POLITIK. I veckans krönika skriver Lars Thulin om hur bristande läskunnighet underminerar demokratin. ”Måhända var de 250 åren av demokrati bara en parentes i vår historia,” skriver han och ser utvecklingen i USA som ett skrämmande tecken i tiden.

Vi lever i en omvälvande tid. Politiskt med dragning åt det högerextrema – populism, anti-liberalism, anti-demokrati. Beundran för starka ledare som tar sig rätt att strunta i lagar. I kulturen pågår en annan revolution. Dels genom internet som förvandlat hur vi kommunicerar och debatterar. Så AI, som kan förändra ännu mer. Ett verktyg som kan göra världen bättre och smartare. Men även sudda ut skillnaden mellan sant och falskt och därmed bli ett fasansfullt vapen i händerna på dem som vill berika sig själva.

Smarta tänkare menar att vi befinner oss vid ett vägskäl i utvecklingen. Det som kallas paradigmskifte, att något grundläggande i tillvaron förändras helt.

Andra blickar bakåt och ser det som en tillbakagång till normalläget för vår civilisation. Att det som gällt de senaste seklen bara är parenteser. Att vi nu befinner oss vid de bortre parentestecknen.

En förutsättning för demokrati

Den första kallas Gutenbergsparentesen. Tysken Johannes Gutenberg är boktryckarkonstens fader. På 1450-talet uppfann han tekniken som gjorde det mycket enklare och billigare att trycka. Därmed blev det skrivna ordet inte längre ett privilegium för kung och kyrka. Utan grunden för utvecklingen av vetenskap, politik och kultur. Inget är så viktigt för ett samhälles välmående som läskunnigheten hos befolkningen –att kunna läsa och skriva är en absolut förutsättning för demokrati.

Funktionell analfabetism

Analfabetism betyder, som vi vet, att inte kunna läsa. Den finns knappast bland den vuxna befolkningen i Sverige eller något annat högt utvecklat land. Däremot existerar det som kallas funktionell analfabetism. Denna innebär oförmåga att förstå text och kunna skriva på den nivå som behövs för att klara ett normalt vuxet liv. Att inte begripa skrivna instruktioner, ta till sig artiklar i tidningar eller förstå brev från myndigheter. Denna analfabetism tycks öka. I USA:s fängelser betecknas 60 procent av internerna vara funktionella analfabeter. De kan inte kan läsa eller skriva bättre än en genomsnittlig fjärdeklassare.

En orsak kan vara att det tryckta ordet allt mer ersätts av ett ständigt flöde av bilder, fasta och rörliga, samt tal. Skrivna texter på nätet blir i högre grad staccatoliknande alster med begränsat ordförråd. Antalet poddar och ljudböcker växer stadigt. Färre orkar läsa på riktigt. Eftersom det går att ta till sig information på lättare och roligare sätt. Och fort ska det gå. En undersökning från University of California slår fast att vi i snitt år 2004 ägnade två och en halv minut åt en skärmbild. 19 år senare var tiden 47 sekunder. Pisa-studien 2022 visade att 24 procent av de svenska 16-åringarna saknade funktionell läs-och skrivförmåga. Det är nästan en fördubbling mot hur det var år 2000.

En artikel i Sydsvenska Dagbladet beskriver hur minskande läsförmåga drabbar akademiska utbildningar. Krav sänks och kursmaterial måste förenklas för att eleverna ska förstå. Krav att läsa 150 sidor i veckan anses oöverstigliga på flera håll. Paradoxalt är att detta även gäller litteraturvetenskapen. Allt färre elever orka läsa de böcker som ingår i kurslitteraturen, utan nöjer sig med sammanfattningar.

Vad innebär det för demokratin?

Vad utvecklingen betyder för demokratin är uppenbart. Därför lägger totalitära krafter ned mycket kraft på sociala medier. Att kinesiska staten styr TikTok och att Elon Musk äger X är ingen slump. Snart är Gutenberg en parentes. Vi återgår till att enbart titta på bilder och att prata med varandra. Som vid lägereldarna utanför grottöppningarna.

Därmed är vi framme vid den andra parentesen, den demokratiska. Den moderna demokratin föddes under senare hälften av 1700-talet med franska revolutionen och USA:s konstitution från 1789. Länge sågs dessa demokratier med sin maktdelning som en grund för utveckling och stabilitet, hög kunskapsnivå, ekonomiskt välstånd och en levande debatt.

I dag har utvecklingen vänt. Tidningen The Economist har länge gjort ett demokratiindex. Utifrån en rad parametrar bedöms hur demokratiskt ett land styrs. Listan omfattar 167 nationer. Enbart 24 räknas som fullvärdiga (med Norge som etta och Sverige som fyra på listan). 49 nationer räknas som demokratier med anmärkning, USA finns på plats 29 i denna grupp. 58 länder hamnar i fjärde och sista gruppen som auktoritära, eller diktaturer. Ryssland befinner sig på plats 144. Kina på plats 148.

Kommer USA överge demokratin?

För tre år sedan levde drygt 45 procent befolkningen i någon form av demokrati. Det är en nedgång med nästan fyra procentenheter på två år, den snabbaste minskningen som uppmätts. De senaste månaderna tycks den negativa utvecklingen accelerera. Trump-regimen arbetar för att runda de demokratiska institutionerna i landet och nationen liknar alltmer ett kejsardöme under Donald Trump. Om det fortsätter lär USA rasa många placeringar i listan och kanske inom kort benämnas som en hybrid-regim, den näst sämsta gruppen i The Economists uppställning.

Att en av världens första verkliga demokratier, utan yttre påverkan, tycks överge demokratin, är ett tydligt och skrämmande tecken. Så måhända var de 250 åren av demokrati bara en parentes i vår historia. Snart är vi tillbaka till normalläget: envåldshärskare som med hot och terror behåller sin makt. Och ett folk som blir alltmer lätt att lura och leda då den verkliga läskunnigheten snabbt minskar.

The post Riskerar demokratin att bli en historisk parentes? first appeared on Opulens.

ESSÄ. I morgon, den 20 juli, är det 50 år sedan Turkiet invaderade Cypern. Invasionen ledde till en delning av ön. Därav följde att militärjuntan i Grekland föll och demokratin återinfördes i landet. Frederick Whitling blickar tillbaka.

På Cypern samlas minnesårtal på hög i år. Framför allt har nu femtio år passerat sedan Cypernkrisen inleddes sommaren 1974 när Turkiet invaderade ön den 20 juli. En konsekvens av invasionen blev den delning av Cypern som har varit fallet sedan dess; en annan blev störtandet av militärjuntan i Grekland. Det delade Cypern blev ett pris för återställd grekisk demokrati.

I våras var det även tjugo år sedan republiken Cypern gick med i EU – det vill säga den grekcypriotiska delen av ön efter invasionen 1974 – detta efter att i sista minuten ha röstat nej i en folkomröstning till den plan, för ett enande av ön, som förknippas med Kofi Annan, FN:s dåvarande generalsekreterare. Förarbetet till folkomröstningen 2004 och grekcyprioternas nej till Annanplanen, starkt influerat av republikens dåvarande president, Tassos Papadopoulos, har skildrats av Ingemar Lindahl, Sveriges förste residerande ambassadör på Cypern, i hans Notes From the Graveyard of Diplomats. Cyprus 2002–2004 (2019), en personligt hållen guide till den snåriga Cyperndjungeln, både på ön och i Sverige. Cypern som en diplomatisk kyrkogård är en relativt spridd metafor; en sammanfattning av öns komplexa historiska överlagringar och politiska komplexitet.

Det är samtidigt jämnt hundra år sedan den svenske arkeologen Einar Gjerstads första publikation om Cypern i en cypriotisk tidskrift 1924. Gjerstad reste dit året innan via Konstantinopel (Istanbul) där han var en av de få gästerna på ett kortlivat svenskt forskarhem (1922–1924). Han undersökte fyra platser på Cypern och publicerade resultaten i sin doktorsavhandling 1926. Med hans arbete i bagaget bildades snart den så kallade Cypernkommittén året därpå, med kronprins Gustaf (VI) Adolf som ordförande. Kommittén möjliggjorde den svenska Cypernexpeditionen (1927–1931). Kronprinsen besökte Cypern i samband med delningen av expeditionens fynd. Det fördelaktiga utfallet för svensk del skapade de så kallade Cypernsamlingarna, som i sin tur låg till grund för tillkomsten av Medelhavsmuseet i Stockholm för sjuttio år sedan, 1954.

Men åter till Cypernkrisen. Det in- och utrikespolitiska klimatet på Cypern var långt ifrån fridfullt innan invasionen. Ön har länge varit rastlös och orolig; i modern tid sedan protester mot den brittiska kolonialmakten och rörelser för enande med Grekland. Ett uppror 1931 följdes av en väpnad kamp under andra halvan av 1950-talet i en upptrappad brittisk motvilja mot att släppa Cypern som ett strategiskt lås i östra Medelhavet efter Suezkrisen 1956. Resultatet av denna imperiebaksmälla för brittisk del blev ett kompromissavtal om självständighet för Cypern, samtidigt som två militärbaser behölls, på plats än i dag.

Den ”motvilliga republiken” Cypern skapades 1960. Tre år senare hopades orosmolnen, igen, och den så kallade gröna linjen kom till, en första delning av ön och av huvudstaden Nicosia. Samma år, 1963, besökte det svensk-danska författarparet Artur Lundkvist och Maria Wine Cypern, som de jämförde med Israel. Det ”stillastående” samhället var en besvikelse i jämförelse, även om det kompenserades av starka naturupplevelser. I sin självbiografi (1966) beskrev Lundkvist spänningen mellan grek- och turkcyprioter i den unga republiken, som redan var ”vid bristningsgränsen”, illustrerat av en episod då en grekcypriotisk taxichaufför körde författarparet genom en turkcypriotisk by, hukande över ratten med foten på gaspedalen. Lundkvist och Wine reste vidare till Turkiet.

1970-talet var ett oroligt decennium på många håll runt Medelhavet, bland annat med den nämnda militärjuntan i Grekland och regimerna i Portugal och Spanien. I Italien avstyrdes ett statskuppsförsök 1970 under de tunga så kallade ”blyåren” i italiensk politik.

Cypern var som nämnt långt ifrån befriat från inbördes slitningar – tvärtom. Efter ett misslyckat statskuppsförsök på Cypern i den grekiska militärjuntans regi den 15 juli 1974 inledde Turkiet invasionen av ön fem dagar senare: ett ”fredsuppdrag”, en i dagsläget obehagligt ekande omskrivning. FN:s säkerhetsråd kallades samman för att diskutera Cypernfrågan då en potentiell internationell storkonflikt hotade. Freden var i fara.

Trots en FN-beordrad vapenvila den 22 juli utlöste invasionen ett fullskaligt krig mellan de turkiska styrkorna och det grekcypriotiska nationalgardet. Dagen efter föll militärjuntan i Grekland. Ett fredsavtal på Cypern undertecknades vid månadsskiftet, men vapenvilan bröts två veckor senare, och Turkiet bombade och besköt Nicosia och hamnstaden Famagusta.

Ytterligare en vapenvila genomdrevs den 18 augusti. Sedan dess har Turkiet kontrollerat norra Cypern. Den månadslånga konflikten skördade många offer och ledde till stora mängder av internflyktingar på ön, åt båda hållen. Både Grekland och Turkiet var (och är) medlemmar i Nato, även om invasionen ledde till att Grekland lämnade försvarsalliansens militära struktur. Gränsövergångarna vid den gröna linjen öppnade för allmänheten 2003 och har varit tillgängliga för passage sedan dess.

En av de många som bedrövades av den turkiska invasionen och delningen av Cypern var arkeologen Einar Gjerstad. Han gav bland annat ekonomiskt stöd till interna flyktingar. Två år tidigare, 1972 – mer än fyrtio år efter Cypernexpeditionen och nästan femtio år efter hans första besök på ön – återvände Gjerstad till Cypern och till palatset Vouni som han och den svenska expeditionen hade grävt ut.

Expeditionen hedrades där av republikens president Makarios III, och en minnesinskrift avtäcktes vid besöket. Inskriften förstördes i samband med invasionen. Vounipalatset hamnade på den ockuperade delen av ön tillsammans med majoriteten av de ”svenska” utgrävningsplatserna. I ett samtal i Nicosia i december 2022 anknöt Kythreas exilborgmästare till invasionen, folkfördrivningen och dagspolitiken: ”Det som händer nu i Ukraina hände här (på Cypern) 1974.”

The post 50 år sedan Cypernkrisen first appeared on Opulens.

BIAS. ”Hur kan en confirmation bias (bekräftelsebias) helt slå ut normala tankeförmågor hos bildade personer?” frågar sig Lars Thulin. Och ger exempel på giltigheten i det gamla talesättet: man ser det man vill se.

Confirmation bias heter det på engelska. På svenska säger vi sedan gammalt: man ser det man vill se.

Innebörden är att vi söker och tar till oss information som bekräftar det vi redan vet, eller tros oss veta. Denna taktik är självklar – att ständigt ompröva den världsbild vi mödosamt byggt upp är jobbigt. Därför gör vi oss alla skyldiga till confirmation bias i större eller mindre utsträckning.

Allt är en glidande skala. Men bland blir skygglapparna och den partiella blindheten så stor att det blir obegripligt. Nyligen gjorde jag en resa på Balkan och då blev detta uppenbart. För 20 år sedan besökte jag Kambodja och gjorde samma reflektion.

Under resan på Balkan gjorde vi en tur in i Albanien. För de som inte var med på det glada(?) 60- och 70-talet gör jag en kort uppdatering. Det lilla landet med ungefär tre miljoner invånare låg då vid kusten med Jugoslavien som granne i norr och Grekland i söder. Under ledning av Enver Hoxha, som kom till makten efter andra världskriget med titeln partisanhjälte som främsta merit, utvecklades landet till en extrem diktatur. Till sist hade man bara en vän i världen – Kina. Övriga länder betraktades alla som ärkefiender som alla bara väntade på att invadera Albanien. Likheten med dagens Nordkorea är skrämmande.

Landet stängde sina gränser. Att lämna det lagligt var i princip omöjligt. Utomstående fick göra besök i noga organiserade vänskapsgrupper. Kravet var att besökaren var medlem i ett kommunistiskt parti i hemlandet. Besökarna fick se kulisser där utvalda medborgare intygade om sin ofattbara lycka över att bo i detta paradis. Vår guide berättade en annan historia om de som nu kallas de mörka åren, de mellan 1945 och 1991.

1963 förbjöds enskild egendom. Vår guides familj drev ett stort företag med kontakter och export till Italien. En morgon kom militär och partifunktionärer till den stora lantegendom de ägde. Beskedet var allt detta nu tillhörde folket. Även företaget blev statligt och flerbarnsfamiljen fick flytta in på 60 kvadratmeter i en av de betongförorter som byggdas vid de stora städerna. Mannen i familjen fick jobb som trädgårdsarbetare. Brodern, också i företaget, blev reparatör i en cykelbutik. Deras lön var samma som den för en universitetslärare eller hjärnkirurg. Alla hade samma lön.

1967 utropades Albanien till världens första ateistiska nation. Landets över hundra kyrkor, katolska, ortodoxa samt muslimska, revs. Två sparades. Den ena var en moské där tornet raserats av en blixt. Rivningsarbetarna fattade inte att det var en kyrka. Landets största katedral byggdes om till idrottshall. Över 250 präster och nunnor som fortsatte att be till Gud avrättades.

Landet hade drygt tre miljoner invånare. Och en armé på en miljon soldater. I princip alla vuxna fick göra återkommande vapentjänst. Guidens mamma, utbildad lärare, gjorde vapentjänst var tredje vecka. Hon vet fortfarande nästan allt om skillnaderna mellan världens alla automatkarbiner.

Under de mörka åren byggdes 350 000 bunkrar i landet. De var gjorda i betong och stål och klarade direktträff från en granat från ens stridsvagn. Planen var totalt 700 000, men pengarna tog slut. Albanien blev snabbt Europas fattigaste land.

Hit reste svenska revolutionärer i skytteltrafik för att lära. Men de fick problem på flygplatsen. För i Albanien var bara fem manliga frisyrer tillåtna. Frisörstolarna var många i terminalen. Här föll mycket hår. Den som inte accepterade detta fick vända hem. Fast vänsterns kärlek till Albanien bestod på många håll.

I Phnom Phen i Kambodja besökte jag ökända fängelset Tuol Sleng där de Röda Khmerernas barnsoldater utrotade de som sågs som hot mot revolutionen som skulle föra landet till ett ”år noll”. Och även torterade dem, män, kvinnor och barn, på de mest fasansfulla sätt. Då Vietnam invaderade landet fann de tre överlevande i fängelset. Till och med de erfarna och hårdhudade vietnamesiska soldaterna chockades av vittnesmålen och fängelset gjordes till museum.

Till Kambodja gjordes också svenska resor i albansk anda. Bland annat med Jan Myrdal i spetsen. Besökarna fick se noga iordningsställda scener där alla var överlyckliga att få tjäna landets stora ledare Pol Pot, som upprättat detta himmelrike. Detta finns utmärkt skildrat i Peter Fröberg Idlings bok ”Pol Pots leende”. En skrämmande redovisning av hur bildade personer, som brutalt kunde avslöja västvärldens alla fel och brister, helt tappade syn-, hörsel- och fattningsförmåga vid ett besök i ett land som på mindre än ett decennium förlorade mer än en fjärdedel av sin befolkning till följd av svält, utflyttning, folkmord.

Hur är allt detta möjligt? Den totala paranoian hos regimerna berodde förmodligen på den gamla sanningen att inför ett inbillat hot från en yttre fiende kan ett folk fås till vad som helst. Men hur kan en confirmation bias helt slå ut normala tankeförmågor hos bildade personer? Få dem att inte se och inte fatta? Obegripligt. Fast vi människor får ta ansvar även för totalt oförstånd. Det är aldrig en ursäkt.

The post Förståndet sätts ur spel när man bara ser det man vill se first appeared on Opulens.

CENSUR. Filmer som kan anses hota den nationella säkerheten i Hongkong ska nu granskas av censorer, rapporterar BBC.

The post Filmcensur införs i Hongkong first appeared on Opulens.

PR-OFFENSIV. En musikalfilm producerad av kinesiska staten bjuder på sång, dans och idylliska miljöer i Xinjiang-provinsen. Men förtryck och interneringsläger lyser med sin frånvaro i produktionen.

The post Kina lanserar musikal för att dölja förtryck first appeared on Opulens.

Egentligen är det en ickefråga. Vinter-OS i ett land med koncentrationsläger? Ska svenska idrottare åka slalom genom en gulag? Serveras av människor med blåmärken över ryggen? Självklart är det uteslutet. Självklart måste Sverige bojkotta OS i Kina nästa år. Så varför dröjer beskedet?

Rädsla är en viktig faktor, och den är högst rationell. Kina har nära till utpressning och maktpolitik. Den kinesiske ambassadören i Sverige låter allt mindre som en diplomat och allt mer som Tony Soprano. Oavsett om diskussionen gäller Huawei, Gui Minhai, handel eller Hong Kong kan man räkna med ett öppet hot från ambassadören. Enligt tidskriften The Economist har 85 procent av svenskarna en negativ syn på Kina, något som ambassadörens diplomatiska gärning måste ha bidragit till. Att trotsa stormakten kostar både kommersiellt och säkerhetspolitiskt.

Å andra sidan, en gulag är en gulag. I en kort artikel är det omöjligt att lista alla former av tortyr och trakasserier som uigurer i Kina utsätts för. Av en befolkning på 12 miljoner har mellan en och två miljoner människor antingen hjärntvättats, slagits, tvångssteriliserats, våldtagits eller satts i tvångsarbete. Och det är långtifrån allt. Hela Xinjiang-provinsen är ett slags öppet fängelse där gränsen mellan fri och ofri är svår att dra.

Även människor på gatan blir trakasserade, övervakade och tvingade att spionera på andra. Ett skägg och en bönestund tolkas som extremism och gör en till villebråd. Att bli uppringd från ett muslimskt land bestraffas, oavsett vad samtalet handlar om. Det är en kreativ ondska som den kinesiska regimen sprider i varje hushåll. Hankineser uppmanas att flytta in i uigurernas hus och bo där i tio dagar, varje månad. Denna praxis kallas för ”att bli släkt” (”becoming kin”). Ett vittne berättar att hennes dotter parades ihop med en tjugoårig man. Där satt de tillsammans i soffan, ”släktingen” och barnet, medan mamman maktlöst tittade på.

Barn till bortförda föräldrar är så många att de utgör ett logistiskt problem. De hamnar på olika ”utbildningsanstalter” med höga stängsel runtomkring. Lärarna är instruerade att på olika sätt klippa banden till föräldrarna, bland annat genom att förbjuda användningen av uiguriska språket i skolan. Ofta får de frågan om det finns en Gud. Om de svara ja blir de slagna.

Målet med denna utrotningskampanj är att späda ut och så småningom eliminera uigurernas islamiska tro, kultur och språk. Den bekräftas av satellitbilder, samstämmiga vittnesmål och officiella dokument som inte behöver hackas fram, utan kan laddas ner från kommunens hemsida. Det är ett extremt exempel på vad islamofobisk assimilationspolitik kan leda till. Det är också ett brott mot mänskligheten som i dag saknar motstycke, och som allt fler kallar för folkmord.

Kampanjer mot västerländska företag som använder uigurernas tvångsarbete har äntligen hörsammats. När H&M och andra företag nu tvekar inför att köpa bomull från Xinjiang möts de av en ursinnig bojkott, orkestrerad av kinesiska regeringen och nationalistiska nättroll. USA och andra länder har infört sanktioner mot enskilda individer i Kina. Ett tiotal länder med muslimsk majoritetsbefolkning har – generöst nog – dragit tillbaka sitt officiella stöd till Xi Jinpings behandling av uigurerna. Det säger sig självt att åtgärderna inte räcker. 

Att bojkotta OS är det minsta Sverige kan göra. En diktatur som förföljer sin egen befolkning ska inte belönas. Vinter-OS är trots allt den bästa reklam ett land kan få. Frågan hör inte hemma i diskussionen om politik och idrott. Det är inte ens någon diskussion. Att sporta och le i Kina är motsvarigheten till att dansa på någons grav. Det får inte ske. Så varför inte göra Sveriges bojkott officiell redan imorgon? Idrottsminister Amanda Lind, vad i hela fridens namn väntar du på?

The post Inget vinter-OS i Kina under pågående folkmord first appeared on Opulens.

POESI. Han är en av Belarus mest framträdande poeter. Dmitrij Strotsev skrev en dikt om dagen under demonstrationerna mot regimen. I “Belarus omkullkastat” skildrar han maktens övervåld och motståndet som förenar folket.

The post Fängelset gav Strotsev nya insikter om regimen first appeared on Opulens.

DEMOKRATI. Det har talats länge om ett “Demokratiernas Förbund” som kan påverka världspolitiken. Kan det vara så att 2021 kommer att bli året då det kommer att bildas? 

I år har Storbritannien ordförandeskapet för G7, den grupp som föddes på 1970-talet och består i övrigt av Frankrike, Italien, Japan, Kanada, Tyskland och USA. Premiärminister Boris Johnsons kommer att anordna ett första digitalt möte och, om det går för Covid- situationen, även ett toppmöte under juni månad i Carbis Bay, Cornwall. Till detta möte har han bjudit in Australiens, Indiens och Sydkoreas premiärministrar.

Andra länder har tidigare varit inbjudna till G7:s möten, men den här gången är målet att lägga grunden för att gästerna ska vara med i omvandlingen av G7 till D10, Democratic 10, en grupp av tio största demokratierna i världen.

D10 sägs av Storbritanniens regering ha två fördelar mot tidigare förslag: det är inte för stort, vilket minskar sammanhållningen, och det är inte heller för litet, då det täcker Stillahavsregionen bättre än G7:s nuvarande tyngdpunkt på transatlantiska kontakter. Det ska också vara fokuserat på två frågor: utvecklingen av 5G (nästa stora fas av mobila telekommunikationsstandarder) och kritiska försörjningskedjor. Valet av fokus sätter D10 i konflikt med Kina.

Boris Johnson har skäl till att föreslå D10. På hemmaplan har han börjat känna en press på att slagordet “Global Britain” ska ha något innehåll efter Brexit. Han vill komma på bättre fot med USA:s nye president, vars medarbetare ser honom som en populist à la Donald Trump med knäpp frisyr.

Värdlandet kan lägga upp ett G7- möte som det vill, men hur reagerar de övriga medlemmarna? Idén om att bilda D10 hyllas av beslutsfattare i Washington DC och i Tokyo. Biden-administrationen ser det positivt: avsikten att likasinnade länder ska anta utmaningen från Kina. 

President Joe Biden har länge föreslagit ett toppmöte för demokratier under det första året av sitt presidentskap, och det utökade G7- toppmötet kan ge en plattform för att skapa ett samarbete på fler områden. D10 skulle kunna bli ett sätt för honom att visa USA:s återvunna intresse för multilateralism, samtidigt som Biden kan samla en mer slagkraftig allians mot det Kina som USA alltmer kommer i konflikt med. 

Australien, Indien och Sydkorea har alla öppna bråk med Kina. Dessutom ser de positivt på en inflytelserik allians inte bara är reserverad för väst. Stillahavsregionen har den högsta ekonomiska tillväxten, vad som verkar vara det bästa svaret på pandemin och står allt mer i centrum för den globala maktkampen.

Kanada är mer försiktiga, européerna är skeptiska. Frankrike, Italien och Tyskland är oroande att D10 skulle bli en allians med udden mot Kina och Ryssland (som de snarare skulle vilja ha tillbaka i G7). 

Italien, vars ekonomi är mycket nära kopplad till Kina, kräver garantier för att G7-gruppen inte ska förändras. Frankrike misstänker att Johnson vill minska EU- ländernas inflytande i G7 och i världspolitiken, och därmed även deras kraft i framtida förhandlingar med Storbritannien. 

Förbundskansler Angela Merkel, som just framgångsrikt har drivit på EU att komma överens om ett kontroversiellt investeringsavtal med Kina, är orolig över att utvecklingen av D10 skulle drabba tysk industris export till Kina och landets import av gas från Ryssland. 

Gamla G7 från Kalla kriget behöver hitta ett nytt skäl till att existera i en förändrad och instabil värld. Det är ett faktum att de demokratiska länderna i Asien och Oceanien har en allt större betydelse.

Det finns de som fruktar att skapandet av D10 skulle förvärra internationella spänningar, men kanske inte med Kina och Ryssland. EU har släppt sin kritik av Kinas koncentrationsläger i Xinjiang, då man vill ha Kinas investeringar. EU:s strategi handelsstrategi för att rädda sin krisande industri vilar på att inrätta klimattullar mot omvärlden. 

Tyskland har blivit så beroende av rysk gas att Berlin bestämt har  vägrat att använda sitt deltagande i gasledningen Nord Stream 2 som hävstång mot Moskva. Förutom att det lämnat det politiska fältet öppet för en olaglig annektering, flera förgiftningar, åtminstone ett lönnmord, försök att undergräva den västerländska demokratin och att den tyska regeringen i tysthet erbjöd en miljard euro förra året för att säkra en amerikansk garanti att inte införa sanktioner mot projektet.

Det är möjligt att ett Demokratiernas Förbund inte tar fart den här gången därför att förutsättningarna i världspolitiken för ens ett G7 har förändrats. Det andra kalla kriget har inte samma konfliktytor som det första. Men debatten visar att demokratier kan ha fundamentalt olika intressen när det gäller geopolitiken. Grupperingar mellan dem är inte så lätta att bilda som det ofta framförs. Internationella organisationer och avtal blir mer kraftfulla när de är tydliga i sina syften och har medlemmar i god tro.

The post D10 – ett demokratiernas förbund? first appeared on Opulens.

DEMOKRATI. “Denna moraliska böjlighet är vansklig. Den visar auktoritära maktspelare hur anpassliga vi är.” Sofia Nerbrand är kritisk till hur lite motstånd västvärlden visar stormakten och diktaturen Kina.

”We are the Borg. You will be assimilated. Resistance is futile.” I tv-serien Star Trek är borgerna uppkopplade mot ett gemensamt medvetande som styrs av ledaren. Individer från andra arter som infångas assimileras och blir en del av kollektivet. Deras ambition är världsherravälde, och då talar vi om universum.

The post Kinas assimileringsförsök måste stoppas first appeared on Opulens.

ÖPPET BREV. “Vad är egentligen tanken bakom att göra Sokrates till en sympatisk antidemokrat?”, skrev Torsten Rönnerstrand i sin anmälan i Opulens av Göteborgs Dramatiska teaters Sokrates död. Hans Blomqvist, pjäsens manusförfattare och regissör värjer sig i detta öppna brev mot den beskrivningen.

Hej Torsten! 

Tack för din recension av Sokrates död. Jag tyckte om den eftersom du kunnigt sätter in vår föreställning i ett större sammanhang och – som den ende recensenten hittills – uppmärksammar att det rör sig om ett idédrama. Låt mig bara göra några kommentarer.

Jag är medveten om att det mesta talar för att verklighetens Sokrates inte var någon anhängare av den athenska demokratin. Det brukar till exempel hävdas att Platon hämtade inspiration till Staten från sin lärare. Verklighetens Sokrates var inte heller omedveten om – han ägnar en betydande del åt saken i försvarstalet – att athenarna förebrådde honom för att hans lärjunge Kritias stod i spetsen för de trettio tyrannerna som 404 f Kr avskaffade demokratin och med järnhård hand styrde Athen under ett helt år efter det misslyckade kriget mot Sparta. Så det verkliga skälet till att Sokrates ställdes inför rätta kan mycket väl vara att han ansågs vara – och kanske verkligen var – motståndare till den athenska demokratin. Hur det än ligger till med den saken klingar det egendomligt ihåligt när Sokrates i dialogen Kriton förklarar att han av respekt för staten och lagarna ämnar ta sitt straff.

Nu till min pjäs Sokrates död. I din recension uppmärksammar du en passage där filosofen yttrar sig om diktatur. Låt mig citera det aktuella avsnittet ur manuset:

Sokrates:
Det var hårda ord min flicka. Men du har rätt. Därför är du också den enda som kan förstå vad jag håller på med här. Det är inte av respekt för staten och lagarna som jag tar mitt straff. Jag vill höja ett varningens finger. Staten kan vara ett vidunder. Och värst är den när den visar upp ett mänskligt ansikte. När den i demokratisk ordning – genom att räkna röster – dödar sina motståndare. Det var på sätt och vis bättre under diktaturen.

Aspasia:
Har du mist förståndet? Har du gått och blivit förespråkare för diktatur?

Sokrates:
Nej, hur kan du få för dig något sådant? Jag menar bara att under diktaturen var medborgarna vaksamma. Då gjorde de motstånd. Även med fara för sitt eget liv. Nu slumrar de och tror att allt är frid och fröjd. Det jag gör nu är att visa att allt inte är frid och fröjd. Det finns inget sätt för mig att säga det. Det måste visas. Det som kan visas kan inte sägas. Det som kan…

Aspasia:
… sägas kan inte visas Du är alltså en sådan räv att du tänker offra ditt liv för att göra – en poäng. Ingen poäng är värd ett sådant pris.

Sokrates:
Tja. Man kan dö av flunsa. Då dör jag hellre av att göra en poäng.

Du undrar vad syftet är med att skildra Sokrates som en – och nu är det dina ord – ”sympatisk antidemokrat” som säger sig ”föredra diktatur framför demokrati”. Jag värjer mig mot de formuleringarna. Jag tycker inte att man av det aktuella citatet ur manus kan utläsa att de har fog för sig. Det som enligt min Sokrates var bättre under diktaturen var ju inte diktaturen som styrelsesätt utan det motstånd den framkallade mot överheten. När jag skrev de där orden ekade förresten Jean-Paul Sartres ord om att fransmännen aldrig varit så fria som under naziockupationen, och när Aspasia förskräcks av yttrandet låter jag Sokrates försvara sig på ungefär samma sätt som Sartre försvarade de där paradoxala orden.

Däremot finns det fog för att dra slutsatsen att min Sokrates är kritisk till en viss aspekt av det vi kallar för demokrati. Begreppet demokrati betecknar ju dels en typ av beslutsfattande, det vill säga majoritetsstyre, dels en uppsättning principer som kan sammanfattas i Förenta Nationernas stadgedeklaration om de mänskliga fri- och rättigheterna. Det första begreppet har med formerna för demokratin att göra. Det andra har med innehållet i demokratin att göra. Min Sokrates är bekymrad över att staten i ”demokratisk ordning – genom att räkna röster – dödar sina motståndare”. Det varningens finger han säger sig vilja höja handlar om risken att under demokratiska former, det vill säga via majoritetsbeslut, fatta odemokratiska beslut. Alltså sådana beslut som inskränker människans fri- och rättigheter. Sådant har hänt i historien. Och kan hända igen.

Det är mig helt främmande att göra plakatteater och att således göra ovanstående tankar om demokratins form och innehåll explicita. Jag vill att min Sokrates ska erbjuda tuggmotstånd. Jag blir däremot riktigt orolig om det i min pjäs – och nu är det åter dina ord – ”finns inslag som möjligen skulle kunna ge stöd för Zuckerbergs tes att arvet från antiken håller på att tas över av den antidemokratiska högern”. Inget roligt sällskap att hamna i. Och jag kan inte se att min pjäs ens möjligen motiverar att du placerar mig där.

The post “Min Sokrates är kritisk till en viss aspekt av demokratin” first appeared on Opulens.

PANDEMIRISK. “Mycket få videor från Wuhan prånglas ut, men de som kommer är ofta djupt oroväckande. Döda kroppar, överfulla sjukhuskorridorer, gråtande sjukvårdspersonal och människor som desperat försöker klättra ut från sina hem.” Trots tragedin hoppas Sofia Nerbrand att coronaviruset gör att omvärlden får upp ögonen för Kinas hårda diktatur. 

Kina får mycket beröm från Världshälsoorganisationen (WHO) för att landet bekämpar det dödliga coronaviruset med sådan kraft. Aldrig tidigare har så många människor – just nu 700 miljoner – levt med strikta restriktioner för att förhindra en pandemi. Sjukhus med 1 000 vårdplatser byggs från grunden på sex dygn.

Men systemet är sjukt. Kommunistkina visar nu upp sitt allra mest auktoritära ansikte. Människor förs sprattlande bort från sina hem för att sättas i karantänläger. Unga personer binds på led och tvingas trava i väg. Portar till bostadshus barrikaderas för att de som bor där inte ska kunna gå ut. Poliser använder våld mot kvinnor på gatan. Miljonstäder inför strikta utegångsförbud. Drönare patrullerar från luften. Människor får inte tillgång till mat, mediciner eller sjukvård.

Internet är censurerat och skilt från omvärlden. Kineser har svårt att kommunicera och dela med sig om hur den förtvivlade situationen ter sig. De har också svårt att skaffa sig adekvat information om hur läget egentligen är. Statsmedia ägnar sig åt propaganda. Partiledningen anklagar andra länder för att överreagera när de stoppar flyg till Kina och uppmanar sina medborgare att lämna landet.

De kineser som trots allt rapporterar om vad som händer på plats via sociala medier riskerar sina liv. Ett flertal röster har spårlöst försvunnit under den senaste veckan. Om de arresterats av polis eller har satts i tvångskarantän är okänt.

Desinfektionsmedel sprutas ut längs gatorna. Och så alla poliser som brutalt för bort, slår och spärrar in människor.

Jag har dammsugit nätet för att finna tillförlitlig information om coronaviruset under de senaste tre veckorna. Mycket få videor från Wuhan prånglas ut, men de som kommer är ofta djupt oroväckande och obehagliga. Döda kroppar, överfulla sjukhuskorridorer, gråtande sjukvårdspersonal och människor som desperat försöker klättra ut från sina hem. Desinfektionsmedel sprutas ut längs gatorna. Och så alla poliser som brutalt för bort, slår och spärrar in människor.

Det är mycket svårt att veta vad som händer. Men en sak kan vi vara säkra på: de kinesiska officiella siffrorna över antalet döda och svårt sjuka stämmer inte. Många ligger hemma med hög feber och hosta, och en del av dem dör. De syns inte i statistiken. Antalet labbprover har bara legat på 6 000 per dag i Wuhan och då har ändå mellan 1 000 och 2 000 testat positivt. Testkiten verkar inte heller vara tillförlitliga. Vad vi ser är förmodligen bara toppen på ett isberg.

Kommunistpartiet har ett primärt mål: att skapa det perfekta samhället. Att inte tappa ansiktet och att visa omvärlden att kineserna har kapacitet att klara allt är en stark drivkraft. Med vilka medel som helst. Det ska bli intressant att se om, och hur, staten kommer att kommendera människor att gå till jobbet, trots epidemin, för att inte ekonomin ska stanna upp helt.

Coronaepidemin kommer förmodligen att utvecklas till en pandemi, och det är möjligt att de hårda tagen i Kina ger oss viss respit. Men till vilket mänskligt pris?

Förhoppningsvis kommer coronaviruset bidra till att omvärlden får upp ögonen för att Kina är en hård övervakningsstat. Hur medborgarna hunsas och hotas. Hur de mest grundläggande individuella rättigheterna kränks för kollektivet. Hur artificiell intelligens (AI) och ansiktsigenkänning används systematiskt för att hitta dissidenter. Hur information stoppas och manipuleras. Hur utbredd propagandan är. Hur mycket Kina utmanar omvärlden politiskt. Och hur beroende vi är av inte minst produktionen i Kina.

Att Kina är en diktatur har blivit allas vår angelägenhet. Hongkongbornas frihetskamp är därför vår. Det blir man inte minst påmind om när man följer den initierade rapporteringen om coronavirusets härjningar i South China Morning Post, som är en engelskspråkig tidning med säte i Hongkong. Länge leve det fria ordet. Vi är dödligt beroende av det.

The post Kinas diktatur har blivit allas vår angelägenhet first appeared on Opulens.

FEGT. Att vi i vår uppkopplade och globaliserade värld låter bli att reagera resolut när demokratiaktivister i Hongkong brutalt slås ner eller när människor mördas i Jemen är djupt omoraliskt och fegt, skriver Sofia Nerbrand.

På en lång rad platser i världen pågår ett vanvettigt våld, där människor skadar andra med berått mod. Kina intar med sin storlek och starka diktatur en föga imponerande förstaplats i klassen utstuderat förtryck. Miljontals uigurer skickas till omskolningsläger i Xinjiang-provinsen. En av dem som lyckats fly, Sayragul Sauytbay, berättade i Haaretz (17/10) om vidrigheterna som fångarna utsätts för. Det är vämjelig läsning. Tortyr, medicinska försök och våldtäkter är legio.

”Polisen tog ut 200 fångar, män och kvinnor, och sa till en av kvinnorna att bekänna sina synder. Hon stod framför oss och förklarade att hon hade varit en dålig person, men nu när hon lärt sig kinesiska hade hon blivit en bättre person. När hon var klar kommenderade poliserna henne att klä av sig och sedan våldtog de henne en efter en, i allas åsyn. Medan de våldtog henne kontrollerade de hur vi reagerade. Människor som vände bort huvudet, slöt ögonen eller såg chockade ut, fördes bort och vi såg dem aldrig mer. Det var hemskt. Jag kommer aldrig att glömma känslan av hjälplöshet, att inte kunna hjälpa henne. Efter att det hände var det svårt för mig att sova på natten.” vittnar Sauytbay, som beviljats asyl i Sverige.

Vidare inför Kina massövervakning av sina 1,4 miljarder medborgare och västerländskt ägda företag i landet. De ska alla styras genom ett socialt betygssystem. Sköter man sig inte, bestraffas man.

Kommunistdiktaturen hotar också omvärlden. Den svenska regeringen utsattes för regelrätta hot för att kulturministern delade ut ett pris till en kinesiskfödd svensk bokförläggare.

Men var är massprotesterna mot Kina? Fördömandena i FN? Hur ställer sig den fria världen bakom demokratiaktivisterna i Hongkong?

Afghanistan, Iran och Saudiarabien är andra länder som man ska vara glad att man inte är född i. Det är utomhusfängelser för hela befolkningar, särskilt den kvinnliga delen. I Syrien har inte bara IS terroriserat människor. Diktatorn Bashar al-Assad är en av vår tids värsta massmördare.

Det är lätt att bli avtrubbad, att inte orka ta in alla rapporter om övergrepp långt borta. Men det är ändå ingen ursäkt.

Omvärlden är flat när det kommer till utstuderat och systematiskt våld mot oskyldiga civila. Det är så outsägligt olyckligt efter alla de folkmord som ägt rum under de senaste hundra åren. Armenier, judar, civilbefolkning på Östtimor i Indonesien, röda khmerernas offer i Kambodja, tutsier, tibetaner, bosnier, kurder och yezidier är några av de grupper som mördats systematiskt.

Så kom inte och säg att det inte har hänt förut. Och våga inte fråga varför omvärlden inte hjälpte fler ut ur Syrien när kriget där ska läggas till historien.

Det är lätt att bli avtrubbad, att inte orka ta in alla rapporter om övergrepp långt borta. Men det är ändå ingen ursäkt. Vi har alla en kognitiv förmåga att ta till oss vad som händer. Berättelserna och bilderna finns bara några knapptryck bort.

Jag rekommenderar till exempel att se någon av IS propagandafilmer där de avrättar människor framför kameran. Har man någon gång sett en sådan video förstår man att morden inte bara är något abstrakt som beskrivs i statistiken över antal döda. Då begriper man att det rör sig om människor av kött och blod, med känslor, rädslor och anhöriga.

Att vi i vår uppkopplade och globaliserade värld låter bli att reagera resolut när demokratiaktivister i Hongkong brutalt slås ner eller när människor mördas i Jemen är djupt omoraliskt och fegt.

Vi borde bli bättre på att hata och bekämpa ondskan. Åtminstone med ord.

The post Vi har förlorat förmågan att hata ondskan first appeared on Opulens.