar för Mia Farrow och hennes dotter Dylan i frågan om Woody Allens eventuella övergrepp.

Det är inte heller så att någon nödvändigtvis ges makt för att det görs en film om hen – makten ligger i allmänhet hos dem som gör filmen, som väljer ut visst material och slänger annat, som härskar över bildinställningar, musikpåläggning, klippning och annat. Men det Soran säger är vi fria att förhålla oss till i våra huvuden. Inga argument i hans favör görs.

Vi vet också att det är svårt att få en fällande dom när det gäller våldtäktsbrott, varför det faktum att hans fall lagts ner inte säger mycket (och om vi inte visste det talar Kajsa Ekis Ekman om det för oss – i dokumentären).

Soranfilmen handlade inte om grävande journalistik. Dokumentärfilm gör ju inte alltid det, även om det ibland kan tyckas så med den förkärlek för avslöjanden och true crime som råder. Den kan göra det, utmärkt demonstrerat av exempelvis den nya serien om Knutbyfallet på HBO (Knutby: i blind tro). Men den kan också vara en fullständigt subjektiv betraktelse av något, ett porträtt av någon som ges större eller mindre frihet till självgestaltning, ett stycke propaganda, en utsaga om samhället, en essä eller en lögn. Vid sidan av mockumentärerna som öppet är ute efter att luras finns många exempel ur filmhistorien där regissören har manipulerat sitt material så kraftigt att gränsen mot ren fiktion är utsuddad.

Den allra första dokumentären i spelfilmslängd, Robert J. Flahertys Nanook, köldens son (1922), bestod till stor del av iscensättningar som inte hade mycket att göra den verkliga ”Nanooks” (i själva verket hette han något annat) liv att göra. I andra fall kanske det handlar om att lägga sina egna ord i de medverkandes munnar, som Werner Herzog tenderat till. Dokumentärfilm ska ses med kritisk distans. Men formatet måste också förstås. Det tenderar att variera beroende på syfte och regissör. För drygt tio år sedan kom Linda Thorgrens film Blood Calls You (2010) som visades på dokumentärfestivalen Tempo i Stockholm och fick stark kritik. Den utgör en slags spegelbild av Soranfilmen, där Linda berättar om den misshandel hon utsatts för av sin tidigare make och hur hon fruktat för sitt liv. Kritikerna var inte nådiga – mannen borde ju ha fått komma till tals! Återigen synen på dokumentär som någon slags domstol där två parter ska får lägga fram sitt fall. Det faktum att hon dels uppger att hon varit livrädd för honom och att han dels faktiskt hade gått och dött innan dokumentären var färdig struntade kritiken i.

För att återgå till Soranfilmen bottnade väl den stora ilskan i en kontext där det upplevs som att anklagade män (med Göran Lambertz som aktuellt exempel) får bre ut sig medan anklagande kvinnor har mycket snävare utrymme. Det talas för närvarande dessvärre bara om kvinnliga offer, trots att män ju också kan bli våldtagna, i första hand av andra män. Men med lite distans tycker jag den hårda reaktionen ändå varit bra, eftersom den lyfter fram hela metoo på nytt och frågar sig varför det fortfarande är så svårt att ge våldtäktsoffer juridisk upprättelse. Det tycks lättare att döma ett våldtäktsoffer för förtal än att få hens förövare fälld. Det är förstås helt oacceptabelt.

The post Vad är en dokumentär? first appeared on Opulens.

PRISREGN. Netflix kunde glädjas åt flera priser vid tv- och filmgalan Screen Actors Guild awards i USA. Och de fyra finaste individuella skådespelarpriserna gick för första gången till icke-vita skådespelare.

The post Netflix storvinnare vid SAG:s tv- och filmgala first appeared on Opulens.

FEMINISM. Den andra vågens feminism var inte perfekt. Och vissa av dem som ingick i den har visat dåligt med solidaritet med yngre generationers kamp. Men vi måste kanske ändå längta tillbaka dit för att kunna komma framåt, skriver Charlotte Wiberg.

En av förra årets mest sevärda serier var utan tvekan HBO:s “Mrs. America”, som följde andra vågens feminism och dess försök att införa ERA, Equal Rights Amendment, i den amerikanska konstitutionen genom att fokusera på motståndarlaget, lett av konservativa Phyllis Schlafly. Hon spelas briljant av Cate Blanchett som en tragisk isdrottning vars antifeminism må ha vunnit spelet tillfälligt men i slutändan håller henne själv och hennes kvinnliga medkämpar fast i självsnickrade burar som aldrig kommer öppnas av de män de frivilligt gett makten.

Trots att serien utspelar sig under åren 1971 till 1980 är den högaktuell. Den har blivit än mer aktuell sedan Joe Bidens vinst över Donald Trump. Sedan 38 stater faktiskt ratificerat ERA finns det nu en reell chans att tillägget faktiskt kommer att gå igenom. Dagens motståndare skjuter i princip in sig på vad det innebär för aborträtten medan förespråkare snarast tonar ner den frågan. Men det populärkulturella intresset för andra vågens feminism visar nog på en längtan efter högljudd frispråkighet, en återgång till en radikalism som inte skäms för sig eller ständigt försöker parera den aggressiva högerns attacker.

Phyllis Schlafly dog 2016 efter att ha skrivit en bok som hyllade Donald Trump. En av hennes främsta antagonister, Gloria Steinem (som i serien gestaltas väl av Rose Byrne) är nu 86 år gammal men fortfarande aktiv i kampen för ERA och den feministiska rörelsen generellt. Hon är ämnet för en biografisk hyllningsfilm, “The Glorias” av Julie Taymor som blev tillgänglig som hyrfilm förra månaden. Jag önskar att jag kunde vara lika entusiastisk för filmen som Michael Tapper var i Sydsvenskan när han gav den en fyra i betyg (Sydsvenskan 26/1) och skyllde det låga imdb-betyget på en kampanj av feministhatare. Men så lågt är betyget inte (5,4) och tyvärr är det nog många som liksom jag på riktigt tycker att filmen är tråkig: bombastisk, övertydlig, alltför heroiserande.

Just den scen som Tapper lyfter fram som briljant, till exempel, där Gloria i olika åldrar (”The Glorias”, alltså) i ett fantasinummer virvlar runt som The Wicked Witch of the East i olika skrämmande sexiga, aggressiva och respektlösa poser som driver en manlig tv-utfrågare med madonna-horakomplex till vansinne tycker jag snarare är ett ögonblick av cringe, något som kanske kunnat vara fräscht provocerande för flera årtionden sedan men mest ter sig pinsamt i dag. Det krossar mitt hjärta att just Julie Taymor, som slog filmvärlden (eller åtminstone mig) med häpnad med sin adaption av den extremt blodiga Shakespearepjäsen “Titus” 1999 nu misslyckas så fatalt med sin film om just Gloria Steinem. En kvinna värd att hylla, men kanske inte på ett sätt som för tankarna till DDR-filmer som försöker vara konstnärliga och förmänskliga politiska förebilder men bara inte kan låta bli att ändå göra dem alltför perfekta och i stället suger livet ur sina subjekt.

Även om enstaka konflikter inom feminismen framkommer i “Mrs. America” och “The Glorias” – främst i formen av Betty Friedan som porträtteras som en ganska bråkig typ, en moder till rörelsen genom boken “Den feminina mystiken” som kom ut på engelska redan 1963 och hade enormt inflytande – en moder som revolterade mot sina döttrar och deras självständighet – så är bilden i det stora hela en entusiasmerande bild av systerskap. Detsamma gäller Netflixdokumentären “Feminister: Hur tänkte de?” Här ses feminismen, som framgår av titeln, närmast som specifikt tillhörande sjuttiotalet och, som regissören Johanna Demetrakas säger i filmen, ”this one hour when women took responsibility for themselves”. Även om yngre feminister framträder är sjuttiotalet ett ideal, som vi bör komma tillbaka till. Sent i filmen berättar så plötsligt Margaret Prescod, en svart aktivist, att hennes mikrofon stängdes av under den stora kongressen för ERA 1977, då hon ville tala om tvångssteriliseringar av svarta och puertoricanska kvinnor. En chock. Nej, den andra vågens feminism var inte perfekt. Och vissa av dem som ingick i den har visat dåligt med solidaritet med yngre generationers kamp. Men vi måste kanske ändå längta tillbaka dit för att kunna komma framåt.

The post Tillbaka till framtiden first appeared on Opulens.

TV-SERIE. Lovecraft Country är en både spektakulär och underhållande tv-serie där finstämt skådespeleri kombineras med grälla skräckeffekter. Samtidigt tajmar den väldigt väl med BLM-rörelsens genomslag och får närmast ses som en televiserad manifestation där det görs upp med rasismen i USA, skriver Clemens Altgård.

Howard Phillips Lovecraft (1890-1937) gjorde aldrig anspråk på något annat än att vara en skicklig hantverkare, en författare av pulp fiction. Med tiden har han emellertid kommit att betraktas som en efterföljare till Edgar Allan Poe och därtill skapare av en helt egen mytologi, så originell att den tål jämförelser med Tolkiens ringvärld. Inte minst har Lovecrafts myter levt vidare och då även utanför litteraturen, till exempel inom rockmusiken, men också i dator- och rollspel, samt förstås i skräckfilmsgenren. Så är till exempel Alienfilmerna inspirerade av Lovecrafts idéer.

Det är ett besvärande faktum att Lovecraft också bevisligen var djupt reaktionär och närde rasistiska idéer. I Matt Ruffs roman Lovecraft Country, som utkom 2016, ställs en afrikanamerikansk koreakrigsveteran, vid namn Atticus, inför såväl lovecraftska monster som den rasism Lovecraft var uppfylld av.

Nu har Misha Green och Jordan Peele skapat en tv-serie för HBO med utgångspunkt i Ruffs roman, som är episodiskt uppbyggd med novelliknande kapitel. I första avsnittet beger sig Atticus Freeman (Jonathan Majors) ut på vägarna från Chicago för att söka efter sin pappa, som försvunnit men förmodas befinna sig i Massachusetts. Med på färden finns väninnan Letitia (Jurnee Smollett) och Atticus farbror George (Courtney B Vance).

Efter en resa genom segregationens USA (handlingen tilldrar sig på 50-talet) kommer de så till en trakt där det finns monster som sprungna ur Lovecrafts fantasivärld. Därtill ett hemligt sällskap som praktiserar ockulta riter.

Alltsammans är elegant förpackat, musiken välvald och berättandet effektivt. Jag tror också det är högst medvetet som teamet bakom tv-produktionen valt att låta skräckeffekterna ha drag av B-film.

Det hade egentligen räckt med det kusliga i de vita rollfigurernas framtoning. Men nu är ju temat Lovecraft och skräck så följaktligen måste monster och övernaturliga fenomen adderas till vad som annars kunde varit en nog så intressant historia om afrikanamerikaners tillvaro i ett apartheidliknande samhällssystem.

Mestadels är det nyansrikt skådespeleri och huvudrollsinnehavarna gör utmärkta insatser. Men det förekommer också, som sagt, grälla skräckeffekter. Och då rör det sig verkligen inte om något finlir. Nog framstår det också som lite väl programmatiskt att i det närmaste alla vita (med något enstaka undantag) gestaltas som ondskefulla och/eller illvilliga. Samtidigt tajmar Lovecraft Country väldigt väl med BLM-rörelsens genomslag och får närmast ses som en televiserad manifestation där det görs upp med rasismen i USA. Och det på ett vis som är både spektakulärt och underhållande.

The post Skräck i BLM-anda first appeared on Opulens.

TV-SERIER. I dag uppmärksammar Clemens Altgård säsong 3 av True detective som kan ses på såväl SVT Play som HBO Nordic.

True detective säsong 3 hade premiär på HBO Nordic förra året men kan nu ses på SVT Play. Den som vill se samtliga säsonger av True detective kan göra det på HBO Nordic.

Den första säsongen, 2014, av True detective, med Matthew McConaughey, Woody Harrelson och Michelle Monaghan i bärande roller, var enastående och tål absolut att ses om. Den andra säsongen däremot var en något av en besvikelse, mycket beroende på att olika regissörer anlitades och det i kombination med en snårig intrig gjorde att helhetsintrycket blev ganska splittrat. Ja, det ska ju sägas att varje säsong utgör en fristående och avslutad story, med olika rollfigurer och uppsättningar av skådespelare. Den gemensamma nämnaren finns i Nic Pizzolattos manusförfattande och själva konceptet, som kombinerar en komplicerad kriminalgåta med mörk atmosfär och intressanta psykologiska porträtteringar samt förstås inblickar i polisarbetets vardag.

I säsong 3 Pizzolatto haft viss manusmedhjälp. David Milch anlitades som medförfattare till fjärde avsnittet och Graham Gordy till det sjätte.

Säsong 3 inleds med att två barn, Will och Julie Purcell försvinner. De ger sig av på en cykeltur som de aldrig återvänder från. Poliserna Wayne Hays (Mahershala Ali) och Roland West (Stephen Dorff) leder sökandet efter barnen som senare övergår i en mord- och brottsutredning. Fallet läggs ner för att återupptas tio år senare, men även den utredningen läggs ner. Men 25 år senare blir en åldrad Hays intervjuad av ett tv-team som gör en dokumentär om Purcell-fallet och det får honom att åter börja nysta i den ouppklarade historien. I varje avsnitt görs hopp fram och tillbaka i tiden. Det rör sig således om tre tidsplan med en spännvidd på 35 år.

Den åldrade Hayes lider dessutom av en begynnande demens som dels ger honom minnesluckor av varierande slag men också ett slags hallucinationer där det förflutna spökar i drömspelsaktiga scener. Det är onekligen en utmaning att låta samma skådespelare göra rollen som den 35-, 45- och 70-årige Wayne Hays, men faktum är att det fungerar alldeles lysande. Det ska sägas att även Roland West gör en imponerande skådespelarinsats.

Som ett underliggande motiv finns också Vietnamkrigets posttraumatiska verkningar. De båda poliserna är båda Vietnamveteraner och det är även några av de personer de träffar på under utredningen av fallet. Handlingen tilldrar sig huvudsakligen i Arkansas och ger åtskilliga inblickar i hur det kan se ut i USA:s mindre välmående lantliga avkrokar. Det vilar genomgående en stämning av country noir över de åtta avsnitten.

Wayne Hays hustru, utmärkt gestaltad av Carmen Ejogo, är lärare när de möts under den första utredningen och romans uppstår. Hon skriver senare en bok om Purcellfallet och hjälper sin make med att nysta i gåtorna. Skildringen av deras relation med konflikter och försoningar bidrar också till att fördjupa serien i psykologiskt avseende. Därtill bidrar också den kärvt manliga vänskapen mellan Wayne Hays och Roland West. De går skilda vägar men återförenas på ålderns höst.

När fallet väl får sin lösning är förklaringen inte den förväntade och det blir också en smula överraskande ett påfallande lyckligt slut.

True detective säsong 3 är synnerligen sevärd. Den är något mer än ett gängse kriminaldrama och handlar också om hur människor och relationer kan förändras över tid.  Så tiden och dess verkningar kan också sägas vara ett övergripande tema.

The post Country noir och tidens verkningar first appeared on Opulens.

CORONAKULTUR. Karolina Bergström tipsar om filmer som kan göra det lättare att stå ut med ett vardagsliv som innebär isolering i hemmiljö.

Plötsligt har alla normala spelregler för hur vi lever våra liv ställts upp och ner. Under de senaste coronadominerade veckorna har en socialt distanserad tillvaro innanför hemmets fyra väggar blivit kutym för alla med möjlighet att jobba hemma, och samtidigt som nya vanor som digitaliserat eftermiddagsfika och plöjning av det apokalyptiska filmutbudet på Netflix utkristalliserat sig, växer också längtan efter det där verkliga livet vi inbillar oss fortfarande finns där ute.

I takt med allt mer alarmistiska nyhetsrapporter om det nya coronavirusets spridning har vi även översköljts med populärkulturella tips att fördriva det i nuläget livsnödvändiga karantänlivet med.

Och visst tröstar det lite att se dem som har det värre, som i HBO:s krimskräckhybrid The outsider eller i den kontrafaktiska Philip Roth-adaptionen The plot against America på samma strömningstjänst. Att pandemithrillern Contagion nu toppar streamingjättarnas hyrlistor är heller inte konstigt, med sina bitvis kusligt liknande beröringspunkter med den senaste månadens skeenden.

Men bombastisk verklighetsflykt i all ära – vore det i nuläget inte betydligt mer identifikationsmässigt att se filmer som utspelar sig just inom hemmets, eller andra, väggar? I Stephen King-filmatiseringen 1408 utspelas till exempel den skräckfyllda handlingen till största del i ett enda diaboliskt hotellrum, dit en paranormalt skeptisk författare sökt sig för att avslöja spökhistorierna om rummet som bluff, men som istället steg för steg tvingas ifrågasätta både rummet och sig själv.

I den klaustrofobiska thrillern Panic room söker Jody Fosters karaktär skydda sig själv och dottern mot inkräktare instängda i ett hermetiskt tillstängt skyddsrum, samtidigt som de objudna gästerna gör allt för att ta sig in till dem, och visst bjuder David Finchers träffsäkra regi på en hel del hemfridsbaserat nagelbitande även om filmens tematik om ensamstående kvinnor som utsatta objekt kan bli lite tröttsam.

För den som tycker att även trapphuset känns skrämmande i virustider är dock förmodligen inte den spanska found footage-zombiefilmen Rec, där en tv-reporter på uppdrag i ett avspärrat och smitthärjat hyreshus snart tvingas värja sig mot en våg av levande döda, något vidare bra filmtips.

Då kan Hitchcocks spänningsklassiker Fönstret åt gården (Rear Window), där en rullstolsburen James Stewart lyckas lösa en hel mordgåta från sitt vardagsrumsfönster, vara desto mer peppande så här i isoleringstider.

En annan rättsskipningshistoria mellan fyra väggar är Sidney Lumets domstolsklassiker 12 edsvurna män, där en mordåtalad tonårings liv ligger i en oenig jurys händer. Och för den som börjat prata med sina krukväxter i brist på bättre sällskap kan Duncan Jones filosofiska scifi-drama Moon, där en ensam rymdkolonisatör börjar krisa efter tre års total isolering, kanske ge nya perspektiv på tillvaron.

För den känslotörstande kan till sist både åttiotalsfilmen Breakfast club, där en spretig skara highschool-elever blottar sitt inre under en kvarsittning i skolans klassrum, och Fassbinder-filmen Petra von Kants bittra tårar, där en bitsk modeskapare drabbas av kärlekens bojor i sitt eget hem, ge en del av den varan. Och medan vi plöjer dessa och andra platsmässigt sparsmakade karantänfilmer – skänk gärna en tanke eller varför inte en filmhyrespeng till den redan i dag sargade filmbransch, som i sviterna av coronakrisen gissningsvis kommer få minimera antalet inspelningsplatser till kanske just bara en.

The post Filmtips i karantäntider first appeared on Opulens.