LYRIK. Thomas Almqvist recenserar och rekommenderar fem utvalda och aktuella svenskspråkiga diktsamlingar.

Det handlar om poeterna Stefan Albrektsson, Birk Andersson, Gunnar Högnäs, Thomas Mikael Bäck och Lars Huldén. 

Stefan Albrektsson blir allt bättre som poet

Solkatter: dikter av Stefan Albrektsson
Fri Press

Stefan Albrektsson föddes i Vadstena 1969 och bor numera i Halmstad, där han försörjer sig som musiker, elgitarrpedagog och skrivkurslärare vid Halmstad kulturskola. Han debuterade 2017 med ”Upplysta mörkrum” och har även skrivit ”Sjöstjärna” (2019) och ”Att fågla, att fly, att förbli” (2022). 2025 tilldelades han Pontus Lindh-sällskapets lyrikpris.

Den nu aktuella diktsamlingen heter ”Solkatter”. Här fångar Albrektsson in det ofta undflyende, det där märkligt vanliga som gnistrar till i ögonvrån eller öronvrån för att snabbt försvinna bort igen.

Hans dikter är ofta mycket vackra med välfunna metaforer och under en till synes lugn yta märks starka rörelser. Diktsamlingen inleds med ett citat av den spanske poeten Antonio Machado, som med ett inledande motto anger nivån för boken i dess helhet:

”Människan äger fyra ting
som inte nyttar nåt till havs:
ankare, roder och åror,
och rädslan att förlisa.”

Antonio Machado dyker upp även i dikten ”Jag kom precis hit”. Den spanske poeten är uppenbarligen en av Albrektssons stora förebilder numera och jag hittar en hel del drag av Antonio Machado även i hans tidigare författarskap, inte minst när det gäller beskrivningen av naturen. Höstens intåg skildras dramatiskt i dikten ”November”:

”/…/Hösten lär sig stå
upprätt och stadigt
på några få dagar.

Jag vänjer mig vid kastvindarna
som vid avlägsna släktingar.
Jag sätter läpparna också mot dig
min höst! Kysser din panna och tröstar ditt hår.”

Albrektsson har utvecklats till en riktigt fin naturpoet, där han från nära håll följer förändringarna i naturen och hur de påverkar hans egen sinnesstämning. Här kan han bli väldigt direkt och konkret i uttrycket. Det konkreta och det stramt enkla är hela tiden viktiga ingredienser i hans poesi:

”Jo tack
Jo tack jag vill mig
sommarljumma vindar
rödhakesång ur ölandstok
jasminblomsnö vid mumlande diken.

Jo tack jag vill mig
sommarvarm klippa under tallskugga,
och i februaribristens minusgrader
ge mig eufemismer
ge mig kramsnö.”

I dikten ”Gråtmild vädjan” uttrycker han ett djupt känt vemod över tidens obönhörliga gång. En del kritiker har jämfört hans språkliga precision och detaljrikedom med Werner Aspenström och Tomas Tranströmer. När jag läser Albrektssons dikter kommer även jag att tänka på Werner Aspenström. Jag blir varm i hjärtat, när jag läser Albrektssons dikter. Hans dikter har alltid varit laddade med en stark närvarokänsla och är det i ”Solkatter” mer än någonsin.

”/…/ Sommar, gå inte din väg!
Jag ger dig min tomma fruktkorg och längre fram
färgerna till septembers björkar.
Detta är mitt löfte. Jag lovar att inte gråta.”

Det känns som att Stefan Albrektsson bara blir bättre och bättre som poet. Han har en fullständig kontroll över de uttrycksmedel han använder.

Trevligt i Birk Anderssons sällskap

Poesi för folk som inte läser poesi och för folk som läser poesi av Birk Andersson
BoD, Books on Demand

Birk Anderssons sjunde bok är en samling minimalistiska dikter, som fyllts med existentiella frågeställningar, absurda vardagsbetraktelser och även underfundig samhällskritik. Det är förvirring och konstateranden, fantasi och realism, humor och svärta. Och gärna i samma dikt. Birk Andersson är född i Trelleborg, men numera bosatt i Malmö, där han utbildar sig till trädgårdsmästare. I egenskap av gammal miljöaktivist vill han inte bara tolka världen, utan även förändra den.

”Poesi är en lyx men folket behöver poesi som de behöver bröd.”, skrev redan Simone Weil 1947. Den aktuella diktsamlingen inleds med några haikudikter. Just att skriva haikus är en av Birk Anderssons stora specialiteter, men när han skriver haikus bryter han gärna mot den strikta formen 5-7-5 stavelser. Han tänjer på haikuns form, så att den bäst ska passa vad han vill ha sagt. Hans haikudikter är ofta underfundiga, lekfulla och lättsamma.

”orienteraren
tappade kontrollen
vid kantarellstället”

”gruvdrift
gästarbetarna
bryter ihop”

Ett annat avsnitt i diktsamlingen heter ”stand up poesi”. Här följer ett par exempel som är skrivna i en friare haikuform –

”ingen lyssnar
när jag pratar
med mig själv”

”knäsvag
inför nya
sjukgymnasten”

Även avsnittet ”vitsdoms ord” innehåller dikter i en friare haikuform, liksom avsnittet ”feel bad & tänk om poesi”. Däremot har dikterna i avsnittet ”sambokonversationer & Malmöpoesi” en helt annan och ännu friare form, liksom även avsnittet med rubriken ”arbetar & citat & metapoesi”. Jag brukar ha väldigt trevligt i Birk Anderssons sällskap, när jag läser hans dikter och har det även när jag läser ”Poesi för folk som inte läser poesi och för folk som läser poesi”. Det här en bok som jag gärna rekommenderar.

I Gunnar Högnäs lyrik blandas högt med lågt

(Haikuvös) av Gunnar Högnäs
(Ett Projekt Ryggverk)

Den finlandssvenske poeten Gunnar Högnäs föddes i Jakobstad och är son till poeten Kurt Högnäs. ”(Haikuvös)” är hans sjunde diktsamling, varav jag recenserat fyra. Högnäs har alltid varit en mycket självständig poet med en alldeles egen ton. Hans lyrik är egentligen inte lik någon annans, men jag kan hitta drag av Tomas Tranströmer, Werner Aspenström och Tua Forsström i hans dikter. Han blandar gärna högt med lågt, ljus med mörker, stort med smått och glädje med sorg.

Han är som bäst, när han skriver kortfattat och koncentrerat, gärna i haikuns form. Enligt den japanska traditionen ska haikun, som tidigare nämnts, bestå av 5-7-5 stavelser och därtill gärna handla om naturen  eller något som du kan uppleva med något av dina fem sinnen. Det är oskrivna regler, som Högnäs gärna bryter emot. Det är haikuns koncentrerade form som styr innehållet.

Den konkreta enkelheten och direktheten i uttrycket är hans melodi. Uttrycket är ofta väldigt naket och direkt. Han utgår gärna från något konkret och vardagligt, som sedan kan utvecklas.

Många av dikterna är existentiella. De handlar om vad det innebär att vara människa idag, särskilt med alla krig runt omkring oss. Den här gången skriver han mycket om krig och död, men fortfarande även om naturen och kärleken.

Flera av dikterna är som skärvor i vardagen eller anteckningar om livet. Jag har haft möjlighet att följa Högnäs författarskap på nära håll och kan se att han hela tiden utvecklas och växer till sig som poet.

”Fredsvännen är en
starkt utrotningshotad art,
ett vingklippt sinne.”

Här finns ofta en viss underfundighet i texten.

”Natten lägger sitt
plåster, klibbigt spindelnät
över gräs och hud.”

Högnäs har alltid varit en mycket skicklig naturskildrare och det är ofta en ren njutning att läsa hans dikter.

”I lampskenets tält
kryper skogen närmare,
viskar med nattflyn.”

Tomas Mikael Bäcks lyrik är utmärkt läsning

Stämt: dikter av Tomas Mikael Bäck
Schildts & Söderströms

Den finlandssvenske författaren Tomas Mikael Bäck har ett drygt femtioårigt författarskap bakom sig. Den nu aktuella diktsamlingen, ”Stämt: dikter” utkom lagom till hans 80-årsdag i början av året.

Han fortsätter att kartlägga människosinnet ur en mera filosofisk synvinkel än psykologisk, men det är alltid hans egen livssituation som ger näring åt hans dikter. Han är ständigt lyhörd inför det lågmälda med ett stilla lyssnande och en sparsamhet med orden, som bara gör dem starkare i uttrycket.

Österländsk filosofi har påverkat såväl hans tänkande som hans dikter. Han utgår från den finlandssvenska modernismen och har Gunnar Björling som sin främsta läromästare.

I ”Stämt” skriver han om saker som försvunnit. Vi kan kalla det för nostalgi eller bara minnen. När man läser hans dikter gäller det att ställa in sig på detaljer och träna sig i uppmärksamhetens konst. Det är skenbart mycket enkla och lättlästa dikter.

Han debuterade redan 1972 med diktsamlingen ”Andhämtning”. 2014 belönades han med Edith Södergran-priset och nominerades två år senare till Nordiska rådets litteraturpris för ”De tysta gatorna”.

Hans diktsamlingar är ofta små till formatet men stora innehållsmässigt. Dikterna kan vara väldigt knappa och han har gett ut flera samlingar med aforistiska enradingar. Här finns som sagt en längtan efter det som varit och som inte längre finns.

”Stämt” är en övervägande ljus och harmonisk diktsamling, men här finns också ett djupt känt vemod över den tid som flytt. Språket är självständigt och personligt och har alla förutsättningar för att skapa storhet i det lilla. Här finns också en psykologisk skärpa och en minutiös detaljrikedom när hans dikter dessutom kännetecknas av en språklig lekfullhet.

Bäck bor i Helsingfors i dag men återvänder gärna till Vasa i Österbotten, där han växte upp.

”En fast punkt
under besöken i Vasa:
bokhandeln där min vän
köpte och sålde.
Han läser Proust
och samlar Panache.”

”Stämt” är utmärkt läsning. Jag blir alltid glad, när jag läser dikter av Tomas Mikael Bäck.

Efterlängtad bok med Lars Huldéns lyrik i urval

Jag drömde att jag brottades med en blomma: valda dikter av Lars Huldén
Schildts & Söderströms

Lars Huldén (1926-2016) skulle ha fyllt 100 år i år. Hans dikter känns fortfarande brännande aktuella och lika roliga att läsa som någonsin förr. I den här boken finns några av hans finaste dikter. För urvalet ansvarar Anna Friman och Martin Welander. Under sin livstid gav han ut ett fyrtiotal diktsamlingar, men också berättelser, dramatik och översättningar. Han var också verksam som professor i nordisk filologi vid Helsingfors Universitet i över två decennier. Som poet var han satiriker, romantiker, humorist, rabulist och forskare. Den aktuella utgivningen är en efterlängtad bok och en mycket välkommen utgivning.

Huldén skrev om högt och lågt, stort och smått och vände ofta på resonemanget så att det högtidliga blev futtigt och det som verkade betydelselöst kunde bära galaxer. Han skrev om liv och död, kärlek, skrivande och om naturen, men han skrev också om både religiösa och politiska frågor, hembygden och pacifismen.

Jag hade det stora nöjet att få lyssna på Lars Huldén, när han en gång läste sina egna dikter på Bokmässan i Göteborg. Jag kan inte riktigt förlåta mig själv för att jag missade tillfället att köpa en diktsamling av honom och få den signerad.

Många av hans dikter är väldigt långa men även i en enkel trerading eller tvårading avslöjas mästaren.

”Stackars poeter
som föll för det abstrakta.
Ut till blommorna!”

”Jag drömde att jag brottades
med en blomma och förlorade.”

Jag har också blivit väldigt förtjust i den underfundiga lekfullhet, som finns i många av hans dikter.

”Det kom ett häftigt regn
och jag tänkte:
Regnet räcker att skriva dikter om
från årtusende till årtusende.
Det har säkert skrivits minst
1.000.000 dikter om regnet.
Och ingen behöver vara
någon annan lik.
Det skulle vara
den här då, kanske.”

Att läsa hans dikter är som att komma hem till en god vän. Man känner igen sig och man trivs. ”Jag drömde att jag brottades med en blomma” blev en riktigt stor läsupplevelse för mig.

The post Lyrik – 5 utvalda och aktuella diktsamlingar first appeared on Opulens.

LYRIK. Inför helgen presenterar vi 14 dikter av Mats Cullin.  Samtliga är skrivna i haiku/senryū-stil.

Mats Cullin är 60 år, bor i Vallberga. Han är sociolog och litteraturvetare. Förutom att skriva sysslar han även med bildkonst i form av måleri. Sedan barndomen har Cullin levt ett liv med psykisk ohälsa och har alltid känt ett utanförskap.

Tillhörigheten och gemenskapen fann han i stället i litteraturens och musikens värld och började skriva, främst poesi, i 20-årsåldern och var en tid aktiv som estradpoet.

Cullin har tidigare medverkat i Skrivare i Halland, här i Littestraden och även gett ut en liten upplaga med egent material. Han säger sig vara kräsen och refuserar sig själv hårt.

Nyligen började Cullin skriva i stilarna haiku och senryū och nu är vi glada att få presentera fjorton av dessa dikter.

CAROLINA THELIN

kuvert utan namn
brev som inte skrivits än
duvorna väntar

ringer ett nummer
ett gammalt på gulnad lapp
svar från annan tid

livet strävar på
mot alltings förgänglighet
slutet är början

barn barfota i sand
lämnar tillfälliga spår
evigheten minns

risfält i höstsol
dimma skymmer fujis topp
bonden strävar på

tiden har stannat
väntar in sin egen takt
vrider klockan rätt

anslagstavlas lapp
denna dagen är inställd
kanske i morgon

grodan kvackar högt
dammen ligger stilla tyst
skymningen viskar

svalor flyger högt
nattens dagg dunstar sakta
dagen andas lust

svalor flyger lågt
regntunga moln drar förbi
vemod söker skydd

ensam tillsammans
gemenskap utan djup
gosedjur som tröst

stjärnklar vinternatt
inget mörker utan ljus
gatulampan ler

livets skörd bärgad
kvarnens hjul har stannat av
arbetet är över

varm sensommarkväll
med kaffe och cigarett
katterna spinner

The post Littestraden: 14 dikter av Mats Cullin first appeared on Opulens.

LYRIK. Thomas Almqvist konstaterar att ”(Haicurriculum)” är den finlandssvenske poeten Gunnar Högnäs hittills bästa diktsamling. ”Här finns förutom direktheten även en underfundighet i uttrycket, som jag verkligen gillar,” skriver han.

(Haicurriculum) av Gunnar Högnäs
Förlag: Ett Projekt Ryggverk

Den finlandssvenske poeten Gunnar Högnäs inleder sin sjätte diktsamling med följande rader: ”Utgivningen tillägnas de allmänna biblioteken i Finland inklusive mina bibliotekskolleger. Samtidigt är den ett genmäle till vårt lands regering i skrivande stund. Kultur behöver stöd, inspiration, uppskattning och förståelse. Den kan inte paketeras som en åker, inte ens under innevarande år för bildning. Tack till Svenska folkskolans vänner för vistelsestipendium!”

Högnäs raljerar

Undervisnings-och kulturministeriet i Finland har utlyst år 2024 till det nationella Temaåret för bildning. Målet är att i samverkan förverkliga ett engagerande evenemangsår under vilket bildningen och dess betydelse tas till nutiden och människors vardag. Högnäs raljerar således över dessa mer eller mindre till intet förpliktigande formuleringar.

Jag har följt Högnäs författarskap under ganska många år nu och har tidigare tyckt att han varit en ganska ojämn poet. Med ”(Haicurriculum)” känns det mycket bättre. Borta är nu alla ordvitsar och alla krystade försök att vara rolig, vilket är svårt i diktens form.

Högnäs och haikun

Han är som bäst, när han skriver kortfattat och koncentrerat, gärna i haikuns form, som han prövade redan i ”Haiculdesac” (2020). Enligt den japanska traditionen ska haikun vara på 5-7-5 stavelser och gärna handla om naturen, där innehållet ska gestalta en klarhet eller något som man kan uppleva med sina fem sinnen. Det är oskrivna regler som Högnäs gärna bryter emot. Han vill att de dikter som han skriver – haikus eller andra – ska kännas som en smekning med insidan av handen. Haikuns koncentrerade form styr innehållet.

Högnäs är en mycket självständig poet, med en alldeles egen ton, och egentligen inte lik någon annan. Ändå kan jag märka en viss påverkan från särskilt Tomas Tranströmer, Werner Aspenström och Tua Forsström. Många av hans dikter känns som skärvor av vardagen och anteckningar om livet. Det finns något fritt och gränslöst över hans dikter, trots den hårt bundna formen.

Här har vi att göra med en gladlynt poet som skriver med glimten i ögat, även om humorn kan vara svart som natten. Högnäs blandar gärna högt och lågt, ljus och mörker, stort och smått, glädje och sorg. Poeten föddes i Jakobstad i Finland 1957. Han bor i Åbo idag och arbetar som bibliotekarie på Åbo Stadsbibliotek. För övrigt är han son till poeten Kurt Högnäs.

Existentiella dikter

I sina dikter utgår Högnäs gärna från något konkret och vardagligt, där uttrycket sedan blir mycket naket och direkt. Många av dikterna i ”(Haicurriculum)” är existentiella och handlar om vad det innebär att vara människa i dag samt vart är vi på väg. Här finns också dikter om kärleken, men den här gången handlar de flesta dikterna om naturen. Många av dessa är vackra och till och med präglade av en stor skönhet. Här finns förutom direktheten även en underfundighet i uttrycket, som jag verkligen gillar.

”Regnet på taket
en resonanslåda för
faktiska drömmar.”

”Skärvor av skyfall
glittrar sprött på blåbärsris,
som snårig kärlek.”

Sedan skriver Högnäs också gärna om tiden och tidens gång.

”Finns tid verkligen?
Eller bara rum där jag
inrett händelser?”

”Den brända jordens
taktik, att ge nuets liv
monopol på tid.”

”(Haicurriculum)” är Gunnar Högnäs hittills bästa diktsamling.

The post Högnäs har skrivit sin bästa diktsamling hittills first appeared on Opulens.

HAIKUDIKTER. Åsa Norén har medverkat i Opulens ett flertal gånger. Nu återkommer hon med sju haikudikter.

Åsa Norén skriver poesi, prosalyrik och sång- och psalmtexter. Hon har medverkat i flera tidskrifter och har varit publicerad här i Opulens ett flertal gånger, senast med en prosalyrisk text. Hon har också getts ut i Sångfågeln Musik, Gehrmans och Wessmans musikförlag. Under några år var Norén del i redaktionen för tidskriften Metamorfos. Hon har fått stipendier från Region Uppsala och Anders Frostenson-stiftelsen.

Nu har vi den stora äran att återigen få dela med oss av Noréns poetiska landskap. Denna gång med sju haikudikter. Av de sju dikterna har de sex första samlingsnamnet Stillhet, men de är alla självständiga. Den sista sjunde har dock egen titel. Så här beskriver hon själv sitt intresse för haikudiktning: “Jag har alltid uppskattat koncentrationen hos haikudikterna. Intensiteten kan göra dem till små pärlor av eld eller dagg, uppträdda på tunna strån av tidlöshet”.

CAROLINA THELIN

SJU HAIKUDIKTER

STILLHET

Höst och mognad skörd.
Snart plockas frukterna
från livets träd.

Bort sopas hösten
i mjukt snattrande regnsång:
vindrutetorkaren.

Snön börjar falla.
När täcks mitt spår för alltid?
Skymningen vitnar.

Månsken ur mörkret.
Snöflingor börjar svärma
vid vägen till vår.

Under balkongen
ett körsbärsträd i blomning.
Snöfall mot himlen!

I rymdens mylla
öses rikt med stjärnesådd
för tidens skördar.

AVSKED

Vinterns vindar viner kallt
i vårens nätter.
Men din sista blick värmer.

The post Littestraden: 7 haikudikter av Åsa Norén first appeared on Opulens.

LYRIK. Hur ska en haiku diktas? Hur bör den se ut? Det är frågor som Bengt Eriksson resonerar kring efter att ha läst ”Ett år med sjutton stavelser” av Pamela Jaskoviak & Leif Jordansson.

Ett år med sjutton stavelser av Pamela Jaskoviak & Leif Jordansson
Bokförlaget Korpen

Först diktar den ena, förmodar jag:

”jag tänker på text
allt som låter sig döljas
där under orden”

Sedan svarar den andre, förmodar jag, och diktar vidare:

”själv sitter jag mest
vid fönstret, ser fåglarna
ett ålderstecken”

(Påpekande: Så börjar boken men citerandet ovan speglar inte exakt hur dikterna/raderna ser ut på boksidan. I boken finns mer luft mellan dikterna och de är placerade till vänster respektive höger på samma boksida.

För det mesta, bör tilläggas. Ibland hamnar bägges, förmodar jag, dikter mitt på boksidan och några gånger följer flera treradingar efter varandra till höger. I slutet av mejldiktväxlingen verkar dessutom haikuformen upplösas, raderna hoppar nedåt och ifrån varandra med extra luft mellan sig.)   

Haikufläta

”Ett år med sjutton stavelser” innehåller en haikufläta där Pamela Jaskoviak och Leif Jordansson skrivit och bollat varsin, alltså varannan, trerading (med 5-7-5 rader) fram och tillbaka i en haikudiktväxling med varandra. Boken avslutas med ett ”efterord” där de fortsätter att diskutera vad de gjort, hur de gjort det och varför i hela världen då.

Kanske ska efterordet läsas först, som ett förord? Jag gjorde så och föreslår att du också gör det. Att du inte låter dig nöja med baksidestexten som vill fastslå följande: ”Det finns olika sätt att förhålla sig till haiku och en mängd regler att följa.” Vilket är en tveksam formulering.  

Första delen av meningen/fastslåendet stämmer ju – eller stämmer inte heller. Meningens andra del stämmer än mindre. Ja, inte alls. Detta vågar jag påstå: det finns inga regler att följa för en västerländsk, till exempel svensk, poet som diktar haiku. Fritt fram dikta en ohaiku! Till och med så att varje haiku på något västerländskt språk är och måste bli en ohaiku.

Västerländsk haiku och japansk

Så har det varit från början, då den västerländska haikun skapades i förhållande till den japanska. Haikun överfördes inte från Japan till Västvärlden, för det gick inte, det går inte. Resultatet blev i stället en egen diktform med influenser från och just i förhållande till den japanska diktformen haiku.   

Ta bara dessa tre, som det brukar sägas, grundläggande rader om vardera lika grundläggande fem, sju, fem stavelser, som anses utgöra haikuns diktform och format, och som även Pamela Jaskoviak och Leif Jordansson ansluter sig till. Men det är blott en västerländsk konstruktion: ett försök – och ett rätt misslyckat sådant, om jag får säga – att efterapa den japanska haikun.

Resultatet blev en nykonstruktion: en så egen västerländsk diktform som skiljer sig så mycket från förebilden att den verkligen kan kallas västerländsk haiku.

Så diktas inte haiku i Japan. Den japanska haikun räknar inte stavelser utan innehåller ett antal ljud och diktas inte heller i tre rader utan oftast i en enda rad.

Knyter an till haikuns tidigaste historia

Snurrigt? Jo, jag erkänner att jag snöat och snurrat in på förhållandet och skillnaden mellan japansk och västerländsk haiku. Riktigt varför vet jag nog inte själv men jag fascineras av att när man formmässigt ska, enligt till exempel den här bokens baksidestext, förhålla sig till haiku och följa dess regler så förhåller man sig alltså till den västerländskt konstruerade haikun som redan den förhåller sig till japansk haiku.

Om svenska poeter vill förhålla sig till det japanska ursprunget vore det en mer logisk tanke att dikta om ämnena natur och årstider som ofta förekommer i japansk haiku. Det gör Jaskoviak och Jordansson sällan eller aldrig, höll jag på att skriva. Fast hela boken, denna årsbok, handlar ju om detta. Jo, det gör den förstås.

Vad de verkligen anknyter till är haikuns tidigaste historia eller dess för-historia, nämligen poeten Basho (1644-94) som diktade haiku cirka 200 år innan diktformen fick sitt namn och som gärna skrev kedjehaiku eller haikuflätor, som Jaskoviak och Jordansson ju också har gjort.

Ett samtal i form av haiku

Och det är viktigast: deras haikusamtal, mötet och utväxlandet av iakttagelser, tankar och åsikter i form av treradiga dikter om sjutton stavelser. Om jag tolkar stjärnorna rätt, de små stjärnor som knappt synligt avgränsar några flätade dikter från några andra, så består boken av flera haikuflätor. Noga räknat fyra, om jag räknar rätt. En för varje årstid?

Men helsäker är jag inte. Själv läser jag ”Ett år med sjutton stavelser” i sin helhet, som en enhet. Hur jag ska citera för att kunna illustrera hur de diktat är jag inte heller säker på. Treradingarna hänger ju ihop, de följer och kommenterar varandra. Den följande treradingen associerar utifrån den föregående (och ibland inom sig själv). Går det då att plocka ut ett treradscitat eller två var och hur som helst?

Följande citat bör vara början på en årstidsfläta:  

”jag hatar hösten
skörd och död och rutten frukt
vänd mig tillbaka”

”jag älskar hösten
bröd och nykokt plockad frukt
allt man försakar”

(Påpekande: Ovan citerade rader har placerats under en stjärna och, nästan, under varandra. Betyder det att poeterna skrivit och formulerat tillsammans eller varför? För strax ska treradingarna förflytta sig till varsin kant igen…)

Regelverk eller inte?

I såna här stunder skulle jag hellre intervjua än försöka recensera, göra en dubbelintervju med Pamela Jaskoviak och Leif Jordansson om varför de diktat som de gjort och hur de tänkte, till både innehåll och form. Lite om detta, bland annat formen, skrivs det om i det efterord som bör läsas som förord. Till exempel om den ”frihet som kan uppstå när man har ett regelsystem att följa”. (Det har jag aldrig trott på, men jag diskuterar gärna.)

Upp och ner, högre och lägre, personligt och privat och mer allmänt, vardagligt och inte så lättbegripligt, realistiskt och surrealistiskt, lekfullt och skämtsamt, allvar och nonsens. Som… 

”jag drömde om en
kvinna som flög med kråkor
det var så vackert”

Eller…

”tog mig till slut upp
och dagen som anföll mig
var blöt och frusen”

Och så plötsligt: detta…

”en ny sorts trygghet
att veta hur allt ska bli
en ny illusion
alienation
som psykologiska redskap
och förströelse”

Raderna behöver ju inte räknas. De stämmer inte. Men räkna stavelserna! Stämmer? Stämmer inte? Det kan påpekas också att hur noga man än är med att räkna stavelser när man diktar en haiku så skiljer sig en haiku från en annan haiku vad gäller rytmen. De blir ändå rytmiskt olika, eftersom stavelser är olika långa, betonas olika och har olika rytmik.

En slutduett

Så avslutas hela boken, efter förordet, allra sist, med varsin haiku – en slutduett – där bägges haiku placerats mitt på boksidan och varje rad dessutom är centrerad. Haikukänslan förtas nästan helt. Inte ens eller knappt västerländsk haiku utan dikt som dikt.  Nog måste detta vara ett sista inlägg i frågan om haikuns form?

Hur ska en haiku diktas? Hur bör den se ut?    

The post Ett inlägg i frågan om haikuns form first appeared on Opulens.

LYRIK. ”Ali Beik var för mig en mycket trevlig ny bekantskap och jag gillar verkligen hans finurliga sätt att skriva haikudikter,” skriver Thomas Almqvist som läst den aktuella boken ”Plötsligt lyfte alla starar”.

Plötsligt lyfte alla starar: haikudikter av Ali Beik
Översättning. Mana Aghaee
Dragoman bokförlag

Ali Beik föddes 1951 i Dezful i sydvästra Iran och han är idag en av de främsta haikupoeterna i landet. Efter att ha arbetat som löjtnant i armén sadlade han om och startade en fotobutik. Idag lever han ett tillbakadraget liv i norra Iran. Med ”Plötsligt lyfte alla starar” introduceras han för en svensk publik.

Översättaren Mana Aghaee är själv poet och har en magisterexamen i iranska språk. I ett mycket kort förord tackar Ali Beik sin översättare men också haikumästarna och förebilderna Asgari Pashai, Masih Talebian och Kaveh Goharin, som genom åren gett honom goda råd. Det är en tvåspråkig bok och därför mycket vacker. Persiska, eller farsi, skrivs med arabiska bokstäver och eftersom den svenska översättningen och haikun på originalspråket finns på samma sida, ser det riktigt snyggt ut.

Haiku är ett traditionellt japanskt versmått, som ska bestå av tre rader, med vardera fem, sju och fem stavelser. Haikun ska helst innehålla något ord som anger årstid och gärna en knorr eller överraskning mot slutet. Den får inte vara sentimental eller känslosam utan ska fokusera på stillhet och ett milt vemod. Naturbeskrivning bör vara med då naturen inbjuder till stillhet. Haikun får inte innehålla personliga pronomen. Beskrivande ord som värderande adjektiv bör undvikas.

Haikun kan innehålla en rörelse från litet till stort eller tvärtom. Upprepningar är förbjudna. Ali Beik är en mästare på att skriva haikus och lyckas gestalta både vemod, stillhet och får även med en hel del eftertänksamhet, trots det koncentrerade formatet. Om det är vemod är det i så fall gärna ett djupt känt vemod över tidens obönhörliga gång. Här finns också plats för en del humor.

Stillheten i naturen kan beskrivas så här:

”Eftermiddag på fjället –
den trädfyllda dalen
lär ut tystnad”

Tidens gång kan gestaltas så här och här (och på andra ställen) visar också Ali Beik att han inte alltid slaviskt följer 5-7-5-regeln, vilket känns befriande:

”Plötsligt
lyfte alla starar –
doften av höst”

Och avslutningsvis lite lagom vemod:

”En kall vind
över graven jag köpt
i förväg”

Ali Beik var för mig en mycket trevlig ny bekantskap och jag gillar verkligen hans finurliga sätt att skriva haikus. ”Plötsligt lyfte alla starar” är en ytterst läsvärd haikusamling.

The post Läsvärd haikusamling av Ali Beik first appeared on Opulens.

LYRIK. Bengt O Björklund har i dagarna utkommit med en samling haikudikter. Carsten Schale har läst boken och är entusiastisk.

Alla dessa årstider
Haiku
av Bengt O Björklund
Illustrationer av Ulf Lundkvist
Fri Press förlag

Bengt O Björklund är för många av oss en briljant poet, och publicerad i många sammanhang.

Redan på Inferi fick han exempelvis ut två diktsamlingar (1975 och 1978). Därefter har det kommit mycket. Inte minst mästerverket ”Jag missade Woodstock (Podium 2009; senare också i visst redigerat skick på Human Press i USA, 2019). Utöver detta har han givit ut, eller medverkat i, ett drygt dussin verk. Dessutom har han publicerat hundratals dikter på nätet.

Nu i slutet av april kommer han ut med en mycket stark haiku-samling ”Alla dessa årstider”, med kongeniala illustrationer av Ulf Lundkvist.

Bengt O Björklund behärskar inte bara reglerna för haikudikter, han förfinar därtill dessa i sin svenska version av haikudiktning.

Lyss bara på:

så hastigt vår tid
rinner bort under våren
som vore det allt

eller:

de spröda löven
är ännu mycket skygga
skatan ler i smyg

Vi flyter fram mellan vårvintern och försommaren. I oss glimtar koncentrerade ögonblick av varat. Teckningar av toner skickar oss vidare med sina frimärken. Livet är en flod. Livet är panta rei. Livet är i oss, med oss, för oss. Alla dessa dagar, månader, årstider och år. Liv.

Det samlade intrycket är fjäderlätt och koncentrerat. En underbar tolkning av livet per se.

Få kan så intensivt, men ändå fritt, komponera haikudikter, på svenska, som just Bengt O Björklund. Jag förutsätter att många av oss fyller våra sinnen med dessa juveler.

För mig framstår Björklund även som en av vår samtids bästa svenskspråkiga poeter. Därtill är han synnerligen bred och mångsidig. Han är exempelvis också en betydande målare, recitatör och musiker.

The post Stark haikusamling av Bengt O Björklund first appeared on Opulens.

AUKTION. Tupac Shakurs barndomsdikter ska säljas på auktion. Rapparen var bara 11 år gammal när han skrev ett häfte full av haikudikter.

Tupac gav häftet till sin gudfar, Black Panther-aktivisten Jamal Joseph, som då satt i fängelse. I en video publicerad av auktionshuset Sothebys ses Joseph läsa dikter ur häftet.

Dikthäftet väntas gå under klubban för minst 2,8 miljoner kronor. Auktionen äger rum i slutet av mars och då säljs även andra föremål ur hiphop-historien, som till exempel originalritningen till Beastie Boys-albumet “License to ill” och en signerad jacka av Chuck D.

Tupac Shakur mördades 1996.

TT Nyhetsbyrån

The post Tupacs dikter säljs på auktion first appeared on Opulens.

HAIKUINSPIRERAT. Idag är vi glada över att få presentera dikter av Love Axelsson, en ung poet som hämtar inspiration från den klassiska haikupoesin. 

Love Axelsson, född -98, är poet. Han har tidigare läst på scener som AKT UNG! och MalmöTXT och publicerats i tidskriften Ordkonst. Förra året gick han på Skurups folkhögskolas skrivarlinje och var då den enda i klassen som inte bodde i Malmö. Det gör han dock numera, på Möllan närmare bestämt.

Axelsson hämtar inspiration från de klassiska haikupoeterna. Han tillägnar dikten som inleds med “Även här” poeten Matsuo Basho då den, enligt Axelsson, påminner om en haiku av just Basho. De andra dikterna tillägnar han sitt gamla internatrum på folkhögskolan.

Vi är förtjusta över att få presentera denne unge poet som visar prov på både stilsäkerhet och underfundighet.

CAROLINA THELIN

SJU KORTA DIKTER

Ensamkommande
flyktiga
tankar

***

Skrattet fastnar i hallen
Bristningsgränsen är stängd
Jag går och fiskar
och det är fruktansvärt

***

Under Marken
har fåglarna
märkliga vingar

***

Jag låg på bryggan
hela kvällen
Kunde inte slita mig
från följetången

***

Förhörsspegeln
vibrerar
i fickan

***

Även här
i Marskolonin
väcks min längtan
bort från Skövde

***

Jag ligger här
och högläser
ur läslampan

The post Sju korta dikter first appeared on Opulens.

LYRIK. “Jag har läst tre av Gunnar Högnäs fyra diktsamlingar och det är lyrik som är riktigt bra. Jag kommer absolut att följa hans författarskap i fortsättningen,” skriver Thomas Almqvist efter att ha läst den senaste – Haiculdesac.

Haiculdesac av Gunnar Högnäs
Förlag: Ett Projekt Ryggverk

Haiku är ju ett slags kortdikt som kommer från Japan. Det ska vara tre rader med respektive 5-7-5 stavelser och handla om ett ämne som gärna hämtats från naturen. Innehållet ska helst gestalta en klarhet eller vad man kan uppleva med sina fem sinnen. Att man kan göra på många olika sätt blir tydligt i Gunnar Högnäs senaste diktsamling Haiculdesac.

Högnäs använder sig av poesin för att pröva ordens bärkraft och spännvidd. Han vill också ge andrum och spelrum för njutning mellan raderna. Dikten ska kunna kännas som en smekning av handens insida.

Han föddes 1957 (och han är son till Kurt Högnäs, också poet) i Jakobstad men bor i Åbo sedan 1976. Poeten arbetar till vardags som bibliotekarie på Åbo Stadsbibliotek och han har medverkat i Nicko Smiths Lördagssoffa.

Högnäs kallar haikun för en språklig motsvarighet till sudoku och varför inte? Den är ett medium eller en versform som formar innehållet. Om man som poet har en tendens att bli mångordig, spretig eller till och med luddig i kanterna, är haikun en befrielse, eftersom den mycket koncentrerade formen styr innehållet. Med bara sjutton stavelser till buds måste poeten följa det litterära påbudet ”kill your darlings” eller som Högnäs uttrycker det ”dyrka upp nötskalet”.

Haiculdesac är Högnäs fjärde diktsamling. Tidigare finns Ansiktet mot muren (1978), Milstolpar i gärdsgårdsserien (2016) och Väggfönster (2018). Redan i Väggfönster finns ett antal haikudikter med. Även när han skriver dikter som inte är haikuer är de oftast mycket konkreta och koncentrerade.

Jag kan hitta spår av Werner Aspenström, Tomas Tranströmer och Tua Forsström, men Högnäs dikter känns oftast befriande självständiga med en egen ton, som räcker långt. Dikterna kan vara skärvor av en vardag och anteckningar om livet som sådant. Han reser i tid och rum, språk och bild, landsbygd och stad, krig och fred, kärlek och död. När han fungerar som bäst, skaver det ordentligt mellan raderna och språket känns nästan alltid fritt och gränslöst för honom, trots den hårt bundna formen.

I flera av dikterna finns en svart humor som i ”Verksamhetsplan”:

Kyrkan mitt i byn,
en begravningsplats öppen
för tro på framtid.

I ”Leverans” visar han prov på sin skicklighet som naturskildrare:

Hösten glidflyger,
fäller sina löv. Färger
spränger i luften.

Jag har läst tre av Högnäs fyra diktsamlingar och det är lyrik som är riktigt bra. Jag kommer absolut att följa hans författarskap i fortsättningen.

The post Haiku av högsta klass first appeared on Opulens.

REFLEKTIONER. Kan man se kompositören Karlheinz Stockhausens musik som tonsättningar av Joan Miró konst? Carsten Palmer Schale begrundar relationerna mellan bild, text och musik.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Under några år nu har jag funderat på Stockhausen och Miró. Om hur Stockhausen faktiskt kan ses som en man som i delar tonsatt Miró. Vidare har tanken funnits, om huruvida men inte också kan tänka sig bildsättning av text, och textsättning av musik osv. Jag har med andra ord närt en idé om hur ”konstarterna” (alla, och i bred mening) väl egentligen kan sägas gå ut och in i varandra, och utan att falla offer för något alltför sterilt förnuft. Blake!

Och så läser jag om Ingamaj Becks vidunderliga bok Kring bilden. Och så – helt plötsligt – läser jag en helt fantastisk text av författaren, målaren och konstteoretikern John Berger. Om stilleben. Mycket faller därmed på plats, och jag blir i sanning euforisk. Inte minst, för övrigt, därför att Berger hänvisar till flera av mina egna tankegångar.

Så tex skriver Berger i sin essä (publicerad i OM 5/2001) om de möjliga förbindelserna mellan några mästerliga stillebenmålare (Zurbarán, Chardin, Cézanne, Morandi och Barzeló; alla satta i relation till de holländska mästarna under 15- och 1600-talet) å ena sidan och några japanska haikumästare å den andra. Vilken upplevelse.

Berger antyder att varje ting (läs här för övrigt Francis Ponges underbara prosapoetiska samling Ur tingens synpunkt), i varje skickligt målat stilleben, med tyngd och integritet visar hän mot både oändligheten och evigheten, såväl som mot den förenande punkt som är en plats som är alla platser.

Vidare: Alla föremål som kan tänkas förekomma i ett stilleben kan lyftas och flyttas med händerna. De har samma skala som handen och de kan beröras. Det är kanske också därför, funderar Berger, målaren kan identifiera dem på ett omedelbart och taktilt sätt. Man ser detta tydligt i exempelvis Frida Kahlos stilleben eller Georgia O´Keefes blomstermålningar.

”Först börjar din hand”, hävdar Berger, ”och dina ögon och sedan ditt kroppsliga minne göra små hopp över små eller enorma förändringar i skalan. Du uppfattar pollenkornen på pistillmärket i en öppen blomma som stjärnor i en galax, eller också får granatäpplet på bordskanten samma spännkraft som den gyllene kupolen på en kyrka du en gång har sett. Din fantasi blir indragen i skalprocesser.”

Detta är ett fynd, enligt mitt sätt att se och känna. Stillebenfältet, fältet mellan målningen och målaren och vidare, sträcker sig från detaljen till horisonten och bortom den. Detsamma gäller en myckenhet god poesi. Berger själv exemplifierar med japanska haikudikter – där det hela också ”börjar” med detaljer, som sedan dock öppnar läsarens synfält mot en oändlighet (eller evighet).

Hör:

Hålen i väggen
spelar flöjt
denna höstafton.

Eller:

Fasanen skriker
som fick den just syn på
berget.

Båda texterna av mästaren Kobayashi Issa (1763-1827). Och föregångaren och inspiratören från seklet innan, Matsuo Basho, skriver:

Den första snön
faller
på den halvfärdiga bron.

Är inte allt detta alldeles underbart? Någon borde, i mer utvecklad form, skriva om detta. Kanske jag. Kanske du.

The post Bilden i musiken och musiken i texten first appeared on Opulens.

HAIKU. De flesta som skriver haiku på svenska följer ett traditionellt mönster för antalet stavelser på raderna: 5-7-5.  Det gör inte Birk Andersson, som skriver anarkistisk haiku fri från regler och konventioner.  Här följer fyra med miljötema.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

bottentrålning

tar udden av

Poseidon

* * *

anar

ugglor i mossen

på kalhygget

* * *

avverkaren

ser inte skogen

för alla kronor

* * *

barndomens klöverfält

kan stå på tur

för exploatering

The post Fyra haikudikter om miljön first appeared on Opulens.