PROSA. De 31 berättelserna är alla både melankoliska, roliga och direkt underhållande. De är korta, intensivt påträngande men också gripande och oroväckande.” Det skriver Thomas Almqvist som läst ”Rabalder” av Mikolaj Grynberg.

Rabalder av Mikolaj Grynberg
Översättning: Tomas Håkansson
Rámus

Enligt den polske författaren Mikolaj Grynberg blossar antisemitismen i Polen upp i cykler. De 31 korta berättelserna i ”Rabalder” ger prov på detta och den judiska närvaron, historien om samtiden i Polen men också på landets tragiska förflutna gentemot sin judiska befolkning. Grynberg gestaltar en nästan skrämmande verklighet men aldrig helt utan en svart humor. ”Rabalder” är Grynbergs första bok som översatts till svenska.

Historierna skildrar lakoniskt men inte helt utan en svart humor det judiska livet i Polen samt landets sorgesamma historia i förhållande till sin judiska befolkning.

Mikolaj Grynberg föddes 1966 i Warszawa, där han fortfarande bor. Han har tidigare skrivit om hur det var att växa upp hos föräldrar som överlevt Förintelsen och den polska regimens antisemitiska kampanj 1968.

”Rabalder” är hans första skönlitterära bok. Grynberg verkar också som fotograf och psykolog. Han skriver om pogromer, migration och pilgrimsresor till Israel, antisemitism, fördomar och förföljelser. Vi får en målande bild av Warszawa men även av industristaden Lodz under delar av 1900-talet.

Grynberg är förutom en duktig personskildrare också en mycket duktig miljöskildrare. De historiska sammanhangen och den historiska sanningen är mycket viktiga för honom. Ändå drar berättelserna gärna åt det absurda.

Den här lilla berättelsesamlingen på bara 120 sidor gjorde ett mycket speciellt intryck på mig. De 31 berättelserna är alla både melankoliska, roliga och direkt underhållande. De är korta, intensivt påträngande men också gripande och oroväckande.

The post Mikolaj Grynberg ‒ en berättare som både roar och oroar first appeared on Opulens.

FÖRINTELSEN. I dag, den 27 januari är det Förintelsens minnesdag. Jesper Nordström reflekterar över nazisternas intellektualiserade barbari.

Bland skildringar av Förintelsen har Primo Levis ”Är detta en människa” en särställning. Med sitt synnerligen torra språk skildrar Levi det fasansfulla med en avvärjande distans. Den där distanseringen kan leda tankarna till en film som ”The Zone of Interest” där SS-officerare bor i villor runt koncentrationslägret och ägnar arbetsdagen åt att gasa och bränna människor medan kvällar och helger ägnas åt ett småborgerligt liv med frugan. Diskrepansen mellan form och innehåll i Primo Levis bok blir ett slags parallell till hur Wannseekonferensens saklighet förhåller sig till vad som faktiskt konferensen handlande om. 

I all nazistisk pseudovetenskaplighet och kalla attityd till folkmord har Joseph Mengele en framträdande roll. Hans attityd till människor som rena försökskaniner blir ett paradexempel på nazismens intellektualiserade barbari där man, lite tillspetsat uttryckt, kunde mörda en människa utifrån att hen inte såg ut som en grekisk marmorskulptur.

Att nazismen var besatt av klassificering är närmast en truism. Mer än ett 20-tal olika tygsymboler på fångdräkterna laborerade man med och Primo Levis ”Periodiska systemet” måste läsas med detta i åtanke. Tredje riket lanserade sitt eget pseudovetenskapliga ”Periodiska system” över mänskligheten med hjälp av rasbiologi, frenologi och annat nattståndet tankegods. Primo Levi skriver om det som inte passar in i systemet, ja han låter så att säga det sturska ogräset mellan stenarna i Mengeles trädgård komma till tals.

Jesper Nordström

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Apropå Förintelsens minnesdag first appeared on Opulens.

ROMAN. Carolina Thelin har med avsevärd behållning läst romanen ”Stramer” av den polske författaren Mikołaj Łoziński. Det är en bok där läsaren får följa en judisk familjs öden under mellankrigstiden och andra världskriget.

Stramer av Mikołaj Łoziński
Översättning: David Szybek
Norstedts

Tycker du att vi fått nog av skildringar av människor som fallit offer för nazistenas grymheter? Det hävdas ibland att vi inget lär av historien ‒ se bara hur allt upprepar sig! Och visst är det minst sagt obehagligt att jämföra vår tid med 1930-talets mellankrigstid, att det auktoritära och högerextrema, då som nu, vinner alltmer makt. Men trots att jag stundtals kan få nog av alla böcker, filmer och tv-serier som bearbetar denna kolsvarta period av vår historia, är de nödvändiga. Vi måste tro på att det går att lära sig av historien.

Första boken i svensk översättning

Mikołaj Łoziński är en polsk roman- och manusförfattare samt fotograf. ”Stramer” är hans första bok i svensk översättning, och den är utförd av David Szybek som bland annat också översatt den ukrainska författaren Oksana Zabuzjkos ”Den längsta av resor”. Trots att jag inte kan polska noterar jag Szybeks fingertoppskänsla i översättningen av komiska uttryck och diktstrofer.

Historisk roman

”Stramer” är alltså ännu en roman som handlar om tiden före och under andra världskriget. Här får vi följa den judiska sexbarnsfamiljen Stramers liv i den polska staden Tarnów. Boken är indelad i korta kapitel med titlar som hämtats från familjemedlemmarnas olika förnamn. Kapitel för kapitel lär man känna dem alla.

I det inledande kapitlet Nathan är det tidigt 1900-tal när Nathan kommer hem till Tarnów från Amerika. Där tog han adjö av sin storebror Ben efter att ha provat lyckan i fyra år. Längtan efter ungdomskärleken Rywka blev för stor och de gifter sig och flyttar in i en enrummare som snart fylls av barn. Med sig får Nathan en avskedsgåva av sin bror ‒ ett läderbälte med mässingsspänne som visar sig komma till stor användning när hans söner behöver veta hut.

Med tanke på Nathans ständiga misslyckanden i att skaffa jobb för att kunna försörja familjen, hans oberäkneliga psyke, som innebär antingen sängliggande eller kortvariga intensiva faser, är det obegripligt att Rywka står ut. Men det gör hon och uppfostrar dessutom sex barn och ser till att det står mat på bordet trots ständig brist på pengar.

Ben skickar dem då och då ett brev med amerikanska dollar men de pengarna lägger Nathan undan i väntan på något av sina storslagna jobbprojekt.

Syskonrelationer

Pojkarna Rudek, Salek, Hesio och Nusek samt flickorna Rena och Wela delar sängplats i det enda rummet. Barnen växer upp och går sina egna vägar. De påverkas av strömningar i samhället och studerar eller slarvar runt. Två av dem blir hängivna kommunister.

Beskrivningen av relationen mellan syskonen är till stor del romanens styrka. När de yngre försöker ta efter och hänga med i de äldres jargong kan nog fler än jag, som vuxit upp med många syskon, känna igen sig. Som läsare är det lätt att känna sympati för de olika romankaraktärerna, trots deras fel och brister.

Łoziński är överhuvudtaget skicklig på att skapa medkänsla, även om det är de manliga romangestalterna man kommer närmast. När Łoziński beskriver Rywka som en typisk självuppoffrande maka och mor är det genom ett ganska daterat, för att inte säga grabbigt, perspektiv. Romanen hade vunnit på att i stället låta hennes gestalt utvecklas och växa.

Humor och tragikomik

Jag gillar dock hur rolig boken till stora delar är, mitt i allt elände, och det beror delvis på de dråpliga uttrycken och de snuskiga visorna som citeras men inte minst Nathans tragikomiska rollfigur.

För familjen Stramer är antisemitismen i Tarnów nästan något naturligt eftersom den alltid funnits där. I den judiska stadsdelen är det snarare konflikterna mellan olika judiska grupperingar som påverkar vardagslivet. Men när Hitler tar makten hårdnar klimatet och hatet mot judarna i Polen blossar upp. Det splittrar familjen och du vet hur det slutar även om du inte väljer att läsa just den här boken.

The post Läsvärd historisk roman om en judisk familjs öden first appeared on Opulens.

FACKBOK. ”För att få mer kunskap, utan att kanske fullt ut kunna förstå, så måste vi ta oss an en bok som denna av Daniel Pedersen, även om det tar emot.” Det skriver Lis Lovén som läst ”Natt och aska”, om Förintelsen och vittneslitteraturen.

Natt och aska. Förintelsens litteraturer av Daniel Pedersen
Nirstedt/litteratur

Vi kan tro oss veta, men kan vi verkligen förstå vad Förintelsen innebar? Vi kan känna in delvis, men knappast helt och fullt. Daniel Pedersen har kommit ut med en bok om Förintelsens litteraturer. Det som kommit att kallas vittneslitteratur. ”Natt och aska” är en bok man möjligtvis önskade att man slapp förstå. Som jag sa i början kan vi som är utanför detta mest radikalt onda knappt ens göra oss en föreställning om den yttersta vidrigheten.

Det kan ses som en moralisk skyldighet att ta sig igenom boken. Här finns namn på en uppsjö av författare, en del redan kända, som Primo Levi och Imre Kertész, men även andra som närmast förblivit blott siffror i statistiken.  

Men makthavares sätt att reducera individer till siffror börjar egentligen inte med Tyskland. Om jag försöker tränga in i det skeende som förvandlar döden till något maskinellt, något mekaniskt så uppstår ett specifikt obehag. Det som man inte har namn för.

Nazisterna hade en rudimentär form av moral som dikterade att plikten är allt och att alla måste bära denna moral, och ingen fick svika plikten. Det normativa med den pliktmoralen framstår närmast som en vitglödgad känsla av stål eller järn.

Pedersen ställer sig frågan om hur verklighet och verk går ihop. Och försöker ringa in tanken på den litterära form som gör vittnens utsagor giltiga. En del av problemet är ju att vi är sociala djur men i koncentrationslägren slås det sociala sönder och kvar blir en oerhörd smärta som är individuell.

Nu har jag inte läst alla dessa vittnesförfattare som Pedersen går igenom en efter en men han har verkligen trängt djupt in i sitt ämne. Det är kuslig läsning. Det går inte att vända bort blicken, vi måste – ja, alla ni där ute! – måste ta oss igenom detta för att förstå.

Jag kommer att tänka på den svarta feministen Kimberlé Crenshaw, hon som myntade termen intersektionalitet. Hon menade att alla samband i människans liv bildar en väv, en större kontext. Socialt, kulturellt, rasmässigt, kön, klass osv – allt hänger ihop. Och endast om vi förstår maktstrukturerna på ett kontextuellt plan kan vi märka ut oss själva och finna vår egen sanning i det stora hela.

I koncentrationslägren blir människan fråntagen allt. Nazisterna och SS skapade en avgrund mellan människa och människa… Endast på ett litterärt kulturellt plan kan vi förmå oss att frivilligt ge oss i kast med helvetet som en realitet.

Vi kan läsa Dante och rysa av den känsla som säger oss att hoppet farit sin kos. Dante som en skildrare av de hemskheter människan kan vara skyldig till. Det hemska som ett kunskapssystem att plöja sig genom. Vi bör inte glömma detta europeiska arv som på många sätt försvunnit kulturellt, strukturellt, religiöst. Jag avser då det judiskt-kristna arv som många i dag upplever som icke önskvärt eller överspelat.

För att få mer kunskap, utan att kanske fullt ut kunna förstå, så måste vi ta oss an en bok som denna av Daniel Pedersen, även om det tar emot.  

The post Daniel Pedersens ”Natt och aska” är nödvändig läsning first appeared on Opulens.

KERTÉSZ. ”Jag hade stor behållning av den här essäsamlingen som jag fann intellektuellt stimulerande och som återuppväckte mitt intresse för Kertész,” skriver Elisabeth Brännström som läst ”Imre Kertész och överlevandets skam” av Erik Löfvendahl.

Imre Kertész och överlevandets skam av Erik Löfvendahl
H:ström

När den ungersk-judiske författaren Imre Kertész fick ta emot Nobelpriset i litteratur 2002 var han den förste ungerske författare som belönades med det prestigefyllda priset, något som i vanliga fall borde ha lett till hyllningar och hög status i hemlandet. Så blev dock inte fallet i Ungern. I stället kröp antisemiter fram ur många av det ungerska samhällets skrymslen och vrår och det förekom flera inlägg i pressen där valet av Kertész kritiserades och det antyddes att när världen nu äntligen valde att belöna en ungersk författare gick priset till en jude och inte till en ungrare.

Kertész och den ungerska antisemitismen

Några år efter Kertéz död 2016 valde man också att ta bort hans mest kända bok Mannen utan öde från skolornas kulturkanon och vissa andra framstående och internationellt beundrade författare rensades också ut, bland annat Péter Nadas, även han av judiskt ursprung och Péter Esterházy, som varit djupt kritisk mot Viktor Òrbans regim. De berömda författarna ersattes av flera mer eller mindre bortglömda nationalistiska författare med motiveringen att de förbjudits under kommunisteran och att de skrev om ett Storungern som existerat före 1920. Det hör till saken att några av de nyinsatta författarna stått som medlemmar av den pronazistiska rörelsen Pilkorsarna som var ansvarig för mord på ungerska judar under andra världskriget.

I Kertész fall är det ju lätt att misstänka att han plockats bort från Ungerns kulturkanon på grund av sitt judiska ursprung, sitt val av ämnen och sin, enligt egen utsago, ständigt närvarande smärtpunkt som förblir Auschwitz, även när han skriver om något helt annat.

Tonen i Ungern när det gäller Kertész författarskap sattes redan under sjuttiotalet då Mannen utan öde, om den fjortonårige Györgi Köves som överlever Auschwitz, dit Kertész själv flyttades vid samma ålder, först refuserades innan den till sist gavs ut 1975, bara för att bemötas av negativ kritik från den ungerska kritikerkåren.

I sin fina essäsamling Imre Kertész och överlevandets skam utgiven på H:ström använder författaren och kritikern Erik Löfvendahl sig av flera olika perspektiv när han nu närmar sig Kertész, som han följt under många år efter den första lätt euforiska läsningen av Mannen utan öde.

Foukuserar på centrala punkter 

Erik Löfvendahl riktar i de nyskrivna essäerna främst in sig på centrala punkter i Kertész författarskap, bland annat på avsaknaden av hemhörighet. Kertész kände sig inte hemma någonstans, vare sig inom ett visst land eller en viss grupp. Under uppväxten var han, liksom många av Budapests assimilerade judar, knappt medveten om att han var jude. Den tillhörigheten tilldelades han av nazisterna. Möjligtvis ansåg han sig vara ungrare, men tyvärr delade inte det samhälle han vuxit upp i hans syn på saken. Den enda hemvist han hittade var i skrivandet och det var således inom dess privata cirkel som han genomlevde en stor del av sitt liv.

En annan central punkt är Kertész syn på auktoriteter, både inom familjer och samhällsstrukturer. Kertész hade ett komplicerat, sårigt förhållande till sin far som mördades av nazisterna 1945 och han överlevde själv två gravt auktoritära system som han lärde sig avsky: nazismen och kommunismen.

Löfvendahl skapar en sammansatt bild av Kertész

Essäerna i Imre Kertész och överlevandets skam är högst personligt hållna. Genom att göra nedslag i flera av Kertész verk och analysera både författarens prosa och svårtydda inställning till självbiografisk litteratur, samt undersöka den drivkraft och det flöde av tankar som låg bakom hans ständiga vilja till att uttrycka sig i skrift, skapar Erik Löfvendahl en sammansatt bild.

Jag hade stor behållning av den här essäsamlingen som jag fann intellektuellt stimulerande och som återuppväckte mitt intresse för Kertész både som författare och tänkare. Löfvendahl förmedlar som sagt en mångfasetterad bild av författarens verk, känsloliv och tankesfär.

Allt detta är synnerligen relevant i dagsläget då antisemitismen blivit en del av en alltmer påtaglig fascism i Europa och resten av världen.

The post Intellektuellt stimulerande essäer om Kertész first appeared on Opulens.

HISTORIA. Lis Lovén har läst Rashid Khalidis ”Hundraårskriget mot Palestina” och finner att det är en exemplarisk bok om ett kolonialt problem.

Hundraårskriget mot Palestina
Bosättningskolonialism och motstånd 1917-2024
av Rashid Khalidi
Översättning: Ulrika Junker Miranda
Karneval förlag  

Rashid Khalidi är en palestinsk-amerikansk historiker vid Columbia University i New York. 

Rashid Khalidi inleder sin bok – ”Hundraårskriget mot Palestina” – lite mjukt med att berätta om sin bakgrund som palestinier. Vi får en viss inblick i hans personliga sammanhang. Han driver sedan sin tes om hur kolonialismen har fortgått med projektet Israel medan övriga världen gått in i en fas av avkolonisering.

I början på 1900-talet söndrades imperiet Osmanska riket, det som nu är Turkiet. Och efter dess fall växte nationalismen fram på många ställen. Sionismen byggde på idén om att skapa en Israelisk nationalstat. Det låg helt enkelt i tiden.

Efter Osmanska rikets fall uppstod ett vakuum i Mellanöstern. Vem skulle fylla ut detta tomrum? Och hur?

Sionismen som rörelse kände sig nu manad att skapa en egen stat på grund av den antisemitism judarna alltid mött. Och just på grund av att judar så länge levt i Västvärlden möttes sionisterna av förståelse i de europeiska och amerikanska kulturella och politiska eliterna. Det gjorde att sionisterna kunde ha dialoger med Västvärldens storpolitiska rörelser, en möjlighet som palestinierna i hög grad saknade.

När så stormakterna var inblandade i skapandet av Israel hade palestinierna inga relationer till Väst som de kunde dra nytta av. Israel som utropades till stat 1948 hade alla former av stöd från Väst. Militärt, kulturellt, ekonomiskt. Palestinierna halkade efter och lyssnade inte till de intellektuella som senare sa att de borde försöka påverka opinionen i Amerika. Den opinion som hellre förstod israelernas sak, särskilt efter andra världskriget.

Strax efter första världskriget utropade Nationernas förbund (senare FN) det palestinska området till brittiskt mandat. Det låg alltså på britternas axlar att förvalta detta område. Samtidigt ville få länder ta emot judar, så att ”låta” dem bo i Palestinaområdet tycktes lockande. Med Balfourdeklarationen lovade britterna bort området till den judiska rörelsen. Och fler och fler började invandra till detta så kallat förlovade land.

Kahlidi framstår som synnerligen påläst när det gäller denna historia. Delvis utifrån egna intressen som palestinier kan man tänka. Ändå uppvisar han en viss distans.  

Det är en exemplarisk bok med många beskrivningar av turerna fram och tillbaka med förhandlingar. Därtill med förklaringar till varför sionisterna lyckades förverkliga sin vision om att skapa ett judiskt hem. Men givetvis finns det i framställningen också en sorg över de mängder av palestinier som fördrevs från sina hem. Och alla som blev dödade under krigen.

Då staten Israel utropades 1948 hade övriga arabvärlden dåligt ledarskap, även detta på grund av tomrummet efter Osmanska riket. Palestinierna fick alltså inte det stöd de hade behövt från övriga Mellanöstern. Ett dåligt utgångsläge på många sätt alltså. Israel hade allt stöd från Väst. Därför kan man dra slutsatsen att skapandet av staten Israel var ett kolonialt projekt. Och som ett kolonialt projekt måste det upprätthållas med våld.

Men något mer än våld behövs väl för att skapa en stat? Kanske är det ändå myten om att Israel började från noll som frodats. Naturligtvis fanns det mer än bara våld. Israel hade en god ekonomi på grund av kapitalöverföringar från Väst, man hade kunskap om juridiska manövrar, ett i hög grad utbildat folk, man arbetade hårt och bedrev intensiv lobbying. Lägg därtill ett propagandamaskineri, en stark religiös tro inte att förglömma, samt militära resurser. Så från dag ett kunde man genom militärmakt segra över arabvärlden i en militärkonflikt. Palestinierna hade inte stöd från något håll. En djup tragedi således. Och var befann sig då palestinierna? Jo, de saknade diplomatiska sändebud, hade inga regeringsorgan, alltså inget utrikesdepartement, kunde inte knyta allianser och hade inga militära resurser.

Det var alltså palestinierna som började från noll. Blir då deras kommande motstånd så svårt att förstå rent logiskt?  Och om övriga arabvärlden hade dålig kunskap om västerländska politiska strukturer, vart ledde då denna okunskap? Det är inte särskilt svårt att förstå.  

Men under sexdagarskriget 1967 mellan Israel och Jordanien, Egypten och Syrien uppstod en paradoxal effekt för palestinierna. Ett krig där Israel segrade. Ett nationellt uppvaknade kom i krigets kölvatten för palestinierna. Författare, intellektuella, konstnärer födde fram en politisk och kulturell renässans. Kanske var man redo för en ny identitet? Identiteten blev kanske en kombination av pessimism och optimism, vilket  författaren Emile Habibi har hävdat. Militanta och politiska rörelser skapades. Fast det var övriga Mellanösterns Arabförbund som skapade PLO.

Så kunde 1967 palestinierna med Arafat i spetsen ta över ordförandeskapet. Arafat hade denna position fram till sin död 2004. Men det verkar som om uppkomsten med Arafat i ledarställning innebar problem för de arabstater som hade stora skaror med palestinska flyktingar. Kanske fanns det en politisk sprängkraft i dessa flyktingskaror. Och nu började Israel se namnet Palestina som ett dödligt hot. Man började använda ordet terrorister… Men det är också då som palestinierna själva börjar göra sig gällande.  

1974 fick PLO observatörsstatus i FN. Det var en diplomatisk framgång men frågan kvarstår. Hur löser man denna infekterade konflikt mellan Israel och Palestina? Vilken lösning är den bästa kompromissen?

Khalidi går igenom alla de olika krigsförklaringarna från dag ett och framåt. Han pekar på styrkor och svagheter. Han pekar även ut PLO:s svagheter. Naturligtvis får vi även läsa om Hamas.

Khalidi menar att problemet i grunden är ett kolonialt problem och att Västmakterna inte har känt sig manade att se sin skuld till att konflikten uppstått. Är det först nu som en starkare opinion för Palestinas sak kan väckas? Om Israel ser alla palestinier som presumtiva terrorister – ja, då är det en vanföreställning. Och om Israel än idag iklär sig rollen som offer – hur stämmer det då överens med att nationen alltid fått stöd av de västliga stormakterna? Khalidi menar att man måste se den verkliga orsaken till konflikten. Inse att det är kolonialt problem helt enkelt.

The post Exemplarisk bok om konflikten mellan Israel och Palestina first appeared on Opulens.

PROSA. ”Texten kryper in under skinnet på mig, tränger in i mitt blodomlopp och jag har inte en chans att freda mig,” skriver Thomas Almqvist som läst ”Belladonna” av den kroatiska författaren Daŝa Drndić.

Belladonna av Daŝa Drndić
Översättning: Djordje Zarkovic
Rámus

Med den mycket hyllade dokumentärromanen ”Sonnenschein” presenterades den kroatiska författaren Daŝa Drndić för en svensk publik 2020. Nu kan vi ta del av hennes ”Belladonna”, som är en minst lika omskakande historia.

Vi får följa Andreas Ban, som är en författare som slutat skriva och en psykolog som inte längre analyserar, då han går igenom det han kommer att lämna efter sig – sin forskning, sina böcker, läkarjournaler och fotografier.

Han minns gamla kollegor, vänner och kärlekar och alla fasansfulla tragedier som hemsökt världen under hans livstid – andra världskriget, Förintelsen, krigen i Jugoslavien och 2000-talets flyktingkriser. Han ser dessa tragediers offer och uppmanar oss att aldrig glömma deras namn. Vi får aldrig förleda oss att tro att fascismen någonsin kommer att försvinna, eftersom den bara vilar och väntar på att återigen accepteras och omfamnas.

Daŝa Drndić (1946-2018) var en av Centraleuropas främsta skildrare av vår närliggande historia med alla dess fasor. Hon föddes i Zagreb men studerade i Belgrad. Hon förespråkade ett gemensamt språk för kroater, serber, bosnier och montenegriner. ”Belladonna” blev hennes näst sista roman och kom ut 2017. Den hade tagit henne många år att skriva, sedan hon sökt i historiska arkiv i flera länder och på flera språk. 

Hon dog av cancer, 71 år gammal. I ”Belladonna” visar hon på Förintelsens offer och på hur fascismen vaknade till liv igen i samband med det gamla Jugoslaviens sönderfall. Hon blandar fiktion, verklighet, historia och minnen till något alldeles eget. För Andreas Ban är krig en orgie i glömska. Det finns vidsträckta katakomber med arkiverat material från 1900-talets alla fasor, där forskarna idag går vilse och till sist glömmer. Jag vill gärna sätta likhetstecken mellan Andreas Ban och Daŝa Drndić. De ägnar sig åt samma forskning, de för båda en ojämn kamp mot svår cancer och båda flyttar från Belgrad till Rijeka.

Historien upprepar sig och fascismen vädrar morgonluft igen. I både Tyskland och Kroatien används den outplånliga försvarsfloskeln: ”Vi visste inte om det.” De visste inte om förföljelserna, lägren, dödandet, försvinnandena, mordbränderna och massakrerna. Drndić skriver om den sjuka fosterlandskärlekens idéer hos Ustaŝarörelsen i hemlandet, som ville ”skydda det ariska blodet och det kroatiska folkets heder.” Det finns kroatiska emigranter som varje år firar sina ledares folkmordspolitik, en politik som ledde till 400 000 serbers, judars, romers och kroaters död. Vi manipuleras till att glömma. Tekniken med alla dess möjligheter i dag till desinformation och direkta lögner förvränger synen för oss.

Texten i ”Belladonna” tyngs av ibland väldigt långa, men nödvändiga fotnoter, som innehåller personpresentationer, men trots att romanen innehåller mängder av fakta känns den ändå inte svårläst. Drndić skriver dessutom med en illa dold ironi, där hon ondgör sig över allehanda historieförfalskning och direkta lögner.

Även i ”Belladonna” balanseras på något sätt all ondska som skildras av författarens till synes nyktra saklighet. Hon har ett sätt att skriva som är både intensivt, välformulerat och direkt uppfordrande, där hon drivs av en oerhörd sanningslidelse. Texten kryper in under skinnet på mig, tränger in i mitt blodomlopp och jag har inte en chans att freda mig. Drndić är inte rädd för döden, skriver hon, men hon är rädd för tystnaden. Bokens titel är ju namnet på växten belladonna, där några bär av den räcker för att döda ett barn, medan en vuxen behöver ett tjugotal.

The post Daŝa Drndić skildrar fasansfulla tragedier first appeared on Opulens.

HISTORIA. Åke Johansson konstaterar att Pia Karlssons bok ”På spaning efter Ilse” blir en resa in i en tid då inte minst ungdomen och arbetarrörelsen stod upp för drömmar om ett bättre liv. Han skriver också att det finns mycket att lära av det förra århundradet. ”Hur ska demokratin försvaras? Hur ska krig och fascismen bekämpas?”

På spaning efter Ilse av Pia Karlsson.
Oktoberförlaget

Pia Karlsson hade lärt känna Ilses son under skoltiden i Stockholm. När de gifte sig blev Ilse hennes svärmor. Efter skilsmässan tunnades trådarna dem emellan ut, men hon kunde aldrig släppa denna energiska kvinna.

Nu kan jag se henne på omslaget till Pia Carlssons bok På spaning efter Ilse. Hon har ett vackert leende. Det är svårt att ana att hon var känd för sitt heta humör.

Ilse Karlsson, född Weil i Bludenz i Österrike-Ungern strax före första världskrigets utbrott, finns med redan i författarens förra bok Anna-Pia, Ronny och GW En klassbok. Nu har hon med hjälp av minnen, resor, arkiv, böcker, tidningar och samtal gått vidare med en bok där Ilse får stå i centrum. Men hon är inte ensam. Med Ilse, den engagerade socialisten och judinnan som flydde till Sverige 1936, följer många människor och en spännande mosaik av Europas omskakande och brutala 1900-talshistoria i denna bildningsfyllda skildring.

Pia Karlsson berättar om ett Österrike-Ungern, där Ilse Weil liksom många andra socialister och judar fanns på de inhemska fascisternas listor. Efter det för mig tidigare okända inbördeskriget 1934 förbjöds arbetarpartierna och judar togs ifrån både arbete och bostäder. Många gick i exil eller dödades av landets fascister. Efter det nazistiska Anschluss 1938 bröt helvetet lös fullständigt, då byggdes nämligen ett 50-tal koncentrationsläger i Österrike.

Ilses syster Gerta lyckades ta sig till England, men hennes mamma hamnade i lägret Theresienstadt och pappan i Dachau. De överlevde och alla fick senare hjälp att ta sig till Sverige, pappan dock i så svår kondition att han dog redan innan världskrigets slut.

Judisk historia

Pia Karlsson tar oss också med i den judiska historien, med Ilses släkt och den socialistiska Bund-rörelsen. Intressant att läsa om både den sionistiska rörelsen och om socialistiskt orienterade kibbutz-försök . Vi får också läsa om antisemitismen.

Mer än 5 000 österrikare flydde till Stockholm. Ilse och hennes man umgicks privat med flera av dem. Bland andra Bruno Kreisky som blev förbundskansler i Österrike, och flera som senare blev ledande socialdemokrater i Stockholm som Hjalmar Mehr.

Det var inte lätt för judar att få stanna i Sverige. För Ilses del var bröllopet en genväg. För andra gällde ett kortvarigt tillstånd, helst skulle man redan innan ankomst kunna visa att man hade en biljett för resa till ett annat land. Att komma till Sverige som jude blev också svårare när det i nazistyrda länder infördes ett J i passen. Ilse försökte på olika sätt söka inresetillstånd för mamman och pappan till Sverige, men ansökan avslogs flera gånger innan de fick komma hit och då på tillfälliga tillstånd som måste förnyas.

Ilse lärde sig snabbt svenska, fick arbete på Konsumentkooperationen och blev tidigt aktiv i SSU, där hennes man, Arne, redan var engagerad. Vi får följa henne och kamraternas verksamhet som till stor del består av stöd åt antifascister runt om i Europa. De samlar in pengar för att stödja motståndet runt om i Europa. På alla möten fanns det plats för kultur, sång, poesi eller teater.

Ilse hade liksom Arne många uppdrag. Hon var särskilt aktiv i Spanienhjälpen och flyttade under en period till södra Frankrike för att upprätta barnhem för spanska barn som behöver hjälp.

Solidaritetsarbete

Många svenskar engagerade sig i solidaritetsarbete. Svenska Spanienhjälpen samlade in flera miljoner kr. Pengar som bland annat gick till ett svenskt-norskt sjukhus i Alcoy i södra Spanien, där regeringstruppernas soldater och civila vårdades av skandinavisk personal, tills italienska bombplan satte stopp för verksamheten. Pia Karlsson betonar att detta solidaritetsarbete, där majoriteten var kvinnor, oftast glöms bort vid sidan av de drygt 500 svenskar som stred med vapen i hand för demokratin.

Ilses man gör en viktig insats i Tyskland för att hjälpa motståndsmän och -kvinnor under andra världskriget. Han blir kvar i Tyskland efter kriget, som hjälparbetare bland alla människor som saknar både arbete och bostad.

När Arne dör tragiskt under ett försök att köra hjälpbehövande ut ur landet, är Ilse gravid. När Ilse senare arbetar för Spanienhjälpen i Frankrike är det systern och Ilses mamma som tar hand om pojken i Ilses lilla lägenhet i Björkhagen. Ilse kommer att bo tillsammans med sin syster i den lägenheten i nära femtio år.

Kärleken

Mitt bland alla berättelser om krig och politik känns det bra att få läsa att Ilse också fick uppleva kärleken. 1948 ordnar hon en utställning i Oslo och Stockholm med spanska konstnärer i exil. Hon hade sedan en långvarig relation med en av dem. Han bodde i Paris., men de träffades ofta. Ibland kom han till Ilses och systerns lägenhet i Björkhagen eller till deras sommarhus på Adelsö.

Med ”På spaning efter Ilse” berättar Pia Karlsson mycket om både människor och om tiden. Läsningen väcker dessutom många tankar kring detta dramatiska århundrade. Hur skulle Europa ha sett ut om till exempel de tyska socialdemokraterna fortsatt vägra att stödja den tyska militärens upprustning inför det första världskriget? Om Västeuropas länder hade stött den spanska regeringen mot Hitlers och Mussolinis fascister? Eller om austromarxisterna kunnat stå emot fascismen i Österrike?

Den röda tuppen

Boken kan också fungera som spegel in i vårt århundrade. Det finns mycket att lära av det förra århundradet. Hur ska demokratin försvaras? Hur ska krig och fascismen bekämpas?

”På spaning efter Ilse” blir en resa in i en tid då inte minst ungdomen och arbetarrörelsen stod upp för drömmar om ett bättre liv. Då man ännu tänkte att en dag skall den röda tuppen ändå lyckas besegra den svarta.

The post På spaning efter en socialist och judinna first appeared on Opulens.

FÖRINTELSEFILM. ”Förmodligen kommer ’The Zone of Interest’ framöver att ses som en av de allra viktigaste, och tyngsta, Förintelsefilmerna,” skriver Charlotte Wiberg.

The Zone of Interest är en Förintelseskildring, som inte visar Förintelsen utan paret Höss familjeliv precis utanför lägerstaketet. Det som händer på andra sidan av staketet – som är fullt synligt i filmen – är av helt central betydelse. Och vi hör det större delen av tiden.

Jonathan Glazers nya film har fått fem Oscarsnomineringar, därav en för bästa ljud. Det är den verkligen värd. Det ligger en helvetesljudmatta i bakgrunden, det är ljuden från Auschwitz.

Det är skottsalvor och förtvivlade skrik, ordergivningar, den dagliga verksamheten i en dödsfabrik. Om nätterna lyser krematorieelden upp himlen. Familjen Höss ser detta från sina fönster.

Förintelsefilm med distanserade personporträtt

Huvudpersonerna visas alltid på ett visst avstånd. Det tar tid innan jag ens känner igen skådespelarna: Christian Friedel (från bland annat Det vita bandet) som Rudolf Höss och stjärnan Sandra Hüller (Fritt fall, Min pappa Toni Erdmann) som hustrun Hedwig.

Hon stoltserar med att maken kallat henne ”Auschwitz drottning” och kaffeskvallrar med sina väninnor om de värdesaker från ”Kanada” (förvaringen där de dödas och fångarnas tillhörigheter samlas) hon har lagt vantarna på.

Hedwig är fullt medveten om vad som händer i lägret och blir förtvivlad när maken tillfälligt förlorar sin post. Paret verkar drivas av framför allt hennes behov av bekvämlighet och socialt uppåtstigande.

Imponerande filmmusik

Glazer har återanvänt kompositören till den föregående filmen Under the Skin, Mica Levi. Hon gör ett än mer imponerande arbete här.

Musiken i den föregående filmen (dess bästa egenskap om ni frågar mig) var ett slags isande elektroniskt glissando som underströk vad den brittiska skribenten Mark Fisher beskrev som filmens hemskhet. Detta i betydelsen att den med sin utomjordiska huvudperson skildrar främlingskap inför det egna, den egna kroppen speciellt.

Punkterar Förintelsefilmens realistiska stil

Här går Levi ännu längre ut i det kusliga med musik som skarpt punkterar filmens realistiska stil, och också främst följer vad som ser ut som nattliga dröm/sago-scener filmade med värmekamera. En scen visar en kvinnlig gestalt bärande på äpplen och päron som hon placerar ut i mörkret.

Att en fånge bestraffas för att ha stulit ett äpple är ett urskiljbart inslag i bakgrundskakafonin.

Hemskheten genomsyrar varje sekund av filmen. Även här är, som i Under the Skin, men på ett betydligt värre sätt, två oförenliga element förenade på ett skrämmande sätt.

Skuldfrågan och ondskan

Auschwitz har beskrivits som en annan planet i förhållande till mänskligt liv i övrigt, men är en del av den mänskliga historien. Vi måste alla leva med det. Här konfronteras vi fullt ut med vad det innebar – med den skillnaden förstås att här finns en direkt skuldfråga.

Den ”banala ondskan” i att lyda order och göra karriär i ett ondskefullt maskineri har redan påtalats i samband med filmen och lär göra så många gånger än, men det ska inte glömmas att det fanns en ideologi här som Rudolf Höss (partimedlem sedan 1922) aktivt delade och att han utförde sitt första politiska mord nästan tjugo år före den ”slutgiltiga lösningen” tog sin början.

Kotullas Förintelsefilm ‒ en jämförelse

Höss skildras också i Theodor Kotullas Aus einem deutschen Leben från 1977, och liksom Glazers utgår denna film från en roman.

Varken Glazers eller Kotullas film är dokumentär och det finns inga sanningsanspråk, men filmerna kan kallas för variationer på temat Rudolf Höss.

Båda återger en tämligen distanserad bild och ingen av dem är nära gestaltningar av lägerlivet och den bakvända alkemi som gick ut på att förvandla människor till luft.

I Kotullas film ser vi hur Höss (som dock heter något annat i filmen) förevisar gasningsprocessen för en grupp besökande nazidignitärer, men de befinner sig utanför gaskammaren.

Efteråt beklagar sig en av dem över hur fula judarna är och säger att de döda judarna påminner honom om ”Höllenbrueghel” (Pieter Brueghel den yngre kallades så och enligt ryktet skulle han ha haft helvetet som sitt favoritmotiv).

Helvetet är nära

Kotullas och Glazers filmer påminner om varandra. Helvetet är nära men vi kan inte se det. Man talar om det i ”neutrala” termer, om ”enheter” i stället för människor.

Kotullas film erbjuder en tydligare tolkning av personen Höss, där faderlöshet och ”fysisk oförmåga att inte lyda order” är centrala komponenter. Glazers film är i sin tur betydligt mer konstnärligt stringent, mer krävande att se och mer dömande i sin gestaltning av paret Höss – här psykologiseras inte på samma sätt.

Vikten av att tydliggöra ideologin

The Zone of Interest kommer förmodligen att framöver ses som en av de allra viktigaste, och tyngsta, Förintelsefilmerna.

I tider av ökande antisemitism hoppas jag inte bara att många människor går och ser filmen utan också att själva ideologin, och rationaliseringen av Auschwitz som självförsvar gentemot den inbillade judiska fienden, tydliggörs. Liknande typer av demonisering förekommer i dag.

The post Stark Förintelsefilm av Jonathan Glazer first appeared on Opulens.

DOKUMENTÄRFILM. Charlotte Wiberg konstaterar att det trots allt finns värdefulla filmer i den genre som kan benämnas ”Hitler-tv”, det vill säga dokumentärer om Nazityskland och Förintelsen.

Kanske är ni trötta på ”Hitler-TV”. Ni vet den ändlösa ström av dokumentärer om Hitler och nazisterna som verkar liksom andlösa inför varje detalj om Führerns liv och den galna värld som var Tyskland åren 1933 till 1945. Men det finns fortfarande viktig information, det görs fortfarande viktiga filmer som antingen påminner om sådant som inte får glömmas eller lägger nya, betydelsefulla bitar i evighetspusslet över mänsklighetens vidrigaste brott.

Dokumentärserien Djävulens erkännande som gjordes förra året och finns på SVT Play hör till den senare kategorin. Visst, titeln är Hitler-tv så det förslår, även om det handlar om en annan Adolf: Eichmann, inte Hitler. Tänk om det hade varit så enkelt att nazi-garnityret bestått av djävular. Så var det nu inte. Adolf Eichmann var inte ett övernaturligt väsen. Men han var inte heller det egentligen beskedliga exempel på den ”banala ondskan” som han under lång tid på grund av Hannah Arendts feltolkning av honom under rättegången i Jerusalem 1961 sågs som. Och det är om detta serien handlar.

Pusselbitarna i filmerna är ljudinspelningar med Eichmann från 1950-talet – inspelningar som länge varit försvunna. På band talar Eichmann om hur han önskar att de lyckats ta kål på 10,3 miljoner judar i stället för de runt sex miljoner nazismen mördade. För med 10,3 miljoner döda hade, menar Eichmann, ”fienden” slutgiltigt besegrats. Han ondgör sig över att efter kriget känt judarnas ”vitlökslukt” och sett dem hålla på med sitt ”schackrande” på svartabörsmarknaderna.

Här framträder han entydigt som en rabiat antisemit, som helt i enlighet med den nazistiska ideologin var involverad i krigföring mot ”fienden” judenheten.

Arendt däremot såg inte ens Eichmann som antisemit, utan bara som en tjänsteman som tanklöst lydde order. Hon kunde under rättegången inte se något annat än en fantasilös, i sig ofarlig man i en bur – och det är inte konstigt att hon förlorade många judiska vänner i sin oförmåga att rätt uppfatta det monstruösa så många av dem fallit offer för.

Dokumentärserien ger härmed också anledning att ifrågasätta den med hjälp av Zygmunt Bauman under 1990-talet så populära uppfattningen om Förintelsen som en essentiellt ”modern” företeelse. Här är både Arendts nedspelande av antisemitismen och synen på Förintelsen som en opersonlig industriell, närmast neutral verksamhet centrala faktorer. Man måste komma ihåg att en väldigt stor del av Förintelsens offer dödades på ett brutalt och primitivt sätt. 1,5 miljoner av forna Sovjetunionens judar sköts ihjäl i det som kallas ”Holocaust by bullets”.

Missa inte detta. Än kan ”Hitler-tv” leverera!  

Det är förstås också så att förintelselägrens, och koncentrationslägrens, fångar inte behandlades på ett ”neutralt” eller lågaffektivt vis. Det industriella samsades med den brutalitet vi brukar vilja tillskriva förmoderna samhällen. Banden med Eichmanns öppna eliminatoriska judehat slår också mot den gamla ortodoxa marxistiska tolkningen av nazismens antisemitism som enbart en avledning från fascismens klasspolitik och ett tillhandahavande av en syndabock. Om man inte förstår antisemitismen som en kraft i sig och en irrationell uppsättning föreställningar som var högst reella för de styrande nazisterna kan man inte alls begripa Förintelsen.

Som film betraktad är Djävulens erkännande inte så intressant – det är den numera så vanliga blandningen av originalupptagningar, dramatiseringar och intervjuer med filosofer och historiker. Men dessa, framför allt Bettina Stangneth och Deborah Lipstadt, är väl värda att lyssna på, och originalupptagningarna hör till historiens viktigaste dokument.

Missa inte detta. Än kan ”Hitler-tv” leverera!  

The post Än kan ”Hitler-tv” leverera! first appeared on Opulens.

PROSA. Martin Söderlind har forskat i antikens kultur och samhällsliv men har på senare tid också ägnat sig åt att skriva skönlitterärt. Hans debutroman “Ögonblickar” beräknas längre fram i år. Vi har nu glädjen att presentera hans novell “Polen 1992” i två delar. En mörk men fascinerande berättelse. Detta är den avslutande delen. Första delen kan läsas här.

POLEN 1992 – del 2

”Här är det nog”, säger jag med tvekan, nästan motvilligt, som en bekännelse. Samtidigt är rösten lugn för att inte framkalla en tvär inbromsning.  

                      Vägen har just kommit ut ur ett skogigt parti och solen får Gerhard att fälla ner solskyddet. Jag gör likadant. Utsikten får mig att känna igen platsen. Lite längre fram gör Oder en omisskännlig krök.

                      Tanken på att vi är framme får mina händer att darra. Kroppen känns alldeles kall. Nutid och dåtid korsar sina spår i mitt medvetande. Smälter samman och löses upp i varsin beståndsdel bara för att återigen smälta samman. Mina olika åldrar alstrar varandra i ett slags evig växelverkan. Jag är rädd för varje sinnesintryck eftersom de väcker något förflutet till liv.  

                      ”Är du säker?” säger Gerhard. Det hörs på tonfallet att han är fylld av förväntan. Som om något angenämt väntar oss. Jag förstår att han ännu inget minns.

                      ”Så säker som någon kan vara”, säger jag och får i samma ögonblick det bekräftat på andra sidan vägen där en grusväg svänger på väg uppför en backe.

                      Jag fattar tag i Gerhards arm och föreslår att vi väl kan sitta en stund i bilen innan vi går ut. Han rycker på axlarna och tar av sig solglasögonen.

                      ”Hur känns det, pappa? Är det nervöst?”

                      Jag förmår bara åstadkomma en nickning. Han lägger handen på min axel.

                      ”Efteråt kommer det att kännas så mycket bättre.”

                      ”Tror du det?” undrar jag klentroget men känner mig tacksam för beröringen.

                      ”Du kommer ångra dig djupt om du låter bli.”

                      Jag ser det förflutna vart jag än ser. Även när jag blundar.

  *   

Gerhard prövade en pusselbit, hittade ingenstans där den passade och tog en annan. På bilden som framgick av de utlagda bitarna syntes en åsna, en gris och en ko stående framför ett stängsel med ett hus i bakgrunden. Den som bebott barnkammaren hade låtit det halvfärdiga pusslet ligga kvar när man gav sig av, som om det skett i brådrasket.

                      Jag satte mig på huk bredvid honom och lät min hand fara genom hans hår. Ansträngde mig till det yttersta för att inte låta min ångest skina igenom.

                      ”Du ska inte vara orolig. Snart har du ett lillasyskon.”

                      Han nickade långsamt. Jag önskade att han skulle fråga om det skulle bli en pojke eller en flicka. Jag skulle svara att man inte kunde veta. Sedan tänkte jag fråga vad han helst önskade sig. Då kunde han svara antingen det ena eller det andra. Och sedan skulle jag säga att vi väl fick se. Men han sa ingenting.  

                      Jag tog en pusselbit och lyckades placera den rätt vid grisens bakben.                   

”Nu måste jag se till mamma”, sa jag till slut. ”Hon kommer kanske att skrika men det är inget farligt. Så låter det när man föder barn. Det blir nog bäst om mamma får vara ifred tills det är färdigt.”

                      ”När är det färdigt?”

                      ”Jag vet inte riktigt. Jag kan säga till.”

                      Han nickade igen och fick dit en pusselbit.

                      Anna hade vaknat. Lugnet var som bortblåst. Hon andades kort och snabbt. Brösten hävdes och sänktes hastigt som om hon var andfådd. Benen särade och knäna uppdragna. Varje rörelse framkallade vågor i madrassen som om hon låg och flöt. Hon hade tagit av sig underbyxorna och blottade sin öppning.

                      ”Andreas, håll i mig”, sa hon och sträckte ut handen. Den var alldeles varm. Våra valkiga handflator skavde mot varandra i det fasta greppet. Händerna på två människor som levt av jorden.    

                      ”Jag drömde så hemskt.”

                      ”Jaså. Vad drömde du?”

                      ”Om honom. Fången som kom till vår gård.”

                      Jag hajade till och harklade mig för att dölja min sinnesrörelse.

                      ”Jaså, han”, sa jag och försökte mig på ett förvånat tonfall. Jag ville inte avslöja att han ofta varit i mina tankar.

                      Tårarna rann ner för Annas kinder, förvridna av en gråtens grimas. Hon torkade sig om näsan med en väl använd näsduk.

                      ”Han upprepade de där orden. Enträget bad han mig om något. Jag ville uppfylla hans önskan men kunde inte eftersom jag inte förstod vad han ville. Plötsligt var jag i hans kläder. De hårda ansiktena log nästan muntert, fulla av förväntan på vad de tänkte ta sig till. Aldrig har jag känt mig så rädd. Sedan vaknade jag, tacksam över att få vara jag. Men rädslan fanns oförminskad kvar. Förstår du? Jag är lika rädd som han var den gången.”

                      ”Du har inget att vara rädd för”, sa jag och försökte låta övertygande. Hon började andas än häftigare inför vad hon skulle säga.

                      ”Tror du gud förlåter mig?”

                      Hennes senkomna ånger oroade mig. Som om hon låg på sitt yttersta ville hon komma tillrätta med sin skuld. Jag ryggade inför tanken på att hon behövde en präst som kunde ge henne syndernas förlåtelse.

                      ”Klart han gör”, sa jag med eftertryck och kramade hårdare hennes hand, orolig för att hon inte skulle låta sig övertygas.

                      ”Hur kan du veta det så säkert? Du tror ju knappt själv på gud.”

                      ”Jag har hört troende människor prata om honom. De säger alltid att han är förlåtande.”

                      Hon såg på mig med ögon som utstrålade den där rädslan hon pratat om. Men hon var inte rädd för människorna. Hon var rädd för livet efter detta. För gud.

                      ”Jag tror gud skickade vår objudne gäst för att pröva oss. Vi bestod inte provet, särskilt inte jag. Vad tror du de gjorde med honom?”

                      Många gånger hade jag funderat på den saken. Naturligtvis hade de dödat honom men vad de tagit sig till dessförinnan hade jag ingen aning om. Däremot kände jag mig övertygad om att mina gruvligaste fantasier inte överträffade verkligheten. Jag svarade ingenting.  

                      ”Är du snäll och ber med mig”, sa hon och knäppte sina händer runt min.

                      Vi bad Fader vår flera gånger. Hon mumlade orden snabbt som om de utgjorde en besvärjelse. En trollformel som skulle skydda mot makter som ville illa. Till slut tog tröttheten över. Ordflödet lugnade sig och stannade av likt en flod som når havsmynningen. Hon andades lugnare och lät huvudet sjunka ner på kudden. Ansiktet slätades ut och en välsignad frid la sig över anletsdragen. Snart var hon försjunken i dvala igen.

                      Jag var så rädd för att hennes föraningar skulle visa sig stämma. Då skulle jag bli ensam med Gerhard, kanske ensam med det nyfödda barnet, om det överlevde. Vad skulle jag då ta mig till? Fortsätta vandringen med ett för tidigt fött spädbarn i famnen som inte hade något att äta? Jag skulle väl få se det sakta dö av svält. Redan då, innan det var fött, slog mig tanken på att hjälpa barnet över på andra sidan. En tanke som jag genast sköt undan och inte ville kännas vid. Men den hade redan hunnit slå rot. Det hjälpte inte hur mycket jag förbannade mig själv. Att förkorta den nyföddas lidande framstod alltjämt som ett rimligt alternativ. Trots allt kunde vi ju inte vänta hur länge som helst. Rätt som det var skulle bolsjevikerna komma ifall vi inte gav oss iväg.

                      Jag såg på hennes vilande anletsdrag. Svetten lackade ur den gulbleka hyn. Rosorna hade slocknat och flätorna hängde halvt upplösta utmed kinderna. Med handen kände jag på hennes blanka panna. Den var het. Hon stönade lätt i sömnen eller dvalan eller vad det nu borde kallas.

          *                          

”Kan du inte gå ut och titta själv?” säger jag vädjande till Gerhard. ”Huset borde ligga där uppe på kullen.”

                      Han ser forskande, nästan strängt på mig och skakar långsamt på huvudet.

                      ”Nej, pappa. Nu måste du ta dig samman. Jag förstår att du drar dig för att uppsöka det förflutna. Det är helt naturligt. Men jag är övertygad om att bördan kommer att bli lättare efteråt. Det blir som när man går i psykoterapi och genomlider förträngda minnen. Att återuppleva dem är att bli fri från dem.”

                      Han hade själv gått i terapi, något jag aldrig övervägt, trots att han tjatat. Jag har aldrig varit något annat än en enkel jordbrukare som knappt läst några böcker. Och jag tvivlar på att återseendet av platsen kommer att göra mig bättre till mods. Minnena är knappast förträngda. För varje meter jag närmar mig platsen framträder de allt livligare. Varför ville jag egentligen komma hit? Till min förvåning har jag inget svar.  

                      Med stor tvekan öppnar jag bildörren, vrider på kroppen och sätter ner fötterna på vägrenen. Bävar inför varje ögonblick, varje nu. I gräset växer vilda blommor som jag inte känner namnet på. Ändå finns de. Jag är obetydlig och ensam i en värld likgiltig inför min existens. Inte så mycket som en axelryckning skulle naturen ägna sig åt om jag dog här och nu. Några humlor surrar från den ena stängeln till den andra likt små helikoptrar. I tystnaden mellan bilarna som svischar förbi kan jag höra ljudet av deras vibrerande vingar, så oansenliga i jämförelse med de klumpiga ludna kropparna.

                      Jag reser mig upp och stänger dörren. Tar in den vidunderliga vyn. Känner igen en samling byggnader på motsatta stranden som kan ha varit ett gammalt kloster. Så biter jag ihop och vänder mig om. Möter Gerhards blick över biltaket när han kisar mot det glittrande vattnet. Han öppnar bakluckan och vi tar var sin krans. Först nu lyfter jag blicken ovan backen och vägstumpen som leder upp till höjden där huset ska ligga.

                      Men där finns inget hus.

                      Mer lättad än besviken korsar jag vägen tillsammans med min son och går upp för backen. Där huset stått ligger nu en tom parkeringsplats. Ogräs växer över de vita markeringarna. Jag går fram till platsen där pumpen borde ha stått och får syn på någon sorts metallplatta. Brunnen har plomberats. Runt parkeringen reser sig en tät lövskog som delvis döljer utsikten man en gång hade från huset.

                      ”Nå?” säger Gerhard otåligt. ”Var är det någonstans?”

                      ”Det låg här”, svarar jag och beklagar att jag måste göra honom besviken. ”Det är som jag trott. På nästan femtio år har en hel del hunnit hända.”   

  *   

Jag ställde en fotogenlampa i fönstret för att visa att huset var bebott och därigenom avvärja oönskat besök. En andra lampa ställde jag på nattduksbordet bredvid Anna. I skenet från några levande ljus åt jag sedan kvällsmat med Gerhard. Han hade slutat lyfta blicken. Den vilade vid smörgåsen som låg halväten på assietten. Inte heller jag hade någon vidare aptit. Men jag sa till honom att försöka äta upp eftersom vi behövde alla krafter vi kunde få. Med ens hördes Annas skrik skära genom mörkret i hallen och trappan.

                      Jag lade fram fram pusslet på köksbordet och sa till Gerhard att sitta kvar, hur mamma än skrek. Skyndade mig så gott jag kunde upp till sängkammaren. Med en skål varmt vatten som fått stå och puttra på spisen trevade jag mig fram i mörkret. Men det var inte dags. Bara ännu en värk som efter hand gick över. Jag hann gå ner både en och två gånger till Gerhard. Till slut sa jag att han borde gå och lägga sig i sängen i barnkammaren. Först ville han inte. Han sa att han var rädd för dockorna. Jag samlade ihop dem och slängde dem i en låda halvfylld med leksaker. Till slut gav han med sig. Så fort han lagt sig slocknade han omedelbart, till min stora lättnad.

                      Efter ännu en lång stunds väntan i det svaga skenet från lampan verkade tiden vara inne. Ögonblicket jag fasat för. Anna krystade så att ansiktet vitnade och läpparna försvann. Hela tiden mumlade hon något om att det var Gud som straffade henne. Att hon snart skulle få möta samma öde som den förrymde fången. Jag kramade hennes hand liksom hon kramade min. En hårbeklädd hjässa syntes som en luden boll i den vidgade öppningen.

                      ”Lova mig att du försöker ta hand om barnet”, sa hon och uttalade orden stötvis för att hinna få tillräckligt med luft mellan dem. ”Du måste försöka leta upp en nybliven mor som vill förbarma sig.”

                      Jag erinrade mig min tanke nyss på att släcka livslågan som höll på att tändas och skämdes.

                      ”Du kommer att kunna amma det själv så fort det hela är över, tro mig. Precis som du gjorde med Gerhard.”

                      Hon skakade energiskt på huvudet.

                      ”Nej, Andreas, detta är det sista jag gör.”

                      Jag förstod inte hur hon kunde vara så säker, nästan besatt av tanken på döden. Samtidigt anade jag någonstans att hon hade rätt. Något kändes fel med födsloprocessen, det förstod jag utan att ha något att jämföra med eller kunna peka på något särskilt.

                      Hjässan gled allt längre ut. Huvudet nådde den punkt där det var som bredast och öppningen allra vidast. Sedan följde resten av kroppen med nästan av sig själv, och därpå efterbörden. Plötsligt låg alltsammans på det nerblodade lakanet.  

                      Det var en flicka. Mina ögon tårades av rörelse inför åsynen av min dotter. På Annas anmodan hade jag letat upp en sax i köket och klippte med suddig blick och darr på handen av navelsträngen, varpå jag la barnet på moderns bröst. Där låg det och skrek med gäll genomträngande stämma. Det lät så livskraftigt, så obändigt. Under tiden grät även Anna med ymnigt flödande tårar. Först verkade det vara av lättnad. Men snart märkte jag att något var fel. Efter en stund tystnade hon och föll tillbaka i djup dvala.

                      Jag hade helst velat försöka väcka henne men ville också hålla mitt löfte att ta hand om den nyfödda. Skulle just tvätta barnet i vattnet som blivit lagom ljummet när jag hörde en röst i dörren.

                      ”Ska mor dö nu?”

                      Jag la tillbaka flickan på Annas mage och vände mig mot Gerhard.

                      ”Nej, det är över”, sa jag fast jag för varje ögonblick blivit alltmer övertygad om att jag skulle förlora min hustru.

                      ”Får jag komma in?”

                      Jag tvekade men nickade till slut. Sängen såg förfärlig ut med moderkakan mellan Annas särade ben och det skrynkliga barnet otvättat liggande mage mot mage. När han gick fram och ställde sig vid sänggaveln märkte jag att tårarna ymnigt flödade över de röda kinderna. Alla tre grät vi. Bara Anna hade slutat, uppslukad av slummer eller något mycket värre och djupare.

                      ”Sover mamma?” Rösten lät skärrad. Han närapå skrek fram orden av rädsla för vad jag skulle svara.

                      ”Det kan man säga. Hon är trött efter att ha fött din syster.”

                      En lång stund stod han tyst och såg på när jag försökte tvätta barnet med ovana rörelser. Till slut frågade han varför hon grät. Jag svarade att nyfödda brukar göra det. Att han själv gjort det när han föddes.       

                      Då hände något med Anna. Något stelt och livlöst smög in över henne, som när den första frosten stiger ur marken och lägrar sig i gräset. Hon slutade andas. Utom mig tog jag tag i hennes axlar och ruskade henne så häftigt jag tordes med tanke på den nyfödda. Hennes lealösa huvud föll ner från kudden och kom att hänga ut över sängkanten.

                      Gerhard sprang sin väg. Jag la tillbaka Annas huvud mot kudden, tog barnet i famnen och gick efter min son. Medan flickan fortsatte skrika famlade jag mig fram utan att kunna se ens en handsbredd framför mig. Rädd för att med flickan springa in i en dörr eller något liknande. Men jag förstod att jag måste hitta Gerhard och försöka lugna honom. Barnets gälla läte fick mörkret att skälva och tätna. Jag började med barnkammaren men där var han inte. Det ena rummet efter det andra sökte jag trevande igenom medan jag ropade på min son, ständigt rädd för att trampa fel och ramla ner för trappan. Till slut blev jag varse att han krupit in i en garderob där han satt och kämpade för att inte avslöja sig. Ofrivilligt gav han ifrån sig ett svagt kvidande läte.

                      ”Snälla Gerhard, kom fram”, sa jag förtvivlat. ”Nu måste vi hjälpas åt du och jag.”

                      ”Är mamma död?”

                      ”Ja, det är hon.”

                      På något märkligt sätt fick beskedet honom att lugna sig. Flickans gråt hade gått över i ett obeskrivligt ljud som inte bådade gott. Det fanns ingen tid att försöka trösta Gerhard annat än med några hastiga ord om att han inte behövde vara rädd. Ord som knappt hade någon verkan. I mörkret ställde jag mig på knä, letade upp Gerhards hand och la den på flickans huvud.

                      ”Känn på din syster. Vi måste hitta på ett namn åt henne. Vad tycker du hon ska heta?”

                      ”Jag vet inte.”

                      ”Vi kan väl fundera på saken”, sa jag och reste mig upp. Gerhard hade lugnat sig ytterligare av beröringen. Nu måste jag se till att den nyfödda fick något i sig.

                      I min barndom hade jag hört talas om ett sätt att mata ett spädbarn som inte hade tillgång till en kvinnas bröst. Plötsligt hade minnet dykt upp ur åratal av glömska. Även om det antagligen bara skulle försena det oundvikliga måste jag göra allt jag kunde för att visa för mig själv att jag inte hade för avsikt att döda flickan. Och så ville jag uppfylla mitt löfte till Anna. Om jag bara klarade barnet genom natten skulle jag kanske lyckas hitta en nybliven mor någonstans i den breda flyktingströmmen.  

                      Vi hade en flaska mjölk i matsäcken som fortfarande var någorlunda färsk. Jag la barnet på sängen i barnkammaren, hämtade lampan på nattduksbordet och skyndade mig ner i köket med Gerhard i hasorna. Spisen var fortfarande het. Jag värmde mjölken tills den började sjuda och lät den sedan bli ljummen. Ur ett linneskåp ryckte jag till mig en handduk, doppade ena hörnet i mjölken och stack in den fuktiga fliken mellan barnets läppar. Men hon vägrade suga. Efter flera enträgna försök gick jag tillbaka till sängkammaren och la i ren förtvivlan min dotter vid Annas bröst. Girigt slöt hon läpparna kring bröstvårtan. Men naturligtvis kom det ingen mjölk.

                 I säkert ett par timmar fortsatte jag försöka med handduken, hela tiden med min son vid sidan. Förgäves försökte han väcka sin mor till liv. Han bönade och bad att hon skulle slå upp ögonen och vakna. Gråtande borrade han ner ansiktet i hennes halsgrop.

Under tiden tystnade den nyfödda. Ansiktet slöt sig som en mussla medan kroppen blev orörlig. Till slut slätades rynkorna ut och anletsdragen blev avspända, med en smal springa mellan de bleka läpparna. Jag hämtade en liten spegel ur vår packning och höll den framför hennes näsa och mun. Hon var död.       

                      För att vara helt ärlig fanns mitt i min djupa sorg ett stråk av lättnad över att flickan lämnat oss. Jag la henne ovan på hennes döda mor. Sedan blev vi stående länge och betraktade de båda kropparna i skenet från fotogenlampan. Först nu blev jag varse att det luktade färskt blod som vid höstslakten.

                      Utmattad gick jag och la mig på sängen i barnkammaren. Mina fötter stack ut över sänggaveln. Men det störde mig inte det minsta. Jag la armen om Gerhard. Hans envisa tårar slutade äntligen att flöda medan de istället trängde fram ur mina ögon innan vi barmhärtigt förpassades in sömnens rike.

Nästa morgon vaknade jag och blev genast alldeles klar över var jag befann mig och vad som hänt. Det kändes som om sömnen varit alldeles svart och drömlös, så nära ett icke medvetande man kunde komma med livet i behåll. Gerhard sov fortfarande. Jag väckte honom varsamt och frågade om han ville ha frukost. Han skakade på huvudet. Frukosten kunde vänta. Istället förklarade jag vad jag tänkte göra.

                      Gick ut till förrådsskjulet och letade upp en spade. Med redskapet över axeln strövade jag länge runt efter en lämplig plats i den väldiga trädgården. Den sträckte sig mycket långt åt väster. Gick förbi några rosenplanteringar och ett trädgårdsland där ogräset hade härjat vilt mellan grönsakernas snörräta rader, fram till en samling buskar som verkade markera änden på tomten. Inne bland snåren fanns en öppning. Den fick duga. Jag ville välja en så undanskymd plats som möjligt i hopp om att graven skulle få vara ifred. Trots att jag riskerade att stöta på sega rötter började jag gräva.

                      Van som jag var vid hårt kroppsarbete bekom mig sysslan inte särskilt mycket. Gerhard satt på marken och följde mitt arbete. Höstdagen var solig och ovanligt varm. Han behövde inte frysa.

                      När graven var tillräckligt djup letade jag upp ett lakan och en stor handduk ur linneförrådet. Sedan gick jag till sängkammaren där de båda kallnade kropparna låg, den ena ovanpå den andra. En stund blev jag stående och tittade på Annas livlösa ansikte. Mungiporna hade åkt tillbaka och fick det att se ut som om hon log. Hon såg belåten ut. Men jag förstod att uttrycket framkallats av något så opersonligt som tyngdlagen.

                      Så gott jag kunde svepte jag in Annas kropp i lakanet, bar ut den och la den i gropen så varsamt jag kunde. Hon hamnade på sidan så att jag fick hoppa ner och lägga henne på rygg. Sedan lindade jag den nyföda i handduken och la henne på Annas mage.    

                      Innan jag började skyffla igen graven funderade jag på någon sorts avskedsceremoni. Mest för Gerhards skull läste jag Fader vår. Så fick jag för mig att vi borde kalla barnet något. Jag frågade Gerhard om han kommit på något namn. När han skakade på huvudet föreslog jag Eva. Han nickade. Sedan grep jag mig an det avslutande arbetet. När jorden föll på Annas ansikte som stack fram ur kanten på svepningen började han gråta igen för första gången på ett tag. Kroppsansträngningen hade fått även mig att sluta fälla tårar. Men nu kom de tillbaka.  

                      När jag fyllt igen graven tvättade jag mig hjälpligt vid pumpen. Det hade hunnit bli sent på kvällen. Ännu en natt tillbringade vi i huset. På morgonen den tredje dagen tog jag kärran och styrde den ner för backen mot vägen. Där vände vi oss om en sista gång och såg upp mot huset i vars trädgård min fru och dotter låg under jord. Aldrig hade jag känt mig så övergiven som då. Jag försökte lägga platsen på minnet ifall jag någon gång skulle få tillfälle att återvända. Så började jag köra kärran framför mig längs vägrenen. Gerhard knatade tappert efter.

  *               

När jag lyfter blicken åt väster får jag syn på något som jag märkligt nog knappt tidigare lagt märke till. Flera bostadshus ligger uppradade utmed en ås som löper parallellt med floden. Husen är i fyra våningar. De en gång ljusa fasaderna har mörknat av smuts och avgaser. Men utsikten från fönstren måste vara vidunderlig. Förut hade där bara legat en tätbevuxen skog som löpte fram till husets trädgård.

                      ”Var är graven?” frågar Gerhard i samma ögonblick som jag själv blir varse platsen. Istället för det täta buskaget öppnar sig en lekplats i änden av husraderna. En klätterställning, några gungor och en stor sandlåda där det sitter ett litet barn och gräver med en spade. Den röda skärmmössan lyser som ett moget bär i vårsolen.

                      ”Den måste ha legat ungefär där sandlådan är”, svarar jag häpen.

                      På en bänk i närheten av barnet sitter en ung kvinna med ett annat mindre barn i en barnvagn. Hennes bara ben ligger korslagda över varandra med fötterna instoppade i ett par genomskinliga plastsandaler. Hon viftar otåligt med ena foten. Det lilla barnet börjar gny högljutt så att det tydligt hörs bort till där vi står. Kvinnan lyfter blicken och tittar förvånat på oss. Vi måste se underliga ut där vi står med var sin gravkrans i händerna.

                      Gerhard tar ett djupt andetag.

                      ”Herregud! Tror du kropparna ligger kvar?”

                      Jag svarar inte utan ser på kvinnan som plockar upp den gråtande ur vagnen, ogenerat lyfter fram ena bröstet ur blusen och lägger barnet vid sin barm. Även Gerhard följer kvinnans rörelser. Plötsligt ger han ifrån sig ett märkligt ljud. Det dröjer en stund innan jag förstår att han gråter. På över fyrtio år har jag aldrig hört honom göra det. Ändå känner jag igen ljudet. Försiktigt lägger jag handen på hans axel.

                      ”Gerhard, hur är det fatt?”

                      Otydligt mumlar han något om att barnets skrik fått honom att i ett slag minnas allt. Lillasysterns gråt, mors blottade bröst, hennes bleka och kalla kropp. Det vita ansiktet som försvinner under den svarta mullen.

                      ”Vi döpte henne till Eva, var det inte så?”

                      ”Det stämmer”, svarar jag och vet inte vad mer jag ska säga.

                      Det är detta jag varit rädd för hela tiden. Jag hade gärna besparat honom denna upplevelse. Vad tjänar det till att riva upp det som sjunkit ner i glömska? Varför kom jag på idén till denna resa?

                      ”Aldrig i hela mitt liv har jag varit så rädd”, snyftar Gerhard. ”Det var så mörkt i det där huset. Och mor kunde inte längre komma och trösta mig. Jag satt i garderoben och ville bara försvinna bort från alltsammans. Vakna ur mardrömmen och finna att mor fortfarande levde. Men hur jag än knep ihop ögonen så att stjärnor dansade innanför ögonlocken fanns mörkret kvar när jag spärrade upp dem igen.”

                      ”Du var så modig, Gerhard. Trots att du var så liten.”

                      Han rycker på axlarna och torkar sig i ögonvrårna.

                      ”Jag hade inget val.”

                      Kvinnan på bänken ser konfunderad på oss. Jag prövar att vinka försiktigt åt henne. Hon vinkar lite tafatt tillbaka. Den lilla har tystnat vid bröstet. Barnet i sandlådan märker att modern ser på något och vänder sig om åt vårt håll. Vi måste ha skrämt honom för han slänger spaden och springer fram till sin mor och vill bli upptagen i famnen. Men modern har fullt upp med att amma.

                      Jag inser att vi inte längre har något ärende för vår resa. Vi får vackert göra oss av med kransarna någon annanstans. Plötsligt kommer jag på vad vi kan ta oss till med dem.

                      ”Kom Gerhard. Det finns något vi kan göra.”

                      Vi går ner för slänten igen, korsar vägen och passerar vår bil på väg ner mot flodstranden. Där slänger vi våra kransar ut över vattnet. Genast bärs de av strömmen ut till mitten av flodfåran. Det tar en god stund innan de försvinner ur sikte. Då vänder sig Gerhard mot mig med utsträckta armar. Vi omfamnar varandra och står en god stund kropp invid kropp. Han har slutat gråta. Jag tänker att det trots allt blir en ganska fin avslutning innan vi vänder hemåt. Knappt har jag tänkt tanken förrän det hugger till i bröstet som om någon kört över mig med pansarvagn. Inte just nu, hinner jag tänka. Men ljuset försvinner och jag hamnar i ett medvetslöst mörker.

                      När jag vaknar ser jag lysrören paradera förbi ovanför mig på raka led. Ett ansikte svävar ovanför mig. Först känner jag inte igen det. Sedan ser jag att det är Gerhard. Han ler uppmuntrande mot mig.

                      ”Allt kommer att bli bra, pappa”, hör jag honom säga. ”De kommer att ta hand om dig.”

                      Tydligt hör jag på rösten att han är orolig. Trösten riktar sig lika mycket till honom själv.       

The post Novell: “Polen 1992 – del 2” av Martin Söderlind first appeared on Opulens.

PROSA. Martin Söderlind har forskat i antikens kultur och samhällsliv men har på senare tid också ägnat sig åt att skriva skönlitterärt. Hans debutroman “Ögonblickar” beräknas längre fram i år. Vi har nu glädjen att presentera hans novell “Polen 1992” i två delar. En mörk men fascinerande berättelse. Fortsättning följer på onsdag. 

POLEN 1992

Strax innan skymningen kör vi förbi vägskylten till Oswiecim utan att svänga av. En lång stund sitter Gerhard tyst. Blicken vilar stint framför oss, som om det var han som körde. Vägen slingrar sig fram genom det grönskande slättlandskapet, osäker på vart den är på väg. Böljande sädesfält varvas med lummiga dungar av björk och bok. De kastar allt längre skuggor över vägen och åkrarna. Längre bort hänger molnen regnstinna över nejden. I bilen råder en molande stämning.

                      Ända sedan han blivit gammal nog klandrar Gerhard mig. Som en puckel har jag burit min livslånga skuld för mitt bidrag till en hel generations brott mot mänskligheten. Jag räknar med att han kommer att förebrå mig ända till slutet. Det räcker att se hans stålblå blick från sidan, inramad av en veckad panna och en mörk ton under ögonen. Från den yttre ögonvrån strålar rynkor ut över tinningen i en solfjädersform.

                      Men förebråelserna har mildrats med åren. Som en del av hans tonårsrevolt var de betydligt värre.

                      ”Hur kunde ni gå på alltsammans?” kunde han fråga. Något enkelt svar finns inte och har aldrig funnits. När jag ändå försökte förklara var han oftast alltför otålig för att lyssna och ansåg att jag bara försökte urskulda mig. Han var aldrig intresserad av att förstå. Och jag får ge honom rätt. Trots alla förklaringar förblir det hela obegripligt även för mig. Men något måste man ju säga.

                      ”Snart har vi väl kört färdigt för idag”, säger jag prövande. Han mumlar något knappt hörbart till svar. Så säger han plötsligt:

                      ”Tänk att landskapet runtomkring var vackert även då. Fåglarna sjöng i det nyutslagna lövverket. Solen gick sitt varv över himlen. Stjärnorna tändes på kvällarna. Det är så grymt på något vis.”

                      Jag väljer att inte säga något av rädsla för att det ska bli fel. Borta vid horisonten tränger en ensam solstråle fram, som början på en uppenbarelse.          

Efter en timmes mörkerkörning får vi syn på en skylt med stora bokstäver: Bed and breakfast. Vi tar ett dubbelrum och sträcker ut oss i den breda sängen med hög snidad ekgavel. Från huvudgärden har man utsikt över ett väldigt klädskåp i samma träslag. Som en port in till en annan verklighet där allt är gott eller ont. Ingen gråzon, så typisk i människans värld.

                      Går ut i badrummet för att borsta tänderna. Lampan får ansiktet i spegeln att framträda på ett annat sätt än där hemma. Rynkorna kastar långa skuggor som gör mig äldre. Trots att de är många är jag samma person nu som vid den tidpunkt i mitt förflutna jag nu söker. Ansiktet passar illa till minnena. Känner mig som en trettioåring snarare än en som närmar sig de åttio. Mitt gamla jag framstår som en främling på bussen eller tåget, någon som inte angår mig. Ändå står han där inför mig, ser forskande in i mina ögon och påminner om att jag saknar framtid. Allt jag har är det förflutna.

                      Om inget oförutsett händer är vi framme i morgon. Förväntan vibrerar i luften likt ett membran som innesluter oss i samma bubbla. Kommer han att känna igen sig, frågar jag. Han var ju bara en liten pojke.

                      ”Det återstår att se”, svarar han kort där han ligger utsträckt på sängen och läser Robert Musil. Min intellektuelle son. Av tonfallet förstår jag att han slutat tänka på den där vägskylten. Försoning råder alltså.

                      ”Och du själv? Det är fyrtioåtta år sedan för dig också.”

                      Knappt en dag har gått utan att jag tänkt på det där huset och det som hände, men säger det inte. Om jag inte känner igen mig beror det knappast på mitt minne utan på att platsen förändrats.

                      ”Samma här. Återstår att se. Men vi bör nog räkna med att inget är sig likt. Även i Östeuropa har utvecklingen gått framåt.”

                      Han läser en stund innan han släcker sänglampan och önskar god natt. Min fortsätter lysa ensam som en måne på natthimlen. Regndropparna trummar mot fönsterrutan. På måfå irrar de sig ner utmed glaset. Som om de trilskas med tyngdlagen. Men inte ens en droppe vatten undgår sitt öde, att upplösas och ingå i något större.

                      Hoppas vi ska få fint väder i morgon, tänker jag och plockar fram ett slitet foto av Anna. Det är från när vi var nyförälskade. Hon är ung och ler inbjudande, nästan förföriskt mot fotografen, det vill säga mig. Som om det togs igår rycker det i mina egna mungipor. Men det kommer aldrig så långt som till ett leende. Snart händer det som brukar hända. Anletsdragen förvandlas. Ett annat ansikte, på en gång främmande och välbekant, vaskas fram ur bilden. Kindknotorna sticker ut som skulderblad. Ögonen tar stor plats ovan de insjunkna kinderna. Jag ser en skräck i blicken som överskuggar varje ansats till förebråelse. Skräcken inför fysisk smärta och död.

                      Det händer när jag ser på fotot att det där andra ansiktet som alltid lurar bakom hennes skymtar fram. Men aldrig har förvandlingen fullbordats som nu. Med en känsla av obehag stoppar jag tillbaka bilden i plånboken och släcker. Ett par gånger tomsväljer jag vid tanken på morgondagen som lyft fram de dolda anletsdragen med sådan skärpa. Var det en bra idé att fara hit?

                      I mörkret fortsätter jag lyssna på regnet inbäddat i en djup tystnad, medan tankarna håller mig vaken. Jag försöker ägna dem åt de levande, åt oss som finns kvar.  

Så fort muren föll kom jag på idén att göra denna resa. Medan kalla kriget pågick ville jag inte åka över till öst. Dels avskyr jag allt vad kommunism heter, dels kände jag en (förvisso överdriven) rädsla för att inte kunna återvända till väst. Både jag och Anna är bördiga från Böhmen, som låg i det gamla Tjeckoslovakien, alltså i det som sedan blev en del av Östblocket. Kanske skulle man göra anspråk på min person eftersom jag hade mina rötter i öst.

                      När jag berättade om mina planer för Gerhard envisades han med att få följa med, själv nyfiken på att få se platsen. Men först och främst var han orolig för hur jag skulle klara mig. På sistone har mitt hjärta börjat krångla, ett faktum som fått mig att skynda på företaget. Rätt som det är kan det vara för sent. Men det var han som ville göra resan till en farochson-grej. Min nuvarande hustru och svärdotter fick prompt stanna hemma.

                      Jag är orolig för vad som kommer att ske när vi väl är på plats. Kommer han att anklaga mig? Som om allt på något sätt var mitt fel. Ska jag till slut berätta hur det egentligen var med Anna? Gerhard har alltid med stor omsorg vördat minnet av sin mor och skulle aldrig drömma om att svärta ner det. Jag har aldrig försökt påverka hans historieskrivning. Han får gärna tänka på henne som på en ängel. Alla behöver vi änglar i vår tillvaro. Jag som aldrig haft någon vet det alltför väl.

                      Innan jag somnar minns jag min vana trogen än en gång den där senhösten i krigets slutskede. Men nu framträder minnena tydligare än på länge, precis som ansiktet ur fotot. Efter alla år finns smärtan och skulden kvar. Minnenas obrukade detaljer får mig att bäva.

*                         

Jag var på väg att bli far för andra gången. Anna var i åttonde månaden och Gerhard nyss fyllda fem. Det gick långsamt men vi rörde oss västerut. Vi hade lastat några utvalda ägodelar på en kärra som jag körde framför mig. Packningen reste sig manshög. Jag hade svårt att se var jag körde. Kärran gjorde mina steg tunga. Bredvid mig gick Anna med ännu tyngre steg och höll Gerhard i handen. Jag hade föreslagit att de skulle sätta sig på vagnen, men hon ville inte avvara någon av våra tillhörigheter.  

Efter den första krigshösten hade vi, i likhet med många andra folktyskar, blivit tilldelade ett stycke åkermark i Schlesien, eller Slask som det numera heter. Det hade bara rört sig om några få tunnland, men för oss, tredje generationens arrendatorer, var det fantastiskt att få något eget.

Gården kan ha tillhört judar. Men även polska bönder blev avhysta till förmån för inflyttade tyskar. Vi bestämde oss för att inte ta reda på hur det förhöll sig. Men vågor av de mest fasansfulla rykten nådde regelbundet vår lantliga tillvaro. Så gott vi kunde försökte vi stänga ute bullret från den stora världen och leva av jorden. Jag vill inte på något vis förneka att vi riktade vår tacksamhet åt ett visst håll. Anna som på mer än ett sätt var betydligt mer hängiven än jag inneslöt honom i sina aftonböner.

Det gick ganska bra att leva ett någorlunda fridfullt liv, trots kaoset ute i världen. Militära kolonner och eskadrar av flygplan som färdades österut, det var allt. Men så en dag fick vi besök. Det var tredje krigssommaren. Vädret var omväxlande med lagom mycket regn och rikligt med sol. Säden mognade följaktligen meterhög på fälten. Vår katt väntade ungar och hasade sig över köksgolvet fram till matskålen.    

Trots att det var sommar hade han en varm överrock på sig som var alldeles för stor. På fötterna eleganta promenadskor som föga lämpade sig för terränggång. Det såg ut som om han i hast rafsat till sig sina persedlar utan att ha tid att välja dem med någon större omsorg. De randiga byxorna avslöjade honom liksom den avmagrade kroppen. När jag kom hem från åkern satt han och glufsade i sig bröd, ost och stekta ägg som Anna gjort i ordning.

Jag försökte tilltala honom, men han viftade avvärjande med sin taniga hand och upprepade att han var fransman. Det bekräftade ryktena som gick om att folk från hela Europa skickades till våra trakter.  

Redan vid första anblicken förstod jag att den unge mannen var ofarlig. Anna var antagligen den starkare och skulle utan besvär kunna värja sig ifall han blev våldsam. Gerhard som inte kan ha varit mer än ett par år gammal stod och stirrade storögt på honom. Det var inte ofta vi fick besök så hans nyfikenhet var begriplig. Under måltiden följde främlingen oss vaksamt med sin glåmiga blick. Som om han var rädd att vi skulle ändra oss och ta ifrån honom maten. Det rådde ingen tvekan om att han var mycket hungrig.  

Med ett tillgjort leende sa Anna:

”Le vänligt och var lugn i ditt tonfall. Vi måste få honom att känna sig säker.”

”Hur menar du?”

”Medan jag uppehåller honom med lite plommonbrännvin cyklar du till byn och ringer polisen”, sa hon alltjämt leende och i ett tonfall som inte passade till ordens innebörd.

Jag ryste av obehag inför hennes bedräglighet. Den stackars rymlingen hade inte gjort oss något. Det vilade ett harmlöst, nästan barnsligt uttryck över honom. I hans blick fanns något vädjande som påminde om en trofast hund som tigger mat.

”Är du säker? Ska vi inte förse honom med en matsäck och låta honom ge sig iväg? Ingen behöver veta.”

”När de väl fångar honom kan de kanske tvinga honom att berätta. Vi kan inte ta risken. Dessutom är han kanske… ja du vet vad jag menar. Är det då inte vår plikt som tyskar att ange honom?”

Jag skakade långsamt på huvudet.

”Nej, Anna. Ingen kan hjälpa vad man blivit född till.”

Med det envisa leendet kvar på läpparna gick hon fram och fyllde på glaset med öl åt vår objudne gäst.

”Bra. Då cyklar jag själv till byn. Du understår dig inte att varna honom.”

Så blev det. Det var förfärligt att sitta bredvid fransmannen, servera honom hembränt och låta tiden gå. Jag till och med skålade med honom. Snart märkte jag att han blev en smula berusad. Han pekade på Gerhard och sa:

”Sött pojke.”

Det var nog de enda ord han kunde på tyska för han upprepade dem om och om igen.

 Redan efter en dryg timme anlände två bilar varav en lastbil med soldater och hundar. Aldrig glömmer jag hans uttryck när bilarna rullade in på tunet och han förstod att han blivit förrådd. Skräck, besvikelse, panik. Det uttryck som skymtar i ansiktet varje gång jag ser på fotografiet av Anna.

Han upprepade något på franska som jag inte begrep. Det lät som en uppmaning. Efter vad jag senare tagit reda på har jag blivit alltmer övertygad om att han bad mig döda honom. Han såg sig om efter något. Jag trodde att han letade efter ett tillhygge att försvara sig med. Men i efterhand har jag förstått att han sökte ett redskap för att ta sitt liv.

Han kissade på sig. Urinet rann innanför de sladdriga byxorna ner på golvet. Katten lunkade fram och sniffade nyfiket på det. Han gjorde inget motstånd. De behövde inte ta i honom. Så fort han insett att allt var för sent gick han fogligt som ett offerlamm sitt öde till mötes. När de fört bort honom och den lantliga friden åter lägrat sig torkade Anna upp pölen utan att dölja sin avsmak.

De följande nätterna hade jag svårt att sova, fylld av ruelse över vad vi gjort. Anna blev irriterad och la sig med ryggen åt när vi skulle sova.         

Men vår tid som självägande bönder blev kort. Kanske var det en sorts gudomlig rättvisa som skipades när vi till slut tvingades bort från det som egentligen inte var vårt. Anna grubblade mycket på det. Men nu var det som det var, trots alla löften om den förestående slutsegern. På flykt undan Röda armén hade vi övergivit vårt hem sedan fem år. Lagom till nedkomsten räknade vi med att hinna fram till tyskt territorium, där vi hoppades få hjälp. 

Plötsligt stannade Anna. Jag satte ner kärran, vände mig om och såg undrande på henne. Hon hade alltid varit vacker men nu när hon väntade barn var hon ännu vackrare. Blicken i de runda vidöppna ögonen hade en särskild lyster och på de runda kinderna växte röda rosor. Flätorna låg fästade över hjässan och blottade hennes smala hals.

Med huvudet vädjande på sned frågade hon om vi inte kunde vila. Vi hade kommit överens om ett schema om hur ofta vi skulle pausa. Jag såg på mitt armbandsur. Enligt planen var det inte dags än på drygt en timma. Men när jag mötte hennes bedjande blick och Gerhard gnällde att han var hungrig tvekade jag inte. Jag ställde kärran vid vägkanten och tog fram vår matsäck.  

På en duk satte jag fram korv, pastej, ost, bröd, ägg, och en stekt kyckling som låg styckad i en matlåda. Allt hade vi framställt själva på gården. Vi åt med god aptit. Varken jag eller Anna ville tänka på hur det skulle bli när vår matsäck var uppäten. Visserligen hade vi tagit med oss rikligt med färdkost, men den dagen skulle obönhörligen komma.

*

**Med vår goda aptit i minnet somnar jag äntligen till ljudet av Gerhards snarkningar. Nästa morgon skiner sommarsolen. Vi serveras frukost på en altan. En knallorange juice lyser bjärt i morgonljuset. Jag undviker den inte bara för mitt blodsocker utan även på grund av färgämnena.

                      ”Har du sovit gott?” frågar jag Gerhard som just kommit tillbaka från en joggingrunda i trakten.

                      ”Sådär”, svarar han, rynkar ögonbrynen och torkar sig med handduken i pannan. ”Och du?”

                      ”Jo tack. Bättre än väntat”, svarar jag. Lika gärna hade jag kunnat ha legat vaken, spänd inför hur morgondagen skulle arta sig. Jag är glad över att få vara utsövd, redo för allt som väntar.

                      ”Jag drömde om mamma”, säger Gerhard och häller upp kaffe. ”Hon stod och gräddade pannkakor i köket medan vår katt strök sig utmed hennes ben. Hon gav den en tallrik mjölk. Medan den började lapa i sig strök hon den över ryggen.”

                      ”Ni var båda förtjusta i den där katten”, säger jag.

                      ”Fast jag var inte lika snäll som mamma. Jag minns att jag en gång fick för mig att stoppa ner den i en portfölj. Jag höll på att lyckas när mamma sa till mig att sluta.”

                      ”Sånt som barn gör”, svarar jag. Jag är glad att han inte minns hur han grät när vi måste lämna katten kvar på gården.

                      Det har alltid verkat som om Gerhard även glömt vad som hände den där natten. Kanske rör det sig om en förträngning. Eller också beror det helt enkelt på att han var så liten. I mycket allmänna ordalag har jag på hans begäran berättat och skyllt på att även jag glömt bort alla detaljer. Och det är sant. Hur som helst är jag orolig för att han själv plötsligt ska komma ihåg alltsammans när vi är på plats. Därför tvekade jag i det längsta att låta honom följa med. Nu kan jag inte längre skona honom från hans eget förflutna. Precis som jag måste han bära det själv. Det är sådana tankar man har när ens barn växer upp och man inser att man omöjligt kan skydda dem från allt hemskt i livet. Han är trots allt femtiotre så det är väl på tiden att han får veta hur det var.

                      Vi lastar in våra väskor i bakluckan, flyttar lite på kransarna. De är utan banderoller. Länge funderade vi på om vi skulle namnge dem. Till slut bestämde vi oss för att låta dem vara anonyma. Vi vet ju ingenting om hur platsen ser ut nuförtiden. Om vi över huvud taget kommer att hitta den.

                      Gerhard är på bättre humör än i går. Han stoppar in ett kassettband i bilens bandspelare. Beatles Sergeant Pepper. Han trummar rytmen mot låren och mimar texten. Som om han fortfarande var tonåring.

                      Lite senare är det hans tur att köra. Jag försjunker i tankar medan landskapet passerar revy.

*

Plötsligt började Anna grimasera av smärta mitt i en tugga. Hon mumlade att det kanske var dags, trots att det var veckor före den beräknade tiden. Jag greps av panik. En iskall hand la sig över ansiktet. Andhämtningen blev kort. Luften fick svårt att tränga ut och in genom min strupe. Skulle hon bli tvungen att föda vid vägrenen?

                      Jag såg mig omkring. Ingenting annat än folk som vi själva på väg undan den annalkande fienden. Som en folkvandring. Skräcken för ryssen vilade som ett svart moln över vår månghövdade skara. Alla var upptagna med sitt och de sina, med fullastade vagnar och resväskor som bars av uttröttade armar. Vuxna som dragdjur. Barn som lastdjur. Ändå rusade jag fram till den ena efter den andra och ropade efter hjälp. Fanns det verkligen ingen läkare eller sjuksköterska i närheten? Eller bara någon kvinna som själv fött och visste hur det gick till? Men folk bara blängde likgiltigt på mig med lysande ögonvitor i sina smutsiga ansikten.  

Då fick jag syn på ett hus som låg på andra sidan vägen en bit upp för en backe. Det var som att gripa efter ett halmstrå. Vi befann oss fortfarande på polsk mark. Om husets invånare var polacker skulle de inte ha mycket till övers för oss. Kanske till och med skjuta på oss. Sådant hade man hört talas om. Vi kunde bara hoppas på att de också var tyskar.

På andra sidan vägen rann floden Oder i stillsamt majestät. Vid den motsatta stranden sjönk solen sakta och färgade himlen rosa. Jag hade naturligtvis inte en tanke på att det var vackert. Först långt efteråt har jag kunnat konstatera att utsikten var magnifik.

Med möda körde jag kärran upp för backen och ställde den framför huset. Sedan knackade jag på dörren. Både två och tre gånger knackade jag, utan att något hände. Jag tittade in genom ett fönster där det stod vissnade pelargonior med tomma spretande blomstjälkar. Huset verkade övergivet. Först visste jag inte vad vi skulle ta oss till. I ren förtvivlan ryckte jag i handtaget. Utan vidare gled dörren upp.

Samtidigt sjönk Anna ner på marken och jämrade sig högljutt. Gerhard blev skrämd och ropade att jag skulle hjälpa mamma. Jag bestämde mig för att vi skulle ta oss in i huset och låta min hustru vila där. Förhoppningsvis skulle hon repa sig. Om hon måste föda i förtid var det så mycket bättre där än vid vägkanten. Vad vi skulle säga till ägarna, om vi mot förmodan stötte på dem, fick bli en senare fråga. Antagligen hade husfolket gett sig i väg, på flykt liksom vi själva. På väggen i köket hängde en broderad duk med en text på tyska om att man skulle förlita sig på Herren. En uppmaning jag försökte ta till mig, fastän jag länge tvivlat på att han stod på vår sida. Såvida han inte var fullständigt likgiltig.  

Jag hjälpte min hustru till sängkammaren på övervåningen och följde ivrigt alla hennes anvisningar. När vår son föddes hade det funnits en barnmorska till hands som körde ut mig och stängde dörren om sig. Därför visste jag i stort sett ingenting om hur det hela gick till. Men min fru var samlad och fick mig någorlunda lugn.

*

Vi närmar oss. På höger sida ringlar sig Oder i kunglig procession. Rätt som det är kommer en vacker utsikt att öppna sig inför oss som när en ridå går upp, tecknet på att vi är framme.

                      Jag grips av en obehaglig känsla av att inte vara redo. Under förevändning att jag måste lätta på blåsan säger jag till Gerhard att stanna vid första tillfälle. Snart bromsar han in vid en grusväg som mynnar ut från en tät lövskog. Jag går bort ett stycke och viker av från grusvägen in bland träden. Fåglar sjunger ostörda av min närvaro, dolda i det nyutslagna lövverket. Det kan verka som om sången kommer från bladen som rör sig svagt i vinden och får ljuset att blinka. På marken framför mig ligger en rostig trädgårdsstol. Tyget är blekt men har en gång varit färgat i rött och gult. Tar några djupa andetag medan vattnet rinner och önskar att jag aldrig gett mig i väg. Resan är ju förknippad med idel smärta. Ska jag föreslå Gerhard att vi vänder om? Om jag envisas måste han ge med sig. Utan mig kan han aldrig hitta platsen.

                      Tillbaka i bilen säger jag:

                      ”Jag vill att vi vänder hemåt. Det här var en dålig idé.”

                      Han suckar och lutar uppgivet pannan mot ratten.

                      ”Pappa, du kommer ångra dig när vi kommer hem.”

                      ”Kan så vara. Men nu gör vi som jag säger.”

                      Han vrider på huvudet och ser uppfordrande på mig.

                      ”Är vi inte skyldiga mamma denna resa? Gör vi det inte också för hennes skull?”

                      Jag vet att han har fel. Allt det vi gör gör vi för oss själva. De döda fortsätter att finnas för de levandes skull, inte tvärtom. Men det säger jag inte. Förstår att han vill se det som att han hedrar minnet av sin mor. Under hela sitt liv har han aldrig haft en grav att gå till. Nu finns den bara en stunds bilresa bort.

                      ”Okej då”, säger jag och spänner fast säkerhetsbältet. Genast startar han motorn och gasar.

*

Allt jag företog mig gjorde jag med ångesten svällande som en infekterad klump i halsen. Den ena katastroftanken efter den andra måttade hårda slag mot mellangärdet. Det var bättre att ha något att göra än att bara vänta på vad som skulle ske. Jag gick ut till pumpen på tunet och fyllde en hink med vatten. Den tjocka strålen gav mig tillfälligt ett visst lugn. Kristallklar vätte den mina händer som jag tvättade tills de började värka av kylan. Gick in till köket där det hängde ett porträtt av honom i ljusbrun dubbelknäppt kavaj. Fick fyr i vedspisen och värmde vattnet. Hittade några teblad och gjorde iordning te åt oss alla. Som tur var hade vi socker med oss som jag la i Gerhards kopp. En råtta korsade köksgolvet i ilfart och försvann in under diskbänken. Mot korkmattan lät de små fötterna som en utdragen trumvirvel.  

                      Med en fylld kopp och några skorpor gick jag upp till övervåningen. Tacksamt drack Anna den varma drycken och fattade tröstande min hand.

                      ”Det kommer att gå bra”, sa hon och lät ett matt leende hastigt skymta som när en fisk spritter till vid vattenytan. ”Lägg dig bredvid mig och vila en stund” föreslog hon.

                      ”Jag måste se till Gerhard”, sa jag.

                      ”Han kommer nog av sig själv om en stund.”

                      Jag gjorde som hon sa och sträckte ut mig bredvid henne. Madrassen var så mjuk att man nästan försvann ner i den. Ovanför huvudgärden hängde ännu en bild av honom med den stålgrå blicken fästad långt i fjärran vid hans högt uppsatta mål. Där låg vi utanför porträttets blickfång tysta bredvid varandra utan att säga något. Efter en stund hörde jag på de regelbundna andetagen att hon fallit i dvala. Försiktigt reste jag mig och smög ner till Gerhard. Men köket var tomt. Jag ropade ett par gånger och fick svar från övervåningen. Där hade han hittat en barnkammare, full av leksaker. I sängen stod teddybjörnar i olika storlekar uppradade tillsammans med dockor i porslin. En röd vimpel med hakkorset i en vit rundel satt uppspikad på väggen. Mitt på golvet satt min son, lutad över ett pussel.

                      Jag föreslog att han skulle lägga sig på sängen och vila en stund. Han skakade på huvudet.

                      ”Kommer mamma dö?” frågade han plötsligt.

                      Jag försökte svälja min klump utan att lyckas.

                      ”Nej då. Det kan låta så när man ska föda barn. Men det är inte farligt.”

The post Novell: “Polen 1992 – del 1” av Martin Söderlind first appeared on Opulens.